Prenumerera på inlägg.

torsdag 23 april 2020

Pappersbrevtiden.

Läser Geoffrey Batchen: "Repetition och skillnad" (ISBN: 978-91-86941-01-7) och tänker på alla mina brev (fast "R o S" handlar om fotografisk reproduktion). I garaget finns en pappkartong där jag stoppat ner alla sparade brev. Alltså pappersbrev från pappersbrevtiden. Snigelpostade handskrivna meddelanden nedtecknade med blyerts- eller kulspetspenna på brevpapper. Stoppade i kuvert som man klistrade igen genom att slicka på en gummerad kant och sedan trycka ihop. Försedda med frimärken man också slickade på för att sedan fästa i övre högra hörnet på kuvertets framsida.

Jag har hundratals eftersom jag aldrig kunde slänga brev utan sparade dem i olika lådor (preterium eftersom de enda pappersbrev jag får numer är räkningar och dem slänger jag förstås :-) och sedan via olika flyttlass har de samlats i samma kartong. Jag vet egentligen inte vad jag ska göra med dem men vill inte slänga dem eftersom de utgör fysiska bevis för den där flyende tiden så många funderat på i konsten och litteraturen.

När fick jag det sista personliga brevet? Jag har ingen aning. När tog det slut? Visst, jag kan ju ta reda på det genom att sätta mig och gå igenom hela den hög jag har, men i en del fall kan det bli svårt att datera. Inte alltid det står något om tid och inte alltid en poststämpel på frimärket kan tydas.
Pappersbrev är inte metadatamärkta. De finns inte på nätet (åtminstone inte mina). De går inte på något enkelt sätt att reproducera annat än som en bild av ett brev. I alla fall inte de som är skrivna med skrivstil. Med andra ord har ett handskrivet brev det som Walter Benjamin kallar "Aura".

Jag tänker mig en bild av mitt brevflöde. En pilform från vänster till höger (eftersom den riktningen i vår kultur representerar framåtrörelse). Glesare i början där jag är ett barn med "brevvänner", men sedan tätare i vuxen ålder och så småningom avsmalnande, för att till sist ta slut med ett enda brev. Det sista. Därefter digitalisering. Pappersbrevets död!

En framåtrörelse i tiden från yngre år till äldre. Fast i detta fall dubbelriktad eftersom det bara för mig som mottagare av breven skulle vara från yngre till äldre. För breven själva skulle det vara från äldre till yngre.

Men den bilden kommer jag nog aldrig att göra. Lite för jobbigt att ordna breven i rätt ordning plus att bilden som sådan skulle bli väldigt stor. Och jag vill egentligen inte ha den heller. Den skulle bli alltför brutal och omedgörlig. Definitiv.

tisdag 7 april 2020

The Pencil of Nature.

Rekommenderad läsning för den som vill veta hur det började med fotografisk bild. William Henry Fox Talbot lanserade sin metod "Photogenic Drawing" (kalotypi) samma år som Daguerre introducerade Daguerrotypin (1839). Kalotypin kunde reproduceras till skillnad från daguerrotypin vilket bl.a. fick till följd att denna teknik kunde utvecklas till användning för att illustrera böcker och tidskrifter. Och det allra första alstret i den vägen är den tunna lilla boken The Pencil of Nature.
Märk att ordet fotografi inte fanns. Det gjordes olika försök att artbestämma de bilder som blev till och att hitta på bra namn för tekniken. Photgenic Drawing var Talbots beteckning.
I dag är det svårt att föreställa sig vilken nyhet det var. Vilken oerhörd uppfinning. Hur skulle man förhålla sig till detta? Vem gjorde egentligen bilderna? Gud? Ingen tecknade, ingen målade, bilderna framträdde liksom från ovan och var dessutom perfekta (i avseendet perspektiv och proportioner alltså).
För en människa som för första gången såg ett fotografi föreställande något man sett i verkliga livet, måste det ha varit en chock.
The Pencil of Nature är en slags instruktionsbok med förslag till olika användningsområden. Den visar exempel och förklarar i text på vilket sätt fotografiet kan fungera som ett hjälpmedel eller som konst. Mycket värd en genomläsning då den faktiskt kan få en att känna lite av den där fläkten av nytt. Nyheten, det allra senaste...
Och för min egen del så måste jag säga att den faktiskt tar upp ett par användningsområden jag inte riktigt tänkt på. Så detta lilla häfte från 1844 är en inspirationskälla än idag.

söndag 5 april 2020

Iakttagelse av Fredrik Svensk.

"Konsthistorien är egentligen historien om den konst som fotograferats."
Ja vad ska man säga om det. Han har ju rätt. Det vet alla som försökt sig på att läsa konsthistoria. Finns inga fotografier så finns det inte mycket att tala om.

Coronaland.


onsdag 1 april 2020

Baktankar.

Funderar en hel del på om det skulle gå att formulera i ord det tillstånd som finns innan en tanke formulerats. Låter flummigt förstås, men de flesta som jobbar med något kreativt vet nog ungefär vad det är jag menar. Idén innan den blivit till en idé. Det som finns bakom idén.
För mig funkar det bara att jobba med bilder om jag kan distrahera mig så mycket att jag egentligen inte är fullt medveten om vad jag gör. Starten till ett bildarbete måste liksom komma ur det jag som finns bakom min sociala fasad. Bakom allt jag lärt mig och alla klara tankar. Innan moral, etik och uppfostran. Bakom själva jaget innan ont och gott. Där finns något ärligt. Ett konstaterande av sakernas tillstånd som inte riktigt påverkas av min vilja. Sedan är det en annan sak att jag använder min vilja för att nysta vidare och förverkliga, gestalta, den ursprungliga ingivelsen.

Detta är alltså inte vad som händer när jag tar upp mitt allestädes närvarande skissblock och tecknar av något jag vill minnas eller när jag plockar upp kameran eller mobilen och förevigar ett minne eller gör en anteckning.
Därför skiljer jag på mina arbeten. Å ena sidan det ständigt pågående som är en sorts anteckningar och å andra sidan det som är mina självbilder, skenbilder eller verk. Konstverk? Jag vet inte riktigt vad det är men den springande punkten är att det är bilder som inte är uttänkta eller planerade (förutom själva genomförandet) och som inte har något direkt sammanhang med något annat än mig och den värld som är min innersta sanning. Och som kommer ur ett uttrycksbehov jag har som inte går att få utlopp för i ord.

Hur förhåller jag mig då till detta när jag fotograferar? Enkelt. Anteckningarna görs i sociala sammanhang eftersom den typen av bilder i allt väsentligt blir meningslösa om inga människor finns med på dem. De andra bilderna kan bara produceras i ensamhet.
Jag kan inte komma åt det där förströdda lite frånvarande tillståndet tillsammans med någon annan människa. För jag vet inte vad det är jag är ute efter och t.ex. samtal funkar inte. Blir en störning.

Bäst blir det också om allt arbete bedrivs i den omedelbara omgivningen eftersom det då tillkommer en dimension av "hemortsrätt" som jag tycker fördjupar och berikar. Jag förstår precis vad det var Gunnar Smoliansky menade när han sade att han helst inte rör sig väster om Götgatan när han gör sina bilder. För mig är den djupa kunskapen om några få platser viktigare än den ytligare man kan få om en plats man reser till och fotograferar. Och jag vet - det är olika. Men i min värld så är det närområdet jag klarar av. Reser jag till andra sidan jordklotet för att fotografera så blir det i bästa fall turistbilder. Lite som att stappla sig fram på ett språk man inte behärskar. Det blir inga poem skrivna då :-)