Om mig

Mitt foto
Fotograf och konstnär. Bilder: https://www.instagram.com/skenbilder/

söndag 14 april 2019

Händelsehorisonten.

Det svarta hålet i mitten av galaxen Messier 87. Foto: Event Horizon Telescope Collaboration/Maunakea Observatories via AP

Händelsehorisonten, alltså randen av det svarta hålet, beskrivs som platsen utan återvändo. Någon skrev att det kan jämföras med att paddla kanot vid kanten av Niagarafallen. Så länge man orkar paddla motströms så klarar man sig men när man inte orkar längre så dras man ner och ingen väg tillbaka finns. Som livet och döden alltså. Händelsehorisonten är ju också lika med döden för oss människor och djur. Är det döden bilden ovan föreställer? För första gången på riktigt observerad? Tänker på de svarta prickarna på ögonbindeln i David Bowies "finalvideo", eller requiem som ju producerades vid hans händelsehorisont.

Karl Ove Knausgård skriver att varje människa (människa = kropp + själ enl. mig) har en horisont. Och den går vid de personer man minns och vid de man kommer att ha hunnit träffa innan man dör. Alltså typ en och en halv generation bakåt och framåt om man undantar sin egen generation.
Intressant tanke men förutsätter att man tror på att kroppen och själen är ett och samma och att man iom det faktiskt i alla avseenden är hopkopplad med tidigare och kommande generationer.
Det tror inte jag. Jag tror att han tänker på en horisont som snarare borde heta kroppens horisont. Det är kropparna som minns medan de lever, inte själarna.
Troligen skulle man kunna beskriva människan som en inverterad ölburk. Behållaren kan inte återvinnas men det kan innehållet (i motsats till en ölburk som ju fungerar precis tvärtom).
I alla fall så ger detta mig en bildidé som ska förverkligas så så snart som möjligt. Alla mina betongfigurer ska samlas i ett nät av något slag. Formas till en stor boll kanske, där de sticker ut här och där. Arbetsnamnet blir "släkt"! Eller varför inte "horisont"?
Kanske behövs något ljud också. Snarkningar?

tisdag 2 april 2019

Scouta platser i skogen.

Lekplatser. Tänker mig en till version av den stängda lekplatsen. Stängd pga att jag är för gammal och inte kan leka längre, att jag har glömt platsen, att förhållandena på platsen omöjliggör lek.

För gammal. Ja man blir faktiskt det. Åtminstone när det gäller den inlevelse femåringen har när han går till sängs med leksakspistolen under kudden, för att ha om han skulle bli väckt av något monster. Pistolen är en leksak men ändå på riktigt. Livet befinner sig med ett ben i fantasin och ett utanför. En annan värld. Den typen av lek går inte att backa tillbaka till.

För mig gestaltas det här problemet (för jag ser det som ett problem och kanske en sorg) i bilder där leken inte längre är möjlig. Bilder av lekplatser idag. Den översnöade lekplatsen. Lekplatsen på natten.

Lekplatser för mig var inte av den typ som finns i parker i samhällen och städer nu. Det var skogen som gällde när jag levde i den världen. Det var i skogen vi lekte och det var där livet fanns. Det liv som inkluderade och blandade fantasi, inlevelseförmåga och verklighet till den förhöjda verklighet som bara finns i leken. Vi hade platser med olika namn och olika egenskaper. Det var verkligt på ett sätt som upphör att existera någonstans runt förpuberteten.

Nu ska jag ut i solen och scouta platser och leta efter gamla repstumpar för nästa bild i min serie om den värld jag minns men är utestängd från. Bilderna jag ser framför mig blandas med nutid och andra frågor som är stora för mig.