Leta i den här bloggen

Prenumerera på inlägg.

onsdag 1 april 2020

Baktankar.

Funderar en hel del på om det skulle gå att formulera i ord det tillstånd som finns innan en tanke formulerats. Låter flummigt förstås, men de flesta som jobbar med något kreativt vet nog ungefär vad det är jag menar. Idén innan den blivit till en idé. Det som finns bakom idén.
För mig funkar det bara att jobba med bilder om jag kan distrahera mig så mycket att jag egentligen inte är fullt medveten om vad jag gör. Starten till ett bildarbete måste liksom komma ur det jag som finns bakom min sociala fasad. Bakom allt jag lärt mig och alla klara tankar. Innan moral eller etik. Bakom själva jaget innan ont och gott. Där finns något ärligt. Ett konstaterande av sakernas tillstånd som inte riktigt påverkas av min vilja. Sedan är det en annan sak att jag använder min vilja för att nysta vidare och förverkliga, gestalta, den ursprungliga ingivelsen.

Detta är alltså inte vad som händer när jag tar upp mitt allestädes närvarande skissblock och tecknar av något jag vill minnas eller när jag plockar upp kameran eller mobilen och förevigar ett minne eller gör en anteckning.
Därför skiljer jag på mina arbeten. Å ena sidan det ständigt pågående som är en sorts anteckningar och å andra sidan det som är mina självbilder, skenbilder eller verk. Konstverk? Jag vet inte riktigt vad det är men den springande punkten är att det är bilder som inte är uttänkta eller planerade (förutom själva genomförandet) och som inte har något direkt sammanhang med något annat än mig och den värld som är min innersta sanning. Och som kommer ur ett uttrycksbehov jag har som inte går att få utlopp för i ord.

Hur förhåller jag mig då till detta när jag fotograferar? Enkelt. Anteckningarna görs i sociala sammanhang eftersom den typen av bilder i allt väsentligt blir meningslösa om inga människor finns med på dem. De andra bilderna kan bara produceras i ensamhet.
Jag kan inte komma åt det där förströdda lite frånvarande tillståndet tillsammans med någon annan människa. För jag vet inte vad det är jag är ute efter och t.ex. samtal funkar inte. Blir en störning.

Bäst blir det också om allt arbete bedrivs i den omedelbara omgivningen eftersom det då tillkommer en dimension av "hemortsrätt" som jag tycker fördjupar och berikar. Jag förstår precis vad det var Gunnar Smoliansky menade när han sade att han helst inte rör sig väster om Götgatan när han gör sina bilder. För mig är den djupa kunskapen om några få platser viktigare än den ytligare man kan få om en plats man reser till och fotograferar. Och jag vet - det är olika. Men i min värld så är det närområdet jag klarar av. Reser jag till andra sidan jordklotet för att fotografera så blir det i bästa fall turistbilder. Lite som att stappla sig fram på ett språk man inte behärskar. Det blir inga poem skrivna då :-)

söndag 15 mars 2020

Söndagspromenad i det andra landet.



Om konst och kritik.

Plöjt Areialla Azolay och Roland Barthes i helgen. I Azolays fall är det essän "Unlearning Descisive Moments of photography". I Barthes fall "Det ljusa rummet". Väldigt intressant läsning och många gånger nya tankar för mig. Eller tankar jag haft men aldrig formulerat eller kunnat formulera i ord. Gäller Barthes då, Azolays arga kritik av typ allt som finns och hennes resoluta svar på frågor som elever ställer (hon är professor vid ett amerikanskt universitet) kan jag inte riktigt ta till mig. Jag förstår inte riktigt. Det handlar liksom om ett kollektivt skuldbeläggande som omfattar ungefär allt man kan företa sig inom fotografi, eftersom vi alla lever och verkar i en värld som i många avseenden har skapats genom annekteringar, invasioner och förtryck av ursprungsbefolkningar. Startpunkten för detta sätter hon till 1492 (Columbus m.fl) för att sedan bara bli värre med uppfinnandet av den fotografiska bilden (1839) som ju ofta använts för att framställa världen på det sätt makten vill se den. Och också som ett redskap för kategorisering av "den andre".
Jag kan hänga med i tankegången men undrar samtidigt varför det är just denna tidsperiod som gäller. Det hade varit lättare att ta till sig om hon helt enkelt hade skrivit om fotots användande vid västvärldens kolonisering och förtryck av andra delar av världen.
Erövringar och därmed följande förtryck, slaveri och folkmord har väl skett sedan den första tvåbeningen lämnade Afrika? Romarriket. Djingis Kahn. Listan kan göras lång. Måste vara något jag missat i alla fall. Jag kan inte riktigt sammanfatta och förklara detta så jag rekommenderar den intresserade att läsa originaltexten. Finns på nätet.

Barthes är mer lite som Proust. Han vänder och vrider på sina egna tankar och känslor inför fotografiet. Försöker precisera sig. Hitta på namn och kategorisera.
Vad jag inte kan låta bli att tänka om dessa (och flera andra teoretiker och kritiker) är att de kanske ibland går för långt. Att de har ett inre tvång att kategorisera, inordna och sätta ord på sådant som kanske inte går att sätta ord på, eftersom det är bild! Liksom en Linneansk ängslan inför det okända krypet som inte har något namn. Att man ibland uppställer ett problem, eller en fråga ingen annan ställt, för att sedan göra långa utredningar i ämnet, ämnet som man själv uppfunnit.

Det är ju en konst i sig att som Barthes uppfinna nya ord, begrepp, som han sedan applicerar på fotografier. Lite som en ornitolog gör med fåglar faktiskt. Men har detta verkligen något att göra med själva bilderna? Eller har det allt att göra med dem, genom att det är så man upptäcker dem?
Nu är det ju svårt att undvika ord när man kommunicerar och ofta så hjälper det en att komma vidare om någon kommenterar de bilder man gör. Så min känsla inför detta är dubbel. Men det finns två saker som hela tiden skaver. Det första är hur mycket texterna, för textförfattarna, egentligen handlar om att positionera sig själv som kritiker och författare. Det andra är hur mycket man vinner på att försöka sätta ord på precis allt.
Ibland tror jag det är bättre att göra tvärtom. Åtminstone när jag själv tittar på bilder. Jag vill inte ha några ord mellan mig och verket. Inte först i alla fall. För då tror jag att jag riskerar att missa det ordlösa.

onsdag 26 februari 2020

Var dags vägval.




Platsspecifikationer.

Essensen av en plats. Jag har fler platser än de jag listat nedan. Sådana som jag bott på eller bara vistats på i kortare perioder. Men dessa kan jag inte koncentrera till bara ett par meningar, som jag kan med de som är nämnda nedan.
Detta är det som kommer till mig om jag går och "snöar" och utan egentlig anledning kommer att tänka på en plats. Halvt omedvetet. Det är för mig essensen av dessa platser.

Såå (födelseby):
Tidig vårmorgon. Lite regn i luften. Öppnar fönstret och hör tystnaden brytas av ljudet från sågen. Timmersågen som farbror Algot har. Ljudet av en trädstam som sågas på längden. Som ett utdraget skrik. Knappt en kilometer bort, det enda ljud som hörs. Starkt. I övrigt är det helt tyst. Någon eldar. Lite röklukt..

Härnösand (lumpen, kustartilleriet):
Sitter med benen hängande över relingen längst fram i fören när vi lägger ut. Långsamt mot den starka solen. Varmt, lite vind. Det luktar hamn, tjära o diesel. I fyra månader ska vi ligga ute på havet. Önskar mig ingen annanstans.

Ölands Skogsby (folkhögskola, första flytt söderut):
Långa sensommareftermiddagar. Motljus. Gult ljus. Lite vind men framför allt det där starka gula ljuset. Man ser rakt in i solen. Soldis. Lukten av gula plommon. Svart kaffe. Block och kritor.

Kalmar (lägenhet på Vegagatan):
Sena mörka, eller kolsvarta kvällar. Storm. Promenad ända ut till lotsutkiken. Vågorna slående mot vågbrytaren. Alla tankar flytande. Om morgnarna havregrynsgröt vid köksbordet. Köksfönstret.

Fredhäll (lägenhet på Stagneliusgatan):
Regn men varmt. Duggregn varje kväll natt. Himlen gul och lila. Fönstren gula, blålilasvart himmel. Varmt. Overkligt ljus. Blanka gators återsken. Försöker avbilda återge förmedla. Vattenfärgskritor.

Gärdet (Konstfack):
Morgonpromenaden från T Karlaplan till skolan. Lågt stående sol rakt i ansiktet. Dammigt. Blåsigt. Det blåser skräppapper över gatan. Här ska jag gå i fem år och varje dag göra det jag helst av allt vill göra. Rik. Rikedom!

Seby (10 somrar):
I solnedgången växlar färgen mellan himmel och hav. Obruten horisont. Eller ett fartyg längst där ute. Himlen grön och havet rosa. En stund senare tvärtom. Helt vindstilla. Morgon och kväll passerar korna över gården. Göte efter långsamt på cykeln.

Hässelby (bor sedan 1996):
Höstdag med klar och hög himmel. Ett sportplan flyger förbi. Termos med kaffe i båtparken. Ungarna leker i skogsdungen.

måndag 24 februari 2020

Fotografisk Historia (på Konstfack under våren).

När jag gick Hantverksrådets mästarkurs för yrkesfotografer, tänkte jag att nu är det sista gången jag sätter min fot i en kurslokal. Som elev i alla fall. Men när jag sedan hörde om halvfartskursen "Fotografisk Historia" (15p på Konstfack som ju är min gamla skola) kunde jag ändå inte motstå frestelsen att söka.

Visserligen hade jag redan hyfsad koll på vad jag ser som den fotografiska historien, alltså kronologin av händelser och bilder från 1839 och framåt. Men, detta är något helt annat. Nu efter tredje "träffen" för föreläsningar och seminarier har jag lärt mig massor jag inte hade en aning om förut. Helt andra utgångslägen och funderingar kring fotografisk bild än vad jag tidigare haft.

Jag som är van att efterkonstruera mina egna teorier om varför jag gör som jag gör. Nu får jag lära mig vad andra efterkonstruerat för teorier om fotografisk bild (för efterkonstruktioner är det i någon mening alltid då det gäller konstteori och kritik). Väldigt intressant och särskilt intressant är det att inse hur mycket av våra teorier och "sanningar" som är färgade av sin tidsanda och politik. För så är det förstås även nu. Ingen vet vad framtida teoretiker kommer att säga om den tid som är nu. Eller om de foton som tas nu.

söndag 2 februari 2020

Att stanna där man är.

Och "gräva där man står". Nu först förstår jag innebörden av detta. Alltså den verkliga, för mig.
Det är nu fem-sex år sedan jag började treva mig fram till en omstart för arbete med egna bilder, efter att under många år bara jobbat kommersiellt med uppdragsfoto och lite illustration.

Sedan ett par år tillbaka har jag nu återigen en ateljé att arbeta i och jag har också börjat fotografera på ett annat sätt. Försöker vara ärlig och i möjligaste mån jobba enkelt och "rent" fotografiskt. Så lite redigering som möjligt och ingen retusch. Endast grundkorrigering av färger tillåtet.
Ljus och färg ska vara som de verkligen var vid fototillfället. Mina redskap är val av motiv, vinklar, utsnitt, tid på dygnet, årstid, väder osv. Plus förstås det man kan göra med optik och exponering. Med de medlen ska jag kunna säga det jag vill ha sagt.
Jag kommer också nu så småningom att återgå till analogt efter 20 år med enbart digitalfoto. Då blir allt det ovanstående mer självklart.

Skönt är att jag inte behöver anpassa mig på en enda punkt, till någon annans åsikter, då jag tjänar de pengar jag behöver på uppdrag och därför inte behöver några stipendier eller bidrag. Inte heller behöver jag sälja några bilder så friheten känns större nu än då jag för många år sedan såg försäljning, uppdrag eller stipendier som enda inkomstkällor. Jag kan till sist göra vad jag vill!

Och då har jag upptäckt följande: jag vill inte resa eller vara "internationell" (passar ju bra nu då man ändå inte bör flyga mer än nödvändigt. Så jag har lite tur där:-). Anledningen till att jag inte vill resa är enkel. Jag har nu förstått att jag, för att kunna göra något meningsfullt konstnärligt arbete, måste vända på fler stenar inom och utom mig istället för att tro att det jag söker finns någon annanstans! Söka bilderna i det jag verkligen är rotad i och kan det mesta om. Gräva neråt istället för ut åt kanterna.
Om jag gör så, så tror jag att jag kan nå något jag inte kunnat förut. Reser jag till Obudabi och försöker jobba så blir det bara ytligt. Stannar jag istället här i mina kvarter och ser samma saker för tusende gången så börjar något hända. Då börjar jag se mer än det självklara. Och att använda motiven för att säga sådant som de kanske inte egentligen på ett omedelbart plan visar.

Jag har tre platser på jorden där jag anser mig ha hemortsrätt. Byn i Jämtland där jag föddes och växte upp. Byarna på sydöstra Öland där jag tillbringat över 25 somrar + tre helår. Och här i Stockholm och den förort där jag bott sedan 1996.
På de tre platserna vill och kan jag jobba. Den variationen räcker. Resa är kul och stimulerande, men inte för bildskapande. Inte för mig i alla fall.

söndag 26 januari 2020

Pentti Sammallahti på Fotografiska.

Både på ont och på gott. Lite märklig utställning där enligt min åsikt "högt" blandas med "lågt". Lite som det är i stort med Fotografiska. Bra brukar blandas med mindre bra tycker jag. Alltid någon utställning som drar en publik som kanske inte skulle ha gått på en fotoutställning annars, plus något som inte är lika lättillgängligt. Bra knep iofs. Kanske någon blir frälst :-) och går vidare med ett nytt intresse.
Men åter till Sammallahti. En del av bilderna häpnar man inför, för att de är så bra (om man gillar svartvitt "the decisive moment"- foto alltså). Sedan finns det andra som jag tycker mest ser ut som kompositionsövningar. Överraskande var också det blygsamma fysiska formatet. Några bilder inte mycket större än kontaktkopior. Inte det intryck man får av marknadsföringen av utställningen. Det blev väldigt påtagligt hur olika man kan se på samma bild bara för att formatet ändrats. Det kan verkligen bli helt olika uttryck.
I alla fall så rekommenderar jag alla att gå och se utställningen. Man lär sig mycket bara av att gå omkring där en stund!

fredag 3 januari 2020

Dunning-Kruger effekten.

Intressant både på gott och ont.  Citat från Resumé, artikel av Andreas Rågsjö Thorell: "...Vidare saknar personen ofta en förståelse för hur svårt det är att gå från amatör till nybörjare, från nybörjare till proffs och från proffs till mästare. Personen tror att stegen är mindre än de egentligen är och att hen ligger närmare nästa nivå än vad hen egentligen gör."
Tänker på alla åren i konstskolor. Om denna effekt inte funnits så hade man ju lagt av redan första dagen. Men just den bristande insikten om sin (o)förmåga + att man förlitar sig helt på lärarnas omdömen är nog en del av drivkraften för många. Var det för mig i alla fall.
Det där med lärarnas omdömen är förresten en anomali. Att man visar vad man gjort och läraren säger sedan om det är bra eller dåligt (grovt förenklat alltså). Säger hen att det är bra så "tror" man på det, utan att själv kunna se det! Och samma sak om det blir dålig kritik. Motsägelsen jag menar finns i detta är att om jag inte själv kan se om det jag gör är bra eller dåligt, men en lärare kan det, hur mycket förstår jag då egentligen om vad jag gör? Om jag inte ens kan bedöma mitt eget verk? Så var det för mig och så är det nog för många i början. Man famlar i blindo. Lever på hoppet.
Men tiden går och man börjar komma ikapp sig själv. Då ser man annorlunda på det man gjort tidigare. Mycket som jag varit jättenöjd med kunde jag ett par år senare se var skräp. Och så vidare. Var jag befinner mig i den utvecklingen idag vet jag inte riktigt, men jag tror jag lyckats förändra mitt tänkande/seende så pass mycket att jag kan ta in bildkonst utan allt för många skygglappar och sedan gå vidare därifrån. Möjligen är jag bättre på att bedöma "bakåt" än "framåt" om du förstår. Lätt att urskilja stadier man själv passerat men svårare att upptäcka sådana man inte nått. Och kanske aldrig kommer att nå.
Men jag kan ändå konstatera att jag gjorde rätt de två gånger i mitt liv då jag slängde allt jag gjort (första gången, efter första åren i förberedande skolor, eldade jag upp allt. Andra gången, i samband med en ateljéflytt, blev det en container). Så någon slags insikt hade jag iaf. För jag skulle inte vilja att någon fick se målningarna och teckningarna som den första brasan utgjordes av iaf.
Och nu är jag i färd med att måla över de gamla målningar som blivit hängande här hemma på väggarna. Så en framåtrörelse finns iaf. Eller om det är en kräftgång.
Intressant bieffekt av detta: Någon hittar några verk som helt klart gjorts av en sedermera berömd konstnär. Det är tidiga skisser, dåligt, men ingen ser det! Namnet styr priset. Konstnären som inte velat att någon skulle se de första försöken snurrar ett varv i sin grav :-) Någon blir rik! Många sådana exempel tycker jag att jag sett. Slutsatsen blir att även om man inte någonsin kommer att prestera något av värde för någon annan, så se till att städa allt eftersom bland det man inte vill att någon ska se. Annars kan det vara just det som blir eftermälet.