Natteffekt.

Är titeln på en bild Anders Zorn flera gånger återkom till i olika tekniker. En kvinna i röd klänning och pälskappa på väg ut (tror jag) från en restaurang. Det bästa exemplet jag kan komma på, på Zorns teknik att måla i stort sett abstrakt för att sedan skärpa till det på någon mindre detalj (ansiktet i detta fall) och därigenom åstadkomma intrycket av näst intill fotografisk detaljrikedom. Bilden man ser är till största delen skapad av betraktaren. I betraktarens hjärna.

Bara ett exempel på antydningens makt. Går att se på andra områden också tycker jag. Att inte säga precis allt är väsentligt i bra konst. Att visa/berätta precis så mycket att betraktarens hjärna tvingas till eget tänkande/kännande för att få hela bilden, involverar och inkluderar mottagaren i verket. Att inte ställas inför fullbordat faktum helt enkelt. På det sättet går det att aktivera en betraktares egna erfarenheter vilket kan ge en mycket starkare upplevelse. Men. Svårigheten här ligger i hur långt det går att gå. För min del går gränsen där bilden i sig inte räcker utan att en förklarande text krävs som komplement. Då blir uttrycksmedlet ifrågasatt (förhoppningsvis av en del i alla fall) och tanken vaknar att det kanske hade varit bättre att börja med texten och låta den vara. Bilden blir då, istället för ett självständigt verk, en illustration till texten.

Antydandets konst missbrukas eller förstås helt enkelt ofta inte i filmindustrin. Det är som om filmproduktion idag handlar om att "skriva på näsan". Främst i sex- och våldsscener. Det gränslöst närgångna och utdragna bildspråket liknar ofta mer en massaker, obduktion eller en gynekologisk/urologisk undersökning än något spännande eller sensuellt. Mer än en gång har jag stängt av pga filmmakarens obscent utdragna våldsscener o.dyl. Vilket verkar ha blivit någon slags standard, främst inom amerikansk film. De verkar tro att publiken är så korkad och okänslig att vartenda hårstrå måste redovisas för att man ska fatta att det handlar om en frisyr. Och möjligt effektsökeri ska användas just eftersom att det är möjligt.

Ögnar igenom Kunstkritikks årssammanfattning och märker att mitt intresse inte är vad det varit. Inte ens i de artiklar jag håller med eller mot kan jag uppamma någon energi för att kommentera. Ibland känner jag att jag kanske lite förstår prästen som tappat sin tro. Tomt. Man klamrar sig fast och försöker se det från något annat håll. Det är svårt. Varierar från dag till dag också. Och mitt i allt detta ska jag ställa ut också. Kanske sista gången när det gäller måleri. Inbokat innan tvivlet tog fart på riktigt. Det blir i alla fall av, i form av en slags utförsäljning utan att uttala det förstås. Ska sätta så låga priser så att den som vill ha något också kan köpa det. Det är målsättningen i alla fall. Och jag hoppas att mina bilder varken är övertydliga eller behöver stöd av text. Att de bara stimulerar till egna tankar och tolkningar. Det är det andra målet.

Teknikens under.

Håller på med en utsållning/försäljning av allt som inte är absolut nödvändigt för de uppdrag jag ännu gör. Det blir lite som en teknikhistorisk resumé av de senaste 25-30 årens fotoprylsutveckling. Jag hade ju under väldigt många år när utvecklingen av digitalkameror rusade och tog ett generationssteg varje år, en föreställning om att jag måste byta upp mig till det senaste varje gång nya kamerahus kom. Och det gjorde de ju en gång om året. Bra iofs eftersom jag genom ständiga byten aldrig blev "fast" med överspelad teknik som inte gick att sälja. Mindre bra möjligen eftersom jag kanske inte alltid såg att mina bilder inte blev bättre av den senaste uppgraderingen. Så många snabba teknikbyten. Mycket som var "spjutspets" under några få år för att därefter snabbt bli föråldrat. Och inte bara gäller detta såklart fototekniska prylar, CD är ju ett bra exempel också. Så, många prylar har passerat revy trots hög användbarhet och bra kvalitet. Kan inte låta bli att undra var all denna nyproduktion som redan efter något år blev överkört av ännu nyare produkter tagit vägen. Det måste ju finnas stora lager av t.ex. pocket wizards (blixtstyrning) eller andra kompletta och komplexa system som inte hann säljas innan ny teknik skåpade ut dem. En del sådana prylar dyker upp i mina utrensningar. Sådant som var ganska dyrt och höll hög kvalitet men som sedan liksom somnat in. Och som idag är nästan värdelöst. Och glömt. Kanske underligaste av allt. Glömt även av en sån som jag som nästan dagligen använt tekniken tills något gjorde att jag bytte till någon annan teknik. Plockar med min en gång "state of the art" utrustning för högkvalitativa VR rundturer. Testar lite. Kommer inte riktigt ihåg hur man gjorde. Letar program för de olika stegen i produktionen på datorn. Men en kvälls försök återställer minnet. Nu kan jag göra det igen faktiskt.

Surfar för att få en uppfattning om hur och vad som görs på det området i dag (var typ 8-9 år sedan mitt senaste uppdrag) och måste säga att förvåningen blir stor när jag inser att teknikens förenkling inte medfört någon kvalitetshöjning. Tvärtom faktiskt. Halkade in på Kalmar Länsmuseum som har gjort turer för några gårdar de tydligen förvaltar. Pinsamt kass faktiskt. Varken skärpa eller dynamikomfång och när man tittar rakt nedåt ser man stativet... Andra har gjort 3D-renderingar av hela byggnader, vilket ju är en helt annan sak, kräver specialkamera och är betydligt dyrare än en vanlig rundtur. Vad jag inte hittar så många av är de "normaldyra" (typ 15-20000:-) som tar några dagars jobb men som håller rktigt hög bildkvalitet. Som har producerats med kommersiella verktyg alla kan skaffa sig. De var "inne" för några år sedan och fick kanske sin peak med Google Streetview. I alla fall tror jag att jag behåller mina prylar för detta något år till. Inte för att jag är sugen på att använda dem men något jobb skulle ju faktiskt ännu kunna dyka upp. Andra saker som blåst förbi är olika lagringsmedia. Jag har några Syquestskivor liggande. Vet ej hur jag ska kunna få liv i dem idag. Och efter Syquesttiden kom några mindre blå kassetter som mest likande de ännu äldre tidernas disketter. Minns inte ens vad de hette. Och köper man en ny dator idag så är ju inte CD-drive någon självklarhet även om de fortfarande finns. Samma är det med rena tekniker som flash, quicktime och andra. Massor av timmar lade jag på att lära mig programmera Director Lingo för interaktiva presentationer och animationer. Borta och glömt idag. Utraderat. Och så är det med teknik. Flyktigt. Så kanske inte att undra på om man tröttnat på den digitala världen. Idag vill jag bara logga ut och ägna mig åt analogt storformatsfoto och möjligen blyertsteckning. Tillbaka till kunskaper som är beständiga och lika mycket värda i alla tider. Oföränderliga. För det finns faktiskt sådana också. Bild till exempel. Där har inte mycket hänt på de sista 60000 åren.

2026 ->->->.

Jag ser målare jag blir imponerad av. Målare som hittat det där, de exakta färgerna. Och nu menar jag traditionella västerländska modernister. Karl Isaksson, Helene Schjerfbeck, Vera Frisén, Anton Genberg m.fl. Den intresserade förstår nog vad jag menar. Färgblandarna som både kan se och sedan med direkthet blanda det exakta på sina paletter. Färgkombinationerna som liksom lyfter verkligheten. Tar bort en av alla slöjorna. Det är den tradition i konsten jag kommer från och kanske den enda jag verkligen fullt ut förstår. Dit jag själv strävade men avbröt mig i förvirringen av allt annat som trängde på från alla håll när jag började i konstskolor. Vet inte riktigt vad som hände, om det var insikten om att jag ändå aldrig skulle nå dit jag ville eller helt enkelt en oförmåga att ta en egen väg mot strömman och tidsandan, eller både och, som fick mig att fladdra iväg. Eller kanske en experimentlust och tro att det kan finnas genvägar. Den gången slutade det i alla fall i en container och jag blev fotograf och digitalbildsmagister. Tillika hemmansägare och tvåknoddsfar. Å bilar å allt.. Tack och lov. I stället för en etta i Berlin. Så där började en lång frånvaro från konsten. När jag sedan 2018 skulle återvända gick det väl sisådär. Men nu tror jag den värsta beröringsskräcken och förfasandet över vart allt tagit vägen har lagt sig. Och jag har märkt att alla fotoår gett mig verktyg att komma vidare. Det går ju faktiskt att ignorera det man ändå inte är en del av och gå sin egen väg och med teknik man faktiskt behärskar. Så nu ska jag försöka sluta engagera mig i den meningslösa debatten om konstdoktorer och skolornas utveckling och titta åt mitt eget håll istället. De skutor jag tycker är snedseglare går ändå inte längre att påverka. De har vuxit sig för stora och föder för många. På vårvintern ska jag ställa ut kvarvarande måleri och sätta prislappar så pass låga så att förhoppningsvis det mesta försvinner. Alltså varken brasa eller container denna gång. Utställningen som är bokad sedan ett och ett halvt år blir i Södertälje på ett konstnärsdrivet galleri. Ett tag ångrade jag mig och funderade på återbud, eller på att försöka ändra innehållet, men nu blir det som det var tänkt från början. Och det som visas är så långt jag tror jag kan komma med penslar och färger. Tror verkligen inte jag kommer längre på det området hur mycket jag än praktiserar. Så nu blir det vidare i andra spår och optimismen och arbetsglädjen har därmed återvänt!

Insnöad.

Kan man vara på flera olika sätt. Just nu bokstavligt efter det senaste dygnets och även det kommandes snöfall. Ut och skotta. Det där jag trodde jag flyttade ifrån en gång i tiden. Snö funkar för mig genom fönster eller på TV men närkontakt slutade jag nog att längta efter redan i mycket unga år även om det dåförtiden var en sådan självklarhet åtta månader om året så att tanken nog aldrig slog mig. Det var först på avstånd när jag upplevde min första snöfria vinter som jag till fullo insåg vad jag egentligen alltid känt men inte förstått att jag kände. Och så är det nog med det mesta. Man måste vara utanför något för att kunna se det i sin helhet. Det fattiga barnet som växer upp i en lika fattig omgivning upplever sig inte som fattigt (så länge fattigdomen inte är så stor att den innefattar hunger). Jag kan undra vad mer i mitt liv jag inte ser eftersom jag befinner mig i det. Det som ligger närmast till hands blir förstås konstvärlden jag ägnade min ungdom åt. Nu efter alla år "utanför" och sedan 2018 åter involverad i (fast lite från sidlinjen) kan jag inte låta bli att undra om mina åsikter, min smak, till en del är konstruerad, inlärd, accepterad. Många av de konstverk jag i ungdomen beundrade kan jag idag inte riktigt ta till mig. Vad var det jag såg? Eller var det bara det att jag villigt och okritiskt accepterade det allmänna åsiktsklimatet på området? Mitt dåliga självförtroende i kulturvärlden som f.d. lagerarbetare och bensinmacksbiträde? Min vilja att ingå i en krets av "vetande"? Bortträngning pga rädsla för avslöjande? Tänker på när jag hjälpte upp ekonomin lite genom timjobb i ett galleri. Det kom in några stora pressträskivor en norsk konstnär med en borrmaskin hade ritat abstrakta mönster i. Eller en avgångselevutställning på en konsthögskola där en elev hade byggt någon slags skulptur av tomma mjölkpaket på golvet. Sådant jag aldrig ifrågasatte då. Om något så ifrågasatte jag mina egna kunskaper och insikter när jag innerst inne inte riktigt fattade vad storheten med dessa och många andra verk var. 

Hur mycket i livet är inlärt och accepterat bara för att? Alltså på alla områden? Att bli äldre är på många sätt inte så kul, men en sak som faktiskt är kul är att inse att varje dag ger nya kunskaper och insikter och dessutom att inga taktiska eller strategiska hinder längre finns för vad som kan uttryckas. Ingen möjlig karriär som kan äventyras. Inget uppdrag eller stipendium att förlora pga fel tankar. Helt enkelt en större tankens frihet!

Liv.

Tittar på krukväxterna i fönstret. Ett ensamt blad rör sig sakta fram och tillbaka som om det blåste just bara på det bladet. Resten av blommans blad är helt stilla. Det som rör sig ser dött eller döende ut. Men rör sig. De levande är orörliga som om de vore döda. Vet ej vad som orsakar detta men väljer att bara acceptera det. Det är inte så mycket vi vet. Ofta har jag en känsla av att uppfatta världen och livet som genom en tubkikare. Jag kan bara se lösryckta delar var för sig. Inte helheterna. Kanske det också kan vara en orsak till min förkärlek för vidvinkliga objektiv. I ateljén fotograferar jag döda blommor. Tycker de är mer uttryckfulla och levande. Övergivna fågelbon som jag befolkar. Rostiga metallrester blir till stilleben. Får nya betydelser och ett nytt liv. En slags återupplivningsprocess skulle det kunna vara men tvärtom kan det ju också vara. Alltså att det är först efter att ha spelat ut sin första roll de hittar sin plats och får sitt verkliga liv. Återuppståndna genom mig. Som fjärilar som lämnar larvstadiet. Antar att den tanken är hädisk eftersom jag då nästan likställer mig själv med skaparen (med stort S) men det kanske är lite sant. Jag kan ju ibland fundera över vad det egentligen är jag håller på med. Vad den verkliga drivkraften är? Men, väljer liksom i frågan om det vajande bladet att bara acceptera att det är som det är. Idag blir det till exempel måndag och vad ska jag göra åt det?

Dagarnas dag.

I dag är det den stora dagen. Nollpunkten då jorden befinner sig allra längst bort från solen inträffar i dag kl 16.03, och om gravitationen fungerar även detta år, vänder vi nu tillbaka. Årets största händelse som ju såklart borde vara den stora slabangdagen i stället för jul och nyårstramset som ju bara är trender i västvärldens historia. Samma med sommarsolståndet förstås. Skrota midsommar och fira att vi inte bara fortsätter in i elden utan vänder på hälsosamt avstånd igen. För uppvärmningen är vi ju ändå på god väg att klara av utan hjälp från naturen.

Skrotplåtningarna fortgår i ateljén. Som alltid med oklart mål, men något kommer nog att utkristalliseras så småningom. Tills vidare är det teknikfrågor som dominerar. Särskilt kontrastproblem som kan vara riktiga mysterier eftersom orsakerna kan vara så många. Förstoringsapparaten jag nu använder har inbyggd kontrastvariation via olikfärgat LED-ljus. Lite konstigt med färgfilter som hamnar på motsatt sida av färgtoncirkeln pga att det är direkt färgat ljus och inte vitt ljus som filtreras, som sker med den äldre tekniken. De "gamla" kontrastfiltren i orangeområdet är nu ersatta av ljus i grön-blå skalan. Som ändå får samma effekt på papperet. Samma färg fast blå :-) liksom. Tar en stund att vänja sig vid tanken. Men väldigt mycket enklare än att byta gelatinfilter hit och dit.

Och solen verkar ju gå upp nu idag också, så varför klaga? Varken krig eller dödlig sjukdom har jag nära skjuter ingen hare. Harar förresten. De trycker aldrig i några hålor som kaniner eller bygger bon ens. Här i orten finns de i överflöd och om man tar en promenad i skymningen så ser man dem spridda som bojar på havet lite överallt där det finns lite större gräsytor. Läste att detta beror på att de är snabbare än alla fiender, som t.ex. rävar eller hundar. Som varande flyktdjur finns tre alternativ. Röra sig i flock, som de stora gör, eller för de små antingen gömma sig i hålor eller se till att ha så fri sikt som möjligt för att i god tid kunna se en fiende komma. Kaninen, som inte är nog snabb, gräver ner sig. Haren som kan kuta ifrån alla väljer fri sikt! God morgon!

Alamy Images.

Den sista bildbyrån. Tre svenska, en finsk och en spansk bildbyrå har jag varit leverantör till under åren som kommersiell fotograf. Nu har alla dött, utom Alamy Images som verkar odödlig. Alamy dök upp i samband med digitaliseringen har jag för mig. Innan dess skickade man in färgdior för urval. Priserna har såklart dalat till botten för åratal sedan, försäljningen likaså men Alamy finns kvar! Jag känner inte denna utdöda f.d. bransch längre men skulle tro att Alamy och Getty är de enda som fortfarande existerar i en form som liknar den som en gång fanns. Nu är det nog bara plats- eller ämnesspecifika bilder som går att sälja. Alla genrebilder har efter ett kort mellanspel i "microstockvärlden" ersatts av AI-genererade bilder. Minns lite sentimentalt de årliga mötena strax före jul på byrån i Vasastan. Genomgång av året som gått, statistik mm, och sedan lunch på finare restaurant i närheten. Plus julklapp. Julstämning faktiskt! Och en ganska säker inkomst varje månad. Men det var då det. Nu är det nu. Såg att jag nu varit med i Alamy i 20 år. Den bildbyrå som aldrig refuserade bidragen, dit man skickade de bilder som inte passerade nålsögat på de andra. Och nu är det denna byrå som finns kvar. Som fortfarande lever. Lite ironi faktiskt.

Längre och längre bort.

Från konstvärlden, som var hela framtiden och räddningen en gång, driver jag. Mindre och mindre blir mitt intresse. Läser listan på 2025 års mest inflytelserika aktörer på området. Saudiarabiska prinsessor verkar vara på frammarch. Stormrika kvinnor från den ledande kvinnoförtryckarnationen. Pengar, pengar... och de tomma tunnornas allt högre skramlande. Så många vars liv och existens hänger på att hangarfartyget kan stäva vidare att det inte längre går att ifrågasätta kursen. Investeringar måste ge avkastning. Undrar ibland när det blev så här? Eller om det bara är jag som varit trögfattad och inte velat se hur den värld jag själv ville vara delaktig i faktiskt ser ut och fungerar.

Månsken.

Soffmorgonfredag. Orkar inte åka in till ateljén idag. Månen befinner sig bakom tallens stam och illuminerar de närmsta grenarna så de ser radoaktiva ut (radioaktivitet kan faktiskt synas). Katterna sover på olika håll. Under våren ska jag läsa en 7,5-poängare i bild- och byggnadskonsthistoria på distans. Linnéuniversitetet denna gång. Passar in på det kommande fotoprojektet "Arkitekturens gråsparvar" jag tänker mig att påbörja under 2026. I dagsläget är det tekniktester som gäller. Tanken är att plåta 8x10" för att sedan kontaktkopiera till saltpapper, van Dyke eller tonad cyanotyp. Låter ganska enkelt men det är det inte. Många val att göra vad gäller kombinationer av film, framkallare, tryckpapper och kemi. Ett negativ som ser bra ut för vanlig kopiering funkar inte alltid till ädelförfaranden. Dessutom måste jag testa i mindre format med tanke på kostnaderna om jag skulle göra det i 8x10". Med min ekonomi går det inte att köra tester där varje misslyckat försök kostar ett par hundra. Plus att en risk till finns då framkallning av bladfilm i 8x10" är ganska mycket knepigare än 4x5" format. Åtminstone tycker jag det. Framkallaren måste ju nå hela bladets yta i princip samtidigt. Inte så lätt ens med förblötning. Så den tekniken måste också skärpas upp.
Men nu ska jag fylla på kaffemuggen och gå ut och hämta DN. Det börjar ljusna. Hoppas inte DN får det att mörkna igen.

Dagens dikt.

Picasso.

Tittade på Moderna Muséets evenemang Live på MM med Jockum Nordström. Ämnet var den pågående Picassoutställningen med sena verk. Alltså mestadels sådant som PP producerade under sina tio sista år, I 80 - 90 års åldern (han blev 91 tror jag). Producerade in i det sista i en rasande fart. Över 3000 målningar dessa sista tio år... 

Picasso är svår tycker jag. Han liksom springer ifrån sig själv. När han var 15 år målade han så här. Han passerar alla stadier på en kvart. Och till sist, efter 75 år, alla generationskamrater döda. Konstvärlden är någon annanstans. Expressionismen, dada, surrialismen,  popkonsten mm., alla tillfälliga ismer har passerat och dött. Picasso påverkas inte alls verkar det som. Han fortsätter på sin egen väg som alltid. Bryr sig inte, Han vet såklart också att han kan göra vad han vill. Inte mycket kan rubba kungatronen vilket nog ytterligare förstärks av hans ointresse för andra vägar än de han själv banat. Han har blivit en institution som verkar i ett eget universum. Släpper han ifrån sig något så blir det inte bara en teckning eller målning, utan en Picasso! Den ende konstnär precis alla i västvärlden kan namnet på.

De här sena verken. Hur hade de värderats idag om ingen historia hade funnits? Vari ligger verkshöjden förutom den säkra färghanteringen och det rent bildmässiga? Alltså bildbyggnad och komposition som såklart fanns i hans ryggmärg? I övrigt, är inte detta bara utkast i jakten på något annat? Vad? Visste han det själv? Troligen inte, bara att han inte riktigt var där än. Som jag ser det handlar det om lite samma sak som Lester Bowie gör på något tidigt album jag inte minns namnet på nu (ska kolla i skivbacken sen), men där han tar sig an Saint Louis blues. En standard "alla" jazzmusiker gjort sin version av. Han prövar ungefär alla sätt som kan vara helt fel. Någon slags uteslutningsmetod. Sedan plötsligt, i kaoset, finner han (och bandet) exakt rätt! Ett nytt sätt att spela denna musik på. Men så överraskande och så kort att det inte går att fullfölja och bygga vidare på. Men det var ju så den skulle spelas! Så tycker jag att Picassos sista 10-15 års produktion är också. Han försöker genom ständigt nya försök nå dit ingen annan har nått. Dit där det är rätt!

Mindset.

Mindset kan väl kallas för svengelska nu. Det finns ju egentligen inte något helsvenskt ord som kan ersätta. Mindset är ett nyckelord för den som vill göra sig reda i samtidskonsten. Oundvikligt faktiskt. Eftersom väldigt mycket, ja kanske hälften av det som produceras, förutsätter just rätt mindset för förståelse och acceptans. Konsten har blivit något som angår allt färre i takt med att kodifieringen ökat. Ett starkt intresse och en nyfikenhet och vilja att sätta sig in i konstnärens värld är nästan en förutsättning numer i det alltmer alienerade universum stora delar av konstlivet existerar i. Välvilja behövs såklart. Och vilja att ibland acceptera tankegångar som när de väl avkodifierats visar sig vara betydligt grundare äv vad mystifieringen fått den nyfikne betraktaren att vänta sig. Och allt detta avspeglas såklart i den snart till bottenkänning sjunkande medierapporteringen. De konstnärer som idag ställer ut på de "finaste" gallerierna är med rätt få undantag okända för allmänheten. Och ofta till och med för delar av konstnärskollektivet. Andra krafter styr. Ekonomiska såklart. Transaktionsvärlden. Kuratorvärlden där sökarljuset ständigt söker nästa guldkalv. Kungamakare. Och störtare. Komplexitet är ett vanligt modeord i konsten. Allt kan försvaras med det ordet. Att sätta sig in i ett verks komplexitet. Och därmed fatta varför prislappen visar det den gör. Att det vore mer sant att tala om kontaktnät och lyckad "personal branding" är inte rumsrent. Elefanten i rummet som är så genomskinlig att inte ens konstnären själv ser den. 

Allt detta sagt om typ 50% av konstvärlden. Den halva som aktivt och hel eller halvmedvetet lurar sig själv. I musikvärlden ser det av naturliga skäl annorlunda ut. Musiker i olika genrer (frånsett gangsterrap om det nu ska kallas musik) måste lära sig sina instrument. Måste genomgå en träning som är lika för alla och erbjuder få genvägar. Ingen kurator kan peka ut en kass musiker till nästa guldkalv. Det går helt enkelt inte. Det måste vara allmänheten eller åtminstone den del av allmänheten som lyssnar på en viss musik som gör det. Direkt. Utan teoretiska krumbukter.

Litteraturen då. Skönlitteraturen. Lite samma för författare som för musiker. Man måste kunna skriva. Att det sedan går att bli miljonär på kioskdeckare skrivna efter mall likväl som på dansbandsmusik är ändå en form av direktdemokrati. Kanske ändå att författare sitter lite mer i skottgluggen än musiker eftersom läsande är mer aktivt än lyssnande. Det går ju att bli utsatt för musik, men att bli utsatt för en bok är svårare. Men såklart finns ju också den yttersta domstolen i form av "de aderton" som ju verkligen agerar kungamakare en gång per år. Riktigt dit har väl inte Polarpriset nått ännu. 

Vad gäller kritiker som skriver om böcker eller musik (för det finns det fortfarande plats för på kultursidorna) så tror jag inte att deras makt att upphöja eller sänka är riktigt i nivå med konstkritikern eller kuratorn som väljer. De senare verkar inom en mycket mindre sfär och har därför mycket större makt. Dessutom blir litteratur/musikkritikerns makt inte lika stor av den enkla anledningen att det går att lyssna eller läsa själv. Och lita på sitt eget omdöme. Det finns inte så mycket ängslan för att tycka "fel" som i fallet med samtidskonsten. Inte så mycket "komplexitet" att förstå. Och därmed inte heller samma möjligheter för rent spekulativa ekonomiska krafter att styra. Trist men sant. Rekommenderad läsning: "The global contemporary artworld" av Jonathan Harris.

Tisdag.

Mörkret och tystnaden. Kylan. Stjärnklart är det denna morgon. Inte lika stjärnklart som på ön där ströljus saknas, men ändå. Pågående tunnelbanebok var "Mecenaterna" av Johanna Hedman. Det blev lite rutchkana i min smak. Började bra i toppen men sen gick det liksom utför. Har tillfälligt (ska såklart läsa ut den iaf även om det inte är min themugg) bytt till Rosa Liksom, "Kupé nr. 6" som handlar om en ganska vidrig resa med transsibiriska järnvägen. En brutal och ganska kort skröna som tarvar ytterligare två resor på gröna linjen (en resa hemifrån till ateljén tar en dryg timme).
Den förstnämnda boken fick en fin recension i DN i lördags så det gratulerar jag författarinnan till i alla fall, alla tycker ju inte lika och jag tycker sämst om kända recensenter/kritiker med makt som sablar ner nybakade författare. De vet ibland inte hur hårt det kan ta. Bättre att inte skriva alls då tycker jag. Alltså om författaren inte är så etablerad så att förväntningar och en viss nivå finns att leva upp till.
Om en konstutställning däremot får en dassig recension så når det ju ingen utöver de mest invigda eftersom ingen plats för utställningsrecensioner längre ges i riksmedia. Alltså om det inte gäller någon stor museisatsning e.dyl. då. För det som skrivs online om bildkonst läser ju ingen utöver de närmast sörjande. Böcker däremot produceras numer i en halsbrytande takt (tycker i alla fall jag som läser mer eller mindre hela tiden) och det antar jag är en av anledningarna till att t. ex. DN har en hel bilaga en gång i veckan, om denna produktion. Rätta mig om jag har fel men nog går boktryckpressarna som aldrig förr? Nya författare verkar stå som spön i backen. Och lite så tycker jag det är i konstvärlden också. En strid ström av nya namn som producerar sådant man ibland häpnar lite över (efter att ha läst manualen) men nästan alltid snabbt glömmer. Kuratorer sätter ihop stora utställningar med konstnärer jag aldrig hört talas om och som sedan för mig försvinner lika snabbt som de poppade opp på min horisont. Och så har det pågått länge nu tycker jag. Flyktighet. Obeständighet. Ordet mångfald får nya betydelser. Knappt något fastnar. Bara det ekonomiska spelet som ibland skymtar bakom. Alltså ligger jag på soffan och tittar upp på stjärnhimlen innan gryningen. Den är i alla fall stabil. Oföränderlig. Och katterna är som katter alltid varit. En försöker mörda ett blixtlås som ligger på golvet och en sitter i en skokartong och tittar in i väggen. De övriga två är ute tror jag. Bajsar på grannens gräsmatta. Och mitt sökande efter någon ny storhet fortsätter idag också. Varje dag är ju i all fall ny!

PS. Klar med Mecenaterna nu. Blandat intryck. Man kanske kan säga att åldersskillnaden mellan mig och författarinnan märks. Tyvärr är det nog så att de mer romantiska föreställningarna om konst/måleri sällan kommer från konstnärerna själva. Och om de ändå gör det så går det över med åren :-). Men utläggningarna om marknaden mot slutet av boken har hon verkigen helt rätt i. Dessutom något som jag tycker det talas för lite om. DS.

Nollgradigt.

Och måne i nedan. Frost täcker bilen. Uppdragsfoto idag. Samtidigt har veckan varit en start på mina nya försök i bildvärlden. Efter ganska lång "trial and error" ser det ut som att jag faktiskt tagit ett myrsteg åt ett håll som kanske är det rätta, ärliga. Det är svårt att jobba med bilder när man inte vill ha någon medveten tanke mellan "dagdröm" och handling. Och ännu svårare har jag gjort det för mig nu genom att kliva bort från måleriet där jag ändå har en inarbetad metod för att undgå det tänkta. När man jobbar med fotografisk bild går det inte att ta hjälp av tekniken utan den måste vänta till sist och mer bli ett slags redskap för dokumentation, fast med en egen process som också såklart påverkar slutresultatet. Såg att SFF (Svenska fotografers förbund) kritiserade Nordiska museet för utställningen av fuktskadad fotografi. De använder den som slagträ för att påpeka hur styvmoderligt just foto behandlas och menar att det är cyniskt att nu visa upp bara de skadade bilderna. Och att måleri aldrig skulle ha förvarats i den lokal som drabbades av en vattenläcka. Men den jämförelsen tycker jag haltar. Nordiska museet har sex miljoner fotografier, inte sex miljoner målningar, och någonstans måste de ju förvaras. 

För min del tycker jag att SFF gör bort sig lite genom att visa en oförmåga att se på fotografiska bilder som något annat än dokumentation som ska bevaras i tusen år. Visst finns den aspekten också men när nu denna olycka hände så får vi ju acceptera det "som en naturkraft", som Gunnar Smoliansky kommenterade sitt sätt att fotografera. 

GS menade att hans enda uppgift var att identifiera motivet, hitta rätt bildvinkel och utsnitt och i övrigt inte ändra eller påverka något. Den tanken tycker jag att Nordiska museet tar vidare med denna utställning. Att acceptera naturkraften som en medkreatör även om det i detta fall kommer efter själva fotograferingen och inte före som i fallet med GS's bilder. Det poetiska är inte alltid tänkt!

Saltpapper.

Har nu under ganska lång tid experimenterat med olika toningsmedel vid framställningen av cyanotyper. Inte riktigt nöjd med någon dessvärre. Jag vet inte riktigt vad det är jag är ute efter men kommer att veta när jag ser det. Lite samma process som med måleri. Upptäcksresa liksom. Bilden nedan är väl rätt nära men inte hela vägen. Den är tonad med grönt thé. Något på xtrapris jag fick tag i på Lidl eller var det var. Den bilden kommer, för den som vill se den på riktigt, att vara mitt bidrag till den årliga medlemsutställningen på Centrum för fotografi i Stockholm (21 november – 13 december).

Men nu börjar för mig en ny period då saltpapperstryck ska utforskas. Den teknik som lanserades några månader efter att Daguerre 1839 presenterat sin uppfinning Daguerrotypen som en "gåva till världen" fri för alla att praktisera. Saltpapperstekniken, eller Kalotypin, som Henry Fox Talbot tog fram ungefär samtidigt, kan även praktiseras som en ren tryckteknik med utgångspunkt i vanliga storformatsnegativ, vilket är vad jag nu kommer att leka med framöver. I jakt på den "rätta" tonen. Kul att praktisera något som även den legendariske författaren till "The pencil of nature" gjorde. Skrev förresten något om den boken för fem år sedan här.

Döda själar.

Kommer jag ihåg att en roman av Nikolaj Gogol, som jag en gång hade i bokhyllan, hette. Handlingen minns jag däremot inte. Kan bara se bokryggen framför mig där den stod i bokhyllan. Själv har jag just fått hem några själar i form av ett gäng visitkortsfotografier. En typ av studioporträtt som var omåttligt populära från mitten till slutet av 1800-talet. Jag budade på en nätauktion och vann förstås med mitt bud på 60:- då ingen annan var intresserad. Det är 15 fotografier på lika många personer som, om ingen av dem blivit typ 150 år gammal, nu är döda. Borta. Glömda. Ingen information följde med bilderna och de är från fotoateljéer på olika håll i Sverige. Alltså inte någon släkt eller från någons förfäders album. Utspridda. I fritt fall. Möjliga att använda i vilket sammanhang som helst. Påstå vad som helst om.

Jag sitter och ser på dem och undrar. Försöker tolka ansiktsuttryck. Försöker komma igenom barriären. Av vad? Jag ser den lilla bilden (de är ca 6x9 cm) och tycker att den är en öppning till någons värld och tankar. Den där särskilda magin fotografier bär på. Två av bilderna är på små barn uppklädda och uppallade på stolar. Alla är allvarliga. De här bilderna kommer från tiden innan det blev regel att le på fotografier. Att gå till en fotoateljé och låta avbilda sig var något annat än att ta en körkortsbild idag. Man var uppklädd. Fixad. Och allvarlig. En ung man har på sig en tre nummer för stor kostym. Ärvd? Lånad för tillfället? Jag föreställer mig att han försöker ta sig fram i livet, smälta in bland de rikare och att han har förstått att ha visitkortsfoton att dela ut är en viktig signal. Sådana hade inte vem som helst råd med. Bättre att lägga pengarna på korten än att få kostymen omsydd. Förhoppningsvis uppfattade han inte resultatet. Jag skulle ge mycket för att få höra hans historia genom livet.

De här visitkortsfotografierna var borgarklassens signum. De såldes per dussin och på många av dem står det lite finstilt på baksidan "plåten förvaras" (negativet alltså) av fotografen, så att efterbeställningar kunde göras när sista kortet delats ut. Baksidorna hade ofta fotostudions eller fotografens namn stiliserat till logotype. Allt ser ganska exklusivt ut. Långsamt. Sirligt. Allvarligt.

Konspirationsteori.

Eller kanske inspirationsteori. Eva Klasson har pluppat upp igen. Vart tionde år liksom. Denna gång med en utställning på Borås konstmuseum. Och nu läste jag en nygjord intervju där hon sade lite om sina tidiga bilder och nämnde något jag tycker var riktigt intressant. Nämligen att hennes legendariska utställning "Le troisième angle" (Paris kulturhus 1975) besöktes av Christer Strömholm, som lite nonchalant sade att han tyckte att han kände igen henne (hon gick två veckor i hans fotoskola innan hon hoppade av). Och ska man tro EK så åkte han direkt hem och lade sig naken i en tjärn och fotograferade sig själv, inspirerad av EK:s bilder. Min teori sedan då blir ju att Tuja Lindström såg dessa nakenstudier i vatten av CS och inspirerades till "Kvinnorna vid Tjursjön". Det ena leder till det andra liksom :-). Och en till pusselbit till mina gissningar här. Ja ja, inget ont i det om det nu var så (eller inte alls). Alla som jobbar med bilder är påverkade av alla som gjort det tidigare. Så är det bara. Det går inte att undvika historien om man inte är hämtad direkt från Norra Sentinel.

Årets första skrapning.

Av bilrutor, denna morgon. Alltså första frostnatten. Nyss laddat ner "Patronym" av Vanessa Springora i ljudboksappen. Kunde inte motstå de senaste dagarnas hajpande i olika kulturmedia, kulminerat med dagens heluppslag i DN. Så det blir nästa dammsugnings- bilkörnings- och  tunnelbanelyssnande. För övrigt status quo vad gäller tristessen och misstron mot konstvärlden, som parkerat i min hjärna. Svårt att komma förbi. Dessutom dras jag liksom till det ämnet. I natt när jag inte kunde sova hörde jag en intervju med Dan Wolgers där han nämnde sitt förtida avhopp från sin professur på konsthögskolan 1998. Orsak: han skulle tvingas införa Bolognamodellen. Denna metodik som fått sådana konsekvenser för konstutbildningarna och som på längre sikt nu börjat påverka själva definitionerna av konst och konstnärer (läs "The global contemporary art world". Jonathan Harris. Wiley Blackwell 2017). Men det har jag tjatat så mycket om här så det räcker. Så över till nåt annat. 

Betala för att se en utställning? Kulturhuset ska ha 150:- för att släppa in en på Lars Tunbjörk-utställningen som pågår nu. Jag är lite kluven till LT så vet inte om jag kommer att gå. Jag är imponerad av egensinnigheten, originaliteten och håller inte med de som talar om likheten med Martin Parr, men ibland kan jag tycka att en del (inte alla) bilder gränsar till lyteskomik. Lite som "von oben TV" av typ Böda sand eller Ullared. Min allergi mot den sortens attityd mot andra människor vaknar helt enkelt. Det nedlåtande småleendet, som gränsar till hånleendet. Lika fult var det än dyker upp. Men nu över till dammsugaren och på med lurarna. God helg!

PS 20/10 Patronym utläst. Och ja, spännande med sökandet efter farfars historia, men inte tycker jag att pådraget i kulturmedia egentligen var så påkallat. Intressant på många sätt och välskrivet, ja. Visst. Men nog har det kommit böcker på senare tid som varit väl så bra och bättre, men utan sådana kanoniseringar.

Kulturlandskapets gråsparvar.

Höladan mitt på åkern är ett sakta och omärkligt, men obevekligt försvinnande inslag i det svenska kulturlandskapet. Men ännu så pass vanlig att många nog inte ens ser den. I landskapsmåleriet har ladan ända sedan friluftsmåleriets födelse varit ett återkommande element. I litteraturen förekommer den ofta i olika funktioner. Harry Martinsson, Astrid Lindgren och många andra författare har haft lador som tillfälliga nattläger i sina berättelser. Men ladan har nu som bekant sedan många år tjänat ut sin funktion som höförråd och skydd för väder och vind på plats ute på åkrarna. De kvarvarande ladorna lever därför på lånad tid och inga nya kommer någonsin att uppföras. I de fall de inte rivs för att inte stå i vägen för dagens förvuxna jordbruksmaskiner, återtar naturen själv så sakteliga den plats de en gång tog. De försvinner och med dem både spåren av en kulturhistorisk epok och en enkel byggnadsteknisk lösning på ett problem. Och när de försvinner, försvinner också kunskapen om dem. Om hur de såg ut.

Det ovanstående är inledningen på en projektbeskrivning. Av ett fotoprojekt som går ut på att besöka alla sveriges 25 landskap och med en (lika omodern som ladorna) 8x10" klappkamera, dokumentera ladubyggnader. Helst ur vinklar utan tidsmarkörer, om det går. Ganska stort och dyrt projekt med alla resor och medföljande övernattningar. Alla landskap nås inte med dagsturer från orten. Men nu har jag sökt projektbidrag, komplett med ett intyg från Arbetets museum att de tycker detta är en bra idé. Får se hur det går till våren när projektbidragsbeskeden kommer. Önska mig lycka till!

Detta är också mitt första steg mot en verksamhet jag insett att jag egentligen är mycket mer intresserad av än ren bildkonst. Fotografisk bild som hävdar sin rätt på egen hand. Utan att några förklaringar behövs.

Vita fläckar.

På kartan. En av mina "fixa idéer" jag nog skrivit om förut också? Minns inte riktigt, men nu kom det över mig så jag skriver igen. 

Jag ser dem överallt, de vita fläckarna. Inte bara på världskartan utan också på sverigekartan och till och med när jag tittar ut genom samma fönster som jag tittat ut genom sedan 1996. Platser där jag inte satt min fot. Ska man hårddra detta så är det förstås omöjligt att rent fysiskt känna en plats även om man bott där länge. Bara att titta upp i talltoppen där skatan sitter och spanar ut över orten. Men om man begränsar det till marknivå så blir det ändå väldigt mycket att undersöka. Fysiska platser jag inte beträtt har någon slags mystisk dragningskraft på mig. Som att jag letar efter något jag inte vet vad det är. Under de år jag var ambulerande arkitekturfotograf åt VW-groups arkitektkontor, och genomkorsade landet på längden och bredden flera gånger om, försökte jag alltid ta nya vägar. Alltid med förväntan om att efter nästa kurva få se "den" platsen. Och fakiskt vid ett tillfälle trodde jag mig vara något på spåret. Jag satt och "snöade" så där som man gör när man kör långt. Borta i andra tankar. Kom till en bergsskärning och tänkte lite slött att jaha då är vi snart hemma. Efter kurvan där framme så. Sedan kom jag liksom till sans och fick stanna och kallsvettas en stund. Var på en väg/plats jag aldrig tidigare varit på. En annan gång under en promenad i ett skogsparti vid ett besök i min födelseby, blev det stopp när jag skulle passera mellan två träd. Glasvägg liksom. Fick ta en annan väg. Underligt nog blev jag inte rädd, inte just då i alla fall, utan bara förvånad. Jag tror att det är sådana händelser som gjort att mitt ocd-beteende att alltid vilja prova en ny väg aldrig verkar avta. Till och med om jag ska gå ner till affären och köpa en korvsnärt försöker jag ta en ny väg fast det egentligen inte finns någon. Och när jag nu tänker på det så hör nog detta ihop med den konstnärliga drivkraften också. Min målerimetod att försöka börja en bild i någon slags omedvetenhet för att sedan se vartåt det bär. Eller fotografering utan kamera där jag kan markera ut platser och riktningar att återkomma till med kamera, utan att det i gängse mening finns något motiv där. Resultatet kommer senare. Ibland mycket senare då jag går igenom gamla bilder och plötsligt kommer på vad det egentligen var det handlade om. Livet är fyllt av lösa trådar. Omedvetenhet och halvmedvetenhet tar upp nästan halva dygnet och ändå sysselsätter vi oss nästan bara med det praktiska som kräver full fokus. Modeordet "mindfulness", eller medveten närvaro (som det heter på 1177), är vad som gäller idag. Och det är säkert bra, men för min del skulle jag inte protestera om tankspriddhet och dagdrömmande fick lite högre status. Jag tror det finns en massa kunskaper både om sig själv och om vad det här livet egentligen handlar om att hämta på de områdena. Ta bara det selektiva minnet som absolut inte kan påverkas medvetet. Hoppas man en gång får några verkliga kunskaper om vad det var som pågick.

Avslutar detta med ännu en TV-rekommendation. SVT-play kör en kort (30 min) dokumentär om Leif Nyhlén (min all-time favoritkritiker). Många sedan länge bortsorterade minnen kom tillbaka med den. Tyvärr tog den slut precis när jag tyckte den börjat. 

Men nu ljusnar denna tidiga morgon. Himlen börjar blåa sig och ett par blekrosa moln kommer långsamt dragande från söder. Dags att ge sig på verkligheten.