Intresse: noll.

Det är vad mina vuxna barn säger om sina faktiskt väldigt stora bekantskapskretsar (långt större än vad jag hade i deras ålder iaf). Och ämnet det gäller är konst. Ingen av dem känner någon som är det minsta intresserad. På sina väggar har kompisarna de planscher eller "tavelväggar" (alltså det ordet...) stylisterna smäller upp i lägenheter som ska säljas. Min fru berättar att på hennes jobb, som är på en stor statlig kulturinstitution, ska de lägga ner konstföreningen pga intresse: noll. Dagspressen skriver sedan flera år inga utställningsrecensioner. Om de ens har kontakt med någon konstkritiker så blir hen inkallad bara när det är någon större museisatsning på gång. Jag har själv sökt konstföreningar på företag för att bjuda in till besök i den ateljéförening jag är med i, med resultat i linje med det ovanstående. Alltså föreningar nedlagda eller med ett litet antal äldre personer som kvarvarande medlemmar. De yngre på företagen prioriterar annat. Datorspel, TV-serier, matlagning, film, poddar, sociala medier. Det finns så mycket att använda sin tid till som är avsevärt mer lättsmält och intressant än att känna sig dum på ett galleri där något obegripligt visas. Som dessutom blir än mer obegripligt om det ledsagas av någon text.

Samtidigt ser jag som läser nätpublikationerna där kritik skrivs numer att intresset inte alls är noll. Men klyftan mellan konsten och den bredare publiken har utan tvekan vidgats. Börjar närma sig oöverstiglighet förutom för de som verkligen är dedicerade eller själva verksamma på producentsidan. Det allmänintresse som faktiskt fanns när jag började i min första förberedande konstskola är väck. Borta. Då för tiden kändes många konstnärer till av i stort sett alla. Det var allmänbildning. Det var stor och blandad publik på utställningarna. Jag vet inte om konstfrämjandet finns kvar ens, men gör det det så är det i alla fall inget som verkar attrahera varken konststudenter eller publik. Mossigt liksom. Själva idén med att närma konsten till livet för alla gäller inte idag. Små gallerier med dörrarna öppna för alla, på platser där människor passerar av andra orsaker än att se en utställning, är historia. Idag verkar det vara mer eftersträvansvärt att göra sig så svåråtkomlig som möjligt. Utställningar i lägenheter och tillfälliga lokaler bara en initierad krets känner till. Den inkluderande delen av konstvärlden verkar vara amputerad till förmån för konstdoktorer och exkluderande kvasifilosofiska skrivelser. Ihopsnickrade av de rådande modeorden och avsedda att läsas bara av de andra ankorna i dammen. De tongivande konstnärerna är inte längre kända av allmänheten. Och ibland inte ens av övriga konstkollektivet om man inte råkar vara personligt bekant. Vem som är tongivande bestäms någon annanstans, av intressen som om man skrapar lite på ytan visar sig vara ekonomiska. Och ofta utan att konstnärerna själva ens fattar det. Det som växer är stora internationella biennaler och triennaler där pengarna styr till 110%. Publiken som besöker de statliga och kommunala konsthallarnas utställningar består mest av min egen generation och äldre. Andra verksamheter i lokalerna krävs för att locka de yngre.

Så kontentan blir så långt jag kan se i alla fall, att intresse: noll är själva målet idag. Utestängande från insyn i det som blivit en pengaindustri. Det som finns kvar för en större publik är Liljevalchs och Lars Lerin. Och internationellt kanske Banksy. Trist tycker jag. Medan en yngre generation inte tycker något alls om denna för dem ickefråga. Intresse: noll kompletteras av en axelryckning. Livet följer andra banor nu. Banor som inte fanns när jag var ung. Datorspel recenseras ibland i dagspressen. Liksom böcker, film och TV-serier. Populärkulturen är någon annanstans helt enkelt och konstvärlden gör inget för att motverka detta. Tvärtom tyvärr.

De okända.

Stockholms stadsmuseum ställer ut fotografier av okända människor. Sedan länge döda fotograferade av lika ledes sedan länge döda fotografer. Människor ingen längre minns men som anonymt stannat på fotografier. Fastnaglade i tiden av ljuset. Från stadsmuseets hemsida: "I ett tvärvetenskapligt projekt har fotografier från 1860–1930 kopplats till biografisk information. Med hjälp av ansiktsigenkänning har porträtt av tidigare okända personer undersökts och kunnat identifieras".

Så nu finns det två utställningar jag snarast måste se. Den andra är Nordiska museets utställning av vattenskadade fotografier. Från Nordiska museets hemsida: "I tre av de sju rummen visar vi Metamorfoser, bilder som tar dig på en drömsk resa genom minne, tid och kemiska reaktioner. De flankeras av guldkorn ur samlingarna och av fotografer som K W Gullers, Sten Didrik Bellander och Hélène Edlund".

Bilder i ett sammanhang. Inget kvasisvammel. Inga konstteorifloskler. Inga ordkläder åt den nakne kejsaren. Inga skamkänsloframkallande pretentioner. Ingen kamp för att inte börja skratta. Bara sådant jag ska ägna mina dagar åt i fortsättningen. Dessutom är det alldeles tydligt vår i luften!

Kartresor.

Google Earth är numer min resebyrå. Jag kan fastna i timmar med undersökande av avlägsna byar i Sibirien eller bakgator i Karachi. Med 3D- vyn går det att flyga in från ovan mellan bergen i Transsylvanien. Följer en skogsbilväg i norra Finland fram till gränsposteringen mot Ryssland. Tyvärr stopp där. Får hoppa över några kilometer innan vägen tar vid igen. En del vägar har försvunnit på senare tid. T.ex. vägen ut på Lovön mot udden där man kan se Hässelby från andra sidan vattnet. Faktiskt är nästan alla vägar från Drottningholm och mot Lovön borttagna. Och jag vet ju varför. FOI ligger där. Något jag tänkt på ibland är att så kallade skyddsobjekt med fotoförbud faktiskt kan detaljstuderas både från ovan och från marken i karttjänsterna på nätet. Det blir nästan lite tragikomiskt att ta en promenad och se beväpnad skyddsvakt i vaktkur, som skulle ånga ut och konfiskera kameran om jag skulle ta en bild, när samma bild finns tillgänglig på varenda uppkopplad dator i världen. Och jo det har faktiskt hänt att kameror tagits och anmälningar upprättats. Inte mig dock. Det blir lite samma känsla som när alla krigsherrar, och regeringar för den delen, numer basunerar ut allt de tänker göra i media innan de gör det. Eller påpekar brister i sina egna försvar så att ingen spion behöver göra sig besväret att spionera fram någon information. Men vad gäller karttjänsterna så verkar det som sagt som att det är ändringar på g. Vägar och hela områden tas bort. Vad nyttan med det nu ska vara efter åratal av fri tillgång. En plötslig radering är väl intressantare än om den gamla kartan fått ligga kvar. En annan slags karttjänst på nätet som kan kosta mig mycket tid ibland är lantmäteriets historiska kartor. Guldgruva för en historieintresserad kartknarkare som jag. 

En annan gruva är boken "Atlas till historien" där de flesta kända gränsändringar genom alla år av krig vi roat oss med på Tellus kan studeras. Intressant för nationalister som tror att gränser är något som växer upp ur jorden. Lika mycket som för imperialister som herr P i öst. Han som tror att Ryssland är något slags gudomligt rike med gränser utstakade i Moses stentavlor. Så är det som bekant inte. Gränser flyttas hit och dit, länder föds och dör. Det går inte att ta färjan till Livland eller Ingermanland, eller tåget till Östtyskland eller Jugoslavien. Men kartorna finns kvar. Och gör det möjligt att fantisera om Doggerland och Soline. Äldre kartor kan också, oftast faktiskt, vara rena konstverk. Viljan att få grepp om geografin och kanske sin egen plats på jorden tror jag är arketypisk. Grundläggande kommunikation att kunna peka ut en plats eller beskriva en väg. Många är också de konstnärer som jobbat med kartor. Också jag hade en period för många år sedan då jag ritade kartor över platser jag inte riktigt kunde minnas och därför försökte komma åt via en kartbild ur minnet. Sådana bilder övergår lätt till att bli någon slags halvmedveten fantasi och kan vara väldigt tillfredsställande att sedan titta på. För då har de ju blivit verklighet. Existens. Så jag rekommenderar alla att ta ritblocket och sätta sig och rita en karta över någon plats man knappt minns. Tänker på Anselm Kiefers gigantiska kartor man inte riktigt vet om det är på jorden i fram- eller forntid eller om det är stjärnor och planeter. Drömmar är det i alla fall.

Men nu ska jag läsa senaste numret av Konstnären som låg i brevlådan i går. Sällan innehåller den något av intresse för mig men detta nummer ska tydligen behandla konstnärers ekonomiska förhållanden efter den ålder som för andra betyder pension. Återkommer med kommentarer. Konstnären är förresten en av verkligt få konstanter i livet. Fortfarande pappersform och den har legat i brevlådan varje månad sedan 1985, då jag började på Konstfack och gick med i KRO som studerandemedlem.

I dag.

Hela dagen i Södertälje för hängning av den utställning som kanske blir den sista för mig vad gäller måleri. Kvällen ägnad åt att sätta ihop en titel/prislista. Plockat bort en nolla på alla priser. Konkurrerar nu med IKEA. Detta eftersom jag helst inte vill ha en enda bild med mig tillbaka till ateljén efter finissage. Mer om denna soppa kan den intresserade hitta här. I form av länkar som leder tillbaka hit :-).

Ändå kul att hänga i detta 1700-tals hus. Mycket fina lokaler med tidstypiskt stora fönster. Nu som sagt begränsat mig till måleri men hade jag vetat att ljusförhållandena var så bra så hade jag nog tagit med några assemblage också. Vilket är vad jag i kombination med fotografiska tekniker kommer att fortsätta jobba med i framtiden. Måleriet får vänta och se om det någonsin kommer tillbaka (förutom kanske i dioramafonder). En stor lättnad just nu i alla fall.

Oskrivet.

Har det blivit här på den senaste tiden. Detta beror på en viss tidsbrist som kommer att sträcka sig en bra bit in i mars. Jag läser nu en universitetskurs om konst och byggnadskonst 1600 till 1900 och den kräver fyra timmars läsning och skrivning om dagen. Trodde den siffran var överdriven men det har visat sig att den stämmer bra. Mycket akademisk engelska, ord jag måste slå upp osv. 

Modernismen och postmodernismen har jag ju rätt bra koll på efter livslångt intresse och alla konstskoleår. Plus en annan teoretisk kurs jag läste vid denna tid förra året (den här tiden passar mig bäst pga oftast få fotouppdrag på vintern). Sämre ställt är det med kunskaperna om äldre tider där jag visserligen har hjälp av hygglig koll på historia i stort men bara ytligt på konsthistorien. 

Min allmänna misstro mot samtidskonsten som kommit smygande på senare år (och som jag skrivit om många gånger här) behöver redas ut. Och bästa terapin för detta tror jag är att skaffa mer och bättre kunskaper om hela ut- eller om det är invecklingen. Så nu tar jag greppet på 1600 till 1900 och ska sedan i mån av tid antingen på egen hand eller via lämplig kurs backa från 1600-talet ända in i grottmålningsväggen. Förvånande nog märker jag under kursens gång att mitt största intresse förskjutits från måleri och skulptur till arkitektur. Jag känner faktiskt igen min gamla kunskapstörst från 20-års åldern i kapitlen om byggnadskonst. Så kul att lära sig nytt! Och så mycket som faktiskt finns att se bara här i stan som jag varit omedveten om under alla år.

Vad är en bilds värde?

Senaste nytt på konstskandalscenen är att en analys av penselspråket med hjälp av AI, kommit fram till att två berömda målningar av Jan van Eyck, en i Turin och en i Philadelphia, verkar vara målade av någon annan. Stor katastrof! Alla experter har ju bedömt dessa två målningar som mästerverk av van Eyck. Och nu är de kanske inte det. Så då undrar jag om de nu alltså har blivit sämre? Har de gått från att vara mästerverk till att bli "gesällverk" under en natt? Och gör det dem i så fall sämre? Ingen av målningarna är signerad och bägge kommer bevisligen från van Eycks verkstad. Där han jobbade tillsammans med elever och gesäller så som var brukligt på 1400-talet. Konst fanns inte då. Var inte uppfunnet. Alla bilder som framställdes gjordes på beställning. De skulle användas i något sammanhang. Fylla en funktion. Konstnärsbegreppet som det brukar ses idag uppstod inte förrän 200 år senare, då de första försäljningarna av löskonst utan beställare, skapade de första samlarna och därmed en privat marknad. En målarverkstad på 1400-talet anlitades för diverse jobb nästan enbart av kyrkan och olika makthavare. Att just denna verkstad leddes/ägdes/drevs av målarmästaren Jan van Eyck betyder inte att han personligen målade allt som producerades där. Så vad är problemet? Jo pengar och prestige såklart. En målnings värde fastställs nu inte lika mycket av dess verkshöjd som av tillgång och efterfrågan. Och av de eventuella kvalitetsstämplar som kontexten, institutioner och experter ger. De här två målningarna har alltså självklart inte blivit sämre idag än vad de var igår. Det är det eventuella försäljningsvärdet baserat på tillgång och efterfrågan som är det egentliga problemet. Eller, eftersom ingen av dem nog någonsin kommer att nå marknaden så är det väl försäkringsvärdet då. Samt prestigen för de experter som tidigare stämplat sina äkthetsstämplar på dem. Jan van Eyck själv hade nog skrattat åt upprördheten. Att ett par nästan identiska målningar som beställts och levererats från hans verkstad skulle orsaka detta typ 700 år senare. Och att han själv i allmänhetens ögon skulle skohornas in i en konstnärsroll som var okänd på hans tid.

B&B.

Franchesco Borromini hette en stenhuggare, skulptör, arkitekt och på alla områden konstnär i 1600-talets Italien, främst verksam i Rom. Han var enligt samstämmiga uppgifter, enligt vad jag kan se i de konsthistorieverk jag äger, en svår person att ha att göra med. Nojig, grälsjuk, överspänd, svårmodig är några av omdömena jag hittar i olika böcker. Genialt nyskapande, orädd och respektlös mot rådande ideal och normer är andra. Avslutade själv sitt liv. Kanske blev han helt enkelt för mycket för sig själv. Men hans byggnader finns kvar. Inte så många och inte så storslagna som de av den tidens stora stjärna Giovanni Lorenso Bernini. Bernini "byggde Rom" sade någon. Inte sant såklart men sant är att han totalt dominerade sin samtids konstliv. Det finns en historia om en engelsman som rest till Rom och vid hemkomsten berättade om sina upplevelser där, bl.a. att han gick på teatern för att se en pjäs av Bernini, fick då veta att teaterhuset var ritat av samme man och att han också gjort pjäsens scenografi. Dessutom, huvudrollsinnehavare i pjäsen: Giovanni Lorenso Bernini! Arkitekt, skulptör, målare, poet, författare och skådespelare. Internationell berömdhet på alla områden.

Men tillbaka till Boromini, som till skillnad från konkurrenten och i början samarbetspartnern Bernini, kom från enkla förhållanden. Som sagt stenhuggare i grunden. Kunde till skillnad från Bernini inga andra språk än Italienska och lämnade knappast Rom. Men hans byggnadsverk var helt ojämförbart egensinniga. Han följde inga normer eller regler för hur arkitektur skulle se ut, utan hittade på allt själv utifrån geometriska figurer. Något ingen gjort tidigare (och inte senare heller). Därför särskiljer sig hans byggnader tydligt från allt samtida. B och B gick inte bra ihop. Bernini anställde Borromini i något tidigt projekt men det blev snabbt konfrontation. Den tjusige superkändisen mot det truliga, grälsjuka geniet. Skulle tro att Borrominis uppenbart nyskapande retade Bernini som var van vid att alltid vara nummer ett. Vid något tillfälle sade han att Borromini måste vara sänd för att förstöra all arkitektur.

Men idag gapar nog bara de flesta inför byggnader ritade och uppförda av dessa båda herrar. Tänker nog inte ens på skillnaderna i stilen. Märkligt ändå med två sådana personligheter vid samma tid och på samma plats. Och av samma generation som t.ex. Velasques, Rubens, Rembrant, Hals, van Dyck, Poussain, Lorraine, Caravaggio och många flera som idag inte är så kända längre. Kan inte låta bli att undra vad vi har idag som kommer att kommas ihåg om 350 år. Och vilka byggnader som kommer att finnas kvar.

Hålla på med konst...

Världen är upp och ner. En gång i tiden flydde europeiska konstnärer till USA för att undkomma naziregimen, väl i USA kom många loss på ett sätt som flyttade den västvärldiska konsthistorien över atlanten. Jag fattar inte hur de kunde. Obegripligt. Hade jag varit en av dem hade jag stannat, gått under jorden i någon motståndsrörelse. Eller jag vet inte om jag hade vågat stanna kvar men inte hade jag kunnat ha den ro som jag behöver för att åstadkomma något konstnärligt arbete. Och nu idag kommer hoten från alla håll. Visserligen inte av den art som t.ex. en judiskbördig konstnär var tvungen att förhålla sig till på 30-talet men ändå tillräckligt oroande för att omöjliggöra meningsfullt konstnärligt arbete. Jag fattar inte de som kan jobba på som vanligt. Men kanske ska man se det som en slags verklighetsflykt, Eller en motvikt? Att lyckas stänga ute verkligheten för en stund. Tyvärr kan inte jag det. För mig blir det direktpåverkan. Allt jag gör färgas direkt av omvärlden. Och resulterar ofta i bilder ingen vill ha på sin vägg. Spegelbilder. Alla andra förhållningssätt blir bara lögnaktiga för mig. Oviktiga. Konstutövning överhuvudtaget känns nästan komiskt just nu. Lite barnsligt omedvetet och ungefär den mest oviktiga verksamhet som tänkas kan denna tisdag (fel, onsdag är det ju) i januari 2026. Men det är ju jag. För mig. Fattar att andra ser det på andra sätt. Eller fattar kanske jag inte riktigt gör, men accepterar. För verkligen förstå varandra kan vi ju inte. Vi fungerar väldigt olika och det kanske svåraste som finns är att fullt ut ta till sig att jag kan sitta här och känna så medan du sitter där och känner något helt annat. Och acceptera det!

Nog med det. Läser om Barocken. Min verklighetsflykt blir ofta till historien. Väldigt lätt att vaggas in i en annan tid och ibland med sekundsnabba förnimmelser av att verkligen ha varit där, då. Eller snarare av hur det kändes, hur världen var för den som var där. Lär mig nytt om det gamla. Det är också något som lättar på trycket för mig. Läser om allkonstnären Bernini som var en megastjärna och kändis av Picasso eller Elvis mått då. Och ser reproduktioner av den tidens för mig personliga favorit Diego Veláques. Rubens anses ju vara den obestridlige mästaren under denna period, eller åtminstone den mest anlitade och dyraste (sen är det ju en annan sak hur mycket av hans enorma produktion han faktiskt själv gjorde något av, med tanke på jätteverkstad med massor av gesäller) men för mig är DV intressantast.

1600-talet ja. På den tiden behövde väl inga länder "ställa om" till krigsekonomi, som man säger nu. Antar att krigsekonomi var det normala. Men det fanns inga massförstörelsevapen. Och inte ens ett flygvapen. Så hotstressen av att det kan smälla om en sekund fanns nog inte heller. Största skräcken för civilbefolkningen måste ha varit utskrivningarna. Att plötsligt tvingas ut i krig för att vara borta i åratal eller för alltid. Det måste ju ha känts som en dödsdom för många. Visserligen var ju fatalismen och gudstron på en annan nivå då, men ändå. Att tvingas lämna allt. Och ändå, jag tror att förmågan att känna lycka också var på en annan nivå. Även för fattiga människor. Hoten inte lika allestädes närvarande. Det långsammare livet. En slags frihet vi inte har en aning om idag. Inte kan föreställa oss.

20 dagar.

20 dagsverken i ateljén.

Natteffekt.

Är titeln på en bild Anders Zorn flera gånger återkom till i olika tekniker. En kvinna i röd klänning och pälskappa på väg ut (tror jag) från en restaurang. Det bästa exemplet jag kan komma på, på Zorns teknik att måla i stort sett abstrakt för att sedan skärpa till det på någon mindre detalj (ansiktet i detta fall) och därigenom åstadkomma intrycket av näst intill fotografisk detaljrikedom. Bilden man ser är till största delen skapad av betraktaren. I betraktarens hjärna.

Bara ett exempel på antydningens makt. Går att se på andra områden också tycker jag. Att inte säga precis allt är väsentligt i bra konst. Att visa/berätta precis så mycket att betraktarens hjärna tvingas till eget tänkande/kännande för att få hela bilden, involverar och inkluderar mottagaren i verket. Att inte ställas inför fullbordat faktum helt enkelt. På det sättet går det att aktivera en betraktares egna erfarenheter vilket kan ge en mycket starkare upplevelse. Men. Svårigheten här ligger i hur långt det går att gå. För min del går gränsen där bilden i sig inte räcker utan att en förklarande text krävs som komplement. Då blir uttrycksmedlet ifrågasatt (förhoppningsvis av en del i alla fall) och tanken vaknar att det kanske hade varit bättre att börja med texten och låta den vara. Bilden blir då, istället för ett självständigt verk, en illustration till texten.

Antydandets konst missbrukas eller förstås helt enkelt ofta inte i filmindustrin. Det är som om filmproduktion idag handlar om att "skriva på näsan". Främst i sex- och våldsscener. Det gränslöst närgångna och utdragna bildspråket liknar ofta mer en massaker, obduktion eller en gynekologisk/urologisk undersökning än något spännande eller sensuellt. Mer än en gång har jag stängt av pga filmmakarens obscent utdragna våldsscener o.dyl. Vilket verkar ha blivit någon slags standard, främst inom amerikansk film. De verkar tro att publiken är så korkad och okänslig att vartenda hårstrå måste redovisas för att man ska fatta att det handlar om en frisyr. Och möjligt effektsökeri ska användas just eftersom att det är möjligt.

Ögnar igenom Kunstkritikks årskrönika och märker att mitt intresse inte är vad det varit. Inte ens i de artiklar jag håller med eller mot kan jag uppamma någon energi för att kommentera. Ibland känner jag att jag kanske lite förstår prästen som tappat sin tro. Tomt. Man klamrar sig fast och försöker se det från något annat håll. Det är svårt. Varierar från dag till dag också. Och mitt i allt detta ska jag ställa ut också. Kanske sista gången när det gäller måleri. Inbokat innan tvivlet tog fart på riktigt. Det blir i alla fall av, i form av en slags utförsäljning utan att uttala det förstås. Ska sätta så låga priser så att den som vill ha något också kan köpa det. Det är målsättningen i alla fall. Och jag hoppas att mina bilder varken är övertydliga eller behöver stöd av text. Att de bara stimulerar till egna tankar och tolkningar. Det är det andra målet.

Teknikens under.

Håller på med en utsållning/försäljning av allt som inte är absolut nödvändigt för de uppdrag jag ännu gör. Det blir lite som en teknikhistorisk resumé av de senaste 25-30 årens fotoprylsutveckling. Jag hade ju under väldigt många år när utvecklingen av digitalkameror rusade och tog ett generationssteg varje år, en föreställning om att jag måste byta upp mig till det senaste varje gång nya kamerahus kom. Och det gjorde de ju en gång om året. Bra iofs eftersom jag genom ständiga byten aldrig blev "fast" med överspelad teknik som inte gick att sälja. Mindre bra möjligen eftersom jag kanske inte alltid såg att mina bilder inte blev bättre av den senaste uppgraderingen. Så många snabba teknikbyten. Mycket som var "spjutspets" under några få år för att därefter snabbt bli föråldrat. Och inte bara gäller detta såklart fototekniska prylar, CD är ju ett bra exempel också. Så, många prylar har passerat revy trots hög användbarhet och bra kvalitet. Kan inte låta bli att undra var all denna nyproduktion som redan efter något år blev överkört av ännu nyare produkter tagit vägen. Det måste ju finnas stora lager av t.ex. pocket wizards (blixtstyrning) eller andra kompletta och komplexa system som inte hann säljas innan ny teknik skåpade ut dem. En del sådana prylar dyker upp i mina utrensningar. Sådant som var ganska dyrt och höll hög kvalitet men som sedan liksom somnat in. Och som idag är nästan värdelöst. Och glömt. Kanske underligaste av allt. Glömt även av en sån som jag som nästan dagligen använt tekniken tills något gjorde att jag bytte till någon annan teknik. Plockar med min en gång "state of the art" utrustning för högkvalitativa VR rundturer. Testar lite. Kommer inte riktigt ihåg hur man gjorde. Letar program för de olika stegen i produktionen på datorn. Men en kvälls försök återställer minnet. Nu kan jag göra det igen faktiskt.

Surfar för att få en uppfattning om hur och vad som görs på det området i dag (var typ 8-9 år sedan mitt senaste uppdrag) och måste säga att förvåningen blir stor när jag inser att teknikens förenkling inte medfört någon kvalitetshöjning. Tvärtom faktiskt. Halkade in på Kalmar Länsmuseum som har gjort turer för några gårdar de tydligen förvaltar. Pinsamt kass faktiskt. Varken skärpa eller dynamikomfång och när man tittar rakt nedåt ser man stativet... Andra har gjort 3D-renderingar av hela byggnader, vilket ju är en helt annan sak, kräver specialkamera och är betydligt dyrare än en vanlig rundtur. Vad jag inte hittar så många av är de "normaldyra" (typ 15-20000:-) som tar några dagars jobb men som håller rktigt hög bildkvalitet. Som har producerats med kommersiella verktyg alla kan skaffa sig. De var "inne" för några år sedan och fick kanske sin peak med Google Streetview. I alla fall tror jag att jag behåller mina prylar för detta något år till. Inte för att jag är sugen på att använda dem men något jobb skulle ju faktiskt ännu kunna dyka upp. Andra saker som blåst förbi är olika lagringsmedia. Jag har några Syquestskivor liggande. Vet ej hur jag ska kunna få liv i dem idag. Och efter Syquesttiden kom några mindre blå kassetter som mest likande de ännu äldre tidernas disketter. Minns inte ens vad de hette. Och köper man en ny dator idag så är ju inte CD-drive någon självklarhet även om de fortfarande finns. Samma är det med rena tekniker som flash, quicktime och andra. Massor av timmar lade jag på att lära mig programmera Director Lingo för interaktiva presentationer och animationer. Borta och glömt idag. Utraderat. Och så är det med teknik. Flyktigt. Så kanske inte att undra på om man tröttnat på den digitala världen. Idag vill jag bara logga ut och ägna mig åt analogt storformatsfoto och möjligen blyertsteckning. Tillbaka till kunskaper som är beständiga och lika mycket värda i alla tider. Oföränderliga. För det finns faktiskt sådana också. Bild till exempel. Där har inte mycket hänt på de sista 60000 åren.

2026 ->->->.

Jag ser målare jag blir imponerad av. Målare som hittat det där, de exakta färgerna. Och nu menar jag traditionella västerländska modernister. Karl Isaksson, Helene Schjerfbeck, Vera Frisén, Anton Genberg m.fl. Den intresserade förstår nog vad jag menar. Färgblandarna som både kan se och sedan med direkthet blanda det exakta på sina paletter. Färgkombinationerna som liksom lyfter verkligheten. Tar bort en av alla slöjorna. Det är den tradition i konsten jag kommer från och kanske den enda jag verkligen fullt ut förstår. Dit jag själv strävade men avbröt mig i förvirringen av allt annat som trängde på från alla håll när jag började i konstskolor. Vet inte riktigt vad som hände, om det var insikten om att jag ändå aldrig skulle nå dit jag ville eller helt enkelt en oförmåga att ta en egen väg mot strömman och tidsandan, eller både och, som fick mig att fladdra iväg. Eller kanske en experimentlust och tro att det kan finnas genvägar. Den gången slutade det i alla fall i en container och jag blev fotograf och digitalbildsmagister. Tillika hemmansägare och tvåknoddsfar. Å bilar å allt.. Tack och lov. I stället för en etta i Berlin. Så där började en lång frånvaro från konsten. När jag sedan 2018 skulle återvända gick det väl sisådär. Men nu tror jag den värsta beröringsskräcken och förfasandet över vart allt tagit vägen har lagt sig. Och jag har märkt att alla fotoår gett mig verktyg att komma vidare. Det går ju faktiskt att ignorera det man ändå inte är en del av och gå sin egen väg och med teknik man faktiskt behärskar. Så nu ska jag försöka sluta engagera mig i den meningslösa debatten om konstdoktorer och skolornas utveckling och titta åt mitt eget håll istället. De skutor jag tycker är snedseglare går ändå inte längre att påverka. De har vuxit sig för stora och föder för många. På vårvintern ska jag ställa ut kvarvarande måleri och sätta prislappar så pass låga så att förhoppningsvis det mesta försvinner. Alltså varken brasa eller container denna gång. Utställningen som är bokad sedan ett och ett halvt år blir i Södertälje på ett konstnärsdrivet galleri. Ett tag ångrade jag mig och funderade på återbud, eller på att försöka ändra innehållet, men nu blir det som det var tänkt från början. Och det som visas är så långt jag tror jag kan komma med penslar och färger. Tror verkligen inte jag kommer längre på det området hur mycket jag än praktiserar. Så nu blir det vidare i andra spår och optimismen och arbetsglädjen har därmed återvänt!

Insnöad.

Kan man vara på flera olika sätt. Just nu bokstavligt efter det senaste dygnets och även det kommandes snöfall. Ut och skotta. Det där jag trodde jag flyttade ifrån en gång i tiden. Snö funkar för mig genom fönster eller på TV men närkontakt slutade jag nog att längta efter redan i mycket unga år även om det dåförtiden var en sådan självklarhet åtta månader om året så att tanken nog aldrig slog mig. Det var först på avstånd när jag upplevde min första snöfria vinter som jag till fullo insåg vad jag egentligen alltid känt men inte förstått att jag kände. Och så är det nog med det mesta. Man måste vara utanför något för att kunna se det i sin helhet. Det fattiga barnet som växer upp i en lika fattig omgivning upplever sig inte som fattigt (så länge fattigdomen inte är så stor att den innefattar hunger). Jag kan undra vad mer i mitt liv jag inte ser eftersom jag befinner mig i det. Det som ligger närmast till hands blir förstås konstvärlden jag ägnade min ungdom åt. Nu efter alla år "utanför" och sedan 2018 åter involverad i (fast lite från sidlinjen) kan jag inte låta bli att undra om mina åsikter, min smak, till en del är konstruerad, inlärd, accepterad. Många av de konstverk jag i ungdomen beundrade kan jag idag inte riktigt ta till mig. Vad var det jag såg? Eller var det bara det att jag villigt och okritiskt accepterade det allmänna åsiktsklimatet på området? Mitt dåliga självförtroende i kulturvärlden som f.d. lagerarbetare och bensinmacksbiträde? Min vilja att ingå i en krets av "vetande"? Bortträngning pga rädsla för avslöjande? Tänker på när jag hjälpte upp ekonomin lite genom timjobb i ett galleri. Det kom in några stora pressträskivor en norsk konstnär med en borrmaskin hade ritat abstrakta mönster i. Eller en avgångselevutställning på en konsthögskola där en elev hade byggt någon slags skulptur av tomma mjölkpaket på golvet. Sådant jag aldrig ifrågasatte då. Om något så ifrågasatte jag mina egna kunskaper och insikter när jag innerst inne inte riktigt fattade vad storheten med dessa och många andra verk var. 

Hur mycket i livet är inlärt och accepterat bara för att? Alltså på alla områden? Att bli äldre är på många sätt inte så kul, men en sak som faktiskt är kul är att inse att varje dag ger nya kunskaper och insikter och dessutom att inga taktiska eller strategiska hinder längre finns för vad som kan uttryckas. Ingen möjlig karriär som kan äventyras. Inget uppdrag eller stipendium att förlora pga fel tankar. Helt enkelt en större tankens frihet!

Liv.

Tittar på krukväxterna i fönstret. Ett ensamt blad rör sig sakta fram och tillbaka som om det blåste just bara på det bladet. Resten av blommans blad är helt stilla. Det som rör sig ser dött eller döende ut. Men rör sig. De levande är orörliga som om de vore döda. Vet ej vad som orsakar detta men väljer att bara acceptera det. Det är inte så mycket vi vet. Ofta har jag en känsla av att uppfatta världen och livet som genom en tubkikare. Jag kan bara se lösryckta delar var för sig. Inte helheterna. Kanske det också kan vara en orsak till min förkärlek för vidvinkliga objektiv. I ateljén fotograferar jag döda blommor. Tycker de är mer uttryckfulla och levande. Övergivna fågelbon som jag befolkar. Rostiga metallrester blir till stilleben. Får nya betydelser och ett nytt liv. En slags återupplivningsprocess skulle det kunna vara men tvärtom kan det ju också vara. Alltså att det är först efter att ha spelat ut sin första roll de hittar sin plats och får sitt verkliga liv. Återuppståndna genom mig. Som fjärilar som lämnar larvstadiet. Antar att den tanken är hädisk eftersom jag då nästan likställer mig själv med skaparen (med stort S) men det kanske är lite sant. Jag kan ju ibland fundera över vad det egentligen är jag håller på med. Vad den verkliga drivkraften är? Men, väljer liksom i frågan om det vajande bladet att bara acceptera att det är som det är. Idag blir det till exempel måndag och vad ska jag göra åt det?

Dagarnas dag.

I dag är det den stora dagen. Nollpunkten då jorden befinner sig allra längst bort från solen inträffar i dag kl 16.03, och om gravitationen fungerar även detta år, vänder vi nu tillbaka. Årets största händelse som ju såklart borde vara den stora slabangdagen i stället för jul och nyårstramset som ju bara är trender i västvärldens historia. Samma med sommarsolståndet förstås. Skrota midsommar och fira att vi inte bara fortsätter in i elden utan vänder på hälsosamt avstånd igen. För uppvärmningen är vi ju ändå på god väg att klara av utan hjälp från naturen.

Skrotplåtningarna fortgår i ateljén. Som alltid med oklart mål, men något kommer nog att utkristalliseras så småningom. Tills vidare är det teknikfrågor som dominerar. Särskilt kontrastproblem som kan vara riktiga mysterier eftersom orsakerna kan vara så många. Förstoringsapparaten jag nu använder har inbyggd kontrastvariation via olikfärgat LED-ljus. Lite konstigt med färgfilter som hamnar på motsatt sida av färgtoncirkeln pga att det är direkt färgat ljus och inte vitt ljus som filtreras, som sker med den äldre tekniken. De "gamla" kontrastfiltren i orangeområdet är nu ersatta av ljus i grön-blå skalan. Som ändå får samma effekt på papperet. Samma färg fast blå :-) liksom. Tar en stund att vänja sig vid tanken. Men väldigt mycket enklare än att byta gelatinfilter hit och dit.

Och solen verkar ju gå upp nu idag också, så varför klaga? Varken krig eller dödlig sjukdom har jag nära skjuter ingen hare. Harar förresten. De trycker aldrig i några hålor som kaniner eller bygger bon ens. Här i orten finns de i överflöd och om man tar en promenad i skymningen så ser man dem spridda som bojar på havet lite överallt där det finns lite större gräsytor. Läste att detta beror på att de är snabbare än alla fiender, som t.ex. rävar eller hundar. Som varande flyktdjur finns tre alternativ. Röra sig i flock, som de stora gör, eller för de små antingen gömma sig i hålor eller se till att ha så fri sikt som möjligt för att i god tid kunna se en fiende komma. Kaninen, som inte är nog snabb, gräver ner sig. Haren som kan kuta ifrån alla väljer fri sikt! God morgon!

Alamy Images.

Den sista bildbyrån. Tre svenska, en finsk och en spansk bildbyrå har jag varit leverantör till under åren som kommersiell fotograf. Nu har alla dött, utom Alamy Images som verkar odödlig. Alamy dök upp i samband med digitaliseringen har jag för mig. Innan dess skickade man in färgdior för urval. Priserna har såklart dalat till botten för åratal sedan, försäljningen likaså men Alamy finns kvar! Jag känner inte denna utdöda f.d. bransch längre men skulle tro att Alamy och Getty är de enda som fortfarande existerar i en form som liknar den som en gång fanns. Nu är det nog bara plats- eller ämnesspecifika bilder som går att sälja. Alla genrebilder har efter ett kort mellanspel i "microstockvärlden" ersatts av AI-genererade bilder. Minns lite sentimentalt de årliga mötena strax före jul på byrån i Vasastan. Genomgång av året som gått, statistik mm, och sedan lunch på finare restaurant i närheten. Plus julklapp. Julstämning faktiskt! Och en ganska säker inkomst varje månad. Men det var då det. Nu är det nu. Såg att jag nu varit med i Alamy i 20 år. Den bildbyrå som aldrig refuserade bidragen, dit man skickade de bilder som inte passerade nålsögat på de andra. Och nu är det denna byrå som finns kvar. Som fortfarande lever. Lite ironi faktiskt.

Längre och längre bort.

Från konstvärlden, som var hela framtiden och räddningen en gång, driver jag. Mindre och mindre blir mitt intresse. Läser listan på 2025 års mest inflytelserika aktörer på området. Saudiarabiska prinsessor verkar vara på frammarch. Stormrika kvinnor från den ledande kvinnoförtryckarnationen. Pengar, pengar... och de tomma tunnornas allt högre skramlande. Så många vars liv och existens hänger på att hangarfartyget kan stäva vidare att det inte längre går att ifrågasätta kursen. Investeringar måste ge avkastning. Undrar ibland när det blev så här? Eller om det bara är jag som varit trögfattad och inte velat se hur den värld jag själv ville vara delaktig i faktiskt ser ut och fungerar.

Månsken.

Soffmorgonfredag. Orkar inte åka in till ateljén idag. Månen befinner sig bakom tallens stam och illuminerar de närmsta grenarna så de ser radoaktiva ut (radioaktivitet kan faktiskt synas). Katterna sover på olika håll. Under våren ska jag läsa en 7,5-poängare i bild- och byggnadskonsthistoria på distans. Linnéuniversitetet denna gång. Passar in på det kommande fotoprojektet "Arkitekturens gråsparvar" jag tänker mig att påbörja under 2026. I dagsläget är det tekniktester som gäller. Tanken är att plåta 8x10" för att sedan kontaktkopiera till saltpapper, van Dyke eller tonad cyanotyp. Låter ganska enkelt men det är det inte. Många val att göra vad gäller kombinationer av film, framkallare, tryckpapper och kemi. Ett negativ som ser bra ut för vanlig kopiering funkar inte alltid till ädelförfaranden. Dessutom måste jag testa i mindre format med tanke på kostnaderna om jag skulle göra det i 8x10". Med min ekonomi går det inte att köra tester där varje misslyckat försök kostar ett par hundra. Plus att en risk till finns då framkallning av bladfilm i 8x10" är ganska mycket knepigare än 4x5" format. Åtminstone tycker jag det. Framkallaren måste ju nå hela bladets yta i princip samtidigt. Inte så lätt ens med förblötning. Så den tekniken måste också skärpas upp.
Men nu ska jag fylla på kaffemuggen och gå ut och hämta DN. Det börjar ljusna. Hoppas inte DN får det att mörkna igen.

Dagens dikt.

Picasso.

Tittade på Moderna Muséets evenemang Live på MM med Jockum Nordström. Ämnet var den pågående Picassoutställningen med sena verk. Alltså mestadels sådant som PP producerade under sina tio sista år, I 80 - 90 års åldern (han blev 91 tror jag). Producerade in i det sista i en rasande fart. Över 3000 målningar dessa sista tio år... 

Picasso är svår tycker jag. Han liksom springer ifrån sig själv. När han var 15 år målade han så här. Han passerar alla stadier på en kvart. Och till sist, efter 75 år, alla generationskamrater döda. Konstvärlden är någon annanstans. Expressionismen, dada, surrialismen,  popkonsten mm., alla tillfälliga ismer har passerat och dött. Picasso påverkas inte alls verkar det som. Han fortsätter på sin egen väg som alltid. Bryr sig inte, Han vet såklart också att han kan göra vad han vill. Inte mycket kan rubba kungatronen vilket nog ytterligare förstärks av hans ointresse för andra vägar än de han själv banat. Han har blivit en institution som verkar i ett eget universum. Släpper han ifrån sig något så blir det inte bara en teckning eller målning, utan en Picasso! Den ende konstnär precis alla i västvärlden kan namnet på.

De här sena verken. Hur hade de värderats idag om ingen historia hade funnits? Vari ligger verkshöjden förutom den säkra färghanteringen och det rent bildmässiga? Alltså bildbyggnad och komposition som såklart fanns i hans ryggmärg? I övrigt, är inte detta bara utkast i jakten på något annat? Vad? Visste han det själv? Troligen inte, bara att han inte riktigt var där än. Som jag ser det handlar det om lite samma sak som Lester Bowie gör på något tidigt album jag inte minns namnet på nu (ska kolla i skivbacken sen), men där han tar sig an Saint Louis blues. En standard "alla" jazzmusiker gjort sin version av. Han prövar ungefär alla sätt som kan vara helt fel. Någon slags uteslutningsmetod. Sedan plötsligt, i kaoset, finner han (och bandet) exakt rätt! Ett nytt sätt att spela denna musik på. Men så överraskande och så kort att det inte går att fullfölja och bygga vidare på. Men det var ju så den skulle spelas! Så tycker jag att Picassos sista 10-15 års produktion är också. Han försöker genom ständigt nya försök nå dit ingen annan har nått. Dit där det är rätt!