Det gemensamma rummet.

Det är ganska sällan jag ser offentliga utsmyckningar jag spontant tar till mig. Faktiskt rätt ovanligt. Men det finns några varianter av utsmyckning av det offentliga rummet jag tycker mer om än andra. En sådan är att som i Vällingby och Hässelby förstora upp gamla foton från tiden då platsen s.a.s. grundades, eller gavs den form den har idag. Vällingby centrum invigdes 1954 och det finns såklart många foton från invigningen och även från de närmaste åren därefter. På några av väggarna mot torget och gångarna mellan butikerna har foton från 1950-talet förstorats upp. För den som har åldern inne och har bott kvar är det antagligen lätt att identifiera personer som då rörde sig i gatulivet.
Den fascination för foton överhuvudtaget jag känner får en extra överton och jag fastnar så gott som alltid framför dessa bilder. Hur många av personerna på bilderna lever än idag? Så många unga med framtiden för sig. Vad tänkte de? Hur gick det sedan? Så många öden som återspeglas på dessa väggar. Det blir en resa i tiden (om man har lite för mycket fantasi).
Jag kan se en person som sitter på en bänk på torget. Och det är den där frysningen av tiden (som drev mig till fotointresset redan från början) som vaknar lika stark igen. Att kunna gå ut med sin kamera och frysa ett ögonblick för att ta med sig hem och sedan titta på i ensamhet. Återskapa ögonblicket. Precis så kände jag när jag var liten och sparade till första kameran och precis så känns det än idag.
Underligt nog har det inte riktigt varit så under mina år som yrkesplåtis då digitalfoto inte riktigt kan försätta mig i detta tillstånd. Jag vet inte varför men det kan ha något med att det är för lätt. Men nu är jag sedan ungefär sex år tillbaka i den analoga världen och det visade sig att detta också medförde att jag fick tillbaka känslan.