Fotografiets makt.

Den här bilden påverkar mig på ett sätt jag inte riktigt kan förklara. Jag har ingen anknytning, har inte bott på platsen eller så (Långholmen, Stockholm). Trots detta ger den mig en väldigt stark känsla av något som kan vara igenkännande. Jag tycker mig höra ljud och känna lukter. Fuktig morgonluft. Och mannen längst ner till höger, jag tycker jag kan känna hans hand mot träet. Oändligt svagt ana lite av hans tankar om denna dag och om vad han ska göra när arbetstiden är slut. Givetvis total inbillning och drömmar, men ändå. Någonstans kom det ifrån.
Foto 1912-1913?, Mot Långholmen från Söder, Axel Svinhufvud.

Tid och rum.

Det är ju välkänt att mycket av den konst som produceras idag är svårt kontextberoende. Sådan konst har funnits allt sedan dada men är idag kanske nästan dominerande. Och även ibland ämne för diskussion. Något jag saknar är dock att kontexten inte bara behöver vara rummet/sammanhanget något visas i. Det kan också (tycker jag) vara tiden och de "glasögon" man bär.
Runt södra Öland finns många minnen av olika industrier, betong, alun, kalkbruk mm. Dessa arbetsplatser som ofta varit nedlagda i hundra år eller mer har lämnat många spår i landskapet. Det är ibland överraskande starka bilder som uppstår när man träffar på en jätteskulptur av betong mitt i ingenstans på skogspromenaden. I min värld har flera av dessa konstruktioner helt kastat loss från sin ursprungliga funktion (vad nu den var) och istället blivit till monumentalskulpturer i landskapet. Stationära, i dubbel bemärkelse platssecifika verk helt enkelt. De har faktiskt genomgått en förvandling från en betydelse till en annan!
Men tiden... Ovanstående resonemang tänker jag mig kan fungera inom ett tidsspann då tankegodset är någotsånär oförändrat. I ett annat perspektiv, säg om 1000 år, så faller det nog sönder. Men i gott sällskap av en stor del av vår "nutidskonst", alltså den som i det perspektivet producerats de senaste 100 åren ungefär. För hur ska distinktionerna kunna göras om ingen dokumentation finns kvar? Och om det finns dokumentation och sållningen görs, vad blir då "restvärdet"? Intressanta frågor tycker jag iaf.

Ägnar de tidiga morgnarna åt att sålla ut de jag anser vara monument/skulptur med en verkshöjd de tilldelats av tiden (just nu). Fotograferar. Negativ på tork.

Duane Michals.

Citat: "Jag går inte ut och spankulerar på gatorna med min kamera på spaning efter livet. Jag är ingen reporter. Jag är ingen betraktare. Jag är livet. Det är jag som är det. De bilder jag ser i mina tankar är verkligare och värdefullare för mig än varje händelse jag skulle kunna råka på. Jag är min egen begränsning. Allt som sker i mitt medvetande är material för mina fotografier.". Slut citat.

Tidig morgon på ön.

Vaknade halvsex som vanligt. Upp. Kaffebryggaren på. Ge katterna mat. Därefter två-tre timmars läsning innan någon annan vaknar. Av någon anledning dagdrömde jag om Västerlånggatan i Stockholm en sommardag. Om hur det är att gå där. Att inte kunna gå rakt fram utan istället zick-zacka sig fram mellan de mötande. Så även på andra gator under en del tider. Det tar en evig tid att ta sig från a till b och när man faktiskt är framme så har man avverkat dubbla det verkliga avståndet. Här på ön går jag rakt fram och har blicken fäst någonstans långt framme där jag funderar på höger eller vänster under mina planlösa promenader. En bild av livet. Innan skolplikten gick det att vandra utan hinder. Sedan 60 år som i rusningstid på Västerlånggatan. Därefter förhoppningsvis ön.

Men nu ska jag byta ut morgonläsningstimmarna mot utflykter till Degerhamn. Rummet jag sitter i ska bli ett platsspecifikt verk bara avsett för mig själv och mina närmaste. En del i detta är fotograferingar av, i och runt Cementa i Degerhamn. Detta industrimonument som är så märkligt och vackert där på stranden. Jag har tio blad Portra 160 och dessa ska bli till de tio mest genomtänkta bilderna jag någonsin åstadkommit. Därför blir det förstudier i form av teckningar och mobilbilder några gånger innan jag laddar filmkassetterna.