Prenumerera på inlägg.

söndag 31 januari 2021

Nytt Coronaprojekt.

Projektet är att se de jag inte sett och se om de jag sett, av Tarkovskijs filmer. Start i går kväll med Spegeln. Den hade jag aldrig sett innan men bildspråket mm. placerar den ju genast. Tänker på hur Lars Norén beskrev sin arbetsmetod för att skriva poesi. Han började med att skriva enstaka ord utspridda över en sida. Sedan fyllde han på med flera ord och såg om något hände som han kunde nysta vidare i. Inget är nytt under solen. Ett arbetssätt jag tror nästan alla konstnärer praktiserar i större eller mindre utsträckning. Många varianter i själva praktiken finns förstås men detta med att försöka undvika den medvetna tanken för att kunna starta någon annanstans, innan tanken formats. Det är nog ända sättet att vara totalt ärlig.

fredag 29 januari 2021

Ett råd i åsiktskorridorernas tidevarv.

Idag citerar jag Wittgenstein: "Wovon man nicht sprechen kann, darüber muß man schweigen" och rekommenderar också M. A. Numminens utomordentliga tonsättning av dessa två meningar. Trevlig helg!

tisdag 12 januari 2021

Såå.

Funderar på förra årets litterära mästerverk på svenska. Osebol av Marit Kapla. Läst och läst om och jag har sagt det förut - den som missat - läs nu då. Får ej missas!

Men det jag egentligen funderar på är min egen födelseby Såå i Jämtland. Ungefär i samma storlek som Osebol. Jag har tänkt på hur det skulle ha varit att göra samma sak där som Marit Kapla gjorde i Osebol. Det skulle liksom inte ha gått.
Om ett sådant försök hade gjorts när jag var ung (flyttade därifrån i 20-års åldern) så hade det nog inte gått så bra pga fyra självmord och ett mordförsök i byn + div. annan dramatik. Vem skulle sitta och berätta om sådant? Då på den tiden var också de flesta husen bebodda av sådana som hade sina rötter där sedan generationer och jag inbillar mig att sådant gör att man känner en slags lojalitet med varandra som man inte gör om grannen är okänd. Så skvallervägen hade nog varit stängd den med.

I dag skulle det inte heller gå, men då av en annan anledning. Såå är en inflyttningsby (pga närheten till Åre (6 km) och den fantastiska utsikten där man ser Åreskutan spegla sig i sjön). Inte så många från "originalbefolkningen" är kvar och många nya hus är byggda där nyinflyttade bor. Vad skulle de berätta? Inget om byn som jag känner den i alla fall. Vägen genom byn är till och med asfalterad nu sedan något år tillbaka och huspriserna stiger i takt med Åres. Men jag kanske tänker fel. En tidsperiod är väl inte mer sann än en annan? Jag förundras dock över lugnet och det stillsamma händelserna i Osebol som verkar bara pågå. Att nästan inget dramatiskt eller omvälvande verkar ha hänt där.

Jag, min mor och min syster framför huset vi bodde i. Amasonen är min morbrors och han är nog också den som hållit i kameran. 1964 tror jag, eller kanske 1965. 

Ett tillägg till det ovanstående är att jag hade en lycklig barndom. Övervägande idylliskt i byn som jag upplevde det. Händelserna hos en del grannar var sådant man inte gärna pratade om och en del inträffade precis efter att jag flyttat därifrån. Annat har jag inte fått reda på förrän nu på senare år ens.

måndag 11 januari 2021

Vinter.

En bild som ingår i mina funderingar kring lekförmågans obönhörliga borttoning. Jag har väntat och 
försökt många gånger och så för någon vecka sedan inträffar precis de förhållanden jag vill ha. Kväll, mörkt, kraftigt snöfall (syns ej pga den långa slutartiden) och lite vind så att gungorna rör sig en aning och trädkronorna suddas ut lite. Låter toppen men det var inte så lätt att stå där med kameran på stativet och snön in mot objektivet och mina glasögon. Valde digitalt pga enkelheten och kontrollen på plats över resultatet. Några exponeringar senare hemåt för redigering. Och visst, det var ungefär så här det skulle vara, bara en sak. Det är för skarpt!
Det finns något kliniskt med bilder från digitalkameror. Det blir nästan som att fantasin och associationskraften hålls tillbaka till förmån för "bevisvärdet".
Så visst, jag är nöjd med bilden men den hade nog nått "ända fram" om jag fotograferat med film istället. Men då måste förhållandena vara annorlunda än de var denna gång. Nu vet jag ju hur jag ska redigera för att den tryckta bild jag kommer att göra ska bli bra, men det är ändå något med den analoga bilden som inte riktigt går att få till med digitalkamera. En digital bild är liksom ett odiskutabelt faktum, t.o.m. stämplad med exakt tidpunkt och om man så vill med koordinater också. Som en teknisk beskrivning istället för den poesi jag skulle vilja ha. 

Tänker på Laurie Andersson när hon för många år sedan visades ett 3D-genererat rum (som arkitektkontoren visar sina planerade byggen nu). Kommentaren var: "There is no dirt in here." Något i den stilen är det jag ibland känner när jag fotograferar med digital teknik. Perfekt för uppdrag, mindre bra för mina egna bilder. Fast ofta tyvärr enda sättet för att göra den bild jag vill ha. Jag får kompensera i redigeringen men som sagt, det blir tyvärr inte riktigt samma sak.