Framtiden.

En sak tror jag är fullständigt klar. När arkeologer eller om det blir historiker i en riktigt avlägsen framtid försöker tyda och värdera dagens konstscen så får de problem. Antag att föremål hittas men inga texter, eller fel texter. Antag att kontexten helt gått förlorad, fullständigt glömd, och bara de nakna verken hittas. Vad ska de tänka, säga, tolka, förmedla?
Undrar om det finns några samtida konstnärer som tänker i de banorna eller är det bara jag? Är det jag som tänker fel? Det kanske helt enkelt inte spelar någon roll? Synpunkter mottages med glädje. Det är en fråga jag ställer.

Feber är underskattat.

Ligger på soffan med första förkylningen (inte Covid, testat) sedan innan pandemin. Lite frossa av feber typ 38-39 max. Glider ut och in i medvetande och drömvärld. Liksom varken sovande (går ej pga skrällhosta) eller fullt ut vaken och medveten. Det slår mig att eftersom jag inte har något viktigt jag missar pga detta så är det inte ett helt obehagligt tillstånd. Tankarna inte i så strama tyglar som vanligt och en trötthet som ju faktiskt inte heller är obehaglig. Inte ens dåligt samvete för något jag skulle gjort för jag kan ju helt enkelt inte. Katterna kliver omkring på mig och jag dåsar bort till en annan värld igen. Och jag vet ju att det är ofarligt. Bara att vänta ut! Inte helt fel faktiskt.

Bångens pojkar.

Heter en "ungdomsbok" från början av 1930-talet. Det var författaren Per Nilsson Tannér som samlade in historier som levt kvar i gränsbyarna i Jämtland och Tröndelag ända sedan Sveriges sanslösa oprovocerade anfallskrig mot Norge under Karl XII, 1716-18. Generalen Armfeldt fick i uppdrag att sätta ihop en armé som skulle gå mot Trondheim från Duved, som var uppsamlingpunkt. De flesta soldaterna hämtades från Finland (som ju var en del av Sverige då) men en rote skulle också fyllas i jämtland. En rote betydde soldater, hästar, kor och spannmål. Hur många/mycket av varje vet jag inte.

Bångens pojkar handlar om Erik Bång från Offerdal och hans föräldrars häst Pyla. Pyla tillika hans bästa vän. Historien börjar när beskedet kommer i kyrkan en söndag, att han måste bege sig till Duveds skans för att ingå i den armé som ska gå in i Norge och anfalla, plundra och döda alla som kommer i vägen. Dvs hans egna vänner och släktingar. Jämtland och Tröndelag var på den tiden mer sammanflätade än Jämtland och resten av Sverige.

Sedan följer hela marschvägen in i Norge och senare tillbaka till Sverige via den katastrofala nyårsmarschen över Bukkhammaren och Blåhammaren nyåret 1718-19, då ca 3300 man frös ihjäl på fjället.

Boken följer den 19-åriges Erik Bångs alla faser, tankar och känslor han tvingas genomgå. Sorgen över Pylas död, fasan över att själv döda en människa som lika gärna kunde varit nån från hans egen by, rädslan för att möta sina kusiner eller sin Norske morbror som bor på en gård inte långt från marschvägen. Kasten mellan att vara stolt karolin i kung Karls oövervinnerliga armé och ynklig bondpojke med hemlängtan. Tvivlet på kriget. 

Jag vet inte varför jag på senare år så ofta har kommit att tänka på denna vidriga historia (som visserligen alltid har varit med i utkanten av medvetandet riktigt kalla vinterdagar) men tror det flöt upp igen 2018 efter en fjällvandring där vi korsade denna armés marschväg där de frös ihjäl på väg hem över fjället. Sedan späddes det nog på 2022 när Putin gav sig iväg i samma hjulspår som Karl XII med sitt obegripliga anfall mot sin fredliga granne. Många Erik Bång i den ryska armén också.

Hur som helst var Bångens pojkar en av kanske 10-15 böcker i min mormors och morfars bokhylla och jag läste den när jag var typ 12. Visserligen är den tunn och skriven med tanke på läsare i tonåren, men ungdomsböcker från 30-talet är inte lika "snälla" och PK som de är idag. Den innehåller riktigt otäcka historier och den gjorde såklart ett outplånligt intryck på mig i min pojkvärld. 

Så, vart vill jag komma med detta? Jo mitt sätt att jobba med bilder är ju att försöka stänga av alla tankar och allt medvetet och försöka komma under eller bakom det tänkta. Och detta arbetssätt har på senare tid fått bilder och föreställningar jag nog burit på sedan en glömd barndom att dyka upp, och då återkommande detta med "dödsmarschen" över kölen. Och Bångens pojkar.
Så jag sökte upp boken på Bokbörsen och köpte den. Läste. Och med det kom en slags insikt om att måleri (och även andra tekniker) för mig nog kanske i första hand är en slags bearbetning av... Vad? PTS by proxy? Tappade tråden lite. Återkommer en annan dag.

Samarbeten.

Se, lyssna eller läsa?

Jag är inte riktigt någon filmmänniska även om jag såklart gärna ser en film, om den i min smak är riktigt bra. Film som medium tillhandahåller ju det mesta och lämnar lite till fantasin. Man behöver inte tänka sig miljöer eller utseenden utan allt finns redan där (utom lukter). Och då menar jag förstås konventionell spelfilm, sådan som går på bio. Ren underhållning alltså.

Att lyssna, på radio eller ljudbok, är mer ett halvt steg in i en egen skapandeprocess. Man får bara orden och sammanhanget levererat, allt annat måste man skapa sig egna bilder av. Det enda som inte rktigt kan påverkas är tempot eftersom någon annan talar/läser.

Att läsa ger i min värld den ultimata upplevelsen där nöjet och lusten består i den egna skapelseakten som hela tiden krävs för att sätta ihop tecknen till ord, orden till meningar och sedan illustrera det hela med ljud, bild och lukter. Allt som referenser till egna erfarenheter och upplevelser eller nyskapade fantasier och föreställningar.

Därför tror jag det är livsviktigt för skolan att alla barn övas i att läsa. Det övar samtidigt fantasin och föreställningsförmågan och därmed kreativiteten. Och kreativiteten fungerar även i andra sammanhang. 

Så tonvikt på läsande och gärna sådant som inte är det mest lättillgängliga borde komma högre upp på önskelistan hos våra kära skolpolitiker än det eviga tjatet om matematik som man ju ändå sällan har någon användning för utanför skolsalen. Eller hur många är det som i vardagslivet/jobbet löser ekvationer? Bra svenska och ett rikt ordförråd däremot förbättrar chanserna till ett bra liv, förutom att det kan vidga sinnena och inte bara ge ett bra liv utan ett rikt också. Rikt på sådant som inte alltid kan mätas i pengar.

Roy Jacobsen.

Nu har jag påbörjat del fyra av dessa: De osynliga (2014), Vitt hav (2016), Fartygets ögon (2019) och Bara en mor (2021), omöjligt att inte fortsätta med nästa direkt när en är slut. Får backa till Hemsöborna för att hitta något jämförbart. Kombinationen av i mitt tycke mer världslitteratur än Fosse (fast ska erkänna att jag bara läst de tre Hundmanuskripten av F.) och dessutom "bladvändare"...

Saxat från Norstedts förlags hemsida:
Roy Jacobsen, född 1954 i Oslo, debuterade 1982 som författare efter att ha haft en rad yrken, bland annat valfångare, snickare, lärare och vårdbiträde på en psykiatrisk klinik. Hans stora genombrott kom med romanen Segerherrar (1991) som bland annat belönades med det svenska Ivar Lo-priset. De senaste romanerna, De osynliga (2014), Vitt hav (2016), Fartygets ögon (2019) och Bara en mor (2021), vilka utspelas på en ö i Nordnorge, har hyllats av en enig kritikerkår. Roy Jacobsen är ledamot av Norska Akademien och är bosatt i Oslo.

Dokumentärfotoutställning på Arbetets museum i Norrköping.

Mina bidrag.

Nu är det -15 i Stockholm.

Och inte -30 och storm, som det var på Bukkhammaren och Blåhammaren och Sylarna 1719 när Karl XII:s armé försökte ta sig hem i sina usla sommaruniformer. Den historien har spökat för mig ända sedan jag var barn och varenda gång det blir lite obekvämt kallt och mörkt, som nu i morse, så snuddar den förbi längst ut i utkanten av medvetandet. Som ett tunnt, blekt stråk av något vitt en tiondels sekund längst ut i synfältet. En hög bortdöende ton och en lukt av kyla på fjället. Förbi innan jag hunnit reagera. Nästan så jag ibland tror att jag själv minns detta :-)
Se också här.