onsdag 25 augusti 2021

Charley Patton och Watts.

I tonåren handlade allt om blues (fram tills jag hörde Billie Holiday och det blev jazz istället). Jag prenumererade på amerikanska bluestidskrifter och fick listor på inspelningar och skivor från det dåvarande lilla musikförlaget Ginza musik (som faktiskt finns än idag men nu är något helt annat).

I våras när jag fyllde år fick jag en grammofon av mina barn. Vilket gav att jag kunde krångla ner mina skivbackar, som stått inplastade på vinden sedan vi för 25 år sedan flyttade hit där vi nu bor, och därmed återse de bluesskivor som hängt med i alla flyttar (14 tror jag) genom åren.

Charley Patton var unik inom deltabluesen. Förebildernas förebild som spelade slidegitarr med en tomflaska, bakom nacken och bakom ryggen, 50 år före Hendrix.

Han är också den mest mytomspunne och kanske den man vet minst om. Rödhårig och fräknig enl. samtida uppgifter. Halv svart, kvarts vit och kvarts Cherokee, också enl. samtida uppgifter. Ett enda foto finns bevarat. Det finns massor av historier och ingen vet riktigt när han föddes men mellan 1881 och 1891 är troligt. Han dog iaf 1934. En intressant sak i sammanhanget är att Pattons texter inte alltid är eller påstår sig vara självupplevda, som ju annars är vanligt i deltabluesen (my baby left me, I´m drinkin at the bar, I have the blues osv :-). De är lika ofta iakttagelser av samtiden och skildringar av olika händelser. Lite som den samtida (nu) arvtagaren Tom Waits.

När jag nu återigen lyssnar på honom så känns det som punkten varifrån allt sedan strålade ut och tunnades ut i olika riktningar inom amerikansk musik och hela den västerländska rock/pop traditionen.

I går dog Charlie Watts och därmed får man väl säga att epoken Rolling Stones är slut. För även om de kan fortsätta ett tag till så var Watts sound nog en alltför viktig ingrediens för att kunna ersättas av plagiat.
Det är verkligen cirklar som sluts. Ett band som Rolling Stones hade nog inte existerat om inte Charley Patton gjort det. Jag hade Rolling Stones allra första LP (monoinspelad på röd Decca) men sålde den för 100 år sedan för att dryga ut studielånet jag då levde på. Skivan på bilden här ovan har jag kvar. Charley Patton var liksom inte till salu (eller om det bara var att skivaffären inte ville ha den, jag minns inte :-).

lördag 21 augusti 2021

Tarkovskijprojeket igen.

I går kväll Ivans Barndom. Insåg att jag aldrig sett den filmen förut. Krigsfilmernas krigsfilm. Alla andra krigsfilmer är överflödiga. Ivans Barndom kryper för nära. Det blir som om man själv upplevt kriget. Just så måste det vara. Just så ÄR det. Och då handlar det om en svartvit film som utspelar sig under ett krig som utkämpades för 80 år sedan. Och det var AT:s debutfilm! Det första han gjorde efter filmskolan. Har någon filmskapare före eller efter detta gjort ett sådant mästerverk som debutfilm? Omedelbar omflyttning i min film tio-i-topp lista.

måndag 9 augusti 2021

torsdag 5 augusti 2021

Om tillhörighet.

Jag har tagit tre dagar för att åka upp till min födelseby och leta efter något jag inte vet vad det är. Tänkte att jag dels skulle leta upp platser jag fotograferade med min instamatic i barndomen och dels fylla i några vita fläckar på bykartan. För trots att jag är född och uppvuxen här och mer eller mindre använde alla barndomens möjligheter att snoka runt i byn, skogen och på ängarna så finns det platser jag faktiskt aldrig varit på. Igår kväll och idag har jag vandrat kors och tvärs i byn i flera timmar. Faktiskt sett sådant jag aldrig sett förut också. Varit på platser jag aldrig besökte i barndomen. Och hela tiden jagande den där känslan av hemortsrätt, tillhörighet, som jag alltid haft här. Tyvärr blir den svagare och svagare för varje år som går. Och på denna resa märkte jag verkligen av det.
Jag gick längs sjöstranden. Lukten av korsgräs och den speciella lukten av vattnet i sjön känner jag förstås igen men den ger mig numer bara svaga minnen. Jag och min syster som leker vid Blomsbäckens utlopp i sjön medan mamma tvättar mattor i jättebykkaret hon eldat under. För att sedan skölja dem sittandes på knä på bryggan. Blomsbäcken som var stor och porlande. Vi gjorde små båtar av träpinnar och blad. Dammar som snabbt fylldes och svämmade över. Nu är det med bäcken som med minnena. Knappt att jag hittade den. Bilden nedan visar utloppet idag. Sjögräset uppe till höger var det som fick mig att inse att det faktiskt är Blomsbäcken jag står och ser på. En svag fördjupning i marken bara. Som ett nästan helt bleknat minne.



Åkte till kyrkogården där min mormor, min morfar och min morbror ligger begravda. Gick runt lite på den del där det finns lite nyare gravar. Och nu blev det "liv". Insåg att den by jag minns ligger här. Jag gick runt och hörde röster, såg ansikten och gestalter, kände piprök, matlukt, hörde skratt.
Så min känsla av sammanhang och tillhörighet gäller numer för de döda. Vet ej vad jag ska tycka om det så jag väljer att inte tycka något alls. Konstaterar bara fakta. Sist en bild från i dag, av min barndoms lekplats sjöstranden med den ynkliga resten av bäcken i förgrunden.