Damien Hirst.

Två filmer som snurrar i den sociala mediavärlden visar DH när han massproducerar målningar av något som liknar blommande fruktträd. Tre eller fyra oblandade färger per bild. Tiotals eller om det är hundratals dukar han duttar färg på. Alla ungefär lika förutom färgvalet. De s.k. hötorgsmålningar som såldes av ambulerande nasare på 50-60-talen i Sverige var långt mer genomarbetade. 

Så vad är det han egentligen gör? Låter sig filmas när han producerar skräp och dessutom med text som uppmanar tittaren att reservera sin målning innan de sålt slut. Filmas antar jag för att bevisa att det verkligen är han som gör dem. Jag kan inte se annat än att han testar gränser. Hans "namn" i konstvärlden har blivit så stort att han kan tillåta sig att göra precis vad som helst så länge det är bevisat att det verkligen är han som gör det. Han har helt enkelt förvandlats till en sedelpress. Det är det som är verket. Han visar oss vad som händer när man nått en viss nivå av internationell berömmelse. Målningarna är så simpla att de lika gärna kunde ha föreställt prislappen på duken. Men då kanske ironin kommit i kapp köparna. För jag betvivlar inte att alla kommer att säljas. Hängas över soffor i miljonärshem i Quatar och USA, de är ju oförargligt dekorativa och kommer i alla tänkbara färger så att de passar över alla tänkbara soffor. Och några kommer säkert att låsas in i förråd som investeringar för framtiden. Konst så långt från konst det går att komma. DH visar oss vad "branding" egentligen betyder i konstvärlden.

Omprogrammering.

I Kina läser jag om att personer med för regimen obekväma åsikter kan försvinna spårlöst för några veckor, för att sedan plötsligt vara tillbaka igen. Det finns visst en slags skolor, eller kanske uppfostringsanstalter är rätt ord, dit man skickar oliktänkande för att lära sig tycka och tänka på "rätt" sätt. Alltså på det sätt regimen bestämt. Jag antar att det inte funkar. Att den uppfostrade egentligen bara under hot lär sig att dölja sina egna tankar för att utåt istället börja uttrycka den officiella linjen. Eller är det så att det verkligen går att styra om en människas tankebanor? Alltså i grunden. Ens tycke ändras ju hela tiden omärkligt, för att efter en viss tid övergå i något som kanske fullständigt tar avstånd från hur man tyckte tidigare. Kan det vara så att kineserna kommit på en metod för att påskynda och styra denna process så mycket att man faktiskt på riktigt ändrar åsikt och inte bara låtsas? Och att detta kan gå att genomföra på bara några veckor?

Modet förändras ständigt. Smaken. Visserligen kanske det i en del fall går i cirkel och kommer tillbaka som månen runt jorden, men i andra kan det vara omöjligt att backa. Ibland styr man detta själv också. Mer eller mindre omedvetet och obegripligt. Första gången jag åt sushi tyckte jag inte om det. Ändå blev det en andra gång och efter den tredje var jag "fast". Min smak hade på kort tid ändrats. Varifrån kommer denna ständiga förändring av mode och smak? Det måste ju finnas något slags grundläggande behov av förändring som inte hänger ihop med t.ex. tekniska framsteg som ju kan vara fallet med en del industridesign.

I stort som smått. - Vi måste ha något nytt nu, vi har redan kört detta för länge! Så lät det när den i SR populära pratshowen "Nordegren & Epstein" skulle läggas ner. Trots stadigt höga lyssnarsiffror... Förändring för förändringens egen skull. Eller om det var nån på SR som behövde profilera sig, vad vet jag? Ibland tänker jag att denna ständiga vilja till förändring måste vara ett av mänsklighetens både mest destruktiva och konstruktiva drag. Destruktiva när det tar sig uttryck som ovan och konstruktiva för t.ex. cancerforskningen.

Men åter till ämnet (tyvärr har jag en förmåga att hitta sidotrådar jag inte kan låta vara) som var i vilken mån vi kan hjärntvättas till att tycka på det ena eller andra sättet. Själv gör jag bilder och sitter i hög grad fast i den bildsyn som var rådande för ca 30 år sedan då jag gick i konstskolor och hade mina första utställningar. Efter detta kommer alla år i plåtslagaryrket med mer eller mindre total frånvaro från konstvärlden. Så när jag nu är tillbaka (sedan 2018) fortsätter jag som en tidsresenär med det jag en gång gjorde. Och att försöka ändra detta går inte. För då skulle jag bara börja härma något jag inte i grunden känner, så det blir till att fortsätta eller helt enkelt lägga ner.

Jag kan inte hjälpa att jag, om jag tar en gallerirunda, faktiskt tänker att hälften av det jag sett är "tomma tunnor skramlar mest", helt enkelt utan innehåll. Så mycket och i en del fall så upplyft av kritik och institutioner. Och då går det ju inte att undvika tanken på att det kanske är precis likadant med det jag tycker är bra. Att konstskolorna jag tillbringade åtta år av min ungdom i egentligen var samma sak som de kinesiska uppfostringsanstalterna? Att skillnaden egentligen bara är att jag underkastade mig frivilligt och under lång tid medan det i det kinesiska fallet handlar om tvång och snabbspolning. Men att resultatet i stort sett är samma! Alltså att genom "hjärntvätt" fås att anamma en "sanning"! Jag hittar inte riktigt något svar på detta och har därför återgått till fotograferandet. På det området är det enklare och den teoretiska delen känns mycket mer förankrad och intressant. Mycket svårare att ifrågasätta. Ingen sankmark liksom.

Allestädes närvarande.

Jag läser och läser. Romaner, biografier, historia. Och överallt finns de. Fotografierna. I huvudroll eller biroll, men som en naturlig del i nästan alla berättelser. Förr eller senare dyker de upp. Så vanliga att ingen längre reflekterar över detta faktum. Så betydelsefulla att de integreras som en naturkraft alla känner och ingen längre förundras över. För min egen del har fascinationen aldrig mattats. Snarare tvärtom faktiskt. Och i och med det analogas återkomst i mitt bildarbete sedan några år, är barndomens lust och förundran över denna magiska (re)presentation av världen tillbaka. Ännu starkare faktiskt. Känslan av att arbeta med det magiska mediet.

Du som läser mycket. Tänk på det i nästa bok. Förr eller senare kommer fotografiet...

Grönskan.

En gång för hundra år sedan, då jag genom en närstående landskapsmålare fick mina första lektioner på det området, fick jag också lära mig något annat. Och det var hans syn på grönska. Den tid som är nu, alltså mitten av juni, utgjorde slutet på hans årliga landskapsperiod. Han började måla landskap utomhus varje vår när knopparna på träden började skifta från brunt till violett. Detta var i jämtlands fjällvärld så på andra håll ser det såklart annorlunda ut. Han tyckte inte det var lönt att försöka åstadkomma något vettigt när de olika gröntonerna började samordna sig till en enda. Och det sker ungefär vid denna tid (nu) på året. Även här i orten trots att det ju i mycket annat är stora skillnader. Där vi var ute och målade landskap fanns inga knallgula forsythior eller ginst, och inga rosablommande fruktträd. Istället rörde det sig om att urskilja nyanser i blåviolett, cyaner och brunrött ovanför trädgränsen, och de gulgröna som började nedanför den. Han lärde mig också hur man använder varmt/kallt för att skapa rum och avstånd. Allt i ett mycket lugnt tempo (ibland lite väl lugnt för mig då). Men det var grundkunskaper i konsten att se och paletten vi använde var densamma som rekommenderades som grundpalett för oljemåleri när jag senare började i målarskola. Den sitter än idag även om jag sedan länge frångått den. Men skulle jag någon gång försöka mig på att måla landskap igen, så skulle jag försöka något ditåt. I den mån färgerna fortfarande finns att få tag i (vet ej riktigt vad jag äger i den vägen eftersom jag ärvde ett litet än i dag ouppackat lager färg efter ovan nämnde landskapsmålare). Det man skulle ha på paletten var i alla fall krapplack, smaragdgrönt, ultramarin, koboltblått, ljus kadmiumrött och kadmiumgult, extra ljus ljusockra, rå terra di sienna, bränd umbra och blandat vitt. Alla andra färger kan blandas från denna palett hette det. Det var det man skulle lära sig. Blanda färg utan att "döda" den. Alltså att blanda med hänsyn till de ingående färgerna. Den som målat med olja vet vad som menas. Blanda två eller tre färger för att söka en speciell nyans. Rör sedan runt ett par gånger för mycket med penseln eller palettkniven, så dör färgen plötsligt. Den liksom tappar sin lyster. Så det var något som övades mycket.

Och efter avslutad målerisession tvättades penslarna på så sätt att de doppades i såpa och gnuggades sedan i handflatan så att oljefärgen "försåpades" och kunde sköljas bort med varmvatten. Funkar utmärkt faktiskt. Men en sak jag ibland tänkt på är hur mycket giftiga metaller man gnuggade in i handflatan på den tiden. Kadmiumfärgerna och kobolt också tror jag, blev ju förbjudna redan på 1980-talet. Jag minns faktiskt upprördheten bland eleverna på målarskolan när de röda och gula ersättningsfärgerna för kadmium plötsligt var det enda som fanns att köpa i skolans materialbutik. De nya färgerna var pigmentsvaga och fanns bara i en variant. Inte i en ljus och en mörk som kadmiumfärgerna. Krapplack försvann också från hyllorna och ersattes av något som kallades kinakridonrött och inte alls hade samma blandningsegenskaper. Borta var den blågrå färg som kunde blandas av smaragdgrönt och krapplack (lite som paynes gray idag, fast med möjlighet att balansera mot grönt eller lila). 

Ja så var det då men nu är det nu. Det som består är färgskiftningarna i naturen om nu ens de gäller längre i den globala uppvärmningens tid. Trädgränserna kryper ju uppåt och nya arter flyttar till odlingszoner de inte tidigare befolkat. Eller om det är zonerna som flyttar. Landskapsmåleri i fjällvärlden under vår och försommar kanske är något annat idag än det var då när jag fick mina första lektioner i friluftsoljemåleri på duk. Men en sak består i alla fall, det kan man se genom fönstret här i orten till och med, och det är att gröntonerna börjar smälta ihop till en enda denna tid på året.

Dagens projekt.

Blev Thielska galleriet och utställningen med Axel Petersson "Döderhultarn". Enligt mig den kanske störste svenske konstnären i sitt "fack", som är snidande av träfigurer. Föreställande sådana. Informativ presentation av utställningen av Sohpie Allgård. Rekommenderas. Pågår ända till 12/10. Om jag skulle önskat något när det gäller denna utställning så hade det varit fler verk + att jag tycker det är för lågt placerade. Vill man se ansiktsuttryck och andra detaljer så får man stå på knä nästan.

Äntligen mulet.

Inte så mycket skrivet här nu då senaste tiden varit massor med uppdragsfotograferingar och därpå följande redigering, retusch och bildleveranser tills fram på småtimmarna. Utställning på Väsby Konsthall slut i söndags. Och samtidigt mina nu i snart åtta år pågående försök att hinna ikapp utvecklingen i konstvärlden, som ju varit nästan grotesk under alla mina år av frånvaro. Men det har jag skrivit om många gånger nu. Det tråkiga kvarstår dock tyvärr och förstärks dessutom för varje steg vidare jag lyckas hasa mig. Dagens konstvärld har mycket små likheter med den jag övargav en gång i tiden. Men, jag har förstås vänner och bekanta som aldrig tvivlat och fortsatt sin konstnärliga verksamhet i med- och motgång under alla år. Och då syns nog den utveckling jag ser knappt alls. Lite som skillnaden mellan att se sig i spegeln varje dag och att kolla vart trettionde år.
Men på andra fronter i kulturlivet tycker jag inte som jag tycker om konsten. Troligen för att det varit betydligt enklare att följa med i de "självklara" disciplinerna som litteratur och musik. Poeter som Yahya Hassan eller Marit Kapla (ja, jag ser henne som poet), musiker som Jolie Holland, Kamasi Washington och många andra som passerat och passerar i lurarna. Författare som Elaf Ali, Sara Stridsberg och även på det området väldigt många andra "nya". Fast kanske en anmärkning där att berättare som faktiskt skapar från noll inte verkar vara så vanligt förekommande idag. Det är väääldigt mycket jag och mig och autofiktion. Ibland på gott och ibland på ont. Och med det var det slut från sanningskomissionen!

Skönt att inte vara ensam.

Om att tappa sugen och bli uppgiven. Här är en till som verkar vilja sortera bort 90% av bruset.

Tartu igen.

Läs detta först. Nu på morgonen under ännu en räd "dödstädande" bland antecknings- och skissböcker, hittade jag ytterligare en anteckningsbok från Tartu. Bläddrade igenom och många både sorgliga och roliga minnen tittade förbi. Detta handlade alltså om en workshop för att spåna idéer om hur staden skulle kunna förskönas utan att det kostade något. 10 dagars förutsättningslöst arbete som skulle utmynna i en vernissage där alla förslag redovisades. Jag och D jobbade tillsammans fram en skissbok där varje blad innehöll ett förslag. Ibland med humoristiska inslag. Boken visades alltså sedan på vernissagen då den hängande i ett snöre på väggen (svagt minne men tror det var så) kunde bläddras i av alla. Vi fattade ju inte ett ord estniska men såg olika reaktioner på den och de diskussioner som följde mellan alla utom oss (som ingen pratade med). Senare kom en person fram till mig för att försöka förklara vad som hänt. Hon sade att det hade blivit lite rabalder och att publiken liksom delats i två läger, (publiken var då stans alla höjdare och officiella funktionärer m.fl.). Hon menade att när man levt hela sitt liv i en totalitär stat, där en stor del av livet är en slags fasader och lögner alla vet om men som ingen talar om, där ett sken av frihet hålls uppe och inte får slås hål på, kan man inte tänka i de banor jag och D kunde. Fritt tänkande som vår lilla skissbok sågs som ett uttryck för, hotade livslögnen och fick många att känna obehag medan andra kände att äntligen är det dags! Ungefär. Som om vi kom där och talade om för dem att deras liv var förfelade! Och vissa bara längtade efter det medan andra blev arga och sårade.

Skissboken då. Den införlivades tillsammans med alla andra alster från workshopen i deras moderna museums samlingar. Ett museum som verkade ha stannat någonstans vid surrealismen och underliga collage. En annan dag när jag letar vidare här hoppas jag finna foton av sidorna i boken jag har för mig att jag tog. Men i stort sätt var det så att vi tog det som fanns på plats och ändrade lite på det. Till exempel minns jag någon slags talartribun (gott om sådana i Sovjet) på ena sidan av en flod som rinner genom stan. På den andra sidan fanns en restaurang. Mitt förslag var att placera fasta kikare på tribunen och göra en stor meny utomhus på restaurangen så att man kunde klättra upp på tribunen och kolla i kikaren vad restaurangen hade för dagens. Plus flera likande saker. Antar att det sågs som vanvördigt eftersom denna plats var menad för högtravande tal om femårsplaner o.dyl.

Ja, ja. En del annat hände också på denna workshop. T.ex. kollektivt måleri i jätteformat upphissade på en skylift. Till tonerna av en blåsorkester som spelade militärmarscher. Plus många konstiga missförstånd och språkliga förvecklingar. Som en av deltagarna, en tjej från Lettland tror jag, som kom fram till mig och allvarligt sade: "yesterday i put grandmother in forest". Vi blev också intervjuade i både radio och TV. Vore kul att få se nu 34 år senare. Känns verkligen som en annan värld. Och bodde gjorde vi i stans enda hotell öppet för västerlänningar. Avlyssnade telefoner. Oätlig mat som dessutom bara kunde köpas med västvaluta o.s.v.

En annan bildmakare.

Peter Mitchell.

Bergtagen.

Texten saxad från bloggen Kulturarvet, av Malin Kim:

Vackert belägen på en udde i sjön Sommen i Östergötland ligger herrgården Ribbingshov. Här har det funnits en gård sedan 1200-talet och många förunderliga händelser har utspelat sig på platsen. På 1600-talet, när gården ägdes av landshövding Axel von Schaar, inträffade något som än idag lever kvar i folkligt minne. Landshövdingens lilla dotter Anna Marta försvann nämligen spårlöst och någon annan förklaring kunde man inte finna än att hon blivit bergtagen av trollen.

Anna Marta var Axel von Schaars dotter i första äktenskapet. Hennes mor var friherrinnan Brita Horn. När Anna Marta var två eller tre år tog hennes barnjungfru en solig sommardag med henne till Vassviken nära Ribbingshov. Längst in i viken fanns en strand, där jungfrun satte sig med flickan för att leka. Efter en stund fick Anna Marta syn på några blommor som växte på andra sidan vägen och jungfrun gick iväg för att plocka några åt henne. För att nå blommorna blev hon tvungen att klättra över en gärdesgård och hon förlorade för ett ögonblick flickan ur sikte. När hon återkom var barnet försvunnet. Barnjungfrun genomsökte platsen utan resultat och sprang sedan till herrgården för att berätta om olyckan. Allt folk vid gården sändes ut på skallgång, men av Anna Marta fanns inte minsta spår, vare sig på land eller i sjön. När ryktet spreds anslöt sig sockenborna för att delta i sökandet. De fortsatte i flera dagar, men Anna Marta var försvunnen.

Tiden gick utan att barnet kom till rätta. När ett år hade passerat skulle herrskapet en dag ge sig ut på resa, varför stalldrängen begav sig till Vassviken för att hämta hem hästarna från betet. Plötsligt fick han se den lilla flickan sittandes ensam på en brant berghäll vid vikens östra sida. Med stor möda klättrade han dit och bar sedan flickan hem till Ribbingshov. Där kunde de lyckliga men förbluffade föräldrarna konstatera att hon under det år hon varit borta inte hade vuxit det allra minsta. Dessutom bar hon fortfarande samma kläder, men de var inte nötta eller slitna. Gång på gång frågade de flickan var hon varit och vad som hänt henne, men hon kunde inte svara annat än: ”Gubben! Gubben!” Mer information gick inte att få fram, men föräldrarna var övertygade om att övernaturliga krafter hade varit i görningen. Det enda som kunde förklara omständigheterna, sades det, var att Anna Marta hade varit tillfångatagen av troll.

Anna Marta växte sedan upp på Ribbingshof och vigdes sedermera med sin styvmoders bror, Johan Printzensköld. 1730 dog hon. I riddarhusets genealogier finns antecknat att hon förlovades redan vid fyra års ålder. Kanske var detta ovanliga förfarande ett sätt för föräldrarna att försöka skydda dottern från nya angrepp från trollen — genom att tidigt lova bort henne försökte de med kyrkans band fästa dottern vid en mänsklig brudgum, så att hon skulle vara fredad.

Magiska bilder.

Alla har väl hört den där 1800-tals historien om indianer som inte vill låta sig fotograferas eftersom de tror att fotot kommer att ta något av dem. Att det fysiska fotografiet på riktigt kommer att äga något av dem. Ha, ha, ha.. okunniga vildar. Men om det finns någon sanning i den historien så är den sanningen bara att de satte ord på det som gäller för oss alla. Fotografiets magiska sida och makt. För den finns. Ett fotografi, främst av en människa, har en magisk kraft inneboende. Enkelt test av detta påstående: tag ett fysiskt fotografi, en papperskopia alltså, av någon du älskar, eller bara känner. Riv sönder det!
Hur kändes det? Ta en teckning av samma person och riv sönder den. Då har du bara rivit sönder en teckning. Alltså ytterligare bekräftelse på att Walter Benjamin var ute och cyklade med sin aurateori (googla om du inte vet). Auran finns i betraktaren, inte i verket. Något jag ofta upplevt, både med fotoböcker och med andra reproduktioner. Så jag skulle nog säga att den teorin (liksom många andra inom konstvetenskapen) var något personligt för honom. Inte allmängiltig sanning.

Avbilden.

Fotografiet är(?) en avbild. Så här skriver Susan Sontag (citat ur "Om fotografi" sid. 163): 

"Ju längre tillbaka vi går i historien desto mindre skarp är, som E.H. Gombrich påpekar, åtskillnaden mellan bilder och verkliga ting. I primitiva samhällen var tinget och dess avbild helt enkelt två olika, det vill säga fysiskt åtskilda, manifestationer av samma kraft eller ande. Därav tron på avbildernas verkningskraft när det gäller att blidka eller få kontroll över mäktiga väsen. Dessa makter, dessa väsen, fanns närvarande i dem.".

Ytterligare en pusselbit i pusslet som till sist, hoppas jag, ska förklara min livslånga fascination av och för detta medium. För min del så lever jag fortfarande i ett primitivt samhälle.

Valborgsmäss.

Vaknar med en bild på näthinnan. Det svartvita skolfotografiet av "småskolan". Walborg hette lärarinnan mina första tre skolår. Småskolan var beteckningen på den ena av de två skolsalarna i byskolan. I småskolan gick första, andra och tredje klass och i storskolan, som den andra salen kallades, gick fjärde, femte och sjätte klass. När jag började skolan var vi två elever i första klass, en i andra och tre i tredje. I storskolan var de något fler tror jag. Fotografiet jag ser, jag har det alltså inte, eller vet i alla fall inte var det i så fall är, blir därmed ett minne av ett minne. Det enda helt tydliga är Walborgs ansikte. Sedan, med för varje ansikte tilltagande oskärpa, jag själv och Olle (min enda klasskamrat) och Lars-Olov som ensam befolkade andra klass. De tre eleverna i tredje klass finns bara som suddiga, blurrade grå töckenfigurer. Jag minns inte riktigt vilka de var. Vem som kan ha hållit i kameran vet jag inte. Möjligen Walborgs man Anders, som var läraren i storskolan. Bägge dessa lärare förstås sedan länge borta. Eller så var det den årliga skolfotograferingen och då troligen med yrkesfotografen i grannbyn.

Fotografier har för mig denna speciella egenskap att isolera och kvarhålla minnen. Fotografiet blir till ett slags mellanled, en dörr till en annars försvunnen värld. Även fast jag inte ens har kvar den fysiska versionen av fotot. Jag minns fotografiet, som i sin tur utgör själva minnet av fotoögonblicket. Jag ser mig själv genom fotografens öga. Jag ser via denna omväg in i Walborgs lite skeptiskt avvaktande blick. Hennes halva leende. Som om hon med ögonen säger till fotografen att skynda sig. Ta bilden snabbt så att vi slipper den här uppstyltade situationen. Och det ögonblick, den bild som finns i min hjärna, är ju faktiskt inte egentligen min, utan fotografens. Jag blir den som ser på mig. Spegelbilden.

En norgehistoria till.

Klockan är 06.30 på ön. Mjölkvit morgon utanför hem nr. 2. Som troligen om några år blir nr. 1. 
Denna morgon kom en historia från forntiden flygande. Min första konstskola där jag närmast fanatiskt jobbade 20 timmar/dygn för att "komma ikapp" (vet inte vad jag skulle komma ikapp). Missade inte en minuts undervisning och jobbade vidare på kvällar och helger (det var internat) för att lära mig ALLT om konstens värld. Det lilla biblioteket med konstböcker skolan hade betades strax av och jag stannade kvar i målerisalen efter dagens övningar för att fortsätta på egen hand. Jag tror att det handlade om att min värld hade vänts totalt upp och ner den dag jag insåg att det faktiskt finns riktiga nu levande människor, som på heltid, som ett jobb, ägnar sig åt konstutövning och att jag skulle kunna bli en av dem. Som uppvuxen i en liten Jämtländsk by hade detta faktum bara något år tidigare gått upp för mig, tack vare min mors nye fiancé, AE, som var landskapsmålare. Han såg mina eviga blyertsteckningar jag hade på väggen och började ta med mig ut och introducera mig i friluftsmåleriets mysterier. Och snart föreslog han försiktigt att något år i en konstskola kunde vara bra för alla oavsett vad man sedan skulle jobba med. Jag hade några års erfarenhet som lagerarbetare (började direkt efter nian), bensinmacksbiträde och sedan byggnadsgrovis och dikesgrävare på lokal schaktfirma. En vinter som skogshuggare hade jag också hunnit med. Att man började jobba heltid vid 15-16-års ålder var inget konstigt i byarna på den tiden, det gjorde de flesta jag kände. Man var ju vuxen då och i generationen före oss hade ingen i byn mer än sex års folkskola innan de blev fria och började jobba. Medan min generation hade fått stå ut i nio år. Så jag blev helt enkelt en respekterad arbetare bland andra äldre som gjort likadant när de på sin tid slutat skolan. Som enda mansperson i hushållet kände jag nog också lite extra ansvar för både att bidra ekonomiskt och för att sköta de traditionellt manliga sysslor som krävdes av hus och gård (har ända sedan dess förknippat allt sådant arbete med olustkänsla och krav, men då var det inte så. Det var ju en självklarhet). Så, helt nöjd med livet var jag. Bara kanske lite eljest vad gällde fritidsintressen, men helt OK då det främsta intresset ändå var fiske. Som jag dessutom ansågs bra på. Och foto. Hade mörkrum i en garderob hemma. Avvikande musiksmak hade jag förstås, men det visste ju ingen.

Så såg världen ut och allt utöver det var science fiction. 

Tills som nämnt AE dök upp och avlöste mig som en god ande från mitt karlakarlande vuxenliv och berättade att det fanns andra sätt att leva också. Och att det även skulle kunna gälla mig. Som då hunnit bli 20 år, gjort lumpen och osäkert påbörjat någon slags ganska planlös rörelse från byn, genom att flytta till regionhuvudstaden i veckorna under ett år och på Komvux läsa in gymnasiekompetens, allmän behörighet, som det hette då. Men utan någon tanke på att fortsätta plugga efter det och definitivt inte på konstskolor som jag ju knappt ens visste fanns. Jag jobbade och sedan ritade och målade jag på fritiden. Och fiskade. Fast det fanns en slags oro för att jag liksom missade något. Tror den hängde ihop med mitt några år tidigare nästan chockartade möte med Carl Kylbergs måleri. Så, när tanken väl var väckt och fått fäste gick det undan. Jag skickade iväg mina teckningar så fort jag tagit reda på vilka vägar som fanns att gå, kom in på några förberedande skolor och valde den som var längst bort och längst söderut och internat. Allt för att verkligen ändra på livet.

Och här börjar norgehistorien. Som sagt var jag löjligt flitig och arbetade mig liksom upp genom den svenska konsthistorien för att såklart (som de flesta i min klass) fastna i modernismen med Karl Isaksson som fixstjärna. Detta beroende på att den huvudsakliga undervisningsformen var modellmåleri. Så där var jag när vi skulle göra en studieresa till Stockholm för att gå på utställningen "IBID II" som skulle spegla samtidens toppskikt av konstnärer. Lät det som. Plus att vi skulle se Lars Noréns nya pjäs "Natten är dagens mor" på dramaten. Och gå ut på någon bar på kvällen. LN-pjäsen förstörde det hela den första kvällen. Efter denna ångestskräckupplevelse ville alla bara gå och lägga sig och försöka glömma. Så något barliv blev det inte. Dagen därpå skulle vi till IBID II. Tror det var på Münchenbryggeriet. Och där fick man beskåda vinnarna av allsvenskan i konst. Inte så mycket som sade mig något egentligen. Jag var ju inte klar att ta in detta än. Kvar i färg- och formproblem som jag var. Men en sak var det i alla fall som störde. Norrmannen Bård Breivik deltog med en skulptur eller vad man nu skulle kalla det. Objekt kanske. En slipad och svartmålad bräda/stock som låg på golvet. Som en atomubåt. Olycksbådande och helt omöjlig att ta in eller relatera till på något sätt. För mig alltså. Först fattade jag inte ens att den var en del av utställningen. Hade den legat utanför så hade jag trott att det var något man hade för att förtöja båtar eller så. Den var helt enkelt inte möjlig att ta in. Jag försökte med som jag lärt mig, att byta ut vad mot hur. Alltså att inte tänka "vad" är det där? Utan istället "hur" är det där? Brukar funka då det mesta i denna värld äger någon form av uttryck, men i detta fall gick det inte. Det var som om den där brädan låg och stirrade avvisande och hotfullt på mig. Gå härifrån! Liksom. Och just i detta, insåg jag åratal senare, låg ju det hela. Jag kommer idag inte ihåg ett enda dugg av de andra  utställarna.  Bara just BB:s grejor. Så han kom åt mig, utan att jag fattade det då. Och det var hela historien. Sådan kan konsten också vara. Något som talar till det omedvetna och kommer ikapp långt senare. Och det kan vara på individnivå. Andras upplevelse är deras, denna var min.

Memory wound.

Jonas Dahlbergs monument över offren för massakern på Utøya (googla om du inte vet) dyker fortfarande upp i tankarna då och då. Nu har det väl snart gått tio år sedan förslaget, som aldrig genomfördes, först presenterades. I natt väcktes jag av något och kom på mig själv med att tänka på eller drömma om detta ingrepp i naturen igen. Det blev liksom en chock då när förslaget visades. Det gjorde så starkt intryck. Genialt! Om Picasso hade gjort en uppföljare till Guernica, speglande staden efter att bombplanen lämnat, så borde den ha förmedlat vad Memory wound gjorde.

Som sagt blev förslaget aldrig verklighet. Protester från boende i närheten som ville ha en möjlighet att så småningom lägga katastrofen bakom sig. Då tyckte jag det var synd att detta aldrig blev förverkligat. Ett klockrent exempel på konst som ingen kan undgå att beröras av. Inga ord kan uttrycka det så starkt. Inget annat sätt att förmedla känslan så tydligt skulle finnas. Konstens Auschwitz.

Men nu har jag ändrat mig. Fattar varför det inte kunde genomföras då ju bara minnet av skissförslaget kan väcka mig om natten flera år senare. Det skulle helt enkelt bli för ont. Som ett monument över den Breivik alla vill radera ur sina minnen. Det skulle ha blivit som att tiden stod stilla där och ingen, inte ens de anhöriga till offren tilläts komma vidare. Ett för alltid öppet sår.

Så är det ju faktiskt med offentlig konst. Är det för bra så blir det dåligt. Lite samma som med arkitektur. Man blir "påprackad" den. Har man sin vardag i närheten så går det ju inte att undvika påverkan. Istället för att uppsöka verket blir man uppsökt eller som i detta fall, hemsökt av det.
Men faktum kvarstår. Det skulle ha blivit stor konst med ett direkt tilltal till precis alla. Inga förkunskaper, teorier eller förklarande texter hade behövts. Konst som ett språk utan ord.

Bottenkänning.

Och omstart. Jag befinner mig nu i det vegeterande stadium som förhoppningsvis ska följas av lite handlingskraft. Jag samlar in sådant jag av någon anledning samlar in. Förhoppningen är att någon gång i den närmaste framtiden förstå varför. Det viktiga är att verkligen, verkligen följa det allra minsta motståndets lag. Ungefär som att välja om jag ska gå till vänster eller till höger om den där stolpen på T-baneperrongen. Det är ett val. Men det gäller att försöka att inte välja aktivt. Utan bara göra och sedan notera hur det blev. Lite svårt ibland men för mig enda sättet att vara ärlig. Det enda jag är ganska säker på just nu är att det närmaste året inte kommer att handla om måleri. Tror jag iaf :-) så jag vegeterar och samlar saker och tankar. Ett par mobilbilder från ateljén idag nedan.

Men. I morgon och till helgen har jag fotouppdrag, vilket är den exakta motsatsen till det ovanstående! Och samtidigt det som skapar de ekonomiska förutsättningarna.

Ranica MIR.

Cyanotyp m.fl. tekniker.

Äntligen en smidig och effektiv uppställning för UV-ljus, nu när solen håller sig undan. Sönderskruvad pall, UV-lampa, kontaktkopieringsram och silverskynke att lägga över vid exponeringen. Funkar bättre än något jag tidigare testat!
Kontaktkopieringsramen har precis rätt storlek för negativ 8x10" så det går att kopiera rakt av utan någon scanning eller inblandning av dator överhuvudtaget.
Bara skaffa valfritt (syrafritt) papper i storlek 20x25cm.
De tre provtrycken är toningar i svart och grönt the. Den längst ner ingen toning alls.
Enklast att få dem platta är klistra upp på väggen med fönsterremsor. Som faktiskt fortfarande finns att köpa i "bättre" järnaffärer :-).

Byte av uttrycksmedel.

Nu har penslar och färger gjort sitt för denna mörkersäsong. Nu plockar jag ner allt jag ska ha med på utställning i Väsby konsthall i april-maj. Ställer undan. Ska spackla igen spikhål i väggen och sedan sätta upp ett grått draperi att nåla foton på.

Jag har varit ute med Steponaitis-skapelsen idag. Med vårlukt och Arvo Pärt. Kände att det är där det ständigt uppdämda behovet finns just nu. Senare kommer det att bli hålkamera och cyanotyper också. Det är vad jag vill nu och att inte lyssna och följa upp har jag lärt mig är fel väg att gå om jag vill åstadkomma något som kan vara av värde.

En annan sak. Jag bestämde när jag började skriva här för snart tio år sedan att jag inte skulle skriva om utställningar e.dyl., som någon jag känner har. Men nu får det nog iaf bli ett undantag då mångårige kumpanen i många sammanhang, Esse Li Esselius nu ställer ut på Steinsland-Berliner. Jag länkar till recension i Kunstkritikk. Gå och se den som kan!

Från ett pågående projekt.