Om mig

Mitt foto
Fotograf och konstnär. Bilder: https://www.instagram.com/skenbilder/

lördag 30 mars 2024

Sånt vi gamlingar redan märkt.

Ebba Örn skriver i Omni:

"låttexter har blivit simplare, argare, mer repetitiva och självcentrerade de senaste 40 åren. Det visar en ny studie där europeiska forskare analyserat över 12 000 engelskspråkiga låtar från 1980 till 2020, rapporterar flera medier.

I studien har forskarna bland annat undersökt hur varierande språket är i låttexterna, liksom hur många ovanliga och beskrivande ord som används. Det visade sig att musik blivit mindre komplex textmässigt, och samtidigt innehåller fler känslobeskrivningar än förr.

Eva Zangerle, en av studiens huvudförfattare vid universitetet i Innsbruck, säger till The Guardian att låttexter kan spegla hur samhällets värderingar, känslor och intressen förändras över tid".

Ja vad ska man säga om det? Kanske att Bob Dylan, Joan Baez eller John Lennon inte längre är relevanta? Texter som utgår från något annat än "jag eller mig" blir allt mer sällsynta. Spegeln är viktigare än fönstret. Alltså en parallell till debatten om autofiktion i litteraturen. Zangerle har nog rätt. Sällan hör man idag en text som hanterar en politisk fråga eller en aktuell händelse (förutom i "gangsterrapen", men den räknar jag inte som musik, utan mer som audiosoniska avfallsprodukter). Det är introspektion som gäller idag. Och inte bara i låttexter.

lördag 23 mars 2024

Nyfiken.

Av en slump kom jag att se ett namn på en person jag kände för 30 år sedan. Vi studerade bägge konst, förberedande, på samma skola. Fast vi umgicks aldrig. Det blev bara: Hej!
Personen i fråga hade inga problem med att skryta om sina "lånade" arbetsprover eller om planerna på att fortsätta i samma anda på högskolenivå. Det handlade bara om att vara bra på att prata. Och att "låna" bilder från andra. Inte världens mest populära klasskamrat kommer jag ihåg.

Men nu blev jag nyfiken eftersom detta var en person jag nog sällan tidigare skänkt en tanke men nu kom ihåg. Googlade förstås och kom fram till en hemsida och ett digert CV med utställningar på välrenommerade gallerier både i Sverige och utomlands plus stipendier från diverse håll. 

Kan detta vara "fake it till you make it"? Eller? Vem minns en utställning på ett galleri som då ansågs vara i den bättre delen av skalan men som inte längre finns? Som slog igen portarna för 25 år sedan? Och ingen minns. Och inte funnits sedan långt innan internet uppfanns. Och vem orkar/känner sig manad att kolla uppgifterna? Och varför i så fall? I det okända skiktet kan vi skriva vår egen historia!

En till bok.

Vem har sagt något om kärlek? av Elaf Ali.
Borde vara obligatorisk läsning i skolan och även för Tidökumpanerna. Det skulle nyansera saker lite och få in en gråskala i den svartvita världsbilden. Förresten ändrar jag mig. Inte bara obligatorisk läsning i skolan utan för alla vuxna också. Hedersproblematiken problematiserad :-). Läs!

onsdag 20 mars 2024

Bra artikel i Kunstkritikk av L-E. H. Lappalainen.

Kort smakprov: "I dagens konstvärld är det inte de politiskt korrekta åsikterna som är problemet (det är ju bara åsikter), utan de politiskt korrekta människornas beskäftiga och självrättfärdiga krav på att alla måste anpassa sig till deras värderingar; den uppfostrande tonen och den narcisissistiska kränkthet när någon bryter mot etiketten är fruktansvärda vapen mot känsliga varelser som konstverk och kritiker. Det är en extremt brackig socialitet som vill tvinga oss alla till anpassning.".
Länk här.

måndag 18 mars 2024

Bio idag.

Såg "Anselm", Wim Wenders film om Anselm Kiefer, på Filmstaden Victoria. Världens minsta salong, 11 platser. Så förväntningarna från Filmstadens sida på publik och intäkter verkar vara moderata, kanske bara så att de av någon anledning känner sig tvingade att visa den. Filmen visas i fyra dagar kl. fyra varje dag (ska visst bli en omprövning på onsdag om den ska visas mer). Och jag kan bara säga att jag är glad att jag hade möjlighet att se den. Det är faktiskt ett litet mästerverk i sig när Wenders visar sin tolkning av Kiefers liv och verk. Inte minst musiken var nästan lite för bra. Ingen gick under eftertexterna. Alla (11 :-) satt kvar och lät texterna rulla för ingen ville nog missa avslutningsmusiken. Alltså sammantaget, oaktat ens eget förhållande till Kiefer, en upplevelse!

söndag 17 mars 2024

Stämning, upprepning och leda.

Stämning är ett av några ord i svenskan som har fler än en betydelse. Dessutom utan att betoning eller uttal ändras. Här handlar det om stämning som i julstämning. Det finns verk i olika konstformer jag vill se om, läsa om. En del av dem regelbundet återkommande. Jag har till exempel en roman jag läst om säkert fem gånger och nu ibland bara läser något slumpvis uppslag ur. Så klart är det inte handlingen jag vill återvända till då, utan stämningen. Jag vill känna den stämning som för mig finns i boken. Samma med några filmer. Film är ju ett så allomfattande och fantasifientligt medium att när man sett en så är det klart. Uttömt. Hur bra den än var. För det mesta alltså. Men sen finns det ett fåtal filmer som skapar en stämning jag vill återvända till. Då spelar det ingen roll att jag kan handlingen och i vanliga fall är allergisk mot upprepningar. Så är det förstås också med nästan all poesi som bara förmedlar stämningar och i en hel del bildkonst.

Upprepning och uttråkning. Musik. När det gäller musik fungerar det så för mig att jag lätt blir uttråkad om musiken fastnar vid första lyssningen. Det ska finnas någon form av motstånd som gör mig nyfiken, något att förstå eller övervinna. Något som betalar sig dess mer om jag inte omedelbart ger upp och slutar lyssna. Jag antar att det är delaktigheten jag är ute efter. Att få känna sig lite som en medskapare när polletten trillar ner. Och ju svårare det är desto större blir belöningen. Men efter det stadiet följer en längre eller kortare period av maximal njutning innan det långsamt börjar gå över i leda även här. Fast ibland tar det hundratals lyssningar innan upprepandets tristess infinner sig. I några väldigt få fall blir det aldrig så.

Sushi. Jag kommer inte ihåg när jag åt sushi första gången men minns att jag var skeptisk. Rå fisk. Och inte gillade jag det så mycket heller. Men ändå åt jag det en andra och en tredje gång (varför?) och till sist kom belöningen (eller om det var bestraffningen?) med ett sushisug som gjorde att jag hade kunnat äta det varje dag. Innan avmattningen kom och idag äter jag sushi kanske en gång i månaden. Oftare vill jag inte ha det.

Jaha, nu har jag vecklat in mig i ett resonemang med flera olika trådar som liksom inte har något samband. Lösa tankar bara. Men ett försök att knyta ihop det hela får bli att tillämpa stämning på mat också. Det finns en maträtt ingen utanför min familj känner till. Den heter strandsallad och uppfanns en varm sommar av min son, när vi skulle tillbringa dagen på en strand och inte kom på någon lämplig mat att ta med. Han gjorde en pastasallad av det som fanns tillgängligt och den fick namnet strandsallad. Varje gång jag äter den hamnar jag i "varm-dag-på-stranden" stämning. Och den förekommer så sällan på matbordet att jag inte tröttnar på upprepningen heller.

lördag 16 mars 2024

Super Fujica-6.

Nyservad och just hemkommen från Amsterdam camera repairs, kommer denna att bli min följeslagare från och med nu och fram till hösten. Då kommer jag att bestämma mig för om jag ska ha kvar den eller sälja.

12 bilder på en 120-rulle. 6x6 cm negativ. Mycket fin optik. Hopfällbar. En större ficka funkar. Ingen automatik. Inga batterier. Inte ens spänns slutaren när filmen dras fram (vilket är den mekaniska konstruktion som annars brukar ge upp på denna typ av kamera).
Alltså precis som jag vill ha det. Tillverkad 1955 och i nästan samma skick nu som då = Inspiration!

Svärmare.

I morse såg jag dem igen. 8-9 väldigt små flugor, nästan genomskinliga som precis mitt på vår gård utför en underlig dans. De rör sig inom en radie av ca 50 cm i alla riktningar, men hela tiden på samma plats. Precis mitt på gården. Varje morgon i en vecka nu. Kan inte undgå tanken att det är de 8-9 kaniner, marsvin och katter som är begravda på olika platser på gården som hälsar på i sina gamla lekplatser och jaktmarker. När jag ser dem är det som om de vinkar glatt till mig.

tisdag 5 mars 2024

ÅB om FH.

Angående recension av Filip Hammars film "Den sista resan". Jag har inte sett filmen utan endast läst recensionen i DN i söndags. Det handlar alltså om en film där FH arrangerar en resa till Frankrike för sin åldrade far, som på så sätt ska få återuppleva ett Frankrike han älskat och på olika sätt ägnat mycket av sitt liv åt. Nu är fadern i skröppelstadiet och orkar inget. FH köper en gammal Citroën och åker iväg till Paris  med sin far och så vidare, allt. Allt. Hyr till och med in skådespelare som på plats ska agera ett Frankrike som inte längre finns, allt för att fadern ska få återuppleva Frankrike som han minns det. M.a.o. idag en kuliss.

Framgången verkar skifta och det blir såklart tårar här och där när faderns verkliga tillstånd blir uppenbart. Åsa Beckman sammanfattar projektet i DN. Citat: "Det blir alltmer oklart för vems skull resan görs. Är det för att fadern ska få återuppleva Frankrike eller är det sonen som ska få tillbaka den pappa han en gång hade?" slut citat. Således två möjliga motiv för projektet. En annan recensent (som jag inte läst) har dessutom tydligen tidigare i samma tidning kallat filmen en "Kärleksbomb".

Nu lever vi visserligen i en tid då partsinlagor kallas dokumentärfilmer och där det är vanligt att människor filmar t.ex. olyckor och polisingripanden med sina mobiler. TV-serier, t.ex. Böda sand, Ullared m.fl. som bara handlar om att skratta åt andra (underförstått korkade) människor, har höga tittarsiffror. Dokumentation och publicering av allt som tänkas kan och helst med inslag av filmsekvenser på någon person som ska gråta framför kameran har blivit norm. Så verkar det för mig i alla fall. 

ÅB ser två alternativ som drivkrafter för FH. Men varför ser hon inte det tredje, för mig det första och mest uppenbara alternativet? Att göra en film! Att visa upp den sorgliga fadern i sin oförmåga och den lidande sonen, på biografer så att tusentals människor i Sverige kan se när fadern i sin ålerdoms svaghet inte klarar av att skära upp en obergine. Tror verkligen recensenterna här att detta projekt hade genomförts om inte filmen vore själva syftet? Hade FH tagit sin far till Frankrike om ingen utomstående hade fått veta det? Utan publik? Och hur var det för fadern att ha ett filmteam som skulle dokumentera allt han gör? Kanske ta om scener?

I mina ögon verkar detta vara historien om hur man slår mynt av att ta ifrån en gammal man hans värdighet inför publik.