Sakta.

Idag är det helt stilla. Vindstilla och tyst. Lite för tyst för orten. Endast sporadiska smällar från kattluckorna. Och tassar upp och ned för trapporna.

En till båt med indragna åror.

Att de äldre runtomkring en glesas ut snabbare och snabbare är naturligt och begripligt. Det är så det ska vara. Men när de som inte borde ha stått i tur ryker är det inte lika lätt. Ett slags limbo uppstår. Som om man själv skulle befinna sig vid sidan av. Inte i livsfåran, där man ju ska vara. Där folk föds, lever och dör enligt SCB:s statistik för medellivslängd. Eller nästan då i alla fall. Nu är det andra gången på kort tid det händer och denna gång en mer närstående. Någon som en gång när jag var tonårig barnvakt, reste sig mot en soffa och tog sina första steg. Och nu har han tagit de sista och fladdrat iväg till baslägret han kom från, innan det är dags igen. För ett nytt försök.

En till dag.

Och ännu inget synligt besök från andra planeter. Lyssnade på en pensionerad brottsplatsundersökare, enligt uppgift kanske Sveriges främsta på sin tid. Han hade varit med om mycket. Bl.a. när den s.k. "2:a juni rörelsen" med terroristen Norbert Kröcher i spetsen för sitt "kommando Siegfried Hausner" byggde en låda de skulle förvara Anna-Greta Lejon i efter genomförd kidnappning 1977. Lådan var bara stor nog för henne att sitta dubbelvikt och nedsövd i. Märkt med dekaler som sade att den skulle innehålla en båtmotor så att de skulle kunna frakta den på stan och lasta på en väntande båt utan att någon skulle bli misstänksam. Ett riktigt idiotprojekt. All medicinsk expertis var efteråt överens om att om hon inte hade dött redan vid de okunnigas försök med narkosmedelinjektion, så hade hon inte överlevt mer än några minuter dubbelvikt i lådan. 

NK:s liga (ett gäng svenskar och tyskar) höll till i källaren på Katarina Bangata 55 där de hade byggt ett ljudisolerat rum i rummet, med lådan i mitten. Numer är källarfönstren där igenmurade (syns tydligt i google streetview). Idén till kidnappningen stod en av NK:s två svenska flickvänner för. Det skulle vara en hämnd för att AGL ordnat med utvisning till Västtyskland av några Baader-Meinhofare som suttit i finkis i Sverige allt sedan ockupationen av och bombandet i västtyska ambassaden 1973. AGL var biträdande arbetsmarknadsminister då och hade av någon anledning ansvar för terroristfrågor. Tanken var att begära en lösensumma + frigivningar av ett gäng fängslade RAF-terrorister i BRD mot att AGL lämnades tillbaka. 

Så vad har denna historia i en kulturblogg att göra? Jo, visserligen har jag aldrig varit någon punkrockfantom, men punken var ju ändå en väldigt tydlig kulturyttring ofrivilligt skapad av Margaret Thatcher på 1970-80-talet. Så kultur var det ju tveklöst. Så tillbaka till NK. Han satt en kväll i vanlig ordning och drack bärs på en krog uppe vid Mosebacke. Ett par bord bort satt två civilspanare som hade i uppdrag att ta honom. Men inte på krogen då han ju var känd för att vifta med pistol och gärna använda den också, så gripandet skulle ske när han lämnat krogen. Och så skedde också i trappan ned mot Katarinavägen. Poliserna meddelade via radion att de tagit honom. Meddelandet: "Ebba Grön". Ebba var poliskoden för NK och grön betydde att han var gripen.

En sista iakttagelse från polisen. Alla, verkligen alla inblandade i detta på bovsidan, var emligt polisen påfallande kortväxta. En tydlig bit under medellängd. Märkligt? Kan det vara ett ämne för ett framtida konstnärlig forskningsprojekt? :-) :-) :-).

Avyttringsdagar.

Inför flytt om ett år eller två pågår avyttringsprojektet. Delvis faktiskt ganska eller väldigt svårt. Det är så många prylar som befinner sig i mellanrummet mellan säljbart och "bra att ha". Små saker som knappast går att sälja annat än på loppis och då nästan gratis. Och som kanske kommer att saknas i vardagen någon gång, om än inte varje dag, eller vecka eller ens år. Slitna men fungerande prylar. I det här huset finns bara udda saker. Allt husgeråd är udda. Koppar, muggar och allt sådant, inga serviser. Och för mycket. Mycket mer än vad som verkligen behövs. Samma med fotoutrustning. Har sålt typ hälften men måste nu bromsa och noga tänka igenom vad som måste finnas om det eller det uppdraget kommer. Om alltså. Det är väldigt mycket om. Idag blir det i alla fall koncentration på skivor igen. LP och CD. Föresatsen är att bara spara de livsnödvändiga. Det som inte finns streamat och som betytt för mycket. Bokhyllor är redan för länge sedan slimmade. Har gått från att täcka en och en kvarts vägg till en kvarvarande kvarts med enbart böcker som faktiskt då och då behövs. Fackböcker och poesi. Men även den hyllan behöver gås igenom en gång till. Senare i vår blir det garaget. Gamla färgburkar och flaskor med skvättar av diverse bilföda. Rostiga verktyg. Skräp. Det blir i alla fall enkelt. Bara att köra till tippen. Men nu börjar denna dag med sol från molnfri himmel och jag ska börja jag med.

Annons på Facebook.

Drömmer du om att skriva en bok, men vet inte hur? Då är det här kursen för dig. Du lär dig bla bla bla och allt, och vid kursavslutningen har du verktygen för att skriva en roman på bara 90 dagar!

Undrar om handlingen ingår också? Eller om man kan välja bland olika? Sedan måste ju dessutom såklart en läsekrets ordnas. Jag tänker att det väl vore ännu enklare att bara låta en AI göra hela jobbet? Inklusive skapa en läsekrets av botar. Och några kritiker som recenserar när man ändå är på g. Det har ju gjorts med musik. Streamingbotar.

Väderprognosen.

Idag ska det regna hela förmiddagen och en bit in på eftermiddagen också. Jag tittar ut på en grå himmel, hör regnknattret på taket och dubbelkollar i de två väderappar jag har på mobilen. Och det verkar stämma. Jag drömmer inte, YR bekräftar. Nu tar det förresten i, en skur! Molnen ligger lågt. Mörkt. De som ska till tuben hastar förbi i regnkläder eller under paraplyer på gångvägen. Klockan är 06.00 så det är den arbetarkategori som servar andra och inte kan jobba hemma som hastar. Den samhällsbärande kategorin, som den definierades av flertalet länder under pandemien. De som utgör förutsättningen för att vi andra ska kunna fungera. För att samhället ska fungera. De som skottar fram oss. Kör oss med buss och tunnelbana. Plåstrar om oss. Vårdar de äldre på boendet. Ansvarar för barnen. Grusar gångvägen. Tömmer soptunnorna. Utvisas. Ger mig TBE-vaccinet. Sitter i kassan. Alltså de som har de viktigaste uppgifterna i samhället. I andra änden av yrkeskategorilistorna återfanns influencers för det mesta högst upp. Den enbart paraciterande yrkeskategorin. Följd av diverse jobb inom penningflyttningsbranschen. Intressant faktiskt. Googla för listor om du är intresserad.

Väderrapporten ja. När jag var liten hyschades det när "rapporten" kom på radion. Den som angick alla. Den oundvikliga och opåverkbara makten. Gud faktiskt. Kanske att vädret är den där kontaktytan mot en högre makt? För ett par år sedan fanns en debatt om huruvida sjörapporten i P1 skulle läggas ner eller ej. Nerläggarsidan menade på att med dagens elektroniska utrustning på båtar så har inte sjörapporten längre någon roll att spela. Man trodde kanske på lite motstånd från några gamla kustfiskare med transistorapparater, men riktigt så blev det inte. I stället något som liknade en mindre folkstorm. Det visade sig att sjörapporten inte bara hade en funktion som sjörapport utan också som en stund av meditativt lugn. Likt "tankar för dagen" eller nåt. För många en konstant i tillvaron. Något som finns kvar och till sin själva natur inte kan förändras. Ett stöd när allt annat rusar. Så den blev kvar. Och jag fattar det. Tycker ekots tre plånganden har en liknande funktion förutom det faktum att man inte vet vad som sen ska komma. Kanske att plången skulle kunna sändas för sig så att man bara kan lyssna på dem, och inte nyheterna som följer? I det avseendet är förstås sjörapporten överlägsen eftersom styv kuling, eller i enstaka fall stormstyrka i byarna är uthärdlig information.

Utdrag ur dagens rapport: "Södra och sydöstra Östersjön. Syd eller sydväst 7-12. I eftermiddag väst eller sydväst och avtagande, inatt 2-7. Mest god sikt, men risk för lokal dimma. Nord eller nordost 3-7". 

Allvarligt talat.

I går kväll såg jag två TV-produktioner. En svensk film från 1963 och ett färskt program om en svensk konstnär som var på supertopp på 90-talet. Filmen svår att ta in. Att allt var så annorlunda trots att det fortfarande är samma land vi lever i. Åtminstone en ännu levande skådis också. Bo Widerberg regisserade. Inger Taube i huvudrollen. Tommy Berggren och Lars Passgård i de två andra bärande rollerna. Mästerligt foto av Jan Troell (visste inte att han var filmfotograf också). För att riktigt fatta vad det var jag såg fick jag efteråt googla på filmen. Ett svårsmält drama av underliga situationer och halva meningar. Kändes som från ett annat århundrade i ett annat land. Kan förstås bero på att det var den unge BW:s långfilmsdebut och det därför finns ett drag av överambitiös positionering också. Eller vad det nu är. En regissör som söker sitt språk kanske. Hur som helst, det märkligaste för mig nu idag var själva tidsandan. Obegripligt att jag har levt i denna tid. Att jag var fyra år när den gick på biograferna. Och att min mor precis som huvudrollen i filmen då redan var ensamstående mamma. Posören TB spelar såklart över. I vanlig ordning får jag en känsla av att han helst skulle leva sitt liv ensam med en spegel. LP lite bättre men underligt barnslig. Som en 12-åring i en 20-årings kropp, men det kanske ändå är så hans roll är tänkt så jag passar på den. IT gör sin roll bäst. Ganska krass och utan några större förväntningar på livet tar hon tag i de situationer som uppstår. Accepterar sitt öde kanske man kan säga. 

Så varför såg jag och skriver jag om denna produktion? Först och främst för att jag inte hittade något annat när jag väl för ovanlighetens skull slagit på TV:n. Och på något sätt gjorde den ändå intryck på mig. Det var något. Bortglömt. Någon liten glimt av fyraåringen som fladdrade förbi i utkanten av synfältet. Eller så var det bara JT:s foto. Om jag nu inte läst att det var han skulle jag ha gissat på Sven Nykvist. "Barnvagnen" är förresten filmens namn. Finns på SVT-play ett tag till. 

Sedan såg jag som sagt ett program om en nu levande konstnär jag hoppar över namnet på. Det allt överskuggande intrycket där var tyvärr en total avsaknad av distans till sig själv. När man tar sig själv och allt man gör på så blodigt allvar får i alla fall jag problem med skrattmusklerna. Och tyvärr skymtar tanken om människovärde fram där. För om man ser sig själv som epicentrum så är det nog nära till att man ser ner på andra människor och kanske undrar varför inte alla fattar ens storhet. Kan nog övergå i grämelse och ilska mot omvärlden också. Mycket vill ha mer som man säger. Tänker att Hasse Alfredssons klassiska svar på den motsatta frågan, alltså varför han aldrig kunde vara allvarlig, borde ingå i konstskolornas hjärntvättsprogram. Svaret: "Humor är det allvarligaste jag vet". Ta ett steg tillbaka och släpp ner axlarna liksom. Så blir livet lättare att leva!

Vad är bra?

Ett ständigt och olöst problem jag har är att förstå min egen konstsyn. Som avhandlat många gånger tidigare här vet jag inte om jag riktigt kan skilja på vad som är inlärt, vad som bara slappt är accepterat pga andras syn, kritiker och institutioner, och vad som faktiskt under dödshot är sant för mig. Själv. Om jag så vore ensam människa kvar i världen.

Jag märker hur jag mer och mer börjar ifrågasätta mitt yngre jags accepterande av många uttryck jag nog inför rannsakningsdomaren måste medge att jag egentligen i grunden aldrig fattat/gillat. Men följt med mobben i stället för att tänka själv. Eller känna själv är nog närmare sanningen. Gäller på alla kulturområden. Och det som brukar bli kvar när jag grubblar över detta är väldigt få upphovspersoner. I meningen upphovspersoner jag förbehållslöst köper allt de producerat. Alltså allt jag vet av det då. Bara två sådana namn kan jag komma på denna morgon. Annars är det bara enstaka verk. Ibland bara ett ur någons hundratals att välja på. Jag blir mer och mer kritisk och allergisk mot sådana uttryck jag ser som spekulativa och poserande. Dramatiserande. Vilket också så klart snävar in på vad jag själv kan göra. I fotovärlden är det inte många som duger enligt mig (såklart inte jag själv heller, än iaf, men hoppet lever kvar :-) utan de flesta faller på patetiken. Schablonen. Upprepningen. Härmandet. Jag osäkrar revolvern vid nästa kvinna i vit klänning med ryggen mot fotografen i skogen (bara ett exempel). Och samma gäller inom övrig bildkonst som ju i mångt och mycket förvandlats till ordkonst. 

Så hur ska jag nu kunna reda ut detta och komma så oskadd som möjligt igenom? Dagens lösning blir att jag ska lista min personliga kanon. Det kommer nog att ta lite tid, men något annat sätt att granska mig själv kommer jag inte på. Med en sjukt kritiskt avskalad och till skelettet nedbantad lista måste jag ju kunna urskilja vad det är jag faktiskt tycker. Vad som faktiskt rör mig i magen. Eller? Ska i alla fall påbörja en sådan här och nu. Får se om jag vill dela med mig av den senare. Det kan ju hända att jag kommer att skämmas över en del punkter, eller att den ser löjligt pretentiös ut. I så fall får den åka med mig upp eller ner eller vad det nu blir på den yttersta dagen.

Skivor och böcker.

När apparna tar över vardagen anonymiseras hemmen. Den utvecklingen har jag sett eftersom jag fotograferat bostäder åt fastighetsmäklare och demolägenheter åt bygg- och fastighetsbolag i hundratals år. Känns det som. Inte så ofta nu längre men när jag bytte hårddiskar för ett par år sedan räknade jag ut att jag måste ha varit inne i ca 8000 hus och lägenheter. Så det har gått att följa hur den allmänna inredningssmaken förändrats. Den smak som är förvånansvärt homogen, för att inte säga ängslig i Sverige. Undantaget fritidshus då, där variationen är lite större. Men en sak som tydligt märks är att på senare år har bokhyllorna börjat försvinna, alternativt fyllas med annat än böcker. De böcker man ser nu är de trendigaste kändiskokböckerna som står mer som en inredningsdetalj i köket.

LP-skivorna var redan borta när mäklarna började anlita fotografer och jag började få uppdrag i den branschen, men CD-ställ hade alla i alla fall då. Och bokhylla med böcker. 

Innan jag fotograferar ett hem går jag igenom alla rum och ser vad som behöver göras innan plåtning. Och det är den intressantaste delen, eller var i alla fall, för då får man veta vem som bor/lämnar. Bokryggarna och musiken säger mycket om den boende. Plus såklart vad som sitter på väggarna.
Men nu är det inte längre riktigt så. Böcker och musik finns i appar i mobilerna och syns inte. Väggarna, (förutom hos de rikaste som ofta har måleri) ser ut som de skulle ha gjort om stylist anlitats även om så inte är fallet. Likriktat. Samma bilder och affischer. Det är som att alla har samma smak. Enda variationen brukar finnas där utrikes födda bor. Eller om det är ett fritidshus. För fritidshus kan som sagt se ut lite hur som helst och speglar nog sina ägare bättre än lägenheter i stan gör.

Generationsskillnader märks också väldigt tydligt. Äldre personer har bokhylla med böcker, men kliver man in i en lägenhet utan böcker men med en 790-tums TV så vet man att ägaren inte nått medelåldern ännu. TV:n är nog idag den viktigaste inredningsdetaljen. För något år sedan fotograferade jag några nyproducerade lägenheter där arkitekten/byggmästaren av någon anledning gjort planlösningen så att ingen självklar plats för TV:n fanns. Alla tänkbara placeringar lite fel. Fastighetsmäklaren som var med mig suckade. Hur skulle hen kunna sälja en lägenhet där inte TV:ns placering var epicentrum? All annan möblering får ju anpassas efter den.

Så nu finns informationen, spåren av människan i bostaden, i en släckt svart skärm man inte har en aning om vad den brukar visa. Och i en mobil i någons ficka. Och på väggarna finns det som stylisterna tycker ska finnas där. För konstintresset åkte ut som det berömda barnet med badvattnet.
Men för att avsluta detta lite positivare så märks ju också analogtrenden då och då nuförtiden. En och annan grammofon med tillhörande LP-samling har börjat dyka upp i alla fall. Så då kan man snoka lite i den och göra sig en bild om ägaren. Fast utan ingångsvärden genom boktitlar blir det ju betydligt svårare.

Och en sak till, som egentligen inte har med detta att göra, men nu tänkte jag på det och då skriver jag det också. Villor från 70-talet har ofta en s.k. gillestuga i källaren. Det mest fruktansvärda, ångestframkallande rum någon sadistisk arkitekt en gång tänkt ut. Jag kan se Jack Nicholson med vansinnet och ondskan i blicken, vid ritbordet, som arkitekten som ritade helvetesrummet!

Rapport.

UHÄ:s rapport "Konstnärliga utbildningar stärker Sveriges kompetens" finns nu at läsa/ladda ner för alla intresserade här. Intressant läsning tycker jag. Nu håller jag kanske inte med om allt, eller alla slutsatser som dras, men i alla fall på det stora hela positivt. För det handlar ändå om att kulturproduktion inte bara är en kostnad som man ibland hör. Narrarna bär sina kostnader och bidrar till ekonomin i många fall betydligt mer än andra konsulter och specialister. Nu finns det siffror på det. Och siffror är som bekant det som trumfar precis allt annat. Så läs och begrunda om detta intresserar dig!

Allt flyter.

05.20. Absolut stilla. Enda ljudet är från duvparet som samlar material till sitt bobygge. Och kattluckorna som då och då smäller. Nattdjuren. Himlen vitblågrå.

05.45. Solen uppe. Tallen är orange. Tänkte på alla de där kusinerna jag aldrig träffat och inte ens vet vad de heter. Aldrig varit intresserad av att veta heller. Tiden.

I morgon ska sonen få sin tidskapsel. En låda med 33 år gammal luft, vardagsprylar, någon dagstidning, en framkallad och kopierad 36:a. Oöppnad. Inget minne av vad det var jag fotograferade. Hoppas bilderna inte klibbat ihop. Och ett brev från en 33-åring 1993 till en 33-åring 2026. Inget minne av vad mer jag stoppade ner. Tror jag påbörjade den när A var kvar på bb.

06.00. I barndomen fanns fyra fasta punkter i min föreställningsvärld. De platser de fyra syskonen från Tvärsett som vuxna bosatt sig på. Norrbotten, Jämtland, Gävleborg och Skåne. Den fjärdedel av släktträdet jag kände till. De övriga tre linjerna var bara diffusa dimmor. Och delvis så är det än idag. Och alla från Tvärsett är bara minnen. Och inte ens mina.

Lyssnade på kort ljudbok om Platons skriverier om Atlantis. Ungefär samma som Enoks bok fast utan rymdvarelser. Eller så är det de Platon kallar gudar som är rymdresenärerna. I så fall är det verkligen lika historier. Som dessutom ska finnas som dnaspår i alla ca 4000 religioner som finns på Tellus. Tid är vad precis allt handlar om.

Och kaffe.

Tror det var den där norske författaren jag aldrig minns namnet på som menade att alla människor har en nedre och en övre horisont. Den nedre bestående av de äldsta människor i ens närhet man kan minnas från sin tidigaste ålder till de allra yngsta man träffat innan man själv drar in årorna. Eller nåt i den stilen.

I SvD:s morgonrapport skriver Alexandra Karlsson att det bara finns en bok alla människor bör ha läst. Harper Lees "Att döda en härmtrast". Har alltid trott att det hette taltrast. Och inte har jag läst boken heller så jag får ta tag i det då. Men inte idag för denna dag är fullbokad. God morgon!

Bruset.

Efter en timme av koll på alla nyheter från vänster till höger (försöker alltid se alla perspektiven) är det nu dags för lite meditation. Jättemagnolian utanför fönstret närmar sig takhöjd och knopparna bananformat. Matbananer åtminstone. Alla nyheter denna morgon, förutom de som speglar min verklighetsuppfattning och mina åsikter exakt, är som vanligt höger- eller vänsterextrema. Förutom de som helt enkelt ljuger. Vännen D ligger på Karolinska och har bokstavligt talat fått hål i huvudet. Med borrmaskin. All fågelmat måste plockas bort idag pga blåmessjukan. Småfåglarna har fått sin egen covid så fågelsamlingar behöver skingras. Det är helt stilla, ingen vind. Katterna sover på sina valda platser. Just nu är det den tveeggade stunden mellan kaffemugg ett och två, förutom den 18:e som det också är. Den 33 år gamla tidskapseln måste jag hitta idag. Snart födelsedag och då ska den överlämnas. Dammsugaren. Katthår. Nästa fredag är det besiktning. Sänka värmen. Under flera dagar gått ner till pannrummet för att sänka värmen, gjort något annat och gått upp igen. Med surbenet. Ett vitt moln av katthår seglar långsamt mot öppna spisen. Undrar om jag egentligen läst Mary Shelleys "Frankenstein"? Det där monstret är ett sådant allmängods så jag vet inte. I barndomen då modellbygge var vanligt fick jag en gång en byggsats för att bygga och måla monstret. Födelsedagspresent. Min första cykel var en DBS med limpa. Hann lära mig cykla innan ettan. Min morfar halvsprang efter och höll i när jag kämpade med balansen nere på vändplanen. Fast då hade han varit död i två år. Vad ska jag göra med alla målningar i ateljén? Troligen slutar det med en brasa igen. Kommer ihåg att monstermodellen liksom var i fel storlek. Den borde ha varit antingen större eller mindre. Och färgen var för matt.

Detta var ett försök att bara skriva ner det som dök upp i tankarna under en halvtimme i soffan. Osorterat och oförklarat.

Klart slut.

Forsythiatiden.

Nu är den på G. Och det går snabbt. Den lilla trädgårdsplätten vi har här i orten genomgår på ett par veckor stadierna vitt, gult och till sist blått. Eller snödroppar, vintergäck och till sist scilla. Samtidigt blir knopparna på magnoliebuskarna snabbförstorade. Som inför en explosion. Och då börjar de knallgula buskarnas tid som också kutar förbi på ett par veckor. Det är som en tävling i trädgårdarna. Mest slående är forsythian. Plötsligt 100 lysande kadmiumgula buskar i de i övrigt grå trädgårdarna. Kontrasten. För sen blir ju allt grönt och oföränderligt så i flera månader. Som jag säkert också flera gånger tidigare tjatat skulle jag vilja att vår och höst varade i fem månader var. Sommar i två månader minus en vecka, och vinter i en vecka. Högst. Typ jul till nyår. Första januari skulle snödropparna komma, sedan allt det ovanstående i ett väldigt långsamt och utdraget tempo. Och så kommer det att bli den dag jag blir allsmäktig.

På senare tid har det blivit flera läsningar parallellt. "Enoks bok", ur apokryferna, finns i diverse populärvetenskapliga översättningar och tolkningar. Berättar om hur det gick till innan den stora katastrofen som nästan (Noa m. fam. klarade sig som bekant) utplånade mänskligheten. Intressant för den som grubblar över stenblock på typ hundra ton med 24 slipade sidor mot andra block, inpassade så att inte ett papper går att få in i skarvarna mot nästa, transporterade och placerade högst upp på en kulle också. De släta skarvytorna knappt möjliga att beräkna och åstadkomma med dagens teknik. Byggen av urbefolkningar som inte ens hunnit uppfinna hjulet...

I litteraturmagasinet jag prenumererar på, får denna vecka ett par av författarättlingarna födda i denna stad, för hundrade gången bre ut sig med sina litanior om berömda förfäder. Förstår inte att någon ens kan intressera sig för dessa nepobebisar som verkar få hur mycket utrymme de vill i olika medier. Det är någon slags sensationslystnad. Kanske en förhoppning om nya "spännande avslöjanden" om någon förfader eller moder som gjorde eller sade si eller så. Eller någon ny snyfthistoria om hur det är att försöka leva på sitt skrivande i skuggan av giganterna. Intresseklubben antecknar, var det väl man sade förr. Fast iofs kanske jag fattar att det kan vara jobbigt att ha alla dörrar öppna. Det blir ju korsdrag.

Räddningen blir en annan publikation där Teodor Kalifatides (som är en riktig författare av egen kraft) berättar om sina vänner under olika perioder i livet. Ganska lågmält och kortfattat men dess mer fängslande och starkt. På senare tid har det blivit så för mig, att jag nästan bara har behållning av författare i hans generation. Beror såklart på att jag själv inte är ung längre och ibland inte kan relatera till yngre författares verk, men också på att jag börjat tröttna på likriktningen jag med något årligt undantag ser hos de yngre. Och mängden också. Det verkar dyka upp nya nästan varje vecka. Och historierna är ofta så likartade att de börjar närma sig deckarschablonerna. Lite svårt att fatta faktiskt, men jag tror det hänger ihop med de otaliga kurser och författarskolor som dykt upp på senare år. Som i det slitna uttrycket svampar ur jorden. 

Men nu har dagen börjat och jag ska torka kattspyor, städa lite och så småningom åka in till stan. Hälsa på vapendragaren D som ligger på sjukhus. Kolla om ateljén finns kvar. Har inte varit i den på över en vecka.

Sista gången.

Allt vi upprepar. Vanor, traditioner, den årliga xxx, kvällspromenaden. Utflykten till xxx. Allt som blivit vanligt, återkommande, ändras till sist. Man behöver inte "driva" ett liv. Det driver sig självt. Och oftast har man ingen aning om att detta vanliga man gör är för sista gången. När det är det. Man kanske tänker att nästa gång så. Men nästa gång kommer inte för livet ändrades. Många gånger vet man förstås men minst lika ofta inte. Och det gäller såklart allt från den minsta till den största handlingen. 

Jag läste om en naturfotograf som noggrant planerade sina fotograferingar, rekognoserade rätt plats osv för att återkomma med kamera när förhållandena var de rätta. Så kan jag inte jobba. Även om jag är ute med den klumpigaste storformataren och allt går väldigt långsamt så vet jag att jag måste få med bilden hem nu om den är viktig. Även om ljuset kanske inte är optimalt.

Det är förstås inte så upplyftande att alltid tänka i de banorna men ibland visar det sig att det var just så man borde ha tänkt. Att man först kanske flera år senare förstår att det man gjorde var för sista gången. Ett av alla mysterier med tiden. Vid en flytt blir det alltid så. Man kanske tänker att den här platsen finns ju kvar så jag kan åka hit när som helst och gå den här promenaden. Men så är det inte för flyttar gör man inte bara i rummet utan i tiden också. Inget finns egentligen kvar. Att vara besökare är något helt annat än att vara bofast. Som besökare på en plats man bott är man från framtiden. Minnen kan inte bli verklighet. Och till sist har det gått några eller många år och man förstår att det var sista gången. 

Då kan fotografiet komma in som en ställföreträdande verklighet. I bästa fall en förmedlare också av ljud och kanske lukt. Miljö. En slags kvarvarande skärva av en händelse. Ett kvarhållet ögonblick. På gott och ont. Och till sist kanske det får ett helt eget liv. När det blir till ingens minne.

Förkylningslugnet.

Nu är jag förkyld. Tror det är första gången på över två år. Förkylningslugnet har infunnit sig. Det manifesteras som ett gott samvete över att tillbringa hela dagen i soffan. Underhållning: dialogboken/brevväxlingen "Att segra är banalt" mellan Carl Johan De Geer och Johanna Frändén från 2021. Andra coronaåret alltså. S.k. nutidshistoria. Nutidshistoria är problematiskt tycker jag. Lite "yesterdays paper" går ju inte att undvika. Samtidigt kan det kännas som väldigt länge sedan fast inte nog länge sedan för att bli objektiv (om det nu finns någon sådan) historia. Ett underligt mellanting då man själv har omedelbar erfarenhet och tydliga minnen från den tiden. Man blir liksom mer kritisk. Lite mer njaaa, var det verkligen så? Samtidigt blir det en påminnelse om hur snabbt allt går nu. Hur snabbt och hur mycket världsläget omvandlats på bara fem år. Och hur otydliga minnena nog är trots den korta tiden som gått. Men läs denna bok! Väldigt underhållande som sagt. En rad iakttagelser om sam(då)tiden. Många tankar i alla fall jag aldrig tänkt och lika många jag tänkt och håller med om. Det blir väl kanske en extra poäng när man håller med om nästan allt :-). Eller, kanske inte nästan allt. Uppenbart att orten är okänt territorium för CJDG. Lite lever han kvar i 60-talet.

Snöa i baksätet.

En till variant av medvetande. Från barndomen denna gång, glömd men just nu idag, oväntat återkommen. Att åka i baksätet på en bil, på höger sida (ingen mötande trafik) se ut gemom sidorutan och: ingenting. Bara landskapet som passerar. En speciell känsla att vaggas in i. Försöka stanna i. Som att vara där ute. Vilket också leder till stor irritation om någon vill ha ens uppmärksamhet. Bryta förtrollningen. Det är ett av alla delmedvetna tillstånd som inte har något namn. Och det är inte samma sak som vid buss- eller tågresa. Det måste vara bil och helst med ett bakgrundssorl av välkända röster eller radio. Tryggt. Men i en egen "bubbla" utanför pågående samtal. Så nu ska jag hitta på ett namn för detta tillstånd. Återkommer till det. Anledningen till inlägget är förstås att jag sitter på höger sida i baksätet. Sonen kör. Och här har jag knappt suttit i vuxen ålder. Otroligt skönt faktiskt. Att släppa på uppmärksamheten och få snöa. Låta tankarna flyta. Ett fullständigt annorlunda tillstånd än att köra bilen. Att köra har andra fördelar så klart, har pratat lite om det här, men just idag den stora överraskningen att högerfönster-snöande fortfarande faktiskt finns! Kvar. Och fungerar.

Dave är här.

Att namnge oväder kan tyckas lite löjligt. Men om man som jag ser tillvaron som en serie händelser som måste ha både början och slut, blir det åtminstone inte lika löjligt. I mina bilder har jag tidigare försökt skildra detta med blandad, om ens någon framgång. Men för min del så ser jag det fortfarande på samma sätt. Det här ovädret, Dave, kan lika gärna ses som ett väsen. En ande om man så vill. Det är egentligen bara olika synsätt på samma fenomen. Och vem vet egentligen om en händelse som ett tillfälligt oväder kan ha något slags medvetande som sammanhållet fenomen med en födsel, ett liv och en död? Bevisa motsatsen, som vännen D kan säga ibland :-). Nu väntar jag i alla fall. Om den norska väderlekstjänsten har rätt så ska en liten utlöpare av Dave angöra ön om ungefär en timme för att stanna i tre-fyra. Och norskarna har vida överlägsen rättstatistik över Norrpingarna, så jag väntar. Vädrets makt och vikt/roll i livet går inte att överskatta. Det avgör inte bara vad man kan göra, om det går att vara utomhus, utan också stämning och humör allt beroende på vem man är och situationen. Om väderguden låter sig påverkas av den enes regndans eller den andres soldyrkan. Och om jag som nu sitter här och väntar på om jag ska få se en skymt av Dave eller om han ändrat sig. 

För övrigt har en norsk professor som studerar hällristningar kommit fram till att de inte alls är från sten/bronsåldern utan snarare från folkvandringstiden. Och som om det inte skulle vara nog säger han att bara fyra ambulerande ristare gjort rubbet i hela norden. Inväntar dock granskning av sin studie. Visserligen har faktiskt även en på området okunnig som jag, tänkt tanken om varför ristningarna är så lika trots stora geografiska avstånd. Dock verkar dateringen skum då bildspråket på 400-talet ju i andra fall är ett helt annat. Inte bara spjut, båtar och jakt. Men de namn han gett de fyra konstnärerna låter såklart högst trovärdiga: Steinn Stikkmann, Bårdr Båtmann, Ingi Innrisser och Oddr Omrisser. Så det talar väl för att han har rätt. I likhet med norskarnas vädertjänst, för nu börjar det vina runt knutarna. Två områden med snabba kast, gissningar och fantasier inkorporerade. Arkeologi och Meteorologi. Inget för tråkmånsar som tror på fakta.

Nu flyger rådjuren över den plöjda åkern utanför fönstret och demonstrerar därmed sina egenskaper som flyktdjur. Helt annorlunda än samma ras i orten, där de knappt orkar flytta sig när man kommer gående. Borde inte djur namnges även efter skygghetsgrad? Det är ju samma med hare och räv. Halvtama i orten men här på ön panik om de ens känner människovittring 100 meter bort. Är de verkligen samma ras? Sådana egenskaper ärvs ju ner och hamnar så småningom i arvsmassan. Borde de inte heta stadsrådjur och lantrådjur? Det är inte som Rautjoxa (jämska för lavskrika) som till sin natur är halvtam och mycket väl kan äta ur handen på en tillfällig skogsbesökare. Sådana flygfän har alla samma egenskaper men håller sig också till samma miljö. Undrar hur en population sådana inflyttade till orten skulle förändras efter några generationer? Kanske skulle de bli en påträngande plåga som dyker upp inomhus så fort man glömt ett fönster öppet. Färdigfunderat. Dags för äggkokning. Vindblåsdelen av Dave har anlänt. Regndelen verkar ha fastnat på småländska höglandet.

Insikter.

Med insikter menar jag tillfällen då en tro eller föreställning plötsligt skingras. Ridån går upp liksom. Ett exempel på det kan vara när jag som 13-åring kom på att det går att vinterfiska på sommaren. Det var sommarlov och jag hade i vanlig ordning ensam (självvalt, jag var lite enstörig på den tiden) tillbringat förmiddagen i ekan på sjön roendes "långdrag", en fiskemetod jag inte orkar förklara nu. Ingen fångst. Rodde hem och åt något. Därefter tillbaka ut på sjön, men nu i det eländiga eftermiddagsljuset med långa skuggor. Minns att det var varmt och blåsigt. Och denna gång av någon anledning jag inte kan påminna mig upphovet till, med vinterfiskeprylarna i väskan i stället för långdraget. Alltså pimpelspö mm. Rodde till ett känt grund där många brukade sitta och isfiska vintertid. Drog in årorna och lät båten driva med vinden. Skickade ner draget och fiskade som om det vore januari och 30 cm is. Och snart hade jag en ganska stor röding i båten. Och så ännu en... Minns att jag kände mig speciell. Som att jag fattat att man inte behöver göra som alla andra. Att jag liksom avslöjat en stor lögn och att jag i framtiden alltid, i alla lägen bara skulle göra sådant som faktiskt hade en vettig orsak. Aldrig mer göra som alla andra bara för att vad då? Jag skulle fortsätta att dra ner byxorna på de lögnaktiga konventionerna. 

Senare i livet när jag läste bl.a. Axel Sandemose (som ju ägnade just denna fråga rätt mycket tid) stärktes den känslan och har fortsatt så. AS dömde ju som kanske bekant ut allt som utan praktisk motivation styrde människors liv, tankar och betéenden. Jantelagen var ett utslag av detta liksom omotiverade etikettsregler som bara finns till för att bygga murar människor emellan. Isolera och förtrycka. Underhålla vanföreställningar om bättre och sämre. 

Hopp till 20-års åldern. Jag läste mycket och allt möjligt i ungdomsåren. Det var liksom det man gjorde före internet och mobiler. En författare jag "snubblade över" då var Lars Ahlin. Jag vet inte i vilken av hans romaner det står nu, men någonstans beskriver han en ung person som springer nerför en gata och ser allt som finns, husen, allt det människan skapat och byggt. Han tänker, eller om det är säger eller skriker: "hur vågar man?". Det där gjorde väldigt starkt intryck på mig. Hur vågar man göra allt detta? Det har hängt med genom livet som en motsats till Jantelagen. Tror även att det var LA som myntade uttrycket "världen är ledig" som ju bara är ytterligare ett sätt att uttrycka samma sak. Kreativitet och alla konventioners ignorerande är ju nästan samma sak. Bry dig inte om vad eller hur andra gör. Ställ alltid frågan: varför? Det är på det sättet mänskligheten gör verkliga framsteg.

Hedersvåld, hedersmord, förtryck av ologiska obegripliga skäl, är ytterst ett utslag av samma sätt att betrakta världen och sin egen grupptillhörighet som överklasspajasens nedlåtande attityd mot serveringspersonalen och ängliga iakttagande av uppförandekoder. Det är uppdelningen i bättre och sämre, murarna som till varje pris ska byggas och försvaras. Rädslan för vad som ska hända om man inte anpassar sig. Är jag rätt eller är jag fel? Det frågade sig församlingsmedlemmarna i Knutby. Och det är just det som försvårar, förhindrar och ibland omöjliggör det fria tänkandet. Det är sådant som är kreativitetens motsats. Så mitt råd är att alltid, från smått till stort, ifrågasätta sina handlingar. Gör aldrig som andra gör om ingen uppenbar orsak till det betéendet finns. Nöj dig aldrig med att det är konvention eller tradition. Bli inte "en konventionell". Iaktta djuren. De gör det som behöver göras utan konstruerade regelverk. Påtvinga inte dig själv begränsningar som faktiskt egentligen inte existerar. För det är vanföreställningar!

Mellan dröm och verklighet.

Befinner vi oss ofta. Flera gånger per dygn faktiskt. Den där stunden precis innan insomningen, strax innan fullständig vakenhet och flera andra stadier ingen ännu namngett och definierat, vad jag vet i alla fall. Ett sådant tillstånd kallar jag för filmläget. Går inte att medvetet försätta sig i men kommer kanske tre-fyra gånger per år i mitt fall. Det är då man (jag använder man eftersom jag utgår från att de företeelser jag försöker beskriva nu är vanliga för fler än jag) plötsligt tycker sig vara vaken men ser en slags nästan öververkliga filmsekvenser spelas upp. Verkligare än på riktigt och utan någon dramatik eller ologiska händelser som i drömmar. Bara som övertydlig 3D-biofilm med vardagshändelser. Så vaknar man till helt men vill genast tillbaka till filmen, vilket funkar ibland och ibland inte. Mycket behagligt i alla fall. När det händer mig försöker jag ligga blick stilla och stanna kvar i det så länge jag kan. Med lite tur så kan det bli en flygtur ut i området.
En lärare jag en gång hade påstod att han kunde gå in och ut ur detta tillstånd när han ville bara han hade lagt sig och mentalt ställt in sig på att det var natt och att han skulle bli i sängen tills nästa dag. Då funkade det. Han uttryckte det så att om han inte kunde sova så kollade han på en film tills han somnade. Fattade inte vad han menade då så kanske har det med ålder att göra också eftersom jag fattar nu och har gjort så ganska länge.

Ett annat tillstånd: Att gå i sömnen. När jag gjorde "lumpen" för okänt antal år sedan, blev jag och mina tre-fyra märmaste kompisar inbjudna till en födelsedagsfest i grannstaden till den stad vi var förlagda i. Det var en stor fest med hela födelsedagsbarnets stora släkt, middag o.s.v. Vi lånade en bil och åkte dit. Att sova över ingick i inbjudan så vi fick ett rum att kvarta i, troligen med typ luftmadrasser på golvet (minns inte så bra) i villan festen hölls i. Framåt småtimmarna, festen för länge sedan över, vaknade jag av att kompisen S ropade på mig. -Vi måste åka nu, skynda dig! Eller något i den stilen. De andra var redan ute i bilen. Bråttom, bråttom. Jag kutade nerför trapporna, ut på gården till bilen, bara för att se att den stod tom, mörk och låst där vi lämnat den. Fattade inget. Lutade mig mot den för att klarna tankarna och kände då att den var kall och daggvåt mot huden. Kollade ner på mig och såg att jag inte hade någon tröja på mig. Och vid närmare inspektion inget annat heller. Jag var helnäck! Oj. Hm. Smög tillbaka uppför entrétrappan och skulle öppna dörren, som förstås var låst. Jag hade slagit igen den när jag sprang ut. Under stor vånda ringde jag på. Fick ringa flera gånger tills utelampan tändes och födelsedagsbarnets mamma öppnade dörren och hittade mig naken på trappan mitt i natten. Minns inte vad jag sade om jag nu sade något. Till saken hör att det för min del hade varit en ganska lugn och nykter kväll om man jämför med kompisarna. Men mamman, som diskret inte nämnde händelsen med ett ord vid frukosten dagen efter, måste ju ha trott att jag kutat ut för att spy. Det var den sista gången jag gick i sömnen. Har några tidigare historier också men de har flera andra oklarheter inblandade så de får jag ta en annan gång. Handlar mer om oförklarliga händelser nattetid som då förklarades med att det måste ha varit jag som agerat i sömnen. Sådant jag än idag tvivlar på. Nog om sömn för denna gång. God natt!

Vårdagjämning passerad.

Som frilans har man inte det där livsschemat anställda har. Det kommer ingen lön den 25:e och uppdragen kan dyka upp när som. Inte sällan i form av allt eller inget. Alltså dagar eller veckor utan något alls och sedan plötsligt flera som vill boka samma dag. En del betalar fakturan direkt, andra på förfallodagen. Räkningarna som kommer in betalas också löpande beroende på vad som finns på kontot. Så är det i alla frilansyrken. Rekommenderas för den som inte gillar chefer och hierarkier. Inte för den som i första hand vill ha förutsägbarhet. Olika sorters lugn. Som frilans står man nära själva grunden för verksamhet människor emellan. Alltså jag har det du vill ha och vice versa. Sedan ordnas utbytet och man skiljs åt. Som det gått till sedan vi reste oss på två ben, förutom för den lilla procent som istället tänker jag vill ha det du har så nu tar jag det. Alltså brottslingarna. Som ju finns ända från världens mäktigaste människor ner till den som tar med sig toapappersrullen från toan. I grunden samma förhållningssätt till livet. Samma människotyp i det avseendet kanske man kan säga. Åtminstone om beteendet följer med till efter 25-års åldern då hjärnan sägs ska vara fullt utvecklad. Ytterligare en livshållning finns hos munken, nunnan och A-lagaren. De som klivit av från allt. Varken anställda, frilansare ellet tjuvar. Lika skrämmande som lockande kanske. Kattlivet eller råttlivet. Noll ansvar. Men kostar på andra områden. Konstnären är också en egen kategori. Åtminstone sedan ungefär 1600-talet då dagens löskonsthandel uppstod. Skiljer sig från frilansaren genom att inte ha någon kund. Nästan helt beroende av konstetablissemangets godtycke. Ofriare än frilansaren på grund av detta. För alla människor har en ekonomi. Handel pågår ständigt. Det mest speciella med kategorin konstnär är att efterfrågan på hens produkter inte i någon högre grad styrs av kunderna. Istället finns mellanhänder i flera led som dirigerar kommersen. Och nya sådana tillkommer. Yrkeskategorin curator har t.ex. uppstått ungefär som fritidsledarna en gång gjorde. Eller som influencers gjort. Ett mellanhandsyrke som kan engageras mellan producenten och nästa mellanhand som är galleriet. Och i de fall producenten upphöjts tillräckligt av etablissemanget kan det också finnas en agent närmast hen så att den kommande transaktionen sysselsatt fem led redan innan den ägt rum. 

Tittar ut på skatorna som bygger på sitt bo. Ofta blir det att titta på djuren som får tillbaka tankarna på jorden.

Dagens rekommendation är boken "Moral ambition" av Rutger Bregman. Har precis kommit ut i svensk översättning också. Borde vara obligatorisk i faktiskt alla ämnen i skolan, som en påminnelse om vad vi skulle kunna göra med bara en aning mindre av kortsiktig egoism. Utan uppoffringar, tvärtom faktiskt och på lång sikt möjlig verklig berömmelse! Så nu ska jag ägna resten av denna söndagsmorgon åt att fortsätta läsningen.