Accelerationen.

Om man läser mycket skönlitteratur av samtida författare så märker man snart att många begrepp, mycket teknik och mycket av det som var allmängods för ens egen generation har blivit o- eller halvkänt för nästa, alltså den författargeneration jag syftar på. Och science fiction för deras barns. Det är lätt att underskatta hur snabbt saker och ting förändras när man lever i en tid av konstant acceleration. Bara för en generation sedan kunde man förvänta sig att dela erfarenheter med sina barn och att språk och teknik skulle vara åtminstone i grunden samma. Nu är det inte längre så. Vi hamnar längre och längre bort från varandra. Alla timmar jag och mina (manliga) generationskompisar skruvade på mopparna och lärde oss mekanik och förbränningsmotorer, eller ägnade oss åt fiske och utomhusaktiviteter, eller gjorde lumpen för den delen, har våra söner lagt på datorer och annan digital teknik. Grundkunskaper säkert på liknande nivå men på helt olika områden. Och inget tyder väl på att detta skulle förändras. Alltså accelerationstakten. Nästa generation och alla därefter får nog också erfara detta.

Och på grund av det har det blivit knepigare för min generation (mig i alla fall) att läsa svenska romaner av unga författare där företeelser från "vår" tid beskrivs eller bara förekommer i bisatser. Det blir lätt så att man (jag) hakar upp sig på detaljer som inte stämmer eller som bara är nästan rätt, en liten aning missuppfattat. Jag förstår ju att detta är orimligt och orättvist, särskilt som jag ju inte vet hur många fel jag sväljer när jag läser äldre litteratur om sådant jag själv helt saknar både erfarenhet och kunskaper om. För att inte tala om allt från andra kulturer. Men icke desto mindre. Det är ett problem som kan överskugga en hel berättelse hur bra den än är i stort. Det är ändå ganska stor skillnad på att skriva om sådant man hört om och att skriva om sådant man faktiskt upplevt när författaren hört om ämnet som läsaren upplevt. Skillnad för läsaren alltså.

Stormmorgon.

I natt stormade det så att fönstren slets loss från fönsterbågarna och all lös inredning i huset blåste ut på gården. Kanske lite överdrift där men det blåste faktiskt ganska hårt. Men solen skiner åter starkt så vädret är bara typiskt för denna ö nu på morgonen. Typiskt dagtid är just vind och sol. Typiskt nattetid är kompakt mörker med stjärnhimmel där vintergatan går att se. En sådan himmel som stadsbon, eller ens tätortsbon aldrig får se pga ljusföroreningar. Och idag är havet ultramarinblått och himlen kobolt-coelin. Det ser liksom strängt ut. Blått, grönt och ljusockra. Inte många mellanting. Ungefär som målaren Axel Kargel framställde ön. Jag brukar inte vara helt överens med AK då jag tycker att han drev stiliseringen för långt i förhållande till färgträffsäkerheten. Han var inte lika säker på färgområdet som t.ex. Vera Frisén utan stiliserade hårt även sina halvmissar. Känns lite som att han försökte maskera ett lite schablonartat färgval med strikt komposition. Synd. För om färgerna träffat mitt i prick så hade det nog givit honom berömmelse även utanför ön. För faktiskt så har inte jag någonsin genom åren stött på honom annorstädes. Morgonpromenad nu med "Efter röken - om pipor, människor och konsten att uppskatta långsamma saker". En kort ljudbok med lång titel som kanske blir sällskap på promenaden om det blåser så hårt att det inte går att tänka. Författaren heter Niklas Sandberg.

Makterna.

Nytt islamistdåd i Berlin igår. En radikaliserad person körde en bil rakt in i en prideparad. Israel-Palestinakriget. Indien-Pakistan. Boko-haram i Afrika. IS. Al-Qaida. Och vill man backa i tiden så har vi korstågen. Tvångskristnande av "vildar". I Moskva sitter patriarken Kirill och välsignar allt hans galne diktatorchef gör. Gudstron fick Gustav II Adolfs och Karl XII:s fattiga och okunniga soldater att marchera rakt in i metallduschen. Den kristna högern i USA. Amerikaner som tror att en israelisk influencer och sektledare var "guds son". För drygt 2000 år sedan. Som gärna på grund av denna galenskap eldar upp sig till upplopp och våldshandlingar. Och så vidare.

Det här behovet en del har, att tvinga andra till underkastelse, är nog mycket starkare än alla de olika och motsägelsefulla religioner som används som alibi för ondskan. För i min värld är det ondska att försöka få makt över en annan människa. Maktambitioner över huvud taget är av ondo. Makt som utövas i form av tvång värst. Knutby, alla historier om sektoffer. Alltid handlar det om makt i första hand och religion som back-up alibi. Sommarprataren jag nämnde i förra inlägget beskrev helt aningslöst sin ondska med start i en djurplågerihistoria. Sin tillfredsställelse av att känna makt. Ofattbart faktiskt. Primitivt.

Må vara att jag är långt från någon ambitiös tävlingsmänniska och aldrig har varit fanatiker på något område och aldrig kommer att "offra mig för något större" men jag kan inte låta bli att undra varför makt för maktens skull inte upprör fler? Att många nästan verkar tycka det vara beundransvärt? 

Det enda som skulle få mig att ta till maktmedel är om någon skulle skada mina närmaste. Min familj. Och religion, tro, tycker jag är något mycket privat. Det jag tror på kan jag förstås tala om men om någon annan skulle tro samma sak är mig totalt likgiltigt. Jag är jag och du är du. Så enkelt bara.

Avslutar med citat från den kloke Charles Bukowski (citat brukar byta upphovspersoner, men detta är faktiskt CB):

"We're all going to die, all of us, what a circus! That alone should make us love each other but it doesn't. We are terrorized and flattened by trivialities, we are eaten up by nothing."

Gurglandet...

...från kaffebryggaren på morgonen. Den första blicken ut genom fönstret. Promenadvägen till Åkermyntan och affären (där en ny dödsskjutning skedde i går). Gladan som cirklar över träden. Kokt röding med gräslöksås i köket för hundra år sen. Den ljust turkosa roddbåten. Tidig regnmorgon med det skärande ljudet från sågen. Lifta hem från skolan bara för att det är kul. Uppställning på kajen. Elritsor i alla blänkande färger i avan. Femöringar på rälsen. Funderingar över en osynlig far. Sommarnattsvandring hem från Helmertz. Vraket av Moj som plötsligt tornar upp sig som en vägg på 30 meters djup. Barfota på hårt grus eller brännhet sand. Gravstenarna. Storlomens meddelande från sjön, att nu blir det regn.

Allt detta är lika starka intryck. Det mesta bara obegripligheter för den del av världens befolkning som inte råkar vara jag. Allt är också material till bilder, skisser, försök att förmedla. Omvandla intryck till uttryck. Och lägg till de ovanstående lösryckta exemplen en minst lika stor värld av halvmedvetna eller bara anade intryck.

En slags biomassa som grundmaterial för personer med uttrycksbehov (och alla andra också såklart). Alla helt olika och alla med helt olika arbetsmetoder. De flesta kanske låter allt stanna inombords men de som behöver få något slags utlopp och känner en stark vilja att försöka kommunicera intrycken/känslorna kan ju göra detta, eller åtminstone försöka göra det med praktiserande av någon konstart. Skriva, dansa, måla, eller vad som ligger närmast. Poängen här är individualiteten. Olikheterna. 

Den första konstskolan jag gick i hade två huvudlärare med helt olika konstsyn, den ena med rötter i Göterborgskolorismen, alltså måleri som absolut uttrycksmedel och inga ord. Den andra i en delvis idébaserad tradition. På så sätt försökte de täcka upp ett brett område inom bildkonsten och försöka lotsa eleverna på rätt väg, som ju är något väldigt individuellt. Ett svårt jobb. En av mina klasskamrater anförtrodde mig många år senare att hen hade lidit av psykisk ohälsa när hen började på skolan och att den ena läraren hade varit bättre på att hjälpa än psykologerna. Att den där konstskolan kanske hade varit räddningen. Så kan det bli om läraren är tillräckligt lyhörd för vilken väg konstutövandet behöver ta. Andra saker kanske hänger ihop oupplösligt. Att inte klampa runt i porslinsfabriken är nog en konstlärares främsta uppgift. Lyssna och lotsa.

Det här skriver jag eftersom jag precis lyssnat på sommar i P1 där en konstnär berättar om sitt liv och sin konstsyn. Nu vet jag inte om hen undervisar eller har gjort det, men i mina öron verkar denna person vara högst olämplig för att handleda någon på en från början osynlig väg. Jag har svårt för personer som "vet", som inte tvivlar. Eller ifrågasätter sina heliga kor. Kom att tänka på det där med lärare när jag hörde hens fullständiga övertygelse om att ha fattat allt, för väldigt många konstnärer har ju någon eller några perioder då lärarlön är välkommen och kanske enda sättet att få till någon ekonomi. Tyvärr finns det också en kategori av konstnärer som verkligen tror sig fatta mer och bättre än människor i andra yrken. De arga allvetarna :-). Som avskräcker folk från andra bakgrunder och med andra utbildningar. Nu tillhörde nog denna konstnärsröst i radion inte den gruppen pga sitt tekniska, naturalistiska måleri som nog alla accepterar och beundrar, men efter radiopratet tror jag tyvärr att mångas förutfattade meningar om konstnärer fick nytt vatten på kvarnen. En bekräftelse på myten om konstnären som gränslös boarderlineperson och narcissist.

Återvändande frågor.

Detta hände när jag var 20 år gammal: Jag låg på soffan i min andrahandslägenhet i en stad mitt i Sverige. Hade kommit hem från skolan och slängde mig direkt i soffan några minuter. Tänkte på inget alls. När jag efter en stund skulle resa mig för att göra något annat så gick det inte. Eller nästan inte. Jag upplevde att min kropp vägde så mycket att jag knappt med alla krafter kunde pressa mig upp från soffan lite grand. Och detta var på den smala och vältränade tiden. I alla fall så lyckades jag till sist med den största ansträngning och under stor förvåning och förvirring pressa mig upp i stående och vände mig om mot soffan. För att få se mig ligga kvar där och titta på mig. Panik. Släppte mig ner på soffan igen och låg och blundade en lång stund. När jag sedan till sist vågade prova att resa mig var allt som vanligt igen och jag visste verkligen inte vad jag varit med om. Vågade inte berätta om detta för någon förrän flera år senare. Ville ju inte riskera att bli avfärdad eller utskrattad. Men det var inte någon dröm. Det är jag helt säker på.

När jag en gång många år efter händelsen ovan, studerade datorgrafik på högskolan i Skövde, ingick förstås en del orientering i spjutspetseriet inom datorers användning för olika former av visualisering (kursen i Skövde hette "Datorn som konstnärligt redskap"). Jag minns en historia, möjligen från en bok vi helst skulle läsa, som hette "Computers as theatre" av Brenda Laurel. Det var en beskrivning av ett experiment som utförts vid något universitet i USA, där man forskade om virtuell verklighet. Experimentet tillgick så att en liten radiostyrd bil försetts med en videokamera och ett par känsliga mikrofoner som registrerade hur det lät när bilen körde omkring på det ojämna cementgolvet i en stor hangar. Vidare kunde videobilden bilen "såg" + ljudet den "hörde" via mikrofonerna skickas till en slags hjälm en försöksperson fick ta på sig. Hjälmen utestängde alla intryck från omvärlden utom de (bild ch ljud) som förmedlades från bilen och ljudet av försöksledarens röst. Försökspersonen fick sedan sätta sig i en bekväm stol med en kontrollmanick i händerna som hen kunde köra bilen med. Försöksledaren lämnade hangaren och instruerade från ett angränsande fönsterförsett rum, muntligt hur försökspersonen skulle styra bilen bortåt i hangaren och kommenterade olika saker bilen körde fram till och "tittade på". Efter en stund, när bilen befann sig i den andra änden av lokalen fick försökspersonen instruktioner om att vända bilen 180 grader och stanna. Sedan frågan: - vad ser du? Svaret oftast: - en person som sitter i en stol längst bort i hangaren.
Om försökspersonen nu inte redan fattat och svimmat så sade försöksledaren: - det är du!

Så kan det gå att flytta ett medvetande. Riskabelt experiment enligt mig. Vem kan ha vetat hur försökspersonerna skulle komma att reagera? Men man får väl anta att försöksledaren friskrivit sig från ansvar på något sätt innan.

Hur som helst så påminde det mig såklart om soffhändelsen och jag tror nu idag att det var ungefär samma sak. Fast ändå inte... Men en förflyttning av medvetandet från kroppen var det i bägga fallen.  

Långa skuggor.

Sommareftermiddagar när ljuset gulnar och skuggorna förlängs. Och om det dessutom blåser så kan det hända att ett spöke skymtas i skogskanten. Den sämsta tiden på dagen. Dagens motsvarighet till nattens vargtimma. Allt är diffust och allt kan hända.

Ända sedan jag var liten har jag skyggat för den timmen. För det är runt en timme innan dagen övergår i sen eftermiddag och sedan kväll. Den timma då andra makter än de vanliga är lite för nära. Men det är bara blåsiga dagar med starkt solsken som verkligen kan framkalla denna känsla av osäkerhet och overklighet.

Nu, efter alla år har jag kommit på knepet. Man kan ju bara sova sig igenom. Och sedan vakna som en överlevare! Passar utmärkt eftersom jag ändå alltid är trött vid den tiden.

Men idag var det mulet och stilla så ingen spöktimma kom. Allt väl och nu blir det kväll.

Att navigera sig genom livet påminner ofta om hur de två besökarna i zonen, i Tarkovskijfilmen "Stalker", måste söka vägen framåt. Ibland blir det o- eller halvmedvetna vägar som inte tänkts ut och planerats så noga och i bland kan i alla fall jag snudda vid tanken att det spelar liten roll vad jag tänker och vill. Livet händer mig ändå, även om jag bara sitter på en stol och tittar in i väggen. 

Men möjligen kan det gå att vända på steken och istället för att tänka på vad jag vill med livet, tänka vad är det livet vill med mig? Det är så jag uppfattar att besökarna gör i Stalker när de följer vägvisaren som tar sig fram genom att planlöst kasta iväg en järnmutter fäst i en tygremsa för att sedan se var den landade och gå dit. De har bytt driftighet och handlingskraft mot lyhördhet. Eller snarare är det vägvisaren som gjort det. Så klart kan det ses som att de viljelöst följer en galen sektledare men det kan också ses som att denna sektledare är själva ödet. Och att de på den vägen faktiskt kan se lite in i framtiden. Vart de ska oavsett vad de vill.

Handlingskraft kan såklart vara bra men ibland är vilsenhet och villrådighet den rätta vägen för att kunna uppfatta de små nyanserna och följa de knappt märkbara impulserna. Så är det i alla fall för den som sysslar med någon konstnärlig verksamhet. Improvisationen kan inte tänkas fram eller planeras. Den kan bara komma från viljans utplånande och kontrollens motsats. Lyssna istället för att styra och ställa. Sova sig igenom den där eftermiddagstimman och botanisera bland drömmar i stället för att gå ut och klippa gräsmattan.

Men nu blir det en kvällspaus här så jag fortsätter skriva i morgon.

Och nu är det morgon och jag har tappat tråden, om det nu fanns någon. Hur som helst är det två obligatoriska muggar kaffe och praktiska frågor som gäller nu. Och nyheterna från alla håll. God morgon!

Vinnarskallar.

Något som alltid fascinerat mig är människor som ser livet som en tävling. En tävling där andra ska besegras. Jag har aldrig riktigt kunnat greppa det sättet att tänka och vara och har därför (tror jag) ett evigt intresse för ämnet. För jag tycker det är spännande. Obegripligt. Mystiskt. Underhållningsvärdet är så stort. Maktkamper. Vinnare och förlorare. 

En gång för ett par år sedan, vid en av mina återkommande bokhyllerensningar, råkade min dotter vara hemma och kolla på alla böcker jag plockat ut för transport till Lälkarmissionen, som hon tidigare bara sett ryggarna på och aldrig reflekterat över vad det egentligen var för luntor. Hon nästan skrek av skratt när högen med biografier över gamla kungar och drottningar växte. Tror det fanns tre stycken bara om Karl Knutsson Bonde (men han var ju iofs kung tre gånger satt..:) och en drös andra från Erik Segersäll och framåt till typ Gustav V där sedan mitt intresse tydligen upphörde. 

Jaha, att det skulle vara något konstigt hade ju jag aldrig tänkt. Historia är ett stort intresse för mig då historiekunskaper behövs för att kunna fatta vad som händer i världen nu plus att jag har lätt för att leva mig in i historiska berättelser. Och regenterna är ju oundvikliga. Alltså fram tills de inte längre har någon makt över människors liv, vilket i Sverige ju inträffar ungefär med Gustav V. Men en intressant poäng från dottern var att jag som är uttalad om inte republikan, så i vart fall motståndare till ärvda ämbeten, och därmed ogillar vår nuvarande monarki, har så många böcker om just olika hov. Funderade lite på det och nu tänker jag att mitt historieintresse är lite dubbelt. Egentligen kombinerat med de för mig så obegripliga tävlingsmänniskorna. Nästan så mycket att jag inte riktigt vet vilken drivkraft som är den starkare. För jag läser med lika stort intresse om snorrika familjedynastier och maffiafamiljer. Extrema tävlingsmänniskor som skaffat sig makt över andra och som ännu mer obegripligt beundras av många. Det är någonstans det jag inte kan förstå och gång på gång återkommer till just därför. Viljan att förstå detta smälter ihop med viljan att förstå historien.

En del av detta är också viljan att försöka förstå beundrarna. De som ser upp till olika makthavare eller t.o.m till bedragare och brottslingar just av den anledningen att de lyckats betvinga, lura eller på annat sätt "vinna" över andra människor. Dömda mördare som sitter i fängelset och sorterar beundrarpost. Ekonomiska brottslingar, bedragare som får sitta i TV-sofforna. Gangster-rap som beundras av innerstadens musikjournalister (som inte fattar vad det är de hör). Att det finns en fascination är en sak, men att beundrarskaror skapas förstår jag inte. Än iaf.

Det är det där med tävlandet. Många fotbollsmatcher och turneringar var jag med på (som materialare) i min sons lag under de år han spelade. Och visst var det kul när killarna vann, men en del föräldrar med röda ansikten och vidgade näsborrar tänkte jag alltid något annat än kul om. Det kunde vara ilskan efter en förlust eller den överdrivet triumferande stilen med extra högljutt tal efter en vinst som ibland fick mig att undra om det var så bra att sonen spelade fotboll. De här föräldrarna som trodde att de själva var med i laget vid vinst och som låtsades bara vara anonyma åskådare när deras barn förlorat. Obegripligt. Och en del i detta med mitt historieintresse.

Kanske handlar allt i grunden bara om att förstå andra människor och deras beteenden. Eller att förstå mig själv. Varför jag ser tävlingsmänniskan som lite löjlig och ömkansvärd. Jag tycker också det är kul att vinna något, att vara bäst i något sammanhang, men det är inte viktigt. Bara lite kul. När jag tänker efter så är det ju den sorts människor som funkar som jag i detta som blivit livslånga vänner också. Vilket också betyder att tävlingssporter aldrig har varit något mer än förstrött inslag i mitt liv. Jag hänger på för att det roar andra i min närhet ibland. Såklart är jag inte heller det minsta road av någon form av spel.

Nu invänder nog en del att alla mänsklighetens framsteg bottnar i tävlingsinstinkt. Men jag tror inte på det. Jag tror nyfikenhet och fascination är de stora drivkrafterna. Det var nörden som tyglade elden, uppfann hjulet, inte hövdingen. Hövdingen borde ha landsatts på en öde ö tillsammans med andra hövdingar för att tävla, konkurrera och betvinga varandra. Och till sist kanske VINNA! Jaaaaaaa....

Händelser på ön.

När Jan Stenbeck dog i Paris stapplade hans gamla bassethund Lothar ut på terassen i Luxemburg och ylade. Det hade den aldrig förut gjort. Mitt i ylandet ringde telefonen med dödsbudet. När de fyra barnen senare möttes och satte sig ner för att ha familjeråd om vad de skulle göra med företagsimperiet, flashade deras mobiltelefoner igång samtidigt trots att det inte fanns någon teckning där de befann sig och ingen hade rört sin lur. De hade fått mobilerna av sin far bara för att han var så stolt över sin "uppfinning" trots att detta var innan nätens utbyggnad. Men han ville ändå att de skulle ha dem med sig överallt. 

Igår kväll när jag gick och lade mig visste jag att Argentina skulle vinna över England i fotboll, med 2-1. Trots att England spelade övertygande och ledde med 1-0 när jag slutade titta (är eg. inte så intresserad av fotboll). Reflekterade inte alls över det då, det var bara en tanke som fladdrade förbi som en rörelse allra längst ut i synfältet. Och liknande saker har ju faktiskt hänt många gånger och kan såklart ses som slumpmässiga sammanträffanden. Saker man egentligen inte bryr sig så särskilt mycket om som i detta fallet en fotbollsmatch där jag inte "höll på" något av lagen. 

Ungefär samma sak har hänt många gånger i "små" sammanhang, men en av de tydligaste hände mig i slutet av 2019 då jag hörde en kort radionotis om en okänd influensaform som upptäckts i en by i Kina. Då visste jag någonstans att pesten var på väg och vilka konsekvenser det skulle bli trots att nyhetsflashen bara var en liten kort notis bland andra viktigare. Och som jag såg till att glömma i nästa stund eftersom det inte går att prata om något som ännu inte hänt. Förpassades till oviktigt längst ut i kanten av synfältet. Men det fanns där.

Jag tror det s.k. sjätte sinnet egentligen inte är någon märkvärdighet. Bara något glömt. Som människor inte längre behöver men som möjligen går att återuppväcka och träna. De där Stenbeckgrejorna har jag ingen åsikt om men händelser som kan verka oförklarliga tror jag har en av två förklaringar (finns säkert fler men dessa två verkar enklast att ta in). Den ena som sagt att det sjätte sinnet finns men är glömt och utslocknat eftersom den moderna människan inte längre behöver det. Katterna jag dagligen umgås med har någon slags ytterligare varseblivning förutom de vanliga. Det tycker jag mig ha sett många exempel på. Det kan vara sånt som att gå till dörren och vänta en minut innan bilen kommer fast det inte gäller någon regelbunden tid. Och liknande.

Den andra förklaringen stod Albert Einstein för. Den att tiden inte är linjär. Eller att den är det men orsak-verkanskedjor inte är det. Och det har jag ju lite svårt att ifrågasätta med mina något begränsade fysikkunskaper. Men tror ändå att detta skulle kunna förklara fotbollen och pesten ovan.

Hur som helst blir livet så mycket rikare och roligare när man tar med i beräkningen att man kanske inte vet allt. Det har ju knappast saknats historiska exempel på när vi tvåbeningar fått omvärdera hela tillvaron på grund av någon ny upptäckt.

Jim och Jim.

Läste av en händelse om enäggstvillingarna Jim och Jim, som levde sina liv parallellt men likadant i så hög grad att man verkligen häpnar fram tills de i sitt/sina trettionionde år till slut träffades. Det finns flera historier om enäggstvillingar där de ovetande om varandra och på olika orter levt så gott som identiska liv, gjort nästan precis samma livsval osv. Jim o. Jim i Minnesota (USA) är bland de mest kända. Väl dokumenterat då det är nutida och bägge fortfarande lever. De särades på och adopterades bort vid födseln för att sedan ovetande om den andre men bara på ca sju mils avstånd från varandra leva ett i många avseenden likadant liv. Gifta två gånger, bägge gånger med fruar med samma namn. Bägge far till en son med samma namn. Körde samma bil, hade samma jobb, rökte samma cigaretter och föredrog samma ölmärke. Bägge hade en hund med samma namn. O.s.v. Allt förutom den normala utseendemässiga likheten.

Men. Det intressantaste med detta är egentligen, tycker jag, att de döptes till samma namn av sina om detta ovetande adoptivföräldrar. För det skulle ju då antyda att likriktningen började utan ens deras egen viljas inverkan. Tidigare. Och det i sin tur får förstås tankarna att gå till frågan om hur fri den fria viljan egentligen är? När man lägger ihop allt det ovanstående är det ju faktiskt lätt att börja fundera i fatalistiska banor. Hur mycket bestämmer vi om våra liv egentligen? Eller hur mycket tror vi att vi bestämmer? Om vi inte bestämmer något alls, vem skrev då manuset och vad skulle meningen med det hela vara? En sån cirkus utan publik? Som så många andra frågor slutar det hela med ett gigantiskt frågetecken. Och med att man bara kan välja vad man vill tro. Utan att faktiskt veta.

Tänker på karl XII:s armé. Som hade anfall som enda taktik oavsett fiendens övermakt (ja jag vet, förenklat) men lite så var det ju. Och, enligt vad jag kunnat läsa mig till behövdes inga mordhot för att få frontsoldaterna att gå rakt in i projektilregnet. Inte som idag när fronttjänst är det mest fruktade som ingen vill göra frivilligt. Istället marscherades det om inte gladeligen så åtminstone utan tvekan in i elden. Varför? Knappast för fosterlandet då de flesta ju var legosoldater från olika håll. Orsaken var väl snarare religiös fatalism. Det finns en gud som bestämmer och åt det finns inget att göra. Förutom att be och hoppas. Gömma sig eller backa gör inte något för att förändra situationen. Är det dags så är det. Om inte så flyger kanonkulorna förbi.

Lite påminnande om senare tiders självmordsbombare. Förutom de två stora skillnaderna att självmordsbombaren möjligen anser sig ha så pass mycket fri vilja att tid och plats kan väljas. Eller kanske det också finns inom ramen för det större valet som inte kan påverkas av människor? Alltså planteringen av tanken hos bombaren. 

Den andra stora skillnaden gäller för bombare av  den "rätta" tron. Där finns martyrskapet efter smällen, med allt vad det innebär av hinsides belöningar. Något sådant kunde karolinen inte vara säker på. Ingen visste om resan efter döden gick neråt eller uppåt men säkert var i alla fall att Carolus själv var tillsatt av gud och därför det säkraste kortet att satsa på.

Ibland kan det vara svårt att skilja på fatalism och fanatism eller så är de två ord som överlappar och ibland betyder samma sak. Eller hur var det med andra världskrigets japanska självmordspiloter? Och när tanken går till dem spårar den också vidare i inkonsekvensens namn, till frågan varför de hade hjälm? (finns foton). Så slutar detta inlägg i ej ovanlig ordning halvvägs från målet och i andra frågor än från starten. Men spånandet här ska ses som en textbaserad motsvarighet till den bildbaserade i skissboken. Pennan får flyta fritt oavsett om det är bokstäver eller bilder som kommer ut.

Smaken.

I min ägo fick jag igår en gammal förstoringsapparat. En Opemus II från 1960. Den är i nyskick och fungerar som den ska, men det slående med den är utseendet. Produktdesignen som gör att den idag nästan passar bättre i bokhyllan än i mörkrummet. Det är något med originaltillverkade föremål som har en design som verkar vara lika del ren estetik som funktion. Det går inte att kopiera när originaltanken inte går att återuppliva. Klockan kan inte gå baklänges (i vardagen iaf). All s.k. retrodesign är dömd att misslyckas och bara bli löjlig eftersom det handlar om tom imitation. Allt runt omkring, alla kunskaper om världen och tidsandan går ju inte att återskapa. Kanske hade Opemusdesignern gjort något annat om den första månlandningen hade gjorts när hen skissade på formgivningen. Eller någon annan händelse vad som helst. Allt i omgivning och tankegods påverkar oss. Att försöka backa ens en sekund är lika omöjligt som att lära sig inte kunna cykla. En bra design är inte bara en smaksak utan också en fråga om designerns känslighet för intryck att omvandla till uttryck. En design som denna förstoringsapparat förutsätter att det var 1950-60-tal när hen vaknade om morgonen. Och eftersom min är tillverkad 1960 vaknade jag också den morgonen den lämnade fabriken. I den tidsandan. Det går inte att förstå!

Och då kommer såklart frågan om arkitekturuppropet/roret eller vad det heter. Ett fenomen i två skepnader. Den ena i just ett upprop på nätet och den andra, nyare, i form av ett politiskt parti.

Nu är ju arkitektur av en hel massa orsaker inte samma sak som produktdesign, men gemensamt är förstås formgivning. För en sådan har ju precis allt från det minsta föremål till den största byggnad. Och då med mer eller mindre inslag av estetik eller bara funktion.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om arkitekturuppropet (inte det politiska partiet som väl ändå är ett skämt) men uppropet som också har en och annan arkitektbyrå i ryggen tycker jag nog har sina poänger. Särskilt då de visar exempel på hur man tänkt och gjort i andra länder. För det verkar ju ändå som att det finns någon form av mänsklig gemensam estetik. Att röda stugor med vita knutar i Sverige är attraktivt för de allra flesta. Att få egentligen vill bo i en Wingårdhlåda.

Jag tänker att inslag av brutalism (som en del kallar det) kan vara livgivande i små portioner för byggnader som inte är tänkta att bo permanent i. En byggnad som Radisson Blu Waterfront Hotel i Stockholm blev ju, åtminstone för mig, snabbt ett oväntat och vackert inslag i stadsbilden. Men den sortens "överdesign" måste portioneras ut väldigt försiktigt och på rätt platser. När officiella byggnader och bostadshus kan förväxlas med äldre tiders spannmålsmagasin eller parkeringshus uppstår fenomen som arkitekturuppropet nog lätt. Arkitektur går ju heller inte att undvika. De boende på platsen kan inte komma undan. Så för min del slutar arkitekturdelen av detta inslag i att jag tycker att om det gäller bostadsområden så ska de redan boendes synpunkter väga tyngst. Men i utökade stadskärnor o.dyl. är nog arkitekterna bäst lämpade att få planera och utforma.

Överfallsoväder.

Det nya ordet myntat av SMHI. Bra beskrivande ord för plötsliga några minuter långa raseriutbrottsoväder som jag nu upplevt fyra gånger denna sommar. De fyra första i mitt liv. Ena stunden sol, nästa översvämning i källaren. Golvbrunnen utanför källaringången skulle ha behövt ett inlopp minst dubbelt så stort som det som en gång byggdes, för att hinna svälja vattenmängden som plötsligt bara vräker ner som om någon stått och tömt en gigantisk hink över huset. Sedan sol igen direkt. Och så lokalt att ingen en kilometer bort ens märkt något. Inga klimatförändringar i sikte? Naturliga svängningar?

Alla dessa förslag på omläggningar, elektrifiering, grön energi och bla bla bla. Syftet förstås gott men jag tror att den insikt som behövs är att den heliga tillväxten är roten till det onda. Att ingen tillväxt behövs utan tvärtom bantning på alla plan, främst i västvärlden och i den rika delen av asien. Människan är för fet. Skrytprojekten för stora. Läste just en utredning som slutar i att elbilstillverkning sammantaget har större miljöpåverkan än till och med dieselbilar. Då är hela tillverkningsprocessen inräknad med början i brytning av de jordartsmetaller som behövs för batteritillverkningen. Och vad gäller kärnkraft så finns det ingen lösning på hanteringen av avfallet. Bara uppskjutning av problemet. Alltså något för framtida generationer att lösa.

Kanske den av många påannonserade demokratidöden till sist kommer att orsakas av detta. De nuvarande diktatorerna och envåldshärskarna blir avsatta av andra diktatorer i andra änden av politiken, som sedan genomför alla nödvändiga begränsningar i mänskligt överflöd som krävs. Och fördelar de resurser som redan finns på ett rättvist sätt. Eller kanske kommer tvångsåtgärderna med det där flygande tefatet som ska anlända i november. Eller kanske att den möjligt superintelligenta AI som verkar finnas om hörnet tar tag i det. I oss. Allt känns möjligt när nu Norge kanske vinner VM i fotboll också.

I andra världar.

Varje morgon går den gamla svarta katt-damen sin långsamma promenad till sin utvalda uteplats under rabarbern. Där sitter hon sedan en stund och tittar på den inte längre existerande platsen. Sedan vänder hon och går in igen. Dricker lite vatten i fågelbadet på vägen. A skördade rabarbern ovetande om platsens betydelse för denna uråldriga familjemedlem. Visserligen hade vi ju ofta sett henne ligga där under bladen men trodde väl att hon bara lägger sig någon annanstans efter skörden. Men nej. Nu går hon dit och sitter en stund varje morgon, tittar mot där hon brukade ligga för att sen återvända in. Som en människa som besöker en grav. Tyst. Och A våndas.

Två veckor senare. Ön. Kattdamen är med såklart. Vet ej om hon har så mycket mer än ledsyn. Hon har inga tänder kvar. De har plockats bort den ena efter den andra under några år på grund av forl. Hon går sina vägar. Långsamt. Söker kontakt ibland genom att liksom stångas. Trycker huvudet hårt mot någon av oss människor. Jamar lågmält. Hon går där i en värld vi vet lika mycket om som vi vet hur det skulle vara att bo på Mars. Men ändå är vi liksom familj.

Den betydligt yngre vita katt-damen gör entré. Stirrar missnöjt med sina blå ögon och säger åt mig att lägga mig på sängen eftersom hon ska ta en tupplur på mina knän. Eller hennes knän som råkar sitta på min kropp. Allt är hennes och till för henne. Självklarheter. Tänker på en ramsa kompisen D en gång nämnde: "om jag inte ens får allt jag vill, vill jag inte finnas till". Så ter sig världen för vita damen. Hon i centrum, alla och allt annat är skapt för att tjäna henne.

Sedan har vi den lille musmördaren. Överspänd. Överkänslig. Lättkränkt och skygg. Misstänksam mot alla, även de han bott hos hela sitt liv. Lätt. Kan nästan sväva i luften i sina hopp utan att ta sats. Fullt förtroende för en enda människa. Alla andra potentiella faror eller fiender. Även husfolket. Bor utomhus under sommarhalvåret. På skyddad hög utsiktsplats inne under vintern. Solitären i flocken. Vill vara del i flocken men på armlängds avstånd.

Sist i det nuvarande gänget är den store, starke och något överviktige nestorn. Ålderman i denna flock även om han bara är näst äldst. Den ende som kan ha minnen från en tidigare flock, där han var yngst. Lite sävlig, mycket ovig. Snäll. Aldrig klorna framme. Men aldrig heller i knät på någon. Misstror aĺla främlingar men kompis med hundra grannkatter. Utom en.

Katter lever i sin egen alldeles naturligt från oss avgränsade värld. Hos oss men ändå bara vid sidan av. På grupp såväl som på individnivå. Inbördes och mot andra sorter. På lika villkor nästan. Svalt oberoende, aldrig hundlikt efterhängsna. De har liksom sitt att tänka på och struntar på det stora hela i vad vi människor använder vår tid till. Var och en för sig. Knappt någon konkurrens inom flocken heller. Även fast individer tycker tydligt bättre eller sämre om andra individer så kan de alltid samsas på något område och låta varandra vara på andra områden där de skiljer sig mer. Förebilder för människor som borde studera dem och lära. Om vi kunde låta olika grupper och individer vara ifred och sköta sig/oss själva istället för att försöka betvinga och förändra. I stället för att snegla avundsjukt på andra. I stället för att iaktta den andre och ägna sin tid och energi åt att missunnsamt störa sig på oliktänkande. Ha synpunkter på olikheter. Då skulle många problem gå upp i rök. På individnivå, nationellt och globalt. Avunden och misstron är orsaker till nästan all skit i världen. Därför bör kattstudier vara obligatoriskt i skolan från förskolenivå och uppåt.

Tio år!

Är det idag sedan jag gjorde det första inlägget här på Synsätt. Och idag måste jag hasta iväg för att fotografera ett slott i Sörmland (numer konferensanläggning (slottet alltså:)), så jag hinner inte hitta på något att skriva. Dagens kommentar får därför bli en tillbakalänk till idag för tio år sedan. Och den känns ju faktiskt kanske mer aktuell idag än den var då. Egna slutsatser kan med fördel dragas.

AI igen.

Nästan varje dag skrivs det om AI, en del av det säkert också av AI. Hela tiden kommer det uppdateringar av tekniken och därmed nya artiklar och kommentarer. Johan Falk (inte deckarnissen utan skolverkets AI-expert) skriver idag om politikernas blåögdhet. Att inget parti tar upp det som kommer att hända, som redan händer, när hela yrkesgrupper ersätts av AI. Att mjukvaruutvecklare det senaste halvåret slutat skriva kod för hand. Att AI har löst matematiska problem som människor har sökt svar på och skrivit avhandlingar om i hundra år. Att skrivbordsjobben är på väg att bli historia. Nu. Snart. I år. Inget politiskt parti talar om arbetslöshet och förlorade skatteintäkter på grund av att AI redan nu tar över och gör många jobb bättre och i princip gratis jämfört med en anställd människa. Och det största hotet, avsaknaden av "AI alignment" berörs inte med en stavelse i valmanifesten detta valår. Visserligen är det en fråga som ägs av amerikanska och kinesiska företag och knappast kan påverkas av någon svensk regering, men ändå. Klimathotet nämns ju ständigt? Och nu har vi ett till av samma om inte större existensiell magnitud. Borde inte det kommenteras?

Konstigt är det. Valstrategerna borde väl vara väl så medvetna om detta som denna halvpensionerade fotograf med diskbråck. Men det är väl det där med trender. Klimatfrågan har ju också halkat neråt. Vi är ju fullt upptagna med att rusta för krig, satt...

Det kollektiva medvetande jag fäktar mot som en annan Don Quijote (hoppas jag inte) finns nog på flera plan än det jag så tydligt kan urskilja. Det finns nog också som en slags långsamt utspädd halvgenomskinlig soppa i ord som trender, eller tidsanda. Frågor kommer och går helt enkelt. Ibland av svårbegripliga orsaker. Det liksom "går över". Leda. Ointresse på grund av att man inte orkar med samma information om och om igen hur sann den än är. Speciellt om det gäller frågor där man är ganska maktlös. Avtrubbning. Frågor som inte är personliga, personligt berörande och påverkande mattas av. Tunnas ut. Så verkar det vara med klimatfrågan trots alla nya värmerekord och tokåskstörtskurar som aldrig tidigare förekommit, vad jag kan minnas i alla fall. Det är ändå inte en personlig fråga, som t.ex. plånboksfrågan alla politiker är så medvetna om. Mänsklighetens dumhet och kortsiktighet. 

Men. Denna nya fråga som AI ändå är för många, verkar inte ens ha nått det allmänna medvetandet ännu. Eller så har politikerna redan förstått men vågar inte komma med någon möjligt negativ information före valet. Jag bara väntar på vad som ska hända när detta börjar sippra in i människors personliga erfarenhet och blir en plånboksfråga. Jobbfråga. Välfärdsfråga eftersom en AI inte behöver deklarera och betala skatt. Hoppas bara att jag är fel ute. Och att JF med flera före detta perter också är det.

Men nu kryper en fluga eller vad det nu är, av storleksordningen en millimeter, över skärmen och telepatiserar till mig att jag ska gå ut och se om det går att börja plocka av lite svarta vinbär och koka lite sylt redan innan semesterfrånvaron. Det brukar inte gå förrän långt senare men i år verkar allt ha flyttats fram ett par veckor. Potatisen blommar också. Och jordgubbarna rödnar.Tecken i tiden.

Tidigt.

I trädgården. Klockan är tidig morgon. Kaffemuggen utomhus nu då det är samma temp som inne. En förvirrad humla brummar runt och verkar leta eftet något. Eftersom jag gick ut kommer också katterna ut och vaktkoltrasten meddelar de andra flygfäna var de inte ska landa just nu. Mitt på tomten hänger den mystiska gruppen av halvgenomskinliga centimeterstora flygetyg. 15-20 stycken som rör sig i sin luftdans som om de befann sig i en osynlig bubbla med någon halvmetersradie. Älvor. Oavbryten rörelse. Uppåt, nedåt och åt sidorna men hela tiden inom den osynliga gränsen de har. Har inte sett dem sedan förra sommaren. Varför just där? Vad gör de egentligen? Ett av alla mysterier i en radhusträdgård. Det är nästan helt stilla. Schersminlukten bedövande. Tornseglarna patrullerar högt i himlen. Inga människoljud än. En bit bort under svartvinbärsbuskarna en kolonn mycket små myror antagligen på väg till jobbet. Hör de också koltrasten? Detta universum av liv i olika former. Det sakta döende körsbärsträdet. Duvornas obeskrivliga bakgrundsljud, som en rytmsektion i fågelorkestern. Katten som funderar. Hoppa upp i knät? Nä hon gick. In igen, för att somna om. Nu kommer en skalbagge knatande över stenplattorna. Målmedvetet verkar det som. Två gråsuggor möts men fortsätter i motsatta riktningar. Hälsade de när de möttes? Vaktkoltrasten intar position i trädet och varnar. Han ser en katt jag inte kan se från där jag sitter. Den andra hannen kör en komplicerad soloimprovisation från något träd längre bort jag inte heller kan se. 

Det är fjärde eller femte stadiet i trädgården nu. Med början på vårvintern kommer först det första vita som är snödropparna och stjärnmagnoliabusken. Sedan den gula perioden med vintergäck forsythia och ginst. När de blommat ut kommer den blå med teveronika och blåsippor. Och jättemagnolian som är rosa. Sedan vitt igen när körsbärsträdet blommar följt av schersminens vita blommor. Och nu rött. Jordgubbarna i pallkragen börjar bli röda, smultron täcker marken under den utblommade stjärnmagnolian. Svartvinbären mörknar och körsbären börjar bli röda. och jorden har påbörjat sin bana bort från solen igen. Snart kommer den mörkgröna trädgården som blir ett uterum att vistas i. 

Ända sedan flytten hit har jag haft en tanke om att fotografiskt dokumentera trädgårdens alla stadier. Men det har aldrig blivit av. Och jag vet varför även fast tanken kommer tillbaka för trettionde gången. Den typen av bilder är meningslösa. De kommunicerar bara med den som höll i kameran och minns. Fotografier tänkta för någon annans ögon än fotografens får inte vara så ensidigt uttömmande som bilder av växter. Jag vet ju att t.ex. Denise Grünstein jobbade mycket med bilder från sin trädgård och så klart Monet, men jag kan inte riktigt ta till mig sådana bilder. Tycker att trädgårdar är "live" och inte kommer till sin rätt i bildformat. Det är så mycket mer än bara växter. Alla krypens själar, tankar och ljud som är lika viktiga som blommor och träd. Lukterna. Att ta i blad, jord och bär. Smaka på bären. Brännässelbränd. Rostaggar. Myrbett. Jordgubben som smakar som smultronen och faktiskt översätter schersminlukten till smak. Den långbenta spindeln som flyr. Musfamiljen som hörs svagt inifrån kompostlådan. Fjärilsfladder. Överallt födsel liv och död.

En trädgård, hur liten den än är, är ett allkonstverk som uppspelas för den som vistas i den och kan se, höra, känna, smaka och lukta. Och kanske uppfatta mer än så även om vi inte har några ord för ytterligare sinnen. Än. Kanske något den blinde känner till?

Nu kom första vindpusten och människorna har börjat komma upp ur sängarna. Slut på friden. Ett stråk av cigarettrök kommer in från grannen som en påminnelse om hur snabbt tiden går. Inte ofta tobaksrök känns nu längre. Kanske därför jag inte alls störs av grannens morgoncigg. Känns lite som om jag blev yngre för en sekund. Och nu kom en sur katt ut. Sätter sig och stirrar anklagande. Dags att gå in och servera frukost. Torrfoder får det bli.

Back to b.

B som i basic. Och det var dagens svängelska. Men något hände under veckan. Ett slags återställande av livsordningen. Jag fick tillbaka det sörjda och saknade skissboksbehovet. Försvunnet sedan se länken. Återuppstått i tysthet under de senaste dagarna. Ungefär som när man till sin förvåning plötsligt inser att något kroniskt sjukdomstillstånd faktiskt ändå har förbättrats. Tror jag vet varför. Ett drygt år av tänkande och läsande i kombination med två kompisar, en nära och en avlägsen (i tiden), som har skissböckerna som naturliga förlängningar av både sinnen och minnen, alltså precis som jag också alltid haft. Det var ett misstag att se på detta fenomen som en del av den stora besvikelsen. I de svartaste stunderna den stora bluffen. Och jag har inte ändrat åsikt om konstetablissementets inveckling, utan bara insett att jag ju faktiskt inte är med på det tåget och därför lika lite som kulturministern behöver bry mig. Skissboken är tillbaka i fickan och pretationerna förpassade dit de hör hemma. Skissboken är bara ett redskap för att försöka förstå världen. Ett helt fristående fenomen för kommunikation med sig själv och inte ett testrum inför framtida storverk. Och snart är det semester! Amen.

Knäkatter och medlöpare.

En är alltid arg men ändå knäkatt, en är jägare och sover ute maj till oktober, en är dement och ser dåligt, en är den snälla men härjande väckarklockan som ser till att inga sovmorgnar förekommer. Katter är lika olika till personligheten som till utseendet. En gång hade vi en som spanade i parken på dagarna och när hon fick se mig komma gående satte högsta fart mot mig och sprang på mig, klängde uppför kläderna mot axlarna där hon sedan lade sig som en falukorvsring runt nacken. Åkande så fortsatte spaningen. En samlade strumpor och dränkte dem i vattenskålen. En grävde i blomkrukor om natten. Och så vidare. Ändå är de utan tvekan flockdjur. Det törs jag påstå efter alla år omgiven av katter i olika konstellationer. De tycker olika om varandra precis som vi människor men om man har turen att få till rätt konstellation blir de också precis som vi beroende av varandra. 

Myggor då? Eller myror? Har de lika tydliga individuella personligheter? Medvetande är den intressantaste frågan. Förutom tid då. Jag klarar ju inte längre att vistas i folksamlingar där individernas medvetanden riktas mot samma mål. Som demonstrationer och liknande. Spelar ingen roll hur mycket jag sympatiserar med anledningen till folksamlingen. Det bär mig kraftigt emot ändå. Sannolikt eftersom jag i sådana situationer kan känna att mitt medvetande, min vilja, i mindre eller större utsträckning övergår i ett kollektivt medvetande och en kollektiv vilja. Känns som att jag till varje pris vill vara kvar i mitt eget kritiska jag. Inte ge efter för den förrädiskt sköna känslan av att vara en del i en större vilja. Kanske för att jag inser att om denna vilja riktas om åt något håll jag själv egentligen inte vill så finns det inget jag kan göra åt det. Fisken i stimmet som simmar i formation. Staren i flocken som letar nattläger. Individualitet som försvinner in i kollektivitet.

Alltså helt enkelt att förlora sitt förstånd in i ett kollektivt förstånd som jag inte kan styra. Det är för mig något skrämmande. Mer och mer för varje år dessutom. 

Så frågan är hur det ser ut hos de allra minsta? Om det finns ett individuellt medvetande eller om det bara är kollektivt ända från födseln? Och om det är det senare, hur många celler behöver en organism bestå av för att en individualitet ska uppstå? Jag tycker mig kunna se något individuellt hos små spindlar men inte hos myggor- Inbillning? Kan ju vara för att en spindel oftast är sysselsatt med något projekt och ignorerar mig så länge den inte uppfatrar mig som farlig. Medan myggan bara inar korkat och försöker komma åt att sticka mig. Känns som om myggan är mindre utvecklad. Och som att myran är någonstans mitt emellan spindeln och myggan. Det finns människor också på den där myrnivån. Proffsdemonstranter och aktivister som söker varje tillfälle att frånsäga sig sitt personliga ansvar för att få ingå i den där mobben nästan oavsett frågan. Som följer med flockens rörelser blint och viljelöst. Som låter sig manipuleras för att slippa eländet att tvingas tänka själv. Som följer en ledare också i u-svängar och motsägelser. Eller när en existensiell fråga erätts av en politisk.

Och då är vi framme vid ett annat fenomen. Personkult. Individer i ledarroller som inte kan ha rätt i en fråga men fel i en annan. Eftersom själva beundran av personen är det viktigaste. Och då blir det totalt kajko och all kritik förbjuds. Yttrandefriheten sätts ur spel. Personen på piedistalen säger si eller så och då är det så. Eventuella invändningar är bara elak smutskastning. Detta fenomen kan till och med förekomma på nationell nivå och om det understöds av tvångsmedel i en generation så kan nästa vara hjärtvättad till att tro på budskapen. Har hänt många gånger historiskt och händer idag med. 

Så slutsatsen av allt detta får bli att vi ska passa oss noga. Acceptera aldrig något som sanning bara för att den eller den personen sagt det. Var kritisk. Ta reda på fakta själv. Ha fler än en källa, helst så många som möjligt som företräder olika synsätt. Och hemfall aldrig åt någon typ av personkult! Studera katterna. De vet mycket om hur man ska leva ett liv.

Mästerverksvärk.

Första gången i Paris då jag lyckats tränga mig fram genom folkmassan till Mona-Lisa. Jaha. Så bra var den tavlan. Nä, dags att tränga sig ut igen och hitta ett fik för en baguette och en öl. 

Detta inlägg kommer att handla om hur man tillägnar sig kultur. Eller absorberar sin omgivning för att sedan ha som arkiverat byggmaterial att ta fram vid behov. För något bildbygge. Eller någon annan form av uttryck.

Gå på museum är ju bara skit om man är ute efter intryck och upplevelser av den lokala kulturen. Pulsen. Ljuden. Lukterna. Mentaliteten. Det är inte på något museum kulturen finns. Den finns runt omkring den som tar en promenad på stan eller byn med alla sinnen öppna. Ett bättre sätt än att besöka något museums tjuvgodssamling är att besöka en begravningsplats. Se hur de döda hanteras. Det, tycker jag, säger mycket om en folksjäl om det nu finns något som en folksjäl. Seder och bruk i alla fall. Eller med andra ord kultur.

Eller så här. En gång i Istanbul med kompisen M som kom på att vi skulle ta en taxi och åka planlöst runt i staden i natten. Bad chauffören spela den bästa turkiska musiken. Stanna till på någon gata långt från turiststråken och dricka en Raki på lokalbefolkningshåla. Åka vidare. Uppskattat av chauffören också som fick visa sin stad (sånt som gick att göra då taxi var billigt). Det, plus att bo på de allra enklaste pensionerna gav mentalt bränsle för en hel vinter den gången.

En gång i Karasu när jag ensam satte mig på bussen mot Istanbul och bussen krypkörde genom en by medan konduktören hängde ut från den öppna dörren och skrek -ISTANBUL, ISTANBUL, ISTANBUL.. En man kom springande ut från en rakstuga med raklödder kvar på kinderna. Hoppade på i farten. Tyckte att jag äntligen såg verkligheten.

En morgon på torget här i orten när "finnen" sitter på sin stambänk och orerar med någon likasinnad som stannat till med rullatorn. Folk på väg till jobbet hastar förbi mot tuben. Eftermiddag, folk hastar förbi från tuben. Finnen sitter där han sitter med sin ölburk. Att fördjupa sin lokalkännedom. Att sitta på ett fik och studera människorna. Teckna dem om man nu är lagd åt det hållet. Fotografera med mobilen. Själlöst på sätt och vis men att senare på en större skärm titta på bilderna kan leda till något. Kunskap? Ta en ny väg hem. Gå på baksidan av det där huset istället...

Allt som finns framför näsan på en. Vardagen. Vardagslivet. Det är det det handlar om, om man vill försöka ta sig ner till någon djupare förståelse av folk och plats. Att sätta sig på ett fik kanske med en lokaltidning. Eller promenad med kamera. Det lilla är egentligen det stora. Svårare än så är det inte.

Ögonblicksbilder.

Amsterdam. Sov på en bänk på centralstationen. Väckt av att någon petade mig i ryggen och skrek -polis! Vände mig om och fick se en kille som irrade runt med en pistol han siktade på olika bänksovande tågluffare med. Skrek att han var polis och att alla skulle visiteras. Viftade med pistolen. Pupiller stora som tefat. Vi var väl 7-8 som sov på bänkarna. Alla fick gå ut och ställa upp mot stationshusväggen bredbenta och med händerna uppåt mot väggen medan han "visiterade" oss. Alla fattade ju att han inte var polis men man bråkar inte med en pistolbeväpnad knarkare. Hörde efter en stund sirener och sen en myndig röst som sade att vi kunde vända oss om nu, för faran var över. Riktiga poliser hade tagit honom. Tror jag var 17 år. Första tågluffen.

Sen kväll fiske i strömmen. Det gick till så att jag rodde över sjön till en plats vid skogsbilvägen på andra sidan där jag hade en gammal cykel gömd i ett buskage. Cyklade sedan längs älven till en plats ungefär tre km nedströms där jag lämnade hojen och tog en stig genom skogen ner till vattnet. Många ensamma kvällar där. I yngre tonåren långt viktigare än att träffa kompisar eller gå ut. En gång hörde jag en björn varningsvissla inne i skogen. Det var alltid samma personer de gånger jag såg någon annan fiskare på stranden. Kanske man sade ett par ord men inte mer. Lukten i den fuktiga granskogen. När dimma började stiga från vattenytan var det dags att trampa hemåt, för då slutar fisken äta.

Morfar dog när vi såg fotboll på TV. TV:n var svartvit. Det var jag, han och min morbror. Varje gång något spännande hände i matchen skrek min morbror och reste sig ur fåtöljen. Tror egentligen inte han var intresserad av fotboll men han gjorde som han trodde/tyckte man skulle göra. Någon gjorde mål, morbror flög upp på golvet och skrek -såg du, såg du!! Vände sig mot morfar som satt i samma ställning som han gjort länge i sin fåtölj och tittade helt orörlig mot TV:n. Reagerade inte alls. Det blev andra skrik och jag blev utkörd ur rummet. Jag var sex år och försökte hänga på de två männen i matriarkatet trots att de sällan såg mig. Tror inte de märkte att jag var i rummet förrän det hände. Det viskades om hjärnblödning sen, senare när begravning närmade sig.

Intressant som vanligt...

...i Kunstkritikk. Den norska konsttidskriften som tycks veta hur de ska göra för att hitta de intressantaste ämnena, skribenterna och artiklarna. Denna gång är det Louise Steiwer som förfasar sig över den amatörernas intåg på de etablerade proffsens arenor hon tycker sig se överallt (?). New York Times har tydligen nu också publicerat en positiv recension av en utställning med en outbildad konstamatör på danska Arken museum for samtidskunst, ett museum de aldrig tidigare intresserat sig för. Recensionen skriven av den etablerade brittiska kritikern Alice Godwin till och med. Goodwin skriver om direktheten och det omedelbara tilltalet som något positivt, vilket stör Steiwer. Som om det skulle vara en kvalitet? I nästa stycke anklagar hon museet för populism, för att vilja dra till sig barnfamiljer och för att ta till sådana här knep för att motverka det tilltagande ointresset för konst och för att motverka att publiken snart bara består av pensionärer. 

Och? Tänker jag. Vad kan det bero på då? Och var finns lösningen på den frågan? Ska de inte försöka på alla sätt de kan komma på för att sllppa hotas av nedläggning? Om nu konsten fjärmat sig så från vardagen och blivit ett smalt specialintresse typ termodynamik, så vad göra? Någonstans gnisslar det. Något stämmer inte med den här dubbelheten i att samtidigt vilja vara svårt intellektuell och teoretisk men också vilja ha publik. Många får nog en känsla av att man förväntas bara gå till den obegripliga utställningen och buga sig för överhögheten utan att egentligen ha fattat något. Och absolut inte öppna kakhålet med risk att säga "fel" saker och därmed avslöja sin okunskap.
Särskilt tror (vet) jag att detta gäller högutbildade inom andra områden, som lagt minst lika mycket tid och ansträngning på sin disciplin som konstnärerna med högskoleutbildning eller doktorshatt har. Jag har hört det fler än en gång. Varför skulle egentligen just bildkonst vara så mycket otillgängligare än de andra konstarterna? Nja, kejsarens nya kläder och ekonomiska intressen och dimridåer anas nog i skuggorna. Ett känsligt ämne som en artikel som denna i Kunstkritikk bara ytterligare misstänkliggör.

Så hur ska detta lösas? Jag tror bröderna Broman, när de ledde Fotografiska var inne på rätt spår. Ofta kombinerade de en publik utställning många ville se med en smalare mer svårtillgänglig. På så sätt fick den som ville se den ena också se den andra. Och kanske att det då hos någon som kommit för att se den "lätta" ett spår av intresse och nyfikenhet väcktes även för den som krävde mer av besökaren. Ett enkelt och pedagogiskt sätt att väcka intresset ordentligt för den som varit lite halvintresserad. En slags utmaning. Och kanske också en väg in i ett annat sätt att tänka, där det mesta är tillåtet och det handlar mer om att acceptera än att förstå. Åtminstone fram till den gräns där kejsarens nya kläder faktiskt ändå kommer på och man får välja om man vill se dem eller ej.