Typer igen.

Stockholm är en både stor och liten stad. Konformistisk. Eller kanske är det Sverige. Kommer ihåg en gång i Berlin när jag såg en överviktig polis med långt skägg patrullera på gatan. Något man knappast ser här. Svenska poliser ser ut som svenska poliser gör i polisdeckarna på TV. Och det gäller många yrkesgrupper, inte bara poliser. Och kanske även svensken över huvud taget. Svenskar utomlands brukar vara lätt urskiljbara. Män i shorts inne i stadskärnorna, kvinnor i pastell. En del brottslingar säger sig kunna urskilja en civilklädd polis i vilken folksamling som helst. Själv tror jag mig kunna göra detsamma med fastighetsmäklare, efter alla år med denna yrkesgrupp som återkommande kunder. Klädstilen och den målmedvetna gången. Portföljen eller mappen.

Gangsters fungerar likadant. Det är känt att den speciella stilen från främst "Gudfadern" och efterföljande filmer har inspirerat och smittat riktiga mafiosos. De fick en image från filmindustrin och har behållit och utvecklat den. Allt ifrån klädsel till minspel. Al pacinos neddragna mungipor ser man sedan lite överallt. T.ex. i  "Sopranos", liksom Robert de Niros rynkade panna som återkommer ofta i gangsterfilmerna. Rörelsemönstret att inte vrida på huvudet utan på hela överkroppen. Nu har ju jag aldrig stött på någon riktig mafioso, men intervjuer och foton från rättegångar o.dyl. bekräftar detta. 

Här i Svitjod har vi vår egen variant i den svenska eller åtminstone Rinkebysvenska versionen av gängkriminella. Mjukisbyxorna, märkeskläderna, språket o.s.v. Alla ungar i den miljön vill se ut och föra sig som etablerade gängkriminella. Så dyra varianter av uniformerna som möjligt. men inom stilramarna. Det här ämnet är egentligen inte roligt alls när det gäller gängkriminella med barnsvans, även om det vid första ögonkastet kan tyckas komiskt. För oss vanliga svennar fungerar det som varningssignaler om när det kan vara bra att byta trottoar. För även om det bara är ett gäng utklädda ungar så kan också skjutvapen ingå i stilen och en stark vilja att få visa upp sig och gärna bråka med någon för att få tillfälle att visa pistolen man knappt vet hur den funkar.

Jag såg för en stund sedan att en av våra främsta kulturkarlar skyndade till gangsterrapens försvar i DN. Och rätten att tjäna pengar på ramsorna. Naturligtvis inte någon som bor här i smeten utan på behörigt avstånd från vapen och explosioner. Lite besviken blev jag eftersom det var en person jag verkligen gillat men som tydligen inte lyssnat på andra som faktiskt vet hur kul det är att vakna av sprängningar eller få veta att ens barn sett skjutna innan polisen hunnit fram, och sedan fått höra de underbara nutida skillingtrycken om händelserna. Som gärningsmannen sedan tjänat pengar på. Mindre underbart för offrets närstående kanske. Att få höra en text som, för att ta ett verkligt exempel, beskriver en mördad son med "oj oj, ligger slängd som en VOI". Den verkshöjden måste såklart försvaras... Men nu blev det visst något annat än stilar här i inlägget. Magkänslan tog över. Lämnar frågan om ny lagstiftning som artikeln handlade om med tips att kolla på Storbritannien eller Danmark. De verkar ju klara av denna fråga.

Men för att återgå till stilbildandet. Jag tror det finns flera lager av medvetenhet i detta. Jag tar mig själv som exempel. Som nyinflyttad i stan och nybörjad i ännu en konstskola skulle jag med buss ta mig ut till Nacka för en stor fest, dit typ alla konststuderande i stan skulle. Alltså en fest för kanske ett par hundra personer i hyrd lokal. Tuben till Slussen och trapporna ner till bussarna. Och där står jag plötsligt i ett folkvimmel av kopior. Jag hade inte alls ändrat någon stil eller något i klädseln under de avverkade två åren innan detta, då jag gick i konstskolan på ön. Tänkte och trodde jag. Men det blev nästan lite chockartat att se en sådan busskö med personer stöpta i samma klädform. Minns att jag kände mig lite löjlig och liksom påkommen när jag stod där. Jag som såg ut som jag alltid gjort, tyckte jag. Allmänt ointressetad av kläder och stil helt enkelt. Däremot minns jag inte något om jag verkligen hade samma klädstil som alltid eller om jag undermedvetet anpassat mig till en verklig eller inbillad norm. Och det vet jag inte än idag. Bara att ointresset för kläder håller i sig. Ett nödvändigt ont liksom :-) där lägst pris alltid vinner. Samma syn som jag har på bilar (och mycket annat materiellt också).

Men nog om detta. En ny dag väntar!

Nytorget.

På den östra delen av Södermalm i Stockholm ligger ett torg vid namn Nytorget. Denna del av söder kallas skämtsamt för SoFo (söder om Folkkungagatan) och det namnet kanske säger något :-). I kvarteren runt Nytorget, som såklart är svårt gentrifierade, bor numer den utskällda och stundom hånade gruppen världsfrånvända vänstervridna journalister. Och liknande yrkesgrupper som hörs och syns ohemult mycket i offentligheten. I förhållande till sin numerär.

Medelåldern en bra bit under andra stadsdelars. Det är här man möter unga män i rutiga flanellskjortor, hängslen, fyrkantiga skägg, toppluvor och barnvagnar att frakta allt annat än falukorv i. Unga kvinnor i loppiskläder som sitter på caféerna med lattes som kostar som en dagens i orten. Det är inga arbetare som bebor denna från början arbetarstadsdel längre, även om en del klär ut sig till sådana. Det finns fortfarande en Coopbutik men i övrigt mest delikatessaffärer och dyra fik. Barerna är inte längre kända för enkelhet och billig öl.

Politiskt dominerar vänster- och miljöpartiet i bostadsrätterna. Både medel- och medianlönerna långt över det dubbla jämfört med Sverige som helhet. Och någon tiggare syns inte till utanför delin eller fiskaffären.

Ja det var såklart en skruvad (nid)bild. Riktigt så är det kanske inte, men allt det ovanstående finns på denna märkliga plats om än inte i så stark koncentration. För min del var dessa de kvarter man hängde i på kvällarna i 20-30-års åldern. Billiga barer och opretentiöst. Konstskoleeleverna som skydde Stureplan och city satt på uteserveringarna och spanade på varandra. De som levde på studielån och extrajobb kunde dricka billig stöl runt Nytorget. Pizzerior utan vare sig stenugn eller surdeg. Ett par kinarestauranger och en grek (som underligt nog fortfarande finns kvar). Billiga fik med bryggkaffe. Men klädseln hos de yngre är i alla fall ganska oförändrad ser jag. Bara anledningen till den, som gått från ekonomisk nödvändighet till uttänkt stil.

Så är världens gång. Tiden rusar men står stilla på samma gång. Yuppies/hipsters klär ut sig till arbetare och röstar som de tror att arbetare gör. Borgerliga vanor och livsstil kombinerad med politiska vänstersympatier, en nu och här vanlig ras. Svårbegripligt paradoxal både för den traditionella borgerligheten en kilometer norrut och kanske ännu mer för jobbaren i orten eller ute i landet. Så går i alla fall mina tankar när jag går över Nytorget och ser mig omkring. Känslan av overklighet. Av att vara iakttagen och bedömd. Som på Biblioteksgatan.

Mörkertid.

Nu har katterna flyttat in. Håller på att förhandla om vem som ska ha vilken sovplats under mörkrets månader detta år. Till och med den lille jägaren som knappt ens syns till under den ljusa tiden ligger plötsligt i TV-soffan på kvällen. Som den självklaraste sak i världen trots att man ibland under sommaren funderat på om han försvunnit för gott. Katterna lever sina liv parallellt med oss. Inte ägda. Inte underkastade. På precis samma nivå och villkor. Och det är väl där någonstans de skiljer sig från andra husdjur. Den där okuvliga stoltheten. Ett ömsesidigt (o)beroende.

Det är klart och rätt kallt. Ovant efter en vår, sommar och sensommar med lite för mycket värme dygnet runt. Måndagsmorgon är det också. Än så länge tyst och bara de med samhällsbärande arbeten skyndar förbi på gångvägen mot tuben. Någon timme kvar tills det vaknas på bredare front i orten och bilar börjar rulla. Och vi god-dagspiltar och hemmajobbare ramlar ur sängarna. 

Men nu börjar tempot växla upp. Ser fler och fler på gångvägen och hör nåt skrammel från grannen. Och några bilar som startar. Så är det att bo i utkanten av orten. Ingen genomfart. Ingen åker förbi på väg någon annanstans, utan här är en start- och slutpunkt. Bara boende.

Nu landar solstrålarna på tallen utanför också och skatsyskonen börjar kraxa på varandra. En av dem sitter på skorstenen hör jag, för kraxandet kommer från öppna spisen. 

Dags att flytta på knäkatten och hämta kaffemugg nummer två. Snart är tysttimmen slut. Klockan är sju.

Luftballongerna.

Bea Uusma heter läkaren och numer författaren som snöade in på Andréexpeditionen. Jag läste en av hennes böcker om expeditionen men blev inte direkt medryckt i fascinationen. Det handlar alltså om 1897 och ingengören Salomon August André. Han rustade en expedition som med luftballong skulle resa över Arktis. Ett gäng rika slynglar som inte fattade mycket så det gick som det gick. Men om det finns det hur mycket som helst att läsa för den intresserade. Inte minst Uusmas böcker. Fast en googling kan räcka om man inte är jätteintresserad. 

Men luftballonger som nöje då? För några år sedan var de en normalitet framåt kvällen här i staden. Ett antal luftballonger mot kvällshimlen var legio. Fem eller tio normalt en sommarkväll. Och då trodde man väl, eller jag åtminstone, att detta var ett nöje som skulle bli permanent. Men nu finns det knappt längre. Försökte ta reda på varför men mest luddiga svar om försvårande av att få tillstånd osv. Så det kostade väl till sist mer än det gav. Synd, för det var en syn jag tror alla uppskattade. Det var på 1990-talet och något tiotal år in på 2000 detta fenomen hade sin storhetstid.

Men. Jag har flugit luftballong! Hann med det innan de försvann. Det var en födelsedagspresent familj och vänner hade skramlat till. En flygning över staden. Fantastisk present! Men det tog lite tid innan den blev verklighet. Typ ett och ett halvt år. Vindarna måste nämligen vara optimala för att det ska bli någon uppstigning. Så i mitt fall blev det till att vänta tills ballongföretaget skulle ringa och då skulle jag liksom släppa allt och bege mig dit de hade valt som startplats. Dagar, veckor och månader gick. Men till sist ringde telefonen och beordrade mig att fortast möjligt ta mig till ett stort fält väst om staden. I närheten av förorten jag senare skulle flytta till faktiskt. Så det blev uppstigning den eftermiddagen. På fältet trängdes alla stadens ballongföretag och jag minns det nu som om jag gick omkring bland olikfärgade väggar i olika stadier av uppblåsning innan jag hittade "mitt" företag.

Färden då. Jag tror vi var tre eller fyra personer i korgen + piloten. Minns att det kändes lite darrigt eftersom korgens botten inte riktigt verkade vara avsedd för vår sammanlagda vikt, men accepterade att företaget visste vad de gjorde. Tyvärr fick man inte ha med kamera då flygfoto var ganska hårt reglerat på den tiden. Nästan som idag faktiskt (under några år innan Putin, drönarboomen och Nato, var det nästan fritt fram).

Vi lättade och väl uppe på rätt höjd var det meningen att vinden skulle ta oss över alla de västliga förorterna och vidare över innerstaden till någon förutbestämd landningsplats öster om staden. Det gick lite sådär. Ett steg fram och två bak liksom. Vi gled in mot stan ett antal gånger men bara för att i god tid innan Tranebergsbron åka tillbaka västerut. Vinden gör ju vad den vill med en luftballong. Piloten försökte hålla det allmänna humöret uppe med förhoppningar att vinden snart skulle ta oss åt rätt håll osv osv. Radiokontakt med en följebil då detta ju var innan mobiltelefonernas tid. Men vinden ville inte samma som vi flygare denna eftermiddag. Vi kom ingenstans. Tiden gick och en och annan passagerare började känna behov av att pudra näsan. Och till sist började solen dala och det blev oundvikligen kväll. Och lika oundvikligen dags att landa. Den stackars desillusionerade piloten tog ett drastisk beslut att vi måste landa där vi var eftersom vi inte längre hade vind nog för att ta oss till något lämpligt fält. Sagt och gjort, nödlandning. Han lyckades styra oss mot en väg. Korgen plöjde genom trädkronorna och till sist landade vi mitt på Bergslagsvägen i höjd med Åkeshovs T-banestation. Korgen välte vid landningen och vi passagerare tumlade och ramlade ut på asfalten. Bilarna stannade. Bilisterna hade nog studerat den gigantiska ballongen som kom farande över träden i riktning mot bilvägen. I det läget trodde jag att piloten skulle vara skärrad och be oss hjälpa till att få bort ballongen och korgen från vägen. Eller kolla om någon behövde läkarvård efter nödlandningen. Men nä. Han bärgade lugnt den låda han suttit på under färden och öppnade den. Där fanns skumpaflaskor och glas. Korkade upp, hällde upp i glasen och påbörjade en dop-process av passagerna. Vi skulle döpas till olika namn och skåla. Jag fick namnet "kungen av Kyrksjön" eftersom vi passerat över Kyrksjön (i Bromma) flera gånger i olika riktningar utan att komma vidare. Sedan fick man champagneglaset med sig som ett minne, mitt finns kvar än. Och detta skedde alltså medan trafiken stod stilla och väntade på att vi skulle bli klara. Det måste ha varit underhållningsvärdet i det hela som gjorde att ingen tutade eller blev förbannad. Som jag minns det iaf. Men sedan hann följebilen fram och då var det bara att hjälpa till att dra ballongen och korgen ur vägbanan och embarkera tuben hem till Fridhemsplan. Och poängen med detta är väl kanske att om allt gått som planerat och vi hade flugit över innerstaden på låg höjd och sedan gjort en tjusig landning utan vält korg, så hade jag kanske inte ens kommit ihåg denna händelse så tydligt idag. Så misslyckandet blev lyckat kan man nog säga. Och kanske att denna och säkert liknande halvmesyrer med andra ballongbolag bidrog till slutet på ballongtrenden. Minns ej vad villkoren för passagerare var men något slags friskrivningspapper om ansvaret skrev vi säkert på. Och i "min" ballong var alla unga och i bästa form så nödlandningen blev bara en extra krydda.

Men lite synd i alla fall att dessa sommarkvällar med ballonger i alla färger mot horisonten inte längre finns. Det var speciellt.

En annan färg.

Tallarnas grönhet. Höstens metalliskt gröna. Lite blågröna. Helt annorlunda än bara i går. Otaliga försök har jag gjort genom åren. Försök att åstadkomma någon slags representation. Men just den färgen kan jag inte riktigt få till. Kanske om jag använt vattenfärger på "rätt" sätt, alltså i lager, eller skikt, men det är inte jag. Jag måste försöka översätta på en gång. I en rörelse. Annars kan det vara. Men märkligt att samma ton kommer ungefär nu varje år. Något med färgen på själva luften, atmosfären. Eller så sitter det hela i hjärnan eller hjärtat. Som att det var jag som gick in i höstläge igår och färguppfattningen skiftades en aning. Har för mig att Joseph Albers var inne på något i den stilen i sin färglära. Det är så lite vi vet vi homo sapiens. Famlar i blindo på de flesta områden. Att Eva i paradiset skulle käka upp det där kunskapsäpplet är nog det värsta som hänt på den här jorden. Men gjort är gjort och idag regnar det för första gången sedan juni tror jag. Hoppas det regnar på ön också. Det mesta led av torkan denna sommar och brunnen sinade. Det behövs en hel vinter av regnande för att återställa grundvattennivån. Denna sommar inte het som 2018:s bastukatastrof men istället torr som papper. Förutom ett par tiominuters störtfloder i juni. Med källaröversvämningar här i orten pga att de dagvattenbrunnar som en gång byggdes inte har kapacitet att svälja sådana vattenmängder på så kort tid. Klimatet är ur led. Och allt är Evas fel, som bet i det där äpplet och därmed startade den här förstörelsen. Den nedåtgående spiralen. Eller var det Liliths fel? Som i sin ormhamn lurade Eva att bita? Eller var det Adams, som inte var nöjd med Lilith och därför begärde ut en ny fru från förrådet. Eller är det den allsmäktiges? Som övervakade hela händelseförloppet och kunde ha förhindrat det? Ske guds vilja osv. Och i så fall är ju allt gudens vilja och därmed oundvikligt, så varför göra något alls? Ingen kan ju ändå göra något åt det. Så detta resonemang slutar i att A-laget mycket väl kan ha rätt. Varför göra något annat än att sitta på en parkbänk och ta sig en dragnagel då och då? Inget annat. Där finns den djuriska insikten!

Ny dag god dag.

Satt. Jodå. Hm. Vad blir det idag då? Två uppdragsplåtningar. Den ena en dryg timmes bilresa bort. Den andra runt knuten. I förrgår räknade jag pengar och funderade på om jag ska säga upp de två dyra företagsförsäkringarna som inte längre känns så relevanta när jag nu bara har sporadiska uppdrag och inte marknadsför mig alls. I går trodde jag att jag slagit sönder en kamera (igen) men stativet tog smällen. Det ser jag som en tydlig fingervisning från övervakaren. Som jag vet namnet på, men sånt får man inte säga. Meddelandet lyder: behåll försäkringarna tills du lagt ner den kommersiella verksamheten helt.

De varma mörka kvällarna jag trodde var slut för året har kommit tillbaka. Sitta ute i morgonrocken och lyssna på tystnaden (den relativa i orten:) eller musik i lurar är åter varje dags slutklämm. Och dagarna nu så varma att det är obekvämt igen. Svettigt att jobba.
De fjärilar som är kvar är vita kolfjärilar. I motljus blir de småänglar, som de förresten kanske är. Vad vet jag?

Fläkten står bredvid öppna spisen. Fläkten avstängd. Ingen brasa i spisen. En bra bild av denna årstid faktiskt. Symbolisk och tydlig på samma gång. Nedkylning eller uppvärmning. Det är frågan dag för dag nu. Vi vet hur det kommer att gå men vill inte ställa undan fläkten förrän allt hopp är ute.

Dags att göra nytta. Men hade jag tid och råd så skulle jag i stället köra ner till Louisiana och se Lucian Freud. Ta en långsam bilresa på småvägar och övernatta på något pensionat på vägen. Med hotellfrukost. Resan kanske lika mycket värd som utställningen, eller mer. 

God morgon!

Famla i mörker.

En nödvändighet i många fall för den som utövar någon konstnärlig verksamhet. Men rent fysiskt kan man också famla i mörker. Mitt första år på ön, då som internatskoleelev, betydde många nya erfarenheter för mig. En var de mörka, för att inte säga helt svarta, sensommar- och höstnätterna. Innan kylan kom. På den tiden hade jag för vana att gå en promenad, längre eller kortare beroende på vädret, varje kväll. Nära skolan fanns en väg som gick rakt ut i ingenting och inte hade några gatlyktor. Det var en märklig och fantastisk känsla att gå den kvällar då moln täckte den annars nästan påträngande stjärnhimlen. För efter någon kilometer fanns inte längre några ljuspunkter alls. Horisonten försvann! Skillnaden mellan himmel och jord upphörde. Jag hade aldrig varit med om detta utomhus förut så det blev en till sensation i raden av sensationer min flytt söderut inneburit för mig. Att gå utomhus i ett fullständigt mörker. Jag gick långsamt med händerna utsträckta framför mig för att famla efter nästa plogpinne. Plogpinnarna stod tätt i rad och påminde om hur det kan vara på vintern på ön. Kanske att detta var lite av erfarenheten av att vara blind. All tillit övergick till hörseln och känseln. Och kanske än så länge namnlösa varseblivningsvägar som jag redan då var säker på fanns. I alla händelser en väldigt speciell känsla. Fick såklart vända om mot ljuset efter något hundratal meter in i svärtan men glömmer aldrig sensationen av att mörkret blev totalt. Att jag rent fysiskt kunde gå in i det. Att stanna och stå en stund och lysna på tystnaden. Bara tyngdkraften som hjälp med orienteringen.

Jag vet inte hur det är med denna väg nu men troligen mer bebyggelse och ljuspunkter. Jag talade aldrig med någon "inföding" om detta, eftersom det ju säkert inte var något speciellt med det för boende på platsen. Att kommentera det märkliga med att det är mörkt om natten skulle nog inte ha stärkt mina aktier som person med alla hästar hemma. Men för mig som bara bott på platser där horisonten aldrig helt försvinner var det något nytt. Något jag aldrig varit med om i fjällvärlden eller den stad där jag gjorde "lumpen". Kanske att det kan förekomma även på de ställena men i så fall i kombination med alltför många minusgrader för att ge sig ut på promenad. På en båt, mitt i natten ute på havet (fyra-fem månader av min lump var så) kan det visserligen bli becksvart, men då går det inte att gå in i mörkret eftersom båten har lanternor och även evigt ljus från bryggan (styrhytten), så mörkret är ständigt på avstånd. Möjligen skulle det bli en liknande upplevelse som mina kvällspromenader om man befann sig i en roddbåt eller kajak så långt från land att inget ljus når fram. På fjället kanske på skidor långt från närmsta by, men det är inte samma sak eftersom kylan då blir en allt överskuggande faktor. Och under varmare årstider blir det inte riktigt mörkt. Dessutom spelar det ju ingen roll eftersom denna blogg i all egoism bara handlar om det jag erfarit :-) och för mig blev mörkerpromenaderna en helt ny erfarenhet jag fortfarande tänker på ibland. Mörkret utom mig. Som blivit kvar i minnet.

Ensamheten.

Att vara ensam kan som alla vet vara både förbannelse och välsignelse. Ensamhet finns i många olika former. En är den påtvingade. En den självvalda. En är ensamhet i form av saknad. 

Påtvingad ensamhet är såklart värst. När det inte finns någon kvar man känner. Den tomheten hoppas jag få slippa. Då är det nog bättre att dra in årorna först. En lindrigare form av den ensamheten är när ingen längre vet något om ens barndom eller tidigare liv men man inte är ensam i vardagen. En ensamhetsform som kan vara positiv för den som vill ändra sin historia. Bli någon annan. Ljuga ihop ett annat liv.

Självvald ensamhet kan bara existera under förutsättning att man också själv har valet att kunna bryta den. Ingen människa väljer ensamhet utan att också kunna välja bort den. Det tror inte jag i alla fall. Däremot kan ensamhetsbehovet variera väldigt mycket. En trivs i sitt eget sällskap, en annan måste ha åtminstone någon i närheten för att trivas. Några nöjer sig inte ens med tvåsamhet utan vill höra många röster omkring sig.

Ensamhet efter en saknad kan vara någon som åkt, eller i värsta fall dött. Den ensamheten är absolut personlig och existerar oberoende av hur många andra som finns i närheten.

För min del har jag ett rätt stort behov av ensamhet. Jag tror det beror på en ganska ensam barndom även om den var lycklig. Men under ett par år från fem till sju års ålder ungefär slumpade livets händelser sig så att jag blev nästan helt ensam större delen av dagarna (morfar dog, syrran började skolan, mor på jobbet). Inte helt förstås men bara med en mormor som lite avlägsen barnvakt med ständiga hushållssysslor. Så jag lekte ensam eller med korna i hagen invid huset. Så minns jag det i alla fall. Detta var inget negativt egentligen, men jag utvecklade eller upptäckte nog då en "fallenhet" för att sysselsätta mig själv och gärna undvika flerfaldigheter. Helst vara ensam eller umgås med bara en kompis i taget när den tiden sedan kom. Och på den vägen är det. Eller som en kynneslikartad f.d. konstskolekompis sade för några år sedan när jag framförde tanken om att ställa ut tillsammans: - Ja kanske det. Då kan vi kalla den utställningen för "Två enstöringar".

Ett till kapitel om ensamhet är det om den eventuella själen med den eventuella fria viljan. I dag är det t.ex. en mycket stort demonstration i staden. Som jag inte kan delta i (har skrivit om sådant förut) även fast jag håller med om själva frågan demonstrationen handlar om. Den fria viljan tas ifrån den som befinner sig i en folksamling med samma mål och det är något jag klarar sämre och sämre med stigande ålder (i ungdomen inga problem alls). Men i någon mån likadant är det ju även med tvåsamhet eller grupper, gäng. En gemensam vilja måste i nästan varje steg formas. Den där själen som inte finns i individen utan mellan individerna (Peps Persson vid intervju med Patrik Svensson i "Den lodande människan"). När en massa människor blir en kritisk massa, vad händer med individen? Kanske därför åtminstone jag behöver mina ensamma stunder. En annan slags rytmik kanske. Den att växla mellan en och flera. I bägge fallen vila från det andra tillståndet. För till och med när man bara är två måste man ju förhålla sig till den andre. Också därför jag vill se en utställning i ensamhet innan jag går med någon annan. Jag kan inte "babbla på" om något så viktigt som bilder. Måste först i ensamhet vända och vrida på intrycken så att jag inte påverkas av den andre. Fortsättning följer en annan dag.

Städning.

Städa är inte något problem för mig. Det är, även om både jobbigt och tråkigt, en slags rening även på andra plan än de rent materiella. Jag klarar inte oordning och skräp i några längre stunder. Till och med i ateljén har jag så gott det går allt på sina bestämda platser och kan resa mig för att gå och justera något som ligger fel utan att egentligen tänka på vad jag gör ibland. Någon slags OCD är det väl. Som att eftersom tankar och fantasier osorterat och oviktat ständigt pågår utan möjlighet till påverkan måste i alla fall rummet jag befinner mig i vara i rätt ordning. Som en buffert eller ett skydd mot oönskade infall. Och då är såklart ateljén den bästa platsen. För där är jag ensam härskare. Det är bara min egen ordning som gäller, utan någon annan att ta hänsyn till. Det kan ibland betyda att jag, om allt är i ordning, bara sitter där. Timmarna kan gå utan att jag gör något alls. Inuti rusar det på som vanligt men det yttre är statiskt och kontrollerat och agerar ankare och motvikt. Ogärna släpper jag in någon. Om det ska ske så måste det vara förberett. Arrangerat. Absolut inte när jag arbetar med något. Eller bara har en overksamhetsdag. 

Andrummet döper jag ateljén till.

Man (jag iaf) är alla åldrar samtidigt. Halvpensionerad fotograf på soffan. 16-årig lagerarbetare som bara vill bort från byn. Femåring som undrar över en pappa. 20-åring med konstnärsdrömmar. Halvfet 50-åring som kuskar runt landet i firmabilen. 14-åring fiskande ensam på kvällen i strömmen. Nyfödd som tittar upp i en trädkrona. 75-åring som till sist äntrar tronen. 

Gick kanske lite händelserna i förväg där på slutet, men i stort sett tycker jag att alla erfarenheter, allt faktiskt, hela tiden är med och dyker fram i de mest otippade sammanhang. Pågår som ett ständigt brus i bakhuvudet (bredvid det andra bruset från den andra dimensionen). Och det går ju inte att påverka på annat sätt än med meditativ koncentration på något utanför. För mig skissboken. Eller storformatsfotografering (som ju kräver ett helt annat engagemang än fotografering med handkamera). Och städning också. Inte lika mycket att torka golv och sånt som att skapa ordning. Sortera. Lägga saker på sina platser. Om den kontrollen finns så blir det ofarligt att släppa på kontrollen över det andra, det inre kaoset. Inte som att stänga av genom koncentration på något, utan mer som att när städningen är klar och allt är inordnat går det bra att sitta där och låta hela livet rusa runt i tankarna. Blir nästan underhållande. Och syns inga dammråttor eller fettfläckar heller till, så blir den dagen en bra dag.

Framrutan och bakrutan.

Framrutan ska vara större än bakrutan, sade nån politiker i veckan. Och ja, om hen med det menade att det gångna är en dröm (ursäkta lånet Sandemose i himlen) eller att det är bättre att se framåt än bakåt så håller jag med. Delvis. För att se framåt förutsätter att man har koll i backspegeln också om man ska hänga med och fatta orsakssammanhangen.

Alla har väl någon gång läst om det där, idag omöjliga, experimentet med laboratoriemöss som genomfördes vid något amerikanskt universitet på 50-talet. Det gick förenklat ut på att en betingad smärta eller rädsla kan överföras från generation till generation och därmed till ett helt folk, utan att någon i de efterföljande generationerna egentligen utsatts för orsaken till den (i musfallet en elstöt som följde på ett särskilt ljud. Generationer efter var lika rädda för ljudet trots att de aldrig fått någon elstöt och väl knappast visste något alls om elstötar). Detta måste man även ha med sig när man försöker förstå konflikter mellan länder. Allt är inte dagsaktuellt. Ett angrepp på en part som bär på en desperation från sina förfäder kan utlösa något mycket värre än liknande angrepp på någon med en annan historia. Så bakrutan måste också synas även om man inte backar.

För övrigt har jag på senare tid försökt hitta något nytt läsbart, helst av svensk författare, men det slutar mest med att jag inte kommer förbi kapitel 1. Kvantitet saknas inte, men kvalitet tyvärr mer och mer ofta tycker jag. Fler och fler författare ger ut sina böcker i nån slags serieform och då tar idéerna förstås slut till sist.

Förra gången det var så (för mig) blev räddningen att läsa om några gamla klassiker för att liksom komma på rätt köl igen. Få tillbaka tron på skönlitteraturen. Så nu tror jag det blir trilogin "Vargskinnet" av Kerstin Ekman som får en andra läsning. Kommer ihåg att jag var grymt imponerad första gången. Så för mig räknas de romanerna till klassikerna. Så återknyter jag också här till allt ovan, om arv och generationer. God fredagsmorgon!

Innekvällar mm.

I går kväll var troligen sista kvällen i trädgårdens inbäddande värme och mörker, med slingan av olikfärgade lampor som upplysning åt tankegångarna. Sommarens bästa två-tre veckor är de i augusti när just de kvällsförhållandena råder. Varmt. Mörkt. Lampor i alla färger. Dämpade ljud. Svag lukt av tobaksrök från grannarna. Svarta trädtoppar mot natthimlen. Morgonrock på i korgstol. Tysta katter som bojar runt om i trädgårdsmörkret.

Men det var då det. Idag vit himmel. +18°. Knappt troligt att det blir fler sådana kvällar detta år. Nu transportsträcka fram till eld i öppna spisen kvällar. OK det med men inget man direkt längtar efter. Utomhus är alltid bäst. Det finns ingen frihetskänsla med ett tak och väggar. Trygghet kanske men inte frihet.

Kollar i vanlig ordning alla nyheter. Någon har gett ut en bok som ifrågasätter om virus orsakar sjukdomar :-), sågas metodiskt av virologi- och smittskyddsprofessorer. Allt under mässlingsutbrottet på någon festval för knäppjönsar. Boken kanske inte säljer så bra på festivalen när deltagarnas ovaccinerade barn nu insjuknar.

Valet som närmar sig piskar upp politikstämningen och de som tänkt ta över är redan tre veckor innan vi vet hur det går, i luven på varandra och ställer krav och drar röda linjer kors och tvärs som ju alla vet inte kommer att betyda luft när makten till sist ska fördelas. Den andra sidan sliter sitt hår mellan hopp och förtvivlan. Om de inte får sitta kvar kommer harmageddon, invasion av maffiosos, islamisering och inte minst mindre i plånboken att bli straffet för oss alla. Så det så.

Men solen den har ändå sin gång, även om den inte syns till idag. Så hoppas jag att den ändå är kvar där bakom det vita taket. Denna dag blir både analog och digital. Först analog med eget fotoprojekt och framkallning av färgfilm, därefter digital genom en mindre uppdragsplåtning. Allt medan katterna latar sig.

Uppdragen.

Som frilansfotograf har jag haft ganska omväxlande uppdrag under åren. Allt från att kuska runt landet och på 350 orter fotografera bilhallsarkitektur till några år som internfotograf i en offentlig förvaltning. Det senare var hemligt så länge det varade men det är många år sedan nu. Nämner ändå inte vilken förvaltning eftersom jag minns att de var väldigt noga och kollade allt man gjorde på nätet :-). Jag har plåtat hemlösa narkomaner på förmiddagen och kungafamiljen på eftermiddagen. Säkerhetsklassad för att kunna plåta diverse militärjox under utveckling och långa dagar med produktfotografering. Plåtat virtuella rundturer i kyrkor och slott och hållit kurser i digitalfoto, färgstyrning och bildskärmsprofilering för mediaavdelningar på företag, regioner och landsting, på den tiden det digitala var nytt (och numer har jag kurser i analogfoto och mörkrumsteknik, för nu är det det gamla som är det nya igen). Och ständigt med luckorna mellan de långvarigare uppdragen fyllda av lägenheter och hus jag fotograferat åt olika fastighetsbolag och mäklarfirmor. Halvfärdiga byggen och demolägenheter. Och många olika roliga och oroliga möten och situationer har det varit. Gubben som skulle ha med en gigantisk dalahäst på alla bilder. De nakna knarkarna som ockuperat en lägenhet jag oväntat kom in i för att fotografera. Likfläckarna i dödsbon där ensamma människor legat och dött. Mordhuset. Alla sorters människor i alla situationer. Självutnämnda halvkändisar i innerstan och folkskygga luffare i utkanterna. Politiker på alla nivåer. Verksamhets- och personalfotograferingar åt olika företag och tidningar.

Men idag har jag ett uppdrag som inte liknar något annat jag haft, ett jag härmed korar till det märkligaste hittills. Jag ska åka ut i skärgården och smygfotografera ett hus. De boende, som antagligen är hemma, får inte se mig. Inte förstå att huset fotograferas. Så ser bokningen ut. 

Varför överlåter jag till dig som läser detta att fundera på.
Bilden intill är en jag hade med i marknadsföringen på nätet för hundra år sedan. Visar företagsloggorna dåvarande kunder hade.

Nu ska jag leta upp lämplig ljudbok att lyssna på i bilen på väg till det hemliga uppdraget. God morgon!

Öppet hus 2026.

Jag är inte så bra på att visa upp mig och vad jag gör, men detta år kommer jag att delta i ateljéföreningens öppet hus (första eller andra helgen i oktober), med allt vad det innebär. Jag kommer att ha "butik" med måleri, skisser och annat + även sälja kvarvarande material för oljemåleri. Kanske akryl också. Sålde den mesta färgen internt i ateljéföreningen i juni, men en del finns kvar. Har inte bestämt ännu. Men någon återgång till måleri som uttrycksmedel blir det inte under överskådlig tid och inte vet jag heller hur länge jag kommer att stanna kvar i ateljéföreningen. Lutar allt mer åt enstöringslokal utanför tullarna. Det är för långt att åka helt enkelt. Eller snarare har det blivit för långt. För varje år som går blir det lite längre. För liksom man gjorde på medeltiden räknar jag avstånd i restid. Med bil snart omöjligt pga omläggningar och enkelriktningar som gjort att avgasandet pågår under mycket längre tid än det gjorde när jag flyttade in. Då var det rätt enkelt. In till stan, lite snirkel och sedan Högbergsgatan raka vägen över hela söder fram till ateljédörren. Där det gick att parka. Den vägen är för länge sedan stängd. Nu måste långa omvägar tas pga olika enkelriktningar och omläggningar och när man till sist är framme har snart alla parkeringsplatser dragits in, eller omvandlats till elbilstolpar. Plus höjda avgifter för trängselskatt och parkering. Så bil funkar inte längre. Tur att covidperioden var innan alla dessa försämringar. För då gick det ju inte heller att ta tuben.

Tunnelbanan idag tar ca en och en halv timme inkluderat gångtid. Men då tillkommer SL:s nyckfullhet med ständiga stopp och förseningar + överfulla tåg utan sittplatser och 30-40 graders värme i tågen sommartid. Och behöver man frakta något större eller tyngre så vet jag faktiskt inte hur det skulle gå till. Så det börjar helt enkelt bli för svårt att förflytta sig dessa dryga 15 km från orten till ateljén. Gentrifieringen stöds av miljökraven och ortenbor som inte har råd med elbil är numer bara välkomna på söndagar. Känns som även det är "på nåder". Resultatet blir att för att ha ateljé inom tullarna måste man också bo där, vilket nog de flesta som vet något om priserna i huvudstaden fattar är låååångt utom räckhåll för praktiserande konstnärer, förutom kanske 0,1% av desamma. Så med detta i åtanke tror jag flytt närmar sig även vad gäller ateljé. Huvudstaden motar ut de mindre bemedlade (som ju nästan alla kulturarbetare tillhör). 

Men åter till öppet hus. Det är jag som gör affischen så ska fundera på om vi ska ändra på den detta år. Komma på något nytt för att dra till sig uppmärksamhet eller om det är bäst med samma som alltid men nya datum och tider, eftersom den "söderpublik" som brukar komma lätt ska känna igen den och boka in besök i kalendrarna. Det får bli en fråga på något mailmöte. Jag återkommer med datum och tid även här.

Upp ur dvalan.

Vädervärdet steg med nedgången i natt från +37° till +17°. Humanare. Otippad regnskur ger smällkonsert i kattluckorna. Vädrar morgonluft. Och dylikt svammel tummas fram på mobilen här när jag inte kommer på något särskilt att skriva om. Mördaren plötsligt inne och på bordet. Spanar efter det torrfoder som fullständigt inkonsekvent placeras på olika platser så som andan i ögonblicket faller på. Just nu på fönsterbrädan bakom gardinen, vilket han på en sekund räknade ut trots att något aldrig tidigare serverats honom där. De andra i trygghet undan vädermakterna på värmegolvet i badrummet.

Igår kom idén om fotoprojektet vid sidan av. När jag i den tryckande värmen bar skräp till återvinningen. Har länge i bakgrundsmedvetandet testat och förkastat hundra vägar att gå. På samma sätt som planlöst kladdande på en duk för att försöka se vad det egentligen är som vill fram. Min arbetsmetod för allt i bildväg utom för timmarna med skissblocket som mer är som minnesanteckningar på vägen. Livsvägen. Men nu tror jag att jag vet hur denna del av orten kan gestaltas fotografiskt. Återstår att göra det bara och se om det går fram. Utan stöd av ord. Hoppas få tid och rum för detta den kommande veckan. Allt handlar om små avvikelser. Det är ofta så att två platser kan vara väldigt lika men att de små avvikelserna ger den speciella särarten. Vattenstämpeln. Spåren. Vilka som bor.

Övervakerskan.

Den vita katten vakar över mig. Morgonritualen är att jag med kaffemuggen inom räckhåll halvligger i soffan, kollar alla nyhetskällor från vänster till höger och kanske skriver något här, med henne i knät. Ibland ligger hon bara och tittar på mig. Ibland tvättar hon sig. Ibland arg, ibland kelig. Men alltid samma plats samma tid. De övriga lever sina kattliv och luckorna smäller med jämna mellanrum. Finns en i källaringången och en mot trädgården. Två världar med olika invånare och revir. Andra katter i många av radhusen. Mest håller de sig från varandra men en värsting bor i huset bredvid. En aggresiv slagskämpe som ofta får åka till djursjukhuset efter sina matcher runt om i området. Reviren är rätt små. Radhusträdgårdar.

Revir är ett märkligt ord. Ett märkligt begrepp. Även vi människor har ju revir även om de inte direkt är självutnämnda och inpissade. Snarare köpta och inhägnade. Sedan finns ju också reviret integritet. Hur stort personligt utrymme som behövs för att känna sig bekväm. Det ska varken vara för litet eller för stort. Själv skulle jag inte kunna trivas i en jättevilla eller en sjurumslägenhet. Mitt trivselrevir ligger runt 75-100 kvm för hus och 50-75 för lägenhet har jag märkt. Större eller mindre så minskar mina möjligheter till trivsel proportionellt. En jordplätt att sätta fötterna på är också en viktig faktor även om den inte behöver vara ägd.

Radhusträdgården är en intressant hybrid då man kan sitta nästan tillsammans med grannarna, bara någon meter bort men med en häck eller ett plank mellan. Man måste tänka på vad man säger även om man inte ens hejar på varandra. För man ser ju inte varandra. Radhusträdgården är ett extra rum på sommaren. Huset blir dubbelt så stort halvårsvis. Man flyttar ut. Läser, jobbar, vissa tom sover i trädgården. Utemöbler och grill obligatoriskt. Och katter. 

Den ena grannen röker och röklukten får mig alltid att tänka på Köpenhamn. Första tågluff i yngre tonåren då jag satt på golvet på Köpenhamns centralstation och någon annan luffare bredvid rökte. Känslan av äventyr och att allt ligger framför en visslar förbi allra längst ut i medvetandeperiferin. Det svaga men tydliga minnet. Av någon anledning minns jag inte alla år då alla rökte överallt, utan lukten just här leder alltid till just det minnet. Osynliga trådar i spindelväven.

Efter soffsittandet är det dags för någon timmes trädgårdssittande nu när morgnarna ligger runt +20° som är mitt ideal (och helst lite vind och lite mulet). Den vita katten nu vilsen. Följer med mig ut men klättrar sedan upp i fågelbordet som för länge sedan förvandlats till två alternerande katters fågeltorn. Placerat vid tomtgränsen och öppet åt bägge sidor ger det perfekt övervakningsläge över två tomter. Men inga fåglar varnar. Alla vet att hon är ofarlig. Den farliga svartvita ligger någonstans ute i parken och lurar på möss. Minst men farligast som mafioson Toto Riina (som visst bara var en och en halv meter lång), möss som han sedan lemlästade bär med sig in på tomten. Och förväntar sig beröm. Naturen...

De svarta gamla kattdamen, som ser dåligt och inte längre kan hoppa så högt, kommer ut på sin långsamma morgonpromenad. Och inga tänder har hon heller men äter torrfoder ändå. Nu kom jägaren hem. Tomtassad så han vill ha mat. Och den stora grå sover som vanligt på värmegolvet i badrummet. Grannen tänder en till cigarett. Lördagsmorgon.

Installation.

Tvingad av Microsoft och Adobe har jag köpt ny dator. Två som inte klarar Windws 11 måste alltså pensioneras trots att bägge funkar i alla andra avseenden. En stationär och en laptop jag nu inte vet vad jag ska göra med. Den stationära kan inte heller köra nya versionen av Adobe Bridge. Och knappt vissa funktioner i Photoshop heller.  Bägge dessa program nödvändigheter varje dag i min verksamhet. Företagen tvingar fram ofrivillig konsumtion och kapitalförstöring. Funderade på att försöka hitta en användbar "knappmobil" istället för min påträngande fotboja och övervakare smartphonen, men just det, bank-id. Och just det, bokningen av jobb, där kunderna loggar in och bokar själva. Och just det, Spotify och ljudboksappen. Parkeringsapparna. Kartapparna. Helt i händerna på techbolagen. Ofriare än någonsin. Amerikanska företag bestämmer nu lika mycket över oss som de folkvalda i staten. Känns lite som att det här med länder börjar ersättas av företag. Som bestämmer vad jag måste köpa.

Det är nog detta tysta bakgrundsförhållande som ligger bakom den analoga rörelsen, eller trenden eller vad det är. Unga människor som försöker vända sig från den digitala tekniken. Som förstått att hantverksyrken är de enda som numer är säkra från AI-övertag.

Som fotograf med ett kommersiellt ben i den digitala verkligheten och ett okommersiellt i den analoga tillhör jag i alla fall numer åter igen hantverkarna. Detta sedan Sveriges hantverksråd återinförde fotograf på listan över hantverksyrken med gesell- och mästarbrev som yrkeslegitimation. Ungefär tio år sen var det. Och jag skaffade såklart genast bägge. Det första kunskapsbevis och det andra bevis på minst 10 000 timmar i yrket. Och rätt att öppna egen verkstad och ta lärlingar :-). Ja hur det nu är med den saken så var det lite kul med ceremonin i stadshuset då vi till toner av Drottningholmsmusiken inför publik fick ta emot mästarbreven. Då kändes det där med konstnär som väldigt långt borta. Och så är det. När jag tänker hantverkare ger det mig en slags tillfredsställelse som konstnär verkligen inte gör. Som att jag är hemma i det ena och lite löjligt borta i det andra.

Men nu börjar installationsdagen av ny dator med allt vad det innebär av svordomar..

Din sista dag.

Ibland dyker den upp, den där uppmaningen om att man ska leva varje dag som om det vore den sista i livet. T-shirt-tryck, affischer, påstådda uttaladen från den eller den gurun och bla bla. Men vad betyder det egentligen? Att man ska adrenalinmaximera eller? Extra allt? Jag tror vi får nog av sådant bara genom att slå på TV:n. I stället borde uppmaningen vara att leva varje dag som om det vore den första i livet. Som barnet som ser omvärlden för första gången. Att lägga märke till det lilla lika mycket som det stora. Alla underverken och allt liv som finns överallt. Den allra mest avancerade AI-modellen kan ju inte åstadkomma en maskros ens. Eller lusen som bor på den. Ska jag bli imponerad då? Fast det är klart, den där superintelligensen som ska ligga något år fram i tiden kanske kan utplåna oss människor, och det vore såklart imponerande. Den gapande homosapien som ska se allt och prova på allt ser egentligen ingenting. 

Gång på gång slängs barnen ut med badvattnet. Och det ökade energibehovet ska lösas på olika sätt, precis som om det vore en naturlag att energibehovet ökar. Ett skapat behov som ökar pga felanvändning. En konstruktion som med en kollektivt normalintelligent mänsklighet lätt skulle kunna lösas politiskt. Elektrifiering är ju bara att flytta problemet i sidled. Problemet som tydligen inte syns för de flesta. Överkonsumtionen!

Tyvärr, eller om det är tack och lov, kommer nog allt att antingen sluta med harmageddon eller med att det där flygande tefatet faktiskt landar i november och varelser med mer normal intelligens tar över för ett tag och styr skutan på rätt kurs. För det behöver vi uppenbarligen hjälp med. Syndaflod och omstart kanske är enda lösningen.

Alla jagen.

På dagarna två-tre. På natten, efter 12 ungefär ytterligare ett. Dessutom alla åldrar. 5-åringen finns också kvar och dyker oväntat upp ibland, liksom tonåringen, småbarnspappan och 50-åringen. Alla delar i den här halvpensionären. 

Ibland hör man uttrycket "sammansatt personlighet", men har inte alla det? Och ju äldre desto mer sammansatt eftersom fler stadier, åldrar och erfarenheter tillkommer, åtminstone fram till demensen. Fast kanske även den är en del eftersom åldersdementa, åtminstone i början, kan uppleva och berätta om annars totalt glömda saker. Eller så är det som jag ibland misstänker, att den åldersrelaterade egentligen är ett tecken på konstgjort förlängt liv. Att vi borde seglat vidare innan den kommer.

Hur som helst. Jag vet att allt jag tänker om jag är vaken efter typ klockan två på natten är helt fel. För jag är då inte samma person som på dagen. Men det hjälper inte att jag vet det, tankarna mal på i sin egen regi ändå. Så omsomning är det enda som gäller. Sedan på morgonen är tankar om samma ämne helt annorlunda. Och förmiddagen till och med kreativ och optimistisk. Så förmiddagsjaget vill jag gärna se som mitt rättaste. Eftermiddagen är den praktiska personans tid. Då kan idéer från förmiddagen som kräver manuellt arbete göras. Åtminstone fram till långskuggtiden. För då mörknar världen ett tag nästan som på natten. Sedan rätar allt upp sig igen när det börjar skymma. Och hela tiden pågår dialogen mellan de olika åldrarnas personer i bakgrundsbruset från nästa dimension. Till allt detta måste också tilläggas årstidernas och vädrets inverkan på personan. Inte så svårt att förstå varifrån Robert Louis Stevenson fick inspiration till "Doctor Jekyll och mr Hyde". Jag tror han bara drog allt inom sig till sin absoluta spets. Följde upp fragmenten.

Med individuella variationer tror jag att det är som ovan beskrivits för de flesta, om inte alla. Tänkande och reflekterande personer då alltså. Och med risk för skamkänslor kommer jag nu att tänka på Marianne Lindberg De Geers verk "Jag tänker på mig själv". Men det behöver ju inte finnas någon motsättning mot att också tänka på andra. Hoppas jag.

Innantiden.

Nu? En annan luft, inte riktigt sommar. Mer allvar. Är mitt i "Babetta" av Nina Wäha. Handlar en hel del om den lyckades olycka. Det stora Jaha och sen då?, som finns i slutänden av varje karriär. Spännande men inte lika övertygande och fängslande som "Testamente" eller min favorit "Major virvelvind". Slutomdöme kommer senare nån gång när jag läst ut den.
Höst förresten. Det är inte riktigt det heller. Just augusti är någon slags mellantid. Inte riktigt sommar och inte riktigt höst. Och sensommar tycker jag är ett för inexakt ord. För denna månad är inte bara en naturhändelse utan också en slags paus mellan andetagen i många verksamheter. För mig som haft eget företag i över 30 år märks det på att knappt några jobb kommer in. Det råder liksom en slags dvala med halv eller i alla fall mycket mindre bemanning på företagen i min kundkategori och de flesta andra också tror jag (förutom serviceyrkena alltså, som ju aldrig kan ta det lugnt). Många har kommit tillbaka till stan men fortsätter med utekvällar på restaurangerna. Lite jobb på dagarna. Tunnelbanan fortfarande på sommartidtabell. Gymen tomma. Lägre trängselskatt.

En tid jag gärna skulle dra ut på hur länge som helst. När kvällarna är varma men mörka. I trädgården med ljusslingan i alla färger. Katterna liggande lite överallt i stolarna. Tyst för att vara i orten. Mörkt. Innan...

När två blir till en.

Nästan klar med min hybrid. Förstoringsapparaten Intremopemus. Bestående av delar från två olika förstoringsapparater + en del annat. Intrepids utmärkta moderna ledlampehuvud, med inbyggda filter kombinerat med bottenplatta och pelare från en Meopta Opemus. De bästa delarna från en gammal och en ny värld. Problemet med Intrepids nyutvecklade förstoringsapparat är att om den monteras på ett reprostativ (vilket är vad som rekommenderas) så kommer den för nära sådana stativs raka, vertikala pelare. Det går inte att få några större storlekar på kopiorna eftersom projiseringen krockar med pelaren. Avmaskningsramen hamnar för nära pelaren. Så alltså behövs en vinklad pelare. Vilket finns på de flesta äldre förstoringsapparater. I mitt fall som sagt har jag använt en pelare och bottenplatta från en Opemus från 1960. Lite konstigt kan jag tycka att Intrepid inte tillverkar detta också. Behovet är ju så uppenbart. Fästet i stativet är heller inte så lätt att få till. Man får ändra om lite på förstoringshuvudet och köpa till lite skruvar och jox för att få till det. Testas under hösten!