onsdag 28 april 2021

Nomadland.

Jag såg filmen Nomadland. Den får betyget halvåtta på min tiogradiga skala. En och annan typisk amerikansk-sentimental scen hindrar en åtta. MEN, i alla fall. Jag tänkte skriva om det som för mig blev den bästa scenen.

Fern (huvudrollen) sitter i en fällstol på en ganska tom parkering. Hon har just återigen flytt från närmare gemenskap med andra människor. Hon är en person som vill ha allt på sina egna villkor och gärna umgås och ha vänner, men med en distans som hindrar att några skyldigheter mot andra ska uppstå. Hon måste helt enkelt kunna resa sig upp och gå exakt när hon vill. Och helst utan att någon bryr sig.
Men i alla fall. Hon sitter där i sin billiga fällstol och tar upp en smörgås och äter. Tittar ut över parkeringen, och precis då kommer en stark känsla av förståelse för henne över mig (hoppas det var regissörens mening, men knappast troligt, nog mer personligt än så). Jag känner den där frihetskänslan jag hade i ungdomen, efter att ha lämnat hemmet, före någon fast relation, före ekonomisk skuldsättning, innan mobiltelefonerna!

Det bara kom över mig. Något glömt. Att inte behöva förhålla sig till någon eller något.
En gång tidigare, för typ ett halvår sedan hade jag också en flash-back av den känslan. Då strosade jag på Söder, ingen tid hade jag att passa och ingen visste mer exakt var jag befann mig. Och, jag hade glömt mobilen i ateljén! 

Missförstå mig nu rätt. Jag är inte någon enstöring i egentlig mening. Jag skulle inte klara mig ensam, utan alla relationer i mitt liv och alla skyldigheter och rättigheter dessa innebär. Jag skulle inte vilja leva som Fern. Men det finns en sida av det livet hon lever som jag kan förstå. Jag fattar precis lyckokänslan av att vara totalt ansvarslös, eller ansvarsfri kanske är rätt ord, för allt utom sitt eget liv.

Det mest påtagliga i denna fundering blir dock vad mobilerna gör med oss. Denna ständiga övervakning och ständiga möjlighet att bli nådd. Inte underligt att många inte svarar om det är ett okänt nummer på displayen (oftast säljare då). Så kontentan av det hela blir att om jag vill plocka något mer russin ur livskakan så kan jag lämna mobilen hemma lite oftare. Det går tyvärr inte vardagar eftersom mina inkomster kommer från frilansuppdrag (och då om någonsin, måste man vara nåbar) men jag ska försöka att hitta fler tillfällen då jag kan stänga av, lämna hemma och därmed känna den del av friheten som just den handlingen ger.

onsdag 7 april 2021

Beckomberga.

Precis lyssnat klart på ljudboksversionen av Sara Stridsbergs "Beckomberga : Ode till min familj". Mer som en stämning än som en roman. Tror det är verklighet blandat med fiktion. I alla fall så blir det en nästan magisk upplevelse som inte liknar något annat jag läst. Kanske lite stämning från "Apelsinmannen" av Birgitta Stenberg i så fall. Fast det är en helt annan historia från en annan tid.

Men, det som gör Beckomberga så intressant för mig är att jag hade ateljé i sjukhuset under en del av den tid berättelsen handlar om. De sista åren när nedläggningen pågick så uppläts en korridor längst upp i "Stora mans" till konstnärsateljéer och jag fick en av dem. Jag känner igen en del, hur personer satt i parken framför kapellet och hur själva stämningen var. Speciellt det långsamma darrande "pling-plonget" i den jättestora hissen när dörrarna stängdes för upp- eller nedfärd. Och de stundtals underliga samtalen mellan patienterna man kunde höra från balkongerna under när fönstren var öppna. Tunnelbanan till Brommaplan och sedan bussen till Beckis. Mycket av det hon beskriver i boken är väldigt bekant.

Sedan stängde de (1995). Patienterna skickades ut till sina personliga undergångar. Ateljéerna avvecklades och vi som jobbade där fick återgå till ateljékön.

Men, ödet får mig att åka till detta sjukhusområde minst en gång i veckan nu igen 25 år senare. En av mina kunder är fastighetsmäklare och säljer de lägenheter byggnaderna numer förvandlats till. Follingbogatan och Styresman Sanders väg heter de två gatorna som delar adresserna i området. Så underligt nog har jag nu varit i samtliga byggnader 10-tals gånger och sett och fotograferat alla olika varianter av lägenheter som ersatt behandlingsrummen i korridorerna. I ettorna i klockhuset bor många yngre som knappt vet något alls om byggnadernas historia. Jag frågade en lägenhetssäljare en gång men han visste bara att det varit något slags sjukhus på stenåldern.