Vad är det med danskorna?

Bara några veckor sedan jag lade upp senaste rekommendationen (Krass Klement) här. Och nu i kväll har jag sett denna film om fyra danska kvinnliga fotografer. Måste ses.
Vad är det nu med Danmark? Förut har man ju alltid hört att nordisk fotografi, som betyder något utanför fotografens hemland, kommer från Finland. Men nu ser jag bara Danmark. Det är som med fotboll och ishockey. Finland är bäst på hockey och snart har Norge passerat Sverige på fotboll (tack vare den där Håland). Och danskarna har ju allltid varit bättre än Sverige i fotboll. På herrsidan då alltså... Och eftersom foto också är en tävlingsgren så förväntar jag mig nu att ett antal svenska kvinnliga glömda eller negligerade fotografer "upptäcks" ungefär som Hilma af Klint på konstsidan. De finns säkert och nu måste vi för att försvara vårt fosterland mot dansken hitta dem. Freden vid Brömsebro kan eljest frågasättas!

Gangsterrap.

Så här: Nu åker vi förbi den där T-baneuppgången eller skylten som visar att vi är i konkurrentens stadsdel. Vi är sju rappande grabbar i bilen och vi viftar med alla vapen vi skrapat ihop, filmar oss själva och gör jättetuffa tecken med fingrarna. Vi har farliga pistoler! Vi har luvtröjor med uppdragna luvor och skyddsvästar. Vi åker i en stor bil! Vi har en egen dialekt, med egna ord som låter super cool! Walla bror! (genialt rim där) Vi har hittat på jättejättejätteballa namn åt oss. Och allt är äkta original om våra hårda utsatta liv som vi mot vår vilja tvingats till. Av samhället då alltså.

Detta skrivet av en som bor i ett område där det hänt och händer mycket. Jag är svårt kluven här vilket väl kanske är vanligt för personer som bor på en plats där ens innersta övertygelser inte rimmar med verkligheten. Jag vill verkligen att satsningar på förskola och sociala insatser ska överskugga de "hårda tag" som vår nuvarande regering ser som enda lösning. Eftersom jag inte tror det är någon lösning i längden. MEN, jag är så less på denna romantisering och det ömmande för gangsterrapen som gång på gång hörs från kulturlivet.
Även kritiska skribenter kan inte riktigt dölja sin fascination. Verkar inte begripa att det bara handlar om att skylta med våldskapital för att försöka skrämma andra gäng och visa alla ungar hur tufft det är att skjuta på varandra. Att sedan en och annan oskyldig stryker med eller att någon ovetande släkting får betala med livet är liksom "lite svinn får man räkna med". Vi måste ju skilja på "konsten" och livet...

Sämsta försvaret kom från en kulturjournalist som skrev att även hårdrocken varit kritiserad för våldsförhärligande mm. när den först uppstod. Det var f-n den dummaste jämförelse jag hört. Jag gillar verkligen inte hårdrock men ta vem som helst som spelar i ett sådant band så har de ändå lagt ner tusentals timmar på övning på sina instrument och sin musik. Det är något annat än att rabbla pubertala rim till musik någon annan gjort.

PS 7/4. Såg videon VOI på youtube eftersom någon tyckte jag skulle se den. Tydligen "listetta" (ja, han hade rätt om folk Stickan Andersson). Men den videon är ett bra exempel på allt det jag skrivit ovan. Den pubertala töntigheten kombinerat med romatiserad självbild och våldsförhärligande. Och rent konstnärligt är den ju ett skämt. Dåligt skämt med tanke på innehållet och ramsan som rabblas gång på gång istället för en text. Glad om jag slipper info om vilken lista denna är etta på :-) DS.

Ett till PS eller tillägg. När Ken Ring sålde sin egeninspelade CD "Mellanspelet" köpte jag en på servicebutiken i Hässelby gård. De stod på disken i en papplåda. Samma sak med Houman Sebgahti. Han sålde själv sin CD till mig när jag skulle tanka på Statoil. Bägge de skivorna snurrade en del i CD-spelaren här. Texter om deras liv och kreativa och oväntade rim osv. Kändes fräscht. Så egentligen inget ont om musikformen som sådan. Men detta var innan gansterrapen. Det jag hör idag är ramsor rimmade som krypterade hot mot konkurrenter. Knappt ens något som angår en annan publik än deras medbrottslingar, motståndare och kumpaner. Rapen har blivit en intern hotkommunikation som ändå högljutt kräver bekräftelse från "svennesamhället". Och delar av kulturvärlden inom tullarna verkar inte begripa detta.

Det här är lite jobbigt men...

Hur mycket, eller hur litet, vet vi?

Det är nu.

För kanske ett och ett halvt år sedan hälsade vännen D på mig i ateljén. Hen råkade vara i huset och kom förbi för att säga hej och prata några minuter. Vi stämde av läget osv som man gör med någon man känner men inte träffar varje dag. Jag sade att jag inte är i ateljén så ofta eftersom ekonomin vacklar och jag måste jobba med fotouppdragen jag har för att få in pengar. Då tittade hen mig i ögonen och frågade om jag egentligen fattade att vi inte är unga längre och att det därför är nu? Om du ska åstadkomma något du vill ha gjort här så är det nu! Upprepade: Det är Nu!
Och nu är hen borta. Undrar ibland om det var en föraning om returresan som blev snabb och oväntad. Jag var på begravningen. Kyrkan ligger 50 m. från min ateljé. Jag hade aldrig varit inne i den förut fast jag gått över kyrkogården otaliga gånger och tänkt att jag ska gå in och titta. Det blev aldrig av förrän den där dagen.

Tankar i ateljén 22/3.

Jag har precis gjort papperskopior från några gamla mellanformatsnegativ. Det är inte jag som fotograferat.

Fastnar för en gammal man med händer som uppenbart har arbetat hårt i många år. Jag vet inte vem han är. Jag vet inte vem som fotograferat. 

Negativen låg i ett kuvert märkt med mitt födelseår. Tre av bilderna föreställer en bebis som rimligen borde vara jag, är jag, eller ska bli jag. Kanske rätt ord är att bilden representerar mig, för att uttrycka det på bildanlytiska. Jag gör alltså papperskopior från dessa negativ. Minns teorierna om planering, fotografering, kopiering och vem som i slutänden är upphovsperson. 

Två av tre jag kan föreställa mig kan ha hållit i kameran denna dag för 64 år sedan, är döda idag. Den tredje möjliga kandidaten befnner sig långt in i sin egen demensvärld. Bilderna av mig är på samma negativremsa som de av den gamle mannen så jag antar att den som höll i kameran var min mor, min morbror eller min far och att bilderna togs vid samma tillfälle. Min morbror var fotointresserad på den tiden och jag och min syster ärvde i 12-årsåldern (hon 14 då) hans mörkrumsutrustning (som vi satte upp i en garderob och körde learning by doing:-). Så han kanske är den främste kandidaten till att ha varit fotograf vid detta tillfälle.

Nu använder jag dessa negativ för att göra nya bilder. Blir de då mina bilder? Jag är liksom den ende överlevande om man ska uttrycka det lite drastiskt. Så blir det då fotografen är borta. Den gamle mannen på bilden är så klart död och ingen annan som lever kan berätta något om dessa fotografier. Har de då fått ett eget liv och kan användas i vilket sammanhang som helst? 

En annan problematik som mer har att göra med ekonomi och upphovsrätt har på senare tid återigen (är det fjärde gången?) pluppat upp i konstvärlden. Nu är det AI och maskininlärning som är ämnet för dagen. Egentligen samma frågor som diskuterats i över 180 år. Kameran är också en maskin men någon måste trycka på knappen precis som någon måste klicka med musen. Den stora skillnaden är väl att ett foto/negativ alltid representerar verkligheten. Det man ser på det har faktiskt ägt rum. Även om det skulle vara arrangerat.

Om jag själv ska uttrycka någon åsikt i denna fråga så blir det att om bilden säger mig något så är tillkomsten och hela "utanpåverket" ointressant. En bra, intressant bild kan för mig vara en tidningsbild, en teckning eller målning eller egentligen vad som helst reproducerat eller original. Det är inte där det sitter utan i mitt inlärda bildseende. Min smak. När det gäller måleri till exempel, sitter jag fast i den västerländska modernismen. Jag kan helt enkelt inte värdera en målning från en helt annan kultur/tradition. Vet ibland inte ens vad jag tycker eller var ingångarna finns.

Med foto är det lite enklare. En kamera (OBS att jag inte skriver fotograf) i Afrika eller Sibirien avbildar på samma sätt. Fotografen gör förstås alla valen, inklusive syfte/tänkt mottagare, men själva resultatet blir en fotografisk bild. En fyrkant med inbyggd representation och denotationer och konnotationer och index och allt vad det heter.

Allting går igen och i konstvärlden går det igen och igen. De AI-genererade verken hamnar för mig i samma kategori som ungefär hälften av vår samtidskonst. Nämligen den där kontexten och sammanhanget den visas i avgör värdet och där konstnären själv inte fysiskt har framställt verket.

Intressant om förhållandet mellan film och foto.

Att läsa här. Många intressanta länkar. Man får bortse från att han kallar Roland Barthes för Ronal Barthes :-)

En bok jag nog måste köpa.

Är denna.

Citat (av Live Drönen) från intervju med Isabelle Graw (författarinnan):
"Jeg tror at denne typen «nyttevennskap» dominerer i kunstverden og den øvrige kulturelle sfæren, og jeg er opptatt av flyktigheten ved dem. Jeg er interessert i sårbarheten i relasjoner som på den ene siden er basert på sympati og følelser, men som på den andre har instrumentelle trekk. Hva skjer med slike vennskap hvis en av de involverte plutselig har mindre å tilby profesjonelt enn den andre? Hva betyr det å samarbeide tett med venner som, i dagens økonomi, også ofte er konkurrenter? Med vår tid som bakteppe, fylt av politiske og ideologiske rifter, lurer jeg også på hvor utsatt disse vennskapene er for kriser. Hva skjer for eksempel hvis en venn driver langt ut til høyresiden politisk og blir koronafornekter eller lignende?"

Vad är grejen med samtidskonst?

Heter en liten instruktionsbok i konstförståelse för oförstående. Den gavs ut 2016 av Konstkonsulterna på Kultur i Väst. Introduktionen:

"Har du någon gång stått inför ett samtida konstverk som du inte har förstått? Har du undrat över vad konstnären vill säga, varför hen har valt ett speciellt uttryck eller har du känt att konstverket inte nått fram till dig? Har du känt dig främmande och oinvigd? Men är du samtidigt nyfiken på den samtida konsten och vill närma dig den, men vet inte hur? Då är den här handboken för dig."

Sedan följer några sidor som tar avstamp i modernismen ungefär och komenterar ett antal verk fram till 2016 då. När vi når 60-talet står det så här:

"Från och med nu räknas ett verk som konst om det presenteras i ett konstsammanhang och om konstvärlden, det vill säga konstetablissemanget, är överens om att det är konst."

Satt.... Hur var nu den där sagan om kejsarens nya kläder? Nu finns det många kejsare som har minst skoteroverall, men nakna saknas inte heller. Vem vågar påstå det oerhörda? Än så länge Bogdan Szyber och ett och annat lite mer kryptiskt uttalande av Daniel Birnbaum. Det blir nog den berömda framtiden som tar bladet från munnen när nu levande genier dragit in årorna. Jag har en otäck känsla av att den period vi nu lever och verkar i kommer att betraktas som en förvirringens parentes när konsthistorien skrivs om hundra år.

Lite tekniknörderier för analogfotografer.

Finns att läsa här.

Offra 30 minuter av ditt liv.

För att lyssna på Bogdan Szyber. Tyvärr blir det något fel med texten efter ett tag så att den ligger två steg före hela tiden. Först trodde jag det var någon ny metanivå han fått igenom till detta framförande, men inser att det helt enkelt är ett fel. Irriterande, men man får lyssna istället och undvika att läsa texten.