Om mig

Mitt foto
Fotograf och konstnär. Bilder: https://www.instagram.com/skenbilder/

fredag 30 december 2022

1000 år. Fundering inför nyår.

För 1000 år sedan fanns inga kartor eller klockor. Inga vägar och inga länder (här i Skandinavien). Ingen centralmakt, ingen militärmakt, ingen polis. Landskapet var inte öppet, det var skog. Bara lite uppröjt vid huskluster som senare kanske kom att kallas byar. Avstånd mättes i hur långt man kunde färdas utan att behöva stanna och vila. En sträcka på 5 km kunde anses lika lång som en på 5 mil beroende på hur landskapet såg ut. Ingen tid fanns. Allt bara anpassat efter kroppens och djurens (för de som hade djur) behov och solens upp och nedgång. Verklighet och andar, småfolk, vettar mm. var lika sanna. Det fanns varken vetenskap eller inbillning. Bara det upplevda och det som fördes vidare av tradition.

Nu har det gått tusen år till. Och vi vet en hel massa. Tänker vi, och visst. Jag får hellre cancer idag än för 1000 år sedan. Men vet vi så värst mycket om livet egentligen? Jag tänker att när ytterligare 1000 år gått så kommer den tidens människor att se oss idag på samma sätt som vi ser dem som levde på 1000-talet. Det vi vet idag kommer nog att betraktas som ytterst primitivt och i mångt och mycket totala missuppfattningar och sorglig okunnighet.

Det enda som är intakt är konsten. Grottmålningar som är 45000 år gamla är lika bra idag. Faktiskt kunde de ha gjorts idag i många fall. Kanske inte av samma anledningar men jag misstänker i alla fall att drivkraften till att uttrycka sig i bild inte ändrats så mycket. Eller alls. Enda problemet med det idag är apparaten omkring. Alltså skolor och institutioner. T.ex. att man kan doktorera i konst... Hur ska det gå till om man är målare? Om man inte har orden? Hur skulle Åke Göransson ha gjort? Jag vet att jag retar en del nu, men för min del så tycker jag faktiskt att vi i många fall lever i "kejsarens-nya-kläder-tiden". Gott nytt år!

torsdag 29 december 2022

Snart nytt år.

Och det ska bli gott va? Eller? På det personliga planet måste jag fundera några gånger till. Jag har väldigt få uppdrag nu. Delvis beroende på att jag slutat marknadsföra mig. Delvis pga en smygande leda. Delvis på den nygamla viljan eller behovet av att lägga tiden på egna olönsamma projekt och bilder.

Elpriset skenar, räntan stiger, inflation och annat gör att mat är dyrare än på många år. Allt detta kanske ändå får ateljéhyran att gå från nödvändighet till lyxkonsumtion. En annan faktor i ekvationen som tillstött på senare år är en kombination av zen och döstädning. Zen pga att jag i grunden är en person som trivs bäst i det lilla. Jag menar då ägodelar och allt det jag samlar på mig kanske delvis mot min egen vilja. En gång i tiden hade jag en tanke om att inte äga mer än jag kan bära med mig utan problem. Orimligt? Ja visst. Jag har ingen lust att bli munk eller så, men ändå så finns det där kvar som en slags grundton i min personlighet. Jag är ingen bra "ägare". Har aldrig varit det. Jag ser problemen med ägodelar långt innan jag ser fördelarna. Inte alltid så logiskt men så är det. Jag är en hyra och dela personlighet.

Sedan har vi "döstädningsfaktorn". Jag fyller ateljén med målningar och annat. Jag är ju fullt medveten om att 99% av detta kommer att finnas kvar för någon annan att ta hand om, om jag inte gör det själv innan jag drar in årorna. Jag är långt förbi den ålder då man kunde få en gallerist intresserad och därmed någonstans att leverera alstren. Gallerierna satsar på att hitta unga som sedan kan följas genom åren och när jag kanske var en möjlig sådan valde jag istället att kliva åt sidan till fotografjobben. Delvis av ekonomiska skäl men också för att jag tyckte om fotojobb nästan lika mycket. Jag tvivlade också på goda grunder på att jag skulle kunna ta mig fram i konkurrensen i konstvärlden. Då som nu var det väldigt många som var väldigt bra och jag såg nog det trots att jag kanske inte riktigt ville erkänna det för mig själv :-). Men pragmatism har ändå alltid varit mitt sätt att tackla livet. Går inte det ena så fortsätt till det andra. Eller för att citera Stones: "you can´t always get what you want".

Har man inte gallerikontakt så finns konsthallar o.dyl. icke privatägda utställningsytor, som jag nu försöker utnyttja, men det handlar då knappast om att avyttra något. Mer att bara visa. Så drivkraften är egentligen bara tillfredsställelsen i själva arbetet. Alltså min egen känsla när jag arbetar med en bild eller något annat projekt. Skulle det sedan leda till kommunikation genom utställning e.dyl. så är det ju bara plus.

Lägga ner? Göra en brasa av allt och lämna tillbaka ateljén till ateljékön? Ja kanske. Två gånger har jag faktiskt gjort ungefär det. Första gången efter två år på folkhögskola. Då samlade jag ihop allt jag gjort i en hög på gården där jag föddes i Jämtland och tuttade på. Det brann bra och jag kände mig fri. Att starta om med bara kunskaperna jag skaffat mig under två år, inga fysiska exempel på vägen dit. En nystart från en bättre position liksom. Då flyttade jag också till Stockholm och började på Gerlesborgsskolan. 

Andra gången jag slängde allt, eller det jag hade i ateljén i alla fall, var i samband med att kontraktet för den lokalen blev uppsagt och jag inte hade någonstans att flytta alla prylar. Bl.a. var det 40 st. vita podier jag gjort till avslutningsutställningen på Konstfack. De tog upp en stor del av ateljén. Det stod en container utanför på gatan och en mörk kväll ägnade jag några timmar åt att bära ut allt och tippa över kanten ner i containern. Målningar, objekt av olika slag och alla podierna. Ekonomin var dålig då liksom nu och efter detta bestämde jag mig för att ta en "paus" i konstrandet och istället försöka få jobb som fotograf eller lärare eller nåt. Det blev både det första och det andra och pausen varade i 25-30 år.

Så nu blir det 2023 och nu har jag återigen haft en ateljé att jobba i sedan 2018. Steg för steg har jag lagt mer tid på att jobba med eget och därmed tunnat ut fotojobben. Men nu är som sagt läget ett annat. Känns lite som att 2023 kommer att bli avgörande för hur jag ska hantera den framtid jag har kvar. Och jag har ärligen inte en aning om hur jag ska göra. Det enda jag vet är att frånsett grundförutsättningar (familj, uppväxtförhållanden, ev. sjukdom och olyckshändelser) så beror allt på en själv. ALLT beror på ens egna val. Och mina valmöjligheter är ändå fortfarande oändligt mycket större än för de flesta på denna jord. Så nu är det slutgnällt och i stället i vild karriär framåt! :-) :-) :-)

onsdag 14 december 2022

PS till nedanstående kursreklam.

Har fått några frågor nu och nä, det är inget mörkrumsarbete (förutom laddning av film i framkallningsdosa) med i denna kurs. Detta beroende på att ingen utrustning finns för det i dagsläget. Får se hur det blir i framtiden... Kursen i sommar gäller enbart fotografering.
Men jag kan bjuda på en gratisartikel om zonsystemet (viket ju är 50% mörkrum) som jag skrev på ett annat ställe. Den finns här.

onsdag 30 november 2022

Reklam.

Reklam är inget jag gillar om det inte är så att det kan gynna mig själv :-). Så nu gör jag lite reklam här. Det är så att jag tänker utöka kursverksamheten och minska på industriplåtandet lite framöver. Jag känner att det är dags för det nu. Och eftersom jag ju mer och mer börjar dras (av en osynlig kraft :-) tillbaka till den analoga världen, som jag ju s.a.s. är uppvuxen i, så är ju analog fototeknik det givna ämnet.

Sådana som jag, som plåtade analogt halva livet för att sedan anamma och lära sig digitalfoto, har nog en annan typ av grundkunskaper än nyväckta analogfotografer har. För oss var den analoga tekniken den naturliga vardagen med allt vad det innebar medan den digitala tekniken mer är något vi lärt oss av yrkesmässig nödvändighet först i andra halvlek. Därför kanske vi kan förmedla kunskaper och tips som riskerar att försvinna annars. Till exempel hur man använder "näsfett" (finns osynligt på utsidan av näsan mellan näsvingen och ben-delen i näsan) för att preparera ett negativ före kopieringen. Det finns en del i den kategorin som nog ingen googling når...

Jag har hållit många kurser i foto men endast i digital teknik då. Jobbade även ett år som lärare i digital bild på "Nackademien" i Sthlm. Men det är länge sedan. Då var det det digitala som var nytt och okänt och jag tillhörde de som snabbt tog detta till sig och utbildade mig. Jag gick den enda utbildning som fanns i Sverige i digital bild då, på högskolan i Skövde 1993-94 och senare den första vändan av SFF:s "Digitalfotografscertifiering" 2002. Därefter följde några år då jag hade en del företagskurser i digitalfoto och färgstyrning. Mest var det kommuner och myndigheter som ville utbilda sina kommunikations-avdelningar. Men nu är även detta historia.

Denna sommar kommer jag att hålla en tredagars kurs i analog fototeknik. Det känns verkligen väldigt kul då mitt eget intresse återvänt till filmen och mörkrummet med oväntad kraft på senare år. Dessutom kommer kursen att hållas i Ölands Folkhögskolas regi, där jag själv en gång varit elev i foto för Rolf Lind. Så, slutligen. Är du intresserad av detta anmäld dig då här: https://olandsfolkhogskola.se/kurser/sommarkurser/analog-fotografering/. Anmälan öppnar i morgon (1/12).

torsdag 24 november 2022

Nya tider.

Rensade lådor och hittade en bunt gamla collage. Minns att jag stod vid diskbänken i Seby och försökte gestalta Sebysommaren. Alla somrar i Seby försökte jag sammanfatta. Ungarna var små. Jag rev sönder tidningar och färgade in papper med vattenfärger för att sedan klippa o klistra.
I dag skulle jag aldrig ha kunnat göra detta, välja de färgerna. Sinnet förändras i analogi med hur det ser ut i världen och med erfarenheten. Och åldern.
Dessutom, nu kan jag bara åstadkomma bilder (som jag  vill spara) under de mörkare årstiderna.
Under sommaren funkar det att fotografera eller teckna med blyerts eller kol. Eller samla material till höstens och vinterns arbete i ateljén.

Bilden här är 25 år gammal. Och jag är 25 år äldre än då.

tisdag 22 november 2022

Knausgård.

Håller på med Morgonstjärnan. Ja han kan verkligen dramaturgi. En bladvändare är det. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att detta är ett sätt att göra sig kvitt alla utkast och idéer han samlat på sig under åren. Tömma anteckningsböckerna. Att han fick en snilleblixt om att samla allt i en enda roman med stjärnan som sammanhållande länk. Känns som att om han orkat hade det istället kunnat bli en novellsamling. Eller två, eller tre.

Fast jag har bara kommit igenom halva än, så kanske detta omdöme ändras. Återkommer när jag är klar med den.

Ja nu är jag klar med den. Men intrycket att det är en skissbokstömning kvarstår. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Precis som med "Min kamp" som är det enda jag läst tidigare av honom, så är det hans förmåga att producera "cliffhangers" som får mig att inte sluta läsa. Men jag tycker nog att det blir för mycket lösa trådar. Och vad morgonstjärnan egentligen spelar för roll i detta förstår jag tyvärr inte. Inte ens det. Jag kanske ska ägna mig åt bildkonst i stället. Känns inte lika mycket som som ett gungfly på det området.

fredag 18 november 2022

Lhasa de Sela.

Spotify
Eller titta här, eller här, eller här, eller här.

Sorgeligen avliden i bröstcancer vid 37 års ålder 2010. En stor konstnär som bara fick en bråkdel av den uppmärksamhet hon skulle ha fått om inte Stickan Anderssons tes varit sann.

tisdag 15 november 2022

onsdag 9 november 2022

Intressant analogi.

Jag läste för omväxlings skull en kriminalhistoria. På ett ställe i boken beskriver en mordutredare hur han arbetar för att få en utredning hela vägen fram till fällande dom. Ständigt återkommer regeln om att inte ta något för givet, inte fastna i ett spår som ser lovande ut, utan att hela tiden, ända fram tills det inte finns några alternativ kvar, hålla fast vid att det kanske är fel. Kanske är det på ett helt annat sätt. Hur bra indicier som än finns.

Detta är ju, för mig i alla fall, en beskrivning av den konstnärliga processen.

Den eviga uteslutningsmetoden kombinerad med upprepad "kill your darlings". Så klarnar det till sist. Som han, polisen beskrev det, så samlade han in material, iakttagelser, prylar, tider, inbördes förhållanden och allt som på något vis attraherar, utan att egentligen ha en aning om hur det kan hänga ihop, eller om det ens gör det. Ibland visste han inte överhuvud taget varför han plockade med sig den prylen eller antecknade den tanken. Men så en dag visade det sig att det var pusselbitar som kom till nytta!

Jag känner igen mig. Jag kan fastna i att göra det ena eller det andra, samla det ena eller det andra. Just nu katthår och fjädrar. Sedan kan detta ligga på en hylla/vänt i ett halvår innan poletten trillar ner och jag fattar vad det handlade om. Varför jag gjorde det. Men då blir det så mycket lättare och mer medvetet praktiskt arbete.

Kanske polis hade varit ett bättre yrkesval? Fast jag skulle inte kunnat bli det. Bara tanken på att t.ex. framföra ett dödsbud... Sånt fixar inte jag. I alla fall skönt att höra att det finns andra yrken där man faktiskt arbetar precis som i de konstnärliga. Eller som min första målerilärare och tillika plastpappa en dag sade, då jag berättade att jag ev. skulle söka till en ettårig förberedande konstnärlig utbildning. Gör det, för vad du än sedan kommer att göra så kommer du att ha nytta av det året!

fredag 28 oktober 2022

SINAR.

Kan man bli kär i ett kamerasystem? För typ femton år sedan gick jag kurs i Sinarsystemet för Sune Ekstrand (Sune Sinar som han kallas :-). Tog inte tag i det då pga för mycket annat att göra (+ att Sinar kostade som en mindre bil). Det var den digitala utvecklingen som var fastnålad överst i agendan för mig i många år i stället. Men nu när jag "saktar in" har jag återgått till storformat och senaste erövringen är en Sinar F2. Något defekt men nu har jag snart fixat det som behövdes.

Och vad säger man? Schweizisk kvalitet in till sista skruven. Storformatets Leica. En dröm att jobba med. Dessutom med ett helt eget fokuseringssystem och en skärpedjupskontroll jag inte sett på någon annan kamera. Plus möjligheten att bygga ut och ändra i alla riktningar. Den dag jag vill ha (läs: har råd med) 8x10 anpassar jag bara denna kamera!

Det är befriande med saker som inte byggts med tanken om en livslängd på marknaden med i ekvationen. När jag knäpper ihop kommer denna kamera att vara lika bra och användbar som i dag om den bara sköts med lite kärlek.
Inte som en gång på fotomässan när jag som mångårig NPS (Nikons gräddfilsklubb för fotografer som uteslutande använder Nikon i jobbet) dristade mig till att fråga någon Nikon-höjdare om framtiden. Då avslöjade han att arbetet med den nya modellen var långt framskridet. Alltså den modell som skulle ersätta den "senaste" jag precis köpt. Han sade saker som faktiskt fick mig att känna att jag just köpt gammal utdaterad teknik...

Kan det vara åldern (min) som gör att jag mer och mer bara vill umgås med prylar som kommer att överleva. Eller är det ledan efter alla år man vetat att det plastiga kamerahuset jag (min firma alltså) köper nu för 60.000:- kommer att vara nästan värdelöst om två år när nästa modell kommer? Spelar faktiskt ingen roll i detta fall.
Ett negativ i storlek 4x5 tum överglänser det mesta. Går dessutom att ta på och att skanna i valfri upplösning om man är lagd åt det hållet. Det existerar i den fysiska faktiska världen och har sannolikt en historia eftersom storformatsfoto är en långsam och nästan meditativ verksamhet. 

Storformat är dock inte för alla och inte för allt. I jobbet (mitt) vore det ju en omöjlighet av så många skäl att jag inte orkar rada upp dem. Men för mina egna projekt. Givet!

onsdag 26 oktober 2022

Röda Sirener.

Röda Sirener, en familjehistoria. Roman/biografi av Victoria Belim. En historia som flyttar runt i tiden mellan ryska revolutionen 1917 och invasionen av Krim 2014. Med nedslag i 1600-talet och med förord från 2022. Hur har livet för människorna i det som idag är Ukraina sett ut? Konflikter idag som bottnar i konflikter för hundra år sedan. Dubbelheten, det institutionaliserade ljugandet och det eviga duckandet för olika faror. Historien som upprepar sig igen och igen. Hela vägen från kosackuppror, oranga revolutionen, Majdan, Krimannekteringen och fram till det som pågår just nu. Det är både Ukrainas historia, hennes egen och hennes släkts historia och som extra krydda sökandet efter den "onämnbare". Släktingen man inte får tala om. Rekommenderas för alla som vill förstå sin samtid och vad det är som egentligen händer i Ukraina (och Ryssland) idag.

tisdag 18 oktober 2022

Skruvdag.

Sinar F2. Ska begåvas med nya vattenpass. Jag hittade en kille i Danmark som säljer såna (vattenpass alltså) :-)



fredag 16 september 2022

Fotograf. Digitalfotograf. Analogfotograf.

När jag började livnära mig på foto fanns inga digitalkameror. Då var ordet Fotograf en beteckning på en person som fotograferade yrkesmässigt med en kamera med film i. Sedan runt millenieskiftet kom digitalkameran. Då kallades de som började använda sådana kameror i jobbet för "Digitalfotografer". I början var teknikförvirringen stor så därför startade SFF 2002 en internutbildning 10 veckor i digitalfoto. Jag deltog i den och kunde därefter kalla mig "A-auktoriserad digitalbildleverantör". Digitalfotograf! 
Sedan har åren gått och det är nu länge sedan man hört ordet digitalfotograf. Nu heter det bara fotograf igen.

På senare år har dock en rörelse tillbaka mot det analoga märkts. Fler och fler vill nu testa den tekniken och kurser börjar dyka upp (jag ska själv hålla i en på Ölands Folkhögskola nästa sommar) och nu har begreppet "Analogfotograf" uppstått har jag sett här och där.

Så Fotograf är nu beteckningen på en person som fotograferar yrkesmässigt med en digitalkamera och ordet digitalfotograf är glömt och borta. Så kan begreppen i språket byta plats. Och så förändras historien, ibland utan att nästa generation ens hört talas om att ett ord tidigare haft en annan innebörd!

söndag 14 augusti 2022

De fattiga i Łódź.

Läste jag i juni-juli. Och nu har jag avverkat flera andra böcker efter den, men det är som om den inte lämnar mig någon ro. Gång på gång kommer jag på mig själv med att tänka på någon händelse eller person i den romanen. Den gjorde tydligen starkare intryck på mig än jag uppfattade då jag läste den.

lördag 23 juli 2022

Musikrecension.

Trots att jag ligger 40 år efter hela tiden ska jag nu i alla fall försöka mig på att skriva några rader om Christer Boustedt och hans tolkningar av Thelonius Monk. Plus Ann-Sofie von Otters tolkning av Paul Mc Cartney (inte för 40 år sedan). Det finns nämligen en gemensam nämnare. Alltså, tycker jag!

Christer Boustedt spelade 1983 in skivan "Plays Thelonious Monk" på Mosebacke i Stockholm. Som stor Boustedt-fan köpte jag den genast, och om spåret "Ruby my dear" handlar detta.
Skivan har sedan typ 1990 av olika skäl legat i en skivback på min vind. Överlevt hela CD-tiden och först nu återigen blivit återförd till sin rätta plats. Tack vare att mina barn tröttnade på tjatet om mina gamla LP och köpte en grammofon till mig i födelsedagspresent.

Boustedt då. Han hade ett sätt att spela som liksom tonar ut i slutet av solona. Svårt att beskriva men det är som när något bleknar bort. Dimman över en tjärn tidigt på morgonen. Det är som om han helt osentimentalt kan beskriva döden eller slutet på något faktiskt. Utan att det blir otäckt eller skrämmande. Bara vackert (så ser jag det iaf). Utsläckning blir detsamma som återfödsel om man ska bli lite poetisk här. Bäst förstår man detta genom att lyssna på Boustedts solo på nämnda inspelning av Ruby my dear.

Å sen blir det ännu snurrigare. Som överflitig användare av Spotify brukar jag leta efter ljud jag inte tidigare hört oavsett kategorier och sådant. Stötte på Ann-Sofie von Otters tolkningar av div. populärmusik. Och där, i hennes version av John Lennon/Paul Mc Cartneys "For No One" kom det där igen. Bortbleknandet. Att hon avslutar verserna på ett sätt som liksom understryker att det är över. Det tonar ut. Bleknar bort.

Slutordet blir att jag bara har hört detta i dessa två inspelningar och att det kanske kan vara något kulturellt betingat, som jag hör efter alla sena kvällar ensam i en båt på en fjällsjö, när dimman kommer och svärtorna somnar som små bojar som flyter omkring i vattnet.

Det där sista är typ 50 år sedan det tillhörde min vardag, men tidiga intryck som är nog starka verkar ta större plats ju äldre man blir tycker jag.

fredag 24 juni 2022

Lena Andersson.

I ganska många år har jag läst hennes bidrag till samhällsdebatten i DN. Ofta förvånad och förbluffad av hennes förmåga att skruva på frågorna en gång till, långt efter att jag själv bildat mig en uppfattning. Och som regel har hon då tänkt avsevärt längre än jag. Skaffat sig en bild som är bättre underbyggd av verklighet och mindre av förutfattade meningar. Liksom hennes oräddhet då hon säkert förstått att en artikel skulle generera ovänner. Sanningen framför allt och till varje pris, liksom.. Jag ska inte säga att jag alltid hållit med men jag ska säga att jag är imponerad av både klarsyn, kunskaper och mod!
Andersson är en person jag inte känner men ändå ser på som en slags mentor när det gäller att inte falla in i kören, utan istället söka någon slags objektivitet utifrån fakta, oavsett hur många som skriker något annat.
Nu är jag snart klar med den sista av de tre romanerna "Egenmäktigt förfarande", "Sveas son" och "Dottern". Det finns fler men dessa är de jag läst. Och på min lista kommer Dottern på första plats.

Tuija Lindström.

Kulturhusets utställning "VALOKUVA - det egna språket" kommer jag att besöka igen. Intresserade av foto som konstnärligt uttryck har kanske sett "Kvinnorna vid Tjursjön" som ju är hennes (tror jag iaf) mest kända och spridda verk. Själv hade jag aldrig sett filmen som ingår i verket, visste inte att den fanns.
Men denna utställning visar så mycket mer. För mig många gamla nyheter, främst från 80-talet. Bilden nedan (komplett med blänk från glaset när jag plåtade med mobilen) hade jag aldrig sett.
Det stora collaget som inleder utställningen, tillsammans med en text på svenska, finska och engelska, tycker jag dock de kunde ha struntat i. Det blir för rörigt med ett stort collage som blandar totalt olika uttryck. "Best of" liksom. Det hade räckt med texterna.

fredag 17 juni 2022

Så var det avklarat.

Vernissagesamtal med CFF:s verksamhetschef Pelle Kronestedt inför min utställning "Maktskifte".
Utställningen är klar och hängd och kan ses fram till 12/7 i CFF:s fönstergalleri på Bjurholmsplan 26. Öppet dygnet runt såklart eftersom det är ett fönster.

Arbetsepilog: I går tog jag en sista promenad till koloniområdet som jag besökt i stort sett varje vecka i ett par år för att fotografera växternas fortskridande maktövertagande. Tänkte göra en sista koll så att jag inte missat något. Men, nu var området avspärrat av röd-vita plastband. Inne i mitten stod en grävmaskin och runt den ett antal gulvästade allvarsamma figurer. Ett företag som utför miljösaneringar hade parkerat sina bilar i området. Alltså, jag tog sista bilden i förra veckan... Och nu har människorna öppnat motoffensiv och börjat ta tillbaka området.

Klart slut.

PS 13/9. Nu är utställningen flyttad till Åkermyntans bibliotek där troligen de flesta kolonisterna rör sig. Så nu får man väl säga att bilderna är på rätt plats. 
Det blev två rader nu istället för tre men det funkar lika bra då det ju är 15 bilder och ett infoblad. De hänger i bibliotekets fönster så att förbipasserande kan se. 

måndag 13 juni 2022

Essence-Eksistence. Anselm Kiefer på Artipelag.

Jag var där i förmiddags och hängde på låset. Köpte årskort enbart pga denna utställning då jag tänker att jag måste se den flera gånger. Kiefer är en sådan självklar överjävel på just det självklara. Då menar jag hans förhållningssätt och sättet att uttrycka sig. Här behövs inga ord eller avhandlingar. Detta är konst, som jag ser det, i dess renaste form och rakt i ansiktet och magen. Bildkonst. Grottmålningar.

Men idag blev det en nästan absurd krock med allt det ljusgröna och soliga utanför de stora fönstren. Fågelkvitter... Jag ska åka dit igen någon dag med åska och ösregn i oktober när det mörknar. Tror det blir något annat då. Samspelet med naturen är så övertydligt på en plats som Artipelag. Just i Kiefers fall kändes det idag som om det fanns en dragkamp, en motsättning eller konkurrens om uppmärksamheten. Som om fåglarna kvittrade: -gå inte in och titta på det där mörkret, stanna här ute med oss!

PS 24/7. En och en halv månad senare åkte jag ut till värmdö igen. Det var lite gråkallt på morgonen men eftersom de inte öppnar förrän kl. 11 så hann det bli ännu soligare och grönare och framför allt varmare än vid det förra besöket. Lika överväldigande denna gång men också lika stor kontrast mellan ute och inne. Känslan är att Kiefer kämpar mot gud, som är upphov till skogen och vattnet utanför. Denna gång hade gud ingen draghjälp av fågelsång men istället en frätande sol och värme som verkligen tog uppmärksamhet. Intressant effekt är att när man (jag) kom ut i solen igen så tyckte jag mig se naturen liksom tydligare. Och mer inse det överväldigande i detta myller av liv precis framför mig. Lite som att gå ut och se en ännu större utställning. Platsspecifik permanent installation. Bara att gå ut och se den. Går runt i den och tom känna lukter, höra ljud och känna värmen.



torsdag 9 juni 2022

Maktskifte.

Utställning 17/6 - 12/7 i "Fönstret" CFF på Bjurholmsplan 26 i Stockholm. Fönstret är en av dessa utställningsytor som uppstått på senare år, inte minst till följd av pandemin. Man går inte in i någon lokal utan utställningen är i ett upplyst fönster som såklart då är öppet dygnet runt. Texten ska vara som nedan (lite konstiga radbrytningar på CFF-sidan):

Maktskifte

Dessa bilder är från återkommande besök på ett koloniområde i Hässelby. Området har stängts av staden eftersom man hittat giftiga ämnen, tungmetaller mm. i jorden och därmed konstaterat att det som odlas i området kan vara giftigt.

Snabbt, mycket snabbt, återtar det som tuktats och strukturerats av människorna, sina egna former. De odlade växterna gör sällskap med de vilda och tillsammans tar de tillbaka området från odlarna.

Alla övergivna stolar och redskap som ligger eller står kvar, övervuxna efter stängningen av området, får symbolisera denna förskjutning från människo- till växtstyre.

Nu är det spåren efter människornas verksamhet som övertagit ogräsets roll.



onsdag 18 maj 2022

Per Gunnar Evander.

Dog i veckan. Han betydde mycket för mig. Läste allt i min ungdom och minns särskilt "Ängslans boningar" och "Se mig i mitt friska öga". Jag tror Evander är en del av vad som format mitt förhållande till konsterna. Det lite minimalistiska avskalade nakna. Inga utsmyckningar utan bara lågmält rakt på sak utan fler ord än precis vad som behövs.
Att läsa hans romaner var på allvar. Och att han inte verkade ha den där synen på sig själv som "upphöjd" och liksom på en högre nivå, som (för)många aktörer inom de sköna konsterna lider av. Evander var "da shit" uttryckt så som vi gör här i orten. Nu ska jag påbörja projektet att läsa om några av hans böcker. Att göra så (återvända till verk som var ledstjärnor i ungdomen) brukar för mig ge perspektiv på min egen väg. Ibland blir jag besviken och ibland förstår jag det på ett helt annat sätt efter att många lager av livserfarenhet lagts till.

Ett PS en vecka senare. Blev lite tagen av Carin Evanders skrivelser om sin far. Inga höga tankar. Hennes syster dog i en bilolycka och Per Gunnar skrev senare en bok om sin sorg efter detta och skilsmässan från sin fru. Den hyvlar Carin vid fotknölarna då hon anser att han bara plågade systern via massor av telefonsamtal mm. Hon skriver om psykisk misshandel. Den debatten (som inte blev så mycket debatt eftersom Per Gunnar bara höll tyst) var tydligen för typ 18-20 år sedan och jag missade den helt. Och det verkar många andra ha gjort också fram tills nu då han dog. Eller så var det bara jag eftersom jag bara läste barnböcker för ungarna vid den tiden. Intressant ändå på något sätt att det alltid verkar finnas en mörkare sida hos dem jag inspirerats av. Det är inte första gången jag fått en hjälte detroniserad. Och säkert inte den sista heller :-(.

När jag läst om några av romanerna ska jag skriva om mina intryck här.

PS 1/10. Nu har jag läst. De två ovanstående + Dagarna med Fanny + två till (minns inte nu vad de hette). 
Ja vad ska man säga. Han hade väl blivit dömd i dagens läge men enligt 60-tals måttstocken tror jag det var nästan tvärtom. Frågan som inte kan undvikas är förstås hur mycket också jag förändrats. Miljöbeskrivningarna är lite som att öppna dörrar till glömda och stängda rum. Visserligen var jag inte vuxen när det mesta skrevs, men jag var ju ändå vaken. Jag kan känna lite postumt medlidande med Evander för att vara så fel i tiden som han är nu, men också fortfarande en beundran för att han ändå var långt framme i den tid han levde i. Jag tror helt enkelt inte att hans helvete efter dotterns död och även skilsmässan var mindre än min skulle ha blivit i motsvarande scenarier. Bara att det är en annan tid nu. Vi lever efter helt andra måttstockar som inte fanns då. Och framför allt så uttrycker man sig på helt andra sätt idag.

tisdag 17 maj 2022

Ateljéarbete.

Jag jobbar alltid på samma sätt. Först bara "göra" sedan förhoppningsvis börja förstå vad detta göra var. Nu har jag byggt stegar av blompinnar och najtråd några dagar. Jag har ingen aning om varför jag gör det, bara att det blev så enligt minsta motståndets lag. Det var det jag ville göra helt enkelt. Jag har ingen förhoppning om att någon stor konst ska komma ut av det men inte heller att det ska vara bortkastad tid. Det är helt enkelt så här jag gör om jag nu ska kunna åstadkomma något alls. Tids nog kommer jag att förstå vad det handlade om och då kanske kunna jobba vidare med det på ett mer medvetet plan.

Jag har en stark tro på det omedvetna. Att det vi verkligen vill inte finns inom medvetandets ram utan att man måste hitta kryphål för att kunna bli helt ärlig.

Det fotoprojekt (Maktskifte) jag snart kommer att redovisa på CFF har förstås tillkommit med den ovan beskrivna metoden. Under coronatiden blev det många promenader i närområdet. Först bara med mobilkamera, skissbok osv men sedan när jag började fatta vad det var jag höll på med, så bytte jag till film och mellanformat. Så kan det se ut. Efterkonstruktionen är den verkliga sanningen :-).

fredag 13 maj 2022

Skeppsbrott

Framtida projekt som sakta börjar ta form. Och ja, jag vet redan kommentarerna om kontrast och exponering osv. men det här uttrycket är det jag vill ha. Lite bländad, lite trött och lite eftermiddagsangst. Typ juli, sommaren snart slut. (Ilford HP5+. Orange filter).

måndag 4 april 2022

onsdag 16 mars 2022

Försöka dra sitt strå till stacken.

Art for Ukraine.

Andevärlden (i brist på bättre ord).

Jag tänker mig en företeelse, teoretiskt, fysiskt (och i fantasin om man så vill). Alla dess ingående delar utgör en ande.

En sjukdom kan få vara exempel. Jag drabbas av en sjukdom som ändrar på mitt liv. Den har en början och ett förhoppnigsvis gott slut. Mellan dessa två punkter finns allt den påverkar. Mig, mina närmaste, ev. sjukhusvistelse med medicinering, sjuksäng, sjukhussal, resor till och från, påhälsningar, personal, stämning, kläder, behandling och alla tankar och allt annat som berörs. Under den period det varar.

Var kom den ifrån? Man kan säga att orsaken var t.ex. ett virus som sedan utvecklades osv, osv. Men det svarar inte på frågan var det viruset kom ifrån? Hur började detta? Varför attackerar detta virus mig? Varför passerar det genom min kropp?

Ett annat exempel. En enorm kropp. En uppsvälld gigantisk ande som omfattar hela folk, geopolitisk omvälvning, flyktingar, vapenindustri, ekonomi och alla följdverkningar för djur och människor som denna ande har. Kriget i Ukraina. Det hade en början, en första fladdrande aning om en framtida formulering, gestaltning, flög in i en despot med makten att påverka miljoner människors liv. 
Även denna ande kommer att passera till sist men på sin väg åstadkommer den enorm skada.

Och ett tredje exempel. Någon vann 25:- på en trisslott. Det betyder att tanken att köpa lotten (givet innehavet av 25:-) passerde som en susning i medvetandet och innebar att de pengarna inte användes till något annat, att en person gick till tobaksaffären och att andra människor på andra sidan disken engagerades, liksom kassaapparaten, kortläsaren och vinnarens skor som slets en liten aning till. Därefter inlösen mot en ny trisslott som visade sig vara nit och till sist utpassage igen, som en svag susning av glömska. Så passerade den anden.

Om man nu inte är nöjd med detta resonemang utan vill att förvirringen ska vara total, så kan man även blanda in panpsykismen i detta. En tolkning (min) som innebär att varje del i anden utgör ett fragment av medvetande som sammantaget ger någon form av reflektionsförmåga. Anden har när den lämnar flaskan (eller var det är den kommer från) ett medvetande, mindre eller mer dimmigt och diffust. Svagt och bortbleknande för de små, starkare och klararare ju fler ingående delar. 

Som en flock kajor eller starar som söker sovplats eller ett stim småfisk som försöker undkomma en haj. Tillsammans har de ett annat medvetande än individuellt (det är detta som hindrar mig från att gå i demonstrationståg eller se arenakonserter, jag pallar inte utplåningen av individen till förmån för en kollektiv vilja (jmfr. lynchmobb)).

Hajen är förstås också en ande, sammansatt av atomer, molkyler, celler precis som vi människor. Men när anden tar sig fysisk fast form gör också medvertandet det. I större eller mindre utsträckning.

tisdag 22 februari 2022

Sinziana Ravini.

Skriver i en nyutkommen bok om det omedvetna. Tyvärr kan jag inte franska som boken ges ut på, men det ska vara en översättning på g. Det här verkar väldigt intressant tycker jag. På beställningslistan så snart den finns.
Citat Ravini: "Det omedvetna är oftast av en annan åsikt än vi själva, och alla som ger sig i kast med att försöka förstå dess logik genom sin konst, sitt skrivande eller sina handlingar är enligt min mening psykonauter. Det omedvetna kan ses som en plats inom oss, liksom ute i samhället eller i naturen – allt som undkommer oss är i den bemärkelsen omedvetet – och det gäller att hitta olika sätt att närma sig det." Slut citat.
Det där är väl ungefär vad de flesta konstnärer ständigt försöker. Ska bli intressant att läsa vad hon har att säga om detta. Ett nytt ord också: Psykonaut!

lördag 19 februari 2022

Esse Li Esselius.

Fotograferad av mig idag i vår gemensamma utställning på studio ABC i Vällingby.
Nämnas måste ju kanske också att Moderna Muséet köpt in tre av Esse Li´s bilder. De tre under här.
Jag är inte alls avundsjuk. Näääedå.

onsdag 16 februari 2022

I dagens DN.

Psykologen Tor Wennerberg läser och tolkar sociologen Hartmut Rosa och hans teorier om hur vi relaterar till världen och varför. Citat:
"I senmoderniteten, slutligen, där vi nu befinner oss sedan några årtionden tillbaka, har förändringshastigheten accelererat till den grad att tidsförhållandena, vår relation till tiden som senmoderna subjekt, har tippat över i ett kvalitativt nytt tillstånd. Acclerationstakten  överskrider nu, så lyder tesen, vår individuella och kollektiva förmåga att interagera och absorbera de tekniska och sociala förändringarna. Den sociala förändringstakten har växlat upp och blivit intragenerationell, förändringar av samhällsomdanande karaktär hinner nu inträffa flera gånger under en och samma generations livslopp. Det får problematiska konsekvenser dels för politiken, dels för det senmoderna subjektetsförhållande till sig själv och till den egna livsupplevelsen." Slut citat.

Ja det var en bra sammanfattning av det jag tror vi alla känner av och alldeles speciellt vi som närmar oss den övre medelåldern. Under min livstid har jag upplevt ett före och efter vad gäller datorers existens, mobiltelefoner, plastkort, sociala media och så vidare. Allt knutet till nya sätt att interagera och därmed förändrade sociala koder. I samma tidning (dagens DN) finns en annan artikel som handlar om att appen Tiktok´s användare börjat utveckla ett eget språk där vissa ord måste "kodas" för att inte bli modererade, vilket förstås leder till missförstånd och att ytterligare lager skapas i kommunikationen. 
En annan företeelse är datingappar och deras egna sociala koder. Möjligheten att alltid swipa vidare och se om gräset kan vara grönare på andra sidan hagen. Möjligheten att utan att ens träffas göra jämförelser och rangordna människor och där utseendet då står i centrum. Eller mitt eget sviktande intresse för ny teknik. Det kanske finns fler orsaker än bara ökad ålder. Accelerationstakten kommer nog in här också.

Avrundar detta med ytterligare citat från Wennerbergs artikel:
"Det som blir djupt problematiskt, menar Rosa, är när detta instrumentella förhållningssätt blir till "grundmoduset för alla livsyttringar", vilket är precis vad han menar har skett i senmoderniteten, som en följd av "den moderna världsrelateringens felutveckling" (att teknisk utveckling styr social tror jag han menar, min anmärkning). Det existensiella perspektiv på accelerationssamhället som Rosa anlägger har i mina ögon en särskild, inneboende kraft. Det är nog här, i vårt mest grundläggande relaterande till världen, som den djupare källan till vantrivsel i senmoderniteten återfinns, men det är också i världsrelaterandet som en möjlig öppning in mot en annan och mer livsbejakande hållning kan urskiljas" Slut citat.

Och slutordet får bli Weennbergs/Rosas det med: Det gäller att springa för att kunna stå still! 

Min ordination för att faktiskt stå still när man står still är att praktisera ett hantverk och kanske lära sig odla, eller ge sig tid att läsa en lång och inte så lättläst roman. Eller allt det.

måndag 14 februari 2022

Artist statement (igen).

Nu när jag och Esse Li Esselius ställer ut tillsammans så har jag flera gånger fått frågor om mina bilder. Jag vet aldrig vad jag ska svara för om det skulle gå att översätta bild till ord så skulle jag ju kanske inte ens göra några bilder. Så jag får hitta på något bara.

Därför tog jag en timme nu framför datorn och kollade vad andra säger om sin konst och vad recensenterna skriver. Sedan gjorde jag helt enkelt en sammanställning, ett hopplock av hur det verkar som det ska låta just nu. Och det får bli denna dags artist statement för mig:

Jag undersöker förhållandet mellan objektens oscilerande dikotomi och tidens förändringsdiskurs.
Genom en jämförande kritik av de komplexare förskjutningarnas begär och skärningspunkter mitt i skiftande tankestrukturer ger jag röst åt förtrycket av det interkulturella mångfaldsperspektivet och synliggör därmed maktutövningens transkriptioner. Och med en gränsöverskridande postkolonial blick lyfter jag fram sprickbildningen i tillvarons villkor!

Satt... Då var det sagt. Visserligen lite komprimerat men huvuddragen är med. (OBS att inget ovan är "hittepå" av mig, det är bara klipp o klistra :-).

tisdag 8 februari 2022

Lars Lerín.

Den nytta Lars Lerin gör för konstnärskollektivet är ojämförbar. Han legitimerar konsten och gör viljan att uttrycka sig i bild till vad den faktiskt är - inget konstigare än att vilja uttrycka sig i ord. Acceptansen från allmänheten, tron på att konsten är en del av ett normalt liv. Att han verkar helt omedveten om kotterier och "klubbar" för invigda som finns i konstvärlden. Det är befriande för alla! Och till ovärderlig hjälp för alla konstnärer. Det skriver jag efter att just nu har sett TV-programmet "Vägen ut med Lars Lerin". Den ende konstnären jag vet som är totalt renons på allt vad prestige heter. Den ende som faktiskt lever att alla mäniskor är lika värda.

måndag 7 februari 2022

Nu ställer jag och Esse Li Esselius ut på Studio ABC Konsthall i Vällingby.

Foto Kristyna Müller 2019.
Vernissage lördag 12/2 kl 12-16. Därefter öppet torsdag - söndag 12-16. Utställningen pågår till 27/2. Hör av dig om du vill komma på någon annan dag/tid! Adress: Jämtlandsgatan 161 i Vällingby. T-bana antingen Råcksta eller Vällingby. 10 min. promenad från bägge.

torsdag 27 januari 2022

I dagens DN.

Skriver Ola Larsmo: "Minneskulturen om Förintelsen har blivit en moralisk vattendelare". Denna artikel med anledning av Anders Löwdins nyutkomna fotobok med bilder från platserna där det hände. Bilderna verkar mest vara av den skog och mark som nu finns kvar och kräver textförklaringar för att alls bli begripliga.
Huvudfrågan, om det är moraliskt rätt att avbilda platser där våldsbrott skett har jag själv har brottats med, Jag har funderat på om jag ska åka till Auschwitz eller ej. Det kanske är rätt, för att s.a.s. se det med egna ögon (även om jag inte tillhör historieförnekarna). Fel eftersom tanken snuddar vid voyeurism och sensationslystenhet. Jag vill inte vara den där som fotograferar olycks- eller mordplatser.
Det bästa jag läst om Auschwitz är dock Didi-Hubermans "Näver". Även den en fotobok med bilder som kräver förklarande text för att bli begripliga. Så på sätt och vis är det väl den Löwdin upprepar fast utökat till att omfatta fler platser.
För min egen del känns det ändå just nu som att det lutar åt att låta bli att besöka Auschwitz. Och skulle jag ändå åka dit så skulle det nog vara utan kamera. Kanske samla intryck på andra sätt för att sedan bearbeta i bild på hemmaplan. Fast jag vet inte ens hur jag skulle reagera på plats. Kanske springa åt andra hållet eller ducka och låtsas att det bara är några gamla hus.

fredag 7 januari 2022

Framtida utställning, Fönstret, CFF (Centrum För Fotografi) 17/6-17/7.

Adress (CFF): Bjurholmsplan 26, Stockholm. Alldeles nära Skanstull. Utställningsyta är ett stort fönster mot Bjurholmsplan. Så man behöver inte gå in (Smittsäkrat :-) inga öppettider alltså och det kommer att vara upplyst dygnet om.
 
De bilder jag kommer att visa är från återkommande besök under det senaste två åren, på ett koloniområde i Hässelby (Riddersvik). Området har stängts pga att man hittat giftiga ämnen, tungmetaller mm. i jorden där odlingarna är.

Nedan tre exempelbilder som kanske kommer med på utställningen. Oklart dock eftersom flera månaders besök i området återstår innan utställningen, så det kanske blir helt andra bilder.