Mindset kan väl kallas för svengelska nu. Det finns ju egentligen inte något helsvenskt ord som kan ersätta. Mindset är ett nyckelord för den som vill göra sig reda i samtidskonsten. Oundvikligt faktiskt. Eftersom väldigt mycket, ja kanske hälften av det som produceras, förutsätter just rätt mindset för förståelse och acceptans. Konsten har blivit något som angår allt färre i takt med att kodifieringen ökat. Ett starkt intresse och en nyfikenhet och vilja att sätta sig in i konstnärens värld är nästan en förutsättning numer i det alltmer alienerade universum stora delar av konstlivet existerar i. Välvilja behövs såklart. Och vilja att ibland acceptera tankegångar som när de väl avkodifierats visar sig vara betydligt grundare äv vad mystifieringen fått den nyfikne betraktaren att vänta sig. Och allt detta avspeglas såklart i den snart till bottenkänning sjunkande medierapporteringen. De konstnärer som idag ställer ut på de "finaste" gallerierna är med rätt få undantag okända för allmänheten. Och ofta till och med för delar av konstnärskollektivet. Andra krafter styr. Ekonomiska såklart. Transaktionsvärlden. Kuratorvärlden där sökarljuset ständigt söker nästa guldkalv. Kungamakare. Och störtare. Komplexitet är ett vanligt modeord i konsten. Allt kan försvaras med det ordet. Att sätta sig in i ett verks komplexitet. Och därmed fatta varför prislappen visar det den gör. Att det vore mer sant att tala om kontaktnät och lyckad "personal branding" är inte rumsrent. Elefanten i rummet som är så genomskinlig att inte ens konstnären själv ser den.
Allt detta sagt om typ 50% av konstvärlden. Den halva som aktivt och hel eller halvmedvetet lurar sig själv. I musikvärlden ser det av naturliga skäl annorlunda ut. Musiker i olika genrer (frånsett gangsterrap om det nu ska kallas musik) måste lära sig sina instrument. Måste genomgå en träning som är lika för alla och erbjuder få genvägar. Ingen kurator kan peka ut en kass musiker till nästa guldkalv. Det går helt enkelt inte. Det måste vara allmänheten eller åtminstone den del av allmänheten som lyssnar på en viss musik som gör det. Direkt. Utan teoretiska krumbukter.
Litteraturen då. Skönlitteraturen. Lite samma för författare som för musiker. Man måste kunna skriva. Att det sedan går att bli miljonär på kioskdeckare skrivna efter mall likväl som på dansbandsmusik är ändå en form av direktdemokrati. Kanske ändå att författare sitter lite mer i skottgluggen än musiker eftersom läsande är mer aktivt än lyssnande. Det går ju att bli utsatt för musik, men att bli utsatt för en bok är svårare. Men såklart finns ju också den yttersta domstolen i form av "de aderton" som ju verkligen agerar kungamakare en gång per år. Riktigt dit har väl inte Polarpriset nått ännu.
Vad gäller kritiker som skriver om böcker eller musik (för det finns det fortfarande plats för på kultursidorna) så tror jag inte att deras makt att upphöja eller sänka är riktigt i nivå med konstkritikern eller kuratorn som väljer. De senare verkar inom en mycket mindre sfär och har därför mycket större makt. Dessutom blir litteratur/musikkritikerns makt inte lika stor av den enkla anledningen att det går att lyssna eller läsa själv. Och lita på sitt eget omdöme. Det finns inte så mycket ängslan för att tycka "fel" som i fallet med samtidskonsten. Inte så mycket "komplexitet" att förstå. Och därmed inte heller samma möjligheter för rent spekulativa ekonomiska krafter att styra. Trist men sant. Rekommenderad läsning: "The global contemporary artworld" av Jonathan Harris.
