Att begränsa mina uttrycksmedel har varit till hjälp för mig många gånger. Att bestämma att detta är vad jag får använda. Inget annat. Det blir som en sporre som frigör uppfinningsrikedom och arbetsglädje också. Jag har aldrig förstått mig på de som köpt alla färgerna på hyllan. För mig funkar det bara om jag väljer några få och sedan tvingas blanda till resten av de jag har. Även detta är något som talar för analogfoto och mörkrumsarbete. Photoshops m.fl. redigeringsprograms ändlösa möjligheter gör mig bara trött. Arbetsredskap för beställningsjobb - ja! Utan photoshop skulle jag knappt klara ett enda uppdrag nu längre. Tekniker och infrastruktur från den fördigitala tiden är sedan länge borta. Det finns inga lådor att lägga film i för expressframkallning hos fotolabben (som ju inte heller de finns). Det analoga som nu finns är anpassat för en helt annan kategori av fotografer. Hobbypulare och konstnärer ungefär. Fast de flesta har själva det som behövs och gör allt hemma. Eller i något kollektivlabb. Den nya analoga tiden. Så jag har slutat säga "på den analoga tiden" säger nu istället den fördigitala. Och med detta nya analoga kom glädjen i fotograferandet tillbaka för min del. Och jag inser att mycket av den handlar just om begränsningen av uttrycksmedlet. Den långsamma (jämförelsevis) processen som kan ge oväntade resultat och inte är så lättkontrollerad. Inget jag trodde jag till sist skulle längta tillbaka till när de första digitalkamerorna kom. Men inte så konstigt kanske eftersom ju uppdragsjobb blev väldigt mycket enklare då och det var kul att lära sig all teknik. Var med i den första "kullen" som gick SFF:s digitalutbildning för att bli A-auktoriserad. Under ledning av Stefan Olsson som numer ser ner på utvecklingen från sin himmel. Det var 2002. Så många år sedan! Och nu känner jag bara tristess vid allt det digitala. Ointresse i alla andra avseenden än som födkrok.
Klockan fyra i natt väckt av de återkommande tjuten från något dödligt skadat eller av dödsångest drabbat väsen, långsamt vandrade förbi på parkvägen utanför. Katterna satt uppradade på köksbordet och stirrade ut i mörkret genom fönstret. Det var såklart en räv. De gör och låter så ibland. Oklart varför men ganska skrämmande att höra för den som inte vet vad det är. De "vilda" djuren (citattecken eftersom en del är helt orädda för månniskor) här i orten är långt mer vanligt förekommande än på landsbygden. Rådjuren, som det finns hur många som helst av, makar sig knappt undan från gångvägen när man kommer gående. Samma med harar och rävar. De har anpassat sig till någon slags människosymbios. Man får ha galler runt blommor och grönsaksland eftersom det ständigt är rådjur runt huset och de äter det mesta som såtts och plantetats.
Och där slår då digitalkameran tillbaka med full kraft mot mitt avfärdande. För om jag velat ha en bild t.ex. av den skrikande räven i natt, eller till och med en filmsnutt för att få med ljudet, så finns ju såklart inget annat redskap som skulle klara av det än en digital fullformats systemkamera med telezoom. Fullformats för att betvinga mörkret utan för mycket brus och optisk telezoom för att plåta på avstånd med bibehållen kvalitet. Så en dylik mackapär kommer nog även i framtiden att ingå i verktygslådan. Även efter att jag slutat uppdragsplåta. Och även trots att intresset för dem just nu är obefintligt.
Tror jag ska tillverka en räv av den kasse med katthår jag har i ateljén och skaffa någon typ av ljudgrunka att placera i den med inspelade rävtjut. Det vore väl en lämplig kommentar till den skräckslagna kattpubliken i natt. Sen placera den på tomten och se om den kan fungera som rådjurs- och harskrämma när odlingssäsongen börjar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar