Livet som var.

Botaniserar i kringla.se. Min födelseby är väl representerad tack vare att en bybo hade foto som hobby långt innan jag föddes. Han verkar ha haft kameran med sig i nästan alla lägen. Hur han nu kunde hinna med det då han också hade en ganska stor gård att sköta. För då var det ju inte så enkelt som att plocka fram mobilen. Man framkallade ju dessutom filmen själv och kopierade och förstorade sedan till papperskopior. Men såklart, han var inte ensam. Det var han, hans två bröder och fruar, samt fem barn på gården (en av bröderna med fru och tre barn flyttade senare). Sonen, kanske fem år äldre än jag, tog så småningom över gården. Men nu har även han sedan många år lämnat. Han och hans familj blev den sista generationen.

Jag hade mitt första sommarjobb där, sommaren då jag fyllt 13 år. Hötrampare i silon var huvudsysselsättningen, men jag fick också gå i kanten av lägdorna och kratta ihop hö som inte kommit med på vagnarna i bärgningen. Jag hade en svart slokhatt jag gillade och ständigt bar och jag minns att en turistbuss på väg till Åre eller Duved en gång stannade och ut hoppade en massa folk med kameror och fotograferade den exotiska figuren i flanellskjorta och slokhatt som gick där och räfsade ihop hö. Kanske var det japaner? Om de nu åkte buss i Sverige på 1970-talet. Eller så var det helt enkelt stadsbor söderifrån. Gården låg ju vackert ner mot sjön och med fjället i bakgrunden, så det kanske bara var det.
Hur som helst, bonden fotograferade som sagt i sin ungdom. Och lämnade på äldre dagar tack och lov hela fotosamlingen, utom kanske det mer personliga, till länsmuseet, som sedan digitaliserat och lagt upp allt så att man kommer åt det på kringla.se.

Det är en kulturgärning som jag hoppas fick den uppskattning det förtjänar. Det finns bilder på i stort sett alla bybor som levde där då. De flesta av min barndoms figurer finns med. Gubbar och tanter som de var för mig, är på bilderna unga vuxna. Foton från olika arbetsplatser, hyggen, dikesgrävningar mm. Men också från fritiden, skidåkning, cykelutflykter, bad i sjön. Alla nogsamt kommenterade med namn, plats  och sysselsättning. Men tyvärr i flera fall inte årtal. Bilderna är alltså från min föräldragenerations barndoms- och ungdomsår så 1930-50-talen är nog de flesta från. Gubbarna och tanterna är som sagt unga på bilderna och det går att se andra konstellationer än de som jag vet sedan slog sig ihop och bildade familj. Umgänget verkar ha varit intensivt på den tiden och alla verkar ha känt alla. Den tidens sätt att träffa en partner ser ut som gemensamma cykel- eller båtutflyker (förutom danserna då såklart). Det mesta utspelar sig inom en radie på fem mil skulle jag nog säga. En värld. Och knappast någon som längre lever förutom i mitt minne. Jag kan se dem här på bilderna men om jag vill höra dem måste jag uppsöka kyrkogården. Det är som om mer av ljud och lukter är förknippat med namn på en gravsten än indexikalt representerat i ett foto. Och speciellt om man inte är beredd på att få se gravstenen. Överrumplingen har ibland öppnat oväntade vägar till barndomen för mig. Överrumplingen av att se ett glömt namn på en gravsten. Det är också tydligheten. Gravens existens sätter en tydlig gräns och framkallar andra bilder än de frusna ögonblicken i fotografierna. I fotografierna lever de fortfarande men är mycket yngre än jag minns dem. Inte riktigt samma personer. De skratt och röster jag hör är från äldre människor. Jag vet inte hur de lät när de var unga. Men jag kan se vilka de är. Och jag vet vilka de blev. När de fanns med i min verklighets vardag.

Tidsmaskin.

Jag köpte från Erikshjälpen en Agfa Rekord I. Pris (jag vann auktionen): 33:- + frakt. Agfa Rekord är en mellanformatskamera med bildformatet 6x9 cm. Den tillverkades 1952-1955. I kameran jag köpte satt en filmrulle. En exponering kvar. Jag framkallade filmen. Tre rutor gick att rädda, knappt, med vad som ser ut som en familj som besöker en djurpark eller något slags hägn med rådjur. Tre barn verkar vara huvudmotivet. Kläderna tyder på 50-talet. Ett par vuxna finns också med i utkanten av bilderna. Min gissning är runt 1955. Barnen ser ut att vara 4-5 år gamla. Vilket då skulle betyda en ålder runt 75 år idag.

INGEN har sett dessa bilder före mig! Jag har ingen aning om vilka de är på bilderna. Kameran med tillhörande beredskapsväska i brunt läder, motljusskydd och ett gulfilter i små separata fodral, ser nästan nytt ut alltihop. Det ser ut som om den som en gång ägde den, köpte den och tog ett par rullar film för att sedan stoppa undan och glömma den. Varför? Vad var det som hände? Sjukdom/död? Skilsmässa? Flytt och kameran på något sätt kvarglömd? Fotografier av människor är aldrig självförklarande. Mer om de åtföljs av en text mindre om man bara vet vilka som representeras och ungefär när, inte alls som i detta fall. Anonyma barn på en anonym plats och i en anonym tid. En gammal film som suttit i den orörda kameran så länge att den börjat förstöras bara av tidens gång. Bilderna jag kunnat rädda vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till. På ett sätt känns det som om jag smygtittar in i en värld och en tid jag inte borde ha tillträde till. Privat liksom. Samtidigt kan ju detta vara en slags räddningsaktion. Helst av allt skulle jag vilja få kontakt med någon av de f.d. barnen på bilderna och kanske få veta vad som hände. Jag lägger in de två minst förstörda bilderna här under och hoppas på att kanske någon gång i framtiden få någon slags respons från någon som vet något om dessa. Jag har ju hört historier om flaskpost som besvarats efter massor av år. Och hoppas kan man ju alltid. Mannen i det högra hörnet på den andra bilden kanske känns igen och minns av någon, även om han sannolikt inte längre lever. Och nog inte tillhörde fotografens sällskap.

Jag startar hösten.

Idag. Sensommar är det kanske rent definitionsmässigt men något har hänt under natten. Det känns även inomhus. Så jag startar min höst idag. Sålde Super Fujica-6 och köpte en Yashica Mat 124G. Inget fel med fujican men jag tröttnade till sist på den lilla sökaren som med glasögon på blir lite svår att komponera exakt genom. Har alltid (eller åtminstone sedan jag tvingades på glasögon) velat ha en TLR eftersom mattskiva är betydligt bättre än sökare för analoga glasögonormar. Dessutom gillar jag att ha kameran i navelhöjd. Igår skruvade jag sönder och rengjorde antikviteten jag köpt samt inhandlade en batteriadapter på Gofo. Så här gamla kameror som ändå har exponeringsmätare, brukar antingen ha en som drivs med cds-cell eller en selenmätare. De med cds fungerade med ett kvicksilverbatteri då de tillverkades. Som bekant förbjudet sedan många år. Därför behövs i dag en adapter för att kunna få liv i mätaren med hjälp av ett hörapparatsbatteri (den symboliken... :-) Hur som helst blev det också en provrulle igår. Snabbt framkallad i köket. Resultat: mätaren fungerar faktiskt och verkar visa rätt! Nästan i alla fall. Men man får tänka sig för ordentligt när kontrasterna är stora. 

12 filmrutor på en 120-rulle. Bromsar ner och begränsar valen. Inte till storformatsnivå men ändå. Precis som den något otympliga kamerakroppen. En apparat endast bestående av de nödvändiga knapparna och vreden för att framställa 12 genomtänkta och noggrant komponerade exponeringar. Inga elektroniskt genererade ljudattrapper. Bara metall, glas och tyngd med skygglappar mot framställning av kvadratiska bilder. Inget mer!

Intressant ändå att det knappt är något hinder med att se bilderna spegelvända på mattskivan. Eller som när man fotograferar i storformat dessutom upp och ner. Kanske denna projektion återknyter till minnet av ens första veckor i livet då världen ju var just spegelvänd och upp och ner. Innan hjärnan vänt projektionen. Kanske att även det är en del i den tillfredsställelse i alla fall jag känner när jag packar storformatskameran i ryggan. En slags aning om att jag ska få se världen på nytt. Med nya (glas)ögon.

Livstecken.

Att jag lät Charles Bukowski sätta punkt för en tid sedan betydde inte att jag inte har något att tillägga. Bara att han sagt detta och att inget ändrats. Så här eller kvar här, ser det ut tills vidare i min värld. Höstens projekt tror jag får bli något jag gjort förut men glömt. Nämligen att lära mig använda runalfabetet. Den äldre futharken tills vidare. Det blir en slags distraktion som kan vara kul när det undermedvetna jobbar vidare på den stora planen. Planen jag tror i grunden handlar just om hur man ska kunna kommunicera. Förmedla något upplevt. Överkomma det klassiska språkforskningsproblemet, måneexemplet: italienskans ord för måne lärs som en beteckning för ett lysande klot, medan det i grekiskan, det grekiska barnet som lär sig tala, får "med modersmjölken" att månen är en tidsmätare, en slags klocka. Konsekvensen av detta är att den grekiskfödde som senare i livet lär sig helt flytande italienska och flyttar till Italien, ändå inom sig upplever en tidsmätare när hen hör eller uttalar ordet luna. Alltså två personer som samtalar flytande på ett och samma språk ser ändå inte samma saker! Orden förmedlar inte detsamma. Ta sedan detta till bildkommunikation. Det fanns de som trodde att problemet var löst på 1840-talet, i och med uppfinningen av fotografisk bild, som skulle bli det globala, för alla begripliga, entydiga bildspråket. Men de var fel ute. En tvådimensionell nedskalad representation av en tredimensionell verklighet visade sig vara lika problematisk som vilken annan kommunikation som helst. Så där står vi. Kanske ett meningslöst problem eftersom det går att dra hur långt som helst ner på individnivå om man har olika erfarenheter av livet, men att komma längre än där jag känner att jag befinner mig i min bildsyn är i alla fall en nödvändighet för mig. Den stora planen som sagt. Att komma närmare det självklara för alla.

Tomheten.

Inför sommaren skaffades skissmaterial som inte går att få tag i på ön. Hittade till min förvåning sådant jag länge sökt och trodde var försvunnet ur handeln. Nu har det snart gått en månad och den nya skissboken ligger nästan orörd i fickan. Jag vet inte vad som händer. Jag har i alla år haft ett behov av att fästa den synliga omgivningen på papper. Bara som en slags terapi, hobby eller rentav någon sorts ocd-variant. Övning av samspelet mellan ögon och hand. Mellan motiv och papper. Stark lättnad när jag stoppat boken i fickan igen efter ytterligare en bildnotering. Men nu, ganska precis sedan halvårsskiftet, känns detta plötsligt helt meningslöst och ointressant. Hur kan man bara tappa en förmåga? För det är det jag faktiskt gjort. Jag har såklart försökt. Men kan inte koncentrera mig. Inte nå den där självklara känslan som alltid funnits där. 

Tittar på ett litet stilleben som hänger här på väggen. Olja på duk. Signerad av mig 1983. En av två målningar från denna tid som överlevt mina stalinistiska utrensningar. Då, 1983, var allt så lätt. Vägen spikrak. Världen begriplig. Problemen bestod mest i att få råd med material. Få studielånet att räcka. Och ungefär då började jag min vana att bära omkring en skissbok för periodvis dagliga noteringar. Alltid viktigt. Alltid känt mig naken utan den.

Men nu har något hänt. Skissboken har dalat till botten av behovspyramiden. Och inte ens en kompaktkamera äger jag längre. Annars har också en sådan varit högt upp på komihåglistan för saker att inte glömma när jag lämnat huset. Visserligen numer kanske ersatt med den eländiga lilla och användarovänliga mobilen, som är en nödlösning jag aldrig accepterat för några år sedan. Men nu gör jag det. Det är som om uppgivenhetens bildlimbo anlänt. Möjliga anledningar är att negativa erfarenheter staplats på varandra på senare år. Se tidigare inlägg: 0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 plus många fler jag inte minns när jag skrev eller var de är.

Drömde faktiskt för första gången en konstmardröm i natt. Hoppas inte den framstående konstnärsduon B&B läser detta för det handlade om någon slags kommission som skulle utreda och omvärdera bl.a. offentlig konst. Och dela in enligt ett nytt system för kategorisering och värdering. Och just ett mycket känt verk av dem blev fråntaget sin status som konst och istället kategoriserat som vetenskapsillustration. En hotfull stämning rådde i drömmen och många var upprörda. Kanske just denna dröm kommer sig av mina idoga försök att få tidskriften populär vetenskap att sluta skicka olika erbjudanden till mig. Kanske är det mina allmänna tvivel och den rådande politiken. Kanske allt. Men nu är det en ny dag och dags att tänka på annat och andra.

Minnesbilderna.

Kommer efter ungefär en vecka verkar det som. Jag använder väl som de flesta mobilen som en slags anteckningsbok. De flesta anteckningarna blir i form av foton och när jag slöscrollar bland dem kan jag notera en sak, och det är att min uppmärksamhet genomgår något när jag ser bilder som är runt en vecka eller mer gamla. De övergår då till att i min värld bli minnesbilder. Med allt vad det innebär. Själva känslan för det som representeras bli starkare och mer detaljerad. Eller om det bara är ansträngningen för att minnas som ökar. En ogripbar vilja att kunna vara tillbaka i detta fragment av en sekund som visas. Parat med en stark känsla av förlust. Detta klingar sedan av när bilderna blir "gamla" (ytterst subjektivt) och är såklart helt borta om jag ser på foton från tillfällen då jag själv inte var med. Ersätts då istället av nyfikenhet och fantasier. Försök att ana eller uppfinna det indexikala i bilden. Detta är ett par av flera magiska egenskaper med fotografisk bild. Foto går inte att jämföra med någon annan form av bild. Inte konst, inte dokumentation. Det är något annat! Och allestädes närvarande. Fotografiet går fritt från "hotet" från AI-genererade bilder, som det pratas om i konst- och illustrationsvärlden. Konstnärer och illustratörer anmäler i parti och minut AI-företagen för att maskininlärning kan vara intrång i upphovsrätten. Ett fotografi däremot, taget vid ett visst tillfälle representerande något i sinnevärlden vid det tillfället existerande, har genom själva sin natur inget alls med den frågan att göra. Och några ytterligare tankar om detts finns här.

Rall.

Betyder realisation på jämtska. Funderar på ateljérall för att bli av med måleri som osålt kom tillbaka från utställning på Väsby konsthall i våras. Min vanliga behandling av överdrällande måleri är omgrundering och övermålning i nästa cykel, vilket är en ren besparingsåtgärd för att slippa köpa ny duk och nya kilramar. Samt arbetsbesparing då jag inte behöver spänna upp osv. Dessutom utrymmesbesparing då jag slipper fundera på var jag ska göra av ett gäng målningar till. Plus dödstädningsbesparing då jag inte vill lämna kvar mer än nödvändigt oanvändbart lösöre till nästa generation. Tidigare i historien har jag löst sådana frågor med eld eller sopcontainers men nu känner jag att målningarna som står och skräpar i ateljén nog ändå efter alla år av träning och nedlagt själavård faktiskt har ett värde som borde placeras på väggar istället. Så det blir nog så att jag i höst någon gång, kommer att arrangera en ateljérallhelg med nära självkostnads/materialpriser för att frigöra utrymme för annat, då jag ändå inte i dagsläget har några planer på fortsatt måleri och därför inte tänker göra processen med omgrundering denna gång. Ungefär vad som finns och hur det ser ut går att se (beskurna till kvadrater) här.

Kontakta mig gärna på info@skenbild.se om du vill ha nåt. Eller kom till min ateljé på Glasbruksgatan i Stockholm, fast maila först så att vi kan bestämma dag/tid.

Synränder och blickpunkter.

I förordet till Bjørn Bjørnsens bok "Norge 9 april 1940" står följande: "En historisk händelse kan betraktas på samma sätt som ett föremål man håller i handen. Man kan vrida och vända på det och få fram nya konturer. Man kan också ändra belysningen och på så sätt få fram drag som funnits där i skymundan.". Ja det är väl självklarheter kan man tycka, men egentligen handlar detta om mycket mer än så. Nämligen hur jag och du uppfattar tillvaron. Allt ligger i det synsätt man väljer, förleds till eller påtvingas. Arkitekturfotografen återvänder till objektet flera gånger för att fotografera i olika ljus. En närbild i släpljus visar ytans struktur medan en bild rakt på samma plats visar färgen objektet har i precis den stunden (utvikning om det från en annan blogg). En till variant av detta ser partikelfysikern som jobbar med de minsta legoklossarna. De går att se på olika sätt beroende på vilket mikroskop man tittar i, metod man använder. Ljus t.ex. kan ses både som vågor och som partiklar. Men aldrig som både och eller samtidigt. Allt beror på det valda synsättet. Och i vardagen går det som alla vet att se glaset som halvfyllt eller som halvtomt. En del behöver kemi eller terapi för att byta från det andra till det första synsättet. Själv behöver jag morgonkaffet.

Det man inte kan påverka då? Personliga eller andra olyckor? Vädret? Idag regnar det. Himlen är grå och mörk. I mitt fall har vädret en mycket stark påverkan på min grundton. Ju lägre molnen hänger dess lägre blir mina tankar om allt. Fast inte just idag. Idag känns gråregnet som en lättnad eftersom det föregåtts av två veckors ganska obarmhärtig sol och värme. Så pass att man fått vara inne på eftermiddagarna då det blivit allt för tryckande. Så där kom omväxling och kontraster med i funderingarna också. Helt otippat såklart eftersom tanken inte kan styras. Men det kan handen, så tillbaka till synsätten. Faktiskt tror jag den kommande vinterns ateljéarbete börjar avisera sig självt denna morgon. I måleriet har jag min arbetsmetod i att försöka hålla målningen/mig i ett tillstånd av halvmedvetenhet så länge det är möjligt. Alltså ungefär som när man kör bil och plötsligt ser hur långt man kommit. Den där stunden av omedveten körning är min arbetstid (och förmodligen motsatsen till vad som menas med töntordet mindfulness) innan jag kollar vad jag gjort och försöker gå vidare i mer närvarande vakenhet.

På samma sätt går det att göra i en lite större skala. Som nu att bara nedteckna det som snurrar i tankarna och titta efter sen vad det blev och om det blev något att nysta vidare i. Och nu tror jag att det blev det. Visualiseringar förhoppningsvis framåt hösten. Bilder istället för som nu textuppkastningar. Kanske något obemärkt som kan bemärkas genom rubbat synsätt. Nå sånt...

En sista tanke nu om hur synsättet kan påverkas. Själv är jag född och uppvuxen, fram till sena tonåren, i en liten by på landsbygden (var annars :-), uppvuxen dessutom med kraftig dialekt ända fram till första klass i skolan då sådant tvärt blev förbjudet och tabu. Även där finns faktiskt synsätten med lite. Det finns ord och begrepp som inte har riktigt samma klangbotten/betydelse på rikssvenska även om det finns ett tydligt definierat ord för begreppet där också. Men det jag känner när jag använder de bägge varianterna är inte detsamma! Eller om jag tar språkforskarnas vanliga exempel månen. På italienska betyder ordet för måne ungefär lysande klot, medan det i grekiskan är en beteckning på en tidsmätare. Nästan en klocka. Synsätten, grundkänslan, föreställningen före orden, blir totalt olika! Även om man lärt sig ett språk flytande. Greken säger luna (italienska för måne) men ser framför sig en tidsmätare. Konsekvensanalyser på alla områden tack. Själv ska jag pula på i den lilla världen som vanligt.

Biblioteksbesvikelse.

I 30 år har jag varje sommar lånat samma två böcker i biblioteket på ön. En bok om Josef Sudek och en novellsamling av Nikolaj Gogol. Tittat på samma bilder. Läst om de där novellerna som beamat mig till strandpromenader i Jalta och små ukrainska byar. Bilderna som tagit mig till Prag. Bägge dessa konstnärers förmåga att totalt omringa mig och på riktigt flytta mig i både tid och rum. 

Nu kan man förstås tänka att den som upprepar sig så konsekvent kanske har en skruv lös eller nåt, och så kanske det är, men med dessa två bok- och bildverk är det så för mig att de alltid förmedlar något nytt. Det är som med de evigt återkommande strecken med grågäss eller gryningen över havsvattenspegeln, det är aldrig samma. Bara lika. Som att för varje dag läggs en ny erfarenhet till samlingen. Ett nytt synsätt. Aldrig riktigt samma. Så kan det vara med bra konst. Den tar inte slut. Det går att upptäcka något nytt vid varje återseende.

Ingen annan verkar på senare år ha lånat de här två böckerna, för jag har lagt meddelanden till mig själv på små lappar eller kassakvitton i dem, som jag sedan hittat nästa år igen. Så nu när jag skulle foga version 31 till samlingen hittar jag ingen av dem. Böckerna alltså. Fasa! Frågar den nybakade synbarligen 12-årige bibliotikarien. Han vet ingenting förutom att de kan ha rykt vid senaste gallringen. För det är så det går med böcker ingen frågar efter och få lånar. Plats måste göras för det nya. Jahaja. Hittar en annan Gogol och en bilderbok. Gunnar Smolianskys "Diary". Det får väl duga då. Inse att tiden går och människor gör saker precis som vanligt även när jag inte är med. Precis som det blir den dag jag inte är med över huvud taget.

Avslutar dessa kommentarer med ett citat från den "nya" Gogolboken: "Måtte lovsången till den store martyren Varvara fastna i halsen på mig om det inte tycks som att historien handlar om en själv, som om du krupit in i din förfaders själ eller någon förfaders själ spökar inom dig...". 

God morgon! En ny dag har just börjat.

Halvårsrapport.

Såg hur jag klantade mig med kaffemuggen i vänster hand och kannan i höger. Hällde i, skvalpade över, rann längs kanterna och droppade på golvet. Sträckte mig efter disktrasan för att torka upp. Men det var inga droppar på golvet. Tittade på muggen i handen. Inga kafferänder längs sidorna. Denna morgon 06.30 ungefär då jag efter ett halvårs vånda i natt via drömmar kommit på hur jag ska kunna komma vidare med det spektakulösa projektet att förhålla sig till dagens konstvärld och stanna med ena benet, åtmminstone halva, i den. Citerar Peps när han fick frågan hur han kunde komma undan med att öppet röka gräs, när ingen annan artist skulle kunna göra det utan att ställas till svars i media? Varför visste han nog inte riktigt (och det gör väl ingen annan heller) så han svarade: - det är inget jag skäms för, men inget jag är stolt över heller. Den kommentaren fick räcka. Take it or leave it, liksom. Nästa fråga. Svårt osammanhängade inlägg detta, men jag tänker som P nog gjorde. Var och en får väl ha sitt liv. Det här är mitt. 

Nu blir det morgonpromenad. Tänker på när jag för kanske tio år sedan såg att det varje vintermorgon fanns nya bilder av rimfrost på stallfönstren. Bilder som raderades ut när solen kom upp för att sedan ritas dit igen under natten. Och så hade såklart skett även om ingen människa sett det. Fotograferade några och gjorde bl.a. fotogravyrer och några tryck. Det var nog där jag skulle ha fortsatt om jag inte hade haft dagarna fulla med pengajobb då. Men det är ju inte för sent! Det måste nog vara som att navigera i dimma. Tro på något. Sammanhang och logik kan finnas ändå. Uppenbara sig flera år senare. Lika dimmigt som detta inlägg.

Damien Hirst.

Två filmer som snurrar i den sociala mediavärlden visar DH när han massproducerar målningar av något som liknar blommande fruktträd. Tre eller fyra oblandade färger per bild. Tiotals eller om det är hundratals dukar han duttar färg på. Alla ungefär lika förutom färgvalet. De s.k. hötorgsmålningar som såldes av ambulerande nasare på 50-60-talen i Sverige var långt mer genomarbetade. 

Så vad är det han egentligen gör? Låter sig filmas när han producerar skräp och dessutom med text som uppmanar tittaren att reservera sin målning innan de sålt slut. Filmas antar jag för att bevisa att det verkligen är han som gör dem. Jag kan inte se annat än att han testar gränser. Hans "namn" i konstvärlden har blivit så stort att han kan tillåta sig att göra precis vad som helst så länge det är bevisat att det verkligen är han som gör det. Han har helt enkelt förvandlats till en sedelpress. Det är det som är verket. Han visar oss vad som händer när man nått en viss nivå av internationell berömmelse. Målningarna är så simpla att de lika gärna kunde ha föreställt prislappen på duken. Men då kanske ironin kommit i kapp köparna. För jag betvivlar inte att alla kommer att säljas. Hängas över soffor i miljonärshem i Quatar och USA, de är ju oförargligt dekorativa och kommer i alla tänkbara färger så att de passar över alla tänkbara soffor. Och några kommer säkert att låsas in i förråd som investeringar för framtiden. Konst så långt från konst det går att komma. DH visar oss vad "branding" egentligen betyder i konstvärlden.

Omprogrammering.

I Kina läser jag om att personer med för regimen obekväma åsikter kan försvinna spårlöst för några veckor, för att sedan plötsligt vara tillbaka igen. Det finns visst en slags skolor, eller kanske uppfostringsanstalter är rätt ord, dit man skickar oliktänkande för att lära sig tycka och tänka på "rätt" sätt. Alltså på det sätt regimen bestämt. Jag antar att det inte funkar. Att den uppfostrade egentligen bara under hot lär sig att dölja sina egna tankar för att utåt istället börja uttrycka den officiella linjen. Eller är det så att det verkligen går att styra om en människas tankebanor? Alltså i grunden. Ens tycke ändras ju hela tiden omärkligt, för att efter en viss tid övergå i något som kanske fullständigt tar avstånd från hur man tyckte tidigare. Kan det vara så att kineserna kommit på en metod för att påskynda och styra denna process så mycket att man faktiskt på riktigt ändrar åsikt och inte bara låtsas? Och att detta kan gå att genomföra på bara några veckor?

Modet förändras ständigt. Smaken. Visserligen kanske det i en del fall går i cirkel och kommer tillbaka som månen runt jorden, men i andra kan det vara omöjligt att backa. Ibland styr man detta själv också. Mer eller mindre omedvetet och obegripligt. Första gången jag åt sushi tyckte jag inte om det. Ändå blev det en andra gång och efter den tredje var jag "fast". Min smak hade på kort tid ändrats. Varifrån kommer denna ständiga förändring av mode och smak? Det måste ju finnas något slags grundläggande behov av förändring som inte hänger ihop med t.ex. tekniska framsteg som ju kan vara fallet med en del industridesign.

I stort som smått. - Vi måste ha något nytt nu, vi har redan kört detta för länge! Så lät det när den i SR populära pratshowen "Nordegren & Epstein" skulle läggas ner. Trots stadigt höga lyssnarsiffror... Förändring för förändringens egen skull. Eller om det var nån på SR som behövde profilera sig, vad vet jag? Ibland tänker jag att denna ständiga vilja till förändring måste vara ett av mänsklighetens både mest destruktiva och konstruktiva drag. Destruktiva när det tar sig uttryck som ovan och konstruktiva för t.ex. cancerforskningen.

Men åter till ämnet (tyvärr har jag en förmåga att hitta sidotrådar jag inte kan låta vara) som var i vilken mån vi kan hjärntvättas till att tycka på det ena eller andra sättet. Själv gör jag bilder och sitter i hög grad fast i den bildsyn som var rådande för ca 30 år sedan då jag gick i konstskolor och hade mina första utställningar. Så på mitt personliga plan sker inte så mycket vad gäller inställningen till konst och även annan kulturutövning. Efter detta kommer alla år i plåtslagaryrket med mer eller mindre total frånvaro från konstvärlden. Så när jag nu är tillbaka (sedan 2018) fortsätter jag som en tidsresenär med det jag en gång gjorde. Och att försöka ändra detta går inte. För då skulle jag bara börja härma något jag inte i grunden känner, så det blir till att fortsätta eller helt enkelt lägga ner.

Jag kan inte hjälpa att jag, om jag tar en gallerirunda, faktiskt tänker att hälften av det jag sett är "tomma tunnor skramlar mest", helt enkelt utan innehåll. Så mycket och i en del fall så upplyft av kritik och institutioner. Och då går det ju inte att undvika tanken på att det kanske är precis likadant med det jag tycker är bra. Att konstskolorna jag tillbringade åtta år av min ungdom i egentligen var samma sak som de kinesiska uppfostringsanstalterna? Att skillnaden egentligen bara är att jag underkastade mig frivilligt och under lång tid medan det i det kinesiska fallet handlar om tvång och snabbspolning. Men att resultatet i stort sett är samma! Alltså att genom "hjärntvätt" fås att anamma en "sanning"! Jag hittar inte riktigt något svar på detta och har därför återgått till fotograferandet. På det området är det enklare och den teoretiska delen känns mycket mer förankrad och intressant. Mycket svårare att ifrågasätta. Ingen sankmark liksom.

Allestädes närvarande.

Jag läser och läser. Romaner, biografier, historia. Och överallt finns de. Fotografierna. I huvudroll eller biroll, men som en naturlig del i nästan alla berättelser. Förr eller senare dyker de upp. Så vanliga att ingen längre reflekterar över detta faktum. Så betydelsefulla att de integreras som en naturkraft alla känner och ingen längre förundras över. För min egen del har fascinationen aldrig mattats. Snarare tvärtom faktiskt. Och i och med det analogas återkomst i mitt bildarbete sedan några år, är barndomens lust och förundran över denna magiska (re)presentation av världen tillbaka. Ännu starkare faktiskt. Känslan av att arbeta med det magiska mediet.

Du som läser mycket. Tänk på det i nästa bok. Förr eller senare kommer fotografiet...

Grönskan.

En gång för hundra år sedan, då jag genom en närstående landskapsmålare fick mina första lektioner på det området, fick jag också lära mig något annat. Och det var hans syn på grönska. Den tid som är nu, alltså mitten av juni, utgjorde slutet på hans årliga landskapsperiod. Han började måla landskap utomhus varje vår när knopparna på träden började skifta från brunt till violett. Detta var i jämtlands fjällvärld så på andra håll ser det såklart annorlunda ut. Han tyckte inte det var lönt att försöka åstadkomma något vettigt när de olika gröntonerna började samordna sig till en enda. Och det sker ungefär vid denna tid (nu) på året. Även här i orten trots att det ju i mycket annat är stora skillnader. Där vi var ute och målade landskap fanns inga knallgula forsythior eller ginst, och inga rosablommande fruktträd. Istället rörde det sig om att urskilja nyanser i blåviolett, cyaner och brunrött ovanför trädgränsen, och de gulgröna som började nedanför den. Han lärde mig också hur man använder varmt/kallt för att skapa rum och avstånd. Allt i ett mycket lugnt tempo (ibland lite väl lugnt för mig då). Men det var grundkunskaper i konsten att se och paletten vi använde var densamma som rekommenderades som grundpalett för oljemåleri när jag senare började i målarskola. Den sitter än idag även om jag sedan länge frångått den. Men skulle jag någon gång försöka mig på att måla landskap igen, så skulle jag försöka något ditåt. I den mån färgerna fortfarande finns att få tag i (vet ej riktigt vad jag äger i den vägen eftersom jag ärvde ett litet än i dag ouppackat lager färg efter ovan nämnde landskapsmålare). Det man skulle ha på paletten var i alla fall krapplack, smaragdgrönt, ultramarin, koboltblått, ljus kadmiumrött och kadmiumgult, extra ljus ljusockra, rå terra di sienna, bränd umbra och blandat vitt. Alla andra färger kan blandas från denna palett hette det. Det var det man skulle lära sig. Blanda färg utan att "döda" den. Alltså att blanda med hänsyn till de ingående färgerna. Den som målat med olja vet vad som menas. Blanda två eller tre färger för att söka en speciell nyans. Rör sedan runt ett par gånger för mycket med penseln eller palettkniven, så dör färgen plötsligt. Den liksom tappar sin lyster. Så det var något som övades mycket.

Och efter avslutad målerisession tvättades penslarna på så sätt att de doppades i såpa och gnuggades sedan i handflatan så att oljefärgen "försåpades" och kunde sköljas bort med varmvatten. Funkar utmärkt faktiskt. Men en sak jag ibland tänkt på är hur mycket giftiga metaller man gnuggade in i handflatan på den tiden. Kadmiumfärgerna och kobolt också tror jag, blev ju förbjudna redan på 1980-talet. Jag minns faktiskt upprördheten bland eleverna på målarskolan när de röda och gula ersättningsfärgerna för kadmium plötsligt var det enda som fanns att köpa i skolans materialbutik. De nya färgerna var pigmentsvaga och fanns bara i en variant. Inte i en ljus och en mörk som kadmiumfärgerna. Krapplack försvann också från hyllorna och ersattes av något som kallades kinakridonrött och inte alls hade samma blandningsegenskaper. Borta var den blågrå färg som kunde blandas av smaragdgrönt och krapplack (lite som paynes gray idag, fast med möjlighet att balansera mot grönt eller lila). 

Ja så var det då men nu är det nu. Det som består är färgskiftningarna i naturen om nu ens de gäller längre i den globala uppvärmningens tid. Trädgränserna kryper ju uppåt och nya arter flyttar till odlingszoner de inte tidigare befolkat. Eller om det är zonerna som flyttar. Landskapsmåleri i fjällvärlden under vår och försommar kanske är något annat idag än det var då när jag fick mina första lektioner i friluftsoljemåleri på duk. Men en sak består i alla fall, det kan man se genom fönstret här i orten till och med, och det är att gröntonerna börjar smälta ihop till en enda denna tid på året.

Dagens projekt.

Blev Thielska galleriet och utställningen med Axel Petersson "Döderhultarn". Enligt mig den kanske störste svenske konstnären i sitt "fack", som är snidande av träfigurer. Föreställande sådana. Informativ presentation av utställningen av Sohpie Allgård. Rekommenderas. Pågår ända till 12/10. Om jag skulle önskat något när det gäller denna utställning så hade det varit fler verk + att jag tycker det är för lågt placerade. Vill man se ansiktsuttryck och andra detaljer så får man stå på knä nästan.

Äntligen mulet.

Inte så mycket skrivet här nu då senaste tiden varit massor med uppdragsfotograferingar och därpå följande redigering, retusch och bildleveranser tills fram på småtimmarna. Utställning på Väsby Konsthall slut i söndags. Och samtidigt mina nu i snart åtta år pågående försök att hinna ikapp utvecklingen i konstvärlden, som ju varit nästan grotesk under alla mina år av frånvaro. Men det har jag skrivit om många gånger nu. Det tråkiga kvarstår dock tyvärr och förstärks dessutom för varje steg vidare jag lyckas hasa mig. Dagens konstvärld har mycket små likheter med den jag övergav en gång i tiden. Men, jag har förstås vänner och bekanta som aldrig tvivlat och fortsatt sin konstnärliga verksamhet i med- och motgång under alla år. Och då syns nog den utveckling jag ser knappt alls. Lite som skillnaden mellan att se sig i spegeln varje dag och att kolla vart trettionde år.
Men på andra fronter i kulturlivet tycker jag inte som jag tycker om konsten. Troligen för att det varit betydligt enklare att följa med i de "självklara" disciplinerna som litteratur och musik. Poeter som Yahya Hassan eller Marit Kapla (ja, jag ser henne som poet), musiker som Jolie Holland, Kamasi Washington och många andra som passerat och passerar i lurarna. Författare som Elaf Ali, Sara Stridsberg och även på det området väldigt många andra "nya". Fast kanske en anmärkning där att berättare som faktiskt skapar från noll inte verkar vara så vanligt förekommande idag. Det är väääldigt mycket jag och mig och autofiktion. Ibland på gott och ibland på ont. Och med det var det slut från sanningskomissionen!

Skönt att inte vara ensam.

Om att tappa sugen och bli uppgiven. Här är en till som verkar vilja sortera bort 90% av bruset.

Tartu igen.

Läs detta först. Nu på morgonen under ännu en räd "dödstädande" bland antecknings- och skissböcker, hittade jag ytterligare en anteckningsbok från Tartu. Bläddrade igenom och många både sorgliga och roliga minnen tittade förbi. Detta handlade alltså om en workshop för att spåna idéer om hur staden skulle kunna förskönas utan att det kostade något. 10 dagars förutsättningslöst arbete som skulle utmynna i en vernissage där alla förslag redovisades. Jag och D jobbade tillsammans fram en skissbok där varje blad innehöll ett förslag. Ibland med humoristiska inslag. Boken visades alltså sedan på vernissagen då den hängande i ett snöre på väggen (svagt minne men tror det var så) kunde bläddras i av alla. Vi fattade ju inte ett ord estniska men såg olika reaktioner på den och de diskussioner som följde mellan alla utom oss (som ingen pratade med). Senare kom en person fram till mig för att försöka förklara vad som hänt. Hon sade att det hade blivit lite rabalder och att publiken liksom delats i två läger, (publiken var då stans alla höjdare och officiella funktionärer m.fl.). Hon menade att när man levt hela sitt liv i en totalitär stat, där en stor del av livet är en slags fasader och lögner alla vet om men som ingen talar om, där ett sken av frihet hålls uppe och inte får slås hål på, kan man inte tänka i de banor jag och D kunde. Fritt tänkande som vår lilla skissbok sågs som ett uttryck för, hotade livslögnen och fick många att känna obehag medan andra kände att äntligen är det dags! Ungefär. Som om vi kom där och talade om för dem att deras liv var förfelade! Och vissa bara längtade efter det medan andra blev arga och sårade.

Skissboken då. Den införlivades tillsammans med alla andra alster från workshopen i deras moderna museums samlingar. Ett museum som verkade ha stannat någonstans vid surrealismen och underliga collage. En annan dag när jag letar vidare här hoppas jag finna foton av sidorna i boken jag har för mig att jag tog. Men i stort sätt var det så att vi tog det som fanns på plats och ändrade lite på det. Till exempel minns jag någon slags talartribun (gott om sådana i Sovjet) på ena sidan av en flod som rinner genom stan. På den andra sidan fanns en restaurang. Mitt förslag var att placera fasta kikare på tribunen och göra en stor meny utomhus på restaurangen så att man kunde klättra upp på tribunen och kolla i kikaren vad restaurangen hade för dagens. Plus flera likande saker. Antar att det sågs som vanvördigt eftersom denna plats var menad för högtravande tal om femårsplaner o.dyl.

Ja, ja. En del annat hände också på denna workshop. T.ex. kollektivt måleri i jätteformat upphissade på en skylift. Till tonerna av en blåsorkester som spelade militärmarscher. Plus många konstiga missförstånd och språkliga förvecklingar. Som en av deltagarna, en tjej från Lettland tror jag, som kom fram till mig och allvarligt sade: "yesterday i put grandmother in forest". Vi blev också intervjuade i både radio och TV. Vore kul att få se nu 34 år senare. Känns verkligen som en annan värld. Och bodde gjorde vi i stans enda hotell öppet för västerlänningar. Avlyssnade telefoner. Oätlig mat som dessutom bara kunde köpas med västvaluta o.s.v.

En annan bildmakare.

Peter Mitchell.

Bergtagen.

Texten saxad från bloggen Kulturarvet, av Malin Kim:

Vackert belägen på en udde i sjön Sommen i Östergötland ligger herrgården Ribbingshov. Här har det funnits en gård sedan 1200-talet och många förunderliga händelser har utspelat sig på platsen. På 1600-talet, när gården ägdes av landshövding Axel von Schaar, inträffade något som än idag lever kvar i folkligt minne. Landshövdingens lilla dotter Anna Marta försvann nämligen spårlöst och någon annan förklaring kunde man inte finna än att hon blivit bergtagen av trollen.

Anna Marta var Axel von Schaars dotter i första äktenskapet. Hennes mor var friherrinnan Brita Horn. När Anna Marta var två eller tre år tog hennes barnjungfru en solig sommardag med henne till Vassviken nära Ribbingshov. Längst in i viken fanns en strand, där jungfrun satte sig med flickan för att leka. Efter en stund fick Anna Marta syn på några blommor som växte på andra sidan vägen och jungfrun gick iväg för att plocka några åt henne. För att nå blommorna blev hon tvungen att klättra över en gärdesgård och hon förlorade för ett ögonblick flickan ur sikte. När hon återkom var barnet försvunnet. Barnjungfrun genomsökte platsen utan resultat och sprang sedan till herrgården för att berätta om olyckan. Allt folk vid gården sändes ut på skallgång, men av Anna Marta fanns inte minsta spår, vare sig på land eller i sjön. När ryktet spreds anslöt sig sockenborna för att delta i sökandet. De fortsatte i flera dagar, men Anna Marta var försvunnen.

Tiden gick utan att barnet kom till rätta. När ett år hade passerat skulle herrskapet en dag ge sig ut på resa, varför stalldrängen begav sig till Vassviken för att hämta hem hästarna från betet. Plötsligt fick han se den lilla flickan sittandes ensam på en brant berghäll vid vikens östra sida. Med stor möda klättrade han dit och bar sedan flickan hem till Ribbingshov. Där kunde de lyckliga men förbluffade föräldrarna konstatera att hon under det år hon varit borta inte hade vuxit det allra minsta. Dessutom bar hon fortfarande samma kläder, men de var inte nötta eller slitna. Gång på gång frågade de flickan var hon varit och vad som hänt henne, men hon kunde inte svara annat än: ”Gubben! Gubben!” Mer information gick inte att få fram, men föräldrarna var övertygade om att övernaturliga krafter hade varit i görningen. Det enda som kunde förklara omständigheterna, sades det, var att Anna Marta hade varit tillfångatagen av troll.

Anna Marta växte sedan upp på Ribbingshof och vigdes sedermera med sin styvmoders bror, Johan Printzensköld. 1730 dog hon. I riddarhusets genealogier finns antecknat att hon förlovades redan vid fyra års ålder. Kanske var detta ovanliga förfarande ett sätt för föräldrarna att försöka skydda dottern från nya angrepp från trollen — genom att tidigt lova bort henne försökte de med kyrkans band fästa dottern vid en mänsklig brudgum, så att hon skulle vara fredad.