Drygt två timmar kvar av 2025.

21.17. Baba Vanga spådde att ett flygande tefat kommer att landa på jorden i november -26. Äntligen! Och skitstort skulle det visst vara också. Pausar här och återkommer nästa år.

2026. Den första morgonen 07.30. Kallras i soffan. Verkar som om snöstormen som det kommande dygnet ska hålla Gävleborna inomhus, har tagit vägen förbi orten också. Åtminstone utkanten av den. Snöar nästan horisontellt i byarna. I dag sover alla.

Nyårstalen och årskrönikorna haglar. Xi-Jinping ska "ha" Taiwan. Putin ska "ha" Ukraina. Trump ska "ha" Grönland. Kommer att tänka på en passage i någon av Mobergs migrationsböcker, minns inte vilken, men scenen är försäljning av mark till den blivande amerikanska staten. Efter lyckad förhandling rider den säljande parten, indianstammen som just då befolkar området, skrattande hem med löfte om en stor påse guld. De kan inte fatta att nykomlingarna är så korkade att de tror man kan äga mark. Och att de själva av samma omogna uniformerade fånar utsetts till ägare och därmed säljare av samma mark. Just detta att äga mark har på något sätt alltid skavt i mitt rättsmedvetande också. Nu är ju världsordningen sådan att det inte kan undvikas men något skevt är det. Tycker nog indianerna i denna berättelse har rätt i grunden. 

Själva begreppet ägande tar alldeles för stor plats i mänsklighetens historia. Orsakar för mycket skit. Få verkar fatta att om jag äger något så äger detta något också mig. Kräver saker av mig. Kostar. Tar av min tid. Ägande är nog efter religion den storhet som orsakat de flesta olyckorna på planeten. Får se om Baba Vangas tefat kan leda till några mindsetändringar på det området. Om det kommer några gröna gubbar som kan lära oss något om livet. Inget skämt alltså. Så förblindad är jag inte att jag tror jorden är den enda plats i universum som alstrat intelligent (nåja) liv.

Själv fortsätter jag att lära av katterna, som nu inte ens vill gå ut på toa, eftersom det är någon minusgrad. De får oss att serva dem på alla sätt utan att de visar den minsta tacksamhet. De utövar sin egen form av äganderätt genom att med suverän självklarhet äga sina mänskliga värdar. Och sköter man sig inte så flyttar de helt enkelt. Som i ett ojämlikt förhållande där den ena parten vill mer. Som kattvärd är man dömd att ständigt vara den parten. Trolleri är det. Och mitt nyårslöfte blir att jag verkligen inte kan lova något. Alls. God morgon värld! 

In på livet.

Nu har jag sett de fyra avsnitten i serien om Siw Malmkvist. Detta bakgrundsljud från barndomen. Inte med i "bra eller dålig" utan bara en fond ungefär som att jorden är rund även idag. En självklarhet liksom. Kul att se lite andra sidor även om jag har synpunkter på upplägget. Men spelar ingen roll. Det som främst intressererar mig är vem hon faktiskt är? Inget i programmen kommer någonstans dit. Att hon så lätt skiljdes från sin första man, förstföddes far, utan att verka ha ens fällt en enda tår över detta faktum, kan ju inte stämma. Att hon sedan träffade den hon höll fast vid i resten av sitt liv tycker jag mest liknar ett praktiskt arrangemang. Lite som om hon köpte sig en hund till sällskap. 

Ständigt glad och positiv. Livet med jämnmod. Kommande från en ganska fattig familj också. Uppväxt i stor syskonskara i barnrikeshus. Alla verkade vara optimister, positivister. Opassionerade realister. Inga trauman (förutom att hon aldrig tog studenten :-) vilket hon också säger. Alltså att hon själv inte har några trauman att deklarera i rutan. Så varför rotar jag i det? Jag som retat mig så på "traumatrenden", att alla som ska sommarprata och som saknar hemska upplevelser i sina liv i sista hand får hitta på eller förstora upp något för att bli relevanta, om det inte finns något verkligt traumatiskt att exponera för publiken. Är man som otraumatiserad människa inte normal? Själv har jag inte varit med om något värre än de flesta har. Skilsmässobarn (som jag inte minns något av), några nära som dött av sjukdom och ålderdom. Några kraschade förhållanden. M.a.o. ungefär som genomsnittssvensson (vilket ord :-). Så jag är inte heller traumatiserad. Det underliga med att jag ifrågasätter en kändis berättelse då den inte innehåller några trauman studsar alltså tillbaka till mig själv. Det är ju jag som påverkats så mycket av senare års snyftande i media och alla kända personer som måste "tala ut" om sina tragiska barndomar, osedda av sina hemska föräldrar eller m/nobbade eller nedtryckta av berömdheter längre bak i släkten. Alla nepobebisar som ska tyckas synd om när de avslöjar sina bittra erfarenheter av att vara just det. Det omöjliga och grymma i att ha alla kontakter från födseln. Åsså kommer här en person som av egen kraft varit kändis oavbrutet i 75 år och har fräckheten att liksom nyvaket påstå att hon inte har några trauman. Som om hon inte skulle förstå frågan. Förvånad över den. Nä ner med SM. Hon är ju uppenbart en bluff som ljuger om sitt liv. Hon har ju inte hängt med. Har man inte ens för en kvart blivit inlåst i jordkällaren så har man inte i media att göra. Alltså, tycker jaaag då.. Eller ve och fasa, ännu värre, kanske hon tror att integritet och privatliv är någon form av rättigheter...

PS. Första och andra avsnitten är sevärda för alla ur min generation. Som nutidshistoria, oavsett om man gillar SM eller ej. DS.

Avfärd, hemfärd.

Hem. En del ser sin födelseort som Hem. Andra tycker att hem är den plats de för tillfället bebor. För min del tycker jag hem varierar. Först var det såklart födelseorten. Sedan några års slirande på olika håll. Därefter den längsta perioden (mer än 40 år) i samma stad, om än på flera olika adresser. Så det är väl mest hem nu. Sedan om gud vill (som muslimerna säger) blir det ett tredje hem. Ön där mer än 30 somrar tillbringats. Det knepiga med detta är att hem är en sak, hemortsrätt något annat. Hemortsrätt i bemärkelsen att känna att man har rätt att vara på en plats. Rätt att röra sig fritt. Det kan nästan bli lite tävling där, om vem som har mest rätt. Då kan tiden övertrumfa t.ex. ägande. Alltså att den som varit på en plats i hundra år har mer rätt att vara där än den som just köpt platsen. Så kändes det när jag var liten och någon köpt en tomt i kanten på den skog jag lekt i, i hela mitt (korta) liv. Köparen var inkräktaren, inte jag.

Stormmorgon. Idag färd från det ena hemmet till det andra. Det viner och dånar. Blev tvungen att stänga fönstret helt i natt då det lät som att det skulle slitas lös och blåsa iväg. Vad gör alla 10-gramsfåglar i sådant här väder? De borde ju blåsa bort som dammtussar. Egentligen tycker jag om vind men denna är över gränsen. Storformatsfoto har en vindgräns då det inte är möjligt att praktisera. För stora vindfång. För långa tider. Skulle jag ge mig ut nu i mörker och storm så vore digitalt rätt verktyg även om jag tappat lusten för det digitala. Men är det bättre med någon bild än ingen så. Löjligt att vara rigid. Ska ha ett par kurser under våren så då får jag hoppas på relativt lugn om det blir utomhus. Men nu packa bil i mörkret. Andra muggen starkt kaffe börjar göra sitt jobb och allt mojnar och ljusnar.

Skibidi.

Är det kanske eller kanske inte, jag ser genom fönstret denna morgon, men väl ett svart hav. Under en rosaorange himmel. En eller två kallgrader. Nästan vindstilla.

Alla nyhetsflashar från olika media från vänster till höger (jag vill se alla varianterna av verklighetstolkningar) ögnas igenom. Intressant med årets nyordslista som dyker upp i infoflödet. Två nonsensord har tagit plats i listan. Alltså ord som inte har någon som helst mening eller betydelse och som ingen med säkerhet vet hur eller varför de uppstått. Alternativt kan betyda lite vad som helst beroende på sammanhang. Är inte det tidsmarkören framför andra? Den tomma tunnans slutgiltiga triumf? Nästa år kommer att gå till historien som skibidiåret. Six seven. Som är det andra nonsensordet (fast det ju är två ord (bara att ett kan vara två är ju skibidi)) tyder tvivelsutan på att det är Ulf och inte Joakim (som alla medier försöker inpränta) som tagit ledningen bland världens viktigaste nyheter. Hans gamla hit 67 har till sist nått det globala medvetandet. Och ingen vet riktigt hur det gick till. 

Ett annat ord i listan jag tror mer behöver tas på allvar är hjärnröta. Citerar från språkforskningsinstitutets listning:

"försvagning av den intellektuella förmågan som framför allt orsakas av upprepad exponering för trivialt innehåll på sociala medier.

Man sätter telefonen på ljudlös och lägger den i ett annat rum för att kunna fokusera – eftersom man inte kan låta den vara annars. Detta ändlösa skrollande av tomma kalorier. Hjärnröta.

Göteborgs-Posten 8 oktober 2025"

Lite skrämmande faktiskt och inte långt borta heller då jag sett en och annan som inte kan hålla fokus för att t.ex. läsa en längre text eller en roman. Effekterna i en text är helt enkelt inte längre nog för att aktivera fantasin och dras in i den. Det är så sorgligt med den sortens känsloförlust. Som om en slags domning satt sig på receptorerna. De inre bilderna och rösterna, fantasin och föreställningsförmågan har tagit skada. Text måste assisteras av ljud och bild för att bli meningsfull. Och ingen vet väl hur detta inverkar på resten av känslolivet. Om en funktion bedövats och satts ur spel? 

Men min förhoppning är att detta är något som liksom en domning kan gå över. Men inte utan aktiv vilja och faktiska åtgärder under längre tid är vad jag tror i alla fall. Avskärmning är ordet som kanske likt många andra ord får en helt ny betydelse i framtiden :-).

Kattvärme.

Av en exkrementiell fekalieorsak jag inte vill gå närmare in på, har fyra katter bebott ett ca 10 kvm stort rum i natt. Ganska kallt ute och termostaten för huset satt på 20°C. Men nu när jag öppnar till "deras" rum på morgonen är det nästan 25° i rummet. Kattvärme alltså. Lite förvånad måste jag säga. Att de värmde rummet så pass. Alltså en ytterligare anledning till att ha många katter. De kan sänka uppvärmningskostnaderna för ett hus. 

Solen på väg upp, rosa himmel, blåsvart hav. Frost över åkrarna. Molnfritt. Ser ut att bli en vandringsdag. God morgon!

Spökrummet.

En händelse för många år sedan. En ny marknad för yrkesplåtisar höll på att öppnas. Plötsligt hade alla fastighetsmäklare insett att bra bilder i annonserna drog folk till visningarna. Servicebyråer som skulle sköta detta dök lika plötsligt upp lite överallt. Minns att de annonserade efter inredningsfotografer i SFF-tidningen. Grejen var inte att de betalade bra utan snarare att de kunde fylla luckorna i schemat för fotografer som ville ansluta sig. Jag var en av dem. Anmälde mig och gick deras korta internutbildning på några dagar. Handlade mest om deras speciella teknik och hur leveranserna skulle göras. Lite krångligare än idag då nätet var mer outvecklat. Objekten såg annorlunda ut än idag också. Man kunde mötas av lite vadsomhelst. Stylisterna hade ännu inte gjort entré på marknaden.

Ett uppdrag som plingade ner i inboxen någon gång på denna tid var att köra långt ut åt Värmdöhållet, flera mil utanför det som skulle vara "mitt" område. Där skulle någon möta mig och låsa upp och släppa in mig i ett hus som stått obebott i några år. Åkte dit. Blev insläppt. Säljaren eller vem det nu var försvann. Jag skulle bara lämna det olåst när jag var klar.

Så till verket. Slitet, mögligt, några få möbler kvar, tog jag rum för rum. I ett rum med missfärgade väggar och fläckigt golv ställde jag in kameran, valde bildvinkel och utsnitt, för att sedan gå och flytta något från fönstret. Fortsatte till nästa rum men kom så på att jag gjort alla förberedelser i det förra men att jag av någon anledning inte tagit någon bild. Alltså tillbaka dit. Ställde upp igen, men kom att tänka på att jag skulle, vad det nu var jag skulle, minns inte idag tyvärr. Resultatet blev att jag inte heller denna gång tog bilden. Flyttade vidare och fotade klart huset. Hem. Kväll. Back-up och genomgång. Upptäcker att jag faktiskt inte plåtat det där rummmet jag varit i två-tre gånger! Hjärnsläpp. Bara att ringa mäklaren och under tandagnissel erbjuda mig att åka ut igen nästa dag och fotografera det j-a rummet jag obegripligt missat. Men mäklaren var lugn. Skit i det sade han. Vet ändå inte om jag vill ha någon bild därifrån för det var ju i det rummet det hände. Va? Vad då? Visste du inte det? Så berättade han att ett äldre par knivhuggits till döds i huset för några år sedan. De hade hittats sittande mot väggen i rummet som inte lät sig fotograferas. Huset hade stått tomt och förfallit sedan dess. Det var ett knarkande barnbarn som hade haft för vana att åka ut och pressa pengar av gamlingarna när han var desperat av abstinens. Ända tills de bestämde sig för att inte ge mer. Då gick det som det gick. Rånmord, som han såklart snabbt blev tagen för och då erkände. Sorglig historia och jag undrar såklart fortfarande vad bilderna hade visat om det gått att fotografera i rummet :-).

Liv.

Tittar på krukväxterna i fönstret. Ett ensamt blad rör sig sakta fram och tillbaka som om det blåste just bara på det bladet. Resten av blommans blad är helt stilla. Det som rör sig ser dött eller döende ut. Men rör sig. De levande är orörliga som om de vore döda. Vet ej vad som orsakar detta men väljer att bara acceptera det. Det är inte så mycket vi vet. Ofta har jag en känsla av att uppfatta världen och livet som genom en tubkikare. Jag kan bara se lösryckta delar var för sig. Inte helheterna. Kanske det också kan vara en orsak till min förkärlek för vidvinkliga objektiv. I ateljén fotograferar jag döda blommor. Tycker de är mer uttryckfulla och levande. Övergivna fågelbon som jag befolkar. Rostiga metallrester blir till stilleben. Får nya betydelser och ett nytt liv. En slags återupplivningsprocess skulle det kunna vara men tvärtom kan det ju också vara. Alltså att det är först efter att ha spelat ut sin första roll de hittar sin plats och får sitt verkliga liv. Återuppståndna genom mig. Som fjärilar som lämnar larvstadiet. Antar att den tanken är hädisk eftersom jag då nästan likställer mig själv med skaparen (med stort S) men det kanske är lite sant. Jag kan ju ibland fundera över vad det egentligen är jag håller på med. Vad den verkliga drivkraften är? Men, väljer liksom i frågan om det vajande bladet att bara acceptera att det är som det är. Idag blir det till exempel måndag och vad ska jag göra åt det?

Dagarnas dag.

I dag är det den stora dagen. Nollpunkten då jorden befinner sig allra längst bort från solen inträffar i dag kl 16.03, och om gravitationen fungerar även detta år, vänder vi nu tillbaka. Årets största händelse som ju såklart borde vara den stora slabangdagen i stället för jul och nyårstramset som ju bara är trender i västvärldens historia. Samma med sommarsolståndet förstås. Skrota midsommar och fira att vi inte bara fortsätter in i elden utan vänder på hälsosamt avstånd igen. För uppvärmningen är vi ju ändå på god väg att klara av utan hjälp från naturen.

Skrotplåtningarna fortgår i ateljén. Som alltid med oklart mål, men något kommer nog att utkristalliseras så småningom. Tills vidare är det teknikfrågor som dominerar. Särskilt kontrastproblem som kan vara riktiga mysterier eftersom orsakerna kan vara så många. Förstoringsapparaten jag nu använder har inbyggd kontrastvariation via olikfärgat LED-ljus. Lite konstigt med färgfilter som hamnar på motsatt sida av färgtoncirkeln pga att det är direkt färgat ljus och inte vitt ljus som filtreras, som sker med den äldre tekniken. De "gamla" kontrastfiltren i orangeområdet är nu ersatta av ljus i grön-blå skalan. Som ändå får samma effekt på papperet. Samma färg fast blå :-) liksom. Tar en stund att vänja sig vid tanken. Men väldigt mycket enklare än att byta gelatinfilter hit och dit.

Och solen verkar ju gå upp nu idag också, så varför klaga? Varken krig eller dödlig sjukdom har jag nära skjuter ingen hare. Harar förresten. De trycker aldrig i några hålor som kaniner eller bygger bon ens. Här i orten finns de i överflöd och om man tar en promenad i skymningen så ser man dem spridda som bojar på havet lite överallt där det finns lite större gräsytor. Läste att detta beror på att de är snabbare än alla fiender, som t.ex. rävar eller hundar. Som varande flyktdjur finns tre alternativ. Röra sig i flock, som de stora gör, eller för de små antingen gömma sig i hålor eller se till att ha så fri sikt som möjligt för att i god tid kunna se en fiende komma. Kaninen, som inte är nog snabb, gräver ner sig. Haren som kan kuta ifrån alla väljer fri sikt! God morgon!

Lördagsmorgon.

Grått. Några plusgrader. Börjar regna. Morgontidningen avklarad. Stora ord om små saker, små om stora. Heluppslag om nåt ointressant popband jag aldrig hört talas om. De ska visst lägga av. Efter 34 år tydligen, så hur skulle jag kunna ha hört talas om dem? Längre än så är det sedan jag stängde av P3 för sista gången. Flabbradio, program med tre programledare som turas om att skrika medan de andra två flabbar i bakgrunden, tillhör de fenomen jag omedelbart kommer att torpedera vid mitt trontillträde. Och förresten kan alla dö. Kollar veckans bokrecensioner i tidningen. Tvivlar starkt på att anmälarna ens läst böckerna. Liknar väldigt mycket baksidestexter. Och matlagning i TV. Inte undra på att den apparaten står obrukt också. Kan ju lika bra dra fram en stol till micron och glo in genom luckan. Då blir plågan i alla fall kortare. Försökte i går kväll kolla en deckare som inte skulle vara lika förutsägbar som de alltid är om de är amerikanska, men efter en stunds tittande slår det mig vilket slöseri med tid detta är. Varför kan de inte bara säga vem mördaren är på en gång? Så är det avklarat sen och man kan ägna sin tid åt något vettigt i stället. Nu ljusnar det ute och jag ska städa garaget i regnhelvetet. Köra skräp till tippen. Klart slut.

Strömmes teori.

I söndagsintervjun utvecklar Maria Strömme sin teori om medvetandet. Eller utvecklar gör hon väl inte, kanske snarare nämner den. Men i alla fall så, om hon har rätt, så är det ju flera talgdankar som går upp för mig. Min aversion mot folksamlingar. Att jag inte kan delta i några demonstrationståg eller stå i ett publikhav av någon som helst typ. Konserter utan sittplats är numer otänkbart för mig. Och detta som krupit sig på mig med åren har jag funderat på många gånger. Och det jag då kommit fram till är att det är förlusten av individualitet. Integritet och personlig särart denna starka motvilja gäller. Den här känslan av ett "vi" som vill samma sak, rör sig på samma sätt, och därmed blir till ett. Som uppgår i ett. Ett nytt medvetande. Regionalnivå liksom. Fågelflocken eller fiskstimmet som rör sig koordinerat. Ett gemensamt medvetande som tar över det individuella. "Tillsammans är vi starka" osv. Jag vet inte längre vad som skulle kunna få mig att gå "man ur huse". Den enda känsla jag får när jag tänker på det är skränande pöbel. Ansvarsförlust. Moralförlust. Fribrev att "göra som alla andra" utan att behöva ansvara för sina handlngar. Överdrivet såklart. Det fattar jag ju, men icke desto mindre, känslan finns där. Men med Strömmes teori om medvetandets över- och fortlevnad kanske förklaringen blir att det helt enkelt handlar om dödsrädsla? Energi är ju som bekant inte förstörbar utan bara omvandlingsbar och om denna energi som då skulle utgöra det individuella medvetandet bara är en liten legobit som ingår i det stora allomfattande så går ju plötsligt många spretande tankar ihop. Till och med panpsykismen faller ju på plats som en slags delförklaring. Och själv blir man då efter tidens upphörande en del av den där guden alla religioner talar om. Så nu ska jag denna tidiga morgon gå och hämta tidningen och sedan efter att ha läst om allt meningslöst elände och alla tomma gester och till ingen nytta ledande handlingar, ägna dagen åt att lura ut hur jag ska kunna bli kanoniserad för att därmed kanske bli en något större legobit i bygget. Eller åtminstone få några andra att tro det. God fredagsmorgon!

Söndagsintervjun.

Lyssna på intervjun med Maria Strömme! SR poddar.

Alamy Images.

Den sista bildbyrån. Tre svenska, en finsk och en spansk bildbyrå har jag varit leverantör till under åren som kommersiell fotograf. Nu har alla dött, utom Alamy Images som verkar odödlig. Alamy dök upp i samband med digitaliseringen har jag för mig. Innan dess skickade man in färgdior för urval. Priserna har såklart dalat till botten för åratal sedan, försäljningen likaså men Alamy finns kvar! Jag känner inte denna utdöda f.d. bransch längre men skulle tro att Alamy och Getty är de enda som fortfarande existerar i en form som liknar den som en gång fanns. Nu är det nog bara plats- eller ämnesspecifika bilder som går att sälja. Alla genrebilder har efter ett kort mellanspel i "microstockvärlden" ersatts av AI-genererade bilder. Minns lite sentimentalt de årliga mötena strax före jul på byrån i Vasastan. Genomgång av året som gått, statistik mm, och sedan lunch på finare restaurant i närheten. Plus julklapp. Julstämning faktiskt! Och en ganska säker inkomst varje månad. Men det var då det. Nu är det nu. Såg att jag nu varit med i Alamy i 20 år. Den bildbyrå som aldrig refuserade bidragen, dit man skickade de bilder som inte passerade nålsögat på de andra. Och nu är det denna byrå som finns kvar. Som fortfarande lever. Lite ironi faktiskt.

Längre och längre bort.

Från konstvärlden, som var hela framtiden och räddningen en gång, driver jag. Mindre och mindre blir mitt intresse. Läser listan på 2025 års mest inflytelserika aktörer på området. Saudiarabiska prinsessor verkar vara på frammarch. Stormrika kvinnor från den ledande kvinnoförtryckarnationen. Pengar, pengar... och de tomma tunnornas allt högre skramlande. Så många vars liv och existens hänger på att hangarfartyget kan stäva vidare att det inte längre går att ifrågasätta kursen. Investeringar måste ge avkastning. Undrar ibland när det blev så här? Eller om det bara är jag som varit trögfattad och inte velat se hur den värld jag själv ville vara delaktig i faktiskt ser ut och fungerar.

Månsken.

Soffmorgonfredag. Orkar inte åka in till ateljén idag. Månen befinner sig bakom tallens stam och illuminerar de närmsta grenarna så de ser radoaktiva ut (radioaktivitet kan faktiskt synas). Katterna sover på olika håll. Under våren ska jag läsa en 7,5-poängare i bild- och byggnadskonsthistoria på distans. Linnéuniversitetet denna gång. Passar in på det kommande fotoprojektet "Arkitekturens gråsparvar" jag tänker mig att påbörja under 2026. I dagsläget är det tekniktester som gäller. Tanken är att plåta 8x10" för att sedan kontaktkopiera till saltpapper, van Dyke eller tonad cyanotyp. Låter ganska enkelt men det är det inte. Många val att göra vad gäller kombinationer av film, framkallare, tryckpapper och kemi. Ett negativ som ser bra ut för vanlig kopiering funkar inte alltid till ädelförfaranden. Dessutom måste jag testa i mindre format med tanke på kostnaderna om jag skulle göra det i 8x10". Med min ekonomi går det inte att köra tester där varje misslyckat försök kostar ett par hundra. Plus att en risk till finns då framkallning av bladfilm i 8x10" är ganska mycket knepigare än 4x5" format. Åtminstone tycker jag det. Framkallaren måste ju nå hela bladets yta i princip samtidigt. Inte så lätt ens med förblötning. Så den tekniken måste också skärpas upp.
Men nu ska jag fylla på kaffemuggen och gå ut och hämta DN. Det börjar ljusna. Hoppas inte DN får det att mörkna igen.

Morgontuben.

En kraftigt hostande och nysande person orsakar en obefolkad zon i vagnen. När nya resenärer stiger på, på nästa station, blir de tomma platserna tillfälligt upptagna fram till nästa hostattack. Tomt igen. Upprepas rytmiskt som en dansföreställning på varje station. Det är trångt. Man med rödlila ansikte kliver ombord och hittar en av de lediga platserna runt smittspridaren. Halar darrande upp en starkcider som han sveper i några klunkar. Darrningarna verkar avta. Ansiktsfärgen bleknar lite. Nysattack igen, så blir även cidermannen stående i trängseln i andra änden av vagnen. En pundare äntrar i Ängby. T-shirt i december. Täckt av tatueringar. Pratar med sig själv. Reagerar inte på hosta eller nysningar. Så någon nytta blev det med de lediga platserna närmast smitthärden. En mindre som fick stå. Annars är det som vanligt en vintermorgon. Kolsvart ute, regntungt. Alla insvepta i sina heltäckande kläder. Mobil i handen eller lurar i öronen, eller både och. Ingen utom den tidigare nämnde hostar eller nyser. Slut med sånt efter pandemin. Hellre kliver man av för att harkla sig än riskera onda ögat från en hel vagn. Gäller mig också. En minitant i tre klänningar och huckle stiger av klockan halvåtta. Undrar vad hennes arbete kan vara. Var hon ska. Hur hennes dag kan se ut. Stationen ger inga ledtrådar. Inga företag. Människor går av och på, mest på än så länge så här pass långt från stan. Tåget stannar med sin ungefärliga tvåminutersrytm mellan stationerna. Kommer att tänka på Peps Persson och hans teori om livets uppkomst. Han menade att liv börjar med rytm. En rytm måste ha varit det som väckte livet på jorden. Och för att kunna skapa en rytm krävs ju två "slag". I en intervju med författaren Patrik Svensson säger han sig vilja dra det så långt som till att en eventuell själ inte finns inom människan utan är något som uppstår i existensen av två. Mellan dessa två. Att allt liv är rytm och därmed själ. Ja varför inte? Om man tänker i de banorna upplever man ju snart rytm i allt. Det cykliska som ju utmärker liv. Det är en rytm. Ger ytterligare mening till albumtiteln "Spelar för livet" också. Filosofen Wilèm Flusser beskriver i "En filosofi för fotografin" (håller på med den till och från) fotografiet som rörligt. I avseendet att blicken kan röra sig mellan bildelementen. Ta om och ta andra vägar. Till skillnad från filmen där man bara får en chans innan nästa bild presenteras. En rytm i ögats rörelse. Kanske kan det vara en ytterligare del av förklaringen till min dragning till stillbilden och otålighet med film. Film, där jag ofta hamnar i att känna mig fast, eftersom någon annan bestämt hur stor del av min utmätta tid på jorden som ska förbrukas för att jag ska kunna ta del av budskapet. Film måste tidigt tillföra något eftersom den är tvingande. En stillbild går att avfärda med en sekundsnabb blick om den inte håller måttet. Och håller den måttet så kan jag stanna "i" den så lång tid jag själv vill. I stillbilden uppstår rytmen i mig, förmedlas mellan mig och bilden. Filmen har sin egen rytm som jag bara "hjälplöst" kan titta på utifrån. Endast det oförutsägbara i en film kan motivera tidsförlusten. Oförutsägbarhet är faktiskt när jag tänker på det, den kanske viktigaste delen i de kulturyttringar som intresserar mig. Oförutsägbarheten i ett solo även om grunden, rytmen, är känd och invand. Förvåningen över vilka vägar solisten hittade och sedan rytmen i att vilja höra det igen. Rytmen blir ändå liksom den storhet som står bakom allt. Som allt tycks utspelas mot. Själva spelplanen. Men nu är det snart dags att stiga av och därmed slut på irrvägarna för denna gång. God morgon!

Parkvägen.

Utanför huset går en parkväg förbi, genom den park mina barn mer eller mindre växt upp i. Där områdets ungar samlades på eftermiddagar och helger. Husen ligger i en oregelbunden cirkel runt parken, som förutom en artificiell lekplats består av en skogbevuxen bergknalle. Nog stor för att bygga kojor och försvinna i om man är i rätt storlek och ålder. De minsta vallade på lekplatsen innan de nått rätt mognad för skogen. Perfekt med parken i mitten eftersom det bara var att gå ut på balkongen och ringa i matklockan när man ville ha hem avkomman. Parken och flera badplatser på gångavstånd var bidragande orsaker till flytt utanför tullarna för många år sedan. 

Men nu var det parkvägen. En sådan där asfalterad gångstig som går genom nästan alla parker här i orten. Den har genom åren förvandlats från platt svart till kuperad med stora hål, sprickor och veckad asfalt. Gått från artificiell till naturlig skulle jag nästan vilja påstå. På senare år har den liksom integrerats i det lilla landskap den är en del av. Fått mig att tänka på det som hänt med det koloniområde vi en gång odlade grönsaker på. Koloniområdet är borta, åtminstone tillfälligt, men parkvägen har liksom naturaliserats in i medvetandet efter alla tiotusentals fotsteg på den. Alla sprickor och hål. De har utvecklats i samma takt som min kropps försköningsprocess. Blivit ett liksom. Själva den konstlade delen av parken, där gungor o.dyl. finns, har helt bytts ut ungefär vart tionde år. Träd har fallit och fällts i skogsdelen, men gångstigen har aldrig rörts. Förrän nu! Nu har arbete pågått, av någon anledning under de tider på dygnet då de flesta levande sover. Asfalten har skrapats bort och stigen breddats och rätats ut. Ny asfalt lagd på det som nu mer är en väg än en stig. Den stirrar på mig där jag står på balkongen. Säger -dags att flytta!

Mindset.

Mindset kan väl kallas för svengelska nu. Det finns ju egentligen inte något helsvenskt ord som kan ersätta. Mindset är ett nyckelord för den som vill göra sig reda i samtidskonsten. Oundvikligt faktiskt. Eftersom väldigt mycket, ja kanske hälften av det som produceras, förutsätter just rätt mindset för förståelse och acceptans. Konsten har blivit något som angår allt färre i takt med att kodifieringen ökat. Ett starkt intresse och en nyfikenhet och vilja att sätta sig in i konstnärens värld är nästan en förutsättning numer i det alltmer alienerade universum stora delar av konstlivet existerar i. Välvilja behövs såklart. Och vilja att ibland acceptera tankegångar som när de väl avkodifierats visar sig vara betydligt grundare äv vad mystifieringen fått den nyfikne betraktaren att vänta sig. Och allt detta avspeglas såklart i den snart till bottenkänning sjunkande medierapporteringen. De konstnärer som idag ställer ut på de "finaste" gallerierna är med rätt få undantag okända för allmänheten. Och ofta till och med för delar av konstnärskollektivet. Andra krafter styr. Ekonomiska såklart. Transaktionsvärlden. Kuratorvärlden där sökarljuset ständigt söker nästa guldkalv. Kungamakare. Och störtare. Komplexitet är ett vanligt modeord i konsten. Allt kan försvaras med det ordet. Att sätta sig in i ett verks komplexitet. Och därmed fatta varför prislappen visar det den gör. Att det vore mer sant att tala om kontaktnät och lyckad "personal branding" är inte rumsrent. Elefanten i rummet som är så genomskinlig att inte ens konstnären själv ser den. 

Allt detta sagt om typ 50% av konstvärlden. Den halva som aktivt och hel eller halvmedvetet lurar sig själv. I musikvärlden ser det av naturliga skäl annorlunda ut. Musiker i olika genrer (frånsett gangsterrap om det nu ska kallas musik) måste lära sig sina instrument. Måste genomgå en träning som är lika för alla och erbjuder få genvägar. Ingen kurator kan peka ut en kass musiker till nästa guldkalv. Det går helt enkelt inte. Det måste vara allmänheten eller åtminstone den del av allmänheten som lyssnar på en viss musik som gör det. Direkt. Utan teoretiska krumbukter.

Litteraturen då. Skönlitteraturen. Lite samma för författare som för musiker. Man måste kunna skriva. Att det sedan går att bli miljonär på kioskdeckare skrivna efter mall likväl som på dansbandsmusik är ändå en form av direktdemokrati. Kanske ändå att författare sitter lite mer i skottgluggen än musiker eftersom läsande är mer aktivt än lyssnande. Det går ju att bli utsatt för musik, men att bli utsatt för en bok är svårare. Men såklart finns ju också den yttersta domstolen i form av "de aderton" som ju verkligen agerar kungamakare en gång per år. Riktigt dit har väl inte Polarpriset nått ännu. 

Vad gäller kritiker som skriver om böcker eller musik (för det finns det fortfarande plats för på kultursidorna) så tror jag inte att deras makt att upphöja eller sänka är riktigt i nivå med konstkritikern eller kuratorn som väljer. De senare verkar inom en mycket mindre sfär och har därför mycket större makt. Dessutom blir litteratur/musikkritikerns makt inte lika stor av den enkla anledningen att det går att lyssna eller läsa själv. Och lita på sitt eget omdöme. Det finns inte så mycket ängslan för att tycka "fel" som i fallet med samtidskonsten. Inte så mycket "komplexitet" att förstå. Och därmed inte heller samma möjligheter för rent spekulativa ekonomiska krafter att styra. Trist men sant. Rekommenderad läsning: "The global contemporary artworld" av Jonathan Harris.

Torsdagsallegori.

Ännu nästan ingen snö. Den vita katten lika dåligt kamouflerad som vanligt. Den gråbrunmelerade osynlig utomhus så här års. Den svarta osynlig på natten. Den svartvita, som är jägare, kass kamouflage men den enda av dem som klarar att leva ut sina instinkter. Eller som har de instinkter man tror katter ska ha. Fast ibland tvivlar jag. Det är så mycket som ligger på individnivå. Efter alla år med fler katter än jag på rak arm kan räkna upp har jag lärt mig en del. För det första att de flesta katter faktiskt inte alls är de solitärer en del tror. De är flockdjur (efter kastrering åtminstone). Konsten är bara att hitta rätt sammansättning. För gör man det så blir de närmast beroende av varandras sällskap. Har olika förhållanden till varandra men håller ihop. Alla katter jagar inte. En del umgås gärna med hundar. Andra blir arga och några rädda i mötet med hundar. En kan inte klättra i träd. En annan kan nästan flyga. Två har en lek de övriga aldrig deltar i. De gillar olika sorters mat. De låter helt olika och tar helt olika vägar när de går ut. En är morgontrött och äter ingen frukost osv osv. Men de är alla katter. Kattindivider.

Tisdag.

Mörkret och tystnaden. Kylan. Stjärnklart är det denna morgon. Inte lika stjärnklart som på ön där ströljus saknas, men ändå. Pågående tunnelbanebok var "Mecenaterna" av Johanna Hedman. Det blev lite rutchkana i min smak. Började bra i toppen men sen gick det liksom utför. Har tillfälligt (ska såklart läsa ut den iaf även om det inte är min themugg) bytt till Rosa Liksom, "Kupé nr. 6" som handlar om en ganska vidrig resa med transsibiriska järnvägen. En brutal och ganska kort skröna som tarvar ytterligare två resor på gröna linjen (en resa hemifrån till ateljén tar en dryg timme).
Den förstnämnda boken fick en fin recension i DN i lördags så det gratulerar jag författarinnan till i alla fall, alla tycker ju inte lika och jag tycker sämst om kända recensenter/kritiker med makt som sablar ner nybakade författare. De vet ibland inte hur hårt det kan ta. Bättre att inte skriva alls då tycker jag. Alltså om författaren inte är så etablerad så att förväntningar och en viss nivå finns att leva upp till.
Om en konstutställning däremot får en dassig recension så når det ju ingen utöver de mest invigda eftersom ingen plats för utställningsrecensioner längre ges i riksmedia. Alltså om det inte gäller någon stor museisatsning e.dyl. då. För det som skrivs online om bildkonst läser ju ingen utöver de närmast sörjande. Böcker däremot produceras numer i en halsbrytande takt (tycker i alla fall jag som läser mer eller mindre hela tiden) och det antar jag är en av anledningarna till att t. ex. DN har en hel bilaga en gång i veckan, om denna produktion. Rätta mig om jag har fel men nog går boktryckpressarna som aldrig förr? Nya författare verkar stå som spön i backen. Och lite så tycker jag det är i konstvärlden också. En strid ström av nya namn som producerar sådant man ibland häpnar lite över (efter att ha läst manualen) men nästan alltid snabbt glömmer. Kuratorer sätter ihop stora utställningar med konstnärer jag aldrig hört talas om och som sedan för mig försvinner lika snabbt som de poppade opp på min horisont. Och så har det pågått länge nu tycker jag. Flyktighet. Obeständighet. Ordet mångfald får nya betydelser. Knappt något fastnar. Bara det ekonomiska spelet som ibland skymtar bakom. Alltså ligger jag på soffan och tittar upp på stjärnhimlen innan gryningen. Den är i alla fall stabil. Oföränderlig. Och katterna är som katter alltid varit. En försöker mörda ett blixtlås som ligger på golvet och en sitter i en skokartong och tittar in i väggen. De övriga två är ute tror jag. Bajsar på grannens gräsmatta. Och mitt sökande efter någon ny storhet fortsätter idag också. Varje dag är ju i all fall ny!

PS. Klar med Mecenaterna nu. Blandat intryck. Man kanske kan säga att åldersskillnaden mellan mig och författarinnan märks. Tyvärr är det nog så att de mer romantiska föreställningarna om konst/måleri sällan kommer från konstnärerna själva. Och om de ändå gör det så går det över med åren :-). Men utläggningarna om marknaden mot slutet av boken har hon verkigen helt rätt i. Dessutom något som jag tycker det talas för lite om. DS.

Alla stationer fyllda.

Sex st. fågelmatstationer i trädgården. En av dem fylld med hasselnötskärnor. Och där dominerar en nötväcka stort och gör skäl för sitt namn. Nötskrikan har inte dykt upp än så ingen konkurrens finns. De andra käkar i likhet med talgoxarna talg. Dessa de andra, är mest pilfinkar och gråsparvar, men en och annan steglits och en minifamilj stjärtmesar har också passerat uteserveringarna. En större hackspett alternerar mellan talg och vad det nu är den hittar i trädstammen där talgbollarna hänger. Katterna fryser och vill inte gå ut. Och när de måste för att göra sina behov blir inga fåglar rädda för dem.

I förrförrgår i ateljén gjorde jag en återupptäckt. Spelade Lester Bowies Brass Fantasys "The great pretender" för kanske första gången på 20 år. Och titelmelodin. Vilken tolkning! LB hanterar trumpeten som ingen annan. Solot mot slutet där han övergår till tystlåtet småprat och viskningar innan grande finale. Musikaliska förtroenden. Disonanser som mäter sig med Monks. Det blev liksom en överraskning fast jag en gång i tiden nästan slet ut den skivan. Varför ska jag lägga en enda av mina kvarvarande minuter på något som inte når den klassen? Den kreativiteten? Märkligt nog hände något liknande i går kväll. Min dotter, som var på besök, hade inte sett filmklassikern "The Deerhunter" från 1978. Så vi såg den streamad på tv:n. Och den höll! Kvalitet består där också. Tre timmar kändes som en. Kul när man återser/hör/läser verk man skakats av i forntiden och de visar sig hålla även idag och inte bara hålla utan får en att tänka på vilken verkshöjd som faktiskt finns och skärpa till sig lite i valen och konsumtionen igen. Inte slösa någon tid på något sämre. 

Men tyvärr är det inte alltid så. Det händer också att återseenden blir lite svårsmälta, även om det är ganska sällan. Mest handlar det då om avsaknad av PK-het. Botaniserade lite i SVT:s öppet arkiv för några veckor sedan. Såg ett halvt avsnitt av deckaren "Ärliga blå ögon" som var det mest spännande man kunde se på burken anno dazumal. Men det var mindre kul. Hur kunde jag gilla detta spektakel? Eller förresten. Den var nog bra då. Vi förändras mer än vi tror och det är faktskt inte möjligt att tro att det går att veta t.ex. hur man var innan mobiltelefonerna. Allt sådant skyller jag på omognad då och alla kulturyttringar som visats sig hålla med råge tänker jag på som att jag var ovanligt mogen i mina val. Då.