fredag 30 juli 2021

Utan ateljé igen.

Nu ska det dras ny el i ateljéhuset Glasbruksgatan 25. Vi som jobbar där är utvisade fram till jul. Arbetslås  på dörrarna så vi kommer inte ens in i huset förrän allt är klart. Så nu blir det bara skissboken och foto det närmaste halvåret.



söndag 25 juli 2021

Thelonious Monk - "Live at the it club".

Klicka här om du har Spotify. Här om du bara blir nyfken. Svårt att förklara vad Monk betyder för mig. Men om jag börjar med musik i allmänhet så kan vi ju konstatera att denna konstart inte försöker avbilda något, inte härma något som bildkonst kan göra ibland. Musik är 100% skapande (för den som skapar den). 1-0 till musiken. Den är skapande, inte härmande.
Sedan ett steg till - improviserad musik. Enligt mig kanske den "högsta" konstformen. På Live at the it club spelar bandet Monk-klassiker och en och annan standard. Men kompositionerna är bara motiv. Skelett. Strukturer. En förevändning. Det som verkligen händer är att alla och främst Monk själv, hittar nya vägar. Han har ju säkert i otaliga konstellationer spelat samma låtar tusentals gånger, men besitter den lite spöklika egenskapen att varenda gång hitta vita fläckar på kartan.
Jag har hört dessa låtar hundratals gånger men med Monk blir det aldrig en upprepning och jag tröttnar därför aldrig. Det är liksom det som är grejen. Om jag hade varit på it club och hört detta (eller annan improvisationsmusik) så hade jag fått bevittna en skapelseprocess och resultatet av den i samma ögonblick som födelsen. Ingen produkt filad på i en studio. Inget utöver den nakna kreativiteten. Det är sådant som ger mig hopp och vilja att fortsätta pula med bilder. Och som även skärper kraven och självkritiken.

Och förresten är det femårsjubileum för den här bloggen nu. Fem år har gått sedan jag påbörjade återfärden! Hurra, hurra hurraaaa.....

fredag 16 juli 2021

Kontrollera, sortera, inordna.

På stranden häromdagen såg jag en fantastisk insekt. Storlek kolibri, med långt rör i fören. Flög runt och stoppade in röret i diverse blommor. Jag försökte fotografera den och började genast fråga runt vad det kan ha varit. Nu vet jag fortfarande inte men en sak vet jag och det är att om någon sagt "-jaha, men det var ju en krotomesfantomsvärmare", så hade jag känt en viss lättnad. Varför? För att jag fått ett namn som någon en gång hittat på? Varför har vi denna besatthet av att "upptäcka" klassificera, indela, namnge?

Det är klart, för att kunna kommunicera med andra så måste vi ju ha benämningar som gör att vi vet vad som åsyftas när vi säger rör eller kolibri, men ibland kan jag tycka att det blir absurt när jag febrilt letar i fågelboken för att få ett namn på fågeln jag sett. Lättnaden, känsan av bekräftelse när jag hittar den. Av att världen återigen blir gripbar. Vad är det som gör att jag har så svårt att stå ut med något som inte är tydligt inordnat i ett system? Som inte har ett namn eller en beteckning? Eller som har en beteckning men ingen jag känner till? Är det så att allt som tal/skriftspråket inte erövrat är ett slags hot? Och kan man då runda detta hot genom att istället uttrycka sig i bild? Eller är det på grund av detta hot vi måste ordbajsa så mycket om bilder?

måndag 5 juli 2021

Morgonsoffan.

Sitter på morgonen med fyra katter som precis fått frukost. Alla äter frenetiskt och högljutt. Därefter går de på toan. I övrigt sover de, leker eller vill bli klappade och kliade i någons knä. Och till sist kommer de i likhet med alla oss andra att dö.

Jag läser ett antal recensioner och olika uttalanden från olika konstnärer i Konsten, Omkonst och Kunstkritikk. Slås av en återkommande känsla av meningslöshet. Av att inget av all denna ”viktiga” konst egentligen har någon mening alls. Att många konstnärer utan att förstå det sysslar med kejsarens nya kläder och att vi i publiken m.fl. beter oss som medberoende. För det är så många som är beroende av apparaten kring konsten att jag ibland tänker att det är som i Knutby fast världsomfattande. Och ju mer teoretiserande och ju mer ”upphöjt” det blir dess starkare blir mina tvivel. Gäller förstås för mig själv också. I korta stunder kan jag tänka att jag bara lurat mig själv och byggt upp någon slags låtsasvärld med allt vad det innebär av starka åsikter och tankar om andras och mina egna bilder. Vad var egentligen grottmålningarna? Har vi en aning? Sådana funderingar har gnagt i mig i över 30 år. Ofta ett hinder, försvann nästan när jag bestämde mig för att satsa på fotograf i stället för konstnär. Men nu är de tillbaka.

Katterna håller inte på med sådant här. De lever sina liv, sina kattliv.
Från taket hänger en minimal spindel rätt ner i sin tråd. Nära golvet faktiskt. Högre upp närmare taket hänger en till i samma tråd. Vad gör de? De är så små att de knappt syns. Men känns i denna stund mycket viktigare än den dyraste klubbningen på Bukowskis.

Alfred Stieglitz har jag för mig vid något tillfälle sade att allt endast och enbart handlade om vad han sett. Att inga teorier eller funderingar kring hans bilder behövdes för de var bara registreringar av vad han sett. Och det räcker! Med den inställningen lämnas allt över till betraktaren. Allt blir ”in the eye of the beholder” eller vad det heter. Och man kan gilla eller strunta i det. Kanske det är utvägen? Men nu kräver katterna min uppmärksamhet. Funderar vidare en annan dag. 

fredag 2 juli 2021

Semester.

Bara mellan- och storformat medtagna till torpet. Och diverse skissmaterial förstås. Så skönt att "slippa" digitalkamerans tvångströja att chimpa och ladda över bilder till datorn. Så spännande höst och vinter med framkallning och kopiering eller skanning. En vacker dag kanske jag vågar lämna dator och mobil hemma också. Kanske, kanske... Tillbaka till friheten :-)