Gladan passerar igen.

Över huset och gården. Glidflygaren. Låg höjd ibland, men oftast kanske hundra meter upp. På avstånd hörs kolsyrekanonerna bönderna har på åkrarna för att skrämma bort rådjur och grågäss. Det närmaste krigslarm och flygaraider man kommer här på ön. 

Läser Anna-Lena Laurens "Medan kriget pågår finns ingen försoning". Gillar verkligen hennes sätt att i texterna blanda vardagsliv med världspolitik och kultur. Alltid lika skönt att läsa iakttagelser av personer som kan se gråskalan. Som kan se fler sidor än en och sedan bilda sig en egen uppfattning oavsett dreven som driver runt i media. Så innerligt less på alla aktivister och megafoner med skygglappar. Den kategori som (kanske inte ens medvetet) drivs av adrenalinberoende snarare än av engagemang i en fråga. Skrikarna. De som vet att de har rätt.

Jag har bestämt mig för att aldrig godta en nyhet som rapporteras från en politiskt engagerad källa (och vilken källa är inte det?) utan att också noga sätta mig in i vad "motståndarsidan" tänker om saken. Så det blir en del prenumerationer att hålla reda på och komma ihåg när de ska sägas upp eller förnyas, för att inte plötsligt ha tusenlappar dragna från kontot varje månad. Mycket läsning blir det också liksom mycket självransakan. Vad är egentligen min innersta åsikt i denna fråga? Känns lite som ett personligt ansvar att informera sig från alla källor när man bor i ett land där alla kan göra det. Inte som i t.ex. Ryssland där snart all information kommer från samma håll. För propaganda fungerar även om man är medveten om den. A-LL skriver om ett tillfälle då hon efter lång vistelse i propagandadimman i Ryssland, måste gå tillbaka i historien för att dubbelkolla vem det faktiskt var som anföll vem. Alla medier, alla TV- och radioprogram smög/smyger in desinformationen om kriget. Från barnprogrammens sagoformer, via talkshows, humorprogram och debatter. Nyheterna såklart. Samma historia trummas in på olika sätt från olika håll. Alltså att Ryssland håller på med en räddningsaktion för att rädda det kuvade folket i Ukraina undan den "väststödda" nazistregimens attacker. Intervjuer med mammor med barn som gråtande av tacksamhet räddas över gränsen till Ryssland. Ukrainska desertörer som äntligen nått moderlandet. Modiga ryska soldater som försvarar den ukrainska befolkningen. Inte så konstigt om den outbildade medelborisen stödjer kriget och regimen. Samtidigt denna dubbelhet hon beskriver. Den att alla någonstans ändå tror att alla ljuger. Att allt de får höra, oavsett källa, ändå är lögner. Så bäst att bara strunta i politik och sköta sitt eget liv bara. Sin vardag.

Men nu vill katterna nåt. Klockan har hunnit bli sju och fortsättning följer.

PS. Läs även "Sammetsdiktaturen" av samma författare. Har skrivit nåt om den förut tror jag, men minns inte när. DS.

Alla tror (ju).

Är du troende är inte samma fråga som om du tror på gud. Som inte är samma fråga som om du tror på en gud. Min själ tänker jag. Men om själen är min vem är då jag? En kropp? Tro är väl övertygelse om att något kommer att hända trots att ingen faktiskt kan veta? Solen kommer att gå upp i morgon. Inom 12 månader kommer det vid minst ett tillfälle att börja regna. En dag kommer jag att dö. Den som köper dessa påståenden tror. Är detta samma typ av övertygelse som tron på en skapare, eller "högre makt"? Är det så att en verkligt troende, ansluten till någon religion, faktiskt tror på samma sätt, med samma säkerhet som den som tror att solen kommer att masa sig upp i morgon igen? Många frågor.

Jag hörde att om frågan om tro ställs till t.ex. en pingstpastor så blir svaret att tro är något man väljer. Att det helt enkelt finns en tidpunkt för att bestämma sig för att tro. Mer som ett löfte då. En slags självsuggession. Jag vet inte om det stämmer eller om det är mer individualistiskt. Det finns ju också de som pratar om uppenbarelser. Oftast då av någon figur från den tro man redan anslutit sig till. Heliga Birgitta fick väl inga uppenbarelser av profeten Mohammed eller Oden, vad jag hört iaf.

Numer säger sig många "moderna" tro på naturen. Skogen t.ex. Och inte de trädplanteringar som idag kallas skog utan mer John Bauer versionen, som fortfarande kan återfinnas på några få platser i landet. De flesta har nog aldrig besökt en sådan skog så det är väl mest symboliskt. Och egentligen är det väl en form av rasism att förneka en tallplantering namnet skog. Såg en annons om att man under sakkunnig ledning i grupp kan göra ett besök i en tallplantering för att därstädes ta del av furornas läkande och helande kraft. Kostar inte mer än några hundralappar om man ansluter till en grupp på max 20 deltagare. Det måste väl vara en tro åtminstone besläktad med religion? Skogsbad skulle det visst kallas. Skogstokig tror jag betyder mycket arg. Och det kanske någon deltagare i en sådan grupp blir efteråt om tanken att man betalat för att bli en skogstok skulle komma smygande.

Själv har jag haft en del underliga upplevelser under årens gång, men inget jag vågar skriva om här. Kanske om tio år. Och tveksamt vad det egentligen handlar om. Det mesta går nog om man så vill att bortförklara som hjärnspöken. Så det blir nog en fråga om tro där också. Kanske har jag blivit "frälst" men sen glömt bort det eftersom det inte fanns någon religion till hands för att hänga upp det på och ingen församling att berätta för och få bekräftelse från. Tror (!) faktiskt att detta kanske inte är en särskilt ovanlig upplevelse, det har nog hänt många fler än mig.

Carl Jung skrev att han inte trodde på någon högre makt förrän han i en dröm som var för verklig för att bara vara en vanlig dröm, såg en gud som sket på en kyrka. En enorm mängd exkrementer som slog sönder taket, fyllde den med skit och helt begravde kyrkobyggnaden. Då först tyckte han sig ha förstått guds verkliga natur, existens och allsmäktighet. Inget för oss små löss att jiddra med liksom. Han hade blivit tillrättavisad av den verkliga makten.

Kanske är sanningen att religiös tro egentligen är detsamma som tvivel och oro? Gå i högmässan för säkerhets skull. Det kan ju vara sant. Och var hamnar jag som otrogen då? Så kanske "fake it until you make it" är den rätta och sanna vägen att gå. För min egen del lämnar jag inte statskyrkan eftersom jag inte vet om det kommer en dag då kyrkkaffet är den enda återstående tillflyktsorten och gemenskapen. För själva välkomnandet av alla. Just den delen är värd pengarna bara den. Förutom att jag tycker om kyrkor i hela deras gåtfulla och märkliga arkitektur och användningsområde. Att gå in i en kyrka och sätta sig en stund kan faktiskt kännas som en lättnad. Och det är gratis. Så jag får definiera mig själv och min själ som postmoderna lättagnostiker.

Alzheimer, kaffe och GPS.

06.30 igen. Som om man hade en inbyggd väckarklocka. Som utpräglad morgonmänniska och numer i tredje åldern är det kanske inte så konstigt. Många blir ju morgonpiggare med åren. För min del har det alltid varit så att om något kreativt arbete ska utföras så är det före lunch. Efter lunch lämpligen praktiska sysslor. Det är som om hjärnan slöar till efter lunch fast kroppen ju fortsätter funka. Lite olika stadier. Plöjer nyheter från många olika källor som alltid till de två muggarna starkt morgonkaffe. Och då kickar dessutom beroendegenen in. Före första muggen kan jag tänka hopplösa tankar som efter den plötsligt ljusnar och skingras som morgondimman. Så mycket för hjärnkontorets stabilitet. Men ett beroende jag vårdar ömt och inte vill vara utan. Ett annat exempel på hur man kan påverka sin hjärna kommer här.

En studie från Harvard visar på att taxiförare som yrkesgrupp har låg dödlighet i Alzheimers sjukdom. Avsevärt lägre än andra yrkesgrupper. Trolig bakgrund är ständig övning av förmåga att navigera och ta snabba beslut när vägarna och trafiken inte ser ut som väntat och navigatorn inte hängt med i de senaste ändringarna.

Ja det där tror jag verkligen på. Kör aldrig efter GPS om det går att undvika. Den lilla strimma av verklighet man får i detta tvetydiga hjälpmedel liknar den enda sekund en digital klocka kan visa. Kartboken liksom den analoga urtavlan visar översikten, helheten, före och efter! Inte bara nu. Som att ha skygglappar eller se genom ett teleobjektiv. Kör man istället efter kartan och skyltar måste man hela tiden bearbeta information och tänka själv. Se olika vägar istället för en enda. Jag som i jobbet kört bil till olika platser i stort sett dagligen, stängde för många år sedan av gepeessen då jag insåg att jag faktiskt blivit sämre på att orientera mig efter att jag börjat köra efter den. Lite skrämmande eftersom det var så påtagligt. Jag blev liksom mer osäker och handfallen om körvägar när inte den lilla displayen tänkte åt mig. Ett slags skapat beroende alltså. Så nu, om jag t.ex. ska till en ort jag inte tidigare besökt, men vet ungefär var den ligger, kör jag efter karta och skyltar ända tills det börjar närma sig detaljnivå. Då först slår jag på gepeessen.

En lite lustig anekdot i ämnet är en gång för ganska många år sedan då jag för ett stort teknikföretag skulle göra en fotografering på en militäranläggning i utkanten av Köpenhamn. Detta var innan bilnavigatorernas tid och föraren körde efter högljudda instruktioner på danska från framsätespassageraren, som satt med en tidig version av handhållen GPS i handen. Han dirigerade oss hit och dit och efter en evighet var vi äntligen framme. Själv satt jag tyst i baksätet och såg vägskyltarna vi hela tiden passerade. Som om vi istället följt dem hade varit framme på halva tiden. Men väl där kanoniserades genast gepeessen som den store räddaren i nöden. Utan den hade vi aldrig hittat så snabbt. Ett exempel på en teknikdyrkan utan reflektion. Eller så var det kanske bara nyhetens behag innan eftertankens kranka blekhet för att floskla till det lite.

Men kontentan blir att överanvändning av teknik inte bara kan leda till hjärnsjukdomar utan också till oförmåga att tänka själv. Den handlingsförlamning utan order uppifrån som var så förödande för de allierade i början av andra världskriget, innan de började härma efter surkålarnas taktik som gick ut på att den som befinner sig på platsen tar besluten. Inte den som har högre rang men sitter i ett ledningsrum tio mil bort.

Halvårsrapport.

Såg hur jag klantade mig med kaffemuggen i vänster hand och kannan i höger. Hällde i, skvalpade över, rann längs kanterna och droppade på golvet. Sträckte mig efter disktrasan för att torka upp. Men det var inga droppar på golvet. Tittade på muggen i handen. Inga kafferänder längs sidorna. Denna morgon 06.30 ungefär då jag efter ett halvårs vånda i natt via drömmar kommit på hur jag ska kunna komma vidare med det spektakulösa projektet att förhålla sig till dagens konstvärld och stanna med ena benet, åtmminstone halva, i den. Citerar Peps när han fick frågan hur han kunde komma undan med att öppet röka gräs, när ingen annan artist skulle kunna göra det utan att ställas till svars i media? Varför visste han nog inte riktigt (och det gör väl ingen annan heller) så han svarade: - det är inget jag skäms för, men inget jag är stolt över heller. Den kommentaren fick räcka. Take it or leave it, liksom. Nästa fråga. Svårt osammanhängade inlägg detta, men jag tänker som P nog gjorde. Var och en får väl ha sitt liv. Det här är mitt. 

Nu blir det morgonpromenad. Tänker på när jag för kanske tio år sedan såg att det varje vintermorgon fanns nya bilder av rimfrost på stallfönstren. Bilder som raderades ut när solen kom upp för att sedan ritas dit igen under natten. Och så hade såklart skett även om ingen människa sett det. Fotograferade några och gjorde bl.a. fotogravyrer och några tryck. Det var nog där jag skulle ha fortsatt om jag inte hade haft dagarna fulla med pengajobb då. Men det är ju inte för sent! Det måste nog vara som att navigera i dimma. Tro på något. Sammanhang och logik kan finnas ändå. Uppenbara sig flera år senare. Lika dimmigt som detta inlägg.

I soffan med tre katter. 06.00.

Det blåser hårt. Sol från molnfri himmel. Katterna snarkar och knastrar. Letade i förrgår runt på alla håll efter de A6 skissböcker jag alltid haft i fickan, men som sedan flera år varit försvunna från alla konstnärsmaterialaffärer i Stockholm. Daler Rowney, lätt tonat, rätt hårt limmat papper. Typ 90g. Perforerat mot bokryggen. Detta papper + rörpenna med blyerts 3B har alltid varit mina dagliga följeslagare, tills för 5-6 år sedan då de plötsligt inte fanns att få tag i någonstans. Men nu är de tillbaka! Nu med mjuk pärm i stället för hård (vet ej vad jag tycker om det). Köpte för prov om det verkligen är de rätta och kan konstatera att jag är hemma igen! Nu slipper jag kritvitt grängat, för tungt ritpapper och 2B, eller någon annan haltande kombination som inte är jag.

Ja sådana här saker kan tyckas löjliga och barnsliga att ens bry sig om i skuggan av stora världen därute och allt vad som händer där. Men jag tror att vi inte riktigt orkar med nyhetsflödet utan uppblandning med det lilla. Att se en minispindel kämpa med sin knappt synliga tråd eller höra de märkliga ljuden från en drömmande katt sätter också ett perspektiv på tillvaron. På liv och död.

Jag läste om en Imam som försökte förklara IS ofattbart grymma filmer de publicerade på nätet när det s.k. kalifatet existerade. Det var filmade avrättningar mm. Han menade att vi i "väst" bara levde i nuet och inte trodde på något annat än de vi kunde se och ta på, därav dessa filmers makt och skräckspridning. Enligt hans resonemang var detta alltså ett vapen som bara funkar på västerlänningar som "ju" enbart tror på materiella värden och dyrkar pengarikedom. Om man bara kan se det här livet och inte tror på något annat, så blir det yttersta hotet att just detta skulle tas ifrån en. Därav dessa filmers existens. Kom inte hit, för då kan detta hända dig! En billig metod att skrämma och avskräcka  är att hitta mottagarens svaga punkt och slå till så hårt som möjligt just där. Ungefär så sade han.

Vilket för tankarna vidare till en annan variant av kommentar på hur vi här i västerled fungerar. Det var en TV- film där en rysk f.d. ubåtskapten intervjuades. Han fick frågan (detta var långt innan Ukrainakriget) om hur det kan komma sig att så många ryssar, majoriteten faktiskt, stödde regimen trots det katastrofala kriget i Afghanistan? Jo, sade han. Det där kan ni aldrig förstå eftersom ni från födseln fått intrummat i ryggmärgen att det bara finns ont och gott att välja på. Ni delar in livet och världen i svart och vitt och måste hänföra personer, händelser, ALLT, till den ena eller andra sidan. Politiken, religionen, livet för er är polariserat till sin själva natur. Vi ryssar får tvärtom från tidig ålder lära oss att livet är en gråskala. Att det alltid finns en baksida och alltid två eller fler sätt att se på ett problem. Vi väger fördelar mot nackdelar i både stort och smått och kommer ofta helt enkelt fram till det minst dåliga. Aldrig att vi ser att det där eller den där personen är bara dålig eller bara bra. Alltså stöder vi regimen eftersom det just nu är det minst dåliga alternativet. En regim som för ett oönskat krig men som å andra sidan faktiskt betalar ut pensionerna så att det går att överleva här hemma. Något annat synsätt har inte många råd med.

Jaha, då ligger jag här på soffan som en polariserad materialist med dödsskräck. Så rik så att jag har råd att vara idealist. En typisk västerlänning alltså. Definierad från två håll. Och ja, jag tror det finns sanningar att fundera över både i imamens och ubåtskaptenens resonemang. Men åter till soffan. Katterna vaknar inte. Kan sova 16 timmar per dygn. De nyttjar vår service. Väntar sig (tror jag iaf) tak över hvudet, mat, vatten, omvårdnad, veternärvård vid behov osv. Annars flyttar de helt enkelt. Hittar någon granne som bättre fattat vad som gäller. Som fattat att deras förmåga att skapa trivsel och lugn har ett pris. Alltså ett tredje sätt att se på "rika" västerlänningars mentalitet.

Men för att försöka avsluta dessa röriga tankar här i morgonsoffan så får man väl ändå konstatera att katter oftast inte har det lika bra i länder i "öst". Och att ryssar gärna vill flytta till "väst". Liksom att det finns fördelar med sekularisering också. Exempelvis att inga avrättningar behöver filmas för att avskräcka människor från att komma hit (det räcker med Tidöregeringen :-). 

Sista ordet går till minispindeln, men han försvann, så det får bli - inga kommentarer. För det lilla pågår hela tiden det också. Och ingen kan egentligen vikta några betydelser, utan det får bli det man orkar med för tillfället.

Lite kul i alla fall.

I mitt pågående dödstädande eller utrensning eller vad det är, dyker ibland lite sorglustiga saker upp. Som här en tulldeklarationsblankett från Sovjetunionen. Den är alltså autentisk. Kommer ihåg att jag tog med ett par extra blanketter hem som "bevis". Frågor nr 1. och 2. minns jag inte riktigt vad jag svarade på.

Undrar hur de ser ut idag? Men det kommer jag nog aldrig att få reda på. Tråkigt att det blivit så här. De nästan enda resmål som intresserar mig idag ligger åt just det hållet. Men ditåt lär det inte gå att ta sig under min livstid om inte en andra revolution kommer.

En utvikning från ämnet Ryssland finns här.

Damien Hirst.

Två filmer som snurrar i den sociala mediavärlden visar DH när han massproducerar målningar av något som liknar blommande fruktträd. Tre eller fyra oblandade färger per bild. Tiotals eller om det är hundratals dukar han duttar färg på. Alla ungefär lika förutom färgvalet. De s.k. hötorgsmålningar som såldes av ambulerande nasare på 50-60-talen i Sverige var långt mer genomarbetade. 

Så vad är det han egentligen gör? Låter sig filmas när han producerar skräp och dessutom med text som uppmanar tittaren att reservera sin målning innan de sålt slut. Filmas antar jag för att bevisa att det verkligen är han som gör dem. Jag kan inte se annat än att han testar gränser. Hans "namn" i konstvärlden har blivit så stort att han kan tillåta sig att göra precis vad som helst så länge det är bevisat att det verkligen är han som gör det. Han har helt enkelt förvandlats till en sedelpress. Det är det som är verket. Han visar oss vad som händer när man nått en viss nivå av internationell berömmelse. Målningarna är så simpla att de lika gärna kunde ha föreställt prislappen på duken. Men då kanske ironin kommit i kapp köparna. För jag betvivlar inte att alla kommer att säljas. Hängas över soffor i miljonärshem i Quatar och USA, de är ju oförargligt dekorativa och kommer i alla tänkbara färger så att de passar över alla tänkbara soffor. Och några kommer säkert att låsas in i förråd som investeringar för framtiden. Konst så långt från konst det går att komma. DH visar oss vad "branding" egentligen betyder i konstvärlden.

Midsommarafton 2025.

Morgontidningarna lästa. Nedslående så man knappt orkar igenom. Såklart för världsläget med pågående krig på flera håll. Men också för dessa mediers oförmåga att hålla mer än en boll i luften. All fokus läggs på en fråga. Ett krig. Och det kan bara ses ur en synvinkel. Andra lika stora nämns inte med ett ord. Det är som en sådan där laserpekare, det går bara att peka i en riktning och på en sak i taget. 

"Drev" är ju ett begrepp inom nyhetsrapporteringen (tänkte skriva journalistiken, men det kanske är orättvist :-) och ibland tycker jag att dreven är något mer än bara personförföljelse (som det ju brukar handla om). Jag undrar om inte drev mer är en slags metod eller övergripnade mentalitet som medvetet praktiseras av våra nyhetsredaktioner. Man siktar in sig på den fråga som uppfattas som mest "inne" och var den inte det innan så blir den det då. Självspelande piano. Är objektivitet ens möjligt? Jag tror faktiskt inte det. Journalist blir man väl av samhällsintresse och det i sin tur måste ju komma från åsikter och vilja. Som sedan uttrycks på olika sätt. T.ex. genom val/bortval av ämne, genom förtigande av den ena händelsen medan tidningen fylls av reportage från den andra. Och det påverkar förstås verklighetsuppfattningen för oss. Ibland är jag inte så säker på att vi här i landet, vi som ju ändå brukar ha höga tankar om oss själva som fria demokrater med högt i tak och enastående moral, inte har en lika trång korridor att vandra i som folk i många länder vi ser oss som överlägsna. Bara att korridorerna ser olika ut och går i olika riktningar. Ett bra exempel på ensidighet var ju faktiskt nyhetsförmedlingen före de båda Trump-vinnar-valen i USA. Eftersom få svenskar ville se Trump som president kunde vi liksom inte tro att han skulle kunna bli det. Media rapporterade ensidigt i det första fallet om Hillary Clintons överlägsenhet och i det andra om Kamala Harris dito. Sedan gick det som det gick. Jag minns inte ett enda reportage som handlade om Trump ur republikansk synvinkel, eller snarare kanske om de negativa med hans bägge motståndare som majoriteten av amerikanerna uppenbarligen såg. Om rapporteringen varit objektiv här i Sverige så hade vi ju vetat om det och inte blivit så tagna på sängen när odjuret blev vald framför skönheten. Men som sagt, det kanske inte går. Att skriva eller säga det man inte vill eller inte håller med om är nog i realiteten en utopi. Och ordet oberoende kanske bara är en fantasi om man tänker efter riktigt noga. Alltså objektivt sett då :-).

Omprogrammering.

I Kina läser jag om att personer med för regimen obekväma åsikter kan försvinna spårlöst för några veckor, för att sedan plötsligt vara tillbaka igen. Det finns visst en slags skolor, eller kanske uppfostringsanstalter är rätt ord, dit man skickar oliktänkande för att lära sig tycka och tänka på "rätt" sätt. Alltså på det sätt regimen bestämt. Jag antar att det inte funkar. Att den uppfostrade egentligen bara under hot lär sig att dölja sina egna tankar för att utåt istället börja uttrycka den officiella linjen. Eller är det så att det verkligen går att styra om en människas tankebanor? Alltså i grunden. Ens tycke ändras ju hela tiden omärkligt, för att efter en viss tid övergå i något som kanske fullständigt tar avstånd från hur man tyckte tidigare. Kan det vara så att kineserna kommit på en metod för att påskynda och styra denna process så mycket att man faktiskt på riktigt ändrar åsikt och inte bara låtsas? Och att detta kan gå att genomföra på bara några veckor?

Modet förändras ständigt. Smaken. Visserligen kanske det i en del fall går i cirkel och kommer tillbaka som månen runt jorden, men i andra kan det vara omöjligt att backa. Ibland styr man detta själv också. Mer eller mindre omedvetet och obegripligt. Första gången jag åt sushi tyckte jag inte om det. Ändå blev det en andra gång och efter den tredje var jag "fast". Min smak hade på kort tid ändrats. Varifrån kommer denna ständiga förändring av mode och smak? Det måste ju finnas något slags grundläggande behov av förändring som inte hänger ihop med t.ex. tekniska framsteg som ju kan vara fallet med en del industridesign.

I stort som smått. - Vi måste ha något nytt nu, vi har redan kört detta för länge! Så lät det när den i SR populära pratshowen "Nordegren & Epstein" skulle läggas ner. Trots stadigt höga lyssnarsiffror... Förändring för förändringens egen skull. Eller om det var nån på SR som behövde profilera sig, vad vet jag? Ibland tänker jag att denna ständiga vilja till förändring måste vara ett av mänsklighetens både mest destruktiva och konstruktiva drag. Destruktiva när det tar sig uttryck som ovan och konstruktiva för t.ex. cancerforskningen.

Men åter till ämnet (tyvärr har jag en förmåga att hitta sidotrådar jag inte kan låta vara) som var i vilken mån vi kan hjärntvättas till att tycka på det ena eller andra sättet. Själv gör jag bilder och sitter i hög grad fast i den bildsyn som var rådande för ca 30 år sedan då jag gick i konstskolor och hade mina första utställningar. Efter detta kommer alla år i plåtslagaryrket med mer eller mindre total frånvaro från konstvärlden. Så när jag nu är tillbaka (sedan 2018) fortsätter jag som en tidsresenär med det jag en gång gjorde. Och att försöka ändra detta går inte. För då skulle jag bara börja härma något jag inte i grunden känner, så det blir till att fortsätta eller helt enkelt lägga ner.

Jag kan inte hjälpa att jag, om jag tar en gallerirunda, faktiskt tänker att hälften av det jag sett är "tomma tunnor skramlar mest", helt enkelt utan innehåll. Så mycket och i en del fall så upplyft av kritik och institutioner. Och då går det ju inte att undvika tanken på att det kanske är precis likadant med det jag tycker är bra. Att konstskolorna jag tillbringade åtta år av min ungdom i egentligen var samma sak som de kinesiska uppfostringsanstalterna? Att skillnaden egentligen bara är att jag underkastade mig frivilligt och under lång tid medan det i det kinesiska fallet handlar om tvång och snabbspolning. Men att resultatet i stort sett är samma! Alltså att genom "hjärntvätt" fås att anamma en "sanning"! Jag hittar inte riktigt något svar på detta och har därför återgått till fotograferandet. På det området är det enklare och den teoretiska delen känns mycket mer förankrad och intressant. Mycket svårare att ifrågasätta. Ingen sankmark liksom.

Fallet Rusher.

Av Luay Mohageb. Det här är nog den viktigaste bok jag läst detta år. Och förra och förrförra året också. Visserligen blir det lite extra påtagligt eftersom jag bor ungefär där det mesta utspelas. Absolut obligatorisk läsning för alla föräldrar. Inte bara här utan i hela landet. Här får man insikt i hur de faktiskt går till när de barnsoldater som hela tiden återkommer i nyhetsrapporteringen rekryteras och även försök att förklara varför. Läs!

PS. Senare samma dag/natt. Helikoptrar igen och nu har ännu en skjutning ägt rum bara typ 150 m. från här, där jag bor. Nyss. Van vid blåljusen och vid att vakna av explosioner. Tre-fyra gånger bara det senaste året. Varför ska ungdjävlarna dra hit kriget när det inte är påtvingat? Som sagt ovan. Läs! Och lägg särskilt märke till författarens tankar om gangsterrap. Det är inte på skoj. Det är inte någon kulturyttring från gatan. Det handlar om reklam för våld, mord och drogkrig. Skryt om pengar, vapen och hot mot andra barnligor. "Musikvideos" som bara visar nån maskerad tönt som rapar upp en fotbollshuliganramsa medan ett gäng likaledes maskerade lallande tomtar vaggar runt med militära vapen, sedlar och gör spastiska tecken med fingrarna. De borde ju ha tomtemasker när de ändå är för fega för att visa vilka de är. Fast, nä, det vore att förolämpa jultomten. Som ju symboliserar motsatsen till de här krypen. Heder åt de festival- och konsertarrangörer som avbokat en av dessa kulturella avloppsråttor denna sommar. Den tönten kan stanna i källaren alt. vara inlåst och tystad resten av sin tid här på jorden. Han fattar ju ändå inte vilken skada han gjort. För hur många människor hans rabblande av nödrim betytt mörker och sorg för alltid. Men tyvärr så tar ju inte förakt på naken dumhet, en dumhet så stor att det ofta slutar med att de fabricerat sina egna fallgropar genom det eviga filmandet av alla sina brott. Så då blir ju enda lösningen ändå inlåsning. Dessutom borde de ofattbart korkade och naiva musikskribenter, som lever i någon slags fantasiromantisk innerstadsvärld, skickas till uppfostringsanstalt för att uppfostras och upplysas om hur verkligheten ser ut. Tvingas läsa "Ett ord för blod" och ovan nämnda "Fallet Ruscher" och träffa några anhörigoffer till oskyldiga som skjutits ihjäl eller fått sina hem sprängda. DS.

Att ringa in sig själv.

Bläddrar i senaste numret av Konstnären, som låg i brevlådan. Citat från intervju med Dorinel Marc:
"Det jag uppskattar mest med konstvärlden är att den är tolerant, men den är tolerant endast så länge du har rätt åsikter!" I övrigt handlar detta nummer mest om hur intolerant omvärlden är mot konstvärlden :-).

En bok, eller två igen.

Ett intressant tillskott till allt som skrivits om Ingmar Bergman. Den första bok som behandlar hans privatliv så inifrån som det är möjligt. "Jag var Ingmar Bergmans hushållerska" skrevs av Anita Haglöf och delvis av Håkan Lahger. Hon bodde hos honom på Karlaplan på vintrarna och på Fårö på somrarna. Skötte allt han inte klarade själv, vilket var det mesta. Hela tiden såklart behandlad som en piga. En obetydlig person. Denne filmvärldens Karl XII såg jag nog av under de år då jag jobbade extra några kvällar i veckan som timanställd vaktmästare på Dramaten. Det var under Lars Löfgren tiden och jag hade ansvar för den lilla scenen "4:an". Rev biljetter och släppte in publiken mm. De som jobbade som vaktmästare och i garderoberna var till största delen elever från konst- och teaterskolor. Mycket intresant fick man bevittna under denna tid då Dramaten var ett tillhåll för "genier" som kunde bete sig hur som helst (jag var med på ett par interna fester också, men det får bli ett eget inlägg om tio år eller så). Jag har även under veckan läst biografin om Lena Nyman (rekommenderas den med) och förstått att det idag är en helt annan stil som gäller. Inga onyktra skådisar som då med cigaretten i mungipan kunde ramla in och bete sig. Inte längre så starka hierarkier som det var då. Och vi vaktmästare och garderobiärer, på den tiden som jag skriver om här, var förstås längst ner på rangskalan och kunde behandlas hur som helst.

En specialitet för IB var att skrämma garderobstjejerna. Det gick till så att han först från ungefär där jag stod utanför 4:an, försiktigt kikade runt hörnet för att se vad de gjorde. Föreställningen var då igång så de hade inget att göra utan typ filade naglarna eller satt och pratade, vägde på sina stolar med fötterna på disken. När han sett det smet han in på översta radens högerentré och gick bakom stolarna till entrén mitt emot garderoben, för att plötsligt slita upp dörren och rusa fram till garderoben och skrika något om att ta ner fötterna och bete sig anständigt när man är personal på rikets finaste teater! De stackars garderobstjejerna fick skrämselhicka och den gång jag bevittnade detta kunde den ena av dem inte sluta gråta efteråt. Hon trodde såklart att hon skulle få sparken. Fattade inte att IB säkert redan glömt sitt lilla nöje. Nästa gång kunde han vara älskvärd och till och med hälsa. Totalt oberäknelig och lynnig. I högsta grad medveten om sin makt. En person som rangordnade människors värde. Den sorts människa jag har allra svårast att respektera. Tur att jag aldrig gillat hans produktioner något nämnvärt, för annars skulle det vara jobbigt att få ihop det. Tyvärr inte något ovanligt fenomen i kulturvärlden heller även om jag tror det blivit ganska mycket bättre på senare år.

Nationaldag.

Har vi haft i Sverige sedan 1983. Innan dess kallades 6/6 för svenska flaggans dag. Först 2005 blev det en röd dag. Just 6/6 för att Gustav Vasa valdes till kung denna dag år 1523. Just det, valdes! Det var han som sedan i sitt envälde ställde till med situationen vi har än idag. Alltså den att en familj kan ärva landets högsta ämbete. Helt sanslöst för den som kan tänka. Och faktiskt det enda jag egentligen har mot monarkin. Kungen eller drottningen skulle gärna få tillbaka lite makt om de valdes istället tycker jag. Som en president. Och nationaldag har vi ju nu för att fira just ett kungaval.

När jag kommer till makten kommer jag att börja med att återupprätta Kalmarunionen. Kalmar som huvudstad mitt i riket. Det norska oljekontot ställt direkt under unionens socialdepartement med kungaorder att användas för att fylla i inkomstklyftorna och ge alla gangsterungar alternativ. Japp skulle återigen bli en chokladbit och Kalle anka en serietidning. Alla hemlösa och fattiga ensamstående med barn skulle få nya bostäder i Djursholm och Saltsjöbaden. Och jobb som turistguider i sina nya hemorter. Det har faktiskt gjorts försök med bussresor till dessa orter, för att se hur en liten klick människor kan bo, så intresse finns det säkert. Båtturer kan nog också vara intressant. 

Sedan skulle det bli skolans tur. Bolognamodellen som hittills smittat och infekterat konsthögskolorna och nu (såg jag i en debattartikel i DN) också har drabbat försvarshögskolan (de blivande krigarna skriver avhandlingar i stället lära sig ålning medelst hasning) skulle genast stoppas. I stället skulle Hässelbymodellen införas. Och den innebär att allt annat än övande på kärnfärdigheter ska vara sekundärt. Skrivandet skulle återföras till humanistfakulteten. 

Grundskola och gymnasium då? Omstyrning från matematikhysterin (i vilka yrken behöver du kunna lösa ekvationer?) och mycket mer inriktning på kultur och bildning. Samhällskunskap och historia (som är enda vägen till förståelse av sin samtid och därmed till visioner om en möjlig framtid). Och inte minst bild. För vad är det alla ungar ständigt håller på med och kommunicerar via? Jo bild! Där finnns ett kunskapsunderskott som är farligt på riktigt. 

De kommunala kulturskolorna skulle få obegränsade resurser och uppdrag att aktivt värva ungar i skolorna. Vilket efter några år såklart skulle återspeglas i unionens bnp efter all musik- och kulturexport det skulle leda till. Och även i den kraftigt sjunkande brottsligheten.

Men nu ska jag fylla kaffemuggen denna tidiga morgon och övergå till att läsa nyheter om världen som bara pågår där ute. Utan att jag kan göra något åt det. God morgon och ha en bra nationaldag!

Överbliven sångare.

En ensam koltrast är allt jag hör på fredagsmorgonen. Fågelsången brukar inte avta förrän fram mot midsommar då de geopolitiska avtalen för den egna arten är påskrivna, så det är lite ovanligt tyst i år tycker jag. Eller så minns jag bara fel. De brukar alltså tystna när de delat upp reviren, parat ihop sig och börjat bygga bo. Då blir det viktigare att hålla sina boplatser hemliga. Och därför bättre att inte höras så mycket. I fåglarnas värld finns inga eldupphörsavtal. Krigen återkommer årligen från födsel till död och fienderna är många och ibland sinnrika, som till exempel göken, som likt ett bergatroll placerar sin blivande bortbyting i nån stackars småfågels bo. Fågellivet måste vara påfrestande på samma sätt som det var för oss tvåbeningar för 1000 år sedan. För när väl årets revirkrig är över kommer alla andra fiender. Fåglarna kan inte ringa polisen. Inte ens likt människor kunde/kan be någon mäktig vän om hjälp och beskydd. Eller betala för det. Det är bara den starkares rätt som är verklig. Med andra ord, är du inte den starkare så är det hålla sig gömd som gäller. Men det är inget ovanligt i den här dimensionen vi lever i. Läs också här.

Men idag är det minsann fredag. En oplanerad och obokad fredag. Jag funderar på två utställningar jag vill se. Dick Bengtsson och Döderhultarn. Av dessa två rankar jag Döderhultaren högst, om man nu ska välja. Denna unika, nästan naturkraft, som i rasande fart täljde de mest uttrycksfulla som gjorts i trä. I alla fall av det jag kan komma på. Alltså först kaffemugg nummer två. Sedan beslut. God morgon!

Pelle Persson.

Pelle Persson, eller Per-Åke "Peps" Person. Under "bluesintressetiden" (min) i tonåren avtecknades denna musiker som den ende "riktige" bluesmusikern i Sverige. Han reste 1972 till Chicago för att spela in dubbel-LP:n "The week Peps came to Chicago", med några av de därvarande lokala hjältarna och höjdarna inom Chicagobluesen. Och jag köpte den förstås så fort jag fick råd. Dubbel LP:n alltså. Men den blev inte så ofta spelad. Tyvärr blev den inte så bra, enligt hans egen berättelse på grund av att han inte riktigt förstått hur stora kulturella klyftor som måste överbryggas. Så efter en tid i Chicago insåg han att han inte kunde avkoda bluesen på det sätt han trott hemifrån. Trots hans innerlighet och genuina tro att kunna känna som dessa musiker han nu samarbetade med. Där fanns något oåtkomligt för honom som också visades lite i attityden från de musiker han engagerat för inspelningarna. Alla var vänliga och gjorde allt som avtalats, men han insåg att han aldrig skulle kunna bli "en i gänget". Såklart på grund av total avsaknad av erfarenhetsgemenskap. En turist. Det hjälpte inte att spela gitarr som BB King eller att vara virtuos på munspel. Eller inlevelsen i sången. Så han reste hem till Skåne och släppte bluesen helt trots all tid och all ansträngning han ägnat åt att lära sig och försöka förstå. Och så måste det nog vara för en kompromisslös konstnär. Alla kan inte vara allt. Dialekt och språk är dialekt och språk och innefattar så mycket mer än bara ljud. Peps insåg detta och kommenterade det (vilket förstås också säger något om vilka kvalitetskrav han hade). Bristen på "hemortsrätt" vägde tyngre än att kunna spela alla instrument lika bra eller bättre än förebilderna. Sorgligt men sant en triumf för identitetspolitiken i musiken )-: men också en triumf för sanningssökare som inte tror på "fake it untill you make it".
Tilläggas till detta ska förstås att Peps senare tog upp bluesen igen som en del i sin egen musikmix. Så bortkastat blev det ju inte när han väl kunde använda kunskaperna och erfarenheterna på sitt eget sätt och släppa tanken på att transformeras till någon annan. Solot här står inte BB King efter tycker jag. Inte sången heller. Bättre faktiskt.

Ett PS om länken ovan. Hoppas ingen undgår anpassningen till förhållanden Peps själv verkligen känner på djupet. Värmland är inte USA, men nog nära till skåne. Sedan det humoristiska i historien med tjejen och brorsan. Jmfr. bluestexter. Självömkande är bara förnamnet. Peps har omvandlat detta till svensk vardag. Med distans och humor! Det är så det blir äkta till sist!

Liten spindel.

Satt i diskhon när jag skulle spola i diskvatten. Den där vanligaste sorten. Jag försökte fånga den för att skicka ut genom fönstret men den var så snabb så det slutade med att den spann sig ner från min hand på en sekund och sprang iväg på golvet mot närmsta hörn och jag gav upp. Varför ska de alltid vara i diskhon? Eller badkaret? 

Det här handlar om ett underverk. En minimal existens som kurar i skräck i en diskho den inte kan komma upp ur, men som med lite hjälp flyr blixtsnabbt och med spidermanteknik från mig, (som bara ville rädda den). En fulländad existens. Med alla förutsättningar för sitt liv färdigutvecklade. Via atomer, molekyler, celler och dna. Säkert också ett medvetande om än inte på samma sätt som andra. Men på sitt eget sätt. Tänkte först skriva på sitt eget tilldelade sätt, men då uppstår ju frågor jag inte orkar med nu efter en hel dag med gräsklippare, röjsåg och trimmer här på ön.

Äntligen mulet.

Inte så mycket skrivet här nu då senaste tiden varit massor med uppdragsfotograferingar och därpå följande redigering, retusch och bildleveranser tills fram på småtimmarna. Utställning på Väsby Konsthall slut i söndags. Och samtidigt mina nu i snart åtta år pågående försök att hinna ikapp utvecklingen i konstvärlden, som ju varit nästan grotesk under alla mina år av frånvaro. Men det har jag skrivit om många gånger nu. Det tråkiga kvarstår dock tyvärr och förstärks dessutom för varje steg vidare jag lyckas hasa mig. Dagens konstvärld har mycket små likheter med den jag övargav en gång i tiden. Men, jag har förstås vänner och bekanta som aldrig tvivlat och fortsatt sin konstnärliga verksamhet i med- och motgång under alla år. Och då syns nog den utveckling jag ser knappt alls. Lite som skillnaden mellan att se sig i spegeln varje dag och att kolla vart trettionde år.
Men på andra fronter i kulturlivet tycker jag inte som jag tycker om konsten. Troligen för att det varit betydligt enklare att följa med i de "självklara" disciplinerna som litteratur och musik. Poeter som Yahya Hassan eller Marit Kapla (ja, jag ser henne som poet), musiker som Jolie Holland, Kamasi Washington och många andra som passerat och passerar i lurarna. Författare som Elaf Ali, Sara Stridsberg och även på det området väldigt många andra "nya". Fast kanske en anmärkning där att berättare som faktiskt skapar från noll inte verkar vara så vanligt förekommande idag. Det är väääldigt mycket jag och mig och autofiktion. Ibland på gott och ibland på ont. Och med det var det slut från sanningskomissionen!

Skönt att inte vara ensam.

Om att tappa sugen och bli uppgiven. Här är en till som verkar vilja sortera bort 90% av bruset.

Tartu igen.

Läs detta först. Nu på morgonen under ännu en räd "dödstädande" bland antecknings- och skissböcker, hittade jag ytterligare en anteckningsbok från Tartu. Bläddrade igenom och många både sorgliga och roliga minnen tittade förbi. Detta handlade alltså om en workshop för att spåna idéer om hur staden skulle kunna förskönas utan att det kostade något. 10 dagars förutsättningslöst arbete som skulle utmynna i en vernissage där alla förslag redovisades. Jag och D jobbade tillsammans fram en skissbok där varje blad innehöll ett förslag. Ibland med humoristiska inslag. Boken visades alltså sedan på vernissagen då den hängande i ett snöre på väggen (svagt minne men tror det var så) kunde bläddras i av alla. Vi fattade ju inte ett ord estniska men såg olika reaktioner på den och de diskussioner som följde mellan alla utom oss (som ingen pratade med). Senare kom en person fram till mig för att försöka förklara vad som hänt. Hon sade att det hade blivit lite rabalder och att publiken liksom delats i två läger, (publiken var då stans alla höjdare och officiella funktionärer m.fl.). Hon menade att när man levt hela sitt liv i en totalitär stat, där en stor del av livet är en slags fasader och lögner alla vet om men som ingen talar om, där ett sken av frihet hålls uppe och inte får slås hål på, kan man inte tänka i de banor jag och D kunde. Fritt tänkande som vår lilla skissbok sågs som ett uttryck för, hotade livslögnen och fick många att känna obehag medan andra kände att äntligen är det dags! Ungefär. Som om vi kom där och talade om för dem att deras liv var förfelade! Och vissa bara längtade efter det medan andra blev arga och sårade.

Skissboken då. Den införlivades tillsammans med alla andra alster från workshopen i deras moderna museums samlingar. Ett museum som verkade ha stannat någonstans vid surrealismen och underliga collage. En annan dag när jag letar vidare här hoppas jag finna foton av sidorna i boken jag har för mig att jag tog. Men i stort sätt var det så att vi tog det som fanns på plats och ändrade lite på det. Till exempel minns jag någon slags talartribun (gott om sådana i Sovjet) på ena sidan av en flod som rinner genom stan. På den andra sidan fanns en restaurang. Mitt förslag var att placera fasta kikare på tribunen och göra en stor meny utomhus på restaurangen så att man kunde klättra upp på tribunen och kolla i kikaren vad restaurangen hade för dagens. Plus flera likande saker. Antar att det sågs som vanvördigt eftersom denna plats var menad för högtravande tal om femårsplaner o.dyl.

Ja, ja. En del annat hände också på denna workshop. T.ex. kollektivt måleri i jätteformat upphissade på en skylift. Till tonerna av en blåsorkester som spelade militärmarscher. Plus många konstiga missförstånd och språkliga förvecklingar. Som en av deltagarna, en tjej från Lettland tror jag, som kom fram till mig och allvarligt sade: "yesterday i put grandmother in forest". Vi blev också intervjuade i både radio och TV. Vore kul att få se nu 34 år senare. Känns verkligen som en annan värld. Och bodde gjorde vi i stans enda hotell öppet för västerlänningar. Avlyssnade telefoner. Oätlig mat som dessutom bara kunde köpas med västvaluta o.s.v.

En annan bildmakare.

Peter Mitchell.