Mindset.

Mindset kan väl kallas för svengelska nu. Det finns ju egentligen inte något helsvenskt ord som kan ersätta. Mindset är ett nyckelord för den som vill göra sig reda i samtidskonsten. Oundvikligt faktiskt. Eftersom väldigt mycket, ja kanske hälften av det som produceras, förutsätter just rätt mindset för förståelse och acceptans. Konsten har blivit något som angår allt färre i takt med att kodifieringen ökat. Ett starkt intresse och en nyfikenhet och vilja att sätta sig in i konstnärens värld är nästan en förutsättning numer i det alltmer alienerade universum stora delar av konstlivet existerar i. Välvilja behövs såklart. Och vilja att ibland acceptera tankegångar som när de väl avkodifierats visar sig vara betydligt grundare äv vad mystifieringen fått den nyfikne betraktaren att vänta sig. Och allt detta avspeglas såklart i den snart till bottenkänning sjunkande medierapporteringen. De konstnärer som idag ställer ut på de "finaste" gallerierna är med rätt få undantag okända för allmänheten. Och ofta till och med för delar av konstnärskollektivet. Andra krafter styr. Ekonomiska såklart. Transaktionsvärlden. Kuratorvärlden där sökarljuset ständigt söker nästa guldkalv. Kungamakare. Och störtare. Komplexitet är ett vanligt modeord i konsten. Allt kan försvaras med det ordet. Att sätta sig in i ett verks komplexitet. Och därmed fatta varför prislappen visar det den gör. Att det vore mer sant att tala om kontaktnät och lyckad "personal branding" är inte rumsrent. Elefanten i rummet som är så genomskinlig att inte ens konstnären själv ser den. 

Allt detta sagt om typ 50% av konstvärlden. Den halva som aktivt och hel eller halvmedvetet lurar sig själv. I musikvärlden ser det av naturliga skäl annorlunda ut. Musiker i olika genrer (frånsett gangsterrap om det nu ska kallas musik) måste lära sig sina instrument. Måste genomgå en träning som är lika för alla och erbjuder få genvägar. Ingen kurator kan peka ut en kass musiker till nästa guldkalv. Det går helt enkelt inte. Det måste vara allmänheten eller åtminstone den del av allmänheten som lyssnar på en viss musik som gör det. Direkt. Utan teoretiska krumbukter.

Litteraturen då. Skönlitteraturen. Lite samma för författare som för musiker. Man måste kunna skriva. Att det sedan går att bli miljonär på kioskdeckare skrivna efter mall likväl som på dansbandsmusik är ändå en form av direktdemokrati. Kanske ändå att författare sitter lite mer i skottgluggen än musiker eftersom läsande är mer aktivt än lyssnande. Det går ju att bli utsatt för musik, men att bli utsatt för en bok är svårare. Men såklart finns ju också den yttersta domstolen i form av "de aderton" som ju verkligen agerar kungamakare en gång per år. Riktigt dit har väl inte Polarpriset nått ännu. 

Vad gäller kritiker som skriver om böcker eller musik (för det finns det fortfarande plats för på kultursidorna) så tror jag inte att deras makt att upphöja eller sänka är riktigt i nivå med konstkritikern eller kuratorn som väljer. De senare verkar inom en mycket mindre sfär och har därför mycket större makt. Dessutom blir litteratur/musikkritikerns makt inte lika stor av den enkla anledningen att det går att lyssna eller läsa själv. Och lita på sitt eget omdöme. Det finns inte så mycket ängslan för att tycka "fel" som i fallet med samtidskonsten. Inte så mycket "komplexitet" att förstå. Och därmed inte heller samma möjligheter för rent spekulativa ekonomiska krafter att styra. Trist men sant. Rekommenderad läsning: "The global contemporary artworld" av Jonathan Harris.

Tisdag.

Mörkret och tystnaden. Kylan. Stjärnklart är det denna morgon. Inte lika stjärnklart som på ön där ströljus saknas, men ändå. Pågående tunnelbanebok var "Mecenaterna" av Johanna Hedman. Det blev lite rutchkana i min smak. Började bra i toppen men sen gick det liksom utför. Har tillfälligt (ska såklart läsa ut den iaf även om det inte är min themugg) bytt till Rosa Liksom, "Kupé nr. 6" som handlar om en ganska vidrig resa med transsibiriska järnvägen. En brutal och ganska kort skröna som tarvar ytterligare två resor på gröna linjen (en resa hemifrån till ateljén tar en dryg timme).
Den förstnämnda boken fick en fin recension i DN i lördags så det gratulerar jag författarinnan till i alla fall, alla tycker ju inte lika och jag tycker sämst om kända recensenter/kritiker med makt som sablar ner nybakade författare. De vet ibland inte hur hårt det kan ta. Bättre att inte skriva alls då tycker jag. Alltså om författaren inte är så etablerad så att förväntningar och en viss nivå finns att leva upp till.
Om en konstutställning däremot får en dassig recension så når det ju ingen utöver de mest invigda eftersom ingen plats för utställningsrecensioner längre ges i riksmedia. Alltså om det inte gäller någon stor museisatsning e.dyl. då. För det som skrivs online om bildkonst läser ju ingen utöver de närmast sörjande. Böcker däremot produceras numer i en halsbrytande takt (tycker i alla fall jag som läser mer eller mindre hela tiden) och det antar jag är en av anledningarna till att t. ex. DN har en hel bilaga en gång i veckan, om denna produktion. Rätta mig om jag har fel men nog går boktryckpressarna som aldrig förr? Nya författare verkar stå som spön i backen. Och lite så tycker jag det är i konstvärlden också. En strid ström av nya namn som producerar sådant man ibland häpnar lite över (efter att ha läst manualen) men nästan alltid snabbt glömmer. Kuratorer sätter ihop stora utställningar med konstnärer jag aldrig hört talas om och som sedan för mig försvinner lika snabbt som de poppade opp på min horisont. Och så har det pågått länge nu tycker jag. Flyktighet. Obeständighet. Ordet mångfald får nya betydelser. Knappt något fastnar. Bara det ekonomiska spelet som ibland skymtar bakom. Alltså ligger jag på soffan och tittar upp på stjärnhimlen innan gryningen. Den är i alla fall stabil. Oföränderlig. Och katterna är som katter alltid varit. En försöker mörda ett blixtlås som ligger på golvet och en sitter i en skokartong och tittar in i väggen. De övriga två är ute tror jag. Bajsar på grannens gräsmatta. Och mitt sökande efter någon ny storhet fortsätter idag också. Varje dag är ju i all fall ny!

PS. Klar med Mecenaterna nu. Blandat intryck. Man kanske kan säga att åldersskillnaden mellan mig och författarinnan märks. Tyvärr är det nog så att de mer romantiska föreställningarna om konst/måleri sällan kommer från konstnärerna själva. Och om de ändå gör det så går det över med åren :-). Men utläggningarna om marknaden mot slutet av boken har hon verkigen helt rätt i. Dessutom något som jag tycker det talas för lite om. DS.

Nollgradigt.

Och måne i nedan. Frost täcker bilen. Uppdragsfoto idag. Samtidigt har veckan varit en start på mina nya försök i bildvärlden. Efter ganska lång "trial and error" ser det ut som att jag faktiskt tagit ett myrsteg åt ett håll som kanske är det rätta, ärliga. Det är svårt att jobba med bilder när man inte vill ha någon medveten tanke mellan "dagdröm" och handling. Och ännu svårare har jag gjort det för mig nu genom att kliva bort från måleriet där jag ändå har en inarbetad metod för att undgå det tänkta. När man jobbar med fotografisk bild går det inte att ta hjälp av tekniken utan den måste vänta till sist och mer bli ett slags redskap för dokumentation, fast med en egen process som också såklart påverkar slutresultatet. Såg att SFF (Svenska fotografers förbund) kritiserade Nordiska museet för utställningen av fuktskadad fotografi. De använder den som slagträ för att påpeka hur styvmoderligt just foto behandlas och menar att det är cyniskt att nu visa upp bara de skadade bilderna. Och att måleri aldrig skulle ha förvarats i den lokal som drabbades av en vattenläcka. Men den jämförelsen tycker jag haltar. Nordiska museet har sex miljoner fotografier, inte sex miljoner målningar, och någonstans måste de ju förvaras. 

För min del tycker jag att SFF gör bort sig lite genom att visa en oförmåga att se på fotografiska bilder som något annat än dokumentation som ska bevaras i tusen år. Visst finns den aspekten också men när nu denna olycka hände så får vi ju acceptera det "som en naturkraft", som Gunnar Smoliansky kommenterade sitt sätt att fotografera. 

GS menade att hans enda uppgift var att identifiera motivet, hitta rätt bildvinkel och utsnitt och i övrigt inte ändra eller påverka något. Den tanken tycker jag att Nordiska museet tar vidare med denna utställning. Att acceptera naturkraften som en medkreatör även om det i detta fall kommer efter själva fotograferingen och inte före som i fallet med GS's bilder. Det poetiska är inte alltid tänkt!

Saltpapper.

Har nu under ganska lång tid experimenterat med olika toningsmedel vid framställningen av cyanotyper. Inte riktigt nöjd med någon dessvärre. Jag vet inte riktigt vad det är jag är ute efter men kommer att veta när jag ser det. Lite samma process som med måleri. Upptäcksresa liksom. Bilden nedan är väl rätt nära men inte hela vägen. Den är tonad med grönt thé. Något på xtrapris jag fick tag i på Lidl eller var det var. Den bilden kommer, för den som vill se den på riktigt, att vara mitt bidrag till den årliga medlemsutställningen på Centrum för fotografi i Stockholm (21 november – 13 december).

Men nu börjar för mig en ny period då saltpapperstryck ska utforskas. Den teknik som lanserades några månader efter att Daguerre 1839 presenterat sin uppfinning Daguerrotypen som en "gåva till världen" fri för alla att praktisera. Saltpapperstekniken, eller Kalotypin, som Henry Fox Talbot tog fram ungefär samtidigt, kan även praktiseras som en ren tryckteknik med utgångspunkt i vanliga storformatsnegativ, vilket är vad jag nu kommer att leka med framöver. I jakt på den "rätta" tonen. Kul att praktisera något som även den legendariske författaren till "The pencil of nature" gjorde. Skrev förresten något om den boken för fem år sedan här.

Döda själar.

Kommer jag ihåg att en roman av Nikolaj Gogol, som jag en gång hade i bokhyllan, hette. Handlingen minns jag däremot inte. Kan bara se bokryggen framför mig där den stod i bokhyllan. Själv har jag just fått hem några själar i form av ett gäng visitkortsfotografier. En typ av studioporträtt som var omåttligt populära från mitten till slutet av 1800-talet. Jag budade på en nätauktion och vann förstås med mitt bud på 60:- då ingen annan var intresserad. Det är 15 fotografier på lika många personer som, om ingen av dem blivit typ 150 år gammal, nu är döda. Borta. Glömda. Ingen information följde med bilderna och de är från fotoateljéer på olika håll i Sverige. Alltså inte någon släkt eller från någons förfäders album. Utspridda. I fritt fall. Möjliga att använda i vilket sammanhang som helst. Påstå vad som helst om.

Jag sitter och ser på dem och undrar. Försöker tolka ansiktsuttryck. Försöker komma igenom barriären. Av vad? Jag ser den lilla bilden (de är ca 6x9 cm) och tycker att den är en öppning till någons värld och tankar. Den där särskilda magin fotografier bär på. Två av bilderna är på små barn uppklädda och uppallade på stolar. Alla är allvarliga. De här bilderna kommer från tiden innan det blev regel att le på fotografier. Att gå till en fotoateljé och låta avbilda sig var något annat än att ta en körkortsbild idag. Man var uppklädd. Fixad. Och allvarlig. En ung man har på sig en tre nummer för stor kostym. Ärvd? Lånad för tillfället? Jag föreställer mig att han försöker ta sig fram i livet, smälta in bland de rikare och att han har förstått att ha visitkortsfoton att dela ut är en viktig signal. Sådana hade inte vem som helst råd med. Bättre att lägga pengarna på korten än att få kostymen omsydd. Förhoppningsvis uppfattade han inte resultatet. Jag skulle ge mycket för att få höra hans historia genom livet.

De här visitkortsfotografierna var borgarklassens signum. De såldes per dussin och på många av dem står det lite finstilt på baksidan "plåten förvaras" (negativet alltså) av fotografen, så att efterbeställningar kunde göras när sista kortet delats ut. Baksidorna hade ofta fotostudions eller fotografens namn stiliserat till logotype. Allt ser ganska exklusivt ut. Långsamt. Sirligt. Allvarligt.

Konspirationsteori.

Eller kanske inspirationsteori. Eva Klasson har pluppat upp igen. Vart tionde år liksom. Denna gång med en utställning på Borås konstmuseum. Och nu läste jag en nygjord intervju där hon sade lite om sina tidiga bilder och nämnde något jag tycker var riktigt intressant. Nämligen att hennes legendariska utställning "Le troisième angle", 1975, besöktes av Christer Strömholm, som lite nonchalant sade att han tyckte att han kände igen henne (hon gick två veckor i hans fotoskola innan hon hoppade av). Och ska man tro EK så åkte han direkt hem och lade sig naken i en tjärn och fotograferade sig själv, inspirerad av EK:s bilder. Min teori sedan då blir ju att Tuja Lindström såg dessa nakenstudier i vatten av CS och inspirerades till "Kvinnorna vid Tjursjön". Det ena leder till det andra liksom :-). Och en till pusselbit till mina gissningar här. Ja ja, inget ont i det om det nu var så (eller inte alls). Alla som jobbar med bilder är påverkade av alla som gjort det tidigare. Så är det bara. Det går inte att undvika historien om man inte är hämtad direkt från Norra Sentinel.

Årets första skrapning.

Av bilrutor, denna morgon. Alltså första frostnatten. Nyss laddat ner "Patronym" av Vanessa Springora i ljudboksappen. Kunde inte motstå de senaste dagarnas hajpande i olika kulturmedia, kulminerat med dagens heluppslag i DN. Så det blir nästa dammsugnings- bilkörnings- och  tunnelbanelyssnande. För övrigt status quo vad gäller tristessen och misstron mot konstvärlden, som parkerat i min hjärna. Svårt att komma förbi. Dessutom dras jag liksom till det ämnet. I natt när jag inte kunde sova hörde jag en intervju med Dan Wolgers där han nämnde sitt förtida avhopp från sin professur på konsthögskolan 1998. Orsak: han skulle tvingas införa Bolognamodellen. Denna metodik som fått sådana konsekvenser för konstutbildningarna och som på längre sikt nu börjat påverka själva definitionerna av konst och konstnärer (läs "The global contemporary art world". Jonathan Harris. Wiley Blackwell 2017). Men det har jag tjatat så mycket om här så det räcker. Så över till nåt annat. 

Betala för att se en utställning? Kulturhuset ska ha 150:- för att släppa in en på Lars Tunbjörk-utställningen som pågår nu. Jag är lite kluven till LT så vet inte om jag kommer att gå. Jag är imponerad av egensinnigheten, originaliteten och håller inte med de som talar om likheten med Martin Parr, men ibland kan jag tycka att en del (inte alla) bilder gränsar till lyteskomik. Lite som "von oben TV" av typ Böda sand eller Ullared. Min allergi mot den sortens attityd mot andra människor vaknar helt enkelt. Det nedlåtande småleendet, som gränsar till hånleendet. Lika fult var det än dyker upp. Men nu över till dammsugaren och på med lurarna. God helg!

PS 20/10 Patronym utläst. Och ja, spännande med sökandet efter farfars historia, men inte tycker jag att pådraget i kulturmedia egentligen var så påkallat. Intressant på många sätt och välskrivet, ja. Visst. Men nog har det kommit böcker på senare tid som varit väl så bra och bättre, men utan sådana kanoniseringar.

Kulturlandskapets gråsparvar.

Höladan mitt på åkern är ett sakta och omärkligt, men obevekligt försvinnande inslag i det svenska kulturlandskapet. Men ännu så pass vanlig att många nog inte ens ser den. I landskapsmåleriet har ladan ända sedan friluftsmåleriets födelse varit ett återkommande element. I litteraturen förekommer den ofta i olika funktioner. Harry Martinsson, Astrid Lindgren och många andra författare har haft lador som tillfälliga nattläger i sina berättelser. Men ladan har nu som bekant sedan många år tjänat ut sin funktion som höförråd och skydd för väder och vind på plats ute på åkrarna. De kvarvarande ladorna lever därför på lånad tid och inga nya kommer någonsin att uppföras. I de fall de inte rivs för att inte stå i vägen för dagens förvuxna jordbruksmaskiner, återtar naturen själv så sakteliga den plats de en gång tog. De försvinner och med dem både spåren av en kulturhistorisk epok och en enkel byggnadsteknisk lösning på ett problem. Och när de försvinner, försvinner också kunskapen om dem. Om hur de såg ut.

Det ovanstående är inledningen på en projektbeskrivning. Av ett fotoprojekt som går ut på att besöka alla sveriges 25 landskap och med en (lika omodern som ladorna) 8x10" klappkamera, dokumentera ladubyggnader. Helst ur vinklar utan tidsmarkörer, om det går. Ganska stort och dyrt projekt med alla resor och medföljande övernattningar. Alla landskap nås inte med dagsturer från orten. Men nu har jag sökt projektbidrag, komplett med ett intyg från Arbetets museum att de tycker detta är en bra idé. Får se hur det går till våren när projektbidragsbeskeden kommer. Önska mig lycka till!

Detta är också mitt första steg mot en verksamhet jag insett att jag egentligen är mycket mer intresserad av än ren bildkonst. Fotografisk bild som hävdar sin rätt på egen hand. Utan att några förklaringar behövs.

Vita fläckar.

På kartan. En av mina "fixa idéer" jag nog skrivit om förut också? Minns inte riktigt, men nu kom det över mig så jag skriver igen. 

Jag ser dem överallt, de vita fläckarna. Inte bara på världskartan utan också på sverigekartan och till och med när jag tittar ut genom samma fönster som jag tittat ut genom sedan 1996. Platser där jag inte satt min fot. Ska man hårddra detta så är det förstås omöjligt att rent fysiskt känna en plats även om man bott där länge. Bara att titta upp i talltoppen där skatan sitter och spanar ut över orten. Men om man begränsar det till marknivå så blir det ändå väldigt mycket att undersöka. Fysiska platser jag inte beträtt har någon slags mystisk dragningskraft på mig. Som att jag letar efter något jag inte vet vad det är. Under de år jag var ambulerande arkitekturfotograf åt VW-groups arkitektkontor, och genomkorsade landet på längden och bredden flera gånger om, försökte jag alltid ta nya vägar. Alltid med förväntan om att efter nästa kurva få se "den" platsen. Och fakiskt vid ett tillfälle trodde jag mig vara något på spåret. Jag satt och "snöade" så där som man gör när man kör långt. Borta i andra tankar. Kom till en bergsskärning och tänkte lite slött att jaha då är vi snart hemma. Efter kurvan där framme så. Sedan kom jag liksom till sans och fick stanna och kallsvettas en stund. Var på en väg/plats jag aldrig tidigare varit på. En annan gång under en promenad i ett skogsparti vid ett besök i min födelseby, blev det stopp när jag skulle passera mellan två träd. Glasvägg liksom. Fick ta en annan väg. Underligt nog blev jag inte rädd, inte just då i alla fall, utan bara förvånad. Jag tror att det är sådana händelser som gjort att mitt ocd-beteende att alltid vilja prova en ny väg aldrig verkar avta. Till och med om jag ska gå ner till affären och köpa en korvsnärt försöker jag ta en ny väg fast det egentligen inte finns någon. Och när jag nu tänker på det så hör nog detta ihop med den konstnärliga drivkraften också. Min målerimetod att försöka börja en bild i någon slags omedvetenhet för att sedan se vartåt det bär. Eller fotografering utan kamera där jag kan markera ut platser och riktningar att återkomma till med kamera, utan att det i gängse mening finns något motiv där. Resultatet kommer senare. Ibland mycket senare då jag går igenom gamla bilder och plötsligt kommer på vad det egentligen var det handlade om. Livet är fyllt av lösa trådar. Omedvetenhet och halvmedvetenhet tar upp nästan halva dygnet och ändå sysselsätter vi oss nästan bara med det praktiska som kräver full fokus. Modeordet "mindfulness", eller medveten närvaro (som det heter på 1177), är vad som gäller idag. Och det är säkert bra, men för min del skulle jag inte protestera om tankspriddhet och dagdrömmande fick lite högre status. Jag tror det finns en massa kunskaper både om sig själv och om vad det här livet egentligen handlar om att hämta på de områdena. Ta bara det selektiva minnet som absolut inte kan påverkas medvetet. Hoppas man en gång får några verkliga kunskaper om vad det var som pågick.

Avslutar detta med ännu en TV-rekommendation. SVT-play kör en kort (30 min) dokumentär om Leif Nyhlén (min all-time favoritkritiker). Många sedan länge bortsorterade minnen kom tillbaka med den. Tyvärr tog den slut precis när jag tyckte den börjat. 

Men nu ljusnar denna tidiga morgon. Himlen börjar blåa sig och ett par blekrosa moln kommer långsamt dragande från söder. Dags att ge sig på verkligheten.

Kylan i bild.

I natt kom den smygande. Från +15 till +5 på några timmar. Så nu kommer löven att gulna på nolltid. Färgen på ljuset går från den höstgröna till den varmgula. Några veckor innan gråbrungulheten tar över. Och kanske om ytterligare ett gäng, vitheten. Kan tyvärr inte säga att jag ser fram mot den vithet jag en gång trodde att jag flyttat från. Blir bara en fördel om jag kan få mycket ateljétid. Vilket i sin tur avgörs av ekonomin. Det eviga nollsummespelet. Uppdragsfoto ger ekonomi som ger tid till att jobba i ateljén med egna projekt/bilder men upptar samtidigt den tiden.

Idag långsam morgon innan uppdragsfotografering och därpå följande eftermiddag/kväll med redigering och retusch. Igår sista handen vid ommöblering i ateljén. Anpassning till analog fotografisk bild och en vinter av experimenterande i ädelförfaranden. Något jag verkligen ser fram mot. En så totalt annan sida av fotopraktik än det jag ska utöva idag. Så annorlunda att knappt ens den minsta gemensamma nämnaren representation finns där. Men ändå, det är och förblir foto jag livnär mig på, detta fenomen som ända sedan 1839 har plöjt tusen olika fåror i mänsklighetens historia. Och denna vinter ska jag verkligen anstränga mig för att lämna alla konstnärliga ambitioner utanför dörren och återvända till känslan jag en gång slogs av vid mina första medvetna möten med fotografisk bild. Vilket inte alls blir svårt eftersom den finns kvar. Det magiska och allomstörtande med detta medium, möjligheten att stoppa tiden! 

Och det alla vet men som är så självklart att ingen längre tänker på det. Att fotografiet fullständigt dominerar alla delar av vår tillvaro. Att tänka sig en värld utan fotografisk bild är inte längre möjligt. Har inte varit möjligt sedan fotografiers reproducerbarhet i olika tekniker och sammanhang uppfanns. I alla visuella kulturyttringar dominerar fotografiet. Ingen roman eller deckare skrivs utan att fotografiet förr eller senare kommer med i handlingen (har jag nämnt förut men kul att se att det ständigt blir sant. Just nu har jag nått fotografiets inträde i Lydia Sandgrens "Samlade verk". Jag bara väntade på det :-)). Ingen scenföreställning genomförs utan fotografering. Och ingen nyhetsförmedling heller. Ingen reklam, ingen politik, inga vetenskapliga framsteg, näst intill ingenting är längre tänkbart utan fotografisk avbildning. Fototekniken är helt enkelt en uppfinning som totalt förändrat synen på världen. Och som ändå, trots vanligheters vanlighet behåller magin! Voodoon. Kom ihåg att moderata ungdomsförbundet en gång hade ett foto av Olof Palme på väggen. Som piltavla...

En del av den mörka årstiden...

...i min bildverksamhet ute och inne, kommer denna smått legendariska bok för intresserade och praktiserande av svunna tekniker för framställande av fotografisk bild, att vara. Tekniker jag länge fuskat i utan större styrsel. Lite info här och lite där. Men nu ska jag försöka mig på lite mer ordning och konsekvens i bildvärldens tekniska del.
En fysisk bok att ha med sig och kunna återvända till är överlägsen mitt tidigare surfande, antecknande och mer eller mindre planlösa experimenterande. Lite väl dyr var den men föregången av mycket velande och så ett plötsligt uppdykande hos ett nätantikvariat avgjorde saken. Ser fram mot vintern!

Dagens rekommendation.

Konst och visuell kultur i Sverige 1810-2000. Den här boken är ett måste för den som har ungeför samma intressen som jag.

Hela området, inte bara konsten (som ju varit mitt fokus) utan helheten. Arkitektur, design, folkkonst, fotografi, konsthantverk. Som också titeln säger: Visuell kultur.
Bara inledningen som stampar ifrån i 1700-talet och fortsätter fram till fotografiets födelse, innan det första mer detaljerade kapitlet om 1800-talet börjar, är så faktaspäckad och samtidigt så lättsamt och fängslande skriven så det blir svårt att lägga ifrån sig boken. 

Detta är ett exempel på en bok jag vill ha fysiskt i bokhyllan. Fylld av bilder och både en spännade historia och en uppslagsbok. Köp!

Livet som var.

Botaniserar i kringla.se. Min födelseby är väl representerad tack vare att en bybo hade foto som hobby långt innan jag föddes. Han verkar ha haft kameran med sig i nästan alla lägen. Hur han nu kunde hinna med det då han också hade en ganska stor gård att sköta. För då var det ju inte så enkelt som att plocka fram mobilen. Man framkallade ju dessutom filmen själv och kopierade och förstorade sedan till papperskopior. Men såklart, han var inte ensam. Det var han, hans två bröder och fruar, samt fem barn på gården (en av bröderna med fru och tre barn flyttade senare). Sonen, kanske fem år äldre än jag, tog så småningom över gården. Men nu har även han sedan många år lämnat. Han och hans familj blev den sista generationen.

Jag hade mitt första sommarjobb där, sommaren då jag fyllt 13 år. Hötrampare i silon var huvudsysselsättningen, men jag fick också gå i kanten av lägdorna och kratta ihop hö som inte kommit med på vagnarna i bärgningen. Jag hade en svart slokhatt jag gillade och ständigt bar och jag minns att en turistbuss på väg till Åre eller Duved en gång stannade och ut hoppade en massa folk med kameror och fotograferade den exotiska figuren i flanellskjorta och slokhatt som gick där och räfsade ihop hö. Kanske var det japaner? Om de nu åkte buss i Sverige på 1970-talet. Eller så var det helt enkelt stadsbor söderifrån. Gården låg ju vackert ner mot sjön och med fjället i bakgrunden, så det kanske bara var det.
Hur som helst, bonden fotograferade som sagt i sin ungdom. Och lämnade på äldre dagar tack och lov hela fotosamlingen, utom kanske det mer personliga, till länsmuseet, som sedan digitaliserat och lagt upp allt så att man kommer åt det på kringla.se.

Det är en kulturgärning som jag hoppas fick den uppskattning det förtjänar. Det finns bilder på i stort sett alla bybor som levde där då. De flesta av min barndoms figurer finns med. Gubbar och tanter som de var för mig, är på bilderna unga vuxna. Foton från olika arbetsplatser, hyggen, dikesgrävningar mm. Men också från fritiden, skidåkning, cykelutflykter, bad i sjön. Alla nogsamt kommenterade med namn, plats  och sysselsättning. Men tyvärr i flera fall inte årtal. Bilderna är alltså från min föräldragenerations barndoms- och ungdomsår så 1930-50-talen är nog de flesta från. Gubbarna och tanterna är som sagt unga på bilderna och det går att se andra konstellationer än de som jag vet sedan slog sig ihop och bildade familj. Umgänget verkar ha varit intensivt på den tiden och alla verkar ha känt alla. Den tidens sätt att träffa en partner ser ut som gemensamma cykel- eller båtutflyker (förutom danserna då såklart). Det mesta utspelar sig inom en radie på fem mil skulle jag nog säga. En värld. Och knappast någon som längre lever förutom i mitt minne. Jag kan se dem här på bilderna men om jag vill höra dem måste jag uppsöka kyrkogården. Det är som om mer av ljud och lukter är förknippat med namn på en gravsten än indexikalt representerat i ett foto. Och speciellt om man inte är beredd på att få se gravstenen. Överrumplingen har ibland öppnat oväntade vägar till barndomen för mig. Överrumplingen av att se ett glömt namn på en gravsten. Det är också tydligheten. Gravens existens sätter en tydlig gräns och framkallar andra bilder än de frusna ögonblicken i fotografierna. I fotografierna lever de fortfarande men är mycket yngre än jag minns dem. Inte riktigt samma personer. De skratt och röster jag hör är från äldre människor. Jag vet inte hur de lät när de var unga. Men jag kan se vilka de är. Och jag vet vilka de blev. När de fanns med i min verklighets vardag.

Tidsmaskin.

Jag köpte från Erikshjälpen en Agfa Rekord I. Pris (jag vann auktionen): 33:- + frakt. Agfa Rekord är en mellanformatskamera med bildformatet 6x9 cm. Den tillverkades 1952-1955. I kameran jag köpte satt en filmrulle. En exponering kvar. Jag framkallade filmen. Tre rutor gick att rädda, knappt, med vad som ser ut som en familj som besöker en djurpark eller något slags hägn med rådjur. Tre barn verkar vara huvudmotivet. Kläderna tyder på 50-talet. Ett par vuxna finns också med i utkanten av bilderna. Min gissning är runt 1955. Barnen ser ut att vara 4-5 år gamla. Vilket då skulle betyda en ålder runt 75 år idag.

INGEN har sett dessa bilder före mig! Jag har ingen aning om vilka de är på bilderna. Kameran med tillhörande beredskapsväska i brunt läder, motljusskydd och ett gulfilter i små separata fodral, ser nästan nytt ut alltihop. Det ser ut som om den som en gång ägde den, köpte den och tog ett par rullar film för att sedan stoppa undan och glömma den. Varför? Vad var det som hände? Sjukdom/död? Skilsmässa? Flytt och kameran på något sätt kvarglömd? Fotografier av människor är aldrig självförklarande. Mer om de åtföljs av en text mindre om man bara vet vilka som representeras och ungefär när, inte alls som i detta fall. Anonyma barn på en anonym plats och i en anonym tid. En gammal film som suttit i den orörda kameran så länge att den börjat förstöras bara av tidens gång. Bilderna jag kunnat rädda vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till. På ett sätt känns det som om jag smygtittar in i en värld och en tid jag inte borde ha tillträde till. Privat liksom. Samtidigt kan ju detta vara en slags räddningsaktion. Helst av allt skulle jag vilja få kontakt med någon av de f.d. barnen på bilderna och kanske få veta vad som hände. Jag lägger in de två minst förstörda bilderna här under och hoppas på att kanske någon gång i framtiden få någon slags respons från någon som vet något om dessa. Jag har ju hört historier om flaskpost som besvarats efter massor av år. Och hoppas kan man ju alltid. Mannen i det högra hörnet på den andra bilden kanske känns igen och minns av någon, även om han sannolikt inte längre lever. Och nog inte tillhörde fotografens sällskap.

Jag startar hösten.

Idag. Sensommar är det kanske rent definitionsmässigt men något har hänt under natten. Det känns även inomhus. Så jag startar min höst idag. Sålde Super Fujica-6 och köpte en Yashica Mat 124G. Inget fel med fujican men jag tröttnade till sist på den lilla sökaren som med glasögon på blir lite svår att komponera exakt genom. Har alltid (eller åtminstone sedan jag tvingades på glasögon) velat ha en TLR eftersom mattskiva är betydligt bättre än sökare för analoga glasögonormar. Dessutom gillar jag att ha kameran i navelhöjd. Igår skruvade jag sönder och rengjorde antikviteten jag köpt samt inhandlade en batteriadapter på Gofo. Så här gamla kameror som ändå har exponeringsmätare, brukar antingen ha en som drivs med cds-cell eller en selenmätare. De med cds fungerade med ett kvicksilverbatteri då de tillverkades. Som bekant förbjudet sedan många år. Därför behövs i dag en adapter för att kunna få liv i mätaren med hjälp av ett hörapparatsbatteri (den symboliken... :-) Hur som helst blev det också en provrulle igår. Snabbt framkallad i köket. Resultat: mätaren fungerar faktiskt och verkar visa rätt! Nästan i alla fall. Men man får tänka sig för ordentligt när kontrasterna är stora. 

12 filmrutor på en 120-rulle. Bromsar ner och begränsar valen. Inte till storformatsnivå men ändå. Precis som den något otympliga kamerakroppen. En apparat endast bestående av de nödvändiga knapparna och vreden för att framställa 12 genomtänkta och noggrant komponerade exponeringar. Inga elektroniskt genererade ljudattrapper. Bara metall, glas och tyngd med skygglappar mot framställning av kvadratiska bilder. Inget mer!

Intressant ändå att det knappt är något hinder med att se bilderna spegelvända på mattskivan. Eller som när man fotograferar i storformat dessutom upp och ner. Kanske denna projektion återknyter till minnet av ens första veckor i livet då världen ju var just spegelvänd och upp och ner. Innan hjärnan vänt projektionen. Kanske att även det är en del i den tillfredsställelse i alla fall jag känner när jag packar storformatskameran i ryggan. En slags aning om att jag ska få se världen på nytt. Med nya (glas)ögon.

Livstecken.

Att jag lät Charles Bukowski sätta punkt för en tid sedan betydde inte att jag inte har något att tillägga. Bara att han sagt detta och att inget ändrats. Så här eller kvar här, ser det ut tills vidare i min värld. Höstens projekt tror jag får bli något jag gjort förut men glömt. Nämligen att lära mig använda runalfabetet. Den äldre futharken tills vidare. Det blir en slags distraktion som kan vara kul när det undermedvetna jobbar vidare på den stora planen. Planen jag tror i grunden handlar just om hur man ska kunna kommunicera. Förmedla något upplevt. Överkomma det klassiska språkforskningsproblemet, måneexemplet: italienskans ord för måne lärs som en beteckning för ett lysande klot, medan det i grekiskan, det grekiska barnet som lär sig tala, får "med modersmjölken" att månen är en tidsmätare, en slags klocka. Konsekvensen av detta är att den grekiskfödde som senare i livet lär sig helt flytande italienska och flyttar till Italien, ändå inom sig upplever en tidsmätare när hen hör eller uttalar ordet luna. Alltså två personer som samtalar flytande på ett och samma språk ser ändå inte samma saker! Orden förmedlar inte detsamma. Ta sedan detta till bildkommunikation. Det fanns de som trodde att problemet var löst på 1840-talet, i och med uppfinningen av fotografisk bild, som skulle bli det globala, för alla begripliga, entydiga bildspråket. Men de var fel ute. En tvådimensionell nedskalad representation av en tredimensionell verklighet visade sig vara lika problematisk som vilken annan kommunikation som helst. Så där står vi. Kanske ett meningslöst problem eftersom det går att dra hur långt som helst ner på individnivå om man har olika erfarenheter av livet, men att komma längre än där jag känner att jag befinner mig i min bildsyn är i alla fall en nödvändighet för mig. Den stora planen som sagt. Att komma närmare det självklara för alla.

Tomheten.

Inför sommaren skaffades skissmaterial som inte går att få tag i på ön. Hittade till min förvåning sådant jag länge sökt och trodde var försvunnet ur handeln. Nu har det snart gått en månad och den nya skissboken ligger nästan orörd i fickan. Jag vet inte vad som händer. Jag har i alla år haft ett behov av att fästa den synliga omgivningen på papper. Bara som en slags terapi, hobby eller rentav någon sorts ocd-variant. Övning av samspelet mellan ögon och hand. Mellan motiv och papper. Stark lättnad när jag stoppat boken i fickan igen efter ytterligare en bildnotering. Men nu, ganska precis sedan halvårsskiftet, känns detta plötsligt helt meningslöst och ointressant. Hur kan man bara tappa en förmåga? För det är det jag faktiskt gjort. Jag har såklart försökt. Men kan inte koncentrera mig. Inte nå den där självklara känslan som alltid funnits där. 

Tittar på ett litet stilleben som hänger här på väggen. Olja på duk. Signerad av mig 1983. En av två målningar från denna tid som överlevt mina stalinistiska utrensningar. Då, 1983, var allt så lätt. Vägen spikrak. Världen begriplig. Problemen bestod mest i att få råd med material. Få studielånet att räcka. Och ungefär då började jag min vana att bära omkring en skissbok för periodvis dagliga noteringar. Alltid viktigt. Alltid känt mig naken utan den.

Men nu har något hänt. Skissboken har dalat till botten av behovspyramiden. Och inte ens en kompaktkamera äger jag längre. Annars har också en sådan varit högt upp på komihåglistan för saker att inte glömma när jag lämnat huset. Visserligen numer kanske ersatt med den eländiga lilla och användarovänliga mobilen, som är en nödlösning jag aldrig accepterat för några år sedan. Men nu gör jag det. Det är som om uppgivenhetens bildlimbo anlänt. Möjliga anledningar är att negativa erfarenheter staplats på varandra på senare år. Se tidigare inlägg: 0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 plus många fler jag inte minns när jag skrev eller var de är.

Drömde faktiskt för första gången en konstmardröm i natt. Hoppas inte den framstående konstnärsduon B&B läser detta för det handlade om någon slags kommission som skulle utreda och omvärdera bl.a. offentlig konst. Och dela in enligt ett nytt system för kategorisering och värdering. Och just ett mycket känt verk av dem blev fråntaget sin status som konst och istället kategoriserat som vetenskapsillustration. En hotfull stämning rådde i drömmen och många var upprörda. Kanske just denna dröm kommer sig av mina idoga försök att få tidskriften populär vetenskap att sluta skicka olika erbjudanden till mig. Kanske är det mina allmänna tvivel och den rådande politiken. Kanske allt. Men nu är det en ny dag och dags att tänka på annat och andra.

Minnesbilderna.

Kommer efter ungefär en vecka verkar det som. Jag använder väl som de flesta mobilen som en slags anteckningsbok. De flesta anteckningarna blir i form av foton och när jag slöscrollar bland dem kan jag notera en sak, och det är att min uppmärksamhet genomgår något när jag ser bilder som är runt en vecka eller mer gamla. De övergår då till att i min värld bli minnesbilder. Med allt vad det innebär. Själva känslan för det som representeras bli starkare och mer detaljerad. Eller om det bara är ansträngningen för att minnas som ökar. En ogripbar vilja att kunna vara tillbaka i detta fragment av en sekund som visas. Parat med en stark känsla av förlust. Detta klingar sedan av när bilderna blir "gamla" (ytterst subjektivt) och är såklart helt borta om jag ser på foton från tillfällen då jag själv inte var med. Ersätts då istället av nyfikenhet och fantasier. Försök att ana eller uppfinna det indexikala i bilden. Detta är ett par av flera magiska egenskaper med fotografisk bild. Foto går inte att jämföra med någon annan form av bild. Inte konst, inte dokumentation. Det är något annat! Och allestädes närvarande. Fotografiet går fritt från "hotet" från AI-genererade bilder, som det pratas om i konst- och illustrationsvärlden. Konstnärer och illustratörer anmäler i parti och minut AI-företagen för att maskininlärning kan vara intrång i upphovsrätten. Ett fotografi däremot, taget vid ett visst tillfälle representerande något i sinnevärlden vid det tillfället existerande, har genom själva sin natur inget alls med den frågan att göra. Och några ytterligare tankar om detts finns här.

Rall.

Betyder realisation på jämtska. Funderar på ateljérall för att bli av med måleri som osålt kom tillbaka från utställning på Väsby konsthall i våras. Min vanliga behandling av överdrällande måleri är omgrundering och övermålning i nästa cykel, vilket är en ren besparingsåtgärd för att slippa köpa ny duk och nya kilramar. Samt arbetsbesparing då jag inte behöver spänna upp osv. Dessutom utrymmesbesparing då jag slipper fundera på var jag ska göra av ett gäng målningar till. Plus dödstädningsbesparing då jag inte vill lämna kvar mer än nödvändigt oanvändbart lösöre till nästa generation. Tidigare i historien har jag löst sådana frågor med eld eller sopcontainers men nu känner jag att målningarna som står och skräpar i ateljén nog ändå efter alla år av träning och nedlagt själavård faktiskt har ett värde som borde placeras på väggar istället. Så det blir nog så att jag i höst någon gång, kommer att arrangera en ateljérallhelg med nära självkostnads/materialpriser för att frigöra utrymme för annat, då jag ändå inte i dagsläget har några planer på fortsatt måleri och därför inte tänker göra processen med omgrundering denna gång. Ungefär vad som finns och hur det ser ut går att se (beskurna till kvadrater) här.

Kontakta mig gärna på info@skenbild.se om du vill ha nåt. Eller kom till min ateljé på Glasbruksgatan i Stockholm, fast maila först så att vi kan bestämma dag/tid.

Synränder och blickpunkter.

I förordet till Bjørn Bjørnsens bok "Norge 9 april 1940" står följande: "En historisk händelse kan betraktas på samma sätt som ett föremål man håller i handen. Man kan vrida och vända på det och få fram nya konturer. Man kan också ändra belysningen och på så sätt få fram drag som funnits där i skymundan.". Ja det är väl självklarheter kan man tycka, men egentligen handlar detta om mycket mer än så. Nämligen hur jag och du uppfattar tillvaron. Allt ligger i det synsätt man väljer, förleds till eller påtvingas. Arkitekturfotografen återvänder till objektet flera gånger för att fotografera i olika ljus. En närbild i släpljus visar ytans struktur medan en bild rakt på samma plats visar färgen objektet har i precis den stunden (utvikning om det från en annan blogg). En till variant av detta ser partikelfysikern som jobbar med de minsta legoklossarna. De går att se på olika sätt beroende på vilket mikroskop man tittar i, metod man använder. Ljus t.ex. kan ses både som vågor och som partiklar. Men aldrig som både och eller samtidigt. Allt beror på det valda synsättet. Och i vardagen går det som alla vet att se glaset som halvfyllt eller som halvtomt. En del behöver kemi eller terapi för att byta från det andra till det första synsättet. Själv behöver jag morgonkaffet.

Det man inte kan påverka då? Personliga eller andra olyckor? Vädret? Idag regnar det. Himlen är grå och mörk. I mitt fall har vädret en mycket stark påverkan på min grundton. Ju lägre molnen hänger dess lägre blir mina tankar om allt. Fast inte just idag. Idag känns gråregnet som en lättnad eftersom det föregåtts av två veckors ganska obarmhärtig sol och värme. Så pass att man fått vara inne på eftermiddagarna då det blivit allt för tryckande. Så där kom omväxling och kontraster med i funderingarna också. Helt otippat såklart eftersom tanken inte kan styras. Men det kan handen, så tillbaka till synsätten. Faktiskt tror jag den kommande vinterns ateljéarbete börjar avisera sig självt denna morgon. I måleriet har jag min arbetsmetod i att försöka hålla målningen/mig i ett tillstånd av halvmedvetenhet så länge det är möjligt. Alltså ungefär som när man kör bil och plötsligt ser hur långt man kommit. Den där stunden av omedveten körning är min arbetstid (och förmodligen motsatsen till vad som menas med töntordet mindfulness) innan jag kollar vad jag gjort och försöker gå vidare i mer närvarande vakenhet.

På samma sätt går det att göra i en lite större skala. Som nu att bara nedteckna det som snurrar i tankarna och titta efter sen vad det blev och om det blev något att nysta vidare i. Och nu tror jag att det blev det. Visualiseringar förhoppningsvis framåt hösten. Bilder istället för som nu textuppkastningar. Kanske något obemärkt som kan bemärkas genom rubbat synsätt. Nå sånt...

En sista tanke nu om hur synsättet kan påverkas. Själv är jag född och uppvuxen, fram till sena tonåren, i en liten by på landsbygden (var annars finns en liten by:-), uppvuxen dessutom med kraftig dialekt ända fram till första klass i skolan då sådant tvärt blev förbjudet och tabu. Även där finns faktiskt synsätten med lite. Det finns ord och begrepp som inte har riktigt samma klangbotten/betydelse på rikssvenska även om det finns ett tydligt definierat ord för begreppet där också. Men det jag känner när jag använder de bägge varianterna är inte detsamma! Eller om jag tar språkforskarnas vanliga exempel månen. På italienska betyder ordet för måne ungefär lysande klot, medan det i grekiskan är en beteckning på en tidsmätare. Nästan en klocka. Synsätten, grundkänslan, föreställningen före orden, blir totalt olika! Även om man lärt sig ett språk flytande. Greken som talar flytande italienska säger luna (italienska för måne) men ser framför sig en tidsmätare. Konsekvensanalyser på alla områden tack. Själv ska jag pula på i den lilla världen som vanligt.