Den mörka årstidens färglöshet. Det finns en slags andakt i morgonen. Innan fåglar rör sig, men efter att ljuset blivit så pass starkt att man kan se obehindrat. Kontrasterna har inte vaknat. Inga, eller mycket svaga, färger. Tyst. Väntar på allt som snart ska komma. Ibland tänker jag att jag skulle vilja dra ut på denna stund mycket längre. Precis som jag skulle vilja dra ut på både vår och höst på bekostnad av sommar och vinter. Det finns något klumpigt färdigställt med dagar och nätter. Liksom med sommar och vinter. Som om vägvalen är gjorda och inte kan ändras. Definitivt. Som att det bara är att klampa på under dessa förutsättningar. Navigera bland grunden.
Nu i morgontimmen när huset fortfarande sover, himlen är orörd av fåglar och till och med flugorna sitter still finns all världens möjligheteter. Inga vägar är valda än. Idéerna, tankarna, störs inte av intrycken. Ingen och inget finns än att förhålla sig till. Den goda (ej påtvingade) ensamheten. Bara kaffedoft och tystnad.
Tyvärr blir det här tillståndet jag skriver om kraftigt försvagat i stadsmiljö. Om inte omöjliggjort. I en stad finns ju ljus och ljud ständigt. Mänsklighetens ängslighet gestaltad i ljud, ljus och byggnader. Trygghet. Inbillad eller ej. Spelar ingen roll.
Men nu börjar det ljusna ordentligt. Dags att fylla på kaffemuggen. Livstecken hörs. Katterna somnar. Åkern utanför fönstret har blivit vintergrön. Den första bilen passerar bråttom på landsvägen. Såklart en vit liten hantverksbil. Trots att det är söndag.
