Tidigt.

I trädgården. Klockan är tidig morgon. Kaffemuggen utomhus nu då det är samma temp som inne. En förvirrad humla brummar runt och verkar leta eftet något. Eftersom jag gick ut kommer också katterna ut och vaktkoltrasten meddelar de andra flygfäna var de inte ska landa just nu. Mitt på tomten hänger den mystiska gruppen av halvgenomskinliga centimeterstora flygetyg. 15-20 stycken som rör sig i sin luftdans som om de befann sig i en osynlig bubbla med någon halvmetersradie. Älvor. Oavbryten rörelse. Uppåt, nedåt och åt sidorna men hela tiden inom den osynliga gränsen de har. Har inte sett dem sedan förra sommaren. Varför just där? Vad gör de egentligen? Ett av alla mysterier i en radhusträdgård. Det är nästan helt stilla. Schersminlukten bedövande. Tornseglarna patrullerar högt i himlen. Inga människoljud än. En bit bort under svartvinbärsbuskarna en kolonn mycket små myror antagligen på väg till jobbet. Hör de också koltrasten? Detta universum av liv i olika former. Det sakta döende körsbärsträdet. Duvornas obeskrivliga bakgrundsljud, som en rytmsektion i fågelorkestern. Katten som funderar. Hoppa upp i knät? Nä hon gick. In igen, för att somna om. Nu kommer en skalbagge knatande över stenplattorna. Målmedvetet verkar det som. Två gråsuggor möts men fortsätter i motsatta riktningar. Hälsade de när de möttes? Vaktkoltrasten intar position i trädet och varnar. Han ser en katt jag inte kan se från där jag sitter. Den andra hannen kör en komplicerad soloimprovisation från något träd längre bort jag inte heller kan se. 

Det är fjärde eller femte stadiet i trädgården nu. Med början på vårvintern kommer först det första vita som är snödropparna och stjärnmagnoliabusken. Sedan den gula perioden med vintergäck forsythia och ginst. När de blommat ut kommer den blå med teveronika och blåsippor. Och jättemagnolian som är rosa. Sedan vitt igen när körsbärsträdet blommar följt av schersminens vita blommor. Och nu rött. Jordgubbarna i pallkragen börjar bli röda, smultron täcker marken under den utblommade stjärnmagnolian. Svartvinbären mörknar och körsbären börjar bli röda. och jorden har påbörjat sin bana bort från solen igen. Snart kommer den mörkgröna trädgården som blir ett uterum att vistas i. 

Ända sedan flytten hit har jag haft en tanke om att fotografiskt dokumentera trädgårdens alla stadier. Men det har aldrig blivit av. Och jag vet varför även fast tanken kommer tillbaka för trettionde gången. Den typen av bilder är meningslösa. De kommunicerar bara med den som höll i kameran och minns. Fotografier tänkta för någon annans ögon än fotografens får inte vara så ensidigt uttömmande som bilder av växter. Jag vet ju att t.ex. Denise Grünstein jobbade mycket med bilder från sin trädgård och så klart Monet, men jag kan inte riktigt ta till mig sådana bilder. Tycker att trädgårdar är "live" och inte kommer till sin rätt i bildformat. Det är så mycket mer än bara växter. Alla krypens själar, tankar och ljud som är lika viktiga som blommor och träd. Lukterna. Att ta i blad, jord och bär. Smaka på bären. Brännässelbränd. Rostaggar. Myrbett. Jordgubben som smakar som smultronen och faktiskt översätter schersminlukten till smak. Den långbenta spindeln som flyr. Musfamiljen som hörs svagt inifrån kompostlådan. Fjärilsfladder. Överallt födsel liv och död.

En trädgård, hur liten den än är, är ett allkonstverk som uppspelas för den som vistas i den och kan se, höra, känna, smaka och lukta. Och kanske uppfatta mer än så även om vi inte har några ord för ytterligare sinnen. Än. Kanske något den blinde känner till?

Nu kom första vindpusten och människorna har börjat komma upp ur sängarna. Slut på friden. Ett stråk av cigarettrök kommer in från grannen som en påminnelse om hur snabbt tiden går. Inte ofta tobaksrök känns nu längre. Kanske därför jag inte alls störs av grannens morgoncigg. Känns lite som om jag blev yngre för en sekund. Och nu kom en sur katt ut. Sätter sig och stirrar anklagande. Dags att gå in och servera frukost. Torrfoder får det bli.

Back to b.

B som i basic. Och det var dagens svängelska. Men något hände under veckan. Ett slags återställande av livsordningen. Jag fick tillbaka det sörjda och saknade skissboksbehovet. Försvunnet sedan se länken. Återuppstått i tysthet under de senaste dagarna. Ungefär som när man till sin förvåning plötsligt inser att något kroniskt sjukdomstillstånd faktiskt ändå har förbättrats. Tror jag vet varför. Ett drygt år av tänkande och läsande i kombination med två kompisar, en nära och en avlägsen (i tiden), som har skissböckerna som naturliga förlängningar av både sinnen och minnen, alltså precis som jag också alltid haft. Det var ett misstag att se på detta fenomen som en del av den stora besvikelsen. I de svartaste stunderna den stora bluffen. Och jag har inte ändrat åsikt om konstetablissementets inveckling, utan bara insett att jag ju faktiskt inte är med på det tåget och därför lika lite som kulturministern behöver bry mig. Skissboken är tillbaka i fickan och pretationerna förpassade dit de hör hemma. Skissboken är bara ett redskap för att försöka förstå världen. Ett helt fristående fenomen för kommunikation med sig själv och inte ett testrum inför framtida storverk. Och snart är det semester! Amen.

Intressant som vanligt...

...i Kunstkritikk. Den norska konsttidskriften som tycks veta hur de ska göra för att hitta de intressantaste ämnena, skribenterna och artiklarna. Denna gång är det Louise Steiwer som förfasar sig över den amatörernas intåg på de etablerade proffsens arenor hon tycker sig se överallt (?). New York Times har tydligen nu också publicerat en positiv recension av en utställning med en outbildad konstamatör på danska Arken museum for samtidskunst, ett museum de aldrig tidigare intresserat sig för. Recensionen skriven av den etablerade brittiska kritikern Alice Godwin till och med. Goodwin skriver om direktheten och det omedelbara tilltalet som något positivt, vilket stör Steiwer. Som om det skulle vara en kvalitet? I nästa stycke anklagar hon museet för populism, för att vilja dra till sig barnfamiljer och för att ta till sådana här knep för att motverka det tilltagande ointresset för konst och för att motverka att publiken snart bara består av pensionärer. 

Och? Tänker jag. Vad kan det bero på då? Och var finns lösningen på den frågan? Ska de inte försöka på alla sätt de kan komma på för att sllppa hotas av nedläggning? Om nu konsten fjärmat sig så från vardagen och blivit ett smalt specialintresse typ termodynamik, så vad göra? Någonstans gnisslar det. Något stämmer inte med den här dubbelheten i att samtidigt vilja vara svårt intellektuell och teoretisk men också vilja ha publik. Många får nog en känsla av att man förväntas bara gå till den obegripliga utställningen och buga sig för överhögheten utan att egentligen ha fattat något. Och absolut inte öppna kakhålet med risk att säga "fel" saker och därmed avslöja sin okunskap.
Särskilt tror (vet) jag att detta gäller högutbildade inom andra områden, som lagt minst lika mycket tid och ansträngning på sin disciplin som konstnärerna med högskoleutbildning eller doktorshatt har. Jag har hört det fler än en gång. Varför skulle egentligen just bildkonst vara så mycket otillgängligare än de andra konstarterna? Nja, kejsarens nya kläder och ekonomiska intressen och dimridåer anas nog i skuggorna. Ett känsligt ämne som en artikel som denna i Kunstkritikk bara ytterligare misstänkliggör.

Så hur ska detta lösas? Jag tror bröderna Broman, när de ledde Fotografiska var inne på rätt spår. Ofta kombinerade de en publik utställning många ville se med en smalare mer svårtillgänglig. På så sätt fick den som ville se den ena också se den andra. Och kanske att det då hos någon som kommit för att se den "lätta" ett spår av intresse och nyfikenhet väcktes även för den som krävde mer av besökaren. Ett enkelt och pedagogiskt sätt att väcka intresset ordentligt för den som varit lite halvintresserad. En slags utmaning. Och kanske också en väg in i ett annat sätt att tänka, där det mesta är tillåtet och det handlar mer om att acceptera än att förstå. Åtminstone fram till den gräns där kejsarens nya kläder faktiskt ändå kommer på och man får välja om man vill se dem eller ej.

Strandpromenad med hålkameran.

Levande och döda.

Christer Strömholm och nazismen.

Biografi av Andreas Gedin. Intressant studie om historieförvanskning och mörkläggning. Av anpassning av historien för att inte svärta ned en som en gång gjorde sina val på grunder som inte idag kan accepteras. 

Det är också en historia om smart nätverkande och "personal branding" i kulturvärlden. Absolut läsvärd. Särskilt för den som tidigare läst något av allt som skrivits om CS. Det finns ju både akademiska uppsatser och en doktorsavhandling t.o.m., förutom allt som skrivits biografiskt och i utställningssammanhang. Men här får man en lite annorlunda bild än den allmänt vedertagna. Rekommenderas!

Oikofobens paradox.

Att nedvärdera sin egen kultur till förmån för den mer ytliga förståelse som är möjlig att ha för en annan, är rätt korkat om man vill gräva på djupet. I det avséendet gör nog de idag så uppmärksammade urfolkskonstnärerna helt rätt. Det finns en paradox i konstvärlden i dels strävan efter internationalitet, med engelska som "konstspråk" för alla nationaliteter och dels hyllandet av etniska projekt av enskilda konstnärer eller grupper i traditionella kläder och komplett med musik, språk och poesi. Förklaringen till denna paradox är såklart enkel, så länge den ekonomiska delen ångar på ställer man inte frågor. Det första ledet i ordet paradox är det som styr (ortsslang). För med tanke på den allt starkare drivkraften mot  internationalisering eller anglifiering (läs "The global contemporary art world" av Jonathan Harris om inte vardagsiakttagelserna räcker) borde ju det etniska förpassas till garderoben i stället för att överallt lyftas fram. Konstlingotermen falsk dikotomi pluppar upp i tankevurpan. Para, para, para. 

Men. Detta är ju inget som berör eller angår den som uttrycker sig i bild för sin egen sinnesfrids skull. Som tillfredsställer sitt uttrycksbehov. Eller fritidsmålaren som finner ro och tillfredsställelse i att göra bilder. Där är nog drivkrafterna desamma som de varit i tusen år. För där finns inte de ekonomiska krafterna och anpassningarna som genast visar sig tydligt för den som tänker bli professionell och leva på sitt konstnärskap. Resultatet för de senare blir i de flesta fall en kompromiss med kombinerat lönearbete och arbete med sin konst. Och eviga försök att avkoda vägarna till gallerier och institutioner utan att tumma alltför mycket på den egna verksamheten. Ett slags limbo med lika mycket tid avsatt för att hitta dessa spår genom labyrinten som till sitt eget konstnärliga arbete.

Denna senare kategori tillhörde jag själv i tre-fyra år efter avslutade konststudier innan jag insåg det omöjliga och sadlade om till mitt andra ben - fotograf. Minns precis när det var jag bestämde mig. Jag hade bläddrat igenom senaste numret av KRO-tidningen och kände bara irritation och leda efter x antal artiklar om hur synd det är om alla konstnärer som inte får ekonomisk uppskattning efter förtjänst. Jag blev där i min ensamhet förbannad på allt detta snyftande. Jag ville inte tillhöra något gnällkollektiv när jag nu fötts med fördelar som halva jordens befolkning bara kunde drömma om. Kände att jag är uppfostrad till att man tar tag i sitt liv och ansvarar för det utan att klaga och försöka skylla på någon annan. Säkert ett förlegat mansideal, men så kände jag i alla fall (och det gör jag nog kanske än idag). Så sagt och gjort. Sade upp mitt medlemskap i KRO (Konstnärernas riksorganisation) och gick i stället med i SFF (Svenska fotografers förbund). Sedan blev det några slingriga år med datorgrafik, lite illustration och både hel- och deltidsanställningar inom de områdema och foto och så småningom 1996 egen firma som industrifotograf. 

En sak jag minns extra tydligt är när mitt första nummer av SFF-tidningen låg i postlådan. Bläddrade i den. Allt var positivt. Intressanta artiklar att lära sig masor av. Kollegialitet i stället för missunsamhet och konkurrens. En annan värld än den som fanns i KRO-tidningen. Och sen när jag började delta i SFF:s återkommande internutbildningar och kurser insåg jag också att det inte fanns några varken sura eller självöverskattande fotografer. Alla välkomnande och alla på samma nivå.

Men nu har jag sedan några år återigen en ateljé och jobbar med egna konstprojekt även om också de mer lutar åt det fotografiska än något annat och min firma har jag också kvar. Tar uppdrag om än inte till 100% längre. Snarare 20-25. Förra söndagen sålde jag det mesta av mina kvarvarande oljefärger till andra medlemmar i atejéföreningen eftersom oljemåleri inte längre är någon framkomlig väg för mig. Strävan numer är att som fotograf lämna den professionella uppdragsvärlden och bara ägna mig åt mina egna bilder. Ska nog funka framöver med hjälp av en visserligen låg men ändå pension :-). På köpet har min en gång barnsliga förundran för det magiska med fotografisk bild kommit tillbaka med full kraft. Den kom med återgången till det analoga och mörkrumsarbetet. Så kanske kan jag prata om den där cirkeln som slutits. Barnen sedan länge utflugna och jag barn på nytt! Och nu ska jag bara gräva där jag står. Inte vara en oikofob.

Nytt inlägg.

Heter det här inlägget. Och så är det ju. Jag ska nu skriva vad som faller mig in en stund. Helt ocensurerat och utan grammatik- eller stavningskontroll. Inte korrigera de ständiga tempusbyten som uppstår i den mer eller mindre medvetna tankeverksamheten (och som inte stör mig ett dugg). I Tänkeflödet. Tankefloden. Det finns ett gränssnitt mellan mig och allt annat, som jag märkt längst ut i medvetandehorisonten vid ett par-tre tillfällen i livet. Kanske det sjätte sinnet man brukar säga. Det ter sig som en världsomspännande såpbubbla. När något viktigt som angår en på ett personligt plan händer kan det (väldigt sällan) ses en liten utbuktning i såphinnan. Som en halv bubbla på ytan. Då kommer den liksom för en. Visualiseras helt otippat i huvudet. Men det var länge sen sist. 

Jagade en minimal spindel runt datorburken. Den försökte gömma sig och lyckades precis när jag trodde jag fångat den i ett glas med en pappskiva för. Gick ut på balkongen för att släppa den men glaset var tomt. Satte mig framför datorn igen och efter en stund ser jag den på samma plats som förr. Vis av erfarenheten låtsades jag tänka på något annat när jag sträckte mig efter glaset och pappskivan, att fejka tankeverksamhet krävs när man ska interagera med någon som kan se tankar och troligen såpbubblan också. Snabb som en fjäderviktare fångade jag den och gick ut på balkongen igen. Tänkte att den får spinna sig ner. Och det gjorde den. Den sträckte ut alla benen spikrakt så att den täckte fem gånger så stor yta som annars och spann elegant och ganska snabbt en lång livlina ner till marken. Snacka om överlevare. Vi primitiva och klumpiga homo sapiens är som traktorer i livet. 

Idag storformat 4x5" och sedan framkallning. Har inte råd att använda 8x10" som jag egentligen vill. Men 25 blad film kostar över två och ett halvt tusen. Så det får bli i nästa liv. 4x5" har också kvaliteter som vida överstiger allt i digitalväg, men det går tyvärr inte att vara analog hela vägen då kontaktkopior i det formatet är lite väl små (jag har inte tillgång till förstoringsapparat i det formatet så måste scanna).
Eller varför inte egentligen?
En gång ringde jag upp salig Gunnar Smoliansky. Jag ville köpa en bild av honom. Han svarade att då kunde han gå ner i mörkrummet och göra en om jag kunde komma och hämta den nästa dag då den torkat ordentligt. Men han ville påpeka att bilden ifråga skulle levereras i formatet 8x8 cm. så att jag inte skulle tro att den var större. Och det är ju mindre än 4x5" så kanske... Men det handlar så klart om det funkar med motivet i fråga. Det blev ingen affär den gången, mer om det här, men jag fick nu en idé om denna dag.
Nu hör jag att sopgubbarna är här och tömmer tunnorna. De gör alltid det med högsta möjliga ljudnivå. Hur mår du? Jag mår bra. Men nu måste jag sluta.

Åldersrelaterat.

Skönlitteratur är åldersrelaterad på ett sätt som inte andra konstarter är. Som äldre får man ibland svårt att läsa romaner skrivna av unga, då kort livserfarenhet liksom skiner igenom oavsett andra kvaliteter. Och alldeles särskilt om författaren intar en gravallvarlig lite allvetande attityd som, tycker jag, har blivit vanligare på senare år. Åtminstone har jag stött på det fler än en gång när jag läst yngre författare under de senaste kanske fem åren. Jag vet inte om det beror på mina egna åldersringar, någon utvecklingsfas jag inte tidigare varit medveten om, eller om det är någon trend. Underligare är att det inte fungerar på samma sätt när läsningen gäller gamla döda författare. Kanske beroende på att miljöer och tänkesätt var så annorlunda att en nutida läsare inte kan urskilja sådana nyanser som författarens åldersgrupp om hen levde för hundra år sen.
Och då kommer såklart frågan om vad mer jag inte kan uppfatta pga att JAG är för ung? Det blir som ytterligare en dimension till det kända översättningsproblemet (i slutet av länken). Tiden också!

Kommunikation är svårt, eller något av det svåraste som finns. Det vanligaste problemet faktiskt i en så vardaglig situation som att leverera bilder till en kund. Det viktigaste är att så långt det är möjligt försöka förstå vilken bild beställaren ser inom sig. Missförstånd på det området är nog det vanligaste för t.ex. bröllopsfotografer (och en av anledningarna till att jag inte har och aldrig har haft några privatkunder).

Färg.

Färgminne. Vissa färger bär på minnen jag inte kan formulera i ord. Det finns en ljustblåturkos som har något med sjöstrand och morfar att göra. Och en mörkgrön som skickar ner mig till en arbetsbänk i pannrummet i huset jag föddes och växte upp i. Och kväll. En röd, men den är mycket tydligare, falu rödfärg på en gammal brädvägg i solen. Då blir det högsommar. Solen högt på himlen. Grå. Trä som aldrig målats men torkat av sol och ålder. Detta är den egentliga enda anledningen till att jag kan påverkas av någon enstaka Mark Rothko målning. 

Koloristerna, som finns lite inom de flesta s.k. ismer, är för mig en blandad samling som inte riktigt har med tidsepok eller någon annan slags gemensam faktor att göra. Det är målare som vid ett eller annat tillfälle (behöver inte gälla hela produktionen) lyckats med att förmedla en innebörd som är starkare än formen. Luddigt? Men om jag försöker igen. En bild av t.ex. ett landskap som förmedlar "därkänslan" starkare gemon färgen än genom teckningen/formen. Formen kan vara oklar, schablonartad. För färgen står för uttrycket. Det är färgen, eller snarare förhållandet mellan de ingående färgerna som kan förflytta en i tid och rum. Som kan framkalla fantomlukter.

Kanske är detta så individuellt att det inte går att förmedla. Kanske att det hör ihop med de där minnena, det vet jag inte, men är på väg att ta reda på. För mig själv alltså. För i min värld finns det några få målare som i några få bilder lyckas med detta. Detta som inte verkar ha existerat, upptäckts, förrän den fotografiska bilden kom på 1840-talet och ställde till oreda. Då den stora osäkerheten tog målarna och nya vägar blev av nöden.

Här på soffan i orten kan jag ta några exempel på vad som är koloristiska mästerverk för mig. Carl Kylbergs "Stilla kväll" har jag kanske tjatat ut i tidigare inlägg här. Vera Frisén, som är en sentida upptäckt för mig, kan (kunde) få färgerna att förmedla stämning, lukter, tid. Per Ekström gör det fast inte riktigt ändå. Lite för skicklig med formen för att låta färgen verka fullt ut. Helene Schjerfbeck lite samma sak. Hennes förenklingar, abstraktioner är liksom så drivet eleganta att de nästan hamnar i vägen för färgverkan som ju annars är väldigt stark. Anton Genberg, för bra för sitt eget bästa han med. Tyvärr lika stark form som färg. Vad gäller göteborgskoloristerna så är det blandat. Vissa verk av vissa personer, men långt ifrån allt av alla. En stor del är överromatiserat blaha. Mytologiskt jönseri.

Min måttstock är och förblir den att en framtida arkeolog ska kunna gräva fram ett verk och genast inse kvaliteterna. Utan historik eller sammanhang eller ord. Bild är bild och ska tala för sig själv. Men med det sagt så inser jag såklart att det också finns en högst individuell dimension. Jag vet t.ex. inte vad den där arkeologen skulle tänka om ovan nämnda Rothko? Kan det vara färgprover inför en husmålning? Möjligen är den typen av bilder allt för tids- och ordbundna. Eller för individuella. Så jag avslutar detta med att utnämna Vera Frisén till den som fattat det här med färg allra bäst. Färg före form alltså. Inte hennes porträtt som mest ser ut som de skulle se ut med tidens mått mätt (1900-tals modernism) men i landskapen. Hennes landskap är vad alla konstskolor borde plocka fram när kolorister ska avhandlas. Ursäkta Åke Göransson och Inge Schiöler, men där möter ni er överkvinna. Att träffa färgerna så exakt borde inte vara möjligt. Och till min stora irritation så dog hon 1990, här i staden också. Mitt näst sista år av åtta års konststudier och många studiebesök hos olika konstnärer. Men henne hörde man aldrig ens talas om. Hon var inte "i ropet".

Långsamhetens lov.

Kan inte låta bli att lägga upp en bild av en kontaktkopia jag gjorde för en stund sedan. Kopior av 8 x 10" negativ behöver sällan förstoras. Drygt 20 x 25 cm bildyta + ev. passepartout blir en rätt stor bild ändå. Alltså reduceras behovet av förstoringsapparat till en vanlig 75 eller 100 watts glödlampa på nån meters höjd över kontaktkopieringsramen. Lampan kopplad via en timer. 1,5 sekunds exponering i detta fall. Adox lupex barytpapper framkallat i Adotol.
Storformatsfoto, hela processen från fotograferingen, via filmframkallningen till kopieringen är den bästa kulturterapi jag vet. Att det är en så långsam och på flera sätt komplicerad process fram till den färdiga bilden. Att varje steg måste utföras med total koncentration och uppmärksamhet på alla detaljer. Bara att i allra första början av en bild leta efter den rätta platsen för kameran, utsnittet, kompositionen, ev. filter, ljusmätningen. Det är själavårdande verksamhet. Det går inte att skynda sig. Lugnet en nödvändighet.

Olja adjö.

Man vet ju aldrig när något var sista gången, men jag misstänker att ungefär för ett år sedan var det sista gången jag tvättade penslar i terpentin och sedan gnuggade i såpa i handflatan. Lite uppgivet efter att än en gång inte ha kunnat åstadkomma det jag ville. Magin var borta. Lukten av terpentin inte längre en egen värld. Den där framtidstron som en gång fanns, tron på måleriet, den har jag inte kvar. Tyvärr.

Oljemåleri på duk var vad jag fick lära mig av min första, tidigaste lärare i konstvärlden (förutom skolans bildlärare). Lokal landskapsmålare och blivande plastpappa till mig i sena tonåren. Jag hade aldrig försökt mig på oljemåleri innan han dök upp. Nog inte ens tänkt tanken. Jag teckande i blyerts och fotograferade. De var mina uttrycksmedel. Men han målade landskap i olja och var lite av en lokalkändis. Introducerade mig i hemligheterna efter att ha examinerat mina teckningar och fattat att bildintresset var på riktigt.

Vi stod med våra stafflier i backarna i västjämtland och målade samma motiv. Det var så utbildandet gick till. Sen hemma hos honom blev det att lyssna på klassisk musik eftersom det ingick i konceptet. Som jag sög i mig som en uttorkad i öknen. Och sen senare så blev det konstskolor osv.

Men nu kommer jag inte att måla något mer i olja. Känner ingen saknad efter det heller. Det är som det är. Jag återgår till något ännu tidigare än måleriperioden. Alltså foto och kanske lite teckning. "Basic" i mitt fall. Analogt foto givetvis. Så på söndag kommer jag att ha utförsäljning av mina kvarvarande oljefärger i ateljéföreningen jag är en del av. Kollade igenom vad jag har och faktiskt är några oöppnade tuber med numer förbjudna kadmium- och koboltfärger och de försvunna färgerna krapplack och smaragdgrönt fortfarande orörda. Kan vara arv efter den ovan nämnde landskapsmålaren. Kommer inte ihåg. Men jag tror att de som liksom jag började måleriet när dessa rena och pigmentstarka färger var lagliga, har saknat dem. Jag minns ju själv när kadmiumrött skulle ersättas av någon annan miljövänlig och ogiftig rödfärg. Som inte ens fanns i ljus- och mörkvarianter. Det funkade inte. Gick inte att blanda som man var van vid. Eller den blågrå ton som gick att blanda av krapplack och smaragdgrönt (och vitt) och variera i det oändliga med lite mer eller mindre av de två färgerna. Borta när krapplacken ersattes av något som hette kinakridonrött. Kass! Redan då. Och det är länge sedan nu.

Så, det är inte med någon större saknad jag gör av med detta kapitel. Det är redan överspelat, för många år sedan egentligen, och nu har jag till sist fattat det. Synd bara att jag inte lyckades göra av med alla målningar också på den sista utstsällningen. Det hjälpte inte att dumpa priserna till nära noll :-).

Rapport.

I TV-nyheterna meddelas att en ny metod finns för att avslöja konstförfalskningar. Falska målningar. Det går numer att göra DNA-analys på dem minsan. Och ja det kanske stämmer, men varför inte tänka efter lite och fråga sig varför? Hur kan konst ens vara förfalskad? En målning är en målning och om den uppskattas som sådan så spelar det väl inte någon roll vem som åstadkommit den? Förutom i de fall målaren lever och behöver pengarna då.
Det här med förfalskningar har egentligen inget alls med konst eller konstens verkshöjd att göra. Det handlar bara som marknadsekonomi. Värde i valfri valuta. Samlarvärde. Tillgång och efterfrågan. Vilket om man ser det på det sättet bara gör konsten till ytterligare en valuta. Som att samla på hockeybilder (något som fanns i min ungdom). De mer sällsynta blir dyrare eftersom det finns färre. 

Med konsten är det så att den först utnämns till konst av "etablissemanget" (gallerier, kritiker kuratorer) som bestämmer hur den ska rangordnas, vilket i sin tur beror på en hel hög faktorer som inte heller har så mycket med bilden i fråga att göra. Men när väl den biten är avklarad så kommer den ekonomiska värdefrågan och då blir det samlarvärdet som styr. Om alla kunde se genom detta och istället fråga sig vad jag vill ha med mig på en öde ö, så kanske konstens rätta värde skulle skymta fram lite. Det handlar inte om pengar. Konst är något annat! Det är nästan så att jag tycker de som ser målningen som något som ska passa med soffan den hänger över, som ärligare och sannare konstkonsumenter än samlaren, "investeraren" som köper på rekommendation och bekymrar sig om förfalskare. Nog för att jag tycker konst som inredningsdetaljer är ett sorgesamt kapitel, men den som ser det så bryr sig i alla fall på sitt sätt och funderar inte på "äkta" eller "falskt".

Natteffekt.

Natteffekt kallade Anders Zorn en av sina mer kända bilder. Eller motiv eftersom bilden finns i många varianter både som målad och som grafik. Antagligen med ett fotografi som förlaga eftersom något måleri inför modell väl knappast kan vara möjligt med dessa "ögonblicksbilder" i rörelse och dämpad belysning. Kanske samma med några av impressionisterna fast det motsäger deras teori om omedelbarheten, friluftsmåleriet av det snabba intrycket. Och Toulouse-Lautrec? Även där nattliga ögonblick av scener i rörelse. Fotografier? Tekniken fanns ju fast var väl i klumpigaste och långsammaste laget för att åstadkomma sådana bilder. I alla fall är jag rätt övertygad om att de ovanliga vinklar och beskärningar som blev vanliga i måleriet vid denna tid kommer från påverkan av fotografier.

När jag gick i konstskolor var fotografier som förlaga no-no. Hötorgsfusk. Då det tvådimensionella lilla fotografiet aldrig kunde spegla den tredimensionalitet och det ljus- och färgspel som t.ex. naken hud förmedlar. Så modellmåleri eller porträtt kunde endast och enbart utföras inför den levande modellen, och stilleben och landskap förstås inför arrangemanget i ateljén eller landskapet utomhus på plats. Åtminstone var det så fram till att postmodernismen letade sig in och började stöka till det. Lite underligt så här i backspegeln sett. Att fotografier var så förbjudna. Men det var liksom Göteborgskoloristideal som gällde. Och Carl Isaksson. Åtminstone på de förberedande skolorna. Själv fotograferade jag ju nästan dagligen mitt liv och mina vänner, precis som jag gjort sedan tidig ålder. Men jag såg aldrig mitt fotograferande som något som hade med konsten att göra. Inte ens i den första konstskolan där foto ändå var på schemat en dag i veckan. Det var något annat. Kameran var den magiska apparaten som stoppade tiden. Konst var teckning och måleri.

Nu vet vi att Anders Zorn fotograferade lika mycket som han målade. Det har till och med gjorts utställningar om AZ som fotograf. Och, ja han använde ibland fotografier som förlaga. Eller åtminstone som ett kompletterande stöd. Fast som fotograf var han ju ingen höjdare. Och det tror jag inte han brydde sig om heller. Han såg nog bara kameran som ett sekundärt verktyg för "säkerhetskopior" av motiven. Framför allt för produktionen av grafiska blad.

Men idag ska jag åka till konsthallen BAS i Barkarby. Där blir det en annan syn på fotografisk bild. De har en utställning med Sune Jonssons bilder. Första gången på väldigt länge som jag känner något som kan kallas spänd förväntan inför en utställning. SJ är en konstant i mitt kulturliv. Som fotograf värdefullare än AZ är för mig som målare. Återkommer med slutet av denna blogg i em då jag varit där. Paus - fortsättning följer.

Nu är det eftermiddag och det var ungefär som jag trodde. Utställningen. För den som har någotsånär liknande bildsyn som jag så är detta redan nu i maj årets utställning. Det törs jag nog säga oavsett vad som kommer under resten av året. Jag ska åka dit igen i nästa vecka. Det går liksom inte att se klart på SJ:s bilder. Hela tiden kommer nya tankar, hela tiden ser man något annat än förra gången oavsett om man sett dem hundra gånger. Det är som om han lyckas få med hela livsöden i varje bild. Det tar i magen.

Allvarligt talat.

I går kväll såg jag två TV-produktioner. En svensk film från 1963 och ett färskt program om en svensk konstnär som var på supertopp på 90-talet. Filmen svår att ta in. Att allt var så annorlunda trots att det fortfarande är samma land vi lever i. Åtminstone en ännu levande skådis också. Bo Widerberg regisserade. Inger Taube i huvudrollen. Tommy Berggren och Lars Passgård i de två andra bärande rollerna. Mästerligt foto av Jan Troell (visste inte att han var filmfotograf också). För att riktigt fatta vad det var jag såg fick jag efteråt googla på filmen. Ett svårsmält drama av underliga situationer och halva meningar. Kändes som från ett annat århundrade i ett annat land. Kan förstås bero på att det var den unge BW:s långfilmsdebut och det därför finns ett drag av överambitiös positionering också. Eller vad det nu är. En regissör som söker sitt språk kanske. Hur som helst, det märkligaste för mig nu idag var själva tidsandan. Obegripligt att jag har levt i denna tid. Att jag var fyra år när den gick på biograferna. Och att min mor precis som huvudrollen i filmen då redan var ensamstående mamma. Posören TB spelar såklart över. I vanlig ordning får jag en känsla av att han helst skulle leva sitt liv ensam med en spegel. LP lite bättre men underligt barnslig. Som en 12-åring i en 20-årings kropp, men det kanske ändå är så hans roll är tänkt så jag passar på den. IT gör sin roll bäst. Ganska krass och utan några större förväntningar på livet tar hon tag i de situationer som uppstår. Accepterar sitt öde kanske man kan säga. 

Så varför såg jag och skriver jag om denna produktion? Först och främst för att jag inte hittade något annat när jag väl för ovanlighetens skull slagit på TV:n. Och på något sätt gjorde den ändå intryck på mig. Det var något. Bortglömt. Någon liten glimt av fyraåringen som fladdrade förbi i utkanten av synfältet. Eller så var det bara JT:s foto. Om jag nu inte läst att det var han skulle jag ha gissat på Sven Nykvist. "Barnvagnen" är förresten filmens namn. Finns på SVT-play ett tag till. 

Sedan såg jag som sagt ett program om en nu levande konstnär jag hoppar över namnet på. Det allt överskuggande intrycket där var tyvärr en total avsaknad av distans till sig själv. När man tar sig själv och allt man gör på så blodigt allvar får i alla fall jag problem med skrattmusklerna. Och tyvärr skymtar tanken om människovärde fram där. För om man ser sig själv som epicentrum så är det nog nära till att man ser ner på andra människor och kanske undrar varför inte alla fattar ens storhet. Kan nog övergå i grämelse och ilska mot omvärlden också. Mycket vill ha mer som man säger. Tänker att Hasse Alfredssons klassiska svar på den motsatta frågan, alltså varför han aldrig kunde vara allvarlig, borde ingå i konstskolornas hjärntvättsprogram. Svaret: "Humor är det allvarligaste jag vet". Ta ett steg tillbaka och släpp ner axlarna liksom. Så blir livet lättare att leva!

Vad är bra?

Ett ständigt och olöst problem jag har är att förstå min egen konstsyn. Som avhandlat många gånger tidigare här vet jag inte om jag riktigt kan skilja på vad som är inlärt, vad som bara slappt är accepterat pga andras syn, kritiker och institutioner, och vad som faktiskt under dödshot är sant för mig. Själv. Om jag så vore ensam människa kvar i världen.

Jag märker hur jag mer och mer börjar ifrågasätta mitt yngre jags accepterande av många uttryck jag nog inför rannsakningsdomaren måste medge att jag egentligen i grunden aldrig fattat/gillat. Men följt med mobben i stället för att tänka själv. Eller känna själv är nog närmare sanningen. Gäller på alla kulturområden. Och det som brukar bli kvar när jag grubblar över detta är väldigt få upphovspersoner. I meningen upphovspersoner jag förbehållslöst köper allt de producerat. Alltså allt jag vet av det då. Bara två sådana namn kan jag komma på denna morgon. Annars är det bara enstaka verk. Ibland bara ett ur någons hundratals att välja på. Jag blir mer och mer kritisk och allergisk mot sådana uttryck jag ser som spekulativa och poserande. Dramatiserande. Vilket också så klart snävar in på vad jag själv kan göra. I fotovärlden är det inte många som duger enligt mig (såklart inte jag själv heller, än iaf, men hoppet lever kvar :-) utan de flesta faller på patetiken. Schablonen. Upprepningen. Härmandet. Jag osäkrar revolvern vid nästa kvinna i vit klänning med ryggen mot fotografen i skogen (bara ett exempel). Och samma gäller inom övrig bildkonst som ju i mångt och mycket förvandlats till ordkonst. 

Så hur ska jag nu kunna reda ut detta och komma så oskadd som möjligt igenom? Dagens lösning blir att jag ska lista min personliga kanon. Det kommer nog att ta lite tid, men något annat sätt att granska mig själv kommer jag inte på. Med en sjukt kritiskt avskalad och till skelettet nedbantad lista måste jag ju kunna urskilja vad det är jag faktiskt tycker. Vad som faktiskt rör mig i magen. Eller? Ska i alla fall påbörja en sådan här och nu. Får se om jag vill dela med mig av den senare. Det kan ju hända att jag kommer att skämmas över en del punkter, eller att den ser löjligt pretentiös ut. I så fall får den åka med mig upp eller ner eller vad det nu blir på den yttersta dagen.

Rapport.

UHÄ:s rapport "Konstnärliga utbildningar stärker Sveriges kompetens" finns nu at läsa/ladda ner för alla intresserade här. Intressant läsning tycker jag. Nu håller jag kanske inte med om allt, eller alla slutsatser som dras, men i alla fall på det stora hela positivt. För det handlar ändå om att kulturproduktion inte bara är en kostnad som man ibland hör. Narrarna bär sina kostnader och bidrar till ekonomin i många fall betydligt mer än andra konsulter och specialister. Nu finns det siffror på det. Och siffror är som bekant det som trumfar precis allt annat. Så läs och begrunda om detta intresserar dig!

Analogt färgfoto.

När man har svartvit film i kameran måste man se världen i gråskala också. Eftersom det mesta då handlar om kontraster behöver man kunna avgöra vilken färgyta som är mörkare och vilken som är ljusare översatt till gråskala. Annars kan t.ex. en röd och en grön ton bli samma gråa och därmed bli en större yta i bildbyggnaden än vad som var tänkt. Att fotografera i svartvitt är svårare. Inget blir gratis och ljuset får en helt annan och mycket större roll än vid färgfoto. Även den klassiska och lite trista indelningen i bak- mellan- och förgrund blir nästan oundviklig. Om något i förgrunden hamnar i samma gråskalezon som något i bakgrunden och de dessutom delar plats i kompositionen, kommer de att flyta ihop. Ansel Adams zonsystem där gråskalan delas upp i ett antal steg, oftast 9 (varianter och tolkningar finns), går att använda även idag av den anledningen. Zonsystemet var/är annars ett system för att i kombinationen av fotografering, framkallning och kopiering/förstoring få ut maximalt dynamikomfång. Egentligen överspelat sedan kopieringspapper med variabel kontrast dök upp på marknaden, men som sagt i grova drag fullt användbart idag med och även om man fotograferar digitalt. Men kräver en ljusmätare, lös eller inbyggd i kameran, som kan mäta på små ytor. Dock tycker jag inte att ordet zonsystemet är det rätta om enda funktionen är att ta reda på hur stor ljusskillnaden är mellan två ytor. Det finns också andra hjälpmedel för detta. Ett är ett s.k. wrattenfilter. Ett gulbrunt handhållet filter att titta genom. Det tar bort det mesta av färgen och visar ganska bra på kontrasten i motivet. Kan också användas som hjälpmedel för komposition och utsnitt. Ytterligare ett hjälpmedel är landskapsmålareknepet att kisa med ögonen. Ju mer man kisar dess tydligare blir kontrasterna. En annan fördel med den metoden är att bildelementen blir förenklade också. Så då blir det även en kompositionshjälp.

Men nu var det färgfoto jag egentligen tänkte säga lite om. Detta eftersom färg är en nödvändighet för mig i vissa situationer. Ibland är det just färgen som är motivet. Stämningsskaparen. Om man då som jag främst tycker om att fotografera analogt (av flera skäl jag skrivit om många gånger) har det ju allt sedan de kommersiella fotolabbens död för 20-25 år sedan, varit lite krångligare och framför allt dyrare att röra sig i den världen, undantaget om man skannar negativ och sedan jobbar vidare i datorn. Men, då gör ju faktiskt digitaliseringen att det i slutänden blir en digital bild. Om än till en viss gräns med den analoga bildens mjukare tonförskjutningar och övergångar. Men det blir ju ändå så att de allra subtilaste skiftningarna i alla fall oundvikligen kommer att delas in i av eller på. 1 eller 0. Ofta går inte detta att se eftersom ingen positiv kopia finns att jämföra med, men för den som använder båda teknikerna går det att se på själva motivet ibland, om det lämpar sig för digitalisering eller ej. Så. Om jag nu vill gå hela vägen med det analoga så finns det möjligheter nu igen efter alla digitala år. Kemikalier för både film och papper finns att köpa på flera ställen och att framkalla C-41 har aldrig varit enklare. Dessutom, åtminstone en tillverkare av nya förstoringsapparater med filter för färg vet jag, så man är inte helt beroende av vad som kan hittas på begagnatmarknaden. Färgfilm saknas inte heller så det enda som fortfarande är lite krångligt är att få tag i kopierings/förstoringspapper. Finns inte mycket att välja på för den som inte vill ha blankt papper. Även kameratillverkarna har börjat fatta att det kan finnas en tillräcklig stor efterfrågan för att våga sig tillbaka till analogt igen. Leica har återupptagit produktionen och har nu hela tre modeller analoga kameror att välja på. Och för oss som inte är miljonärer har även två-tre andra märken börjat tillverka enklare modeller. Dock ännu bara småbild. För mellanformat finns bara ploj/plast kameror om man vill ha en ny. Storformat har dock inte bara överlevt utan verkar vara ett format som inte berörs av trender eller ens av teknikutvecklingen. Många tillverkare av nya klappkameror finns, bara nytillverkning av objektiv saknas, men är på gång det med. 
Ja detta blev någon slags torr marknadssammanfattning för analogfotografer. Men så kan det gå när det ena ger det andra. God morgon!

Sista gången.

Allt vi upprepar. Vanor, traditioner, den årliga xxx, kvällspromenaden. Utflykten till xxx. Allt som blivit vanligt, återkommande, ändras till sist. Man behöver inte "driva" ett liv. Det driver sig självt. Och oftast har man ingen aning om att detta vanliga man gör är för sista gången. När det är det. Man kanske tänker att nästa gång så. Men nästa gång kommer inte för livet ändrades. Många gånger vet man förstås men minst lika ofta inte. Och det gäller såklart allt från den minsta till den största handlingen. 

Jag läste om en naturfotograf som noggrant planerade sina fotograferingar, rekognoserade rätt plats osv för att återkomma med kamera när förhållandena var de rätta. Så kan jag inte jobba. Även om jag är ute med den klumpigaste storformataren och allt går väldigt långsamt så vet jag att jag måste få med bilden hem nu om den är viktig. Även om ljuset kanske inte är optimalt.

Det är förstås inte så upplyftande att alltid tänka i de banorna men ibland visar det sig att det var just så man borde ha tänkt. Att man först kanske flera år senare förstår att det man gjorde var för sista gången. Ett av alla mysterier med tiden. Vid en flytt blir det alltid så. Man kanske tänker att den här platsen finns ju kvar så jag kan åka hit när som helst och gå den här promenaden. Men så är det inte för flyttar gör man inte bara i rummet utan i tiden också. Inget finns egentligen kvar. Att vara besökare är något helt annat än att vara bofast. Som besökare på en plats man bott är man från framtiden. Minnen kan inte bli verklighet. Och till sist har det gått några eller många år och man förstår att det var sista gången. 

Då kan fotografiet komma in som en ställföreträdande verklighet. I bästa fall en förmedlare också av ljud och kanske lukt. Miljö. En slags kvarvarande skärva av en händelse. Ett kvarhållet ögonblick. På gott och ont. Och till sist kanske det får ett helt eget liv. När det blir till ingens minne.

Konsthistorier.

Från ungefär centralperspektivets i kombination med oljemåleriets entré, grovhöftat till slutfasen av centraleuropeisk medeltid, fram till 1800-talets mitt, har många svårt att särskilja olika perioder/epoker i måleriet. Det är avsevärt enklare att se skillnader i t.ex. arkitektur. Läser man på lite så är det såklart lätt att lära sig vad man ska titta på för att skilja en barockmålning från en rokoko-dito, men för den som inte bryr sig så mycket om den aspekten ser de flesta bevarade målningar i muséer och palats bara allmänt imponerande ut. Man gapar över tekniken och ofta dramatiken och i en del fall formaten. Som ju ibland är enorma. Gemeneman blir helt enkelt imponerad utan att behöva kunna något alls om målningarna. Man känner bara att det där skulle jag inte ha kunnat göra om jag så tränat hela livet (vilket inte är riktigt sant eftersom realistiskt måleri ju går att lära sig idag med, för den intresserade). Den större skillnaden är väl att den blivande konstnären idag oftast helt enkelt tittar åt andra håll.

Men. Faktum kvarstår att för de flesta börjar konstens (måleriets) förvandling från att vara något för alla att beskåda och förundras över, till att bli något som behöver förklaras och förstås, någonstans vid mitten av 1800-talet. Inte helt oväntat kanske sammanfallande med fototeknikens uppkomst. I konstvetenskapsböckerna skrivs om upproren mot det akademiska (var finns det upproret idag :-) och viljan att söka nya vägar. En del målare utropade måleriets död och fotografiets seger, något som mest brukar nämnas i förbigående när man läser om denna period. Andra anledningar till den plötsliga splittringen av vägen framåt i en massa olika större eller mindre stigar, tror i alla fall inte jag fanns än just fotografiets slabangartade intåg på stora scenen. Jakten på tydlig mening, motivation, rentav existensberättigande, börjar inte så tvärt av någon slags "hundrade apan" reaktion. En hel massa områden där måleri varit den naturliga lösningen ersattes över en natt av ett medium omöjligt att konkurrera med i fråga om realism. Alltså måste målarna leta reda på nödutgångarna när fotoateljéerna plötsligt ploppade upp som ogräs i städerna och "gåramålarna" konkurerades ut av ambulerande fotografer.
Och där någonstans börjar enligt mig något som till en del blir en ökenvandring. Modernismen klarar sig igenom sådana numer allmänt kända och respekterade riktningar som impressionismen (numer respekterade, men så var det inte då). Målare som Zorn o. co. klarar sig på sin självklarhet. Picasso och Braque försöker sig på en egen väg, liksom konkretister, futurister, pointilister, expressionister, abstrakta expressionister, dadaister, surrealister, så småningom popkonstnärer och aktionsmålare och fan och hans moster. Lägg till detta konceptkonst, happenings, konstdoktorer och performance så blir det en skakig bild av en företéelse som tappat självförtroendet.
Kan allt detta verkligen gå under samma paraply? I alla fall jag kan ibland slås av en känsla av tvivel och meningslöshet. Desperation till och med. Och faktiskt tvivel på att jag ens verkligen tycker det jag tycker. Är min konstsyn bara inlärd? Det senare slog mig när jag besökte konsthallen Artipelag för ett par år sedan. Ja nu har jag sett andra utställningar som är mer magkänsla, Anselm Kiefer t.ex. där. Men faktum kvarstår att jag idag faktiskt tycker att åtminstone hälften av det konstvärlden producerar är luftslott. Illustrerad vetenskap i vissa fall. Och att detta också gäller för en del äldre måleri. Eller är det jag som till sist inte fattar det jag tidigare fattat? Som lärt mig att inte kunna cykla igen? En kommentar som nog var vad som fick mig att skriva detta inlägg kom på slutet av boken "Att segra är banalt" av Carl Johan De Geer och Johanna Frändén (som jag skrev om igår). CJDG berättar om ett TV-program som aldrig blev av. Han skulle förklara obegriplig konst i rutan för en förhoppningsvis stor publik. Producenten förklarade att de inte ville ha en okänd 40-årig konstvetare utan hellre en 70-åring som folk känner igen. CJDG förklarade då att han inte var 70 utan snarare 80, vilket han skulle bli nästa år då programmen skulle sändas. Därmed dog samtalet ut och producenten hördes inte av mer. Så då blev det ett litet inslag av åldersdiskriminering här också. Men det var inte det jag ville säga, utan att jag då jag läste detta undrade inom mig hur han skulle ha klarat uppgiften. Nu gör ju hans bakgrund, uppvuxen och uppfostrad till att bli friherre som han är, att självförtroendet inte riktigt är på samma nivå som hos oss andra, men ändå. Jag vet ju hur invecklade och långsökta teorierna kan bli och hur många referenser till filosofi och psykologi som ofta finns i "bildtexterna". Som skrivits av kritiker som ägnat sina liv åt teoretiserande. Hur skulle en praktiker som han lösa det? Jo det förklarade han också om än ofrivilligt. Han berättade en historia om Carlo Derkert, enligt CJDG den bäste genom tiderna på att lotsa en publik runt i konstvärlden. Derkert hade ett förbehåll för åhörarna av förevisningar och föreläsningar och det var att inget ljud fick spelas in och ingen fick filma. Varför? Jo för om det skulle dokumenteras så kunde han inte ljuga och fabulera fritt!
Jag tror det är en stor förlust för oss att inte den där programserien blev av. Tänk att få se en obekymrat  självklar CJDG utifrån sin egen fantasi beskriva och förklara verk av de mest svårtillgängliga konstnärerna. Det kunde ju blivit ett "Tårtan" för vuxna konstintresserade. Ett avväpnande. Och kanske ett litet bidrag till återförande av ett allmänt konstintresse som ju idag inte längre finns.

Dave är här.

Att namnge oväder kan tyckas lite löjligt. Men om man som jag ser tillvaron som en serie händelser som måste ha både början och slut, blir det åtminstone inte lika löjligt. I mina bilder har jag tidigare försökt skildra detta med blandad, om ens någon framgång. Men för min del så ser jag det fortfarande på samma sätt. Det här ovädret, Dave, kan lika gärna ses som ett väsen. En ande om man så vill. Det är egentligen bara olika synsätt på samma fenomen. Och vem vet egentligen om en händelse som ett tillfälligt oväder kan ha något slags medvetande som sammanhållet fenomen med en födsel, ett liv och en död? Bevisa motsatsen, som vännen D kan säga ibland :-). Nu väntar jag i alla fall. Om den norska väderlekstjänsten har rätt så ska en liten utlöpare av Dave angöra ön om ungefär en timme för att stanna i tre-fyra. Och norskarna har vida överlägsen rättstatistik över Norrpingarna, så jag väntar. Vädrets makt och vikt/roll i livet går inte att överskatta. Det avgör inte bara vad man kan göra, om det går att vara utomhus, utan också stämning och humör allt beroende på vem man är och situationen. Om väderguden låter sig påverkas av den enes regndans eller den andres soldyrkan. Och om jag som nu sitter här och väntar på om jag ska få se en skymt av Dave eller om han ändrat sig. 

För övrigt har en norsk professor som studerar hällristningar kommit fram till att de inte alls är från sten/bronsåldern utan snarare från folkvandringstiden. Och som om det inte skulle vara nog säger han att bara fyra ambulerande ristare gjort rubbet i hela norden. Inväntar dock granskning av sin studie. Visserligen har faktiskt även en på området okunnig som jag, tänkt tanken om varför ristningarna är så lika trots stora geografiska avstånd. Dock verkar dateringen skum då bildspråket på 400-talet ju i andra fall är ett helt annat. Inte bara spjut, båtar och jakt. Men de namn han gett de fyra konstnärerna låter såklart högst trovärdiga: Steinn Stikkmann, Bårdr Båtmann, Ingi Innrisser och Oddr Omrisser. Så det talar väl för att han har rätt. I likhet med norskarnas vädertjänst, för nu börjar det vina runt knutarna. Två områden med snabba kast, gissningar och fantasier inkorporerade. Arkeologi och Meteorologi. Inget för tråkmånsar som tror på fakta.

Nu flyger rådjuren över den plöjda åkern utanför fönstret och demonstrerar därmed sina egenskaper som flyktdjur. Helt annorlunda än samma ras i orten, där de knappt orkar flytta sig när man kommer gående. Borde inte djur namnges även efter skygghetsgrad? Det är ju samma med hare och räv. Halvtama i orten men här på ön panik om de ens känner människovittring 100 meter bort. Är de verkligen samma ras? Sådana egenskaper ärvs ju ner och hamnar så småningom i arvsmassan. Borde de inte heta stadsrådjur och lantrådjur? Det är inte som Rautjoxa (jämska för lavskrika) som till sin natur är halvtam och mycket väl kan äta ur handen på en tillfällig skogsbesökare. Sådana flygfän har alla samma egenskaper men håller sig också till samma miljö. Undrar hur en population sådana inflyttade till orten skulle förändras efter några generationer? Kanske skulle de bli en påträngande plåga som dyker upp inomhus så fort man glömt ett fönster öppet. Färdigfunderat. Dags för äggkokning. Vindblåsdelen av Dave har anlänt. Regndelen verkar ha fastnat på småländska höglandet.