En till dag.

Och ännu inget synligt besök från andra planeter. Lyssnade på en pensionerad brottsplatsundersökare, enligt uppgift kanske Sveriges främsta på sin tid. Han hade varit med om mycket. Bl.a. när den s.k. "2:a juni rörelsen" med terroristen Norbert Kröcher i spetsen för sitt "kommando Siegfried Hausner" byggde en låda de skulle förvara Anna-Greta Lejon i efter genomförd kidnappning 1977. Lådan var bara stor nog för henne att sitta dubbelvikt och nedsövd i. Märkt med dekaler som sade att den skulle innehålla en båtmotor så att de skulle kunna frakta den på stan och lasta på en väntande båt utan att någon skulle bli misstänksam. Ett riktigt idiotprojekt. All medicinsk expertis var efteråt överens om att om hon inte hade dött redan vid de okunnigas försök med narkosmedelinjektion, så hade hon inte överlevt mer än några minuter dubbelvikt i lådan. 

NK:s liga (ett gäng svenskar och tyskar) höll till i källaren på Katarina Bangata 55 där de hade byggt ett ljudisolerat rum i rummet, med lådan i mitten. Numer är källarfönstren där igenmurade (syns tydligt i google streetview). Idén till kidnappningen stod en av NK:s två svenska flickvänner för. Det skulle vara en hämnd för att AGL ordnat med utvisning till Västtyskland av några Baader-Meinhofare som suttit i finkis i Sverige allt sedan ockupationen av och bombandet i västtyska ambassaden 1973. AGL var biträdande arbetsmarknadsminister då och hade av någon anledning ansvar för terroristfrågor. Tanken var att begära en lösensumma + frigivningar av ett gäng fängslade RAF-terrorister i BRD mot att AGL lämnades tillbaka. 

Så vad har denna historia i en kulturblogg att göra? Jo, visserligen har jag aldrig varit någon punkrockfantom, men punken var ju ändå en väldigt tydlig kulturyttring ofrivilligt skapad av Margaret Thatcher på 1970-80-talet. Så kultur var det ju tveklöst. Så tillbaka till NK. Han satt en kväll i vanlig ordning och drack bärs på en krog uppe vid Mosebacke. Ett par bord bort satt två civilspanare som hade i uppdrag att ta honom. Men inte på krogen då han ju var känd för att vifta med pistol och gärna använda den också, så gripandet skulle ske när han lämnat krogen. Och så skedde också i trappan ned mot Katarinavägen. Poliserna meddelade via radion att de tagit honom. Meddelandet: "Ebba Grön". Ebba var poliskoden för NK och grön betydde att han var gripen.

En sista iakttagelse från polisen. Alla, verkligen alla inblandade i detta på bovsidan, var emligt polisen påfallande kortväxta. En tydlig bit under medellängd. Märkligt? Kan det vara ett ämne för ett framtida konstnärlig forskningsprojekt? :-) :-) :-).

Vad är bra?

Ett ständigt och olöst problem jag har är att förstå min egen konstsyn. Som avhandlat många gånger tidigare här vet jag inte om jag riktigt kan skilja på vad som är inlärt, vad som bara slappt är accepterat pga andras syn, kritiker och institutioner, och vad som faktiskt under dödshot är sant för mig. Själv. Om jag så vore ensam människa kvar i världen.

Jag märker hur jag mer och mer börjar ifrågasätta mitt yngre jags accepterande av många uttryck jag nog inför rannsakningsdomaren måste medge att jag egentligen i grunden aldrig fattat/gillat. Men följt med mobben i stället för att tänka själv. Eller känna själv är nog närmare sanningen. Gäller på alla kulturområden. Och det som brukar bli kvar när jag grubblar över detta är väldigt få upphovspersoner. I meningen upphovspersoner jag förbehållslöst köper allt de producerat. Alltså allt jag vet av det då. Bara två sådana namn kan jag komma på denna morgon. Annars är det bara enstaka verk. Ibland bara ett ur någons hundratals att välja på. Jag blir mer och mer kritisk och allergisk mot sådana uttryck jag ser som spekulativa och poserande. Dramatiserande. Vilket också så klart snävar in på vad jag själv kan göra. I fotovärlden är det inte många som duger enligt mig (såklart inte jag själv heller, än iaf, men hoppet lever kvar :-) utan de flesta faller på patetiken. Schablonen. Upprepningen. Härmandet. Jag osäkrar revolvern vid nästa kvinna i vit klänning med ryggen mot fotografen i skogen (bara ett exempel). Och samma gäller inom övrig bildkonst som ju i mångt och mycket förvandlats till ordkonst. 

Så hur ska jag nu kunna reda ut detta och komma så oskadd som möjligt igenom? Dagens lösning blir att jag ska lista min personliga kanon. Det kommer nog att ta lite tid, men något annat sätt att granska mig själv kommer jag inte på. Med en sjukt kritiskt avskalad och till skelettet nedbantad lista måste jag ju kunna urskilja vad det är jag faktiskt tycker. Vad som faktiskt rör mig i magen. Eller? Ska i alla fall påbörja en sådan här och nu. Får se om jag vill dela med mig av den senare. Det kan ju hända att jag kommer att skämmas över en del punkter, eller att den ser löjligt pretentiös ut. I så fall får den åka med mig upp eller ner eller vad det nu blir på den yttersta dagen.

Intresse: noll.

Det är vad mina vuxna barn säger om sina faktiskt väldigt stora bekantskapskretsar (långt större än vad jag hade i deras ålder iaf). Och ämnet det gäller är konst. Ingen av dem känner någon som är det minsta intresserad. På sina väggar har kompisarna de planscher eller "tavelväggar" (alltså det ordet...) stylisterna smäller upp i lägenheter som ska säljas. Min fru berättar att på hennes jobb, som är på en stor statlig kulturinstitution, ska de lägga ner konstföreningen pga intresse: noll. Dagspressen skriver sedan flera år inga utställningsrecensioner. Om de ens har kontakt med någon konstkritiker så blir hen inkallad bara när det är någon större museisatsning på gång. Jag har själv sökt konstföreningar på företag för att bjuda in till besök i den ateljéförening jag är med i, med resultat i linje med det ovanstående. Alltså föreningar nedlagda eller med ett litet antal äldre personer som kvarvarande medlemmar. De yngre på företagen prioriterar annat. Datorspel, TV-serier, matlagning, film, poddar, sociala medier. Det finns så mycket att använda sin tid till som är avsevärt mer lättsmält och intressant än att känna sig dum på ett galleri där något obegripligt visas. Som dessutom blir än mer obegripligt om det ledsagas av någon text.

Samtidigt ser jag som läser nätpublikationerna där kritik skrivs numer att intresset inte alls är noll. Men klyftan mellan konsten och den bredare publiken har utan tvekan vidgats. Börjar närma sig oöverstiglighet förutom för de som verkligen är dedicerade eller själva verksamma på producentsidan. Det allmänintresse som faktiskt fanns när jag började i min första förberedande konstskola är väck. Borta. Då för tiden kändes många konstnärer till av i stort sett alla. Det var allmänbildning. Det var stor och blandad publik på utställningarna. Jag vet inte om konstfrämjandet finns kvar ens, men gör det det så är det i alla fall inget som verkar attrahera varken konststudenter eller publik. Mossigt liksom. Själva idén med att närma konsten till livet för alla gäller inte idag. Små gallerier med dörrarna öppna för alla, på platser där människor passerar av andra orsaker än att se en utställning, är historia. Idag verkar det vara mer eftersträvansvärt att göra sig så svåråtkomlig som möjligt. Utställningar i lägenheter och tillfälliga lokaler bara en initierad krets känner till. Den inkluderande delen av konstvärlden verkar vara amputerad till förmån för konstdoktorer och exkluderande kvasifilosofiska skrivelser. Ihopsnickrade av de rådande modeorden och avsedda att läsas bara av de andra ankorna i dammen. De tongivande konstnärerna är inte längre kända av allmänheten. Och ibland inte ens av övriga konstkollektivet om man inte råkar vara personligt bekant. Vem som är tongivande bestäms någon annanstans, av intressen som om man skrapar lite på ytan visar sig vara ekonomiska. Och ofta utan att konstnärerna själva ens fattar det. Det som växer är stora internationella biennaler och triennaler där pengarna styr till 110%. Publiken som besöker de statliga och kommunala konsthallarnas utställningar består mest av min egen generation och äldre. Andra verksamheter i lokalerna krävs för att locka de yngre.

Så kontentan blir så långt jag kan se i alla fall, att intresse: noll är själva målet idag. Utestängande från insyn i det som blivit en pengaindustri. Det som finns kvar för en större publik är Liljevalchs och Lars Lerin. Och internationellt kanske Banksy. Trist tycker jag. Medan en yngre generation inte tycker något alls om denna för dem ickefråga. Intresse: noll kompletteras av en axelryckning. Livet följer andra banor nu. Banor som inte fanns när jag var ung. Datorspel recenseras ibland i dagspressen. Liksom böcker, film och TV-serier. Populärkulturen är någon annanstans helt enkelt och konstvärlden gör inget för att motverka detta. Tvärtom tyvärr.

Promenad till gård.

Först ner till fotbollsplanen där ett par småkillar i shorts tränar skott på mål mellan snöhögarna. Minus fem grader är det. Vidare ut på gångvägen där en dagisgrupp i signalvästar håller på att organiseras. Alla tänkbara nationaliteter. Arg gubbe som skriker i telefonen mött. En cyklist med sommardäck på isen kör vinglande om mig. Fladdrande stor rock av något slag. Polisbil kryp/smygkör på angränsande parkväg. Möter ett par rullstolar och deras vårdare eller vilka det är som skjuter dem framåt på gångvägen. Passerar den andra konstgräsplanen som just snöröjs med traktor. Även där knattar som jagar en boll på snöunderlaget där traktorn gjort sitt jobb. Längre fram ser jag en man på knä vid en trädstam. Tror han kräks. Tänker att jag ska gå dit och fråga om han behöver hjälp, men då reser han sig, kränger på sig en ryggsäck och går iväg med snabba steg. Ännu längre fram delar sig gångvägen in mot torget och jag ser 5-6 killar i yngre tonåren som står och pratar högt och gestikulerar en bit in på den ena vägen. Uniformsklädda. Alltså Addidasbyxor luvtröjor med luvan uppe och dunjacka. Ett par har becknarväskor. Vis av alla år i orten tar jag den andra vägen. Möter två tanter med rullator. Sista mötet innan torget är en svart tonårstjej i slöja som verkar tala tyst och möjligen snyfta i sin mobil. Vänder sig demonstrativt ilsket från mig, som om jag tjyvlyssnade på hennes samtal. Sedan är jag på torget.

Jag fick för några veckor sedan, av mina vuxna barn, ett par trådlösa lurar med en funktion som gör det möjligt att välja mellan att helt utesluta andra ljud eller att släppa igenom så mycket att man kan prata med någon samtidigt. Under promenaden ovan hade jag dem på mig i läget "uteslut omvärlden" och klickade vid första fotbollsplanen igång Lester Bowies version av "The great pretender". Sedan ljudsatte den på ett nästan magiskt sätt hela vandringens alla händelser och möten, fram till den perfekta avslutningen då jag mötte flickan med luren strax innan torget, precis när LB:sista förtroliga försiktiga passage av viskningar med trumpeten kom. Och därefter med perfekt timing in på det folkfyllda högljudda torget med tuben dundrande förbi ovanför just när den magnifika avslutningen med hela bandets styrka tog vid!

En kort musikdokumentär föreställning om en förortspromenad en marsdag. Ensemble bestående av 10-15 oavsiktliga skådespelare, publik antal personer: 1: Jag.

Lili Marlene mm.

Denna andra världskrigets största hit, nästan signaturmelodi, och på bägge sidor faktiskt. Wikipedia: "Texten skrevs 1915 av poeten Hans Leip (1893-1983). År 1937 publicerades en samling med Leips dikter där denna ingick, och då hade de två sista av de fem verserna tillkommit. Norbert Schultze (1911–2002) komponerade 1938 melodin och sången spelades in i augusti 1939 av Lale Andersen." Senare spelades den in på flera språk i flera länder. Bl.a. i USA av nazimotståndarinnan Marlene Dietrich på både tyska och engelska. MD som var ett sant barn av Weimarrepublikens kultur sökte raskt amerikanskt medborgarskap när Hitler försökte värva henne till propagandamaskineriet. Hon ägnade sig istället (förutom att bli filmstjärna i Hollywood) åt att underhålla de amerikanska frontsoldaterna. Än idag kanske den högst betalda filmstjärnan i Hollywoods historia. Så hon blev rik och använde mycket av sina pengar till att hjälpa tyska judar att fly.
Men Lale Andersen då, som spelade in originalversionen av Lili Marlene? Jo först blev propagandaministern Goebbels försurad och förbjöd radion att spela låten eftersom han inte fattade texten (det är en kärlekssång). Sedan när han insåg att det var den största hiten som frontsoldaterna ville höra hela tiden, beordrade han LA att spela in en ny version i marchtakt... Och det är nog den versionen man hör inom sig när en person i min ålder tillfrågas om denna krigsmegahit. Plus att många kanske tror det är Marlene Dietrich som sjunger och att hon var nazisuporter. Men så är och var det alltså inte. Anita Lindblom sjöng förresten in en svensk version också, även den med marchinslag, men det var ju senare. 

Ja, ja. Varför detta ämne dök upp i min skalle vet jag inte riktigt. Kanske pga Åke Edwardssonboken nämnd i det förra inlägget. Musik är ju en stämningsförmedlare. 

Under beredskapen (som andra världskriget kallades när jag var liten) hade min familj, min mormor och morfar, fik i mitt blivande barndomshem. De blev tillfrågade av någon militärhöjdare som basade över alla mobiliserade soldater som var förlagda i byn, om de kunde starta ett café. Och det kunde de. Min mamma som var liten då talade ibland om denna tid som den kanske lyckligaste i hennes liv. Hon hängde med sin bästa vän, som var evakuerat krigsbarn från Hegra i Norge. Massor med folk rörde sig i byn och sveriges artistelit kom som fältartister och uppträdde. Bio i ett stort tält. Kavalleristallar nedanför järnvägen 100 meter bort. Liv och rörelse och tåg med tyskar som kastade ut chokladkakor till ungarna, passerade på järnvägen nedanför huset. Och fiket med en ständig ström av snälla soldater från landets alla hörn. I hennes lilla värld blev krigsslutet en katastrof. Byn tömdes på folk. Fiket lades ner. Hennes bästa kompis flyttade tillbaka till Norge. Allt blev så tyst, minns jag att hon sade. Berättade hur eländigt det var när hon vinkade av kompisen som satt i tåget på väg hem till Norge. Hon hade hunnit bli 15 år då men hade bara en vag uppfattning om kriget som just avslutats. Faktiskt mest positiva minnen... På den tiden fanns ju inte ens TV och omvärldsrapporteringen kom via knastriga radiosändningar. En och annan motståndsman som deltog i Norge kunde nog berätta en del när de kom hem från uppdrag, men sådant nådde inte den yngre generationen. Många i byn hade ju på olika sätt släktrelationer med folk på andra sidan kölen, eller var på andra sätt relaterade. Minns att min morfar när han skulle åka till en stad för att handla, inte åkte till regionhuvudstaden som ju hade varit det naturliga, utan till Levanger i Norge. Fast det var ju före och efter kriget såklart. Men det jag ville säga var att de vuxna nog visste en hel del om vad som pågick pga de täta ihopflätningarna med Norge.

Men det var då och nu är nu. Dagens uppgift blir utforskning av van Dyck metoden för fotokopiering. Slut på denna morgons osållade utsvävande tankar. God morgon!

Måndagens morgon.

Absolut stilla. Inte ett moln. Kanske en halvtimme innan gatubelysningen släcks. I natt vaken av att snösvängen var här med hjullastare och lastbilar för att köra bort snöbergen alla ungar byggt sina kojor i de senaste dagarna. Tror inte jag sett så mycket snö falla på så kort tid på alla år av boende här i orten. Årets första skjutning ett par hundra meter härifrån avklarad för några dagar sedan också. Tror inte jag sett så många poliser på så kort tid heller. Verkar som om de tog skytten som inte lyckades skada någon denna gång. Så det kommer väl inte någon ny rap-hit om hjälteskytten heller då. Retar mig nåt otroligt på blåögda naiva innerstads musikjournalister, som ständigt ska återkomma till någon slags romantisering av dessa upprabblade meddelanden och hot gängen emellan. Sanslöst korkat av personer som aldrig vaknat av en sprängning. Som inte fattar hur mycket en sådan händelse påverkar hur många människor hur länge. Radhuset mitt i radhuslängan som sprängs. Alla måste flytta. Kanske tio familjer är plötsligt både bostadslösa och traumatiserade. Mäklarna säger att svårigheten att sälja här i krokarna beror på att ingen vill flytta hit pga skjutningarna och sprängningarna. Det som säljs är till sådana som redan bor här och inte är rädda. Lägenheter och hus roterar liksom inom samma klientel. Vem hade trott det när en gång ungarna var små och vi flyttade ut från innerstan till denna dåvarande idyll.

Nu slocknade gatlyktorna och jag ska förbereda för dagens två uppdragsplåtningar. God måndagsvinterhalvmånemorgon!

Picasso.

Tittade på Moderna Muséets evenemang Live på MM med Jockum Nordström. Ämnet var den pågående Picassoutställningen med sena verk. Alltså mestadels sådant som PP producerade under sina tio sista år, I 80 - 90 års åldern (han blev 91 tror jag). Producerade in i det sista i en rasande fart. Över 3000 målningar dessa sista tio år... 

Picasso är svår tycker jag. Han liksom springer ifrån sig själv. När han var 15 år målade han så här. Han passerar alla stadier på en kvart. Och till sist, efter 75 år, alla generationskamrater döda. Konstvärlden är någon annanstans. Expressionismen, dada, surrialismen,  popkonsten mm., alla tillfälliga ismer har passerat och dött. Picasso påverkas inte alls verkar det som. Han fortsätter på sin egen väg som alltid. Bryr sig inte, Han vet såklart också att han kan göra vad han vill. Inte mycket kan rubba kungatronen vilket nog ytterligare förstärks av hans ointresse för andra vägar än de han själv banat. Han har blivit en institution som verkar i ett eget universum. Släpper han ifrån sig något så blir det inte bara en teckning eller målning, utan en Picasso! Den ende konstnär precis alla i västvärlden kan namnet på.

De här sena verken. Hur hade de värderats idag om ingen historia hade funnits? Vari ligger verkshöjden förutom den säkra färghanteringen och det rent bildmässiga? Alltså bildbyggnad och komposition som såklart fanns i hans ryggmärg? I övrigt, är inte detta bara utkast i jakten på något annat? Vad? Visste han det själv? Troligen inte, bara att han inte riktigt var där än. Som jag ser det handlar det om lite samma sak som Lester Bowie gör på något tidigt album jag inte minns namnet på nu (ska kolla i skivbacken sen), men där han tar sig an Saint Louis blues. En standard "alla" jazzmusiker gjort sin version av. Han prövar ungefär alla sätt som kan vara helt fel. Någon slags uteslutningsmetod. Sedan plötsligt, i kaoset, finner han (och bandet) exakt rätt! Ett nytt sätt att spela denna musik på. Men så överraskande och så kort att det inte går att fullfölja och bygga vidare på. Men det var ju så den skulle spelas! Så tycker jag att Picassos sista 10-15 års produktion är också. Han försöker genom ständigt nya försök nå dit ingen annan har nått. Dit där det är rätt!

Mindset.

Mindset kan väl kallas för svengelska nu. Det finns ju egentligen inte något helsvenskt ord som kan ersätta. Mindset är ett nyckelord för den som vill göra sig reda i samtidskonsten. Oundvikligt faktiskt. Eftersom väldigt mycket, ja kanske hälften av det som produceras, förutsätter just rätt mindset för förståelse och acceptans. Konsten har blivit något som angår allt färre i takt med att kodifieringen ökat. Ett starkt intresse och en nyfikenhet och vilja att sätta sig in i konstnärens värld är nästan en förutsättning numer i det alltmer alienerade universum stora delar av konstlivet existerar i. Välvilja behövs såklart. Och vilja att ibland acceptera tankegångar som när de väl avkodifierats visar sig vara betydligt grundare äv vad mystifieringen fått den nyfikne betraktaren att vänta sig. Och allt detta avspeglas såklart i den snart till bottenkänning sjunkande medierapporteringen. De konstnärer som idag ställer ut på de "finaste" gallerierna är med rätt få undantag okända för allmänheten. Och ofta till och med för delar av konstnärskollektivet. Andra krafter styr. Ekonomiska såklart. Transaktionsvärlden. Kuratorvärlden där sökarljuset ständigt söker nästa guldkalv. Kungamakare. Och störtare. Komplexitet är ett vanligt modeord i konsten. Allt kan försvaras med det ordet. Att sätta sig in i ett verks komplexitet. Och därmed fatta varför prislappen visar det den gör. Att det vore mer sant att tala om kontaktnät och lyckad "personal branding" är inte rumsrent. Elefanten i rummet som är så genomskinlig att inte ens konstnären själv ser den. 

Allt detta sagt om typ 50% av konstvärlden. Den halva som aktivt och hel eller halvmedvetet lurar sig själv. I musikvärlden ser det av naturliga skäl annorlunda ut. Musiker i olika genrer (frånsett gangsterrap om det nu ska kallas musik) måste lära sig sina instrument. Måste genomgå en träning som är lika för alla och erbjuder få genvägar. Ingen kurator kan peka ut en kass musiker till nästa guldkalv. Det går helt enkelt inte. Det måste vara allmänheten eller åtminstone den del av allmänheten som lyssnar på en viss musik som gör det. Direkt. Utan teoretiska krumbukter.

Litteraturen då. Skönlitteraturen. Lite samma för författare som för musiker. Man måste kunna skriva. Att det sedan går att bli miljonär på kioskdeckare skrivna efter mall likväl som på dansbandsmusik är ändå en form av direktdemokrati. Kanske ändå att författare sitter lite mer i skottgluggen än musiker eftersom läsande är mer aktivt än lyssnande. Det går ju att bli utsatt för musik, men att bli utsatt för en bok är svårare. Men såklart finns ju också den yttersta domstolen i form av "de aderton" som ju verkligen agerar kungamakare en gång per år. Riktigt dit har väl inte Polarpriset nått ännu. 

Vad gäller kritiker som skriver om böcker eller musik (för det finns det fortfarande plats för på kultursidorna) så tror jag inte att deras makt att upphöja eller sänka är riktigt i nivå med konstkritikern eller kuratorn som väljer. De senare verkar inom en mycket mindre sfär och har därför mycket större makt. Dessutom blir litteratur/musikkritikerns makt inte lika stor av den enkla anledningen att det går att lyssna eller läsa själv. Och lita på sitt eget omdöme. Det finns inte så mycket ängslan för att tycka "fel" som i fallet med samtidskonsten. Inte så mycket "komplexitet" att förstå. Och därmed inte heller samma möjligheter för rent spekulativa ekonomiska krafter att styra. Trist men sant. Rekommenderad läsning: "The global contemporary artworld" av Jonathan Harris.

Alla stationer fyllda.

Sex st. fågelmatstationer i trädgården. En av dem fylld med hasselnötskärnor. Och där dominerar en nötväcka stort och gör skäl för sitt namn. Nötskrikan har inte dykt upp än så ingen konkurrens finns. De andra käkar i likhet med talgoxarna talg. Dessa de andra, är mest pilfinkar och gråsparvar, men en och annan steglits och en minifamilj stjärtmesar har också passerat uteserveringarna. En större hackspett alternerar mellan talg och vad det nu är den hittar i trädstammen där talgbollarna hänger. Katterna fryser och vill inte gå ut. Och när de måste för att göra sina behov blir inga fåglar rädda för dem.

I förrförrgår i ateljén gjorde jag en återupptäckt. Spelade Lester Bowies Brass Fantasys "The great pretender" för kanske första gången på 20 år. Och titelmelodin. Vilken tolkning! LB hanterar trumpeten som ingen annan. Solot mot slutet där han övergår till tystlåtet småprat och viskningar innan grande finale. Musikaliska förtroenden. Disonanser som mäter sig med Monks. Det blev liksom en överraskning fast jag en gång i tiden nästan slet ut den skivan. Varför ska jag lägga en enda av mina kvarvarande minuter på något som inte når den klassen? Den kreativiteten? Märkligt nog hände något liknande i går kväll. Min dotter, som var på besök, hade inte sett filmklassikern "The Deerhunter" från 1978. Så vi såg den streamad på tv:n. Och den höll! Kvalitet består där också. Tre timmar kändes som en. Kul när man återser/hör/läser verk man skakats av i forntiden och de visar sig hålla även idag och inte bara hålla utan får en att tänka på vilken verkshöjd som faktiskt finns och skärpa till sig lite i valen och konsumtionen igen. Inte slösa någon tid på något sämre. 

Men tyvärr är det inte alltid så. Det händer också att återseenden blir lite svårsmälta, även om det är ganska sällan. Mest handlar det då om avsaknad av PK-het. Botaniserade lite i SVT:s öppet arkiv för några veckor sedan. Såg ett halvt avsnitt av deckaren "Ärliga blå ögon" som var det mest spännande man kunde se på burken anno dazumal. Men det var mindre kul. Hur kunde jag gilla detta spektakel? Eller förresten. Den var nog bra då. Vi förändras mer än vi tror och det är faktskt inte möjligt att tro att det går att veta t.ex. hur man var innan mobiltelefonerna. Allt sådant skyller jag på omognad då och alla kulturyttringar som visats sig hålla med råge tänker jag på som att jag var ovanligt mogen i mina val. Då.

Jazzhistorier.

För den som är intresserad av jazz och tycker det är kul att höra historier bakom, anekdoter och fakta, finns ett utmärkt både informativt och underhållande nyhetsbrev i Matt Fripps "jazzfuel" Denna vecka t.ex. storyn om när John Coltrane fick sparken från Miles Davis band. Låter kanske som en skröna men är sant. Jag tycker att denna typ av historier inte bara är underhållning utan också ger lite av en till dimension till musiken. Man kan få inbilla sig att man känner de inblandade lite. Och nästa gång jag lägger Kind of blue på skivtallriken så kommer den här historien också att finnas med i mixen av tankar, minnen och känslor som framkallas av ljuden dessa två herrar lyckas tuta ut ur sina lurar.

108 år.

Skulle mästarnas mästare ha fyllt igår. Men de senaste 43 åren har han tyvärr bara spelat i himlen.

Brownie McGhee.

För den som inte hört honom förut, gör det nu. 
Sonny Terry på munspel. Pete Seeger klinkar med på en banjo. Deltablues på riktigt (för det får man väl ge Seeger här då?).

Länge sen.

Länge sen jag samlade på mig de bluesskivor jag har. Det var innan jazzen tog över mitt musikintresse, innan jag första gången hörde Billie Holiday. I tidiga tonår då det inte fanns så mycket blues att få tag i här i landet. Minns att jag prenumererade på "Living Blues" en enkel svartvit tidning tryckt på billigt papper och tillskickad mig från Chicago en gång i månaden eller nåt. Jag var rätt fanatisk på detta område där under några år och försökte lära mig så mycket som möjligt om de olika musikerna förutom musiken själv alltså. Försökte liksom gå till botten och förstå vad det handlade om. Men mer som en musikvetare än som en musiker. Jag ville känna till alla och känna igen alla inom området när jag hörde dem. Och en del skivor blev det som sagt (t.ex. denna). Och nu när jag ändå hade en ensam och oplanerad kväll så tog jag mig för att plocka fram några bluesskivor och lyssna igen. Första gången på flera år tror jag. Minnen vaknade förstås som alltid och några musiker inser jag nu att jag helt enkelt glömt bort! Det går tydligen att glömma vad som helst. Elmore James. Howlin wolf. Ska skärpa mig och sätta ihop en spotifylista. Denna musik är för bra. För genuin. Grunden för i stort sett all populärmusik som görs idag. Grundämnena. Letade lite på nätet också och hittade denna film med ett framträdande av Howlin Wolf från 1965. Historiskt är också att några Rolling stonare är med och introducerar honom. De spelar inte men sitter med på scenen. 60 år sedan nu!
Det är ju känt att Muddy Waters m.fl. gav stenarna hela äran av att ha "återupprättat" de svarta bluesmusikerna och introducerat dem för en vit publik i USA, en vit publik som hela tiden hade dessa musiker på hemmaplan men inte såg värdet av det förrän några engelska slynglar kom och berättade självklarheter för dem. Och fick igång skivbolagen så att denna generation av bluesmusiker blev inspelade innan de dog ut. Tur att stenarna var/är vita, annars hade jänkarna trott att det var Elvis och Bill Haley som uppfann rocken. Fast så kan förstås historien bli ändå i den alternativa faktans hemland.
Fotot av Howlin Wolf är stulet från filmen.

Mingus.

Det där förebådandet. Lugnet före stormen. Sedan uppbyggnaden mot "slabangen". Eller vad man nu ska kalla det för. Vansinne? Lättsinne? Charles Mingus var en gång i tiden (min senare ungdomstid, efter tonåren, konstskoleåren) det oförlösta oraklet. Hans musik liknade hans liv som vi också ville likna. En slags perfekt storm utan avgränsningar i form av dagar, tider eller annat (moral?). Han var liksom en invånare i sin egen musik där inga begränsningar eller regler gällde. Gränslös. Ett konstverk i sig. En lugn förfest kunde höjas till nervig förväntan och nästan rädsla för det otyglade krafter hans musik uttryckte och på vilket sätt den kommande kvällen/natten skulle påverkas. Det fanns en uppbyggd elektricitet när man sedan sent begav sig var det nu var man begav sig. I verkligheten väl inget mer uppskruvat än på andra håll, men en slags andlöshet som finns i CM:s musik som höjde förväntningarna. Som ett löfte om en större frihet.

Lyssna på "Better git it in your soul", helst någon stökig liveinspelning för exempel. Eller "Moanin" (med Eric Dolphy). Eller "IIB.S." Det är en speciell ogripbar spänning. Förväntan. Oförlöst. Något som hela tiden trycker på och vill ha utlopp. Musik av en människomaestro.

Pelle Persson.

Pelle Persson, eller Per-Åke "Peps" Person. Under "bluesintressetiden" (min) i tonåren avtecknades denna musiker som den ende "riktige" bluesmusikern i Sverige. Han reste 1972 till Chicago för att spela in dubbel-LP:n "The week Peps came to Chicago", med några av de därvarande lokala hjältarna och höjdarna inom Chicagobluesen. Och jag köpte den förstås så fort jag fick råd. Dubbel LP:n alltså. Men den blev inte så ofta spelad. Tyvärr blev den inte så bra, enligt hans egen berättelse på grund av att han inte riktigt förstått hur stora kulturella klyftor som måste överbryggas. Så efter en tid i Chicago insåg han att han inte kunde avkoda bluesen på det sätt han trott hemifrån. Trots hans innerlighet och genuina tro att kunna känna som dessa musiker han nu samarbetade med. Där fanns något oåtkomligt för honom som också visades lite i attityden från de musiker han engagerat för inspelningarna. Alla var vänliga och gjorde allt som avtalats, men han insåg att han aldrig skulle kunna bli "en i gänget". Såklart på grund av total avsaknad av erfarenhetsgemenskap. En turist. Det hjälpte inte att spela gitarr som BB King eller att vara virtuos på munspel. Eller inlevelsen i sången. Så han reste hem till Skåne och släppte bluesen helt trots all tid och all ansträngning han ägnat åt att lära sig och försöka förstå. Och så måste det nog vara för en kompromisslös konstnär. Alla kan inte vara allt. Dialekt och språk är dialekt och språk och innefattar så mycket mer än bara ljud. Peps insåg detta och kommenterade det (vilket förstås också säger något om vilka kvalitetskrav han hade). Bristen på "hemortsrätt" vägde tyngre än att kunna spela alla instrument lika bra eller bättre än förebilderna. Sorgligt men sant en triumf för identitetspolitiken i musiken )-: men också en triumf för sanningssökare som inte tror på "fake it untill you make it".
Tilläggas till detta ska förstås att Peps senare tog upp bluesen igen som en del i sin egen musikmix. Så bortkastat blev det ju inte när han väl kunde använda kunskaperna och erfarenheterna på sitt eget sätt och släppa tanken på att transformeras till någon annan. Solot här står inte BB King efter tycker jag. Inte sången heller. Bättre faktiskt.

Ett PS om länken ovan. Hoppas ingen undgår anpassningen till förhållanden Peps själv verkligen känner på djupet. Värmland är inte USA, men nog nära till skåne. Sedan det humoristiska i historien med tjejen och brorsan. Jmfr. bluestexter. Självömkande är bara förnamnet. Peps har omvandlat detta till svensk vardag. Med distans och humor! Det är så det blir äkta till sist!

Äntligen mulet.

Inte så mycket skrivet här nu då senaste tiden varit massor med uppdragsfotograferingar och därpå följande redigering, retusch och bildleveranser tills fram på småtimmarna. Utställning på Väsby Konsthall slut i söndags. Och samtidigt mina nu i snart åtta år pågående försök att hinna ikapp utvecklingen i konstvärlden, som ju varit nästan grotesk under alla mina år av frånvaro. Men det har jag skrivit om många gånger nu. Det tråkiga kvarstår dock tyvärr och förstärks dessutom för varje steg vidare jag lyckas hasa mig. Dagens konstvärld har mycket små likheter med den jag övergav en gång i tiden. Men, jag har förstås vänner och bekanta som aldrig tvivlat och fortsatt sin konstnärliga verksamhet i med- och motgång under alla år. Och då syns nog den utveckling jag ser knappt alls. Lite som skillnaden mellan att se sig i spegeln varje dag och att kolla vart trettionde år.
Men på andra fronter i kulturlivet tycker jag inte som jag tycker om konsten. Troligen för att det varit betydligt enklare att följa med i de "självklara" disciplinerna som litteratur och musik. Poeter som Yahya Hassan eller Marit Kapla (ja, jag ser henne som poet), musiker som Jolie Holland, Kamasi Washington och många andra som passerat och passerar i lurarna. Författare som Elaf Ali, Sara Stridsberg och även på det området väldigt många andra "nya". Fast kanske en anmärkning där att berättare som faktiskt skapar från noll inte verkar vara så vanligt förekommande idag. Det är väääldigt mycket jag och mig och autofiktion. Ibland på gott och ibland på ont. Och med det var det slut från sanningskomissionen!

Ön 07.03.

Vad är det med näktergalen? Ska inte fåglarna (förutom ugglorna då) hålla tyst och sova om nätterna? Gäller tydligen i alla fall inte för denna näktergal som bor här i skogen bakom huset. När solen går ner sjunger den upp sig till hysteri och börjar sedan sitt skrikande, visslande och knäppande dubbelt så högt som någon annan fågel. Man måste ha sådana där små skumgummiöronproppar för att kunna sova. Alltså misslyckad koncert av en annars av de flesta ansedd skönsångare. 

Och detta leder tankarna till en annan misslyckad koncert. Det var på den tiden då livet levdes via slumpartade ingivelser för stunden och varken datorer eller mobiltelefoner fanns. 

Jag och en kompis hoppade på tåget till Gbg. för att hälsa på några kumpaner. Väl där fick vi (minns tyvärr ej riktigt hur det gick till) efter ett par dagar veta att Nina Simone skulle ha en konsert på gamla musikaliska akademien vid Nybroviken i Sthlm. Fixade biljetter på något vis och sedan bråttom, bråttom tillbaks till huvudstaden för att hinna i tid. För det var såklart samma kväll. Inga tågpengar kvar, tanken var att vi skulle lifta hem. Så ut på E3:an och lifta. Bit för bit gick det bra, men när vi närmade oss stan tätnade trafiken. Satt i långsam bilkö i en tradarhytt och bet på naglarna. Avsläppta så snart närmaste tunnelbanestation gick att nå till fots. Kamp mot klockan :-) men vi hann precis! 

Så, väl på plats i konsertsalen började väntan på NS som verkligen lät publiken vänta. Men till sist marscherade hon ut på scenen och satte sig på pianostolen. Där påbörjade hon, med ryggen demonstrativt mot publiken, en 20-minuters monolog om sig själv som underbarn och om vilket oöverträffat geni hon sedan utvecklats till. Därefter rev hon av tre låtar på pianot. Sjöng inte en stavelse. Reste sig och gick av scenen! Häpen publik satt kvar och väntade på att hon skulle komma tillbaka. Men icke. I stället kom en arrangör upp på scenen och förklarade att miss Simone hade lämnat huset och att biljettpriset skulle återbetalas. Ridå.

PS. Nästa dag. Vaknar 01.30. Becksvart ute. Men tyst? Nä. Denna lilla dinosauriesläkting som tydligen permanent vänt på dygnet var återigen väckarklockan. Undrar vad de andra fåglarna tycker? Fick stänga fönstret och sätta i öronpropparna. God natt. DS.

Rättelse! Har just fått reda på att det är normalt för Näktergalen att väsnas på natten. Så, inget att göra åt :-).

Adamspassionen.

Som nämt i ett tidigare inlägg är det obligatoriskt för alla att se SVT:s tudelade dokumentär om Arvo Pärt. Såg del två igår kväll. Andra delen handlar eg. inte om Pärt utan är helt enkelt själva föreställningen, Adamspassionen. Citat från SVT: 

"En nedlagd ubåtsfabrik fick utgöra spelplats för världspremiären av föreställningen Adam's Passion, en scenisk version av musik av 2023 års Polarpristagare Arvo Pärt. Föreställningen spelades in i samband med Pärts 80-årsdag 2015 och för regin stod ingen mindre än den legendariske regissören och konstnären Robert Wilson. Musikaliskt består Adam's Passion av fyra av Pärts verk; Adam's Lament, Tabula Rasa, Miserere och Sequentia. Dirigent är Pärts världsberömde landsman Tõnu Kaljuste och på scenen står över hundra artister".

Jodå, fast jag undrar om den som skrev detta verkligen har sett. För jag såg inga hundra artister. Men i alla fall ett sanslöst allkonstverk, eller en opera kanske det är. Jag som blev helt tagen och tillplattad googlade efteråt på Robert Wilson, som var ett nytt namn för mig. Visade sig att han bl.a. har varit här i stan och regisserat Strindbergverk plus att det var han som i samarbete med William S. Burroughs och Tom Waits, 1990 gjorde "The black rider". Så nu har jag ännu ett namn på min kanonlista. 

Jag skulle ge mycket för att ha fått vara en fluga på väggen när han jobbade med Adamspassionen. Allt känns helt intuitivt, omedelbart. Inga förklaringar behövs utan det går direkt in i magen. Som om han hade drömt hela scenografin och ljussättningen och sedan bara antecknat minnena av drömmen när han vaknade på morgonen. Resultatet går att uppleva på lika många sätt som antal personer i publiken.

Alltså. En månad till går detta att se på SVT. 30/4 är sista dagen! Avsätt en helkväll.

Arvo Pärt.

Missa nu inte detta! Om Anselm Kiefer gestaltar ödeläggelsen så tar AP hand om det som kommer efter. Insikten och trösten eller hur man ska uttrycka det. Såg del ett i kväll. Del två får bli snart eftersom denna tudelade dokumentär endast kan ses till sista april. SVT play.
Se också wikipedia. Eller om du är i Stockholm 4/5 i år så går det att lyssna på en del i Gustav Vasa kyrka. Men då måste man ha biljetter. Googla!

Åren går (54).

1968
2022