fredag 26 maj 2023

Tvärsätt.

Flickan till höger i bilden nedan, hon som är längst av barnen, är Ester Eliasson (senare Engelbrektsson när hon gifte sig), min mormor.

Fotot är taget någon av de sista somrarna hennes mamma var i livet. Troligen runt 1915. Kanske den sista sommaren innan hon själv fick ta över mammarollen för sina tre småsyskon. Hon hade precis hunnit fylla 14 år när hennes mamma dog. Syskonen var Olle 7 år, Axel 9 år och Olivia 11 år.

Gården heter Tvärsätt och det fanns ingen väg dit då. Om vintrarna då hennes far, Erik Eliasson, jobbade i skogen och bodde i timmerkojor i veckorna, fick Ester sköta hushållet och sina småsyskon. Skolan de gick i var folkskolan i byn Såå. Den låg drygt tre kilometer västerut. Skidor på isen över lndalsälven om vintrarna och gå och ro när isen inte låg. Skolgången var på den tiden fem-sex år. Att man kunde gå i skola längre än så hade ingen hört talas om. Jobba och dra sitt strå till stacken var det normala.

Ester föddes i Escanaba, Upper Michigan, 1903. Hennes föräldrar Erik och Märit utvandrade vid sekelskiftet för att slippa leva fattiga och maktlösa i födelsebyn Såå. De ägde ingen mark och hade inga framtidsutsikter annat än ett liv som dräng och piga.

I Escanaba gick det däremot ganska bra och de hade snart skaffat sig vad de behövde för ett något så när drägligt liv och till och med lite över så att de kunde kosta på sig en resa tillbaks till Sverige för att hälsa på släkt och vänner. Men, väl i Sverige så hände katastrofen. Det osänkbara Amerikaskeppet Titanic sjönk! Enorma tidningsrubriker om olyckan som kostade upp mot 1600 personer livet. Det visade sig att det endast fanns livbåtar till de som åkte i de dyrare klasserna så innehavarna av de billigare biljetterna drunknade helt enkelt, eller frös ihjäl i Atlanten, vilket som nu kom först.

För Märit och Erik var denna händelse så skrämmande att de helt enkelt inte vågade resa tillbaka till sitt hem i Escanaba. De flesta saknade från Titanic var ju sådana som de. Alltså sådana som reste på billigast möjliga vis. Så de stannade kvar i Sverige!

Så småningom fick de hyra gården Tvärsätt som syns på bilden nedan. Där födde Märit ytterligare tre barn innan hon dog 1917 vid 44 års ålder (dödsorsak oklar, troligen cancer) och Ester fick ta över hemansvaret 14 år gammal.
Ester dog när jag var tio år. Vi bodde då tillsammans, hon, min mor, min morbror och hans fru och min syster alla i ett annat hus i Såå som min morfar byggt. Han bodde såklart också i huset men dog fem år tidigare (han var då byskomakare och f.d. rallare i Kiruna. Värd en egen historia som jag tyvärr inte kan). Mormor Ester blev 66 år gammal och var då utsliten och kraftigt drabbad av ledgångsreumatism. Minns att hon knappt kunde räta ut fingrarna

Bilden: copyright Jämtlands Läns museum. Ännu ett foto taget av okänd fotograf och där samtliga i bild sedan länge är borta. Tack till Anders Danielsson som hade bilden och skänkte den till Länsmuséet komplett med namn på alla de avbildade personerna. Men även Anders Danielsson är borta så ingen har någon form av förstahandsinformation om denna bild. Den lever numer sitt eget liv och svarar inte på fler frågor.

måndag 15 maj 2023

Benjamin och Warner Marien (och jag).

I The "Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction" utgiven 1936, oroar sig Walter Benjamin för hur det ska gå med ett konstverks "Aura" om det börjar reproduceras fotografiskt och visas överallt. Han ser det som att ett stationärt konstverk har en speciell aura, som kanske kommer att förloras om reproduktioner (fotografier) av det sprids och givetvis gäller detta resonemang konst som till sin natur är just reproducerbar. Foto alltså (den del av resonemanget som gäller klass mm. hoppar jag över här).

I "Photography: A Cultural History" kommenterar Mary Warner Marien detta med att han hade fel. I stället ledde alla reproduktioner till ökad vilja från människor att resa till och se det avfotograferade i verkligheten och därmed stärka dess aura.

MEN hon skriver också detta: "Oddly, photographic reproducibility sometimes destroyed the aura of the original photograph. For example, the many thousands of people who cut out and saved press pictures of Dorothea Lange´s Migrant Mother felt that they owned the original, because it was the very one that affected them.

Jag skulle vilja utsträcka detta till att gälla mer än fotografier. I mitt fall hade Benjamin dubbelfel. Faktum är att min första insikt i vad konst kan vara fick jag från en reproduktion av en Carl Kylberg målning. Och sedan har det fortsatt så för mig. Se även: Här, här och här.

För att uppväga all text lägger jag till en bild som inte har något alls med texten att göra. Bara med diverse pågående tester med cyanotypi.


fredag 5 maj 2023

På armlängds avstånd.

Tog en tur ut till Artipelag för att se utställningen "På armlängds avstånd". Citat Artipelags hemsida:

"På armlängds avstånd är en samlingsutställning som består av verk från Tangen-samlingen som ägs och förvaltas av norska AKO Kunststiftelse. Samlingen omfattar norsk, svensk, dansk och finsk konst, samt konsthantverk från dessa länder. Inom bildkonstens område är fokuspunkterna på måleri, skulptur, teckning, grafik och fotografi som spänner över hela 1900-talet fram till idag."

Tänkte jag skulle friska upp kunskaperna lite. Men så blev det inte. Inget fel på utställningen eller urvalet utan troligen på mig. Kändes lite som att tvingas lyssna igenom en gammal Beatlesskiva jag hört 200 000 gånger. Några för mig nya låtar men ändå, samma... De enda ljuspunkterna var två konstnärer som inte i första rummet sysslade med bildkonst. Peter Weiss och Tove Jansson. Deras bilder kändes liksom lite "fräschare" än resten. Och vad gäller CoBrAgruppen så kan jag bara hoppas någon kommer på att det faktiskt går att göra en brasa av hela skiten. Så tycker jag idag (och har kanske alltid gjort) nu när jag uppnått ärlighetens ålder och slutat titta mig över axeln.

Mellanförskap, sprickor och begär.

Modeord i konsten: Utforskar. Sprickor. Mellanrum. Ickerum. Utanförskap. Marginaliserad. Det var väl Max Book som började med sprickorna på 80-talet? Eller om det var Lars O. Eriksson (som numer är riktigt folklig). Och kanske däromkring också som konstnärer började "utforska" eller "undersöka" sina ämnen och motiv.
Det händer att en svag misstanke smyger sig på att det tal- och skriftspråk som praktiseras i och runt konstvärlden har ett inslag av uteslutande. Att en del texter skrivs mest som en positionering av skribenten som ju också vill ha en karriär :-). Eller? Att vara något/någon är ju alltid relativt till andra. Eller "den andre" som det heter i konstsammanhang. Läs detta också. Konstigt nog verkar inte så många konstnärer ha gjort det. Samma blaj trallas glatt vidare lite överallt. Nu senast igår såg jag någon text i tunnelbanan som skulle kommentera/förklara en utställning där på annnonstavlorna. Precis samma begreppsstaplande som verkar helt taget ur luften.

Fast skit samma. Alla branscher har ju sina fikonspråk som i vissa situationer bara handlar om att skapa värde. Koka soppa på en spik liksom. Lämnar jag in bilen på verkstaden så är det ju inte ovanligt att telefonen ringer en halvtimme senare och en bekymrad mekaniker meddelar att de tyvärr ser att vingarmsdrevet inte riktigt lirar med spindelledsknutarna så tyvärr måste nog lagringarna bytas också. 9735:- till då + jobbet förstås. Och jag känner mig dum och säger ja vad bra att ni upptäckte det!
Samma sak på banken, invecklade förklaringar jag inte riktigt fattar, varför räntan på mina lån tyvärr inte kan sänkas mer.

Så varför skulle inte konsten också ha sitt fikonspråk? Det är bara det att det stör mig då jag skulle vilja sätta kommunikationen först. Mötet. Förståelsen. I konstfallet skulle det nog ofta vara bättre om en del kunde hålla tyst bara. Låta betraktaren se och känna något utan texter och föreläsningar. Eller åtminstone skriva på ett sådant sätt att det klart framgår att det är en subjektiv och personlig betraktelse och inte någon slags vedertagen sanning som alla med den rätta bakgrunden (inte du alltså) självklart ser och fattar.

tisdag 2 maj 2023

Hokus pokus.

Denna bild gav mig nästan svindel när jag först såg den. Här ser vi ett förflutet långt före min födelse, återges med fotografiets garanterade sanna representation. Men varför påverkar mig just den här bilden så starkt? Det finns ju miljoner bilder från äldre tider som inte påverkar mig något nämnvärt alls.

Jag har inte sett den i original utan endast återges som tryck i en bok. Jag vet inte hur bra eller dåligt trycket är och bryr mig inte om något som kan ha med teknisk kvalitet att göra. Det är just den här bilden som kan ses här i just detta skick, som framkallar min reaktion. Det uppenbara slitaget och möjligen dåliga trycket eller reproduktionen ger sammantaget intrycket jag försöker beskriva. Det är som om jag plötsligt långsamt kan röra mig och färdas i tiden, men bara med den allra största ansträngning och orkar bara för en kort stund. Sedan måste jag släppa det och pusta ut. Men ändå, det gick! Det gick att faktiskt på riktigt skymta en verklighet som varit! För en sekund var jag där och kunde genom det mörka tidsdiset, bruset i öronen när inget låter, bilden i ögonen när jag blundar, skymta det som jag faktiskt tror fortfarande är, trots att jag inte kan nå det.

Daguerrotyp över Gustav Adolfs torg med utsikt över Skeppsholmen, tagen ca 1842. Bilden tillskrivs Lars Jesper Benzelstierna, en av Stockholms första fotografer. Daguerrotypens karaktär av att egentligen inte vara reproducerbar påverkar förstås allt det ovanstående. Silverytorna ändras beroende på hur ljuset faller och vilken vinkel/position man ser den ur.

söndag 23 april 2023

Sune Jonsson.

"Hos änkefru Jenny Edströms, Hökmark, Lövånger, Skellefteå 1962."














Ja vad ska man säga. Det är inte så enkelt som att detta bara är dokumentärfotografi. Det är mycket mer än så. Hade jag råd och tid så skulle det bli en tur till Umeå nu.

lördag 15 april 2023

Ny favorit.

Upptäckte denna blogg nu. Sällan jag tycker ALLT är bra, men än så länge har jag inte hittat något alls som inte är högintressant här. Kombinationen av subjektivitet om det tekniska och den mer filosofiska sidan som mer handlar om bild än kamera, ringar liksom in precis vad fotografisk bild är för mig.

tisdag 11 april 2023

Vem kan göra något av detta?

Min gamle fotolärare (1982-84 tror jag det var) Rolf Lind, som varit sjuk men nu åter börjat botanisera i sitt arkiv från Kalmar och Öland på 1950-60-talen. Vad ska man göra? Jag blir ju rädd för att det en dag bara kommer att rinna ut i sanden. Se själv, här finns fler än en bild som är ikonisk. Det är delar av ett livsverk han håller på att visa.

fredag 7 april 2023

As time goes by...

För 15 år sedan hade jag en annan fotoblogg än denna. Tanken med den var enkel, att åstadkomma minst en bild av min vardag varje dag under ett år. Bloggen ligger kvar fast sällan besökt numer, och med dagens högupplösta skärmar blir bilderna irriterande små. Kanske kan det i alla fall vara intressant. Åtminstone var det intressant för mig själv att "återupptäcka" denna för jag inser hur mycket min bildsyn förändrats sedan dess. Adressen: https://bildburen.blogspot.com/



tisdag 4 april 2023

Arvo Pärt.

När man är en sådan som inte "hänger med" och brukar gräva och söka lite utanför main stream så blev årets Polarpris en överraskning. Arvo Pärt har funnits i mina hörlurar nästan varje dag det senaste året. Tänkte förut att jag av en slump snubblat över en helt okänd estninsk tonsättare som prickar mig rakt i magen. Men annat fick jag se. Inte var han okänd och inte var jag ensam heller. 

torsdag 30 mars 2023

Vad är det med danskorna?

Bara några veckor sedan jag lade upp senaste rekommendationen (Krass Klement) här. Och nu i kväll har jag sett denna film om fyra danska kvinnliga fotografer. Måste ses.
Vad är det nu med Danmark? Förut har man ju alltid hört att nordisk fotografi, som betyder något utanför fotografens hemland, kommer från Finland. Men nu ser jag bara Danmark. Det är som med fotboll och ishockey. Finland är bäst på hockey och snart har Norge passerat Sverige på fotboll (tack vare den där Håland). Och danskarna har ju allltid varit bättre än Sverige i fotboll. På herrsidan då alltså... Och eftersom foto också är en tävlingsgren så förväntar jag mig nu att ett antal svenska kvinnliga glömda eller negligerade fotografer "upptäcks" ungefär som Hilma af Klint på konstsidan. De finns säkert och nu måste vi för att försvara vårt fosterland mot dansken hitta dem. Freden vid Brömsebro kan eljest frågasättas!

tisdag 28 mars 2023

Gangsterrap.

Så här: Nu åker vi förbi den där T-baneuppgången eller skylten som visar att vi är i konkurrentens stadsdel. Vi är sju rappande grabbar i bilen och vi viftar med alla vapen vi skrapat ihop, filmar oss själva och gör jättetuffa tecken med fingrarna. Vi har farliga pistoler! Vi har luvtröjor med uppdragna luvor och skyddsvästar. Vi åker i en stor bil! Vi har en egen dialekt, med egna ord som låter super cool! Walla bror! (genialt rim där) Vi har hittat på jättejättejätteballa namn åt oss. Och allt är äkta original om våra hårda utsatta liv som vi mot vår vilja tvingats till. Av samhället då alltså.

Detta skrivet av en som bor i ett område där det hänt och händer mycket. Jag är svårt kluven här vilket väl kanske är vanligt för personer som bor på en plats där ens innersta övertygelser inte rimmar med verkligheten. Jag vill verkligen att satsningar på förskola och sociala insatser ska överskugga de "hårda tag" som vår nuvarande regering ser som enda lösning. Eftersom jag inte tror det är någon lösning i längden. MEN, jag är så less på denna romantisering och det ömmande för gangsterrapen som gång på gång hörs från kulturlivet.
Även kritiska skribenter kan inte riktigt dölja sin fascination. Verkar inte begripa att det bara handlar om att skylta med våldskapital för att försöka skrämma andra gäng och visa alla ungar hur tufft det är att skjuta på varandra. Att sedan en och annan oskyldig stryker med eller att någon ovetande släkting får betala med livet är liksom "lite svinn får man räkna med". Vi måste ju skilja på "konsten" och livet...

Sämsta försvaret kom från en kulturjournalist som skrev att även hårdrocken varit kritiserad för våldsförhärligande mm. när den först uppstod. Det var f-n den dummaste jämförelse jag hört. Jag gillar verkligen inte hårdrock men ta vem som helst som spelar i ett sådant band så har de ändå lagt ner tusentals timmar på övning på sina instrument och sin musik. Det är något annat än att rabbla pubertala rim till musik någon annan gjort.

PS 7/4. Såg videon VOI på youtube eftersom någon tyckte jag skulle se den. Tydligen "listetta" (ja, han hade rätt om folk Stickan Andersson). Men den videon är ett bra exempel på allt det jag skrivit ovan. Den pubertala töntigheten kombinerat med romatiserad självbild och våldsförhärligande. Och rent konstnärligt är den ju ett skämt. Dåligt skämt med tanke på innehållet och ramsan som rabblas gång på gång istället för en text. Glad om jag slipper info om vilken lista denna är etta på :-) DS.

Ett till PS eller tillägg. När Ken Ring sålde sin egeninspelade CD "Mellanspelet" köpte jag en på servicebutiken i Hässelby gård. De stod på disken i en papplåda. Samma sak med Houman Sebgahti. Han sålde själv sin CD till mig när jag skulle tanka på Statoil. Bägge de skivorna snurrade en del i CD-spelaren här. Texter om deras liv och kreativa och oväntade rim osv. Kändes fräscht. Så egentligen inget ont om musikformen som sådan. Men detta var innan gansterrapen. Det jag hör idag är ramsor rimmade som krypterade hot mot konkurrenter. Knappt ens något som angår en annan publik än deras medbrottslingar, motståndare och kumpaner. Rapen har blivit en intern hotkommunikation som ändå högljutt kräver bekräftelse från "svennesamhället". Och delar av kulturvärlden inom tullarna verkar inte begripa detta.

torsdag 23 mars 2023

Det är nu.

För kanske ett och ett halvt år sedan hälsade vännen D på mig i ateljén. Hen råkade vara i huset och kom förbi för att säga hej och prata några minuter. Vi stämde av läget osv som man gör med någon man känner men inte träffar varje dag. Jag sade att jag inte är i ateljén så ofta eftersom ekonomin vacklar och jag måste jobba med fotouppdragen jag har för att få in pengar. Då tittade hen mig i ögonen och frågade om jag egentligen fattade att vi inte är unga längre och att det därför är nu? Om du ska åstadkomma något du vill ha gjort här så är det nu! Upprepade: Det är Nu!
Och nu är hen borta. Undrar ibland om det var en föraning om returresan som blev snabb och oväntad. Jag var på begravningen. Kyrkan ligger 50 m. från min ateljé. Jag hade aldrig varit inne i den förut fast jag gått över kyrkogården otaliga gånger och tänkt att jag ska gå in och titta. Det blev aldrig av förrän den där dagen.

onsdag 22 mars 2023

Tankar i ateljén 22/3.

Jag har precis gjort papperskopior från några gamla mellanformatsnegativ. Det är inte jag som fotograferat.

Fastnar för en gammal man med händer som uppenbart har arbetat hårt i många år. Jag vet inte vem han är. Jag vet inte vem som fotograferat. 

Negativen låg i ett kuvert märkt med mitt födelseår. Tre av bilderna föreställer en bebis som rimligen borde vara jag, är jag, eller ska bli jag. Kanske rätt ord är att bilden representerar mig, för att uttrycka det på bildanlytiska. Jag gör alltså papperskopior från dessa negativ. Minns teorierna om planering, fotografering, kopiering och vem som i slutänden är upphovsperson. 

Två av tre jag kan föreställa mig kan ha hållit i kameran denna dag för 64 år sedan, är döda idag. Den tredje möjliga kandidaten befnner sig långt in i sin egen demensvärld. Bilderna av mig är på samma negativremsa som de av den gamle mannen så jag antar att den som höll i kameran var min mor, min morbror eller min far och att bilderna togs vid samma tillfälle. Min morbror var fotointresserad på den tiden och jag och min syster ärvde i 12-årsåldern (hon 14 då) hans mörkrumsutrustning (som vi satte upp i en garderob och körde learning by doing:-). Så han kanske är den främste kandidaten till att ha varit fotograf vid detta tillfälle.

Nu använder jag dessa negativ för att göra nya bilder. Blir de då mina bilder? Jag är liksom den ende överlevande om man ska uttrycka det lite drastiskt. Så blir det då fotografen är borta. Den gamle mannen på bilden är så klart död och ingen annan som lever kan berätta något om dessa fotografier. Har de då fått ett eget liv och kan användas i vilket sammanhang som helst? 

En annan problematik som mer har att göra med ekonomi och upphovsrätt har på senare tid återigen (är det fjärde gången?) pluppat upp i konstvärlden. Nu är det AI och maskininlärning som är ämnet för dagen. Egentligen samma frågor som diskuterats i över 180 år. Kameran är också en maskin men någon måste trycka på knappen precis som någon måste klicka med musen. Den stora skillnaden är väl att ett foto/negativ alltid representerar verkligheten. Det man ser på det har faktiskt ägt rum. Även om det skulle vara arrangerat.

Om jag själv ska uttrycka någon åsikt i denna fråga så blir det att om bilden säger mig något så är tillkomsten och hela "utanpåverket" ointressant. En bra, intressant bild kan för mig vara en tidningsbild, en teckning eller målning eller egentligen vad som helst reproducerat eller original. Det är inte där det sitter utan i mitt inlärda bildseende. Min smak. När det gäller måleri till exempel, sitter jag fast i den västerländska modernismen. Jag kan helt enkelt inte värdera en målning från en helt annan kultur/tradition. Vet ibland inte ens vad jag tycker eller var ingångarna finns.

Med foto är det lite enklare. En kamera (OBS att jag inte skriver fotograf) i Afrika eller Sibirien avbildar på samma sätt. Fotografen gör förstås alla valen, inklusive syfte/tänkt mottagare, men själva resultatet blir en fotografisk bild. En fyrkant med inbyggd representation och denotationer och konnotationer och index och allt vad det heter.

Allting går igen och i konstvärlden går det igen och igen. De AI-genererade verken hamnar för mig i samma kategori som ungefär hälften av vår samtidskonst. Nämligen den där kontexten och sammanhanget den visas i avgör värdet och där konstnären själv inte fysiskt har framställt verket.

onsdag 15 mars 2023

Intressant om förhållandet mellan film och foto.

Att läsa här. Många intressanta länkar. Man får bortse från att han kallar Roland Barthes för Ronal Barthes :-)

söndag 12 mars 2023

En bok jag nog måste köpa.

Är denna.

Citat (av Live Drönen) från intervju med Isabelle Graw (författarinnan):
"Jeg tror at denne typen «nyttevennskap» dominerer i kunstverden og den øvrige kulturelle sfæren, og jeg er opptatt av flyktigheten ved dem. Jeg er interessert i sårbarheten i relasjoner som på den ene siden er basert på sympati og følelser, men som på den andre har instrumentelle trekk. Hva skjer med slike vennskap hvis en av de involverte plutselig har mindre å tilby profesjonelt enn den andre? Hva betyr det å samarbeide tett med venner som, i dagens økonomi, også ofte er konkurrenter? Med vår tid som bakteppe, fylt av politiske og ideologiske rifter, lurer jeg også på hvor utsatt disse vennskapene er for kriser. Hva skjer for eksempel hvis en venn driver langt ut til høyresiden politisk og blir koronafornekter eller lignende?"

torsdag 9 mars 2023

Vad är grejen med samtidskonst?

Heter en liten instruktionsbok i konstförståelse för oförstående. Den gavs ut 2016 av Konstkonsulterna på Kultur i Väst. Introduktionen:

"Har du någon gång stått inför ett samtida konstverk som du inte har förstått? Har du undrat över vad konstnären vill säga, varför hen har valt ett speciellt uttryck eller har du känt att konstverket inte nått fram till dig? Har du känt dig främmande och oinvigd? Men är du samtidigt nyfiken på den samtida konsten och vill närma dig den, men vet inte hur? Då är den här handboken för dig."

Sedan följer några sidor som tar avstamp i modernismen ungefär och komenterar ett antal verk fram till 2016 då. När vi når 60-talet står det så här:

"Från och med nu räknas ett verk som konst om det presenteras i ett konstsammanhang och om konstvärlden, det vill säga konstetablissemanget, är överens om att det är konst."

Satt.... Hur var nu den där sagan om kejsarens nya kläder? Nu finns det många kejsare som har minst skoteroverall, men nakna saknas inte heller. Vem vågar påstå det oerhörda? Än så länge Bogdan Szyber och ett och annat lite mer kryptiskt uttalande av Daniel Birnbaum. Det blir nog den berömda framtiden som tar bladet från munnen när nu levande genier dragit in årorna. Jag har en otäck känsla av att den period vi nu lever och verkar i kommer att betraktas som en förvirringens parentes när konsthistorien skrivs om hundra år.

lördag 4 mars 2023

Offra 30 minuter av ditt liv.

För att lyssna på Bogdan Szyber. Tyvärr blir det något fel med texten efter ett tag så att den ligger två steg före hela tiden. Först trodde jag det var någon ny metanivå han fått igenom till detta framförande, men inser att det helt enkelt är ett fel. Irriterande, men man får lyssna istället och undvika att läsa texten.

tisdag 28 februari 2023

Nattmangling.

Återigen detta. Fast denna natt utan PS på slutet. Jag måste säga att jag är förundrad över att så många konstnärer verkar vara så bergfast övertygade om meningsfullheten med sina aktiviteter. Att man inte oftare hör tvivel och tankar om att den tid man har kanske ändå borde användas annorlunda. Är det så att självbilden att "vara" konstnär växer sig så stark för den som aldrig avviker från banan så att allt ifrågasättande blir tabu?
Kanske att vi som Putin målar in oss i hörn (där fick jag till det va :-) och sedan liksom måste löpa linan ut? För att allt annat är för sent? Och att jag inte märkt detta eftersom jag var borta från denna värld i nästan 30 år då jag jobbat som fotograf och nu bara har "varit med" i ungefär fem igen.

Jag minns tydligt då jag lämnade KRO och istället gick med i SFF. Det var inte bara för ekonomin jag sadlade om. Det fanns också en slags leda. Särskilt med KRO-tidningen som jag tyckte bara höll på med hur synd det var om oss konstnärer som hade så dålig ekonomi osv. Inom SFF upplevde jag en optimism och kollegialitet. Ingen avund och inget gnäll. Fotografer var kollegor och inte bara konkurrenter.

Nu efter alla år har jag gått ur SFF också. Inser att den nytta jag haft av att vara med var lägre försäkringspremier för fotoutrustning och en och annan kurs i deras regi som jag gått. Men nu kan jag inte riktigt motivera medlemsavgiften längre. Funderar dessutom på om det vore bättre med KRO nu då jag i stort sett varje dag slår nya rekord i ambivalens.

lördag 18 februari 2023

Roy Andersson på Artipelag.

Var ute på Artipelag för att se stillbilderna från Roy Anderssons "Om det oändliga". Bra och intressant utställning men för lite info tycker jag. Och en sak jag faktiskt inte förstår. Andersson är ju regissör och manusförfattare och är förstås också den som haft visionen om det bleka, DDR-mässiga bilderna. MEN, fotografen Gergely Pálos som ju faktiskt är den som förverkligat detta och även måste ha åtminstone ideell upphovsrätt till bilderna, finns inte nämnd någonstans! Inte med ett ord. 
I inträdet till utställningen satt en person som sade välkommen och "om ni undrar något så kom bara och fråga mig..." Ja, jag frågade förstås efter fotografens namn eftersom det inte står någonstans. Fick en frågande blick och ett undvikande svar om att det ju är Roy Andersson eftersom han ju är "filmare".
Då frågade jag om det verkligen är han själv som filmat. Svaret var att ja det är det.
Vad ska man säga om detta? Tänk om Ingmar Bergman sagt att han själv och inte Sven Nykvist var A-fotograf i hans produktioner.
Dåligt, dåligt. Skärpning! Undar bara om denna blunder är Artipelags eller Anderssons? Jag mailar nu Artipelag och frågar:

--------------------------------------------------------------------------------------

Hej. Jag var igår hos er för att se utställningen med bilder från Roy Andersson filmen. Jag undrar varför fotografens namn inte är angivet någonstans? Jag frågade personen i inträdet och hon sade att det är Andersson själv som fotograferat. Det stämmer ju inte. A-foto i den filmen är ju Gergely Pálos, som också rimligen är upphovsrättsinnehavare till bilderna. Det vore intressant att få veta varför hans namn inte står angivet?

Mvh
Ingemar Edfalk

---------------------------------------------------------------------------------------

Efter mail först till utställningschefen (inget svar) och sedan VD:n (inget svar (är också ett svar)) fick jag nu efter tio dagar ett svar från någon som heter Frida Andersson:

---------------------------------------------------------------------------------------

Hej Ingemar,

Tack för din mail och fråga ang vår utställning med Roy Andersson.
Du har helt rätt i att det är Gergely Pálos som har fotograferat. Vi har varit i kontakt med Roy Anderssons studio och eftersom de anser att det är ett kollektivt arbete att göra bilden är det inte alltid de skriver ut fotografens namn.

Men självklart kan vi bli bättre på att informera muntligen om detta.

Vänliga hälsningar,
Frida 
Frida Andersson
Curator

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så jag antar att fotografen avstått sin rätt till angivelse av namn. Synd i så fall tycker jag. Upphovspersonen är för mig väldigt viktig när jag ser på en bild. Gillar jag det jag ser så vill jag grotta vidare och leta fler bilder i samma stil. Så jag tycker nog att Artipelag kunde ha satt ut namnet tillsammans med en förklaring att de jobbar kollektivt i RA studion. Bilderna är ju från Artipelags samling (det står i alla fall angivet :-) så de kunde ha nämnt detta i informationen.

fredag 17 februari 2023

Vanitas. Pågående i ateljén.



Den röda prickens tyranni.

Den som ställer ut på gallerier vet vad som gäller, men ev. intresserade köpare kanske inte vet hur priset på utställningens prislista fördelas. Därför tar jag ett räkneexempel här (om nu någon sådan person skulle läsa detta):

Såld! (röd prick) pris: 10000:-

Galleriet tar 50% (branchstandard) kvar blir 5000:-. Moms 12% på 5000:- ska betalas in, kvar blir 4400:-. Egenavgifter 30% dras från dessa 4400:- kvar blir då 3080:-. Skatt 30% dras från 3080:- kvar blir 2156:-.

Prislistans 10000:- är alltså för konstnären 2156:-. Och då ska materialkostnader och kanske flera veckors arbetstid täckas. Så slutsatsen är att det kan vara bra att ställa ut men det ger inget ekonomiskt.

Och att det inte riktigt går att räkna på det sättet heller. Arbetstiden man lägger ner är ju ofta själva meningen. Lönen. Har man ett uttrycksbehov och skapar plats för detta, kanske genom deltids brödjobb eller nåt, så blir de där 2156:- ändå en slags bonus.

Att visa sina verk är ju mer ett sätt att kommunicera med andra än ett sätt att försöka tjäna pengar. Vi har en marknadsekonomi vare sig vi vill det eller ej och har jag 10000:- över så finns det massor av hål att stoppa dem i innan jag funderar på att köpa t.ex. en målning. Och så är det nog för de flesta. Så jag löser  ekonomin på annat sätt. Det är arbetstiden i ateljén eller ute med kameran som är målet. Pengar kan komma och gå men tiden kan bara gå. Så det är den man ska ta vara på!  

söndag 12 februari 2023

11-26/2 2023.

Pågående utställning på Härke konstcentrum i Östersund/Frösön.

onsdag 8 februari 2023

Henrik Bromander.

Hörde i går i radio en intervju med författaren Henrik Bromander. Okänd för mig men nu ska jag läsa. Han har en intressant tanke om den litteratur som ges ut idag. Han anser att vi är allt för likriktade och att utgivningen till stora delar är varianter på samma teman och representerar en viss sorts människor. Att de böcker som ges ut och kommer så långt att de recenseras i de stora tidningarna, i mångt och mycket utspelar sig i miljöer och bland personer som liknar den värld författarna själva rör sig i. Och att de som sedan läser böckerna och även de som skriver recensionerna lever i ungefär samma verklighet. Som om författare, läsare och recensent skulle kunna vara samma person. Den kulturella övre medelklassen, tror jag att han sa.

Ja han har nog en poäng där. Han har precis gett ut en novellsamling där han försöker ge röst åt de som aldrig får någon röst (förutom då i en del lyteskomiska TV-program där man kan se ner på dem och skratta åt deras korkade lilla värld (Ullared, Böda sand m.fl.)). De som verkligen inte är PK. Till exempel skriver han en novell som utgår från en minkfarmares vardag. Minkfarmare är väl kanske det fulaste man kan vara i Sverige idag. Så vem vill ens höra vad en sådan figur har att säga? Till och med gängkriminella mördare har en guldkant i jämförelse. Där finns det hyllmetrar av berättelser om hur det kunnat gå som det gått, så de saknar sannerligen inte röst i samhället. Liksom alla kändisbarn som ska mala på om sina tragiska barndomar eller alla deckarpoliser som verkar vara stöpta i samma form. Underhållande, ja det kan det ju vara, men jag förstår om någon författare börjar känna sig besvärad och tänker att det väl måste finnas mer att berätta om.

Han har använt ett journalistiskt arbetssätt och rört sig mycket på Flashback och i olika specialinriktade grupper på FB och liknande forum. Sedan har han sökt upp intressanta personer han hittat och intervjuat dem, för att därefter bearbeta detta i novellform. Han menar att en av anledningarna till att läsandet har gått ner så mycket på senare år, och då särskilt hos män i arbetarklassen, är avsaknad av identifikation. Om det inte finns en enda människa som är möjlig att åtminstone i någon mån identifiera sig med i en roman, eller ens i en deckare, så blir det inte intressant.
Ja, jag vet inte om han har rätt men kul tanke i alla fall. Vem skriver skönlitteratur om/för SD-anhängare? Eller tradarförare? Eller asfaltläggare?

Ja vet inte om han har rätt men tanken är intressant tycker jag. Nu ska jag läsa vidare. Har precis börjat på "Medborgarna".  

PS 30/4. Inte förrän nu har jag läst klart. Delar. Tyvärr måste jag tillstå att jag inte tycker det var särskilt bra. För klyschigt för mig. För fragmenterat och för mycket jargång. Så nä tyvärr var det inget för mig. Jag hade väntat mig något helt annat.

måndag 30 januari 2023

Krass Clement.

Ja, jag är inte så intresserad av "street photo" eller vad man nu ska kalla det här, men denna film är ju verkligen sevärd, särskilt första halvan. I andra halvan visar han ett projekt om sin döende och till sist döda mor. Den delen är för mig osmaklig och obegriplig även om han försöker förklara så gott det nu går. Men det är intressant att han har så mycket att säga om sitt arbete. Så många ord. Han är liksom fotograf, kritiker och teoretiker i en och samma person. Annars (åtminstone i den generationen) är det kanske inte helt vanligt att lägga ut texten så mycket. Åtminstone när man inte är amerikan: "The photograph always holds two layers."

lördag 28 januari 2023

Betydelsen av fotografisk bild.

Finns det en uppsjö av skrivet material om. En film jag såg i går kväll sammanfattar en hel del av detta. Förutom sitt i sig angelägna ämne visar den på just vilken betydelse uppfinningen av den fotografiska bilden har. Se den på SVTplay här

Kommer också att tänka på kritikern/filosofen Svensk (heter han i efternamn, minns inte förnamnet nu). I samband med en kurs jag gick för några år sedan sade han det tänkvärda att konsthistorien egentligen är historien om den konst som fotograferats. Jag hade aldrig tänkt den tanken faktiskt. Fotografiet är så självklart att det blivit osynligt. Vi tänker inte på vad det faktiskt är längre.

måndag 23 januari 2023

Konsten. Konstmarknaden. Gallerikonst.

Ibland flyter tankarna iväg och det gjorde de nu så jag skriver ner en ogenomtänkt tanke här. Ett infall. Orsaken är mina funderingar om (lös)konstens plats i samhället idag. Till exempel mina egna bilder som inte tillkommer av någon annan anledning än mitt eget behov av att uttrycka mig och själva tillfredsställelsen i arbetet med att göra det. Och förstås diverse halvförbjudna baktankar om ekonomi mm. som kommer senare i processen.

Innan ungefär medeltiden (vet inte riktigt när) fanns det inte någon konst. Konst i den betydelse ordet har i dag var ännu inte uppfunnen. De bilder som gjordes hade andra syften än dagens konstproduktion har. Kyrkomålningar var inte konst utan kommunikation och bildtolkningar av texter och idéer. Annat som idag kallas konst var nog snarare hantverk (brukskonst). Och backar vi ända till grottmålningarna för 10-12 000 år sedan så raderas konstbegreppet totalt ut. Konst som vi tänker på den idag, som ställs ut på gallerier och handlas med, är något som bara funnits under en kort period i historien. Alltså konst för konstens egen skull.

Konstföremål/måleri/objekt är ett "modernt" påhitt. En uppfinning. Ett försök att definiera ett fenomen som i dag främst handlar om ekonomi. Eller kapitalism om man så vill. Detta att sammanhang, tid och kontext tillsammans med tillgång och efterfrågan är det som bestämmer värdet av ett konstverk och att det värdet sedan mäts i pengar. Egentligen analogt till pengar som idé. Även pengar är ju faktiskt inget annat än en abstrakt överenskommelse om värde tilldelat en papperslapp eller en metallbit, eller som nu en digital kod. Att sedan en hel armé av personer som kallar sig konstnärer även uppstått som en följd av denna ekonomi är intressant det också. För att inte tala om kuratorer, gallerister, kritiker och hela institutioner med hundratals antällda och allt vad detta betyder i kring- och stödfunktioner. En dans kring de möjliga guldkalvar som de mer eller mindre politiskt/ideologiskt styrda översteprästerna eventuellt kommer att föda fram. Och som kommer att upphöjas eller nedplockas beroende på tidsandan och prästernas rådande smak och ängsliga blickar över axeln. Allt medan auktionsvärdena åker hiss. "Bortglömda" konstnärer "upptäcks" och pengarna dansar med. De som just varit på topp faller ner och samlarna vänder sig åt ett annat, nytt, håll. Galleristerna försöker se in i framtiden för att komma först till nästa vattenhål. Och konstnärerna bara köper allt detta och jamsar jagat med för att få chansen i rampljuset eller ligga rätt till i korridoren till nästa stipendium :-). Sektens halvt omedvetna dynamik.

Så jag förutspår härmed löskonstens död. Det var en idé som skapades av ekonomiska skäl och sedan stupade på sin egen orimlighet. Alternativt att konst som går att flytta och handla med införlivas i systemet som en slags valuta frikopplad från guldmyntfoten. En valuta som kan se ut precis hur som helst och som värdebestäms av rådande politik och i vilken kontext den förekommer.

Konstskolorna som de ser ut idag kommer att införlivas med universitetens filosofifakulteter, eller kanske de ekonomiska eller omärkligt förvandlas till projektledarutbildningar. Nya skolor som begränsar sina utbildningar till hantverk, konsthantverk och brukskonst kommer i stället. Fotografiet blir det som överlever i mellanrummet men då främst i egenskap av tidsspegel och dokumentation.

Klart slut.

PS. Allt det ovanstående gäller såklart bara för andra. Själv jobbar jag på som vanligt i min ateljé. DS.

söndag 22 januari 2023

Tänkvärt av David Kachel (amerikansk plåtslagare).

"Intimacy is a photograph’s most important characteristic after the illusion of reality and the bigger the photograph, the less likely it is to retain this quality of intimacy. Photographs are by nature, intimate objects. The fact they started out small was just a happy coincidence that allowed us to experience this intimacy from the beginning.

Almost everyone’s earliest experiences with photographs have to do with small, one-person-at-a-time interactions, passing photographs around the dining room table or looking at the pages in a family album. (Or more recently, viewing them on a small camera or cell phone screen.) The illusion of reality happens on a subconscious level, but so does the intimacy. We naturally interact with a photograph in that way without realizing it consciously and at those distances and sizes, intimacy can’t be avoided.

People who take up more than a casual interest in fine art photography invariably end up purchasing a number of books of master photographs. This is because the work of many if not most fine art photographers is financially out of reach, and is also not offered in any collectible form other than books.

Books of photographs involve small images held in the lap. This is one of the best and most rewarding experiences of photographs and one we are all drawn to naturally, again without giving conscious thought to the underlying illusion of reality and experience of intimacy."

Hm hm... Ja även om jag själv gjort några riktigt stora bilder och nog tycker att en del bilder funkar bättre som stora medan andra blir bättre i mindre format, så är ungefär detta det som gjorde att jag slutade gå på Fotografiska´s utställningar. Att se det ofta förekommande affischformatet i mörklagda rum och med bilderna mer eller mindre självlysande gjorde ofta att jag gick därifrån med en känsla av att ha missat något. Eller av att någon skrikit mig i ansiktet när det enda jag ville var att lyssna till en historia. Eller bara en stämning.

Något jag dock tycker passerar utanför detta resonemang är diabildsvisning, där storleken på den projiserade bilden kan vara nyckeln till upplevelsen av representation. Men då ska intimiteten Kachel skriver om komma från ett annat håll, nämligen "slutet sällskap". T.ex. familj där alla känner till det som visas. Det är något annat än att visa "generiska" bilder i utställningsform.

Andra tankar om bildstorlek/format.

tisdag 17 januari 2023

Mer kursverksamhet.

Nu är jag ansluten till Superprof kursförmedling. Lite nytt för mig då det gäller kurser för privatpersoner. Som jag ju visserligen också ska hålla på Öland nu i sommar, men nytt är det. Jag har endast hållit företagskurser och kurser för mediaavdelningar på kommuner, landsting och länsstyrelser förut.
Roligt i alla fall. Alla misstag jag gjort som fotograf i 30 år. Allt jag lärt mig från dem och på kurser och utbildningar jag själv gått. Nu kan jag pytsa vidare lite till andra :-).

fredag 30 december 2022

1000 år. Fundering inför nyår.

För 1000 år sedan fanns inga kartor eller klockor. Inga vägar och inga länder (här i Skandinavien). Ingen centralmakt, ingen militärmakt, ingen polis. Landskapet var inte öppet, det var skog. Bara lite uppröjt vid huskluster som senare kanske kom att kallas byar. Avstånd mättes i hur långt man kunde färdas utan att behöva stanna och vila. En sträcka på 5 km kunde anses lika lång som en på 5 mil beroende på hur landskapet såg ut. Ingen tid fanns. Allt bara anpassat efter kroppens och djurens (för de som hade djur) behov och solens upp och nedgång. Verklighet och andar, småfolk, vettar mm. var lika sanna. Det fanns varken vetenskap eller inbillning. Bara det upplevda och det som fördes vidare av tradition.

Nu har det gått tusen år till. Och vi vet en hel massa. Tänker vi, och visst. Jag får hellre cancer idag än för 1000 år sedan. Men vet vi så värst mycket om livet egentligen? Jag tänker att när ytterligare 1000 år gått så kommer den tidens människor att se oss idag på samma sätt som vi ser dem som levde på 1000-talet. Det vi vet idag kommer nog att betraktas som ytterst primitivt och i mångt och mycket totala missuppfattningar och sorglig okunnighet.

Det enda som är intakt är konsten. Grottmålningar som är 45000 år gamla är lika bra idag. Faktiskt kunde de ha gjorts idag i många fall. Kanske inte av samma anledningar men jag misstänker i alla fall att drivkraften till att uttrycka sig i bild inte ändrats så mycket. Eller alls. Enda problemet med det idag är apparaten omkring. Alltså skolor och institutioner. T.ex. att man kan doktorera i konst... Hur ska det gå till om man är målare? Om man inte har orden? Hur skulle Åke Göransson ha gjort? Jag vet att jag retar en del nu, men för min del så tycker jag faktiskt att vi i många fall lever i "kejsarens-nya-kläder-tiden". Gott nytt år!

torsdag 29 december 2022

Snart nytt år.

Och det ska bli gott va? Eller? På det personliga planet måste jag fundera några gånger till. Jag har väldigt få uppdrag nu. Delvis beroende på att jag slutat marknadsföra mig. Delvis pga en smygande leda. Delvis på den nygamla viljan eller behovet av att lägga tiden på egna olönsamma projekt och bilder.

Elpriset skenar, räntan stiger, inflation och annat gör att mat är dyrare än på många år. Allt detta kanske ändå får ateljéhyran att gå från nödvändighet till lyxkonsumtion. En annan faktor i ekvationen som tillstött på senare år är en kombination av zen och döstädning. Zen pga att jag i grunden är en person som trivs bäst i det lilla. Jag menar då ägodelar och allt det jag samlar på mig kanske delvis mot min egen vilja. En gång i tiden hade jag en tanke om att inte äga mer än jag kan bära med mig utan problem. Orimligt? Ja visst. Jag har ingen lust att bli munk eller så, men ändå så finns det där kvar som en slags grundton i min personlighet. Jag är ingen bra "ägare". Har aldrig varit det. Jag ser problemen med ägodelar långt innan jag ser fördelarna. Inte alltid så logiskt men så är det. Jag är en hyra och dela personlighet.

Sedan har vi "döstädningsfaktorn". Jag fyller ateljén med målningar och annat. Jag är ju fullt medveten om att 99% av detta kommer att finnas kvar för någon annan att ta hand om, om jag inte gör det själv innan jag drar in årorna. Jag är långt förbi den ålder då man kunde få en gallerist intresserad och därmed någonstans att leverera alstren. Gallerierna satsar på att hitta unga som sedan kan följas genom åren och när jag kanske var en möjlig sådan valde jag istället att kliva åt sidan till fotografjobben. Delvis av ekonomiska skäl men också för att jag tyckte om fotojobb nästan lika mycket. Jag tvivlade också på goda grunder på att jag skulle kunna ta mig fram i konkurrensen i konstvärlden. Då som nu var det väldigt många som var väldigt bra och jag såg nog det trots att jag kanske inte riktigt ville erkänna det för mig själv :-). Men pragmatism har ändå alltid varit mitt sätt att tackla livet. Går inte det ena så fortsätt till det andra. Eller för att citera Stones: "you can´t always get what you want".

Har man inte gallerikontakt så finns konsthallar o.dyl. icke privatägda utställningsytor, som jag nu försöker utnyttja, men det handlar då knappast om att avyttra något. Mer att bara visa. Så drivkraften är egentligen bara tillfredsställelsen i själva arbetet. Alltså min egen känsla när jag arbetar med en bild eller något annat projekt. Skulle det sedan leda till kommunikation genom utställning e.dyl. så är det ju bara plus.

Lägga ner? Göra en brasa av allt och lämna tillbaka ateljén till ateljékön? Ja kanske. Två gånger har jag faktiskt gjort ungefär det. Första gången efter två år på folkhögskola. Då samlade jag ihop allt jag gjort i en hög på gården där jag föddes i Jämtland och tuttade på. Det brann bra och jag kände mig fri. Att starta om med bara kunskaperna jag skaffat mig under två år, inga fysiska exempel på vägen dit. En nystart från en bättre position liksom. Då flyttade jag också till Stockholm och började på Gerlesborgsskolan. 

Andra gången jag slängde allt, eller det jag hade i ateljén i alla fall, var i samband med att kontraktet för den lokalen blev uppsagt och jag inte hade någonstans att flytta alla prylar. Bl.a. var det 40 st. vita podier jag gjort till avslutningsutställningen på Konstfack. De tog upp en stor del av ateljén. Det stod en container utanför på gatan och en mörk kväll ägnade jag några timmar åt att bära ut allt och tippa över kanten ner i containern. Målningar, objekt av olika slag och alla podierna. Ekonomin var dålig då liksom nu och efter detta bestämde jag mig för att ta en "paus" i konstrandet och istället försöka få jobb som fotograf eller lärare eller nåt. Det blev både det första och det andra och pausen varade i 25-30 år.

Så nu blir det 2023 och nu har jag återigen haft en ateljé att jobba i sedan 2018. Steg för steg har jag lagt mer tid på att jobba med eget och därmed tunnat ut fotojobben. Men nu är som sagt läget ett annat. Känns lite som att 2023 kommer att bli avgörande för hur jag ska hantera den framtid jag har kvar. Och jag har ärligen inte en aning om hur jag ska göra. Det enda jag vet är att frånsett grundförutsättningar (familj, uppväxtförhållanden, ev. sjukdom och olyckshändelser) så beror allt på en själv. ALLT beror på ens egna val. Och mina valmöjligheter är ändå fortfarande oändligt mycket större än för de flesta på denna jord. Så nu är det slutgnällt och i stället i vild karriär framåt! :-) :-) :-)

onsdag 14 december 2022

PS till nedanstående kursreklam.

Har fått några frågor nu och nä, det är inget mörkrumsarbete (förutom laddning av film i framkallningsdosa) med i denna kurs. Detta beroende på att ingen utrustning finns för det i dagsläget. Får se hur det blir i framtiden... Kursen i sommar gäller enbart fotografering och filmframkallning. INTE kopiering och förstoring.
Men jag kan bjuda på en gratisartikel om zonsystemet (viket ju är 50% mörkrum) som jag skrev på ett annat ställe. Den finns här.

onsdag 30 november 2022

Reklam.

Reklam är inget jag gillar om det inte är så att det kan gynna mig själv :-). Så nu gör jag lite reklam här. Det är så att jag tänker utöka kursverksamheten och minska på industriplåtandet lite framöver. Jag känner att det är dags för det nu. Och eftersom jag ju mer och mer börjar dras (av en osynlig kraft :-) tillbaka till den analoga världen, som jag ju s.a.s. är uppvuxen i, så är ju analog fototeknik det givna ämnet.

Sådana som jag, som plåtade analogt halva livet för att sedan anamma och lära sig digitalfoto, har nog en annan typ av grundkunskaper än nyväckta analogfotografer har. För oss var den analoga tekniken den naturliga vardagen med allt vad det innebar medan den digitala tekniken mer är något vi lärt oss av yrkesmässig nödvändighet först i andra halvlek. Därför kanske vi kan förmedla kunskaper och tips som riskerar att försvinna annars. Till exempel hur man använder "näsfett" (finns osynligt på utsidan av näsan mellan näsvingen och ben-delen i näsan) för att preparera ett negativ före kopieringen. Det finns en del i den kategorin som nog ingen googling når...

Jag har hållit många kurser i foto men endast i digital teknik då. Jobbade även ett år som lärare i digital bild på "Nackademien" i Sthlm. Men det är länge sedan. Då var det det digitala som var nytt och okänt och jag tillhörde de som snabbt tog detta till sig och utbildade mig. Jag gick den enda utbildning som fanns i Sverige i digital bild då, på högskolan i Skövde 1993-94 och senare den första vändan av SFF:s "Digitalfotografscertifiering" 2002. Därefter följde några år då jag hade en del företagskurser i digitalfoto och färgstyrning. Mest var det kommuner och myndigheter som ville utbilda sina kommunikations-avdelningar. Men nu är även detta historia.

Denna sommar kommer jag att hålla en tredagars kurs i analog fototeknik. Det känns verkligen väldigt kul då mitt eget intresse återvänt till filmen och mörkrummet med oväntad kraft på senare år. Dessutom kommer kursen att hållas i Ölands Folkhögskolas regi, där jag själv en gång varit elev i foto för Rolf Lind. Så, slutligen. Är du intresserad av detta anmäld dig då här.

torsdag 24 november 2022

Nya tider.

Rensade lådor och hittade en bunt gamla collage. Minns att jag stod vid diskbänken i Seby och försökte gestalta Sebysommaren. Alla somrar i Seby försökte jag sammanfatta. Ungarna var små. Jag rev sönder tidningar och färgade in papper med vattenfärger för att sedan klippa o klistra.
I dag skulle jag aldrig ha kunnat göra detta, välja de färgerna. Sinnet förändras i analogi med hur det ser ut i världen och med erfarenheten. Och åldern.
Dessutom, nu kan jag bara åstadkomma bilder (som jag  vill spara) under de mörkare årstiderna.
Under sommaren funkar det att fotografera eller teckna med blyerts eller kol. Eller samla material till höstens och vinterns arbete i ateljén.

Bilden här är 25 år gammal. Och jag är 25 år äldre än då.

tisdag 22 november 2022

Knausgård.

Håller på med Morgonstjärnan. Ja han kan verkligen dramaturgi. En bladvändare är det. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att detta är ett sätt att göra sig kvitt alla utkast och idéer han samlat på sig under åren. Tömma anteckningsböckerna. Att han fick en snilleblixt om att samla allt i en enda roman med stjärnan som sammanhållande länk. Känns som att om han orkat hade det istället kunnat bli en novellsamling. Eller två, eller tre.

Fast jag har bara kommit igenom halva än, så kanske detta omdöme ändras. Återkommer när jag är klar med den.

Ja nu är jag klar med den. Men intrycket att det är en skissbokstömning kvarstår. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Precis som med "Min kamp" som är det enda jag läst tidigare av honom, så är det hans förmåga att producera "cliffhangers" som får mig att inte sluta läsa. Men jag tycker nog att det blir för mycket lösa trådar. Och vad morgonstjärnan egentligen spelar för roll i detta förstår jag tyvärr inte. Inte ens det. Jag kanske ska ägna mig åt bildkonst i stället. Känns inte lika mycket som som ett gungfly på det området.

fredag 18 november 2022

Lhasa de Sela.

Spotify
Eller titta här, eller här, eller här, eller här.

Sorgeligen avliden i bröstcancer vid 37 års ålder 2010. En stor konstnär som bara fick en bråkdel av den uppmärksamhet hon skulle ha fått om inte Stickan Anderssons tes varit sann.

tisdag 15 november 2022

onsdag 9 november 2022

Intressant analogi.

Jag läste för omväxlings skull en kriminalhistoria. På ett ställe i boken beskriver en mordutredare hur han arbetar för att få en utredning hela vägen fram till fällande dom. Ständigt återkommer regeln om att inte ta något för givet, inte fastna i ett spår som ser lovande ut, utan att hela tiden, ända fram tills det inte finns några alternativ kvar, hålla fast vid att det kanske är fel. Kanske är det på ett helt annat sätt. Hur bra indicier som än finns.

Detta är ju, för mig i alla fall, en beskrivning av den konstnärliga processen.

Den eviga uteslutningsmetoden kombinerad med upprepad "kill your darlings". Så klarnar det till sist. Som han, polisen beskrev det, så samlade han in material, iakttagelser, prylar, tider, inbördes förhållanden och allt som på något vis attraherar, utan att egentligen ha en aning om hur det kan hänga ihop, eller om det ens gör det. Ibland visste han inte överhuvud taget varför han plockade med sig den prylen eller antecknade den tanken. Men så en dag visade det sig att det var pusselbitar som kom till nytta!

Jag känner igen mig. Jag kan fastna i att göra det ena eller det andra, samla det ena eller det andra. Just nu katthår och fjädrar. Sedan kan detta ligga på en hylla/vänt i ett halvår innan poletten trillar ner och jag fattar vad det handlade om. Varför jag gjorde det. Men då blir det så mycket lättare och mer medvetet praktiskt arbete.

Kanske polis hade varit ett bättre yrkesval? Fast jag skulle inte kunnat bli det. Bara tanken på att t.ex. framföra ett dödsbud... Sånt fixar inte jag. I alla fall skönt att höra att det finns andra yrken där man faktiskt arbetar precis som i de konstnärliga. Eller som min första målerilärare och tillika plastpappa en dag sade, då jag berättade att jag ev. skulle söka till en ettårig förberedande konstnärlig utbildning. Gör det, för vad du än sedan kommer att göra så kommer du att ha nytta av det året!

fredag 28 oktober 2022

SINAR.

Kan man bli kär i ett kamerasystem? För typ femton år sedan gick jag kurs i Sinarsystemet för Sune Ekstrand (Sune Sinar som han kallas :-). Tog inte tag i det då pga för mycket annat att göra (+ att Sinar kostade som en mindre bil). Det var den digitala utvecklingen som var fastnålad överst i agendan för mig i många år i stället. Men nu när jag "saktar in" har jag återgått till storformat och senaste erövringen är en Sinar F2. Något defekt men nu har jag snart fixat det som behövdes.

Och vad säger man? Schweizisk kvalitet in till sista skruven. Storformatets Leica. En dröm att jobba med. Dessutom med ett helt eget fokuseringssystem och en skärpedjupskontroll jag inte sett på någon annan kamera. Plus möjligheten att bygga ut och ändra i alla riktningar. Den dag jag vill ha (läs: har råd med) 8x10 anpassar jag bara denna kamera!

Det är befriande med saker som inte byggts med tanken om en livslängd på marknaden med i ekvationen. När jag knäpper ihop kommer denna kamera att vara lika bra och användbar som i dag om den bara sköts med lite kärlek.
Inte som en gång på fotomässan när jag som mångårig NPS (Nikons gräddfilsklubb för fotografer som uteslutande använder Nikon i jobbet) dristade mig till att fråga någon Nikon-höjdare om framtiden. Då avslöjade han att arbetet med den nya modellen var långt framskridet. Alltså den modell som skulle ersätta den "senaste" jag precis köpt. Han sade saker som faktiskt fick mig att känna att jag just köpt gammal utdaterad teknik...

Kan det vara åldern (min) som gör att jag mer och mer bara vill umgås med prylar som kommer att överleva. Eller är det ledan efter alla år man vetat att det plastiga kamerahuset jag (min firma alltså) köper nu för 60.000:- kommer att vara nästan värdelöst om två år när nästa modell kommer? Spelar faktiskt ingen roll i detta fall.
Ett negativ i storlek 4x5 tum överglänser det mesta. Går dessutom att ta på och att skanna i valfri upplösning om man är lagd åt det hållet. Det existerar i den fysiska faktiska världen och har sannolikt en historia eftersom storformatsfoto är en långsam och nästan meditativ verksamhet. 

Storformat är dock inte för alla och inte för allt. I jobbet (mitt) vore det ju en omöjlighet av så många skäl att jag inte orkar rada upp dem. Men för mina egna projekt. Givet!

onsdag 26 oktober 2022

Röda Sirener.

Röda Sirener, en familjehistoria. Roman/biografi av Victoria Belim. En historia som flyttar runt i tiden mellan ryska revolutionen 1917 och invasionen av Krim 2014. Med nedslag i 1600-talet och med förord från 2022. Hur har livet för människorna i det som idag är Ukraina sett ut? Konflikter idag som bottnar i konflikter för hundra år sedan. Dubbelheten, det institutionaliserade ljugandet och det eviga duckandet för olika faror. Historien som upprepar sig igen och igen. Hela vägen från kosackuppror, oranga revolutionen, Majdan, Krimannekteringen och fram till det som pågår just nu. Det är både Ukrainas historia, hennes egen och hennes släkts historia och som extra krydda sökandet efter den "onämnbare". Släktingen man inte får tala om. Rekommenderas för alla som vill förstå sin samtid och vad det är som egentligen händer i Ukraina (och Ryssland) idag.

tisdag 18 oktober 2022

Skruvdag.

Sinar F2. Ska begåvas med nya vattenpass. Jag hittade en kille i Danmark som säljer såna (vattenpass alltså) :-)



fredag 16 september 2022

Fotograf. Digitalfotograf. Analogfotograf.

När jag började livnära mig på foto fanns inga digitalkameror. Då var ordet Fotograf en beteckning på en person som fotograferade yrkesmässigt med en kamera med film i. Sedan runt millenieskiftet kom digitalkameran. Då kallades de som började använda sådana kameror i jobbet för "Digitalfotografer". I början var teknikförvirringen stor så därför startade SFF 2002 en internutbildning 10 veckor i digitalfoto. Jag deltog i den och kunde därefter kalla mig "A-auktoriserad digitalbildleverantör". Digitalfotograf! 
Sedan har åren gått och det är nu länge sedan man hört ordet digitalfotograf. Nu heter det bara fotograf igen.

På senare år har dock en rörelse tillbaka mot det analoga märkts. Fler och fler vill nu testa den tekniken och kurser börjar dyka upp (jag ska själv hålla i en på Ölands Folkhögskola nästa sommar) och nu har begreppet "Analogfotograf" uppstått har jag sett här och där.

Så Fotograf är nu beteckningen på en person som fotograferar yrkesmässigt med en digitalkamera och ordet digitalfotograf är glömt och borta. Så kan begreppen i språket byta plats. Och så förändras historien, ibland utan att nästa generation ens hört talas om att ett ord tidigare haft en annan innebörd!

söndag 14 augusti 2022

De fattiga i Łódź.

Av Steve Sem-Sandberg. Läste jag i juni-juli. Och nu har jag avverkat flera andra böcker efter den, men det är som om den inte lämnar mig någon ro. Gång på gång kommer jag på mig själv med att tänka på någon händelse eller person i den romanen. Den gjorde tydligen starkare intryck på mig än jag uppfattade då jag läste den.

lördag 23 juli 2022

Musikrecension.

Trots att jag ligger 40 år efter hela tiden ska jag nu i alla fall försöka mig på att skriva några rader om Christer Boustedt och hans tolkningar av Thelonius Monk. Plus Ann-Sofie von Otters tolkning av Paul Mc Cartney (inte för 40 år sedan). Det finns nämligen en gemensam nämnare. Alltså, tycker jag!

Christer Boustedt spelade 1983 in skivan "Plays Thelonious Monk" på Mosebacke i Stockholm. Som stor Boustedt-fan köpte jag den genast, och om spåret "Ruby my dear" handlar detta.
Skivan har sedan typ 1990 av olika skäl legat i en skivback på min vind. Överlevt hela CD-tiden och först nu återigen blivit återförd till sin rätta plats. Tack vare att mina barn tröttnade på tjatet om mina gamla LP och köpte en grammofon till mig i födelsedagspresent.

Boustedt då. Han hade ett sätt att spela som liksom tonar ut i slutet av solona. Svårt att beskriva men det är som när något bleknar bort. Dimman över en tjärn tidigt på morgonen. Det är som om han helt osentimentalt kan beskriva döden eller slutet på något faktiskt. Utan att det blir otäckt eller skrämmande. Bara vackert (så ser jag det iaf). Utsläckning blir detsamma som återfödsel om man ska bli lite poetisk här. Bäst förstår man detta genom att lyssna på Boustedts solo på nämnda inspelning av Ruby my dear.

Å sen blir det ännu snurrigare. Som överflitig användare av Spotify brukar jag leta efter ljud jag inte tidigare hört oavsett kategorier och sådant. Stötte på Ann-Sofie von Otters tolkningar av div. populärmusik. Och där, i hennes version av John Lennon/Paul Mc Cartneys "For No One" kom det där igen. Bortbleknandet. Att hon avslutar verserna på ett sätt som liksom understryker att det är över. Det tonar ut. Bleknar bort.

Slutordet blir att jag bara har hört detta i dessa två inspelningar och att det kanske kan vara något kulturellt betingat, som jag hör efter alla sena kvällar ensam i en båt på en fjällsjö, när dimman kommer och svärtorna somnar som små bojar som flyter omkring i vattnet.

Det där sista är typ 50 år sedan det tillhörde min vardag, men tidiga intryck som är nog starka verkar ta större plats ju äldre man blir tycker jag.

fredag 24 juni 2022

Lena Andersson.

I ganska många år har jag läst hennes bidrag till samhällsdebatten i DN. Ofta förvånad och förbluffad av hennes förmåga att skruva på frågorna en gång till, långt efter att jag själv bildat mig en uppfattning. Och som regel har hon då tänkt avsevärt längre än jag. Skaffat sig en bild som är bättre underbyggd av verklighet och mindre av förutfattade meningar. Liksom hennes oräddhet då hon säkert förstått att en artikel skulle generera ovänner. Sanningen framför allt och till varje pris, liksom.. Jag ska inte säga att jag alltid hållit med men jag ska säga att jag är imponerad av både klarsyn, kunskaper och mod!
Andersson är en person jag inte känner men ändå ser på som en slags mentor när det gäller att inte falla in i kören, utan istället söka någon slags objektivitet utifrån fakta, oavsett hur många som skriker något annat.
Nu är jag snart klar med den sista av de tre romanerna "Egenmäktigt förfarande", "Sveas son" och "Dottern". Det finns fler men dessa är de jag läst. Och på min lista kommer Dottern på första plats.

Tuija Lindström.

Kulturhusets utställning "VALOKUVA - det egna språket" kommer jag att besöka igen. Intresserade av foto som konstnärligt uttryck har kanske sett "Kvinnorna vid Tjursjön" som ju är hennes (tror jag iaf) mest kända och spridda verk. Själv hade jag aldrig sett filmen som ingår i verket, visste inte att den fanns.
Men denna utställning visar så mycket mer. För mig många gamla nyheter, främst från 80-talet. Bilden nedan (komplett med blänk från glaset när jag plåtade med mobilen) hade jag aldrig sett.
Det stora collaget som inleder utställningen, tillsammans med en text på svenska, finska och engelska, tycker jag dock de kunde ha struntat i. Det blir för rörigt med ett stort collage som blandar totalt olika uttryck. "Best of" liksom. Det hade räckt med texterna.

fredag 17 juni 2022

Så var det avklarat.

Vernissagesamtal med CFF:s verksamhetschef Pelle Kronestedt inför min utställning "Maktskifte".
Utställningen är klar och hängd och kan ses fram till 12/7 i CFF:s fönstergalleri på Bjurholmsplan 26. Öppet dygnet runt såklart eftersom det är ett fönster.

Arbetsepilog: I går tog jag en sista promenad till koloniområdet som jag besökt i stort sett varje vecka i ett par år för att fotografera växternas fortskridande maktövertagande. Tänkte göra en sista koll så att jag inte missat något. Men, nu var området avspärrat av röd-vita plastband. Inne i mitten stod en grävmaskin och runt den ett antal gulvästade allvarsamma figurer. Ett företag som utför miljösaneringar hade parkerat sina bilar i området. Alltså, jag tog sista bilden i förra veckan... Och nu har människorna öppnat motoffensiv och börjat ta tillbaka området.

Klart slut.

PS 13/9. Nu är utställningen flyttad till Åkermyntans bibliotek där troligen de flesta kolonisterna rör sig. Så nu får man väl säga att bilderna är på rätt plats. 
Det blev två rader nu istället för tre men det funkar lika bra då det ju är 15 bilder och ett infoblad. De hänger i bibliotekets fönster så att förbipasserande kan se. 

måndag 13 juni 2022

Essence-Eksistence. Anselm Kiefer på Artipelag.

Jag var där i förmiddags och hängde på låset. Köpte årskort enbart pga denna utställning då jag tänker att jag måste se den flera gånger. Kiefer är en sådan självklar överjävel på just det självklara. Då menar jag hans förhållningssätt och sättet att uttrycka sig. Här behövs inga ord eller avhandlingar. Detta är konst, som jag ser det, i dess renaste form och rakt i ansiktet och magen. Bildkonst. Grottmålningar. All möjlig kritik har han fått under årens lopp och alla typer av upphöjelser och utmärkelser också, men ingen har (vad jag vet i alla fall) förnekat den huvudsakliga drivkraften att ta itu med tysklands och tyskarnas historiska problem. Från sin egen position som en "som inte var med" (han föddes 1945).
Och han gör det på ett sätt som inte kräver några förkunskaper.

Men idag blev det en nästan absurd krock med allt det ljusgröna och soliga utanför de stora fönstren. Fågelkvitter... Jag ska åka dit igen någon dag med åska och ösregn i oktober när det mörknar. Tror det blir något annat då. Samspelet med naturen är så övertydligt på en plats som Artipelag. Just i Kiefers fall kändes det idag som om det fanns en dragkamp, en motsättning eller konkurrens om uppmärksamheten. Som om fåglarna kvittrade: -gå inte in och titta på det där mörkret, stanna här ute med oss!

PS 24/7. En och en halv månad senare åkte jag ut till värmdö igen. Det var lite gråkallt på morgonen men eftersom de inte öppnar förrän kl. 11 så hann det bli ännu soligare och grönare och framför allt varmare än vid det förra besöket. Lika överväldigande denna gång men också lika stor kontrast mellan ute och inne. Känslan är att Kiefer kämpar mot gud, som är upphov till skogen och vattnet utanför. Denna gång hade gud ingen draghjälp av fågelsång men istället en frätande sol och värme som verkligen tog uppmärksamhet. Intressant effekt är att när man (jag) kom ut i solen igen så tyckte jag mig se naturen liksom tydligare. Och mer inse det överväldigande i detta myller av liv precis framför mig. Lite som att gå ut och se en ännu större utställning. Platsspecifik permanent installation. Bara att gå ut och se den. Går runt i den och t.o.m. känna lukter, höra ljud och känna värmen.



torsdag 9 juni 2022

Maktskifte.

Utställning 17/6 - 12/7 i "Fönstret" CFF på Bjurholmsplan 26 i Stockholm. Fönstret är en av dessa utställningsytor som uppstått på senare år, inte minst till följd av pandemin. Man går inte in i någon lokal utan utställningen är i ett upplyst fönster som såklart då är öppet dygnet runt. Texten ska vara som nedan (lite konstiga radbrytningar på CFF-sidan):

Maktskifte

Dessa bilder är från återkommande besök på ett koloniområde i Hässelby. Området har stängts av staden eftersom man hittat giftiga ämnen, tungmetaller mm. i jorden och därmed konstaterat att det som odlas i området kan vara giftigt.

Snabbt, mycket snabbt, återtar det som tuktats och strukturerats av människorna, sina egna former. De odlade växterna gör sällskap med de vilda och tillsammans tar de tillbaka området från odlarna.

Alla övergivna stolar och redskap som ligger eller står kvar, övervuxna efter stängningen av området, får symbolisera denna förskjutning från människo- till växtstyre.

Nu är det spåren efter människornas verksamhet som övertagit ogräsets roll.



onsdag 18 maj 2022

Per Gunnar Evander.

Dog i veckan. Han betydde mycket för mig. Läste allt i min ungdom och minns särskilt "Ängslans boningar" och "Se mig i mitt friska öga". Jag tror Evander är en del av vad som format mitt förhållande till konsterna. Det lite minimalistiska avskalade nakna. Inga utsmyckningar utan bara lågmält rakt på sak utan fler ord än precis vad som behövs.
Att läsa hans romaner var på allvar. Och att han inte verkade ha den där synen på sig själv som "upphöjd" och liksom på en högre nivå, som (för)många aktörer inom de sköna konsterna lider av. Evander var "da shit" uttryckt så som vi gör här i orten. Nu ska jag påbörja projektet att läsa om några av hans böcker. Att göra så (återvända till verk som var ledstjärnor i ungdomen) brukar för mig ge perspektiv på min egen väg. Ibland blir jag besviken och ibland förstår jag det på ett helt annat sätt efter att många lager av livserfarenhet lagts till.

Ett PS en vecka senare. Blev lite tagen av Carin Evanders skrivelser om sin far. Inga höga tankar. Hennes syster dog i en bilolycka och Per Gunnar skrev senare en bok om sin sorg efter detta och skilsmässan från sin fru. Den hyvlar Carin vid fotknölarna då hon anser att han bara plågade systern via massor av telefonsamtal mm. Hon skriver om psykisk misshandel. Den debatten (som inte blev så mycket debatt eftersom Per Gunnar bara höll tyst) var tydligen för typ 18-20 år sedan och jag missade den helt. Och det verkar många andra ha gjort också fram tills nu då han dog. Eller så var det bara jag eftersom jag bara läste barnböcker för ungarna vid den tiden. Intressant ändå på något sätt att det alltid verkar finnas en mörkare sida hos dem jag inspirerats av. Det är inte första gången jag fått en hjälte detroniserad. Och säkert inte den sista heller :-(.

När jag läst om några av romanerna ska jag skriva om mina intryck här.

PS 1/10. Nu har jag läst. De två ovanstående + Dagarna med Fanny + två till (minns inte nu vad de hette). 
Ja vad ska man säga. Han hade väl blivit dömd i dagens läge men enligt 60-tals måttstocken tror jag det var nästan tvärtom. Frågan som inte kan undvikas är förstås hur mycket också jag förändrats. Miljöbeskrivningarna är lite som att öppna dörrar till glömda och stängda rum. Visserligen var jag inte vuxen när det mesta skrevs, men jag var ju ändå vaken. Jag kan känna lite postumt medlidande med Evander för att vara så fel i tiden som han är nu, men också fortfarande en beundran för att han ändå var långt framme i den tid han levde i. Jag tror helt enkelt inte att hans helvete efter dotterns död och även skilsmässan var mindre än min skulle ha blivit i motsvarande scenarier. Bara att det är en annan tid nu. Vi lever efter helt andra måttstockar som inte fanns då. Och framför allt så uttrycker man sig på helt andra sätt idag.

tisdag 17 maj 2022

Ateljéarbete.

Jag jobbar alltid på samma sätt. Först bara "göra" sedan förhoppningsvis börja förstå vad detta göra var. Nu har jag byggt stegar av blompinnar och najtråd några dagar. Jag har ingen aning om varför jag gör det, bara att det blev så enligt minsta motståndets lag. Det var det jag ville göra helt enkelt. Jag har ingen förhoppning om att någon stor konst ska komma ut av det men inte heller att det ska vara bortkastad tid. Det är helt enkelt så här jag gör om jag nu ska kunna åstadkomma något alls. Tids nog kommer jag att förstå vad det handlade om och då kanske kunna jobba vidare med det på ett mer medvetet plan.

Jag har en stark tro på det omedvetna. Att det vi verkligen vill inte finns inom medvetandets ram utan att man måste hitta kryphål för att kunna bli helt ärlig.

Det fotoprojekt (Maktskifte) jag snart kommer att redovisa på CFF har förstås tillkommit med den ovan beskrivna metoden. Under coronatiden blev det många promenader i närområdet. Först bara med mobilkamera, skissbok osv men sedan när jag började fatta vad det var jag höll på med, så bytte jag till film och mellanformat. Så kan det se ut. Efterkonstruktionen är den verkliga sanningen :-).

fredag 13 maj 2022

Skeppsbrott

Framtida projekt som sakta börjar ta form. Och ja, jag vet redan kommentarerna om kontrast och exponering osv. men det här uttrycket är det jag vill ha. Lite bländad, lite trött och lite eftermiddagsangst. Typ juli, sommaren snart slut. (Ilford HP5+. Orange filter).

måndag 4 april 2022

onsdag 30 mars 2022

onsdag 16 mars 2022

Försöka dra sitt strå till stacken.

Art for Ukraine.

Andevärlden (i brist på bättre ord).

Jag tänker mig en företeelse, teoretiskt, fysiskt (och i fantasin om man så vill). Alla dess ingående delar utgör en ande.

En sjukdom kan få vara exempel. Jag drabbas av en sjukdom som ändrar på mitt liv. Den har en början och ett förhoppnigsvis gott slut. Mellan dessa två punkter finns allt den påverkar. Mig, mina närmaste, ev. sjukhusvistelse med medicinering, sjuksäng, sjukhussal, resor till och från, påhälsningar, personal, stämning, kläder, behandling och alla tankar och allt annat som berörs. Under den period det varar.

Var kom den ifrån? Man kan säga att orsaken var t.ex. ett virus som sedan utvecklades osv, osv. Men det svarar inte på frågan var det viruset kom ifrån? Hur började detta? Varför attackerar detta virus mig? Varför passerar det genom min kropp?

Ett annat exempel. En enorm kropp. En uppsvälld gigantisk ande som omfattar hela folk, geopolitisk omvälvning, flyktingar, vapenindustri, ekonomi och alla följdverkningar för djur och människor som denna ande har. Kriget i Ukraina. Det hade en början, en första fladdrande aning om en framtida formulering, gestaltning, flög in i en despot med makten att påverka miljoner människors liv. 
Även denna ande kommer att passera till sist men på sin väg åstadkommer den enorm skada.

Och ett tredje exempel. Någon vann 25:- på en trisslott. Det betyder att tanken att köpa lotten (givet innehavet av 25:-) passerde som en susning i medvetandet och innebar att de pengarna inte användes till något annat, att en person gick till tobaksaffären och att andra människor på andra sidan disken engagerades, liksom kassaapparaten, kortläsaren och vinnarens skor som slets en liten aning till. Därefter inlösen mot en ny trisslott som visade sig vara nit och till sist utpassage igen, som en svag susning av glömska. Så passerade den anden.

Om man nu inte är nöjd med detta resonemang utan vill att förvirringen ska vara total, så kan man även blanda in panpsykismen och därigenom få en ande som tagit fysisk form. En tolkning (min) som innebär att varje del i anden utgör ett fragment av medvetande som sammantaget ger någon form av reflektionsförmåga. Anden har när den lämnar flaskan (eller var det är den kommer från) ett medvetande, mindre eller mer dimmigt och diffust. Svagt och bortbleknande för de små, starkare och klararare ju fler ingående delar. 

Som en flock kajor eller starar som söker sovplats eller ett stim småfisk som försöker undkomma en haj. Tillsammans har de ett annat medvetande än individuellt (det är detta som hindrar mig från att gå i demonstrationståg eller se arenakonserter, jag pallar inte utplåningen av individen till förmån för en kollektiv vilja (jmfr. lynchmobb)).

Hajen är förstås också en ande, sammansatt av atomer, molkyler, celler precis som vi människor. Men när anden tar sig fysisk fast form gör också medvertandet det. I större eller mindre utsträckning.