Halvnöjd efter senaste biblioteksrajden har jag letat fram ett säkert kort i ljudboksappen. Marit Kaplas "Osebol", som jag nog nämnt åtminstone ett par gånger tidigare här. Denna verklighetspoesi har blivit en del av de verk som ständigt är med mig och som påverkat mig mest. Att genom kontexten upphöja den annars obemärkta människans ord till poesi har för mig en sådan konstnärlig tyngd. En nästan religiös betydelse. En slags upprättelse och återställning av den ordning som borde råda i en annars vansinnig värld. Detta lågmälda men liksom obevekliga. Samma känsla som jag minns en gång från tidiga tonår då jag gick ensam på en fjällsluttning och plötsligt kom fram till en helt orörd hjortronmyr överfylld av mogna bär. Klichén "det var som en uppenbarelse" fick plötsligt en mening när jag verkligen fattade att detta faktiskt fanns där trots att ingen människa visste om det (för då hade det varit renrakat). Att den där mängden mogna bär inte alls var menad för att människor skulle plocka dem. De bara fanns! Märker att jag har svårt att beskriva detta. Jag kan nog inte de rätta orden. Känslan av att jag inte var viktigare än något annat kanske. Jag tror det är den MK lyckas få mig att återuppleva. Känslan av balans. Och lugn. Att det faktiskt inte finns några högre eller lägre nivåer i den här världen. Att allt sådant bara är påhittat av okunnighet och barnslig avund. Att jag eller någon annan varken är bättre eller sämre, högre eller lägre. Bara olika.
Jag gillar inte hjortron så jag plockde inga och berättade inte om platsen för någon heller. Annat än kanske någon kommentar om att det är mycket bär på myrarna i trädgränsen. Jag ville ha kvar den där känslan av att ha fått lära mig något av naturen. Att liksom ha fått en tillrättavisning där jag klampade omkring i mitt högmod som människa i tron att allt var till för mig. Och det är just den känslan, livssammanställningen, Osebol ger mig. Igen och igen. Känslan av att vara en av pusselbitarna och inte den som lägger pusslet. En insikt faktiskt. Och en lättnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar