Tiden rusar vidare. Händelser staplas, sållas och viktas när minnesrummen blir överfyllda. Samma sak händer med historien. Tillräckligt många år på nacken förpassar ofta det som hänt till sagornas värld, där det efter ytterligare tid grävs fram och omtolkas av arkeologer och historiker. Och så skrivs en ny historia. Kommer att tänka på Anselm Kiefer som en gång påpekade att det kan vara bra att ha med sig i tankarna att allt vi har runt oss idag är framtidens fornfynd. Ett perspektiv på tillvaron som ju ytterligare kan krångla till det när man räknar in även konstverk. Tänker på arkeologen som gräver fram Peter Johanssons jätteplastleksaker :-).
Historikern Dick Harrisson skrev för någon månad sedan en artikel i någon av morgontidningarna (minns ej vilken) om vikten av att inte utan vidare avfärda händelser som beskrivs i sagouppteckningarna från vikingatiden. De bägge Eddorna t.ex. eller kunga- och släktkrönikorna. Detta eftersom det genom ett fynd i Trondheim (tror det var i samband med grävning för nåt bygge) stöttes på en typ 1000 år gammal brunn. I brunnen hittades ett skelett som enligt analyser som gjordes visade sig vara ca. 800 år gammalt och tillhöra ett visst folkslag. Därmed blev detta fynd bevismaterial för att en forntida händelse på denna plats, en händelse som ansetts vara en saga, faktiskt var sann. Vore kul om min favoritmyt, den om Helge Hundingsbane, kunde bevisas sann :-). Läs även detta. Och gott nytt år om några timmar!
