SVT har "släppt" (vilket ord) ett gäng nya gamla filmer och serier igen. Ett (tycker jag) både roligt och nästan sorgligt sätt att botanisera i titlarna är att hoppa runt och se tio minuter här och en kvart där. Det roliga och sorgliga ligger i hur tydlig tidens gång blir. Roligt därför att det visar hur snabbt sättet att tala och uttrycka sig ändras. Sorgligt av samma orsak plus att det blir en väldigt stark påminnelse om ens egen oundvikliga spegelbild. Jag väljer en flitigt förekommande skådespelare och tittar på snuttar från 70, 80 och 90-talen. Hur annorlunda hon uttrycker sig. Hur snabbt det förändras. Även de som i vissa fall ser likadana ut från födsel till död är ändå totalt olika människor om man studerar dem med säg tio års mellanrum. Förändringen är lika stor som förändringen i bildkvalitet. Som är en annan nästan häpnadsväckande tidsmarkör. Tittade vi verkligen på dessa otydliga och hoppande produktioner, där inte ens en vinjettbild kan hållas stilla, utan att störas av det? Och det dåliga ljudet? Svaret är såklart ja eftersom inget bättre fanns att jämföra med. Själv hade jag en gång en VHS-kamera och tyckte resultatet av mitt filmande var ok. Är det bra eller dåligt att jag idag tycker annat?
SVT play och öppet arkiv är för mig en underhållnings- och inspirationskälla utan motstycke vad gäller rörlig bild på skärm. Inte för att jag kan leva mig in i dramatiken i fyrkanten, för det kan jag inte så ofta, utan för att de är det närmaste tidsmaskiner man kan komma. De väcker så många tankar om utveckling, att denna utveckling fortgår samtidigt som åldrandet och på så sätt blir ett nollsummespel. Att det händer varje sekund och därför är osynligt.
Jag är ju ingen film- eller tevemänniska men måste ändå se att det är på det området tiden kan synliggöras. En bok från 1970 kan fascinera genom miljö- och händelsebeskrivningar, men läsandet försiggår ju alltid i nutid och rösterna och bilderna blir därmed också nutid innanför pannbenet på läsaren. Även det oundvikligt eftersom jag inte kan se ens på en potatis på samma sätt som jag gjorde innan mobiltelefonin blev allmän. En film eller ett teveprogram tvingar en, förutom att offra en del av sin oersättliga tid, till att stänga av fantasi och inre bilder då allt ju skrivs på näsan. Bara lukter saknas.
Enligt vissa fysiker ska ju själva tiden inte existera utan bara vara en konstruktion för att vi ska kunna leva i vårt kaos, så tur man inte är fysiker. För mig är tiden det jag nog lägger mest tid(!) på att fundera över. Jag försöker ständigt dra lärdom av katterna som sover på olika håll här i huset och inte ens tycks veta hur gamla de är, eller att det är söndag idag. Men det går inte. Tiden håller fast mig samtidigt som den rinner bort!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar