Mindset.

Mindset kan väl kallas för svengelska nu. Det finns ju egentligen inte något helsvenskt ord som kan ersätta. Mindset är ett nyckelord för den som vill göra sig reda i samtidskonsten. Oundvikligt faktiskt. Eftersom väldigt mycket, ja kanske hälften av det som produceras, förutsätter just rätt mindset för förståelse och acceptans. Konsten har blivit något som angår allt färre i takt med att kodifieringen ökat. Ett starkt intresse och en nyfikenhet och vilja att sätta sig in i konstnärens värld är nästan en förutsättning numer i det alltmer alienerade universum stora delar av konstlivet existerar i. Välvilja behövs såklart. Och vilja att ibland acceptera tankegångar som när de väl avkodifierats visar sig vara betydligt grundare äv vad mystifieringen fått den nyfikne betraktaren att vänta sig. Och allt detta avspeglas såklart i den snart till bottenkänning sjunkande medierapporteringen. De konstnärer som idag ställer ut på de "finaste" gallerierna är med rätt få undantag okända för allmänheten. Och ofta till och med för delar av konstnärskollektivet. Andra krafter styr. Ekonomiska såklart. Transaktionsvärlden. Kuratorvärlden där sökarljuset ständigt söker nästa guldkalv. Kungamakare. Och störtare. Komplexitet är ett vanligt modeord i konsten. Allt kan försvaras med det ordet. Att sätta sig in i ett verks komplexitet. Och därmed fatta varför prislappen visar det den gör. Att det vore mer sant att tala om kontaktnät och lyckad "personal branding" är inte rumsrent. Elefanten i rummet som är så genomskinlig att inte ens konstnären själv ser den. 

Allt detta sagt om typ 50% av konstvärlden. Den halva som aktivt och hel eller halvmedvetet lurar sig själv. I musikvärlden ser det av naturliga skäl annorlunda ut. Musiker i olika genrer (frånsett gangsterrap om det nu ska kallas musik) måste lära sig sina instrument. Måste genomgå en träning som är lika för alla och erbjuder få genvägar. Ingen kurator kan peka ut en kass musiker till nästa guldkalv. Det går helt enkelt inte. Det måste vara allmänheten eller åtminstone den del av allmänheten som lyssnar på en viss musik som gör det. Direkt. Utan teoretiska krumbukter.

Litteraturen då. Skönlitteraturen. Lite samma för författare som för musiker. Man måste kunna skriva. Att det sedan går att bli miljonär på kioskdeckare skrivna efter mall likväl som på dansbandsmusik är ändå en form av direktdemokrati. Kanske ändå att författare sitter lite mer i skottgluggen än musiker eftersom läsande är mer aktivt än lyssnande. Det går ju att bli utsatt för musik, men att bli utsatt för en bok är svårare. Men såklart finns ju också den yttersta domstolen i form av "de aderton" som ju verkligen agerar kungamakare en gång per år. Riktigt dit har väl inte Polarpriset nått ännu. 

Vad gäller kritiker som skriver om böcker eller musik (för det finns det fortfarande plats för på kultursidorna) så tror jag inte att deras makt att upphöja eller sänka är riktigt i nivå med konstkritikern eller kuratorn som väljer. De senare verkar inom en mycket mindre sfär och har därför mycket större makt. Dessutom blir litteratur/musikkritikerns makt inte lika stor av den enkla anledningen att det går att lyssna eller läsa själv. Och lita på sitt eget omdöme. Det finns inte så mycket ängslan för att tycka "fel" som i fallet med samtidskonsten. Inte så mycket "komplexitet" att förstå. Och därmed inte heller samma möjligheter för rent spekulativa ekonomiska krafter att styra. Trist men sant. Rekommenderad läsning: "The global contemporary artworld" av Jonathan Harris.

Torsdagsallegori.

Ännu nästan ingen snö. Den vita katten lika dåligt kamouflerad som vanligt. Den gråbrunmelerade osynlig utomhus så här års. Den svarta osynlig på natten. Den svartvita, som är jägare, kass kamouflage men den enda av dem som klarar att leva ut sina instinkter. Eller som har de instinkter man tror katter ska ha. Fast ibland tvivlar jag. Det är så mycket som ligger på individnivå. Efter alla år med fler katter än jag på rak arm kan räkna upp har jag lärt mig en del. För det första att de flesta katter faktiskt inte alls är de solitärer en del tror. De är flockdjur (efter kastrering åtminstone). Konsten är bara att hitta rätt sammansättning. För gör man det så blir de närmast beroende av varandras sällskap. Har olika förhållanden till varandra men håller ihop. Alla katter jagar inte. En del umgås gärna med hundar. Andra blir arga och några rädda i mötet med hundar. En kan inte klättra i träd. En annan kan nästan flyga. Två har en lek de övriga aldrig deltar i. De gillar olika sorters mat. De låter helt olika och tar helt olika vägar när de går ut. En är morgontrött och äter ingen frukost osv osv. Men de är alla katter. Kattindivider.

Tisdag.

Mörkret och tystnaden. Kylan. Stjärnklart är det denna morgon. Inte lika stjärnklart som på ön där ströljus saknas, men ändå. Pågående tunnelbanebok var "Mecenaterna" av Johanna Hedman. Det blev lite rutchkana i min smak. Började bra i toppen men sen gick det liksom utför. Har tillfälligt (ska såklart läsa ut den iaf även om det inte är min themugg) bytt till Rosa Liksom, "Kupé nr. 6" som handlar om en ganska vidrig resa med transsibiriska järnvägen. En brutal och ganska kort skröna som tarvar ytterligare två resor på gröna linjen (en resa hemifrån till ateljén tar en dryg timme).
Den förstnämnda boken fick en fin recension i DN i lördags så det gratulerar jag författarinnan till i alla fall, alla tycker ju inte lika och jag tycker sämst om kända recensenter/kritiker med makt som sablar ner nybakade författare. De vet ibland inte hur hårt det kan ta. Bättre att inte skriva alls då tycker jag. Alltså om författaren inte är så etablerad så att förväntningar och en viss nivå finns att leva upp till.
Om en konstutställning däremot får en dassig recension så når det ju ingen utöver de mest invigda eftersom ingen plats för utställningsrecensioner längre ges i riksmedia. Alltså om det inte gäller någon stor museisatsning e.dyl. då. För det som skrivs online om bildkonst läser ju ingen utöver de närmast sörjande. Böcker däremot produceras numer i en halsbrytande takt (tycker i alla fall jag som läser mer eller mindre hela tiden) och det antar jag är en av anledningarna till att t. ex. DN har en hel bilaga en gång i veckan, om denna produktion. Rätta mig om jag har fel men nog går boktryckpressarna som aldrig förr? Nya författare verkar stå som spön i backen. Och lite så tycker jag det är i konstvärlden också. En strid ström av nya namn som producerar sådant man ibland häpnar lite över (efter att ha läst manualen) men nästan alltid snabbt glömmer. Kuratorer sätter ihop stora utställningar med konstnärer jag aldrig hört talas om och som sedan för mig försvinner lika snabbt som de poppade opp på min horisont. Och så har det pågått länge nu tycker jag. Flyktighet. Obeständighet. Ordet mångfald får nya betydelser. Knappt något fastnar. Bara det ekonomiska spelet som ibland skymtar bakom. Alltså ligger jag på soffan och tittar upp på stjärnhimlen innan gryningen. Den är i alla fall stabil. Oföränderlig. Och katterna är som katter alltid varit. En försöker mörda ett blixtlås som ligger på golvet och en sitter i en skokartong och tittar in i väggen. De övriga två är ute tror jag. Bajsar på grannens gräsmatta. Och mitt sökande efter någon ny storhet fortsätter idag också. Varje dag är ju i all fall ny!

PS. Klar med Mecenaterna nu. Blandat intryck. Man kanske kan säga att åldersskillnaden mellan mig och författarinnan märks. Tyvärr är det nog så att de mer romantiska föreställningarna om konst/måleri sällan kommer från konstnärerna själva. Och om de ändå gör det så går det över med åren :-). Men utläggningarna om marknaden mot slutet av boken har hon verkigen helt rätt i. Dessutom något som jag tycker det talas för lite om. DS.

Alla stationer fyllda.

Sex st. fågelmatstationer i trädgården. En av dem fylld med hasselnötskärnor. Och där dominerar en nötväcka stort och gör skäl för sitt namn. Nötskrikan har inte dykt upp än så ingen konkurrens finns. De andra käkar i likhet med talgoxarna talg. Dessa de andra, är mest pilfinkar och gråsparvar, men en och annan steglits och en minifamilj stjärtmesar har också passerat uteserveringarna. En större hackspett alternerar mellan talg och vad det nu är den hittar i trädstammen där talgbollarna hänger. Katterna fryser och vill inte gå ut. Och när de måste för att göra sina behov blir inga fåglar rädda för dem.

I förrförrgår i ateljén gjorde jag en återupptäckt. Spelade Lester Bowies Brass Fantasys "The great pretender" för kanske första gången på 20 år. Och titelmelodin. Vilken tolkning! LB hanterar trumpeten som ingen annan. Solot mot slutet där han övergår till tystlåtet småprat och viskningar innan grande finale. Musikaliska förtroenden. Disonanser som mäter sig med Monks. Det blev liksom en överraskning fast jag en gång i tiden nästan slet ut den skivan. Varför ska jag lägga en enda av mina kvarvarande minuter på något som inte når den klassen? Den kreativiteten? Märkligt nog hände något liknande i går kväll. Min dotter, som var på besök, hade inte sett filmklassikern "The Deerhunter" från 1978. Så vi såg den streamad på tv:n. Och den höll! Kvalitet består där också. Tre timmar kändes som en. Kul när man återser/hör/läser verk man skakats av i forntiden och de visar sig hålla även idag och inte bara hålla utan får en att tänka på vilken verkshöjd som faktiskt finns och skärpa till sig lite i valen och konsumtionen igen. Inte slösa någon tid på något sämre. 

Men tyvärr är det inte alltid så. Det händer också att återseenden blir lite svårsmälta, även om det är ganska sällan. Mest handlar det då om avsaknad av PK-het. Botaniserade lite i SVT:s öppet arkiv för några veckor sedan. Såg ett halvt avsnitt av deckaren "Ärliga blå ögon" som var det mest spännande man kunde se på burken anno dazumal. Men det var mindre kul. Hur kunde jag gilla detta spektakel? Eller förresten. Den var nog bra då. Vi förändras mer än vi tror och det är faktskt inte möjligt att tro att det går att veta t.ex. hur man var innan mobiltelefonerna. Allt sådant skyller jag på omognad då och alla kulturyttringar som visats sig hålla med råge tänker jag på som att jag var ovanligt mogen i mina val. Då.

Ljudföroreningar.

Tidiga morgnar är starka ljud störande för de flesta människor. Och extremt så för en del av oss. Ska jag t.ex. ta bilen någonstans riktigt tidigt vill jag varken prata med ev. medföljare eller ha radion på. Det är som att jag behöver summera natten först. Gå igenom de glömda drömmarna och framför allt låta tankarna flyta fritt ett tag innan jag orkar börja styra in dem i bestämda fåror. En slags förlängning av sömnen. Postsoveri. Samma sak förstås när jag stapplar till tunnelbanan. Nåde den som tilltalar mig. Sedan lurar på för syns skull, utan ljud, och uppfälld luva/huva/kapuchong samt slutna ögon på tuben som tecken på att jag tycker att alla kan dö. Eller åtminstone se åt något annat håll och hålla tyst. Så går den första morgontimmen. Och så är det för många fler än jag, det är lätt att se på morgontuben. Och då kommer temat för detta inlägg. Som är ljudövergrepp. När jag kommer till makten kommer jag att totalförbjuda lövblåsar! Detta det mest onödiga av mänsklighetens alla redundanta påfund. Ljudnivåer som vid en månraketuppskjutning och alltid tre håglösa figurer i reflexvästar som blåser på samma löv. Varför? När och av vem beslutades att ett gäng vrålande lövblåsare alltid ska hänga på torget klockan halvsju på morgonen? Förstöra dagen för oskyldiga skattebetalare. Vi som minns tiden innan detta oskick började, ser den fulla vidden av den ondska som utvecklats hos samhällets befälhavare. En vilja att störa ut hjärnvågorna hos allmänheten.

Sedan, väl ombord på en överfylld tub kommer nästa spektakel i form av någon kretin som skriker i mobilen och tvingar alla att bli delaktiga i idiotens privatliv. Högljudda människor hamnar i min värld i samma fack som lövblåsarna. Mänskliga lövblåsar!

Så ser min morgonrapport ut en sådan här morgon då jag sovit dåligt. Somnar om. God dag.

Myggfritt.

Borde det väl vara i mitten av november? Men det är det inte riktigt. En mygga inar mot fönstret och vill ut och frysa ihjäl. Var kom den ifrån? Uppstånden från de döda? Är det nån frusen mygglarv som följt med någon av katterna in och förvandlats i rumsvärmen? I alla fall så lyckas denna gengångare till mygga stjäla all uppmärksamhet i rummet, så något viktigt verkar den ha att säga. Ett budskap jag inte förstår? Tänker på August Strindberg som såg budskap om lite allt möjligt lite här och där. Minns att han blev åtalad för hädelse pga något han skrivit. Han bodde då i sin självvalda exil i Schweiz och skulle resa till Stockholm för rättegång om detta, och var väldigt nervös för utgången. Men, resan gick delvis med båt, och när han fick se namnet på båten blev han lugn och visste att han skulle bli frikänd. Båten hette August Viktoria. Och han blev frikänd. Så då infinner sig förstås frågan om han hade rätt i att båtnamnet var ett förebud? Och på den kan man ge det omöjliga svaret: bevisa motsatsen! Så nu gäller det att klura ut vad det är denna påstridiga vintermygga vill ha sagt. För bevisläget är dåligt för den som vill påstå att den inte har nåt budskap.

Söndag morgon.

Vilodagen. Dagen då det är syndigt att företa sig något som liknar arbete. Så jag ska bara skriva ner de här tankarna och sedan somna om. 

Min sista (så känns det just nu iaf) utställning med måleri blir i Södertälje på vårvintern. Varför jag kroknat och vill uttrycka mig på annat sätt framöver har jag ju avhandlat många gånger tidigare så det går jag inte in på här nu igen. Det viktiga nu blir att försöka tömma ateljén. Så min tanke är att hitta ett sätt att bli av med allt utan att gå back ekonomiskt. Och just nu ser lösningen på den ekvationen ut så att prissättningen på den utställningen kommer att bli procentuell på köparens disponibla inkomst den månaden. Statistiken säger att vi använder ca 5% av inkomsten till nöjen, kultur o.dyl. Så 5% av din inkomst denna månad tror jag det kommer att stå i titel- och prislistan för varje målning. Jag skulle ju bli glad om besökare som tycker om det de ser också kan köpa utan att behöva vara rika. Även den som tvingas gå på soc eller är fattigpensionär spenderar de där fem procenten om man ska tro på statistiken. Visserligen kanske svårt att locka de kategorierna till en utställning, men vem vet? Det skulle i alla fall bli rättvist. Och ingen skulle behöva redovisa något, utan samvetet och därav följande karma skulle få råda. De flesta vill nog inte ha en bild som påminner om något skamligt på väggen och skulle någon vilja det så är det ju inte min förlust, utan den personens. Så ser jag det iaf. Och så tror jag det får bli om konsthallen går med på det.

Breven och tiden.

Jag är ingen samlare, ser mig snarare som lite åt det minimalistiska hållet. Få saker och inga dubbletter av något får mig att bli lugn. Men på två områden är det inte riktigt så. Dels mitt eviga vardagsfotograferande, som visserligen avtog brant när sista avkomman flyttade ut, (vilket dessutom ungefär sammanföll med digitalkompaktkamerornas frånfälle till förmån för mobilkameran (vilket nerköp)) men som ändå tar plats i form av långt över 100 album, numer undanställda i arbetsrummet. Och dels så är det breven. Jag har i ett par lådor som nu står i ateljén kvar de flesta av de brev och vykort jag fått genom åren. Det har liksom inte känts rätt att slänga någon annans ord och handstil, hantverk, så de har blivit kvar. Tills nu i alla fall. Jag tog ner ett par lådor från hyllan de står på i förra vackan. Plockade ut några brev på måfå och läste. Underligt nog visste jag direkt vem som skrivit även nu 30-40 år senare (det är faktiskt väääldigt länge sedan vi slutade kommunicera via pappersbrev). Innehållet däremot var svårare att tyda. Händelser, situationer, resor inom landet (ett extensivt tågåkande kors och tvärs av olika anledningar), fester mm personligt. Allvarliga samtal om det ena och det andra jag inte har de minsta minnen av nu. Än mer obegripligt när ett brev fortsätter på något som påbörjats i något tidigare. Fragment. Lösryckta ur sammanhangen. Och helt glömt det mesta. I flera fall helt obegripligt. Som om det gällde någon annan. Och precis så är det ju fattade jag efter ett tag. Jag är verkligen någon helt annan. Och var verkligen en annan då. Och så mycket jag tydligen skrev. Har inte något riktigt klart minne av det heller. Att brevskrivandet var en så stor del av vardagen. Kanske den tid som numer tillbringas i den digitala världen. Numer är den enda jag känner som fortfarande skriver brev vännen D. Och han fortsätter till och med trots att vi bor i samma stad. Jag är usel på att svara. Har inte längre nån handstil heller. Den har förtvinat över tangentborden.

Så, vad ska jag nu göra med alla dessa brev? Det känns fortfarande inte rätt att dumpa i pappersåtervinningen. Hellre en brasa då. Värdigare liksom. För ha kvar dem kan jag inte. Vem ska ha dessa luntor till något den dag jag inte är med längre? Det gäller att rensa nu. Troligen om ett par år har vi flyttat till ön och ateljén kan jag inte ha kvar då. Så bort med så mycket som möjligt. Samma gäller för alla målningar som samlar damm i ateljén. Tror aldrig jag kommer att måla över och återanvända dem. Och den känslan är underlig den med, men den finns där. Jag ska ha en sedan länge bokad utställning i Södertälje nästa år på vårvintern, funderar på att ge bort allt då eller sätta pris: vad du tycker den är värd.
Så kanske någon får glädje av något. Annars kommer det att bli en brasa där med.

Brevlådor. Den branschen måste vara i gungning. För typ tio femton år sedan började grannarna köpa stora dyra låsbara brevlådor som kunde rymma en hel semesters brev utan problem. Men vi hade kvar vår lilla plåtlåda, vilket ju visade sig vara rätt vägval, för nu är det inte ofta något ligger i den. Visserligen fortfarande papperstidning men snart kanske den också ryker. Dock ej riktigt bekväm med att läsa på mobilen än. Smartphones är sådama industridesignmässiga stolpskott. Kom förresten nu ihåg att jag även för fem år sedan skrev något om breven. Klart slut för nu!

Minnesplatser.

Minnet är nog inte helt och hållet något som bor i ens medvetande. Jag föreställer mig att en del av minnena befinner sig utanför och aktiverar den del som finns inom oss när de två delarna möts. Som om en bit av minnena lämnas kvar på platser eller i situationer och bara kommer tillbaka som ett helt minne när man är där igen. En minnesbild som ett färdiglagt pussel men med t.ex. 25% av bitarna kvarlämnade på minnesplatsen. Och dit måste man återvända för att koppla ihop med de 75% man bär med sig och därmed få en färdig hel bild. Förutom då att bilden bleknar med tiden även då den är hel. Och förutom att det ju tyvärr inte går att återvända i tiden utan bara i rummet. Men minnesdelar som ligger kvar i rummet kan betyda mycket för bilden. Jag tänker att jag har lämnat en bit av minnet av en händelse på en särskild plats. Och det har också alla andra som varit där gjort. När jag kommer dit igen kopplas bitarna ihop och jag minns. Om det är så, så borde någon annans minne kunna komma till mig om den personen upplevt samma sak som jag på samma plats? Om den personens minne s.a.s hinner först med sammankopplingen? Det skulle då leda till ett helt nytt minne. Sammansatt av två olika medvetanden.

Ja. Svammel förstås, så nu över till något helt annat. Så här uttrycker Gunnar Ekelöv det: "Konst är till mycket stor del humbug. Pengar är pengar däremot, åtminstone så länge kronan inte sjunker". Citerat ur ett brev som återges i "Minnet och rädslan : en biografi över Gunnar Ekelöv" av Jesper Högström. Konst är alltså humbug som konstnären själv tror på. 

Ekelöv umgicks, när han skrev detta, med konkretisterna runt Otto G. Carlsund, och jag tror han menade den konst som inte kräver så stor hantverksskicklighet utan mer baseras på teorier. Alltså konstruerad konst. En konst som är en överenskommelse om värde. Liksom pengar är, men där pengarna vinner på det faktum att de inte försöker vara något annat än just pengar. Och därmed blir ärligare än konst.

Ekelöv ja. Född ekonomiskt oberoende. Den halvgenomskinlige hanrejen. Han som allitid måste bjuda in sig själv till festen. Till bordet. Han som minsann skulle åka till Afrika för att finna inspirationen men inte fattade vidden och djupet av kulturskillnaden. Som skulle flytta till Paris för där... Ensam, ständigt halvfull på sitt rum eller på någon bar. Vänlös. Accepterad i sällskapet men aldrig inbjuden. Lidande av sina pengar som gör att han aldrig behöver kämpa för något. Aldrig vara hungrig som de andra ibland. Aldrig behöva gå upp på morgonen. Den underiiga paradoxen att ekonomin blir en belastning. Ett utanförskap i förhållande till generationskamraterna i konst- och litteraturvärlden.

Lagom är alltså faktiskt bäst. Att inte vara fattig men inte heller rik. Så att ens ansträngningar på det materiella området faktiskt märks och spelar roll. Hade jag miljoner så skulle jag gå med ständigt dåligt samvete. Och hade jag inget så... 

Ivar Kreuger schabblade bort både sina och andras miljoner och sköt sig hellre än att konka. Så kan pengar också göra med en människa. Han kunde inte tänka sig ett liv som fattig, även om han säkert inte behövt bli hemlös. Men högmodet visade sig vara existentiellt för honom. Annars kunde han ju bara ha bott i ett dike några år för att sedan utnyttja gamla kontakter, skaffa sig en spökskrivare och förlag och göra come back med "Kreugerkraschen - den sanna historien". Föredragsturné, bokmässa och allt. Kändis var han ju redan.

Men nu börjar det ljusna ute, klockan är snart sju och det är dags att fundera över min egen ekonomi. Behöver dra in några jobb. Köpa kattmat. Bara att sätta igång!

Kolsvart 06.36.

Rummet endast upplyst av en bordslampa i fönstret. Runt den irrar en minimal fluga som än så länge klarat sig i årstiden då flugor dör. Klarat sig genom att ta sig in i huset. Eller om den är född och uppvuxen på någon av krukväxterna. Vad tänker den i sin dans runt lampan? Det är verkligen en annan värld. En dimension jag inte kan få tillträde till. Lika lite som den speciella plats högt upp i tallen utanför fönstret där några skator brukar samlas. Vad gör de just där? Aldrig någon annanstans i tallen och något särskilt går inte att se där. Inget bo eller ens rester av ett. Ibland blir de många mysterierna runt om en nästan för mycket. Tycker vi har exotiska platser och märkliga mysterier i närheten överallt. Mer än nog. Bara att öppna ögon och öron och kombinera med lite fantasi så kan det dra iväg var som helst. Somna till på soffan i eftermiddagssol (så slipper man den också). Och precis innan sömnen kommer. Där finns också en värld. En port liksom. Och att se drömmande katter. Sovande 20 timmar om dygnet. Eller vad det nu är de gör. Kanske bara ser ut som sömn. Kanske är de ute och reser. Mystiken tätnar i alla riktningar.

Hells Angels. Bildades av hemvändande soldater från andra världskriget. Traumatiserade innan PTSD fanns. Omöjligt att inordna sig i ett civilt samhälle när det normala varit det extrema. Som uttöjda strumpor som inte längre kan sitta uppe på benen. Ett inte okänt fenomen från typ alla krig, men när det gäller världskrigen så handlar det ju om i stort sett allt manfolk i flera länder. Hela generationen. En vana vid adrenalin kan nog vara lika illa som en vana vid vilken drog som helst. Dessutom med tillvänjningens avtrubbning. Jag tänker mig att den generationen, typ en och en halv före mig, som fick gå "man ur huse" för att försvara en flagga eller en gräns eller en idiologi, eller för den delen angripa andra för att flytta fram den där gränsen och få hissa flaggan en bit bort, alla är mer eller mindre avtrubbade. Uttänjda som gamla strumpor. I behov av stödstrumpor. Inte minst mentalt och känslomässigt. Grov allmänfarlig generalisering av mig som dessutom verkligen tycker illa om när folk buntas ihop i grupper och tilldelas egenskaper. Men i alla fall. Lite tror jag det ligger i det åtminstone för de direkt inblandade. Misstänker i alla fall att jag hade blivit krockad om jag hade varit med i någon duell. Då hade jag nog inte kunnat se det stora i det lilla.

Lyckliga är vi som gjorde lumpen i en "91-an Karlsson-tid" även om det där och då kändes som allvar. Och ännu mer våra barn som slapp helt! Jag tror de har andra förutsättningar för att bli tänkande och kännande människor. Kanske att den generationen, den enda eftersom vi nu har krigsmentaliteten här igen, kan föra mänskligheten lite framåt och närmare några svar på vad det egentligen handlar om, det här livet. För nu är det återigen så att nästa generations ungar ser broschyren "Om krisen eller kriget kommer" som likvärdig med vårdguiden eller 1177-tidningen. En naturlig del i livet att förålla sig till. Precis som det var för de som var barn på 1930-40-talet.

Å andra sidan, för det finns ju alltid en annan sida, så är det visst så att psykisk ohälsa minskar drastiskt i krigstider. Det finns liksom inte så mycket plats för att reflektera över sitt eget mående vilket då ska skala bort en hel del av de mindre allvarligare tillstånden. Har jag hört på stan. Andra funderingar i ämnet finns här och här.

Årets första skrapning.

Av bilrutor, denna morgon. Alltså första frostnatten. Nyss laddat ner "Patronym" av Vanessa Springora i ljudboksappen. Kunde inte motstå de senaste dagarnas hajpande i olika kulturmedia, kulminerat med dagens heluppslag i DN. Så det blir nästa dammsugnings- bilkörnings- och  tunnelbanelyssnande. För övrigt status quo vad gäller tristessen och misstron mot konstvärlden, som parkerat i min hjärna. Svårt att komma förbi. Dessutom dras jag liksom till det ämnet. I natt när jag inte kunde sova hörde jag en intervju med Dan Wolgers där han nämnde sitt förtida avhopp från sin professur på konsthögskolan 1998. Orsak: han skulle tvingas införa Bolognamodellen. Denna metodik som fått sådana konsekvenser för konstutbildningarna och som på längre sikt nu börjat påverka själva definitionerna av konst och konstnärer (läs "The global contemporary art world". Jonathan Harris. Wiley Blackwell 2017). Men det har jag tjatat så mycket om här så det räcker. Så över till nåt annat. 

Betala för att se en utställning? Kulturhuset ska ha 150:- för att släppa in en på Lars Tunbjörk-utställningen som pågår nu. Jag är lite kluven till LT så vet inte om jag kommer att gå. Jag är imponerad av egensinnigheten, originaliteten och håller inte med de som talar om likheten med Martin Parr, men ibland kan jag tycka att en del (inte alla) bilder gränsar till lyteskomik. Lite som "von oben TV" av typ Böda sand eller Ullared. Min allergi mot den sortens attityd mot andra människor vaknar helt enkelt. Det nedlåtande småleendet, som gränsar till hånleendet. Lika fult var det än dyker upp. Men nu över till dammsugaren och på med lurarna. God helg!

PS 20/10 Patronym utläst. Och ja, spännande med sökandet efter farfars historia, men inte tycker jag att pådraget i kulturmedia egentligen var så påkallat. Intressant på många sätt och välskrivet, ja. Visst. Men nog har det kommit böcker på senare tid som varit väl så bra och bättre, men utan sådana kanoniseringar.

Öppna ateljéer.

Blir det nästa helg, i min ateljéförening Glasbruksgatan 25. Själv kommer jag inte att vara med i år (har med en bild på utställningen men inte öppen ateljé) men många andra som jobbar där håller sina ateljéer öppna och huset i sig är bara det värt ett besök. Så rekommenderas för den som befinner sig i krokarna. Lite info finns här.

Blekmorgonljus.

Är det mellan halvsju och sju nu. Den bästa tiden på dygnet, den när det ljusnar, flyttas fram lite varje dag nu fram till vintersolståndet då den börjar backa igen. En fördel med mörkertiden är att det går att vara utsövd i blektimmen. Ljusets inverkan på sinnet är som en slags huvudkran. Vad som händer i övrigt under vaken tid är mer som utbroderingar över grundtonen, obligater och soloutflykter. Händelser och påverkan som inte är riktigt självständiga utan bara avtecknas mot ljuset. Dagsljuset. Som är grundtonen. Likadant fast i 365 gånger större skala är det med ljusvariationen under ett helt år. En grundton under grundtonen. 

Den helvita himlen. Eftermiddagssolen molnfria sommardagar. Lågt hängande moln som tvingar en att tända taklampan. Heeelt värdelöst.
Gryningsljus. Sommarförmiddagar. Varmt och gråväder. Då går något vettigt att åstadkomma. Likaså när dagarna nästan försvinner i mörkret.

Ibland undrar jag hur vi påverkas av att i någon mån kunna styra ljuset själva. Jämfört med hur det var före elektriciteten. När solnedgången betydde natt och sova och soluppgången startade dagen. Att dagarna var så långa på sommaren och så korta på vintern. Att dygnsrytmen ständigt förändrades. Nu läser jag gång på gång om hur viktigt det är med regelbundna sömnvanor och att man ska sova sju eller om det är åtta timmar/dygn för att hålla sig frisk och bli 100 år. Men jag tror ändå att något förloras för varje avsteg från naturens gång som tas. Såklart kan det vara till det bättre av uppenbara skäl men kanske inte av de mindre uppenbara.

Och nu blir det snart omställning av klockor till vintertid. Som elefanten som klampar in i porslinsfabriken. Det är så mycket som blivit så intrumentellt och mekaniskt, okänsligt. Vi tvingar både naturen och oss själva att följa flyktiga trender. Plastikkirurgins triumftid! Tänker på min uppväxt i en skidort där det mesta handlade om teknik i backen när man gick i byskolan. Den inte alltid så pedagogiske gymnastik- och skidläraren gjorde i alla fall en insats med mig, jag som inte var någon naturbegåvning på det området. Han klargjorde hur terängen skulle avläsas och åkningen anpassas efter den. Alltså att det inte handlar om att bestämma först hur man ska åka och sedan göra det. Det var faktiskt något som fastnade och som går att tillämpa även på andra områden. Inte minst här i orten där "streetsmartness" är en nödvändighet. Kolla hur det ser ut framåt och byt till den andra trottoaren om det finns någon tvekan. En insikt som för övrigt mina barn har haft mer eller mindre medfött. En slags självbevarelsedrift.
Och det tankesättet går igen i konstnärlig verksamhet. Att följa terrängen. Göra det som krävs snarare än det jag tänkt ut. Följa intuitionen. Träna förmågan att stänga av och följa minsta motståndets lag. Det kan vara svårt och betyder en hel massa "kill your darlings" (ursäkta för en till anglifiering, men vet inget bättre uttryck). Att se att det där blev som jag ville, men tyvärr är det skit! Framkrystat. Eller "tänkt" som en lärare i måleri jag en gång hade sade. Det är vad som måste tränas. Byta trottoar utan att först tänka att jag ska byta trottoar.

Kulturlandskapets gråsparvar.

Höladan mitt på åkern är ett sakta och omärkligt, men obevekligt försvinnande inslag i det svenska kulturlandskapet. Men ännu så pass vanlig att många nog inte ens ser den. I landskapsmåleriet har ladan ända sedan friluftsmåleriets födelse varit ett återkommande element. I litteraturen förekommer den ofta i olika funktioner. Harry Martinsson, Astrid Lindgren och många andra författare har haft lador som tillfälliga nattläger i sina berättelser. Men ladan har nu som bekant sedan många år tjänat ut sin funktion som höförråd och skydd för väder och vind på plats ute på åkrarna. De kvarvarande ladorna lever därför på lånad tid och inga nya kommer någonsin att uppföras. I de fall de inte rivs för att inte stå i vägen för dagens förvuxna jordbruksmaskiner, återtar naturen själv så sakteliga den plats de en gång tog. De försvinner och med dem både spåren av en kulturhistorisk epok och en enkel byggnadsteknisk lösning på ett problem. Och när de försvinner, försvinner också kunskapen om dem. Om hur de såg ut.

Det ovanstående är inledningen på en projektbeskrivning. Av ett fotoprojekt som går ut på att besöka alla sveriges 25 landskap och med en (lika omodern som ladorna) 8x10" klappkamera, dokumentera ladubyggnader. Helst ur vinklar utan tidsmarkörer, om det går. Ganska stort och dyrt projekt med alla resor och medföljande övernattningar. Alla landskap nås inte med dagsturer från orten. Men nu har jag sökt projektbidrag, komplett med ett intyg från Arbetets museum att de tycker detta är en bra idé. Får se hur det går till våren när projektbidragsbeskeden kommer. Önska mig lycka till!

Detta är också mitt första steg mot en verksamhet jag insett att jag egentligen är mycket mer intresserad av än ren bildkonst. Fotografisk bild som hävdar sin rätt på egen hand. Utan att några förklaringar behövs.

Vita fläckar.

På kartan. En av mina "fixa idéer" jag nog skrivit om förut också? Minns inte riktigt, men nu kom det över mig så jag skriver igen. 

Jag ser dem överallt, de vita fläckarna. Inte bara på världskartan utan också på sverigekartan och till och med när jag tittar ut genom samma fönster som jag tittat ut genom sedan 1996. Platser där jag inte satt min fot. Ska man hårddra detta så är det förstås omöjligt att rent fysiskt känna en plats även om man bott där länge. Bara att titta upp i talltoppen där skatan sitter och spanar ut över orten. Men om man begränsar det till marknivå så blir det ändå väldigt mycket att undersöka. Fysiska platser jag inte beträtt har någon slags mystisk dragningskraft på mig. Som att jag letar efter något jag inte vet vad det är. Under de år jag var ambulerande arkitekturfotograf åt VW-groups arkitektkontor, och genomkorsade landet på längden och bredden flera gånger om, försökte jag alltid ta nya vägar. Alltid med förväntan om att efter nästa kurva få se "den" platsen. Och fakiskt vid ett tillfälle trodde jag mig vara något på spåret. Jag satt och "snöade" så där som man gör när man kör långt. Borta i andra tankar. Kom till en bergsskärning och tänkte lite slött att jaha då är vi snart hemma. Efter kurvan där framme så. Sedan kom jag liksom till sans och fick stanna och kallsvettas en stund. Var på en väg/plats jag aldrig tidigare varit på. En annan gång under en promenad i ett skogsparti vid ett besök i min födelseby, blev det stopp när jag skulle passera mellan två träd. Glasvägg liksom. Fick ta en annan väg. Underligt nog blev jag inte rädd, inte just då i alla fall, utan bara förvånad. Jag tror att det är sådana händelser som gjort att mitt ocd-beteende att alltid vilja prova en ny väg aldrig verkar avta. Till och med om jag ska gå ner till affären och köpa en korvsnärt försöker jag ta en ny väg fast det egentligen inte finns någon. Och när jag nu tänker på det så hör nog detta ihop med den konstnärliga drivkraften också. Min målerimetod att försöka börja en bild i någon slags omedvetenhet för att sedan se vartåt det bär. Eller fotografering utan kamera där jag kan markera ut platser och riktningar att återkomma till med kamera, utan att det i gängse mening finns något motiv där. Resultatet kommer senare. Ibland mycket senare då jag går igenom gamla bilder och plötsligt kommer på vad det egentligen var det handlade om. Livet är fyllt av lösa trådar. Omedvetenhet och halvmedvetenhet tar upp nästan halva dygnet och ändå sysselsätter vi oss nästan bara med det praktiska som kräver full fokus. Modeordet "mindfulness", eller medveten närvaro (som det heter på 1177), är vad som gäller idag. Och det är säkert bra, men för min del skulle jag inte protestera om tankspriddhet och dagdrömmande fick lite högre status. Jag tror det finns en massa kunskaper både om sig själv och om vad det här livet egentligen handlar om att hämta på de områdena. Ta bara det selektiva minnet som absolut inte kan påverkas medvetet. Hoppas man en gång får några verkliga kunskaper om vad det var som pågick.

Avslutar detta med ännu en TV-rekommendation. SVT-play kör en kort (30 min) dokumentär om Leif Nyhlén (min all-time favoritkritiker). Många sedan länge bortsorterade minnen kom tillbaka med den. Tyvärr tog den slut precis när jag tyckte den börjat. 

Men nu ljusnar denna tidiga morgon. Himlen börjar blåa sig och ett par blekrosa moln kommer långsamt dragande från söder. Dags att ge sig på verkligheten.

Sex timslånga avsnitt.

Fördelat på två dokumentärer inspelade på olika platser i Tornedalen, har jag sett under helgen. Rekord för mig som annars är en väldigt dålig och sparsmakad TV-tittare. Men dessa dokumentärer, som faktiskt är riktiga sådana och inte några partsinlagor med en agenda (som ju annars är det vanliga med "dokumentärer" numer) hanterar ett ämne som jag tycker är intressant. Flytt inom landet. De som flyttar, de som inte gör det och de som flyttar tillbaka. Titlarna: "Vi som valde att stanna" och "Hemvändarna" vardera i tre timslånga avsnitt, finns på SVT-play. Titlarna säger ju vad det handlar om så det ordar jag inte mer om. 

Det där med hemvändare finns det ju otaliga filmer, böcker och berättelser om. Oftast ur en av två synvinklar. Den ena handlar om barndomens/skolans tönt och mobboffer, som återvänder som überjävlig världsmästare på allting och sätter mobbarna på plats. Den andra om en utbränd polis som flyttar tillbaka för att läka sina sår efter hemska "shot-outs" och outhärdlig stress i storstaden, eller ett vuxet barn som efter 37 år i exil tvingas "hem" eftersom alla har dött och ett stort hus står tomt och lämnat åt sitt förfall. Alt. att någon släkting fortfarande lever och behöver hjälp med det.

De historierna har ju alla hört i olika varianter och är ju rätt ointressanta och uttjatade vid det här laget. Men de som behandlas i "Hemvändarna" är varken hjältar eller förlorare, utan bara  människor som av olika anledningar valt att återvända till sina födelseorter. Därför är de filmerna så intressanta. Och ännu mer spännande är "Vi som valde att stanna" som (äntligen) lyfter fram de som aldrig velat flytta på sig, utan att försöka packa in dem i något fack av fantasilösa konservativa fegisar. Utan som människor som trivs så bra på sin födelseort att de aldrig känt något behov av att flytta. De som valt att förvalta och driva byn de fötts i. Arvet som inte är ett fidiekomissgods eller ett företag (utom kanske lite för bonden i gänget) utan hela bygden. Det talas ju mycket från politikerhåll om att hela Sverige ska kunna fungera, men väldigt lite görs som inte tvärtom försvårar småskalighet och existens utanför de större orterna. Och faktum är ju att de som på riktigt tar ansvar för hela landets liv är de som stannar kvar där de fötts och ser till att det finns några samhällsfunktioner kvar att flytta hem till för hemvändarna. Det utslitna uttrycket vardagshjältar. Människor som sällan omnämns men som finns där i bakgrunden och sköter scenen.

Det vore uppfriskande med en roman- och filmboom på detta område. En skicklig dramaturg eller författare tror jag lätt skulle kunna ta fram intressanta historier med tillräcklig dramatik till och med för en sociala medier avtrubbad publik. Så jag väntar...

Underhållning igen :-)

Om Tidöspektaklet vinner 2026 och ska börja beta av Timbros åtgärdslistor i "Tidö 2.0 - Nystart för Sverige", så blir det riktigt kul när de når den punkt på kulturpolitiklistan som lyder:

• Kungliga konsthögskolan stöps om. Kungliga konsthögskolan omvandlas till Sveriges centrala utbildningsinstitution för klassisk konst och arkitektur.

Det roliga med detta är när vidden av krocken med den rådande dagordningen uppdagas för tankesmederna. Timbros utredare eller vad det nu är (verkar mer vara kafferastvisionärer) har ju uppenbarligen inte en susning om vad som pågått de senaste 150 åren. Förutom kanske prislistorna från auktionshusen då, som de möjligen har koll på. Så hur ska de genomföra detta? Anställa familjen Nerdrum? Och var ska de få eleverna från? För ingen på den skolan kommer ju att vilja eller ens kunna vara kvar och inrätta sig efter Timbros konstexperter (som jag utgår från finns, eftersom denna punkt finns i listan). Dessutom, denna skola liksom alla andra konstnärliga högskoleutbildningar, har redan konformerats in i Bolognamodellen, så nya påbud ska dessutom anpassas in i den. Lycka till får man väl säga :-).
Så jag antar att det bara är ett (o)roligt skämt och/eller riktat till några "SD-tänkare" som funderar på hur ännu fler "gräsrötter" ska kunna mobiliseras. Vad finns mer för obegripligheter som kostar skattepengar, att reta sig på i samhället?

Visst kan man ha åsikter om konstvärlden idag, och det har ju jag, det vet den som läst inlägg i den här bloggen tidigare, men inte ens jag trodde att klyftan var så stor. Att omvärldsintresset var så litet. Men det bekräftar ju i och för sig den uppfattning som hörts några gånger i debatten om konstdoktorerna: "låt dem hålla på med sitt och ge dem lite pengar så håller de sig tysta". Enklast så. Så kan resten av världen ägna sig åt hur produkterna från konsthållet ska värderas ekonomiskt. Allt annat får de klara av internt.

Så utfallet av detta blir väl att en tankesmedja som Timbro kan lansera exakt vad som helst utan ens den minsta kunskap på området. Ungefär som regeringens utnämnade av kulturminister. Ungefär som den orange skrävlaren (inte Ranelid) kan förneka fakta och avfärda all sakkunskap som inte omnämns i Gröngölingsboken. Förutom då kanske på en annan punkt (som av någon anledning hamnat i landsbygdslistan) där det nog kan finnas både kunskap och erfarenhet inom Timbro, den gällande sjöfylleri, där de vill höja promillegränsen så att de kan köra sina båtar efter några groggar utan störande sjöpolisers näsor i glasen. Och här plockas poängen utan att nämna att sjöfyllerilagen gäller för framförande av båtar med en skrovlängd av mer än tio meter. Hur många i kategorin "vanligt folk" äger sådana båtar? :-). Blåsta igen...

En del av den mörka årstiden...

...i min bildverksamhet ute och inne, kommer denna smått legendariska bok för intresserade och praktiserande av svunna tekniker för framställande av fotografisk bild, att vara. Tekniker jag länge fuskat i utan större styrsel. Lite info här och lite där. Men nu ska jag försöka mig på lite mer ordning och konsekvens i bildvärldens tekniska del.
En fysisk bok att ha med sig och kunna återvända till är överlägsen mitt tidigare surfande, antecknande och mer eller mindre planlösa experimenterande. Lite väl dyr var den men föregången av mycket velande och så ett plötsligt uppdykande hos ett nätantikvariat avgjorde saken. Ser fram mot vintern!

Känsligt läge.

Har jag för mig att ett radioprogram heter. Lett av Ujje Brandelius (släkting till "Gamla Nordsjön"?) som jag också har för mig har skrivit en barnbok med den mest geniala intrigen jag hört om för en barnbok. Ungefär: barn måste följa mamma till jobbet på helgen då hon måste jobba och ingen barnvakt finns. Barn leker med annat barn på arbetsplatsen och de blir bästa kompisar. Mammorna däremot inte. En bra bit in i historien förstår man att de bägge lekande kompisarna är barn till städerskan och hennes uppdragsgivare. Uppdragsgivaren som således betalar någon för att ta hand om familjens skit trots att familjens vuxna är fullt friska och arbetsföra. Ja den historien sätter ju sökarljuset på en hel rad frågor. Vilka vi föds som, vilka vi sedan blir, vilka värderingar vi uppfostras till och vilken människosyn det leder till. Plus en ännu längre rad om orsakerna.

Men det jag egentligen tänkte skriva om är mina personliga preferenser när det gäller godis. Jag äter sällan godis, vilket inte beror på att jag tänker på någon hälsoaspekt eller tänderna eller så, utan helt enkelt på att det knappt finns något jag egentligen gillar i godishyllorna. Mer och mer så ju äldre jag blir. I dagens läge gillar jag faktiskt bara två sorter, varav den ena inte längre verkar gå att få tag i. S.k. "lakritspinnar" (på danska "lakritspinder" om någon undrar) som ser ut att ha utgått ur sortimenten. Den andra sorten, som är speciell i och med att den måste vara väl lagrad, är s.k. "lakritsbåtar". När lakritsbåtarna nått mogen ålder, alltså att de legat orörda i smågodishyllan typ ett par år, grånar de och blir mer eller mindre stenhårda. Och det är då de uppnått sin fulla potential som godis! Jag vet en kvartersbutik som sällan kollar vad de har i hyllorna och där kan jag ibland köpa några sådana båtar. Kanske idag eftersom det är lördag. Och detta om godis var min känsligtlägebekännelse, man ska ju vara personlig någon gång också. Men för min del får gränsen gå vid godiset. Bekännelser i ord och skrift pågår det ju som bekant en tävling om och den vill man ju helst hålla sig långt ifrån. Det får räcka med bild för min del. Blir mer öppet för tolkningar så.

Men nu ska jag städa huset och sedan kanske gå ut och köpa en barnbok trots vuxna och utflugna barn. För övrigt är all skönlitteratur sedan många år utsorterade ur bokhyllorna och sålda, men det finns några få undantag och kanske kan den där barnboken bli ett sånt. Jag har ju inte läst den, bara läst om den, så vet ej om det ovanstående stämmer. Skönlitteratur konsumeras numer endast via bibliotekslån och ljudboksapp. I bokhyllan är fakta, historia och poesi kvar. Sådant man läser mer än en gång. Värmen har återvänt och i morgon är det kyrkoval. God morgon!

Nya villfarelser.

På senare tid har jag läst två böcker där undergivsenhet och beundran för den materiellt rikare har framställts helt okommenterat. Förut har jag stört mig på det beteendet, den tanken, otaliga gånger då jag stött på den i olika kulturyttringar. Det har varit filmer, romaner, noveller och ibland t.o.m. framskymtande mellan raderna i poesi. Nu senast i romanen Stockholmsvitt, som jag i allt övrigt utser till årets roman, men som ändå innehåller ett inslag av detta svårbegripliga. Två unga familjer som beundrar och ser upp till en tredje av den enkla orsaken att den tredje har mer pengar och prylar. Och inte ens skapat av egen kraft utan genom arv! Några andra exempel på detta jag kommer på just nu är Leif GW Perssons självbiografi, boken/filmen "Snabba cash" (av den där advokaten jag inte minns namnet på) och filmen "Pelle Erövraren". Men det finns många fler verk. Både äldre och nyare. 

Jag kan inte känna igen mig i detta. Själv född och uppvuxen i arbetarklass har jag ändå aldrig sett upp till den som haft mer. Egentligen inte avundats någon heller. Allt som för många andra verkar självklart, som att ens beteende i olika sammanhang alltid ska anpassas till hur den som har det materiellt "bättre" beter sig, är för mig obegripligt och direkt osunt. Ett sjukligt krypande av ingen anledning alls. En människa (som inte skadar någon) är lika mycket värd som en annan människa. Något utöver det existerar faktiskt inte. Utom kanske som ren inbillning och självsuggestion.

Och då kommer den möjliga villfarelsen. Varför är det så? Jag minns ju såklart mina barndoms- och ungdomsvänner. Jag tror faltiskt inte att någon tänkte eller kände på något annat vis än jag. Vi var liksom inte uppfostrade till någon undergivsenhet för självutnämnda patroner. Den som försökte bossa utan att ha andra kvalifikationer än pengar skulle man vrida om näsan på. De vi såg upp till hade andra styrkor och färdigheter. Sådana man skaffar sig av egen kraft.

Det här har jag tänkt på ofta och undrat om det är något lokalt. Eller om det kan handla om det ibland rent komiska manifesterandet av Jämtland som ett självständigt land (för det var där jag växte upp). Eller nåt tredje. Och detta tredje kanske skulle kunna vara något jag såklart alltid vetat men inte tänkt på i det här sammanhanget. Jag har just läst/lyssnat på "Den barmhärtige mördaren" av Patrik Svensson. Om statarsystemet. True crime i statarmiljö. Och då nämns någonstans detta jag liksom inte tänkt på. Nämligen att det inte har funnits några statare norr om Dalälven av den självklara anledningen att det inte funnits några slott eller säterier eller andra herresäten där! Alltså ingen "överhet" förutom en och annan storbonde då. Kanske finns det därför mindre nedärvd undergivsenhet och beundran för pengar? Kanske är det så att denna del av landets befolkning inte kuvats till krypande på samma sätt som i trakter med adel och slott? Visst fanns det i generationen före min, en "höjdare" även i min födelseby, men hans makt var inte på långa vägar oinskränkt som en godsherres. Mer som en person man lät hållas så länge han agerade inom rimliga gränser.

Som nämnt har jag aldrig riktigt fattat varför en sådan som Leif GW Persson utan minsta reflektion skriver att hela hans strävan var att bli som de "finare" i hans närhet. Att han beundrade dessa personer trots att de inte på något vis hade samma intelligens eller driv som han själv hade. Det är en intressant fråga så här på avstånd. Driver avund eller grundlös oreflekterad beundran på sådana som LGWP till att prestera som han gjorde? Är det en slags cirkelrörelse där han själv vill bli en "höjdare" (har träffat honom en gång och det var helt uppenbart att han betraktade sig själv som en sådan redan då för kanske 30 år sedan) utan att egentligen se sig själv? För min del känner jag precis som jag alltid gjort. Jag ser upp till människor som presterat och skaffat sig kunskaper eller åstadkommit något av egen kraft. De som har ärvt jobb och/eller positioner eller pengar är för mig likgiltiga och ointressanta. Kanske orättvist ibland eftersom man inte kan välja sina föräldrar, men i alla fall, det är så jag känner.

Avslutar med ett citat ur Västgötalagens rättsbalk. Om monarkin: "Sveær egho konong at taka ok sva vrækæ". Sammanfattar allt ovan. Så jag röstar för ett återinförande av Västgötalagen som ett startblock för en sundare samhällsutveckling och sundare värderingar!