Sekterna vi valt.

Något ska man ju tro på. Konsten? Ja nu när jag blivit gammal och förhoppningsvis lite mindre ovis, har jag till sist insett att det nog i hög grad var sökandet efter en gemenskap att passa in i som en gång gjorde konstskolan till det mest attraktiva valet. Jag kanske bara kunde ha blivit sjundedags-adventist i stället? Och fortsatt med vad det nu var jag jobbade med på dagsrna då. Alltså apropå gemenskap. Fast det livet hade nog blivit rätt tråkigt. Nä, det var inventeringen av mina egna styrkor och framför allt svagheter som blev avgörande då jag satsade på att ta ut maximalt studielån i maximalt många år. Jag var bra på bild. Eller teckning som skolämnet hette då i grundskolan. Högsta betyg i alla år räddade upp medelbetyget till någonstans i mitten. Sen tog det ju några år innan jag fattade att det kanske skulle gå att göra sig ett liv på det där teckningsbetyget. Och det var en uppenbarelse som också öppnade för acceptetandet av allt vad som kunde inrymmas i konstens värld. Gapande okritisk inför oraklen. Alltid fel på en själv om man inte fattade. Anammade. 

På den punkten är konstvärlden faktiskt riktigt lik en religion. Även om internkritiken finns på ett annat sätt än inom t.ex. en frikyrka. En frikyrka eller en sekt, består av förkunnare och utövare/troende. I konstvärlden finns förutom konstnärer och publik (och alla andra inblandade på ekonomisk nivå) en kategori till, nämligen konstvetarna, som med ena foten i konsten och den andra i verkligheten har en roll kyrkorna saknar en motsvarighet till. En och annan konstvetare blir även kritiker vilket ju också är ett steg ut, även om kanske ekonomin kan spela in tydligare i den rollen också. Den ständigt närvarande och styrande. 

Mycket av den konst som produceras idag är också tacksam att applicera lite vilka som helst tankar på. Är man filosof eller psykolog så kan kan det funka att ha valfritt konstverk som klädkrok att hänga upp sina teorier på. Som ibland till och med kan få bekräftelse och bifall från konstnären själv som inte riktigt visste att hen tänkte i de banorna. 

Och nu ska jag avslöja att jag testat detta i akademisk miljö. En universitetskurs i konstvetenskap där en uppsatsuppgift handlade om att välja ett konstverk från modernistisk epok och skriva x antal tecken om det. Alltså göra en egen analys. Jag hade skjutit upp detta, nästan glömt det och var just då ganska trött och hade egentligen inte tid, men jag skrev ändå en rätt lång betraktelse där jag (liksom i inläggen i denna blogg) skrev lite vad jag just då i stunden kom på, kryddat med några konstlingo-ord, exempel och hänvisningar till annan konst jag för tillfället råkade minnas osv. Skickade in det i sista stund.
Men jag kunde egentligen ha skrivit ungefär vad som helst insåg jag sen. Jag fick nämligen högsta betyg för den insatsen. Jag som trodde jag skulle bli underkänd och inte brydde mig om det eftersom jag endast läser för att skaffa mig mer kunskaper och insikter, inte för att ta några betyg eller så. Så det blev en till spik i tvivelskistan om vad jag ägnat så stor del av mitt liv åt. Och hur långt jag kommit från det där blyertstecknandet jag i början trodde var konst. Känns som jag vid någon tidpunkt gick totalt vilse och borde ha hoppat av tåget. 

Men jag vet inte. Det kanske var det jag gjorde den där dagen då jag bestämde mig för att lägga om kurs till fotograf. Yrkesfotograf, inte konstnär med en kamera. Jag har i alla fall ett tydligt minne av vad det var som blev droppen. Det var när senaste numret av facktidsskriften "Konstnären" låg i brevlådan och jag läste den från början till slut. Det numret var ett enda långdraget gnäll om hur styvmoderligt konstnärer behandlas av samhället. Och jag kände att nu vill jag inte vara med i det här snyftgänget längre. Jag vill försörja mig själv och ha kul. Vara optimistisk. Och samma dag sade jag upp mitt medlemskap i KRO och ansökte om att få gå med i SFF istället. Och det fick jag. "Fotografisk tidskrift" i stället i brevlådan. Och på den vägen är det. Fortfarande nu över 30 år senare. 

Men då var det rollen som svensk konstnär av normalgraden jag ville bort från. Inte konsten som sådan. Det är värre nu när tvivlen gått djupare. Men skam den som ger sig. Jag kan ju tydligen inte släppa detta ämne, det ser den som läst fler inlägg i denna blogg, så något är det förstås. Bara så svårt att dra gränser. Veta vad man själv ser och varför. Omvärldens påverkan är mycket större än man ens kan föreställa sig. Jag tror att Marcel Duchamp och flera efter honom ägnade sig just åt att söka gränserna men bara upptäckte att de går att tänja utan slut. Att pengarna styr till 100% och att vissa saker inte kan ifrågasättas eftersom det helt enkelt handlar om tro. Den som tror slutar ju inte göra det på grund av någon slags logik, för då är det inte tro det handlar om. Och på det sättet tycker jag konstvärlden påminner ganska mycket om en religion. Själv är jag numer tyvärr agnostiker. Allt var enklare förr.

Ett steg i rätt riktning.

Har jag just tagit med raderandet av websiten ingemaredfalk.info. Känner att den inte längre behövs då jag inte riktigt kan identifiera mig som konstnär längre. För mycket tvivel och mycket svårare att komma igen, rent mentalt, än jag trodde 2018 då jag tackade ja till ateljén jag nu har. Jag trodde väl att det bara skulle vara att köra på som om 25 års frånvaro från konstvärlden inte skulle betyda något. Men så var det sannerligen inte (vilket jag ju kommenterat en hel massa gånger här i bloggen).

I stället nu framåt med nya uttrycksmedel och på det sätt jag känner är ärligt och tillräckligt för mig själv. Bättre nattsömn liksom. Visserligen har det blivit några galleriutställningar med måleri, den senaste nu i våras, sedan "återkomsten" men alltmer känner jag mig hemma på biblioteket än i galleriet. Det är också att galleripubliken numer verkar mycket mer ha karaktären av slutet sällskap än på 80-90-talen då jag ställde ut och gick på utställningar. Tycker humorn och det lättsamma liksom försvunnit. Allt är så allvarligt och det är så mycket ordbajseri. Kvasifilosofiskt mummel. Epigonintellektualism. Jag känner ju många konstnärer och vet att den intellektuella nivån inte är högre än genomsnittet i befolkningen, men att det tydligen blivit viktigt att försöka framstå som något slags högre kast. Känns lite desperat. Som att verken inte räcker till att tala för sig själva. Och i en del fall är det väl just det. I andra bara ett sätt att inte sticka ut.

Så vad göra? Jo stanna i ateljén men med lite andra mål. Det blir säkert en och annan utställning även i framtiden men kanske inte i gallerisammanhang. Mer publika platser. En nyare företeelse gillar jag i alla fall, och det är de "skyltfönstergallerier" som dykt upp lite här och var. Ett sätt att öppna upp hemliga klubben för förbipasserande som inte skulle våga gå in i det sakrala galleriet annars. Så ljuspunkter finns. Men måleriet får vara för mig. Fototekniker helt tillräckligt för att uppta all ateljétid jag har och mer än så.

Nepogänget.

Om man inte visste hur kapitalism fungerar skulle man nog undra hur en del personer med verkligt hög svansföring i kultursektorn kan komma undan med så billiga trix som omaskerad opportunism blandad med självömkan och toppad med "rätt" efternamn. Efternamsparasiter genomskådas inte när de drar tittarsiffror och säljer upplagor. Medvetet ibland, men även omedvetet då medieutrymmet är begränsat precis som allmänhetens ork när det gäller att ta till sig nya okända namn och förmågor. Utrymmet fylls helt enkelt av de som tycker sig ha rätt till det och har medfödda nycklar till dörrarna. På bekostnad av många verkliga talanger som varken har namn eller kontakter. Eller ens en susning om hur man tar sig fram. Men så ser det ut på den svenska kulturkändishimlen. Bara att försöka inte bry sig så mycket. Den här avarten av mediokra eller rent av talanglösa nepobebisar har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Tack och lov vid sidan av verkliga nyskapare också. Så det som stör mig mest är egentligen inte själva personerna, om än i en del fall rent komiskt självöverskattande, utan mer utrymmet i offentligheten som ges och som mycket bättre skulle behövas för de som inte har något släktnamn att luta sig mot. Men som sagt, vi vet ju hur kapitalism fungerar. Stina Svensson eller Moffat Muhammed säljer inga lösnummer. Åtminstone inte av rätt anledning. Underligt nog finns det ett undantag här och det är bildkonstvärlden. Många gånger har jag beskärmat mig över utvecklingen på det området också men det är ju en helt annan historia och just när det gäller kändisnepotism är faktiskt konstvärlden märkligt opåverkbar. Det funkar helt enkelt inte att ta sig fram i kraft av en känd förälder eller förfader. Och inte heller att utnyttja sitt eget kända namn från något annat område. Vi har skådespelare, författare och musiker som också ägnar sig åt bildkonst men på det området blir bedömda och har framgång efter verklig förtjänst. Ett lite svårbegripligt förhållande faktiskt. Konstvärlden vill liksom ha sina egna blajproducenter och stänger dörrarna när kändisarna knackar på. Och i de faĺl jag känner till, faktiskt med rätta också. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske att konstvärlden är mer sluten och opublik. Men nu blir det frukostuppehåll i tankarna.

Tillbaka. Ja det ovanstående förstås en reaktion på morgonens kulturnyhetsflöde. Men nu över till något helt annat. Om två veckor kommer ateljéföreningen jag är med i att ha öppet hus. Då ska min senaste period som konstmålare definitivt avvecklas har jag tänkt. Förutom lagret av osålda målningar som varit på diverse utställningar de senaste åren (se CV), också kvarvarande oljefärger och ett fältstaffli som jag använde i min avlägsna ungdom under lektioner i landskapsmåleri med min sedan 100 år avlidne förste lärare. Allt säljes nära på gratis, för nu vill jag bara ha plats. Tom plats.

Fortsatt bildflöde från mig blir i form av fotografisk bild i olka tekniker och möjligen teckning och ett eller annat collage/assemblage. Alltid positivt att byta teknik och gräva ner sig under något annat täcke. Omväxling = inspiration och nya idéer!

Snart oktobers tur.

Jag kan se oktober skymta längst bort vid horisonten. Som en övertaggad fotbollsspelare som ska bytas in med tre minuter kvar. Katterna har flyttat in. Ingen sover ute längre. Undrar om de reagerar på ljuset också, som fåglarna gör? För det är fortfarande ganska varma nätter. En ny mentalitet kommer denna tid på året. Den tunnare. Tillbakadragna. De blommor som fortsätter blomma är de lite blekare. Många skära/ljust lila. Små. Föredras av mig framför de större och färgstarkare. De röster som inte skriker, de personer som inte dominerar sina rum, har alltid tilltalat mig mer. De författare som kan uttrycka sig precist utan fler ord än de som krävs. Gunnar Björling är mästaren, visserligen poet men ändå. Miles Davis före Dizzy Gillespie. Thelonius Monk före Oscar Peterson. Den äldre eddan. Gunnar Smoliansky. Sune Jonson. Alla de som uttrycker sig enkelt och precist. Utan onödiga utsmyckningar. Utan överlast. Våren och hösten är faktiskt bättre på detta än de andra två övertydliga årstiderna, även om hösten under en kort period kan vara rätt skrikig. November den tystaste av alla. Då kan det bli för mycket bleke till och med för mig. Lyssna på Rune Gustavssons gitarrkomp (obligater) när Arne Domnerus spelar "Trädgårdsinteriör" (på albumet "Dialog"). Där är det! Ett utsmyckande, men inte mer än nödvändigt spel. Som en återhållsam spindel (jag gillar spindlar om de inte är överdrivet stora). Monica Zetterlunds röstkonst och även, åtminstone ibland, Veronica Maggios. Det där jag vill åt. Kärnan i alla konstarter. Den rena uttrycksfullheten som inte kräver några förklaringar. Alla överdrifter är liksom alla förenklingar av ondo. Ry Cooders "Maria Elena" med Flaco Jiménez på dragspel är ett exempel på motsatsen. Till både överdrifter och förenklingar. FJ:s min när den unge RC klarat av det svåra långa introt! Som en pappas stolthet. Men nu dags att ta bort katterna och masa sig upp från soffan. Ny dag. Nya möjligheter!

Digitalkompakt.

Jag får skäll av avkomman för att senare års vardagsdokumenterande blivit sämre. Tappat i kvalitet både tekniskt och innovativt. Som att engagemanget i detta privata livsuppdrag sjunkit. Runt 120 album med vardagsliv klär arbetsrummets väggar. Bilder som visar typ vad vi hade i kylskåpet för 14 år sedan osv. Helt oviktat. Alla dagar betyder lika mycket. Ytterligare album som bara rör mig, innan familjebildning, finns undanstuvade på andra platser i huset. Det händer att jag tänker att något slags beslut om denna bildsamling snart måste tas.

Det där med att kvaliteten blivit sämre stämmer. Det beror på två saker. När detta familjefotoprojekt startade för många år sedan var det kompakta småbildskameror som gällde. Sådana som gick att stoppa i fickan. En kort period innan digitaliseringen blev det sedan APS-kameror (minns Canons små juveler) som var filmtillverkarnas sista desperata motdrag innan de dog. Och sedan blev det ju digitalkompakternas värld för runt 25 år sedan. Och då lades industrin om helt och plötsligt fanns dessa små fickkameror i alla tillverkares sortiment och alla hade någon variant av "entusiastkamera" med manuella inställningar och råformat. Så då blev det en evig parad av sådana kameror med den senaste ständigt i fickan ända tills mobilen med kamera kom och började slåss om marknadsandelar. Och så småningom dog även digitalkompakterna ut. Nu tillverkas inte längre några nya för stillbildsfotografer. Det finns bara två-tre modeller på marknaden och dessa vänder sig direkt till narcissistarmén av vloggare. Och överprissättningen är närmast komisk.

Jag har aldrig riktigt lärt mig att använda mobilkamran. Gränssnittet och hanteringen liknar mest något som åstadkommits av svårt störda industridesigners. En 30-årig utveckling av gränssnittsdesign på digitalkompakter slängd över bord i ett enda kast. Hela den långsamma migrationen tillbaka mot anpassning till människan istället för tvärtom är borta. De senare digitalkompakterna hade i många fall återgått till fysiska knappar och reglage för sådant som i början var menybaserat och därmed återkommit till den punkt där de analoga kompakterna befann sig strax innan utrotningen. Sedan är det såklart bildkvalitet också. Den minimala sensorn i mobilkameran klarar ofta inte att göra en bild med bara ljusets hjälp. Datorgissning krävs för att få till något som hjälpligt kan representera det sedda.

Så därför har mina bilder blivit sämre. Jag har helt enkelt inte längre någon kompaktkamera som passar för denna typ av oplanerad vardagsfotografering. Och småbildsfilm är inget alternativ för mig idag. Jag använder digitala klumpiga systemkameror i jobbet och analoga mellan- och storformatskameror till mina egna projekt. Och då återstår dessvärre mobilen till vardagsbilderna, med känt resultat. 

Men nu måste det bli ändring på detta. Spanar efter en bra digitalkompakt på andrahandsmarknaden. Svårt. Elektronik åldras aldrig väl. Går sällan att reparera eller renovera som mekaniska analoga kameror. Det är som det är med livslängden helt enkelt. Men jag letar. Måste försöka få tillbaka någon känsla i vardagsbilderna och det kommer inte att hända med någon mobilkamera. Det har jag förstått.

PS 30/9. Valet föll till sist på Nikon P7100. 15 år gammal, men jag hade turen att hitta ett ex som funkar. Ungefär det jag ville ha. Helt i metall och med de flesta reglage i form av knappar. Faktiskt inget menybläddrande alls i vardagssituationer. Bildkvalitet ungefär som småbildsfilm och med den äldre sensorn (CCD) som ger en lite mer "filmisk" bild. Så den får det bli nu under överskådlig tid.

Dimslöjor.

Ligger över åkrarna på ön denna morgon. Sommaren börjar packa. I dag körning tillbaka till orten, där sommaren redan för tre veckor sedan gett upp. Både sol och fullmåne syns på himlen den här morgonen. Gladan patrullerar.

Det konstiga konstproblemet stör nattsömnen. Att något man satsat så många år och så mycket ansträngning på att både utöva och konsumera plötsligt ofrivilligt börjar ifrågasättas av det undermedvetna, samma undermedvetna som är sanningssägaren i min egen utövning. Att plötsligt tycka sig se att kejsaren är naken i så många fall och avseenden och känna sig påkommen och häpen över detta. Att jag inte har sett, insett detta förr. Jag vet inte riktigt när det började men tror det var när jag läste de så desperat krystade motivationerna till Bogdan Szybers underkännande (orkar inte ta det igen, googla). Det var nog då jag började rannsaka mig själv och allt jag trott på i konstvärlden. Och till sist löste det hela genom att helt enkelt försöka strunta i hela denna värld och återgå till att vara industrifotograf. Bara skaka av det. Men det var inte så enkelt. Det finns ju ändå så mycket kvar som jag uppskattar och tror på. Så nu kommer det nya lösningsförsöket bli att skriva en egen förenklad konsthistoria. Bara för mig själv, för att reda ut begreppen. Och bara i väldigt stora drag, men med tyngdpunkt på vad som händer när löskonsten kommer och blir handelsvara. Och var det spåret leder. Var det s.a.s. som jag ser det, gick åt pipsvängen.

Kunstkritikk igen.

Victoria Durnak skriver i dagens KK om textens allt större betydelse för att avkoda annars ganska obegriplig konst. Litteraturens intåg i konstvärlden som hon kallar det. Hon exemplifierar med en rad utställningar på senare år, vilket väl varje något så när regelbunden utställningsbesökare nog skulle kunna komplettera med lika många till. I varierande behov av texter, i värsta fall även texterna svårbegripligt sammansatta av konstens senaste floskler och modeord (min kommentar). 

VD skjuter dock in sig på rummet, galleriet, som en olämplig plats för textpresentation, snarare än själva behovet av förklarande texter. Det hade jag inte tänkt på, men såklart är det så. Texter presenterade på en vägg, eller i form av en broschyr man ska bära med sig och läsa i genom utställningen får nog inte mer än förströdd uppmärksamhet. Och i värsta fall ingen alls.

Så här kommer frågan alltså upp igen. Är ordet konst allomfattande och helt gränslöst? Skulle inte vissa verk, konstnärer, bättre komma till sin rätt i bokform, eller rent av som serier? Om texten är lika viktig som bilden men inte ingår i den, vad har man då? I sämsta fall ett fenomen (konst?) som bara definieras av kontexten. Kanske lite uttjatat men ändå, frågan kommer ju ständigt tillbaka. På samma tåg som "artist statements" och andra talade tillställningar kring en utställning. Att konstnären ska kunna försvara eller förklara sina verk med ord. På en scen, inför publik. Det är svårt att komma ifrån tanken om tillfälligt spektakel som är borta i samma stund som mikrofonen stängs av och som bara kanske kommer att minnas av någon som var där. Vilket oftast bara är de redan frälsta. Och konstnärens kompisar.

Så om man ska vara okritisk till konsten som inte klarar att vara bildkonst utan texthjälp måste väl någon annan form än utställning vara lösningen. Fanzine, tidning, bok, seriealbum. Något man i lugn och ro kan läsa i och titta på hemma i soffan. Lite som fotoboken. Och är verket för stort och fysiskt för att detta skulle vara möjligt kanske det (hemska tanke) faktiskt inte är så bra. Om utan förklarande text inget annat intryck än ett frågetecken blir resultatet för betraktaren alltså. Och med betraktaren menar jag inte "konsthataren" som förkastar allt som inte går att ta till sig vid första ögonkastet, utan den neutralt intresserade, som vill veta och känna, inte bara avfärda. Men inte heller okritiskt acceptera pga namn eller kontext. Nu är ju just den ståndpunkten närmast omöjlig för de som lever i och av konstvärlden eftersom det kan vara farligt ekonomiskt och dessutom personligt och karriärmässigt att sticka ut hakan med en annan åsikt än den allmänna inom kollektivet. Men, en och annan kritiker som törs finns ju faktiskt. Åsså jag då :-)

För min egen del tänker jag att en del av sådant jag kan avfärda som allt för långsökt mumbojumbo kanske hade fått någon mening i t.ex. bokform istället för på en utställning. Att om konstnären vågat ta steget fullt ut och definierat sig som författare och illustratör av egna texter så kanske det hade funkat bättre på sådana som mig och därmed fått mer spridning. Större publik. Vilket ju också skulle kunna vara ett steg i rätt riktning i den ständiga pengafrågan för konstnärer. I stället för att försöka kränga en gul burk för hundratusen på en utställning ingen utanför "klubben" besöker, berätta historien om detta, tankegångarna, i en billig bok med distributionskanaler som ett månadsmagasin eller en veckotidning. I alla fall jag skulle bli samlare direkt och läsa allt och se på bilderna och ta till mig de många tankarna och perspektiven. Men det är klart, det skulle ju få konsekvenser för gallerierna som skulle behöva visa konst som inte behöver textstöd eller "statements". Och för övrigt är väl denna vision bara min egen fantasi om en bätte värld. Hej svejs!

Serier och barnböcker.

Jag klarar inte att läsa serieböcker. Alltså för vuxna. Funkar inte trots massor av försök. Barnböcker som ju också kombinerar bild och text, har jag däremot inga problem alls med. Tvärtom. Och i en del fall tycker jag de funkar som vuxenböcker också. "Hattstugan" av Sven Nordqvist funkar utmärkt som vuxenbok. Så utmärkt så att den är rekommenderad läsning för alla dysterkvistar i övre medelåldern. Jan Löövs böcker tillhör också de som håller långt upp i åldrarna. Men serieböcker för vuxna, till exempel Lena Ackebo, Liv Strömkvist eller Mats Jonsson klarar jag inte riktigt av. Det blir som fragmenterade noveller och jag tittar antingen (kanske för kritiskt) på bilderna eller stör mig på texten. Den konstformen är helt enkelt inget jag riktigt kan ta in. Undantaget möjligen Martin Kellerman. Men då eftersom hans figurer får mig att skratta.

Tintin, Georges Remìs hjälte finns någonstans mellan vuxen- och barnläsekrets. De är spännande även för mig. Och lite märkligt eftersom jag läste många serietidningar som barn, men aldrig Tintin. Först som vuxen fick jag av en händelse en bunt Tintin-album i knät. Som barn var det främst Kalle Anka, Åsa-Nisse, 91:an, Blondie och senare Fantomen och div andra av de lite mänskligare hjältarna. Modesty Blaise till exempel. Superhjältarna, alla de där som slutade på "mannen", stål, spindel, bat och allt vad det var och som också hade konstiga dräkter var aldrig något för mig. Undantaget Fantomen då. Men han hade inga superkrafter, bara vanliga krafter och en underlig blå overall som slutade, eller började på huvudet i en mussepigglik tyglugg.

Men den lite elake Kalle Anka, med sina tre brorsöner var helt dominerande i serievärlden för mig. En ofta ganska otursförföljd och misslyckad anka som inte drog sig för att stjäla pengar ur sina lyckade och överlägset smarta brorsöners spargrisar. Med en kusin som hade en övernaturlig tur i allt han företog sig och en äldre farbror som dagligen badade i pengar i sitt enorma kassavalv. Och en mer avlägsen släkting som kunde uppfinna nästan vilka maskiner som helst. Och Kajsa Anka, den snygga damen Kalle och turkusinen ständigt tävlade om. Tillsammans med den halvgalne kusinen Knase och den äldre Farmor Anka utgjorde de ett komplett figurgalleri där allt kunde hända. Det var den mest underhållande och varje vecka efterlängtade serietidningen för mig. 

Nummer två var Åsa-Nisse. Åsa-Nisse, lika oberäknelig som Kalle men betydligt snällare och i en miljö som gick att identifiera sig med. Hans företag och infall samt tidningens figurgalleri kunde ha varit hämtat från min barndoms hemby. Och själva idén att göra en serietidning för barn av det som ursprungligen var filmer med två pensionärspar som huvudpersoner tycker jag än idag är smått genial. Åsa-Nisse och Eulalia. Klabbarparn och Kristin. Vänner och konkurrenter på samma gång. Och den slymige lanthandlaren Sjökvist.

Nummer tre var nog 91:an. En serie som handlade om värnpliktiga soldater och deras liv och äventyr. Den serien kan väl knappast finnas kvar då allt i den världen är så totalt annorlunda idag. I en tid då alla pojkar/män var värnpliktiga och gjorde "lumpen" i 18-års åldern var det däremot ett av de största och självklaraste milstolparna i livet (för män). Något precis alla hade som gemensam erfarenhet och inte ovanligt samtalsämne, och därför absolut begripligt att göra en serietidning om. Och i detta fall kom serien först och filmerna sen. Intressant analogi med Kalle Anka är den sköna Elvira, som har ungefär samma roll som Kajsa Anka. I 91:an är/var rivalerna 91:an själv och den elake halvkompisen 87:an.

Nu vet inte jag hur det ser ut för dessa serietidningar i dagens läge, men Kalle Anka har jag i alla fall sett i affärernas tidningsställ. Men jag undrar om den humor som fanns och var allmän bland barn under mina serieläsningsår ens skulle funka på samma åldersgrupp idag? Men kanske är det främst vuxnas humor som förändras. Barnböcker vet jag ju från min egen och sedan mina barns bokläsande har fungerat bra över generationsgränserna. Möjligen är det så att barnhumorn hänger ihop med lekförmågan? Den försvinner ju runt 12 års åldern. Som ju också motsvarar serieläsningens övergång från Kalle Anka och Åsa-Nisse till Fantomen o.dyl.
Nog funderat för denna söndagsmorgon. Kaffet är slut så dags för tandborstning.

Modellmåleri i början.

Carl Isaksson hette guden. Andra och tredje året av mina åtta konstskoleår ägnades till stor del åt modellmåleri och kroki (det första året var introduktion i olika tekniker (teckning/måleri, grafik, skulptur och foto)). Det var den sortens skolor. Ögat-handen-papperet. Öva, öva, öva, mot ett känt mål. Jag vet inte hur utbildningen bedrivs på de förberedande konstskolorna idag, men har svårt att tro att de här övningsämnena inte finns kvar. I slutet av det andra året, innan jag flyttade och började nästa förberedande (som kallades eftergymnasial) lyckades en lärare få mig att "komma loss" (hörde att han sa just så till en gästlärare vi skulle ha) och sluta producera Isaksson-kopior. Minns att jag blev glad och tog ut svängarna ännu mer. För att sedan bli nedplockad igen när jag började på den eftergymnasiala i huvudstaden. För det var mer som ett träningsläger. Modellmåleri på förmiddagen. Kroki på eftermiddagen. Skolan började på morgnarna enligt ett schema baserat på solens uppgång. Så att modellen skulle ha ungefär samma ljus varje förmiddag. Bara att börja om och kötta. Ibland orkade jag inte med eftermiddagarnas kroki utan smet på lunchen för att istället sätta mig på ett fik och teckna av besökarna vid borden. På den skolan fanns ingen lärare som försökte få en att komma loss, tvärtom, bara grunder och omtag. Skalövningar kanske det skulle motsvara på en musikutbildning. Och så tror/vet jag att de flesta högskoleförberedande skolorna bedrev sin utbildning då i alla fall.

Men sedan, vid nästa steg, in på någon konstnärlig högskola, skedde något anmärkningsvärt med många. De flesta. Plötsligt åkte axlarna ner och det kändes som om allt var tillåtet. Optimismen orubblig. 

Och det är väl lättnaden när man tror sig kunna fortsätta på vägen och sannolikt komma ut som yrkesverksam konstnär av egen kraft. Jag vet inte heller hur detta känsliga ämne om tiden efter skolandet hanteras idag på högskolorna här i landet. Men flera högskolor har ju tillkommit sedan jag var elev och många fler elever kommer ut ur kuvöserna varje år och konkurrensen har ju knappast minskat. Snarare tvärtom. Förhoppningsvis är eleverna idag bättre förberedda på framtiden. Många har nog tagit till sig och förstått den affärsmässiga delen och redan under studietiden börjat odla rätt kontakter och gå på rätt fester och vernissager. Andra som inte har det försvinner nog från spelplanen idag också. Intressant i det sammanhanget är att Asien verkar vara på väg att bli dominerande i konstvärlden (liksom på andra områden) och att konststudier på högskolenivå i t.ex. Kina och Korea i hög grad handlar om just hur man tar sig fram efter skoltiden. Varumärkesbyggande alltså. Personal branding, som det heter på utrikiska. Förutom själva konsten då, som såklart inte får vara förväxlingsbar med någon annans. Inte som för en musiker som kan bygga vidare på andras upptäckter och jobb utan mer som att det som ska representera själva konstverken också måste vara så väsensskilt från annat att endast konstkontexten (hur och var verket presenteras) definierar det som konst. Marcel Duchamp hoppas man inte förstod konsekvenserna av sina tilltag med cykelhjul och pissoarer. Eller kanske han överskattade sin tids konstvärld och väntade på att bli stoppad. I stället formades världen omkring hans verk och nya teoretiska överbyggnader blev en ny del i det hela. Och så vidare, fram till dagens ekonomistyrda konstvärld.

Så långt kan man hamna från tragglandet med modeller och stilleben. Men det finns hopp också. I min värld t.ex. Anselm Kiefer, eller Lucian Freud, även om man kan undra när man ser rad efter rad av mastodontmålningar produceras i AK:s hangarateljé. Vem ska köpa alla dessa? Var kan de ens hänga där det är nog högt i tak? Men han håller på något sätt kvar den där magkänslan man kan få inför en grottmålning. Alla fattar, om än på olika sätt. Ingen manual eller något "artist statement" behövs.

Så slutar denna morgons funderingar med de lösa trådarna hängande kvar till någon annan gång.

Resebilder.

Så ska det bli nästa gång jag reser någonstans. Alltså någonstans jag är obekant med, aldrig tidigare besökt. Skissbok och penna. Kanske min minilåda med vattenfärger. Inte kamera. Att fotografera, "resefotografier" och sedan visa är med ytterst få undantag ett effektivt sätt att tråka ut omgivningen. De enda fotografier från en resa som kan vara intressanta för någon annan än fotografen själv, är sådana där andra människor, medresenärer, förekommer. Möjligen om någon intressant historia följer med kan t.ex. landskap eller stadsbilder från en resa bli intressanta. Eller om det gäller något som inte redan finns reproducerat miljoner gånger på nätet. 

Fotografera vardagen istället. Hur såg det ut i garaget för sju år sedan? Eller på ICA före ombyggnaden? Det är de bilderna som kan vara intressanta att kolla på i soffan en vinterkväll. Intressanta kanske även för andra. I övrigt är bara hur vi såg ut och vad vi gjorde intressant. 

Minnen kan inte delas med någon som inte var där. Det jag ser i ett fotografi kan ingen annan se om den personen inte var med vid fototillfället, bakom eller framför kameran. Visst kan ett fotografi vara vackert eller stämningsfullt, men det blir ändå endimensionellt om sådana egenskaper sätts i centrum. Den där solnedgången blir bara en gäspning. Den perfekta kompositionen och ljuset blir bara en övning. 

Visst finns det fotografiska bilder som sätter igång något inom en utan att man vet något alls om vad de representerar. Det händer mig då och då att jag stöter på en sådan. Troligen är det väl då något medvetet eller omedvetet minne som triggas utan att jag kan formulera det. I mitt fall är det nästan uteslutande svartvita äldre bilder som haft den inverkan på mig. Så antagligen ljusförhållanden. Svaga eller sovande minnen. Och där någonstans börjar det verkligt intressanta och unika med fotografisk bild. Själva representationen av något som är lite utanför medvetandet.

Men den delen ägnar jag halva livet åt nu, hur något liknande kanske kan nyskapas osv. Det jag ville säga något om denna morgon var det håglösa. Det pliktskyldiga. Är du i konungarnas dal så fotografera för f-n pyramiderna! Jag säger gör det inte! Ska de reproduceras i två dimensioner så gör en skiss. Eller ett collage av en servett och en bit toapapper (om sådant används där). Annars kommer de som ska få höra om resan att somna. 

Anledningen till detta inlägg är att jag tittade i några gamla fotoalbum jag har från resor jag gjort ensam. Moskva. Warszava. USA och insåg att jag med gott samvete kan slänga dem. Det enda intresanta för någon annan än mig själv från dessa resor är ev. historier jag kan förmedla från dem. Många av bilderna är knappt ens intressanta för mig längre. För hur kul är det med ett foto av kulturpalatset i Warszava? Ens för den som varit där?

En annan färg.

Tallarnas grönhet. Höstens metalliskt gröna. Lite blågröna. Helt annorlunda än bara i går. Otaliga försök har jag gjort genom åren. Försök att åstadkomma någon slags representation. Men just den färgen kan jag inte riktigt få till. Kanske om jag använt vattenfärger på "rätt" sätt, alltså i lager, eller skikt, men det är inte jag. Jag måste försöka översätta på en gång. I en rörelse. Annars kan det vara. Men märkligt att samma ton kommer ungefär nu varje år. Något med färgen på själva luften, atmosfären. Eller så sitter det hela i hjärnan eller hjärtat. Som att det var jag som gick in i höstläge igår och färguppfattningen skiftades en aning. Har för mig att Joseph Albers var inne på något i den stilen i sin färglära. Det är så lite vi vet vi homo sapiens. Famlar i blindo på de flesta områden. Att Eva i paradiset skulle käka upp det där kunskapsäpplet är nog det värsta som hänt på den här jorden. Men gjort är gjort och idag regnar det för första gången sedan juni tror jag. Hoppas det regnar på ön också. Det mesta led av torkan denna sommar och brunnen sinade. Det behövs en hel vinter av regnande för att återställa grundvattennivån. Denna sommar inte het som 2018:s bastukatastrof men istället torr som papper. Förutom ett par tiominuters störtfloder i juni. Med källaröversvämningar här i orten pga att de dagvattenbrunnar som en gång byggdes inte har kapacitet att svälja sådana vattenmängder på så kort tid. Klimatet är ur led. Och allt är Evas fel, som bet i det där äpplet och därmed startade den här förstörelsen. Den nedåtgående spiralen. Eller var det Liliths fel? Som i sin ormhamn lurade Eva att bita? Eller var det Adams, som inte var nöjd med Lilith och därför begärde ut en ny fru från förrådet. Eller är det den allsmäktiges? Som övervakade hela händelseförloppet och kunde ha förhindrat det? Ske guds vilja osv. Och i så fall är ju allt gudens vilja och därmed oundvikligt, så varför göra något alls? Ingen kan ju ändå göra något åt det. Så detta resonemang slutar i att A-laget mycket väl kan ha rätt. Varför göra något annat än att sitta på en parkbänk och ta sig en dragnagel då och då? Inget annat. Där finns den djuriska insikten!

Leander Engström och lite Benjamin.

"Röttle kvarn" är titeln på en eller om det är flera målningar av Leander Engström. LE är kanske inte någon konsthistorisk gigant inom svenskt måleri, men Röttle kvarn kommer jag ihåg eftersom den, när jag första gången såg en bild av den i någon bok, reagerade med att hålla andan och stå på tå. Bildligt talat alltså. Det är något med den målningen, med de smala figurerna på spången över vattenfallet. Något andlöst. Liksom ödesmättat. Tänker på filmen "Här har du ditt liv" av Jan Troell. Så kan associationerna gå. Samma slags grundton i två fullständigt olika verk. För mig alltså. 

LE annars är kul att studera då han liksom sammanfattar modernismen i det svenska måleriet likt en provkarta på de olika underströmmar och stilriktningar som fanns vid den tiden, typ efter 1900 och 30-40 år framåt. Han skulle ensam kunna användas som exempel på alla. Och det med en viss verkshöjd bevarad tvärs genom alla halsbrytande stilbyten. Jag undrar om han kände sig vilsen i jakten på sin egen stil eller om just ombytligheten var den stil han var hemma i?

En annan sak då som också slår mig rätt ofta med bilder av bilder, är att påverkan på mottagaren inte alls behöver ha nåt att göra med om det man ser är ett original eller en reproduktion. Filosofen Walter Benjamins berömda och inom konstvetenskapen nästan kultförklarade verk "Das Kunstwerk im Zeitalter seiner technischen Reproduzierbarkeit" (The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction) som hävdar teorin att man måste se originalet för att påverkas på det rätta sättet, är såklart bara nys. Vad kunde han väl veta om hur jag hundra år senare fungerar? Ibland har det i min värld faktiskt varit precis tvärt om. Till exempel "Mona Lisa" var verkligen en besvikelse när jag till sist fick se tavlan på riktigt. Och det blir morgonens slutord. För nu ska jag rycka ut på jobb.

Uppdragen.

Som frilansfotograf har jag haft ganska omväxlande uppdrag under åren. Allt från att kuska runt landet och på 350 orter fotografera bilhallsarkitektur till några år som internfotograf i en offentlig förvaltning. Det senare var hemligt så länge det varade men det är många år sedan nu. Nämner ändå inte vilken förvaltning eftersom jag minns att de var väldigt noga och kollade allt man gjorde på nätet :-). Jag har plåtat hemlösa narkomaner på förmiddagen och kungafamiljen på eftermiddagen. Säkerhetsklassad för att kunna plåta diverse militärjox under utveckling och långa dagar med produktfotografering. Plåtat virtuella rundturer i kyrkor och slott och hållit kurser i digitalfoto, färgstyrning och bildskärmsprofilering för mediaavdelningar på företag, regioner och landsting, på den tiden det digitala var nytt (och numer har jag kurser i analogfoto och mörkrumsteknik, för nu är det det gamla som är det nya igen). Och ständigt med luckorna mellan de långvarigare uppdragen fyllda av lägenheter och hus jag fotograferat åt olika fastighetsbolag och mäklarfirmor. Halvfärdiga byggen och demolägenheter. Och många olika roliga och oroliga möten och situationer har det varit. Gubben som skulle ha med en gigantisk dalahäst på alla bilder. De nakna knarkarna som ockuperat en lägenhet jag oväntat kom in i för att fotografera. Likfläckarna i dödsbon där ensamma människor legat och dött. Mordhuset. Alla sorters människor i alla situationer. Självutnämnda halvkändisar i innerstan och folkskygga luffare i utkanterna. Politiker på alla nivåer. Verksamhets- och personalfotograferingar åt olika företag och tidningar.

Men idag har jag ett uppdrag som inte liknar något annat jag haft, ett jag härmed korar till det märkligaste hittills. Jag ska åka ut i skärgården och smygfotografera ett hus. De boende, som antagligen är hemma, får inte se mig. Inte förstå att huset fotograferas. Så ser bokningen ut. 

Varför överlåter jag till dig som läser detta att fundera på.
Bilden intill är en jag hade med i marknadsföringen på nätet för hundra år sedan. Visar företagsloggorna dåvarande kunder hade.

Nu ska jag leta upp lämplig ljudbok att lyssna på i bilen på väg till det hemliga uppdraget. God morgon!

Sållningar igen.

En till låda öppnad. Hundratals sidor från gamla skissböcker. Sålla, slänga, spara några. Allt är anteckningar ur vardagen, fast mer bild än text. Mer snapshots med penna istället för kamera än något annat. Visserligen har alltid skissblocket varit med men när man ser det så här så blir jag ganska förvånad över hur många timmar det ändå måste vara. Och så är det nu med. Ytterligare tid adderas nästan varje dag.

Hade en svacka för ett år sedan ungefär, men det är glömt nu.

Men ganska hemskt var det minns jag. Ett slags feltänk då jag kopplade ihop mitt användande av skissblocket med konstvärlden och dess sorgeliga utveckling. Men nu har jag fattat att det är äpplen och päron.

Att använda den uråldriga skisstekniken för att undersöka världen har egentligen väldigt lite med konst att göra. Det är mer en fråga om iakttagelse. Att faktiskt verkligen se efter hur något ser ut, och sedan försöka överföra det till en tvådimensionell representation på papper. Det är det! Koncentrationen. Perspektivet. Proportionerna. Att försöka, förkasta och försöka igen. Det är en slags meditation. Allt annat stängs ute för stunden. Resultatet är mindre viktigt än själva handlingen. Något jag vant mig med och inte vill vara utan!

Upp ur dvalan.

Vädervärdet steg med nedgången i natt från +37° till +17°. Humanare. Otippad regnskur ger smällkonsert i kattluckorna. Vädrar morgonluft. Och dylikt svammel tummas fram på mobilen här när jag inte kommer på något särskilt att skriva om. Mördaren plötsligt inne och på bordet. Spanar efter det torrfoder som fullständigt inkonsekvent placeras på olika platser så som andan i ögonblicket faller på. Just nu på fönsterbrädan bakom gardinen, vilket han på en sekund räknade ut trots att något aldrig tidigare serverats honom där. De andra i trygghet undan vädermakterna på värmegolvet i badrummet.

Igår kom idén om fotoprojektet vid sidan av. När jag i den tryckande värmen bar skräp till återvinningen. Har länge i bakgrundsmedvetandet testat och förkastat hundra vägar att gå. På samma sätt som planlöst kladdande på en duk för att försöka se vad det egentligen är som vill fram. Min arbetsmetod för allt i bildväg utom för timmarna med skissblocket som mer är som minnesanteckningar på vägen. Livsvägen. Men nu tror jag att jag vet hur denna del av orten kan gestaltas fotografiskt. Återstår att göra det bara och se om det går fram. Utan stöd av ord. Hoppas få tid och rum för detta den kommande veckan. Allt handlar om små avvikelser. Det är ofta så att två platser kan vara väldigt lika men att de små avvikelserna ger den speciella särarten. Vattenstämpeln. Spåren. Vilka som bor.

Livsluckor.

De vita fläckarna. Avståndet mellan öarna av minnen. Glapp kommer jag ihåg att alla nyutkomna postmodernistiska målare talade om på 80-90-talen. Tomrum. Mellanrum. Själva Styx. Allt som måste överbryggas med egna medel utan hjälp från sinnena. Ickeplatser en del fotografer letat. Allt det som utgör det mindre betydelsefulla. Transportsträckorna. Mellan stjärnorna. Tomheten. Mellantiderna. Pauserna. Som krävs för att en rytm ska uppstå. Sömnen för att kunna vara vaken. Vilan mellan ronderna.

I bildkonsten tilltalas jag mest av måleri och collage som i någon mening är föreställande men som inte säger allt. Det måste finnas något för mottagaren att fylla i eller lägga till. Spår av den som höll i pennan. Något mottagaren tvingas hämta från sitt eget inre för att se bilden. Kanske tomrum kanske "fel". För att den ska gå upp för hen. Fungerar likadant om det gäller konkreta bilder. Men då ersätts det föreställande av rytm och proportion. Ställs enligt mig väldigt höga krav på sådana bilder för att de faktiskt ska gå fram. Det är balanser mellan framför o bakom, massa och linje. Färger. Ljus och mörker. Rytm. Mottagaren måste fylla i linjer och tomrum. Följa outtalade vägar. 

Föreställande bilder som säger allt blir lätt tråkiga och viljan att se bilden en gång till försvinner. Den kan till och med bli tröttsam och framkalla en slags vämjelse. Övermättnad. Tjatighet. Jag vet att det inte är så för alla men i denna blogg är det min sanning som gäller. Ðet ska vara en avvägning av där och här för den som målar eller tecknar eller gör collage som representation av verkligheten. Om konstnären bara stirrar på den tredimensionella verklighetens detaljrikedom och glömmer det tvådimensionella förenklade i tolkningen så blir tolkningen stereotyp och trist. Intetsägande. Illustration inte menad som illustration. Om konstnären inte tar några risker alls och inga spår efter något temperament eller några felsteg/misstag som blivit rätt finns blir det mest en gäspning. Livlöst.

Och nu över till musiken (jazzen i mitt fall). Såklart. Och eftersom musik bara föreställer musik så får väl motsvarandet vara konkreta bilder även om jag tycker det finns likheter hos föreställande bilder också. På andra plan. Improvisation runt ett känt tema blir i mitt huvud ofta samma sak som tolkning av ett känt motiv. Rune Janssons horisonter kan påminna om en Debussy-klang t.ex. Eller om en utdragen Miles Davis ton. Francis Bacons ganska frånstötande sökande efter uttrycket i ett porträtt kan påminna om Lester Bowies grottande i St. Louis blues. Monica Zetterlunds torra raka toner utan utsmyckningar, men mitt i prick, tar tankarna åt Vera Frisén hållet.

Sådana som Oscar Peterson eller Art Tatum. Dizzy Gillespie. Fats Waller. Och faktiskt även ibland Charle Parker, tilltalar mig inte mycket. Virtuositet som passerar som ett långdraget hårdrocksolo av någon racergitarrist. Det stimulerar endast gäspreflexen för mig. Ungefär samma som med bilder. Att göra fel på rätt ställe eller använda tystnad, pauser, det lågmälda, det långsamma, gör musiken intressant och tillför så mycket att i vissa fall varje lyssning känns som ny oavsett vilken gång i ordningen den görs. Även här att lyssnaren själv kan fylla i varianter, höra något inifrån sig själv. Eric Dolphy, ibland Miles Davis. Lester Bowie och framför alla andra Thelonius Monk. Det är musiker som gör varje ny lyssning till ett oförutsägbart äventyr även om man hört det hundra gånger förut. För det man själv lägger till, det som det faktiskt gjorts plats för, är nytt varje gång. Dessutom finns ofta plats för humor och distans. Att livet kan vara rätt OK om man inte tar allt på så stort allvar.

Och nu har jag nog tappat konsekvensen igen och kanske stavat fel här eller där, men livet går vidare, koffeinbehovet tränger på och den här mobilen behöver laddas. Så det blir klart slut!

Stormmorgon.

I natt stormade det så att fönstren slets loss från fönsterbågarna och all lös inredning i huset blåste ut på gården. Kanske lite överdrift där men det blåste faktiskt ganska hårt. Men solen skiner åter starkt så vädret är bara typiskt för denna ö nu på morgonen. Typiskt dagtid är just vind och sol. Typiskt nattetid är kompakt mörker med stjärnhimmel där vintergatan går att se. En sådan himmel som stadsbon, eller ens tätortsbon aldrig får se pga ljusföroreningar. Och idag är havet ultramarinblått och himlen kobolt-coelin. Det ser liksom strängt ut. Blått, grönt och ljusockra. Inte många mellanting. Ungefär som målaren Axel Kargel framställde ön. Jag brukar inte vara helt överens med AK då jag tycker att han drev stiliseringen för långt i förhållande till färgträffsäkerheten. Han var inte lika säker på färgområdet som t.ex. Vera Frisén utan stiliserade hårt även sina halvmissar. Känns lite som att han försökte maskera ett lite schablonartat färgval med strikt komposition. Synd. För om färgerna träffat mitt i prick så hade det nog givit honom berömmelse även utanför ön. För faktiskt så har inte jag någonsin genom åren stött på honom annorstädes. Morgonpromenad nu med "Efter röken - om pipor, människor och konsten att uppskatta långsamma saker". En kort ljudbok med lång titel som kanske blir sällskap på promenaden om det blåser så hårt att det inte går att tänka. Författaren heter Niklas Sandberg.

Gurglandet...

...från kaffebryggaren på morgonen. Den första blicken ut genom fönstret. Promenadvägen till Åkermyntan och affären (där en ny dödsskjutning skedde i går). Gladan som cirklar över träden. Kokt röding med gräslöksås i köket för hundra år sen. Den ljust turkosa roddbåten. Tidig regnmorgon med det skärande ljudet från sågen. Lifta hem från skolan bara för att det är kul. Uppställning på kajen. Elritsor i alla blänkande färger i avan. Femöringar på rälsen. Funderingar över en osynlig far. Sommarnattsvandring hem från Helmertz. Vraket av Moj som plötsligt tornar upp sig som en vägg på 30 meters djup. Barfota på hårt grus eller brännhet sand. Gravstenarna. Storlomens meddelande från sjön, att nu blir det regn.

Allt detta är lika starka intryck. Det mesta bara obegripligheter för den del av världens befolkning som inte råkar vara jag. Allt är också material till bilder, skisser, försök att förmedla. Omvandla intryck till uttryck. Och lägg till de ovanstående lösryckta exemplen en minst lika stor värld av halvmedvetna eller bara anade intryck.

En slags biomassa som grundmaterial för personer med uttrycksbehov (och alla andra också såklart). Alla helt olika och alla med helt olika arbetsmetoder. De flesta kanske låter allt stanna inombords men de som behöver få något slags utlopp och känner en stark vilja att försöka kommunicera intrycken/känslorna kan ju göra detta, eller åtminstone försöka göra det med praktiserande av någon konstart. Skriva, dansa, måla, eller vad som ligger närmast. Poängen här är individualiteten. Olikheterna. 

Den första konstskolan jag gick i hade två huvudlärare med helt olika konstsyn, den ena med rötter i Göterborgskolorismen, alltså måleri som absolut uttrycksmedel och inga ord. Den andra i en delvis idébaserad tradition. På så sätt försökte de täcka upp ett brett område inom bildkonsten och försöka lotsa eleverna på rätt väg, som ju är något väldigt individuellt. Ett svårt jobb. En av mina klasskamrater anförtrodde mig många år senare att hen hade lidit av psykisk ohälsa när hen började på skolan och att den ena läraren hade varit bättre på att hjälpa än psykologerna. Att den där konstskolan kanske hade varit räddningen. Så kan det bli om läraren är tillräckligt lyhörd för vilken väg konstutövandet behöver ta. Andra saker kanske hänger ihop oupplösligt. Att inte klampa runt i porslinsfabriken är nog en konstlärares främsta uppgift. Lyssna och lotsa.

Det här skriver jag eftersom jag precis lyssnat på sommar i P1 där en konstnär berättar om sitt liv och sin konstsyn. Nu vet jag inte om hen undervisar eller har gjort det, men i mina öron verkar denna person vara högst olämplig för att handleda någon på en från början osynlig väg. Jag har svårt för personer som "vet", som inte tvivlar. Eller ifrågasätter sina heliga kor. Kom att tänka på det där med lärare när jag hörde hens fullständiga övertygelse om att ha fattat allt, för väldigt många konstnärer har ju någon eller några perioder då lärarlön är välkommen och kanske enda sättet att få till någon ekonomi. Tyvärr finns det också en kategori av konstnärer som verkligen tror sig fatta mer och bättre än människor i andra yrken. De arga allvetarna :-). Som avskräcker folk från andra bakgrunder och med andra utbildningar. Nu tillhörde nog denna konstnärsröst i radion inte den gruppen pga sitt tekniska, naturalistiska måleri som nog alla accepterar och beundrar, men efter radiopratet tror jag tyvärr att mångas förutfattade meningar om konstnärer fick nytt vatten på kvarnen. En bekräftelse på myten om konstnären som gränslös boarderlineperson och narcissist.

Vinnarskallar.

Något som alltid fascinerat mig är människor som ser livet som en tävling. En tävling där andra ska besegras. Jag har aldrig riktigt kunnat greppa det sättet att tänka och vara och har därför (tror jag) ett evigt intresse för ämnet. För jag tycker det är spännande. Obegripligt. Mystiskt. Underhållningsvärdet är så stort. Maktkamper. Vinnare och förlorare. 

En gång för ett par år sedan, vid en av mina återkommande bokhyllerensningar, råkade min dotter vara hemma och kolla på alla böcker jag plockat ut för transport till Lälkarmissionen, som hon tidigare bara sett ryggarna på och aldrig reflekterat över vad det egentligen var för luntor. Hon nästan skrek av skratt när högen med biografier över gamla kungar och drottningar växte. Tror det fanns tre stycken bara om Karl Knutsson Bonde (men han var ju iofs kung tre gånger satt..:) och en drös andra från Erik Segersäll och framåt till typ Gustav V där sedan mitt intresse tydligen upphörde. 

Jaha, att det skulle vara något konstigt hade ju jag aldrig tänkt. Historia är ett stort intresse för mig då historiekunskaper behövs för att kunna fatta vad som händer i världen nu plus att jag har lätt för att leva mig in i historiska berättelser. Och regenterna är ju oundvikliga. Alltså fram tills de inte längre har någon makt över människors liv, vilket i Sverige ju inträffar ungefär med Gustav V. Men en intressant poäng från dottern var att jag som är uttalad om inte republikan, så i vart fall motståndare till ärvda ämbeten, och därmed ogillar vår nuvarande monarki, har så många böcker om just olika hov. Funderade lite på det och nu tänker jag att mitt historieintresse är lite dubbelt. Egentligen kombinerat med de för mig så obegripliga tävlingsmänniskorna. Nästan så mycket att jag inte riktigt vet vilken drivkraft som är den starkare. För jag läser med lika stort intresse om snorrika familjedynastier och maffiafamiljer. Extrema tävlingsmänniskor som skaffat sig makt över andra och som ännu mer obegripligt beundras av många. Det är någonstans det jag inte kan förstå och gång på gång återkommer till just därför. Viljan att förstå detta smälter ihop med viljan att förstå historien.

En del av detta är också viljan att försöka förstå beundrarna. De som ser upp till olika makthavare eller t.o.m till bedragare och brottslingar just av den anledningen att de lyckats betvinga, lura eller på annat sätt "vinna" över andra människor. Dömda mördare som sitter i fängelset och sorterar beundrarpost. Ekonomiska brottslingar, bedragare som får sitta i TV-sofforna. Gangster-rap som beundras av innerstadens musikjournalister (som inte fattar vad det är de hör). Att det finns en fascination är en sak, men att beundrarskaror skapas förstår jag inte. Än iaf.

Det är det där med tävlandet. Många fotbollsmatcher och turneringar var jag med på (som materialare) i min sons lag under de år han spelade. Och visst var det kul när killarna vann, men en del föräldrar med röda ansikten och vidgade näsborrar tänkte jag alltid något annat än kul om. Det kunde vara ilskan efter en förlust eller den överdrivet triumferande stilen med extra högljutt tal efter en vinst som ibland fick mig att undra om det var så bra att sonen spelade fotboll. De här föräldrarna som trodde att de själva var med i laget vid vinst och som låtsades bara vara anonyma åskådare när deras barn förlorat. Obegripligt. Och en del i detta med mitt historieintresse.

Kanske handlar allt i grunden bara om att förstå andra människor och deras beteenden. Eller att förstå mig själv. Varför jag ser tävlingsmänniskan som lite löjlig och ömkansvärd. Jag tycker också det är kul att vinna något, att vara bäst i något sammanhang, men det är inte viktigt. Bara lite kul. När jag tänker efter så är det ju den sorts människor som funkar som jag i detta som blivit livslånga vänner också. Vilket också betyder att tävlingssporter aldrig har varit något mer än förstrött inslag i mitt liv. Jag hänger på för att det roar andra i min närhet ibland. Såklart är jag inte heller det minsta road av någon form av spel.

Nu invänder nog en del att alla mänsklighetens framsteg bottnar i tävlingsinstinkt. Men jag tror inte på det. Jag tror nyfikenhet och fascination är de stora drivkrafterna. Det var nörden som tyglade elden, uppfann hjulet, inte hövdingen. Hövdingen borde ha landsatts på en öde ö tillsammans med andra hövdingar för att tävla, konkurrera och betvinga varandra. Och till sist kanske VINNA! Jaaaaaaa....

Ljuden och allt.

Den första sorteringen av ljud får bli mellan lugnande/sövande och störande. Lugnande är kattspinn och dunkandet från skenskarvar. Det senare tyvärr borta numer. Åtminstone i Sverige. Vet ej i andra länder. Att åka nattåg med det dämpade klodonket som ett slags ledmotiv i bakgrunden var alltid lugnande och sövande. Samma med en katts spinnande. Motsatsen gäller som alla vet snarkningar. De skapar en situation där man ligger på helspänn och väntar på nästa. Än värre om man väckts av ljudet (undantaget om det är ens egen snarkning :). Tänker ibland att det måste finnas någon djupare mening med detta. Alltså varför aldrig så dämpade snarkningar kan uppfattas som värsta flyglarmet och omöjliggöra sömn när ett ganska högljutt och regelbundet dunkande från skenskarvar tvärtom kan vara som en vaggsång.

Ljud av regn mot en tältduk eller ett balkongtak (sov ibland på balkongen innan en renovering gjorde det omöjligt) tillhör de lugnande sövande ljuden. Främjar långsamma tankar och sömn. En trygghetskänsla. Av att vara skyddad kanske. Det blir tydligt när den oskyddade miljön är så nära men inte kommer åt en. Men tvärtom kan det bli om skyddsnivån är för hög. Som inne vid köksbordet en dag med ihållande regn. Tristess istället. Samma ljud men olika verkan.

Musik. Som ju inte heller är något annat än olika ljud ordnade i olika system är kanske det tydligaste exemplet på nästa nivå av vattendelare. Med musik kommer mer personliga preferenser med i bilden och många kanske till och med tappar bort det grundläggande att det fortfarande bara är ljud som kombineras på olika sätt och då av någon anledning påverkar oss olika. Den begränsande och förlamande kategoriseringen kommer in i bilden. Och även i sammanhanget egentligen helt ointressanta frågor som livsstil, utseende och klädsel. Där tappas tråden av många och viss musik blir bra och annan dålig av andra ovidkommande anledningar än de egentliga ljudens påverkan på sinnena. Man har frivilligt tagit på skyddslapparna och stängt av största delen av ljudens värld på grund av att t.ex grupptillhörighet trängt in och trängt ut öppenhet och nyfikenhet. Indolensen har tagit över. Och rädslan för att inte passa in i det sociala sammanhanget.

Mycket av detta återfinns också inom bildkonsten. Stilar och framför allt förhålllningssätt som förbjuder vissa uttryck medan andra ses som det enda rätta. Samma system av skygglappar som med musiken för den som inte nöjer sig med att verka på sin egen scen. En gång när datorgrafik var ett mysterium för de flesta började en nyfiken konstnär jag kände (han är borta sedan några år) att på egen hand utforska datorgenererade bilder och fick ganska snabbt uppdrag på det då helt nya området. Det var illustrationer till informationskampanjer och annat. Jag bodde då ett par helger hos honom och han visade mig nymodigheterna. Jag fick också veta att det fanns en "hemlig" njutning i arbetet med dessa bilder. Och det var att han äntligen efter alla år i "rätt" fåra som bildkonstnär nu fick utlopp för sin vilja att göra förbjudna bilder. Och det förbjudna var landskap med solnedgångar o.dyl. 

Han var fostrad i en idébaserad konstsyn och lärd att förakta och se ner på sin inre vilja att bara uttrycka sig på det mest spontant omedelbara sättet, som han så klart insåg var omöjligt om han ville vara relevant i sin samtid. Alltså en konstruerad och artificiell värld han innerst inne inte kände sig ärlig i. Han jobbade mycket med barn och deras bildvärld och senare alltså med datorgrafik och illustrationer han i någon mån kunde styra. Han hade något han kallade lördagsakademien för barn. Där försökte han ta reda på om den omvärldspåverkan som först uppstår tydligt i lågstadiet på något sätt kunde överbryggas. Alltså så att de ursprungliga i viljan att göra bilder skulle kunna lotsas igenom det första stadiet av sneglande på vad andra gör, jämförelse och ängslan över sitt eget. Både det och datorgrafiken (som nämnt) handlade också om att få utlopp för de bilder han själv inte kunde släppa fram från sin position som huvudlärare på en konstskola och den konstsyn han utåt sade sig försvara och som han också försökte lära ut. Förnekandet av sig själv som dessvärre var nödvändigt för att kunna lotsa sina elever vidare till högre utbildningar där ju inte allt var gångbart (och ännu mindre så nu).

Ja så kan det gå när utanpåverket blir starkare än det grundläggande. När ljuden slutar vara ljud i egen mening och istället blir instängda i konstruerade system och tvingande manér. I musikens värld kanske främst av pengaekonomiska skäl och i konstvärlden av samma fast också överlagrat av politik. Sedan har konstvärlden ett ytterligare åliggande. Det att förklara sig (för den som inte sysslar med solnedgångar). Musik behöver aldrig förklaras. Det låter som det låter. Musikhistorien kan beskrivas men som med all historia endast i efterhand. Den kan inte produceras. Konsten har däremot skapat sina egna grumliga och ibland oförklarliga värdesystem som ut- eller kanske snarare invecklas av en ekonomi som för länge sedan lämnat all verkilghetsförankring. Och kanske underligast av allt är väl att olika konstnärer också gång på gång påpekar detta utan att egentligen kunna påverka det och utan att ändra något i sin egen praktik. Ungefär som att säga att jag ser att kejsaren är naken men den upplysningen ändrar inget. Det var bara en markering som för ett framtida "vad var det jag sa".

Undrar om det idag skulle vara möjligt att spåra tillbaka mot de drivkrafter grottmålarna och de första människorna som gjorde ljud i ordnad form till uttrycksmedel hade? Kanske dans och vissa typer av performance är de uttrycksformer som är närmast sina ursprungskällor idag. Ritualerna som sedan spårade ur till religioner, åsså var vi där igen. God morgon från ön!