Om mig

Mitt foto
Fotograf och konstnär. Bilder: https://www.instagram.com/skenbilder/

fredag 24 juni 2022

Lena Andersson.

I ganska många år har jag läst hennes bidrag till samhällsdebatten i DN. Ofta förvånad och förbluffad av hennes förmåga att skruva på frågorna en gång till, långt efter att jag själv bildat mig en uppfattning. Och som regel har hon då tänkt avsevärt längre än jag. Skaffat sig en bild som är bättre underbyggd av verklighet och mindre av förutfattade meningar. Liksom hennes oräddhet då hon säkert förstått att en artikel skulle generera ovänner. Sanningen framför allt och till varje pris, liksom.. Jag ska inte säga att jag alltid hållit med men jag ska säga att jag är imponerad av både klarsyn, kunskaper och mod!
Andersson är en person jag inte känner men ändå ser på som en slags mentor när det gäller att inte falla in i kören, utan istället söka någon slags objektivitet utifrån fakta, oavsett hur många som skriker något annat.
Nu är jag snart klar med den sista av de tre romanerna "Egenmäktigt förfarande", "Sveas son" och "Dottern". Det finns fler men dessa är de jag läst. Och på min lista kommer Dottern på första plats.

Tuija Lindström.

Kulturhusets utställning "VALOKUVA - det egna språket" kommer jag att besöka igen. Intresserade av foto som konstnärligt uttryck har kanske sett "Kvinnorna vid Tjursjön" som ju är hennes (tror jag iaf) mest kända och spridda verk. Själv hade jag aldrig sett filmen som ingår i verket, visste inte att den fanns.
Men denna utställning visar så mycket mer. För mig många gamla nyheter, främst från 80-talet. Bilden nedan (komplett med blänk från glaset när jag plåtade med mobilen) hade jag aldrig sett.
Det stora collaget som inleder utställningen, tillsammans med en text på svenska, finska och engelska, tycker jag dock de kunde ha struntat i. Det blir för rörigt med ett stort collage som blandar totalt olika uttryck. "Best of" liksom. Det hade räckt med texterna.

fredag 17 juni 2022

Så var det avklarat.

Vernissagesamtal med CFF:s verksamhetschef Pelle Kronestedt inför min utställning "Maktskifte".
Utställningen är klar och hängd och kan ses fram till 12/7 i CFF:s fönstergalleri på Bjurholmsplan 26. Öppet dygnet runt såklart eftersom det är ett fönster.

Arbetsepilog: I går tog jag en sista promenad till koloniområdet som jag besökt i stort sett varje vecka i ett par år för att fotografera växternas fortskridande maktövertagande. Tänkte göra en sista koll så att jag inte missat något. Men, nu var området avspärrat av röd-vita plastband. Inne i mitten stod en grävmaskin och runt den ett antal gulvästade allvarsamma figurer. Ett företag som utför miljösaneringar hade parkerat sina bilar i området. Alltså, jag tog sista bilden i förra veckan... Och nu har människorna öppnat motoffensiv och börjat ta tillbaka området.

Klart slut.

PS 13/9. Nu är utställningen flyttad till Åkermyntans bibliotek där troligen de flesta kolonisterna rör sig. Så nu får man väl säga att bilderna är på rätt plats. 
Det blev två rader nu istället för tre men det funkar lika bra då det ju är 15 bilder och ett infoblad. De hänger i bibliotekets fönster så att förbipasserande kan se. 

måndag 13 juni 2022

Essence-Eksistence. Anselm Kiefer på Artipelag.

Jag var där i förmiddags och hängde på låset. Köpte årskort enbart pga denna utställning då jag tänker att jag måste se den flera gånger. Kiefer är en sådan självklar överjävel på just det självklara. Då menar jag hans förhållningssätt och sättet att uttrycka sig. Här behövs inga ord eller avhandlingar. Detta är konst, som jag ser det, i dess renaste form och rakt i ansiktet och magen. Bildkonst. Grottmålningar. All möjlig kritik har han fått under årens lopp och alla typer av upphöjelser och utmärkelser också, men ingen har (vad jag vet i alla fall) förnekat den huvudsakliga drivkraften att ta itu med tysklands och tyskarnas historiska problem. Från sin egen position som en "som inte var med" (han föddes 1945).
Och han gör det på ett sätt som inte kräver några förkunskaper.

Men idag blev det en nästan absurd krock med allt det ljusgröna och soliga utanför de stora fönstren. Fågelkvitter... Jag ska åka dit igen någon dag med åska och ösregn i oktober när det mörknar. Tror det blir något annat då. Samspelet med naturen är så övertydligt på en plats som Artipelag. Just i Kiefers fall kändes det idag som om det fanns en dragkamp, en motsättning eller konkurrens om uppmärksamheten. Som om fåglarna kvittrade: -gå inte in och titta på det där mörkret, stanna här ute med oss!

PS 24/7. En och en halv månad senare åkte jag ut till värmdö igen. Det var lite gråkallt på morgonen men eftersom de inte öppnar förrän kl. 11 så hann det bli ännu soligare och grönare och framför allt varmare än vid det förra besöket. Lika överväldigande denna gång men också lika stor kontrast mellan ute och inne. Känslan är att Kiefer kämpar mot gud, som är upphov till skogen och vattnet utanför. Denna gång hade gud ingen draghjälp av fågelsång men istället en frätande sol och värme som verkligen tog uppmärksamhet. Intressant effekt är att när man (jag) kom ut i solen igen så tyckte jag mig se naturen liksom tydligare. Och mer inse det överväldigande i detta myller av liv precis framför mig. Lite som att gå ut och se en ännu större utställning. Platsspecifik permanent installation. Bara att gå ut och se den. Går runt i den och t.o.m. känna lukter, höra ljud och känna värmen.



torsdag 9 juni 2022

Maktskifte.

Utställning 17/6 - 12/7 i "Fönstret" CFF på Bjurholmsplan 26 i Stockholm. Fönstret är en av dessa utställningsytor som uppstått på senare år, inte minst till följd av pandemin. Man går inte in i någon lokal utan utställningen är i ett upplyst fönster som såklart då är öppet dygnet runt. Texten ska vara som nedan (lite konstiga radbrytningar på CFF-sidan):

Maktskifte

Dessa bilder är från återkommande besök på ett koloniområde i Hässelby. Området har stängts av staden eftersom man hittat giftiga ämnen, tungmetaller mm. i jorden och därmed konstaterat att det som odlas i området kan vara giftigt.

Snabbt, mycket snabbt, återtar det som tuktats och strukturerats av människorna, sina egna former. De odlade växterna gör sällskap med de vilda och tillsammans tar de tillbaka området från odlarna.

Alla övergivna stolar och redskap som ligger eller står kvar, övervuxna efter stängningen av området, får symbolisera denna förskjutning från människo- till växtstyre.

Nu är det spåren efter människornas verksamhet som övertagit ogräsets roll.