...att vara en tusendel av denna happening. Och jag följer deras önskan att inte visa mitt eget bidrag eftersom det handlar om anonymitet. Att vara en liten pusselbit.
Om mig
- Ingemar Edfalk
- Fotograf och konstnär. Bilder: https://www.instagram.com/skenbilder/
tisdag 29 oktober 2024
Lite kul ändå..
måndag 28 oktober 2024
Vägmärken.
Den andra gården var under min konfirmation då vi gjorde en fjällvandring och sov en natt eller om det var två, på loftet i en gård dit ingen väg finns än idag vad jag vet. Mer om den här.
söndag 27 oktober 2024
Förklara hur du tänker!
Den frågan får man räkna med om man utsätter sig för att t.ex. delta i "Öppna ateljéer", som jag gjorde förra helgen. Särskilt en bild som blivit till i en massa versioner verkade fler än en person gilla eller reta sig på. Flera frågor. Undrande miner. Vad man kanske ser är fäktande eller dansande figurer, lite kaosartat och i bakgrunden eller förgrunden jaktplan i luften. På väg bort. Och nu ska jag försöka formulera något i ord om de bilderna (det blir säkert fler också).
I vanlig ordning hade jag inte någon tanke alls när den första versionen av denna bild blev till. Duken på golvet, på med färg, går runt o.s.v. tills något framträdde att ta tag i och bearbeta mer medvetet. Men sedan har jag såklart jobbat vidare med både färg och form och både bild och tankar har klarnat. Ungefär så här: Det går inte att undvika scener som denna för den som är mottaglig för omvärlden. Det är oundvikligt. Tänk Ukraina när de efterlängtade F16-planen anlänt. Tänk på när de lyfte för första anfallet mot ockupanterna. Tänk de som ser planen komma mot sig! Paniken! Tänk de som ser dem lyfta mot fienden. Tänk de som ser dem försvinna. Eller så kan man sträcka sig längre. Tänk första världskriget. Det sägs att det i vissa kretsar rådde krigslängtan och att en slags eufori utbröt när kriget var ett faktum. Ungefär så. Här några andra versioner: 1. 2. 3.
fredag 25 oktober 2024
Jag säger inte var jag läste det.
Kanske inte alltid den bästa kombinationen för allmänhetens förståelse för den konstnärliga nödvändigheten eller konstnärers ekonomiska omständigheter. Så, dagens citat (jag har bytt pluralis mot singularis och preterium mot presens, liksom lokalen i fråga mot min egen ateljé, i övrigt oförändrat):
"Mitt huvudmål är att utforska och fördjupa den performativa aspekten i min praktik och detta vill jag göra genom att använda ateljén på Glasbruksgatan som en scen för en performativ akt som ständigt aktiveras av min egen närvaro!".
Alltså. Detta är vad som händer när jag befinner mig i ateljén och har glömt stänga dörren :-). Ja, jag vet att det var elakt och även lösryckt från sitt sammanhang, men likväl oemotståndligt. Måste det ha varit eftersom jag inte kunde hålla mig för skratt när jag läste det. Tänkte nog på hur texten skulle ha blivit om det hade gällt mig (den är alltså om en slags sammanfattning och tack för den här tiden, efter ett residens). Om det varit jag:
"Mitt huvudmål är att ingen ska veta att jag befinner mig i ateljén eftersom andras ögon när jag jobbar, eller ibland bara en knackning på dörren, totalt sabbbar (rätt med tre b i det ordet) det för mig. Jag står inte ut med andra och samarbeten har jag avskytt ända sedan grundskolans grupparbeten. Men tack i alla fall. Jag klarade det!"
Ja, sån är jag (fast bara ibland, normalt är jag ganska social).
Nästa iakttagelse denna morgon är konstnärsorganisationernas nya giv med kurser för att skriva stipendieansökningar. Man ska vara t.ex. 10 deltagare som tillsammans ska mejsla fram anökningar om arbetsstipendier. Genom att läsa varandras ansökningar och kommentera ska allas bli bättre. I den tävling alla kursdeltagarna deltar i med sina existenser som konstnärer som insats. Ere nån som har sett Robinson?
Alla kan dö.
Jag gick igenon vänlistan på Facebook, och min vänlista består till 99% av personer jag verkligen irl känner. Sedan flera år avböjer jag vänförfrågningar om jag inte på riktigt känner, eller åtminstone har träffat, personen i fråga. Jag tycker det blir ärligare så. Eller nåt. Hur som helst, jag kom fram till 13 döda. Men med fortfarande fungerande profiler. En del avslutade och förklarade, andra utan att någon närstående verkar ens ha vetat om att det fanns en FB-sida. 13 döda alltså. Av personer jag känt, en del mer andra mindre väl. Hur länge har FB funnits egentligen?
Jag har tidigare skrivit om mina intryck av kyrkogården i min födelseby. Men nu handlar det om här och nu. Min egen generation som börjar tunnas ut. Vi som står på tur. Vi som varit med om när Facebook och andra sociala media såg morgonljuset (alldeles nyss ju!). Före mobiltelefonerna och datorerna. Vi som fick resa hur mycket vi ville utan flygskam. När alla rökte inomhus på barer och restauranger. När knappast några tabubelagda ord eller begrepp fanns. När världen var ledig! (citat Lars Ahlin). Tänk att man plötsligt befinner sig i en grupp som nu bara minns sådant man i åratal betraktade som självklarheter och trodde att det skulle vara så livet ut. Och desutom mår bättre än någonsin! Med större frihet att tycka och säga sin egen mening, än tillförne då inga hänsyn till någon karriär längre behövs. Hur gick det till? Och har du hört det förut? ;-)
tisdag 22 oktober 2024
Getingfrågan.
På kultursidorna "rasar" (som de själva uttrycker det :-) en debatt om förenklad kritik. Aftonbladet deklarerar att de tänker börja betygsätta även litteratur och teater som de gör med film och dataspel. Alltså med 1-5 plus eller rött minus. Det här retar gallfeber på bl.a. svd:s kulturredaktion som anser att detta system ytterligare förenklar och fördummar och bara bidrar till det hjärndöda "lajkandet" som smittar hårt från näthållet. Om läsarna inte orkat med en kort recension förr så kommer de nu helt att sluta läsa och bara notera två plus, "så den ljudboken hoppar jag...". Argument för detta system är då att det finns i grannländerna och att det där tvärtom ökat läsningen av kritiken (hur de nu kan veta det?).
Ja vem ska man tro på, som diLeva lallade? Det enda jag egentligen tänker om detta är att för att kunna bedöma någon kulturkritik alls så måste man "känna" den som skrivit den. För ytterst handlar det om åsikter och smak. Alltså om det inte för alla är uppenbart skräp, men då skrivs det ju förhoppningsvis inte något alls.
Den som konsumerar det mesta som skivs i ämnet man intresserar sig för, kommer ju snart att veta vad som hyllas resp. sågas av vem. Och det tror jag är den enda vägen att gå för att som läsare kunna bedöma värdet av kritiken. Så den första förutsättningen blir såklart ett tillräckligt stort intresse för ämnet. Hur det sedan presenteras med getingar eller plusminus eller bara en sammanfattande rubrik kanske inte är så mycket att bråka om. Det viktiga för kulturkonsumenten är att kunna tolka värdet av kritiken. Om jag länge ansett att kritikern som tilldelat en nyutkommen roman en tvåa, är en komplett idiot, som borde skickas upp i en omloppsbana runt månen, så kanske jag tar en närmare titt på boken i fråga. Problemet som i så fall skulle kvarstå är den rådande åsiktskorridoren. Även kritiker kan ju hoppas på bättre jobb, mer lön osv. Kulturchef? Ja då kan det vara bra att anpassa sig en aning. Inte stöta sig med den eller den... Tycka si eller så, kika lite på vad andra tycker först. Och så pågår det i kulturvärldens alla olika förgreningar, precis som i den andra världen, fast en aning mer förnekat :-).
Så kontentan av dessa tankar blir att jag egentligen inte gillar de betygssystemen kvällstidningarna håller på med, men att det kanske inte betyder så mycket. Bara en ny anka i dammen. Dammen som också den är viktig eller oviktig beroende på vem som beskriver den.
torsdag 17 oktober 2024
Frans Kafka.
torsdag 10 oktober 2024
Andra dagens regnlimbo.
På soffan och tröskar JD Vances självbiografi "Hillbilly". Man undrar ju varför han valde Trump? Men jag förstår varför T valde honom till vice presidentkandidat trots hans uppenbara beundran av Obama plus att han tydligen vid något tillfälle kallat T för en amerikansk Hitler... Men han fyller liksom i tomrummet och är verkligen allt som T inte är. Listigt faktiskt. Och kanske är det så enkelt som att när han fick frågan så blev det för mycket att säga nej till, och han är ju republikan om än tidigare T-motståndare. Den korrumperande makten i sikte. Och kanske i förlängningen om fyra år den absoluta makten. Eller inte kanske. Det är nog mer än troligt då denna person liksom förenar "white trash" med östkustintellektualitet och det mesta som ryms där emellan. En socialmodekrat som en kusin en gång i tidig ålder uttalade.
Som litteratur är boken inte mycket att ha men som upplysningsskrift för den som inte kan förstå sig på amerikaner är den bra. Helt annat inifrånperspektiv än vi är vana vid. Skillnaden mot nordeuropéer är ganska stor faktiskt. Betydligt större än den som förmedlas i media. Nu visste jag väl lite av detta eftersom jag har många släktingar i USA och en del kontakt fortfarande via sociala media. En sydlig demokratgren och en nordlig mer republikansk (fast troligen opportunistisk om rätt ord skulle komma ur Harris mun).
Amerikaner har lättare att flytta än vi har. Och det gäller inte bara fysiskt. Det är i alla fall mitt intryck.
Men varför skriver jag det här? Det har ju inget med konst och kultur att göra. Jo för att i mitt fall har det det. Min bildvärld är som alltid mycket påverkad av omvärlden och jag är absolut en nyhetsknarkare som vänder och vrider på allt inom mig både medvetet och undermedvetet. Och nu har all både gammal och ny media i flera månader hamrat på om vilket ödesval detta amerikanska är även för oss i Svitjod. Såklart läcker frågorna ut i bildvärlden också. Åtminstone i min. Uppblandade med minnen och drömmar. Och allt det oförklarliga.
Avslutar amerikafunderingen med ett minne från en ensam resa i västerled.
Chicago. 1978. Natt. Underjordisk gigantisk busstation fylld av resenärer och andra också. Jag, ensam tanig tonåring med ryggsäck och en kamera runt halsen, ska byta buss. En två meter lång och en meter bred färgad man i uniform och med batong, handbojor och en magnumrevolver i bältet ser ut över folkvimlet, får syn på mig och går med snabba steg rakt fram till mig. Spänner ögonen i mig och pekar mig i ansiktet med ett pekfinger som ser ut som en hydraulkolv. Du! mullrar han, du sitter kvar där du sitter nu ända tills du ska gå på din buss! Har du förstått? Jag mumlar ett lågt jessör. Jag som trodde jag såg tuff och erfaren ut. On the road liksom...
Bilden är från en flygplats i det stora landet då. Kan ha varit Fort Lauderdale. Eller Detroit. Minns ej.
söndag 6 oktober 2024
Alla dör.
Slöglor på TV. Babel. I slutet musik. I en så, nej jag kan inte säga orden här. Det är så kass så att jag skäms. Varför? Vad är det för funktioner som får ett så pass seriöst program att helt tappa det? Seriöst på litteraturområdet men inte på andra.
Jag har varit på begravning i dag. Lika jobbigt som alltid. En musiker skickades upp eller vidare eller vad det är. Hans vänner och hans barns vänner, och även musikerkompanjeros, förgyllde ceremonin. Liksom släkten förstås. Ceremonin hölls i ett kristet kapell men var ändå inte nära kristendomen. Inte ateismen heller.
Tyvärr är nog detta inlägg skrivet i affekt (handlar alltså om Babel) men jag blev idag som så många gånger förut "väckt" till att tänka på vad jag använder de dagar, timmar, jag själv har kvar. Har jag ens tid att lyssna/läsa/se något som bara kostar? För tiden är ju det enda kapital vi har.
fredag 4 oktober 2024
Bra artikel!
Av Frans Josef Petersson. Här. Han skriver om kulturvärldens genikult som även jag ibland blir illa berörd av och ibland måste skratta åt. Intressant iakttagelse också (parentes egentligen) om DN:s kulturchef. Jag tänkte precis samma sak om honom bara för ett par dagar sedan när jag läste baksidestexten till en roman av Jamaica Kincaid. Nu kan det ju vara jag som inte fattar, men tyvärr obegripligt upphöjande. Och då misstänker jag genast att det handlar om positionering. Enligt mig var den romanen bra men bara bra. Ingen "världslitteratur". Vilket ju verkar vara vad man ska tycka just nu. Skönt att inte ha en position att försvara :-).