Vid tomtgränsen tar skogen vid. Avgränsad av ett gammalt fårstängsel. Här är skogen totalt ogenomtränglig. Man kommer inte en meter in i den utan skyddsutrustning och motorsåg. Vintertid går det att ta sig ett hundratal meter längs en stig gjord för att nå almlunden, som är naturreservat och inte mindre ogenomträngligt. Här är det fåglarna, insekterna och träden som har kommandot. De flesta almarna i almlunden dog i almsjukan 2018. Och de som inte dog av sjukan dog av den onaturliga hettan som varade hela den sommaren. Men nu växer det snabbt och de döda almarna sticker upp som kala jättar ur den kompakta grönskan.
Denna skog är egentligen främmande för mig och det finns knappast några likheter med den skog jag växte upp med och som präglade mig på hur en skog luktar och låter. Det var fuktig granskog med gläntor av björk. Tidvis sankt och många bäckar. Plus att det bodde "smågubbar" och annat oknytt i de skogarna.
Ett exempel: en gång när jag var i 20-års åldern var jag på besök i mitt då ännu bebodda barndomshem. Jag tog min vana trogen en promenad ner till sjön. När jag skulle gå tillbaka bestämde jag mig för att ta en väg jag aldrig under alla mina år på denna plats tagit. Då, när jag skulle passera mellan två träd kände jag att det inte gick. Det kändes liksom att mitt huvud pressades ihop och mellan de två träden fanns en osynlig vägg jag inte kunde passera. Jag försökte ett par gånger med samma resultat, så jag fick gå runt dem istället. Jag blev inte rädd utan bara förvånad men kände samtidigt att detta var en plats där jag inte var önskad, så jag skyndade på stegen tillbaka till huset.
Denna händelse har jag såklart aldrig glömt men ändå med åren börjat tvivla på ända tills jag nu i våras satt och gick igenom och rensade ut gamla skiss/anteckningsböcker och hittade en från då, som drog storyn igen fast då i presens.
För övrigt vill jag meddela att jag starkt ogillar torr och stickig tallskog av den typ som förekommer i Stockholms skärgård. När jag kommer till makten ska den typen av skog bort!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar