Adamspassionen.

Som nämt i ett tidigare inlägg är det obligatoriskt för alla att se SVT:s tudelade dokumentär om Arvo Pärt. Såg del två igår kväll. Andra delen handlar eg. inte om Pärt utan är helt enkelt själva föreställningen, Adamspassionen. Citat från SVT: 

"En nedlagd ubåtsfabrik fick utgöra spelplats för världspremiären av föreställningen Adam's Passion, en scenisk version av musik av 2023 års Polarpristagare Arvo Pärt. Föreställningen spelades in i samband med Pärts 80-årsdag 2015 och för regin stod ingen mindre än den legendariske regissören och konstnären Robert Wilson. Musikaliskt består Adam's Passion av fyra av Pärts verk; Adam's Lament, Tabula Rasa, Miserere och Sequentia. Dirigent är Pärts världsberömde landsman Tõnu Kaljuste och på scenen står över hundra artister".

Jodå, fast jag undrar om den som skrev detta verkligen har sett. För jag såg inga hundra artister. Men i alla fall ett sanslöst allkonstverk, eller en opera kanske det är. Jag som blev helt tagen och tillplattad googlade efteråt på Robert Wilson, som var ett nytt namn för mig. Visade sig att han bl.a. har varit här i stan och regisserat Strindbergverk plus att det var han som i samarbete med William S. Burroughs och Tom Waits, 1990 gjorde "The black rider". Så nu har jag ännu ett namn på min kanonlista. 

Jag skulle ge mycket för att ha fått vara en fluga på väggen när han jobbade med Adamspassionen. Allt känns helt intuitivt, omedelbart. Inga förklaringar behövs utan det går direkt in i magen. Som om han hade drömt hela scenografin och ljussättningen och sedan bara antecknat minnena av drömmen när han vaknade på morgonen. Resultatet går att uppleva på lika många sätt som antal personer i publiken.

Alltså. En månad till går detta att se på SVT. 30/4 är sista dagen! Avsätt en helkväll.

Söndagsmorgon.

Och sommartid. Funderar på om jag ska skicka några bilder till nästa samlingsutställning på Arbetets museum. Men tror jag står över det i år. För mycket annat att göra just nu. Måste dra in så mycket betalda uppdrag som möjligt eftersom diverse ekonomiska småkatastrofer hopat sig och måste lösas. Samtidigt läser jag en rätt krävande universitetskurs i konstvetenskap, jag iofs ju kan kliva av om det blir för mycket. Jag läser den ju bara av allmänt intresse och inte för att tenta och samla poäng. Sådant tillhör det förgångna i min ålder. 

Fick en uppmaning från Väsby konsthall om att inkomma med verksförteckning, utställningslista mm. också nu inför utställningen om en månad. Ganska kul att hitta på titlar på bilderna. Jag hoppas på många besökare och har satt priserna på mina verk långt under de rekommenderade. Vill bara bli av med så mycket som möjligt. Så lite som möjligt tillbaka i den vanliga rundgången med omgrundning och övermålning. Särskilt som jag råddat om i ateljén inför en måleripaus på obestämd tid. Kanske för alltid. 

Just nu känner jag en rätt stor misstro och ett tvivel på vad jag egentligen håller på med. Är hela konstapparaten idag bara en uppblåst ballong? Som tar stor plats men bara innehåller luft? Och varför tänker jag så? Något har det att göra med att ju mer jag lär mig på den teoretiska sidan, dess större blir tvivlen. Ibland känns det som om allt teoritiserande och akademiseringen till stora delar kan vara ett luftslott. När jag verkligen försöker rannsaka mig själv så skulle jag nog vilja dela konstvärlden i två delar. Och kalla den ena för konst och den andra för något annat ej ännu uppfunnet ord. Konst skulle vara en praktik med handlingen före och ev. teori efter, om någon sådan ens skulle behövas. Det andra "spåret", med teori före och handling efter skulle kallas något annat. Det finns ingen självklarhet i stora delar av konstvärlden. Inte som i litteratur eller musik eller dans eller poesi för den delen. Ibland tvivlar jag till och med på min egen smak. Mitt omdöme. Hur indoktrinerad är jag egentligen själv? Ser jag verkligen storheten med vissa konstverk/inriktningar eller är det bara en konstruktion? Något jag lärt mig att tycka?

Därför ska jag nu skaffa mig lite andrum och koncentrera mig på fotografisk bild och olika tekniker inom det området. Där finns ju också ett stort teoretiskt/historiskt område att grotta ner sig i, hyllmeter av litteratur, men avsevärt mer självklart och utan behov av försvar eller mångordigt förklarande. 

Dessutom har fotografisk bild en slags mångsidig allmännytta. Fotografiets absoluta nödvändighet på så många olika områden smittar av sig oavsett vad jag använder den fotografiska tekniken till att åstadkommma. Om jag kallar mig fotograf blir livet mycket lättare än om jag säger konstnär även om mina intentioner är samma. Fotograf är liksom "hederligt" oavsett hur jag praktiserar och där kan jag också påvisa innehav av gesäll- och mästarbrev. Utfärdade av statens hantverksråd. Så det så! Ifrågasätt det den som kan! Bägge fötterna i myllan och alla teorier nära själva bilderna. Så, så får det bli ett tag nu.

Volatilage (Lilith).

Lila Hibiskus.

Av Chimamanda Ngozi Adichie. Läs!

Näe, det fattas något.

För några år sedan ägnade jag en sommar väldigt mycket hängmattetid åt Karl Ove Knausgårds "Min kamp", i typ fem volymer (minns inte riktigt hur många det var/är). Biblioteksböcker så jag har dem inte. Då fick jag ett intryck av bekännelsebladvändare. Trodde att han inte skulle ha så mycket kvar att säga efter den prestationen. Men annat fick jag se. En strid ström av romaner fortsätter alltjämnt att komma från honom. Försökte med en för nåt år sedan, tror jag skrev något här om den också. Då blev jag lite mindre imponerad. Nu tänkte jag att jag måste göra ett nytt försök eftersom det kommit flera nya böcker. Så jag slog till med "Nattens skola". Men för mig består samma ambivalens. En författare som kan hantverket ut i fingerspetsarna men som samtidigt på något sätt ändå är slarvig. Som gammal plåtslagare ser jag ju genast att faktakollen gällande såväl fotohistoria som fototeknik har sina blinda fläckar. Huvudpersonen i berättelsen är nämligen fotograf. Lite som om han (KOK) bara kollat wikipedia istället för att fråga någon fotograf. Så återigen blir frågan: varför är han vårdslös? För mig blir själva berättelsen också lite vårdslös. För fantastisk och för många lösa trådar. Synd. För med den berättargåvan skulle det kunna bli världslitteratur om någon kunde bromsa och tygla spretifikationerna. Fast slutet var mäktigt. Det ger jag honom. Och en sak till som kanske stör mig mer än andra. Berättarjaget går liksom inte att ta till sig. Han tänker och handlar på sådana sätt att det blir omöjligt att förstå honom. För mig i alla fall. För mig förblir han overklig. Jag ser inte ens hur han ser ut.

Att frånsäga sig.

Makten över sitt liv. Det finns det ganska många som tycker att vi alla gjort nu. Och så här har det gått till: 

Internet 1. Ungefär 1990 och typ 10-15 år framåt. Då satt vi hemma med våra persondatorer och envägskommunicerade med företag, tidningar och så småningom bankernas serverhallar. Vi tittade på statiska hemsidor, läste, men kunde inte kommunicera, interagera, förutom enkel mail. Bara text. All makt kvar på kammarn hos individen. Kontanter i plånkan. Vi kunde från våra små lådor se ytan på de stora lådorna och vice versa. Men de små och de stora lådorna pratade inte med varandra (med små och stora lådor menar jag alltså hemdatorer vs. serverhallar/superdatorer).

Internet 2. Smygande från ca år 2000 och pågående. Det ovanstående fast med interaktion tillagd. Smartphones. Bank-ID. Molnet. Sociala media. Betaltjänster. Nätshopping. Nu är snart allt vårt värde överfört från de små lådorna till de stora. Och de stora regerar! Övervakar. Har makten att ändra våra liv. De papperslösa kontoren. De kontantlösa bankerna. Nya bilar. Allting kopplat till samma nät. Man kan säga att vi frivilligt har överlämnat oss till techföretag, myndigheter och banker. Det har skett omärkligt. Smygande. Inget man kanske reflekterar över i vardagen. Men makten har sakta sipprat över från de små lådorna till de stora. Suckerbergs servrar m.fl.

Internet 3. I sin linda, men inte länge till. Någon kom på att då de nu finns hundratals miljoner, och ständigt fler och fler, smålådor kopplade till samma nät, så borde det gå att samordna all den datorkraften och därmed få superdatorer som inte står i serverhallar och inte ägs av amerikanska miljardärer eller ens stater. Ett nätverk med lika stor processorkraft som de stora lådornas men som inte ägs av någon! Simsalabim: Blockkedjetekniken föds! Och först ut är en valuta som ingen bank och ingen stat kontrollerar. Bitcoin. Som följts av flera andra varav den största, Etherium, också är ett utvecklingsverktyg/plattform alla kan använda för att bygga alla de tjänster vi nu är vana vid, men utan att något företag kan äga dem. Utan insyn.

Vad har nu allt detta med konst och kultur att göra? Jo jag skrev detta bara för att jag fick en fråga från någon i Tyskland om att köpa NFT:er av de bilder jag har på Instagram. Eftersom jag inte visste hur man gör detta avsatte jag en eftermiddag för att lära mig. Och fick det ovanstående på köpet. Tyckte det var intressant så jag skrev lite här bara därför och för att jag tyvärr tillhör de naivas skara fast jag trott tvärtom. Och nu när den tredje vågen internet faktiskt har börjat rullas ut, även om det än så länge är i skymundan och vid sidan av, så kommer ju många frågor med den. En ekonomi utom räckhåll för bankerna. Kommunikation utom räckhåll för myndigheter osv. Bara att tänka på alla konsekvenser på gott och ont.. Åsså AI på det. Lägg därtill spöken och smågubbar (som inte kan avfärdas från mitt liv i alla fall) så blir soppan perfekt.

God fredags-snart-eftermiddag!

Senaste numret av Konstnären.

Ägnas så gott som uteslutande åt konstnärlig forskning. Och inte helt otippat i form av en brandfackla för denna företeelse. Rättning i ledet! Nu har detta blivit till existensiella frågor. Kritiska röster får vi avfärda som okunnighet (Bo Rohtstein och Lars O. Ericsson t.ex.). Intervju efter intervju framhåller det positiva och nödvändiga (nästan alla intervjuade är själva disputerade och de som inte är det har jobbarkompisar som är det :-). Ja, jag vet inte vad jag ska tycka. Lite trist med denna uppenbara desperation för att övertyga utomstående (vilka utomstående det nu är som läser konstnären) om förträffligheten med konstnärlig forskning. Jag kommer inte ihåg att jag sett något liknande inom något annat forskningsområde. Men det gäller såklart pengarna! Pengarna eller livet! Och det förstår jag verkligen. Känns bara så trist att alla nu är så "smarta" och vältaliga och akademiserade. Och att det bara mer och mer går i den riktningen. Inte bara på doktorsprogrammen. En figur som Erland Cullberg hade nog fått stanna på mentalsjukhuset idag. Eller tänk dig en disputerande Åke Göransson skriva en forskningsrapport med fotnoter och källhänvisningar och referenslista enligt Oxfordsystemet(!). Själv förhåller jag mig skeptisk fram tills att någon kan förklara för mig vad det egentligen var Bogdan Szybers examinatorer sade när de skulle motivera kuggningen. Såg en intervju med en av dem men jag förstod inte vad han menade, förutom att inte heller BS hade gjort det, förstått alltså. Jag tycker nog att när t.ex. Paul Davies kan förklara grunderna i kvantmekaniken för en vanlig bonnläpp så borde det vara görligt att på ett någorlunda lättfattligt sätt förklara detta också. Eller måste man disputera i vad konstnärlig forskning är först? Eller, ja, fel av mig. För det var väl precis det BS försökte göra :-).

Känns som att konsten mer och mer begränsar sig själv med denna anpassning till akademien. Konstnär = allvarlig "vattenkammad" projektledare i den tvärvetenskapliga forskningsmiljön. En kritisk röst som BS avfärdas med att inte ha "förstått"... Locket på!

Cicada 3301.

För dig som ligger sömnlös och grubblar över cikadornas livscyklars koppling till primtal, är denna bok av Jonathan Lundberg obligatorisk läsning. Historien om internetmysteriet Cicada 3301.
Från baksidestexten: "År 2012 hemsöks internet av en mystisk entitet. Signaturen 3301 letar efter "högintelligenta individer" som vill förändra världen. För att hitta dem har de arrangerat en skattjakt."
Jag minns titeln svagt från nyhetsrapportering för tio år sedan, men grävde inte ner mig i det då pga jobb dag och natt (tror jag). I alla fall så är detta en slags kryptodeckare. Tidvis riktigt spännande och tidvis hjärngymnastik för oss som inte är vana vid att tänka i sådana här banor. 

Dessutom 1. får i alla fall jag en tankeställare när det där om cikadornas livscykler avhandlas (som en del i en hel drös liknande historier i historien). Min tanke : finns det ändå en tanke? Och i så fall, vem har tänkt den?

Dessutom 2. är det intressant, åtminstone för mig, att Fimbulvintern nämns i slutet av boken. Detta eftersom jag läste om den i något helt annat sammanhang för nån vecka sen, och då också skrev något här. Intressant i avseendet att saker ofta kommer i trefald. Alltså att något jag bara har en flyktig uppfattning om plötsligt dyker upp oavvisligen mitt framför näsan tre gånger om under en kort tidsrymd. För att sedan ramla tillbaka ner i halvdvalan. Är det så för alla? Även det har jag skrivit något om förut. Minns tyvärr inte när bara. Eller jo förresten. Här. Så nu inväntar jag tredje gången gillt för Fimbulvintern.

Oviktat.

Oviktat blir detta inlägg då tankarna är lite överallt samtidigt och jag försöker samla och sortera lite genom att skriva här. Vaknade med något viktigt att säga i fingrarna men DN splittrade upp det. Så, de vanliga farhågorna om Trump och Putin såklart, säger jag inget om eftersom det är meningslöst. Vill bara somna om och vakna när Tage Erlandet blivit statsminister. Anders Sunna har blivit polisanmäld för en utställning i Luleå, hets mot folkgrupp, då han i vanlig ordning avbildat diverse politiker och en av dem är ledamot i Tornedalingarnas riksförbund och ser sig som medlem av folkgruppen Tornedalingar. Så AS sällar sig alltså till den exklusiva skaran som, om jag inte missat någon, hittills bestått av Peter Dahl, Lars Vilks och Carl-Johan De Geer. Förutom någon plagiatstrid som inte räknas eftersom det var mer på hötorgsnivå om jag minns rätt. En annan DN-artikel är en intervju med en för mig okänd hip-hop artist som ställer ut collage på ett galleri jag aldrig hört talas om heller. Nu tänker du som läser detta att han som skriver är för gammal för ämnet, och ja, så är det utan tvivel. Min generation funkade på ett annat sätt när vi var unga. Så här säger han hip-hopparn, citat: "-När jag var liten ville jag bli konstnär, inte musiker. Men jag kunde inte riktigt rita som jag ville.." slut citat. Kommer håg känslan från min egen barndom. Men då var lösningen att öva! Och till sist kunde jag rita som jag ville. Konstigt va? Signifikativt att han är hip-hop musiker också. Förmodligen samma inställning till att lära sig spela ett instrument. Men det var kanske elakt. Annat han skriver håller jag med om, som att det blir mer sant om man inte tänker ut vad man ska göra och sedan gör det. Och kanske generationsresonemanget inte heller stämmer kom jag på nu. För killen är ju äldre än Anders Sunna och han, AS alltså, har uppenbart inte sökt några genvägar i sitt bildskapande. Olika världar. Det är väl det det handlar om. Så jag var inte för gammal ändå, puh... 
Och då över till tiden. Detta evigt obegripliga. När jag var liten och ville kunna rita, vem var jag då? Vad tänkte jag om framtiden och vad visste jag om det förflutna? Jag får ibland en känsla av att vara flera personer. Att ha ömsat skinn ett antal gånger under min levnad. Någonstans har jag läst att alla kroppens celler är utbytta vart sjunde år. Kan det kanske vara så att dessa celler, i egenskap av små delar som tillsammans bildar inte bara min kropp utan också mitt medvetande, när det bytts ut mot nya också har gjort mig till en avknoppning av den jag tidigare var? Med en förskjuten uppfattning om världen och livet? Men färdigsvamlat denna morgon. Mot tunnelbanan!

Cyanotyp m.fl. tekniker.

Äntligen en smidig och effektiv uppställning för UV-ljus, nu när solen håller sig undan. Sönderskruvad pall, UV-lampa, kontaktkopieringsram och silverskynke att lägga över vid exponeringen. Funkar bättre än något jag tidigare testat!
Kontaktkopieringsramen har precis rätt storlek för negativ 8x10" så det går att kopiera rakt av utan någon scanning eller inblandning av dator överhuvudtaget.
Bara skaffa valfritt (syrafritt) papper i storlek 20x25cm.
De tre provtrycken är toningar i svart och grönt the. Den längst ner ingen toning alls.
Enklast att få dem platta är klistra upp på väggen med fönsterremsor. Som faktiskt fortfarande finns att köpa i "bättre" järnaffärer :-).

Ryssland.

Det är förbjudet att inte läsa Anna-Lena Laurens upplysningsskrift "Sammetsdiktaturen". Fast vi får hoppas en viss despot ändå inte läser den. För redan i första kapitlet levereras en manual för hur man med enkla och gratis medel uppnår det han med dyra och dödliga dito försöker nå. Således en farlig (för oss i "väst") skrivelse.

Arvo Pärt.

Missa nu inte detta! Om Anselm Kiefer gestaltar ödeläggelsen så tar AP hand om det som kommer efter. Insikten och trösten eller hur man ska uttrycka det. Såg del ett i kväll. Del två får bli snart eftersom denna tudelade dokumentär endast kan ses till sista april. SVT play.
Se också wikipedia. Eller om du är i Stockholm 4/5 i år så går det att lyssna på en del i Gustav Vasa kyrka. Men då måste man ha biljetter. Googla!

Fimbulvinter.

Åren 536 till 539 var det vinter i Sverige. Alltså året om. Minst 36 månaders vinter (så vitt forskningen kunnat enas). Vad trodde man då? Resignerade människor och antog att detta var det nya normala? I Skandinavien tror forskarna att sammantaget ungefär halva befolkningen dog, främst eftersom det ju inte går att odla något vintertid. Alltså svält. Och kylan. Alltid kallt. Fimbulvintern brukar denna tid kallas. Som dessutom följdes av en väldigt långsam återgång till normalare temperaturer. Långt in i medeltiden sträckte sig kylan.

På Öland (det följande är såklart bara gissningar) övergav man Ismantorps borg, som låg i ett kallhål och byggde i stället Gråborg, lite längre söderut och i ett område som inte var fullt lika kallt.
Ja därom tvistar di lärde (om det var så alltså) men själva Fimbulvintern tycks det inte råda några delade meningar om i forskarsamhället. Så den får man nog tro på. Orsaken antar de flesta var en serie vulkanutbrott som skapade så stora stoftmoln så att solstrålarna blockerades.

Hur mår en människa när det aldrig blir vår? Hur var den psykiska statusen i samhället, i familjen, när inga tecken på vår eller sommar kom? När de yngsta inte visste hur en blomma ser ut? Eller att gräset kan vara grönt och träd kan ha löv? Enligt vad jag tror mig veta om oss människor är nog att depression måste, näst efter hungersnöden, ha varit det största problemet. Att ha upplevt sommar men tänka att den aldrig mer kommer tillbaka. Att föreställa sig detta...

Vad man gjorde får vi såklart aldrig veta men själv misstänker jag att en del av de offer, även människoffer, som hittats i sjöar och kärr kommer från desperata försök att blidka olika gudar och få dem att släppa på solvärmen igen. Och det kan väl åtminstone få passera som alternativ fakta?

The story of art whithout men.

Av Katy Hessel. Väldigt intressant och "helande" bok i bemärkelsen att konsthistorien (västerlandets) här kompletteras med många namn jag aldrig hört tidigare + såklart bilder av verk. 

Med andra läsglasögon blir det förvirrande eftersom hållpunkterna, namnen, som annars brukar utgöra rundningsmärkena saknas eller bara nämns i förbigående. I många fall presenteras konstnärer som verkligen borde ha haft en mycket större roll i historieskrivningen, men inte "släppts fram" beroende på den då rådande synen på vad män och kvinnor borde ägna sin tid åt. På 1900-talet särskilt synligt hos surrealisterna och sedan, kanske otippat, i 60-talets popkonst, där få kvinnor gavs utrymme (blir i alla fall lite nöjd med mig själv, då jag alltid sett just dessa två "riktningar" som överskattade och ointressanta :-). I andra fall känns det lite krystat och kvoterat. Vilket iofs kanske kan bero på för få bilder.

I tegelstenen "Art since 1900" (Foster m.fl.) blir könsskillnader mindre märkbara då den är betydligt mer klarsynt och rättvist uppdaterad än äldre konsthistorier. Alltså i avseendet manligt och kvinnligt. Om man tar det ett steg till och även blandar in hudfärger och nationaliteter, religioner mm. så vet jag inte om den heller kan göra anspråk på att redovisa någon slags helhetsbild, då en del politiska och religiösa aspekter på konstproduktion saknas. Då menar jag i avseendet vad vi sett av rondellhundar och liknande. Dock är det ju en rejäl uppryckning från t.ex. "Konsten" (H. W. Janson), som var standardverket på den tid då jag gick i konstskolor. Art since 1900 har dessutom ett helt nytt upplägg där fem författare, alla med olika teoretisk bakgrund, beskriver historien utifrån sina olika perspektiv (intressant om en sjätte författare hade varit bokstavstroende muslim). Vilket såklart också är en stor skillnad och bättre liknar hur en konstnär vill att ett verk ska ses. Alltså utan några definitiva tolkningsföreträden. Men ju mer jag tänker på det dess mer inser jag omöjligheten i att i samma volym få med allt, om än aldrig så översiktligt. Det är egentligen ganska missvisande med titlar som antyder att det skulle handla om en översikt av "konstens historia", per definition. Egentligen är ju resonemanget om en internationell konst också lite tvetydigt. Vad betyder egentligen internationell?

Oundviklig tankevurpa/sidospår blir hur en konsthistoria utan ord skulle se ut? Om vi skulle tänka tanken att bildkonst faktiskt är ett eget språk, en uttrycksform att ta till när ord inte duger till att gestalta och kommunicera det som vill fram. Som instrumental musik eller dans. Det enda absolut säkra med en sådan historia skulle vara att den av nöd bara skulle kunna omfatta den konst som fotograferats.

Eller föreställ dig att du är arkeolog på 3000-talet och letar/gräver efter 1900- och 2000-talens verk för att kunna rekonstruera en konsthistoria. Alla texter är förstörda men verken finns kvar. Hur kommer den rekonstruktionen att se ut?