Som sagt...

2019 kommer för min del att börja med en återgång till leken. Tyvärr endast som åskådare då varken jag eller någon annan över ca 12-13 års ålder kan leka. För det är ungefär i den åldern som lekförmågan börjar försvinna för att till sist helt vara försvunnen. Det går inte att lära sig leka när man passerat puberteten. Precis på samma sätt (fast tvärtom) som det inte går lära sig att inte kunna cykla när man väl lärt sig.
Märkligt nog fick jag veta att min syster hållit på med samma problematik på sitt håll. Utan att vi eg. pratat om det. Jag tar mig friheten att citera ur hennes blogg här (och jag minns händelsen väl):

"...jag vet att den julen jag fick den hett önskade Barbie Twist (som jag tjatat om under sommaren) och packade upp paketet med darrande händer, överlycklig, tog sorgen över när jag helt plötsligt inte kunde leka. Jag satt där med den plastdoftande dockan i handen och pillade på hennes riktiga ögonfransar, böjde armar och ben utan att känna någon sensation och tårarna bara rann. Stackars mamma. Hon blev helt förtvivlad över att ett barn helt oförklarligt grät på julkvällen när allt var så ljust och glatt och mysigt. Jag hade inte någon förklaring, visste bara att det hade med en tappad förmåga att göra. Jag kände ingenting! Jag kunde inte leka! Men jag var så förvirrad över detta att jag bara sa till mamma att jag blev illamående och kanske skulle kräkas. Det var en bra lögn, för de andra gick tydligen på det och så blev jag lite extra omhuldad. 

Jag lekte aldrig med Barbie Twist. Andra saker körde över henne..." Länk: Eva Alexandersson

Avslutar med en av bilderna som ingick i en utställning jag hade 2002. Den handlade helt och hållet om detta ämne men kom liksom ingenstans. Nu ska jag försöka komma vidare!

Next stop.

Eller snarare backa, knyta ihop. Halvt sömnlös natt. Tänkt på ett gammalt men aldrig avslutat projekt. Leksaker kallade jag det då. Hade en utställning på ett galleri i gamla stan (15-20 år sedan) med foton och leksaker då mina barn fortfarande kunde leka. Intervjuade dem om hur det är att leka. Det vi vuxna inte kan. Återkommer snart om det. Detta är bara en minnesanteckning. Ska försöka knyta samman detta med mina tankar om lekplatser som jag kommer att jobba med under nästa år.
Tänkte visa något bildexempel också men upptäckte att leksaksbilderna bara finns som färgdia och digitaliserade på en CD. Och den dator jag sitter vid nu har ingen CD-läsare. Tekniken förändras snabbt...
Så jag får ta med en gammal teckning istället.

I min inre ateljé.

1. Forskningen visar att en partikel kan befinna sig på två olika platser samtidigt.
2. Min mormor ropade en varning till "smågubban" innan hon hällde ut hett diskvatten i gräset.
3. Hörde en astrofysiker som sade att det med all sannolikhet finns liv liknande vårt på 2 till 6 planeter bara i vårt solsystem.
4. Jag har förstått att kroppen bara är ett gränssnitt för att vi ska kunna kommunicera.
5. Vi är människorna på Norra Sentinel. Studerade på avstånd.
6. Jag minns ibland sådant jag inte varit med om.
7. Koldioxiden kanske är en levande men obegriplig intelligens från ett annat solsystem.
8. Ljus kan vara partiklar eller strålning. Betraktaren väljer vad det ska vara.
9. Min skyddsängel ser ut som ett överdimensionerat badkar på högkant som glider ca en meter framför mig när jag är ute och går. 
10. I morgon kommer tomten!

God jul och gott nytt år till alla som läser denna blogg! Nu har jag redogjort för vad jag kommer att jobba med under nästa år.

Lägga ut texten? För och mot mundiarré.

Uttjatad fråga kanske någon tycker eftersom det idag nästan är regel att en konstnär ska kunna lägga ut texten om sina verk även om de inte på något vis är textbaserade (som måleri t.ex). Men funkar det alltid?

Det jag skriver, skriver jag för att ord är den bästa uttrycksformen för att kommunicera det jag vill säga. Som detta inlägg t.ex. Men när jag gör en bild så gör jag den därför att bild är det bästa språket för att uttrycka det jag då vill ha sagt. Det funkar helt enkelt inte med ord så då väljer jag bild istället.

När man ändå ska prata om sina bilder så har jag märkt att det kan bli helt olika från gång till gång (jag pratar mest med mig själv :-). Som om orden kan bytas ut eller som om bilden ändrar innehåll från dag till dag. Egentligen tycker jag man kan säga nästan vad som helst om en bild om den inte är dokumentär på något sätt. Det spelar ofta ingen roll och kan ibland vara mer skada än nytta eftersom det kan blockera åskådarens egen fantasi/tolkning. Och skulle man ha en bild som inte kan tolkas på mer än ett sätt, så är den förmodligen ganska tråkig. Kanske inget man vill se en gång till.

Däremot tycker jag det kan funka hur bra som helst om någon annan än konstnären beskriver sin tolkning i ord. Ulf Lindes resonemang kring Matisse bilder och Duchamps ready-mades är sannerligen läsvärda. Men då är det Ulf Linde som tolkar och översätter och inte M eller D. Och Linde kan säga det han säger just därför att konstnärerna inte själva levererade några lösningar i ord.

Så även om ämnet är uttjatat tycker jag det kvarstår. Minns min klasskamrat Karin Andersson (sedermera Mamma) från Gerlesborgsskolan som inte gillade bildkonst som behövde förklaras i ord av konstnären. "Konst på kryckor" kallade hon det.

Och undantaget från allt det ovan skrivna är såklart hela projekt, böcker eller utställningar med många bilder/objekt kring ett tema. I de fallen kan det vara nödvändigt att komplettera med ord. Säga eller skriva något om hur man tänkt.

Ett PS tre månader senare. Igår blev jag uppringd av en kille på något slags nätgalleri. Han hade sett mina bilder och ville att jag skulle ingå i deras "stall" för marknadsföring på nätet. Men han ville se mer först, så jag skickade adressen till denna blogg. Tio minuter senare ringde han upp mig igen och frågade en del om bilderna. Frågorna han ställde fick mig att inse att han faktiskt inte ville eller hade något intresse av att gör egna tolkningar eller tycka något.
Han ställde frågor som fick mig att förstå att han nog inte har någon bakgrund i, eller något intresse för bildkonst överhuvudtaget, utom som något man kanske kan kränga. Jag fick svårt att säga något alls eftersom jag kände att det bara blir fel om jag ska tolka mina egna bilder och översätta dem till ord.

Så, var vill jag komma med detta? Jo kanske till att jag tar saker och ting för givet. Att jag kanske ändå måste prata lite mer om vad jag gör om jag vill kommunicera med människor som har en annan bakgrund än jag själv har. Men jag har så svårt för det där: "-förklara nu..." för jag tycker det blir lite som om en musiker ska förklara varför musik låter på ett visst sätt. Lämnar ämnet så länge, men jag kommer nog tillbaka till det flera gånger.

Väntar.

Hälsning från sommaren som är längst nere nu snart.

I morgonsoffan, innan jobbet (som idag är en personalfotografering).

https://www.omkonst.se/18-kleen-lars.shtml
https://www.omkonst.se/18-kleen-lars-del2.shtml

En till kvällspromenad. Vädret bättre än igår!

När kontexten blir rätt.

"Resenärer" av Thomas Qvarsebo. Hässelby gård en kväll i december. Halsdukarna tillagda av någon annan än Qvarsebo. Kan dock knappast tänka mig att han har något emot det :-)

Triptyk III. Paradiset.

Triptyk II.

Andra kvädet om Helge Hundingsbane. Den äldre eddan.

Här finns allt och mer. Romeo och Julia. Uppståndelsen från de döda. Krig och fred. "You name it", som de säger utomlands: http://runeberg.org/eddan/se-17.html
På något sätt kommer denna historia att bearbetas i bild av mig framöver. Eller åtminstone ge inspiration som den gjort i 35 år nu, sedan jag först läste den. Den äldre eddan är lika outtömlig som bibeln.

I backspegeln.

I dag tändes gatubelysningen kl 12.53 i Hässelby.

Går till skogen för ett möte med smågubbarna.

Het sommar.

Jag tillbringar så stor del jag kan av somrarna i Skärlöv på sydöstra Öland. Det brukar vara varmt och allmänt bra väder, men denna sommar 2018 var det nästan extremt. Hett.

Varje morgon, innan de andra vaknat, tog jag en promenad med kameran. Hittade järtecken i stort sett varje dag. Det var rester efter nedfallna (inte "fallna" alltså, som är något annat) änglar, i nutid och som fossiler. Smågubbar (vättar) som värmen började tvinga upp till ytan. Kor som såg hela sitt liv och sin död. Spår i himmel och grus som sade att det inte riktigt var som det skulle. För varmt.

Vad värmen denna sommar berodde på överlämnar jag till vetenskapen att svara på eftersom jag ju inte är så vetenskaplig av mig själv. Jag är ju mer inne på jultomten o co. Men, antar att det här med människans påverkan på denna jord börjar bli ett ämne som inte riktigt kan förnekas även om man heter T**mp i efternamn.

Det finns en bilderbok från morgonpromenaderna. Den innehåller 11 uppslag, 22 bilder som ska ses just som uppslag, alltså 2 och 2. Den kan jag trycka till den som vill ha den. Två av uppslagen kan du se här nedan.

Om en anonym skulpturgrupp i Hässelby.

Många gånger, på promenad med kamera eller skissblock, har jag passerat förbi dessa skulpturer.
De är mina favoriter i Hässelby. Varje gång säger de något nytt.

Nu senast passerade jag på internationella kvinnodagen. Då mötte jag kvinnan med en vattenkruka balanserad på huvudet. Formen försvinner och kommer tillbaka. Krukan och huvudformen blir samma, byter plats, försvinner. Det konvexa blir till konkavt och de omvända formerna finns tillvaratagna i egna små skulpturer vid sidan av! Som om konstnären tyckte synd om det överblivna och gav det en egen plats i rummet. Eller flera förresten. Som sedan växlar till att vara huvudverket och tillbaka igen.

Det hela är stramt stiliserat, renodlat. Jag hör Miles Davis inom mig när jag går förbi. De där liksom uträtade och nystrukna tonerna, klart åtskiljda och renodlade. Inget skräp, inga utsmyckningar utan bara det nakna nödvändiga. Strukturen som andra bygger kring.

Den här konstformen är inte någon speciell favorit för mig, även om det kanske låter så nu. Den är en form, eller ett uttryck bland andra. Typ 40-50-tals modernism. Jag vet inget om vem som gjort skulpturerna, eller när, eftersom det inte finns någon skylt och jag inte har lyckats hitta något på nätet heller.

Uppdatering: När jag gick ovan nämnda promenad igen häromdagen så såg jag på avstånd ett ånglok komma mot mig. Kanske något jag tänkt på precis innan som tog form i denna underliga lilla skulpturgrupp igen. Någon helt annat än förra gången. Och säkert blir det något annat igen nästa gång. Bra konst som interagerar.

Avslutar med det vanliga tipset till de som tycker att jag pratar i nattmössan. Det är väldigt enkelt – byt ut ordet ”vad” mot ordet ”hur” nästa gång du ser ett konstverk du tycker är intetsägande. Tänk inte vad är det där? utan tänk hur är det där? På det enkla sättet kan man komma rätt så långt.
Bildkonst är ett språk. Det är när man försöker översätta till tal/skriftspråk det blir fel. Låt hjärnan vila lite och använd hjärtat istället.

Bebådelsen.

Konstigt att denna sanna eller fabricerade händelse inte kan lämna mig någon ro. Men det är svårt att inte fundera på hur det faktiskt gick till? Vem kom på idén? Vem skrev ner den första gången? Händelseförloppet? Var kommer detta ifrån???

I början av Lukasevangeliet står det visserligen att det fanns ögonvittnen, men inte vilka de var? Så här står det:

" 2 i enlighet med vad som har blivit oss meddelat av dem som själva voro åsyna vittnen och ordets tjänare, 3 så har ock jag, sedan jag grundligt har efterforskat allt ända ifrån begynnelsen, beslutit mig för att i följd och ordning skriva därom till dig,..."

Min frustrerade tolkning: Triptyk I

Ny ateljé.

Betyder flytt och gräva i gamla lådor, i garaget, i källaren, på vinden o.s.v. Gamla bilder kommer fram, det mesta slängs. Två gånger har jag slängt allt jag producerat. Den första gången var efter de två åren på Ölands målarskola men innan jag flyttat till Stockholm för att gå på Gerlesborg. Då gjorde jag en brasa på gården till stugan min mor fortfarande bodde i då. Där brann alla målningar och teckningar från de två åren i skolan. Ville börja om med "rent skrivbord".

Andra gången var när jag efter Konstfack flyttat runt mellan olika lokaler och helt enkelt inte orkade flytta prylar längre. Då, när jag åkte ut från en lokal på Västerbroplan (minns inte varför) dumpade jag i princip allt jag hade i en container lägligt placerad utanför huset. Bl.a. 40 st. mödosamt hopsnickrade podier från min examensutställning på Konstfack. Det var väl med blandade känslor men med stark övervikt mot frihet.

Nu håller jag fortfarande på att flytta in i ateljéhuset Glasbruksgatan 25 och är åter i det läget då man sparar eller slänger. Inser att det återigen inte är mycket jag vill spara. Tiden går och man blir tack o lov mer klarsynt.
I alla fall så hittade jag gamla krokier från mitt år (1986-87) som krokimagister på Capellagården på Öland. Jag hade ett skolledigt år då efter fyra avverkade år i konstskolor och de fyra sista på Konstfack kvar att gå.

Min krokiundervisning handlade mycket om att jag också tecknade modellen för att sedan visa på mina egna teckningar vad jag menade när jag kritiserade eleverna. Här är ett par kvarblivna sådana teckningar där man kan se stödlinjer mm.

Nationalmuseum Norr.

Besökte Nationalmuseums nya filial i Östersund i helgen. Fint nybygge och intressant utställning som visar sex epoker i den svenska konsten från 1500-tal fram till för typ tio år sedan. Bara en sak jag skulle vilja att de hade gjort. Det hade blivit ännu mer pedagogiskt om varje epok/stil hade haft en rubrik, likt de som finns i böcker om ämnet. Alltså: medeltid (romanik), barock, rokoko, nyklassisism, funkis osv. Det hade varit klargörande för många tror jag eftersom de inte bara visar konst utan hantverk också, som möbler mm. Lättare att ta till sig om man kan lite "vanlig" historia.

Naturfotografi.

Martini igen.

Läs först här.
Jag återkommer ständigt i tankarna till den här altartavlan. Den kommer tillbaka till och med på natten i någon slags halvdvala. Så nu känner jag att jag måste ta tag i det och göra något av det. Jag funderar på olika sätt att kommentera. Kanske inte just den bilden men den påstådda händelsen. Kanske i form av en fotografisk triptyk. Tagen ur naturen som ett tillstånd mer än som en bild av händelsen. Två oredigerade bilder på den vägen här nedan. Work in progress.

Skrämmande radioprogram.

Jag hörde på Kulturradion (P1) igår när jag körde mellan jobben. Programmet hette "Hur fri är egentligen den fria konsten?" Det var ingen rolig upplevelse att höra det programmet.

Jag har ju varit borta från den där världen där man söker stipendier, arbetsbidrag och projektbidrag för att kunna jobba, i många år nu. Och när jag nu försöker börja jobba med lite egna projekt igen så har tydligen en hel del förändrats just på det (frihets)området. Jag trodde det bara var SD som ville styra kulturlivet men nu vet jag bättre. Styrsystemet finns tydligen redan på plats och det är bara att formulera om målen så funkar det med andra politiska riktningar än nuvarande också!

I projektbidragsansökan idag står tydligen detta: "Beskriv hur du i projektet ska integrera ett jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och interkulturellt perspektiv." (citerat ur minnet, men hör på radioprogrammet så läses hela meningen upp direkt från ansökningsblanketten).

Locket på. Stängt. Hej då! Om man som jag (just nu) är intresserad av skogen runt knuten och av lekplatser på natten och i oväder, blir det lite svårt...

Så. Nu kan jag plötsligt tacka gud eller vittran eller Gruntjoff (för att citera en kompis) för mina 25 avklarade år som kommersiell fotograf. För de har gett mig en kundbas på det området som gör att jag kan strunta i alla bidrag och stipendier. Så då kanske jag i alla fall är relativt fri även om det tagit mig många år av 80 timmars veckor att komma dit.

Börjar fatta lite av varför det plötsligt på gamla dagar inte går att få ihop ekonomin för en sådan som Claes Hake. (Se senaste Konstnären, nr. 3/2018, artikeln "Trendsättare, vem bestämmer hur konsten i det offentliga rummet ska se ut?"). Politiken spiller över på alla områden nu. Lite -68 varning fast med dagens glasögon istället.

Ett annat "tecken i tiden" kom ju förresten i våras då Konstfack utlyste en professur i ”visuell kommunikation med inriktning illustration och bildberättande”. Sökande skulle ha ”dokumenterad omfattande erfarenhet av en normkreativ praktik (att genom sin praktik undersöka och synliggöra strukturella maktförhållanden)”.
Jag trodde faktiskt att det var citat från Mosebacke monarki först. Men sedan blev visst rektorn JO-anmäld. Vilket inte ledde till någon åtgärd. Som sagt - konsten är fri! Bara den är fri på rätt sätt :-).

Kom och hälsa på mig på Glasbruksgatan 25.