Efterbilder.

Några av bilderna från en utställning 2002 och några som inte var med.

Efterbilder är bilder som kommer som ett svar på något annat man sett. Jag har sett mina barn leka i olika sammanhang och på olika nivåer i snart nio år.
När jag var liten kommer jag ihåg att jag vid något tillfälle tänkte att jag aldrig skulle glömma hur det går till att leka. Och att jag tyckte lite synd om, eller var lite irriterad på de vuxna som inte kunde förtså hur man leker. Att de verkade så avtrubbade och förstörda. Att de inte verkade se en massa viktiga saker i sin självupptagna vuxenvärld. Och att de inte förstod att lek är allvar.
Nu är det jag som är avtrubbad. Det gick inte att undvika. Dock har jag under de senaste åren gjort många försök att förstå leken igen. Att vara med på allvar. Men årens tilltagande skygglappar gör det svårt. Det är som med att lära sig cykla. Man kan inte lära sig att inte kunna cykla när det väl är gjort. Det verkar helt enkelt inte finnas någon återvändo.
Nu har jag i alla fall gjort ett allvarligt försök att i bild närma mig barnens syn på sina leksaker. Det är rekonstruktioner som tillkommit efter en omfattande spionverksamhet riktad mot deras lek. Hur väl jag lyckats är barnens sak att bedöma. För min egen del inser jag att det kanske är omöjligt, men tycker ändå att jag i korta ögonblick under arbetets gång har kunnat ana mig till hur det var.
Det jag har lärt mig är att det är som vanligt. Allt vi gör det gör de med. Och det är vi som förser dem med redskapen. Och förfasar oss över att de har oss som förebilder.
Fast det är ju bara på lek.

Jan. 2002. Ingemar Edfalk

Till vänster och nedan, bilder arrangerade av min dotter. Alltså två verkliga leksituationer, inte rekonstruerade av mig.

De ovan dessa är några exempel från denna utställning. Arrangemangen är gjorda av mig men i samförstånd med barnen.