Modellmåleri i början.

Carl Isaksson hette guden. Andra och tredje året av mina åtta konstskoleår ägnades till stor del åt modellmåleri och kroki (det första året var introduktion i olika tekniker (teckning/måleri, grafik, skulptur och foto)). Det var den sortens skolor. Ögat-handen-papperet. Öva, öva, öva, mot ett känt mål. Jag vet inte hur utbildningen bedrivs på de förberedande konstskolorna idag, men har svårt att tro att de här övningsämnena inte finns kvar. I slutet av det andra året, innan jag flyttade och började nästa förberedande (som kallades eftergymnasial) lyckades en lärare få mig att "komma loss" (hörde att han sa just så till en gästlärare vi skulle ha) och sluta producera Isaksson kopior. Minns att jag blev glad och tog ut svängarna ännu mer. För att sedan bli nedplockad igen när jag började på den eftergymnasiala i huvudstaden. För det var mer som ett träningsläger. Modellmåleri på förmiddagen. Kroki på eftermiddagen. Skolan började på morgnarna enligt ett schema baserat på solens uppgång. Så att modellen skulle ha ungefär samma ljus varje förmiddag. Bara att börja om och kötta. Ibland orkade jag inte med eftermiddagarnas kroki utan smet på lunchen för att istället sätta mig på ett fik och teckna av besökarna vid borden. På den skolan fanns ingen lärare som försökte få en att komma loss, tvärtom, bara grunder och omtag. Skalövningar kanske det skulle motsvara på en musikutbildning. Och så tror/vet jag att de flesta högskoleförberedande skolorna bedrev sin utbildning då i alla fall.

Men sedan, vid nästa steg, in på någon konstnärlig högskola, skedde något anmärkningsvärt med många. De flesta. Plötsligt åkte axlarna ner och det kändes som om allt var tillåtet. Optimismen orubblig. 

Och det är väl lättnaden när man tror sig kunna fortsätta på vägen och sannolikt komma ut som yrkesverksam konstnär av egen kraft. Jag vet inte heller hur detta känsliga ämne om tiden efter skolandet hanteras idag på högskolorna här i landet. Men flera högskolor har ju tillkommit sedan jag var elev och många fler elever kommer ut ur kuvöserna varje år och konkurrensen har ju knappast minskat. Snarare tvärtom. Förhoppningsvis är eleverna idag bättre förberedda på framtiden. Många har nog tagit till sig och förstått den affärsmässiga delen och redan under studietiden börjat odla rätt kontakter och gå på rätt fester och vernissager. Andra som inte har det försvinner nog från spelplanen idag också. Intressant i det sammanhanget är att Asien verkar vara på väg att bli dominerande i konstvärlden (liksom på andra områden) och att konststudier på högskolenivå i t.ex. Kina och Korea i hög grad handlar om just hur man tar sig fram efter skoltiden. Varumärkesbyggande alltså. Personal branding, som det heter på utrikiska. Förutom själva konsten då, som såklart inte får vara förväxlingsbar med någon annans. Inte som för en musiker som kan bygga vidare på andras upptäckter och jobb utan mer som att det som ska representera själva konstverken också måste vara så väsensskilt från annat att endast konstkontexten (hur och var verket presenteras) definierar det som konst. Marcel Duchamp hoppas man inte förstod konsekvenserna av sina tilltag med cykelhjul och pissoarer. Eller kanske han överskattade sin tids konstvärld och väntade på att bli stoppad. I stället formades världen omkring hans verk och nya teoretiska överbyggnader blev en ny del i det hela. Och så vidare, fram till dagens ekonomistyrda konstvärld.

Så långt kan man hamna från tragglandet med modeller och stilleben. Men det finns hopp också. I min värld t.ex. Anselm Kiefer, eller Lucian Freud, även om man kan undra när man ser rad efter rad av mastodontmålningar produceras i AK:s hangarateljé. Vem ska köpa alla dessa? Var kan de ens hänga där det är nog högt i tak? Men han håller på något sätt kvar den där magkänslan man kan få inför en grottmålning. Alla fattar, om än på olika sätt. Ingen manual eller något "artist statement" behövs.

Så slutar denna morgons funderingar med de lösa trådarna hängande kvar till någon annan gång.

Resebilder.

Så ska det bli nästa gång jag reser någonstans. Alltså någonstans jag är obekant med, aldrig tidigare besökt. Skissbok och penna. Kanske min minilåda med vattenfärger. Inte kamera. Att fotografera, "resefotografier" och sedan visa är med ytterst få undantag ett effektivt sätt att tråka ut omgivningen. De enda fotografier från en resa som kan vara intressanta för någon annan än fotografen själv, är sådana där andra människor, medresenärer, förekommer. Möjligen om någon intressant historia följer med kan t.ex. landskap eller stadsbilder från en resa bli intressanta. Eller om det gäller något som inte redan finns reproducerat miljoner gånger på nätet. 

Fotografera vardagen istället. Hur såg det ut i garaget för sju år sedan? Eller på ICA före ombyggnaden? Det är de bilderna som kan vara intressanta att kolla på i soffan en vinterkväll. Intressanta kanske även för andra. I övrigt är bara hur vi såg ut och vad vi gjorde intressant. 

Minnen kan inte delas med någon som inte var där. Det jag ser i ett fotografi kan ingen annan se om den personen inte var med vid fototillfället, bakom eller framför kameran. Visst kan ett fotografi vara vackert eller stämningsfullt, men det blir ändå endimensionellt om sådana egenskaper sätts i centrum. Den där solnedgången blir bara en gäspning. Den perfekta kompositionen och ljuset blir bara en övning. 

Visst finns det fotografiska bilder som sätter igång något inom en utan att man vet något alls om vad de representerar. Det händer mig då och då att jag stöter på en sådan. Troligen är det väl då något medvetet eller omedvetet minne som triggas utan att jag kan formulera det. I mitt fall är det nästan uteslutande svartvita äldre bilder som haft den inverkan på mig. Så antagligen ljusförhållanden. Svaga eller sovande minnen. Och där någonstans börjar det verkligt intressanta och unika med fotografisk bild. Själva representationen av något som är lite utanför medvetandet.

Men den delen ägnar jag halva livet åt nu, hur något liknande kanske kan nyskapas osv. Det jag ville säga något om denna morgon var det håglösa. Det pliktskyldiga. Är du i konungarnas dal så fotografera för f-n pyramiderna! Jag säger gör det inte! Ska de reproduceras i två dimensioner så gör en skiss. Eller ett collage av en servett och en bit toapapper (om sådant används där). Annars kommer de som ska få höra om resan att somna. 

Anledningen till detta inlägg är att jag tittade i några gamla fotoalbum jag har från resor jag gjort ensam. Moskva. Warszava. USA och insåg att jag med gott samvete kan slänga dem. Det enda intresanta för någon annan än mig själv från dessa resor är ev. historier jag kan förmedla från dem. Många av bilderna är knappt ens intressanta för mig längre. För hur kul är det med ett foto av kulturpalatset i Warszava? Ens för den som varit där?

En annan färg.

Tallarnas grönhet. Höstens metalliskt gröna. Lite blågröna. Helt annorlunda än bara i går. Otaliga försök har jag gjort genom åren. Försök att åstadkomma någon slags representation. Men just den färgen kan jag inte riktigt få till. Kanske om jag använt vattenfärger på "rätt" sätt, alltså i lager, eller skikt, men det är inte jag. Jag måste försöka översätta på en gång. I en rörelse. Annars kan det vara. Men märkligt att samma ton kommer ungefär nu varje år. Något med färgen på själva luften, atmosfären. Eller så sitter det hela i hjärnan eller hjärtat. Som att det var jag som gick in i höstläge igår och färguppfattningen skiftades en aning. Har för mig att Joseph Albers var inne på något i den stilen i sin färglära. Det är så lite vi vet vi homo sapiens. Famlar i blindo på de flesta områden. Att Eva i paradiset skulle käka upp det där kunskapsäpplet är nog det värsta som hänt på den här jorden. Men gjort är gjort och idag regnar det för första gången sedan juni tror jag. Hoppas det regnar på ön också. Det mesta led av torkan denna sommar och brunnen sinade. Det behövs en hel vinter av regnande för att återställa grundvattennivån. Denna sommar inte het som 2018:s bastukatastrof men istället torr som papper. Förutom ett par tiominuters störtfloder i juni. Med källaröversvämningar här i orten pga att de dagvattenbrunnar som en gång byggdes inte har kapacitet att svälja sådana vattenmängder på så kort tid. Klimatet är ur led. Och allt är Evas fel, som bet i det där äpplet och därmed startade den här förstörelsen. Den nedåtgående spiralen. Eller var det Liliths fel? Som i sin ormhamn lurade Eva att bita? Eller var det Adams, som inte var nöjd med Lilith och därför begärde ut en ny fru från förrådet. Eller är det den allsmäktiges? Som övervakade hela händelseförloppet och kunde ha förhindrat det? Ske guds vilja osv. Och i så fall är ju allt gudens vilja och därmed oundvikligt, så varför göra något alls? Ingen kan ju ändå göra något åt det. Så detta resonemang slutar i att A-laget mycket väl kan ha rätt. Varför göra något annat än att sitta på en parkbänk och ta sig en dragnagel då och då? Inget annat. Där finns den djuriska insikten!

Leander Engström och lite Benjamin.

"Röttle kvarn" är titeln på en eller om det är flera målningar av Leander Engström. LE är kanske inte någon konsthistorisk gigant inom svenskt måleri, men Röttle kvarn kommer jag ihåg eftersom den, när jag första gången såg en bild av den i någon bok, reagerade med att hålla andan och stå på tå. Bildligt talat alltså. Det är något med den målningen, med de smala figurerna på spången över vattenfallet. Något andlöst. Liksom ödesmättat. Tänker på filmen "Här har du ditt liv" av Jan Troell. Så kan associationerna gå. Samma slags grundton i två fullständigt olika verk. För mig alltså. 

LE annars är kul att studera då han liksom sammanfattar modernismen i det svenska måleriet likt en provkarta på de olika underströmmar och stilriktningar som fanns vid den tiden, typ efter 1900 och 30-40 år framåt. Han skulle ensam kunna användas som exempel på alla. Och det med en viss verkshöjd bevarad tvärs genom alla halsbrytande stilbyten. Jag undrar om han kände sig vilsen i jakten på sin egen stil eller om just ombytligheten var den stil han var hemma i?

En annan sak då som också slår mig rätt ofta med bilder av bilder, är att påverkan på mottagaren inte alls behöver ha nåt att göra med om det man ser är ett original eller en reproduktion. Filosofen Walter Benjamins berömda och inom konstvetenskapen nästan kultförklarade verk "Das Kunstwerk im Zeitalter seiner technischen Reproduzierbarkeit" (The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction) som hävdar teorin att man måste se originalet för att påverkas på det rätta sättet, är såklart bara nys. Vad kunde han väl veta om hur jag hundra år senare fungerar? Ibland har det i min värld faktiskt varit precis tvärt om. Till exempel "Mona Lisa" var verkligen en besvikelse när jag till sist fick se tavlan på riktigt. Och det blir morgonens slutord. För nu ska jag rycka ut på jobb.

Uppdragen.

Som frilansfotograf har jag haft ganska omväxlande uppdrag under åren. Allt från att kuska runt landet och på 350 orter fotografera bilhallsarkitektur till några år som internfotograf i en offentlig förvaltning. Det senare var hemligt så länge det varade men det är många år sedan nu. Nämner ändå inte vilken förvaltning eftersom jag minns att de var väldigt noga och kollade allt man gjorde på nätet :-). Jag har plåtat hemlösa narkomaner på förmiddagen och kungafamiljen på eftermiddagen. Säkerhetsklassad för att kunna plåta diverse militärjox under utveckling och långa dagar med produktfotografering. Plåtat virtuella rundturer i kyrkor och slott och hållit kurser i digitalfoto, färgstyrning och bildskärmsprofilering för mediaavdelningar på företag, regioner och landsting, på den tiden det digitala var nytt (och numer har jag kurser i analogfoto och mörkrumsteknik, för nu är det det gamla som är det nya igen). Och ständigt med luckorna mellan de långvarigare uppdragen fyllda av lägenheter och hus jag fotograferat åt olika fastighetsbolag och mäklarfirmor. Halvfärdiga byggen och demolägenheter. Och många olika roliga och oroliga möten och situationer har det varit. Gubben som skulle ha med en gigantisk dalahäst på alla bilder. De nakna knarkarna som ockuperat en lägenhet jag oväntat kom in i för att fotografera. Likfläckarna i dödsbon där ensamma människor legat och dött. Mordhuset. Alla sorters människor i alla situationer. Självutnämnda halvkändisar i innerstan och folkskygga luffare i utkanterna. Politiker på alla nivåer. Verksamhets- och personalfotograferingar åt olika företag och tidningar.

Men idag har jag ett uppdrag som inte liknar något annat jag haft, ett jag härmed korar till det märkligaste hittills. Jag ska åka ut i skärgården och smygfotografera ett hus. De boende, som antagligen är hemma, får inte se mig. Inte förstå att huset fotograferas. Så ser bokningen ut. 

Varför överlåter jag till dig som läser detta att fundera på.
Bilden intill är en jag hade med i marknadsföringen på nätet för hundra år sedan. Visar företagsloggorna dåvarande kunder hade.

Nu ska jag leta upp lämplig ljudbok att lyssna på i bilen på väg till det hemliga uppdraget. God morgon!

Sållningar igen.

En till låda öppnad. Hundratals sidor från gamla skissböcker. Sålla, slänga, spara några. Allt är anteckningar ur vardagen, fast mer bild än text. Mer snapshots med penna istället för kamera än något annat. Visserligen har alltid skissblocket varit med men när man ser det så här så blir jag ganska förvånad över hur många timmar det ändå måste vara. Och så är det nu med. Ytterligare tid adderas nästan varje dag.

Hade en svacka för ett år sedan ungefär, men det är glömt nu.

Men ganska hemskt var det minns jag. Ett slags feltänk då jag kopplade ihop mitt användande av skissblocket med konstvärlden och dess sorgeliga utveckling. Men nu har jag fattat att det är äpplen och päron.

Att använda den uråldriga skisstekniken för att undersöka världen har egentligen väldigt lite med konst att göra. Det är mer en fråga om iakttagelse. Att faktiskt verkligen se efter hur något ser ut, och sedan försöka överföra det till en tvådimensionell representation på papper. Det är det! Koncentrationen. Perspektivet. Proportionerna. Att försöka, förkasta och försöka igen. Det är en slags meditation. Allt annat stängs ute för stunden. Resultatet är mindre viktigt än själva handlingen. Något jag vant mig med och inte vill vara utan!

Upp ur dvalan.

Vädervärdet steg med nedgången i natt från +37° till +17°. Humanare. Otippad regnskur ger smällkonsert i kattluckorna. Vädrar morgonluft. Och dylikt svammel tummas fram på mobilen här när jag inte kommer på något särskilt att skriva om. Mördaren plötsligt inne och på bordet. Spanar efter det torrfoder som fullständigt inkonsekvent placeras på olika platser så som andan i ögonblicket faller på. Just nu på fönsterbrädan bakom gardinen, vilket han på en sekund räknade ut trots att något aldrig tidigare serverats honom där. De andra i trygghet undan vädermakterna på värmegolvet i badrummet.

Igår kom idén om fotoprojektet vid sidan av. När jag i den tryckande värmen bar skräp till återvinningen. Har länge i bakgrundsmedvetandet testat och förkastat hundra vägar att gå. På samma sätt som planlöst kladdande på en duk för att försöka se vad det egentligen är som vill fram. Min arbetsmetod för allt i bildväg utom för timmarna med skissblocket som mer är som minnesanteckningar på vägen. Livsvägen. Men nu tror jag att jag vet hur denna del av orten kan gestaltas fotografiskt. Återstår att göra det bara och se om det går fram. Utan stöd av ord. Hoppas få tid och rum för detta den kommande veckan. Allt handlar om små avvikelser. Det är ofta så att två platser kan vara väldigt lika men att de små avvikelserna ger den speciella särarten. Vattenstämpeln. Spåren. Vilka som bor.

Livsluckor.

De vita fläckarna. Avståndet mellan öarna av minnen. Glapp kommer jag ihåg att alla nyutkomna postmodernistiska målare talade om på 80-90-talen. Tomrum. Mellanrum. Själva Styx. Allt som måste överbryggas med egna medel utan hjälp från sinnena. Ickeplatser en del fotografer letat. Allt det som utgör det mindre betydelsefulla. Transportsträckorna. Mellan stjärnorna. Tomheten. Mellantiderna. Pauserna. Som krävs för att en rytm ska uppstå. Sömnen för att kunna vara vaken. Vilan mellan ronderna.

I bildkonsten tilltalas jag mest av måleri och collage som i någon mening är föreställande men som inte säger allt. Det måste finnas något för mottagaren att fylla i eller lägga till. Spår av den som höll i pennan. Något mottagaren tvingas hämta från sitt eget inre för att se bilden. Kanske tomrum kanske "fel". För att den ska gå upp för hen. Fungerar likadant om det gäller konkreta bilder. Men då ersätts det föreställande av rytm och proportion. Ställs enligt mig väldigt höga krav på sådana bilder för att de faktiskt ska gå fram. Det är balanser mellan framför o bakom, massa och linje. Färger. Ljus och mörker. Rytm. Mottagaren måste fylla i linjer och tomrum. Följa outtalade vägar. 

Föreställande bilder som säger allt blir lätt tråkiga och viljan att se bilden en gång till försvinner. Den kan till och med bli tröttsam och framkalla en slags vämjelse. Övermättnad. Tjatighet. Jag vet att det inte är så för alla men i denna blogg är det min sanning som gäller. Ðet ska vara en avvägning av där och här för den som målar eller tecknar eller gör collage som representation av verkligheten. Om konstnären bara stirrar på den tredimensionella verklighetens detaljrikedom och glömmer det tvådimensionella förenklade i tolkningen så blir tolkningen stereotyp och trist. Intetsägande. Illustration inte menad som illustration. Om konstnären inte tar några risker alls och inga spår efter något temperament eller några felsteg/misstag som blivit rätt finns blir det mest en gäspning. Livlöst.

Och nu över till musiken (jazzen i mitt fall). Såklart. Och eftersom musik bara föreställer musik så får väl motsvarandet vara konkreta bilder även om jag tycker det finns likheter hos föreställande bilder också. På andra plan. Improvisation runt ett känt tema blir i mitt huvud ofta samma sak som tolkning av ett känt motiv. Rune Janssons horisonter kan påminna om en Debussy-klang t.ex. Eller om en utdragen Miles Davis ton. Francis Bacons ganska frånstötande sökande efter uttrycket i ett porträtt kan påminna om Lester Bowies grottande i St. Louis blues. Monica Zetterlunds torra raka toner utan utsmyckningar, men mitt i prick, tar tankarna åt Vera Frisén hållet.

Sådana som Oscar Peterson eller Art Tatum. Dizzy Gillespie. Fats Waller. Och faktiskt även ibland Charle Parker, tilltalar mig inte mycket. Virtuositet som passerar som ett långdraget hårdrocksolo av någon racergitarrist. Det stimulerar endast gäspreflexen för mig. Ungefär samma som med bilder. Att göra fel på rätt ställe eller använda tystnad, pauser, det lågmälda, det långsamma, gör musiken intressant och tillför så mycket att i vissa fall varje lyssning känns som ny oavsett vilken gång i ordningen den görs. Även här att lyssnaren själv kan fylla i varianter, höra något inifrån sig själv. Eric Dolphy, ibland Miles Davis. Lester Bowie och framför alla andra Thelonius Monk. Det är musiker som gör varje ny lyssning till ett oförutsägbart äventyr även om man hört det hundra gånger förut. För det man själv lägger till, det som det faktiskt gjorts plats för, är nytt varje gång. Dessutom finns ofta plats för humor och distans. Att livet kan vara rätt OK om man inte tar allt på så stort allvar.

Och nu har jag nog tappat konsekvensen igen och kanske stavat fel här eller där, men livet går vidare, koffeinbehovet tränger på och den här mobilen behöver laddas. Så det blir klart slut!

Stormmorgon.

I natt stormade det så att fönstren slets loss från fönsterbågarna och all lös inredning i huset blåste ut på gården. Kanske lite överdrift där men det blåste faktiskt ganska hårt. Men solen skiner åter starkt så vädret är bara typiskt för denna ö nu på morgonen. Typiskt dagtid är just vind och sol. Typiskt nattetid är kompakt mörker med stjärnhimmel där vintergatan går att se. En sådan himmel som stadsbon, eller ens tätortsbon aldrig får se pga ljusföroreningar. Och idag är havet ultramarinblått och himlen kobolt-coelin. Det ser liksom strängt ut. Blått, grönt och ljusockra. Inte många mellanting. Ungefär som målaren Axel Kargel framställde ön. Jag brukar inte vara helt överens med AK då jag tycker att han drev stiliseringen för långt i förhållande till färgträffsäkerheten. Han var inte lika säker på färgområdet som t.ex. Vera Frisén utan stiliserade hårt även sina halvmissar. Känns lite som att han försökte maskera ett lite schablonartat färgval med strikt komposition. Synd. För om färgerna träffat mitt i prick så hade det nog givit honom berömmelse även utanför ön. För faktiskt så har inte jag någonsin genom åren stött på honom annorstädes. Morgonpromenad nu med "Efter röken - om pipor, människor och konsten att uppskatta långsamma saker". En kort ljudbok med lång titel som kanske blir sällskap på promenaden om det blåser så hårt att det inte går att tänka. Författaren heter Niklas Sandberg.

Gurglandet...

...från kaffebryggaren på morgonen. Den första blicken ut genom fönstret. Promenadvägen till Åkermyntan och affären (där en ny dödsskjutning skedde i går). Gladan som cirklar över träden. Kokt röding med gräslöksås i köket för hundra år sen. Den ljust turkosa roddbåten. Tidig regnmorgon med det skärande ljudet från sågen. Lifta hem från skolan bara för att det är kul. Uppställning på kajen. Elritsor i alla blänkande färger i avan. Femöringar på rälsen. Funderingar över en osynlig far. Sommarnattsvandring hem från Helmertz. Vraket av Moj som plötsligt tornar upp sig som en vägg på 30 meters djup. Barfota på hårt grus eller brännhet sand. Gravstenarna. Storlomens meddelande från sjön, att nu blir det regn.

Allt detta är lika starka intryck. Det mesta bara obegripligheter för den del av världens befolkning som inte råkar vara jag. Allt är också material till bilder, skisser, försök att förmedla. Omvandla intryck till uttryck. Och lägg till de ovanstående lösryckta exemplen en minst lika stor värld av halvmedvetna eller bara anade intryck.

En slags biomassa som grundmaterial för personer med uttrycksbehov (och alla andra också såklart). Alla helt olika och alla med helt olika arbetsmetoder. De flesta kanske låter allt stanna inombords men de som behöver få något slags utlopp och känner en stark vilja att försöka kommunicera intrycken/känslorna kan ju göra detta, eller åtminstone försöka göra det med praktiserande av någon konstart. Skriva, dansa, måla, eller vad som ligger närmast. Poängen här är individualiteten. Olikheterna. 

Den första konstskolan jag gick i hade två huvudlärare med helt olika konstsyn, den ena med rötter i Göterborgskolorismen, alltså måleri som absolut uttrycksmedel och inga ord. Den andra i en delvis idébaserad tradition. På så sätt försökte de täcka upp ett brett område inom bildkonsten och försöka lotsa eleverna på rätt väg, som ju är något väldigt individuellt. Ett svårt jobb. En av mina klasskamrater anförtrodde mig många år senare att hen hade lidit av psykisk ohälsa när hen började på skolan och att den ena läraren hade varit bättre på att hjälpa än psykologerna. Att den där konstskolan kanske hade varit räddningen. Så kan det bli om läraren är tillräckligt lyhörd för vilken väg konstutövandet behöver ta. Andra saker kanske hänger ihop oupplösligt. Att inte klampa runt i porslinsfabriken är nog en konstlärares främsta uppgift. Lyssna och lotsa.

Det här skriver jag eftersom jag precis lyssnat på sommar i P1 där en konstnär berättar om sitt liv och sin konstsyn. Nu vet jag inte om hen undervisar eller har gjort det, men i mina öron verkar denna person vara högst olämplig för att handleda någon på en från början osynlig väg. Jag har svårt för personer som "vet", som inte tvivlar. Eller ifrågasätter sina heliga kor. Kom att tänka på det där med lärare när jag hörde hens fullständiga övertygelse om att ha fattat allt, för väldigt många konstnärer har ju någon eller några perioder då lärarlön är välkommen och kanske enda sättet att få till någon ekonomi. Tyvärr finns det också en kategori av konstnärer som verkligen tror sig fatta mer och bättre än människor i andra yrken. De arga allvetarna :-). Som avskräcker folk från andra bakgrunder och med andra utbildningar. Nu tillhörde nog denna konstnärsröst i radion inte den gruppen pga sitt tekniska, naturalistiska måleri som nog alla accepterar och beundrar, men efter radiopratet tror jag tyvärr att mångas förutfattade meningar om konstnärer fick nytt vatten på kvarnen. En bekräftelse på myten om konstnären som gränslös boarderlineperson och narcissist.

Vinnarskallar.

Något som alltid fascinerat mig är människor som ser livet som en tävling. En tävling där andra ska besegras. Jag har aldrig riktigt kunnat greppa det sättet att tänka och vara och har därför (tror jag) ett evigt intresse för ämnet. För jag tycker det är spännande. Obegripligt. Mystiskt. Underhållningsvärdet är så stort. Maktkamper. Vinnare och förlorare. 

En gång för ett par år sedan, vid en av mina återkommande bokhyllerensningar, råkade min dotter vara hemma och kolla på alla böcker jag plockat ut för transport till Lälkarmissionen, som hon tidigare bara sett ryggarna på och aldrig reflekterat över vad det egentligen var för luntor. Hon nästan skrek av skratt när högen med biografier över gamla kungar och drottningar växte. Tror det fanns tre stycken bara om Karl Knutsson Bonde (men han var ju iofs kung tre gånger satt..:) och en drös andra från Erik Segersäll och framåt till typ Gustav V där sedan mitt intresse tydligen upphörde. 

Jaha, att det skulle vara något konstigt hade ju jag aldrig tänkt. Historia är ett stort intresse för mig då historiekunskaper behövs för att kunna fatta vad som händer i världen nu plus att jag har lätt för att leva mig in i historiska berättelser. Och regenterna är ju oundvikliga. Alltså fram tills de inte längre har någon makt över människors liv, vilket i Sverige ju inträffar ungefär med Gustav V. Men en intressant poäng från dottern var att jag som är uttalad om inte republikan, så i vart fall motståndare till ärvda ämbeten, och därmed ogillar vår nuvarande monarki, har så många böcker om just olika hov. Funderade lite på det och nu tänker jag att mitt historieintresse är lite dubbelt. Egentligen kombinerat med de för mig så obegripliga tävlingsmänniskorna. Nästan så mycket att jag inte riktigt vet vilken drivkraft som är den starkare. För jag läser med lika stort intresse om snorrika familjedynastier och maffiafamiljer. Extrema tävlingsmänniskor som skaffat sig makt över andra och som ännu mer obegripligt beundras av många. Det är någonstans det jag inte kan förstå och gång på gång återkommer till just därför. Viljan att förstå detta smälter ihop med viljan att förstå historien.

En del av detta är också viljan att försöka förstå beundrarna. De som ser upp till olika makthavare eller t.o.m till bedragare och brottslingar just av den anledningen att de lyckats betvinga, lura eller på annat sätt "vinna" över andra människor. Dömda mördare som sitter i fängelset och sorterar beundrarpost. Ekonomiska brottslingar, bedragare som får sitta i TV-sofforna. Gangster-rap som beundras av innerstadens musikjournalister (som inte fattar vad det är de hör). Att det finns en fascination är en sak, men att beundrarskaror skapas förstår jag inte. Än iaf.

Det är det där med tävlandet. Många fotbollsmatcher och turneringar var jag med på (som materialare) i min sons lag under de år han spelade. Och visst var det kul när killarna vann, men en del föräldrar med röda ansikten och vidgade näsborrar tänkte jag alltid något annat än kul om. Det kunde vara ilskan efter en förlust eller den överdrivet triumferande stilen med extra högljutt tal efter en vinst som ibland fick mig att undra om det var så bra att sonen spelade fotboll. De här föräldrarna som trodde att de själva var med i laget vid vinst och som låtsades bara vara anonyma åskådare när deras barn förlorat. Obegripligt. Och en del i detta med mitt historieintresse.

Kanske handlar allt i grunden bara om att förstå andra människor och deras beteenden. Eller att förstå mig själv. Varför jag ser tävlingsmänniskan som lite löjlig och ömkansvärd. Jag tycker också det är kul att vinna något, att vara bäst i något sammanhang, men det är inte viktigt. Bara lite kul. När jag tänker efter så är det ju den sorts människor som funkar som jag i detta som blivit livslånga vänner också. Vilket också betyder att tävlingssporter aldrig har varit något mer än förstrött inslag i mitt liv. Jag hänger på för att det roar andra i min närhet ibland. Såklart är jag inte heller det minsta road av någon form av spel.

Nu invänder nog en del att alla mänsklighetens framsteg bottnar i tävlingsinstinkt. Men jag tror inte på det. Jag tror nyfikenhet och fascination är de stora drivkrafterna. Det var nörden som tyglade elden, uppfann hjulet, inte hövdingen. Hövdingen borde ha landsatts på en öde ö tillsammans med andra hövdingar för att tävla, konkurrera och betvinga varandra. Och till sist kanske VINNA! Jaaaaaaa....

Ljuden och allt.

Den första sorteringen av ljud får bli mellan lugnande/sövande och störande. Lugnande är kattspinn och dunkandet från skenskarvar. Det senare tyvärr borta numer. Åtminstone i Sverige. Vet ej i andra länder. Att åka nattåg med det dämpade klodonket som ett slags ledmotiv i bakgrunden var alltid lugnande och sövande. Samma med en katts spinnande. Motsatsen gäller som alla vet snarkningar. De skapar en situation där man ligger på helspänn och väntar på nästa. Än värre om man väckts av ljudet (undantaget om det är ens egen snarkning :). Tänker ibland att det måste finnas någon djupare mening med detta. Alltså varför aldrig så dämpade snarkningar kan uppfattas som värsta flyglarmet och omöjliggöra sömn när ett ganska högljutt och regelbundet dunkande från skenskarvar tvärtom kan vara som en vaggsång.

Ljud av regn mot en tältduk eller ett balkongtak (sov ibland på balkongen innan en renovering gjorde det omöjligt) tillhör de lugnande sövande ljuden. Främjar långsamma tankar och sömn. En trygghetskänsla. Av att vara skyddad kanske. Det blir tydligt när den oskyddade miljön är så nära men inte kommer åt en. Men tvärtom kan det bli om skyddsnivån är för hög. Som inne vid köksbordet en dag med ihållande regn. Tristess istället. Samma ljud men olika verkan.

Musik. Som ju inte heller är något annat än olika ljud ordnade i olika system är kanske det tydligaste exemplet på nästa nivå av vattendelare. Med musik kommer mer personliga preferenser med i bilden och många kanske till och med tappar bort det grundläggande att det fortfarande bara är ljud som kombineras på olika sätt och då av någon anledning påverkar oss olika. Den begränsande och förlamande kategoriseringen kommer in i bilden. Och även i sammanhanget egentligen helt ointressanta frågor som livsstil, utseende och klädsel. Där tappas tråden av många och viss musik blir bra och annan dålig av andra ovidkommande anledningar än de egentliga ljudens påverkan på sinnena. Man har frivilligt tagit på skyddslapparna och stängt av största delen av ljudens värld på grund av att t.ex grupptillhörighet trängt in och trängt ut öppenhet och nyfikenhet. Indolensen har tagit över. Och rädslan för att inte passa in i det sociala sammanhanget.

Mycket av detta återfinns också inom bildkonsten. Stilar och framför allt förhålllningssätt som förbjuder vissa uttryck medan andra ses som det enda rätta. Samma system av skygglappar som med musiken för den som inte nöjer sig med att verka på sin egen scen. En gång när datorgrafik var ett mysterium för de flesta började en nyfiken konstnär jag kände (han är borta sedan några år) att på egen hand utforska datorgenererade bilder och fick ganska snabbt uppdrag på det då helt nya området. Det var illustrationer till informationskampanjer och annat. Jag bodde då ett par helger hos honom och han visade mig nymodigheterna. Jag fick också veta att det fanns en "hemlig" njutning i arbetet med dessa bilder. Och det var att han äntligen efter alla år i "rätt" fåra som bildkonstnär nu fick utlopp för sin vilja att göra förbjudna bilder. Och det förbjudna var landskap med solnedgångar o.dyl. 

Han var fostrad i en idébaserad konstsyn och lärd att förakta och se ner på sin inre vilja att bara uttrycka sig på det mest spontant omedelbara sättet, som han så klart insåg var omöjligt om han ville vara relevant i sin samtid. Alltså en konstruerad och artificiell värld han innerst inne inte kände sig ärlig i. Han jobbade mycket med barn och deras bildvärld och senare alltså med datorgrafik och illustrationer han i någon mån kunde styra. Han hade något han kallade lördagsakademien för barn. Där försökte han ta reda på om den omvärldspåverkan som först uppstår tydligt i lågstadiet på något sätt kunde överbryggas. Alltså så att de ursprungliga i viljan att göra bilder skulle kunna lotsas igenom det första stadiet av sneglande på vad andra gör, jämförelse och ängslan över sitt eget. Både det och datorgrafiken (som nämnt) handlade också om att få utlopp för de bilder han själv inte kunde släppa fram från sin position som huvudlärare på en konstskola och den konstsyn han utåt sade sig försvara och som han också försökte lära ut. Förnekandet av sig själv som dessvärre var nödvändigt för att kunna lotsa sina elever vidare till högre utbildningar där ju inte allt var gångbart (och ännu mindre så nu).

Ja så kan det gå när utanpåverket blir starkare än det grundläggande. När ljuden slutar vara ljud i egen mening och istället blir instängda i konstruerade system och tvingande manér. I musikens värld kanske främst av pengaekonomiska skäl och i konstvärlden av samma fast också överlagrat av politik. Sedan har konstvärlden ett ytterligare åliggande. Det att förklara sig (för den som inte sysslar med solnedgångar). Musik behöver aldrig förklaras. Det låter som det låter. Musikhistorien kan beskrivas men som med all historia endast i efterhand. Den kan inte produceras. Konsten har däremot skapat sina egna grumliga och ibland oförklarliga värdesystem som ut- eller kanske snarare invecklas av en ekonomi som för länge sedan lämnat all verkilghetsförankring. Och kanske underligast av allt är väl att olika konstnärer också gång på gång påpekar detta utan att egentligen kunna påverka det och utan att ändra något i sin egen praktik. Ungefär som att säga att jag ser att kejsaren är naken men den upplysningen ändrar inget. Det var bara en markering som för ett framtida "vad var det jag sa".

Undrar om det idag skulle vara möjligt att spåra tillbaka mot de drivkrafter grottmålarna och de första människorna som gjorde ljud i ordnad form till uttrycksmedel hade? Kanske dans och vissa typer av performance är de uttrycksformer som är närmast sina ursprungskällor idag. Ritualerna som sedan spårade ur till religioner, åsså var vi där igen. God morgon från ön!

Tidigt.

I trädgården. Klockan är tidig morgon. Kaffemuggen utomhus nu då det är samma temp som inne. En förvirrad humla brummar runt och verkar leta eftet något. Eftersom jag gick ut kommer också katterna ut och vaktkoltrasten meddelar de andra flygfäna var de inte ska landa just nu. Mitt på tomten hänger den mystiska gruppen av halvgenomskinliga centimeterstora flygetyg. 15-20 stycken som rör sig i sin luftdans som om de befann sig i en osynlig bubbla med någon halvmetersradie. Älvor. Oavbryten rörelse. Uppåt, nedåt och åt sidorna men hela tiden inom den osynliga gränsen de har. Har inte sett dem sedan förra sommaren. Varför just där? Vad gör de egentligen? Ett av alla mysterier i en radhusträdgård. Det är nästan helt stilla. Schersminlukten bedövande. Tornseglarna patrullerar högt i himlen. Inga människoljud än. En bit bort under svartvinbärsbuskarna en kolonn mycket små myror antagligen på väg till jobbet. Hör de också koltrasten? Detta universum av liv i olika former. Det sakta döende körsbärsträdet. Duvornas obeskrivliga bakgrundsljud, som en rytmsektion i fågelorkestern. Katten som funderar. Hoppa upp i knät? Nä hon gick. In igen, för att somna om. Nu kommer en skalbagge knatande över stenplattorna. Målmedvetet verkar det som. Två gråsuggor möts men fortsätter i motsatta riktningar. Hälsade de när de möttes? Vaktkoltrasten intar position i trädet och varnar. Han ser en katt jag inte kan se från där jag sitter. Den andra hannen kör en komplicerad soloimprovisation från något träd längre bort jag inte heller kan se. 

Det är fjärde eller femte stadiet i trädgården nu. Med början på vårvintern kommer först det första vita som är snödropparna och stjärnmagnoliabusken. Sedan den gula perioden med vintergäck forsythia och ginst. När de blommat ut kommer den blå med teveronika och blåsippor. Och jättemagnolian som är rosa. Sedan vitt igen när körsbärsträdet blommar följt av schersminens vita blommor. Och nu rött. Jordgubbarna i pallkragen börjar bli röda, smultron täcker marken under den utblommade stjärnmagnolian. Svartvinbären mörknar och körsbären börjar bli röda. och jorden har påbörjat sin bana bort från solen igen. Snart kommer den mörkgröna trädgården som blir ett uterum att vistas i. 

Ända sedan flytten hit har jag haft en tanke om att fotografiskt dokumentera trädgårdens alla stadier. Men det har aldrig blivit av. Och jag vet varför även fast tanken kommer tillbaka för trettionde gången. Den typen av bilder är meningslösa. De kommunicerar bara med den som höll i kameran och minns. Fotografier tänkta för någon annans ögon än fotografens får inte vara så ensidigt uttömmande som bilder av växter. Jag vet ju att t.ex. Denise Grünstein jobbade mycket med bilder från sin trädgård och så klart Monet, men jag kan inte riktigt ta till mig sådana bilder. Tycker att trädgårdar är "live" och inte kommer till sin rätt i bildformat. Det är så mycket mer än bara växter. Alla krypens själar, tankar och ljud som är lika viktiga som blommor och träd. Lukterna. Att ta i blad, jord och bär. Smaka på bären. Brännässelbränd. Rostaggar. Myrbett. Jordgubben som smakar som smultronen och faktiskt översätter schersminlukten till smak. Den långbenta spindeln som flyr. Musfamiljen som hörs svagt inifrån kompostlådan. Fjärilsfladder. Överallt födsel liv och död.

En trädgård, hur liten den än är, är ett allkonstverk som uppspelas för den som vistas i den och kan se, höra, känna, smaka och lukta. Och kanske uppfatta mer än så även om vi inte har några ord för ytterligare sinnen. Än. Kanske något den blinde känner till?

Nu kom första vindpusten och människorna har börjat komma upp ur sängarna. Slut på friden. Ett stråk av cigarettrök kommer in från grannen som en påminnelse om hur snabbt tiden går. Inte ofta tobaksrök känns nu längre. Kanske därför jag inte alls störs av grannens morgoncigg. Känns lite som om jag blev yngre för en sekund. Och nu kom en sur katt ut. Sätter sig och stirrar anklagande. Dags att gå in och servera frukost. Torrfoder får det bli.

Back to b.

B som i basic. Och det var dagens svängelska. Men något hände under veckan. Ett slags återställande av livsordningen. Jag fick tillbaka det sörjda och saknade skissboksbehovet. Försvunnet sedan se länken. Återuppstått i tysthet under de senaste dagarna. Ungefär som när man till sin förvåning plötsligt inser att något kroniskt sjukdomstillstånd faktiskt ändå har förbättrats. Tror jag vet varför. Ett drygt år av tänkande och läsande i kombination med två kompisar, en nära och en avlägsen (i tiden), som har skissböckerna som naturliga förlängningar av både sinnen och minnen, alltså precis som jag också alltid haft. Det var ett misstag att se på detta fenomen som en del av den stora besvikelsen. I de svartaste stunderna den stora bluffen. Och jag har inte ändrat åsikt om konstetablissementets inveckling, utan bara insett att jag ju faktiskt inte är med på det tåget och därför lika lite som kulturministern behöver bry mig. Skissboken är tillbaka i fickan och pretationerna förpassade dit de hör hemma. Skissboken är bara ett redskap för att försöka förstå världen. Ett helt fristående fenomen för kommunikation med sig själv och inte ett testrum inför framtida storverk. Och snart är det semester! Amen.

Intressant som vanligt...

...i Kunstkritikk. Den norska konsttidskriften som tycks veta hur de ska göra för att hitta de intressantaste ämnena, skribenterna och artiklarna. Denna gång är det Louise Steiwer som förfasar sig över den amatörernas intåg på de etablerade proffsens arenor hon tycker sig se överallt (?). New York Times har tydligen nu också publicerat en positiv recension av en utställning med en outbildad konstamatör på danska Arken museum for samtidskunst, ett museum de aldrig tidigare intresserat sig för. Recensionen skriven av den etablerade brittiska kritikern Alice Godwin till och med. Goodwin skriver om direktheten och det omedelbara tilltalet som något positivt, vilket stör Steiwer. Som om det skulle vara en kvalitet? I nästa stycke anklagar hon museet för populism, för att vilja dra till sig barnfamiljer och för att ta till sådana här knep för att motverka det tilltagande ointresset för konst och för att motverka att publiken snart bara består av pensionärer. 

Och? Tänker jag. Vad kan det bero på då? Och var finns lösningen på den frågan? Ska de inte försöka på alla sätt de kan komma på för att sllppa hotas av nedläggning? Om nu konsten fjärmat sig så från vardagen och blivit ett smalt specialintresse typ termodynamik, så vad göra? Någonstans gnisslar det. Något stämmer inte med den här dubbelheten i att samtidigt vilja vara svårt intellektuell och teoretisk men också vilja ha publik. Många får nog en känsla av att man förväntas bara gå till den obegripliga utställningen och buga sig för överhögheten utan att egentligen ha fattat något. Och absolut inte öppna kakhålet med risk att säga "fel" saker och därmed avslöja sin okunskap.
Särskilt tror (vet) jag att detta gäller högutbildade inom andra områden, som lagt minst lika mycket tid och ansträngning på sin disciplin som konstnärerna med högskoleutbildning eller doktorshatt har. Jag har hört det fler än en gång. Varför skulle egentligen just bildkonst vara så mycket otillgängligare än de andra konstarterna? Nja, kejsarens nya kläder och ekonomiska intressen och dimridåer anas nog i skuggorna. Ett känsligt ämne som en artikel som denna i Kunstkritikk bara ytterligare misstänkliggör.

Så hur ska detta lösas? Jag tror bröderna Broman, när de ledde Fotografiska var inne på rätt spår. Ofta kombinerade de en publik utställning många ville se med en smalare mer svårtillgänglig. På så sätt fick den som ville se den ena också se den andra. Och kanske att det då hos någon som kommit för att se den "lätta" ett spår av intresse och nyfikenhet väcktes även för den som krävde mer av besökaren. Ett enkelt och pedagogiskt sätt att väcka intresset ordentligt för den som varit lite halvintresserad. En slags utmaning. Och kanske också en väg in i ett annat sätt att tänka, där det mesta är tillåtet och det handlar mer om att acceptera än att förstå. Åtminstone fram till den gräns där kejsarens nya kläder faktiskt ändå kommer på och man får välja om man vill se dem eller ej.

Strandpromenad.

Levande och döda.

Christer Strömholm och nazismen.

Biografi av Andreas Gedin. Intressant studie om historieförvanskning och mörkläggning. Av anpassning av historien för att inte svärta ned en som en gång gjorde sina val på grunder som inte idag kan accepteras. 

Det är också en historia om smart nätverkande och "personal branding" i kulturvärlden. Absolut läsvärd. Särskilt för den som tidigare läst något av allt som skrivits om CS. Det finns ju både akademiska uppsatser och en doktorsavhandling t.o.m., förutom allt som skrivits biografiskt och i utställningssammanhang. Men här får man en lite annorlunda bild än den allmänt vedertagna. Rekommenderas!

Oikofobens paradox.

Att nedvärdera sin egen kultur till förmån för den mer ytliga förståelse som är möjlig att ha för en annan, är rätt korkat om man vill gräva på djupet. I det avséendet gör nog de idag så uppmärksammade urfolkskonstnärerna helt rätt. Det finns en paradox i konstvärlden i dels strävan efter internationalitet, med engelska som "konstspråk" för alla nationaliteter och dels hyllandet av etniska projekt av enskilda konstnärer eller grupper i traditionella kläder och komplett med musik, språk och poesi. Förklaringen till denna paradox är såklart enkel, så länge den ekonomiska delen ångar på ställer man inte frågor. Det första ledet i ordet paradox är det som styr (ortsslang). För med tanke på den allt starkare drivkraften mot  internationalisering eller anglifiering (läs "The global contemporary art world" av Jonathan Harris om inte vardagsiakttagelserna räcker) borde ju det etniska förpassas till garderoben i stället för att överallt lyftas fram. Konstlingotermen falsk dikotomi pluppar upp i tankevurpan. Para, para, para. 

Men. Detta är ju inget som berör eller angår den som uttrycker sig i bild för sin egen sinnesfrids skull. Som tillfredsställer sitt uttrycksbehov. Eller fritidsmålaren som finner ro och tillfredsställelse i att göra bilder. Där är nog drivkrafterna desamma som de varit i tusen år. För där finns inte de ekonomiska krafterna och anpassningarna som genast visar sig tydligt för den som tänker bli professionell och leva på sitt konstnärskap. Resultatet för de senare blir i de flesta fall en kompromiss med kombinerat lönearbete och arbete med sin konst. Och eviga försök att avkoda vägarna till gallerier och institutioner utan att tumma alltför mycket på den egna verksamheten. Ett slags limbo med lika mycket tid avsatt för att hitta dessa spår genom labyrinten som till sitt eget konstnärliga arbete.

Denna senare kategori tillhörde jag själv i tre-fyra år efter avslutade konststudier innan jag insåg det omöjliga och sadlade om till mitt andra ben - fotograf. Minns precis när det var jag bestämde mig. Jag hade bläddrat igenom senaste numret av KRO-tidningen och kände bara irritation och leda efter x antal artiklar om hur synd det är om alla konstnärer som inte får ekonomisk uppskattning efter förtjänst. Jag blev där i min ensamhet förbannad på allt detta snyftande. Jag ville inte tillhöra något gnällkollektiv när jag nu fötts med fördelar som halva jordens befolkning bara kunde drömma om. Kände att jag är uppfostrad till att man tar tag i sitt liv och ansvarar för det utan att klaga och försöka skylla på någon annan. Säkert ett förlegat mansideal, men så kände jag i alla fall (och det gör jag nog kanske än idag). Så sagt och gjort. Sade upp mitt medlemskap i KRO (Konstnärernas riksorganisation) och gick i stället med i SFF (Svenska fotografers förbund). Sedan blev det några slingriga år med datorgrafik, lite illustration och både hel- och deltidsanställningar inom de områdema och foto och så småningom 1996 egen firma som industrifotograf. 

En sak jag minns extra tydligt är när mitt första nummer av SFF-tidningen låg i postlådan. Bläddrade i den. Allt var positivt. Intressanta artiklar att lära sig masor av. Kollegialitet i stället för missunsamhet och konkurrens. En annan värld än den som fanns i KRO-tidningen. Och sen när jag började delta i SFF:s återkommande internutbildningar och kurser insåg jag också att det inte fanns några varken sura eller självöverskattande fotografer. Alla välkomnande och alla på samma nivå.

Men nu har jag sedan några år återigen en ateljé och jobbar med egna konstprojekt även om också de mer lutar åt det fotografiska än något annat och min firma har jag också kvar. Tar uppdrag om än inte till 100% längre. Snarare 20-25. Förra söndagen sålde jag det mesta av mina kvarvarande oljefärger till andra medlemmar i atejéföreningen eftersom oljemåleri inte längre är någon framkomlig väg för mig. Strävan numer är att som fotograf lämna den professionella uppdragsvärlden och bara ägna mig åt mina egna bilder. Ska nog funka framöver med hjälp av en visserligen låg men ändå pension :-). På köpet har min en gång barnsliga förundran för det magiska med fotografisk bild kommit tillbaka med full kraft. Den kom med återgången till det analoga och mörkrumsarbetet. Så kanske kan jag prata om den där cirkeln som slutits. Barnen sedan länge utflugna och jag barn på nytt! Och nu ska jag bara gräva där jag står. Inte vara en oikofob.

Nytt inlägg.

Heter det här inlägget. Och så är det ju. Jag ska nu skriva vad som faller mig in en stund. Helt ocensurerat och utan grammatik- eller stavningskontroll. Inte korrigera de ständiga tempusbyten som uppstår i den mer eller mindre medvetna tankeverksamheten (och som inte stör mig ett dugg). I Tänkeflödet. Tankefloden. Det finns ett gränssnitt mellan mig och allt annat, som jag märkt längst ut i medvetandehorisonten vid ett par-tre tillfällen i livet. Kanske det sjätte sinnet man brukar säga. Det ter sig som en världsomspännande såpbubbla. När något viktigt som angår en på ett personligt plan händer kan det (väldigt sällan) ses en liten utbuktning i såphinnan. Som en halv bubbla på ytan. Då kommer den liksom för en. Visualiseras helt otippat i huvudet. Men det var länge sen sist. 

Jagade en minimal spindel runt datorburken. Den försökte gömma sig och lyckades precis när jag trodde jag fångat den i ett glas med en pappskiva för. Gick ut på balkongen för att släppa den men glaset var tomt. Satte mig framför datorn igen och efter en stund ser jag den på samma plats som förr. Vis av erfarenheten låtsades jag tänka på något annat när jag sträckte mig efter glaset och pappskivan, att fejka tankeverksamhet krävs när man ska interagera med någon som kan se tankar och troligen såpbubblan också. Snabb som en fjäderviktare fångade jag den och gick ut på balkongen igen. Tänkte att den får spinna sig ner. Och det gjorde den. Den sträckte ut alla benen spikrakt så att den täckte fem gånger så stor yta som annars och spann elegant och ganska snabbt en lång livlina ner till marken. Snacka om överlevare. Vi primitiva och klumpiga homo sapiens är som traktorer i livet. 

Idag storformat 4x5" och sedan framkallning. Har inte råd att använda 8x10" som jag egentligen vill. Men 25 blad film kostar över två och ett halvt tusen. Så det får bli i nästa liv. 4x5" har också kvaliteter som vida överstiger allt i digitalväg, men det går tyvärr inte att vara analog hela vägen då kontaktkopior i det formatet är lite väl små (jag har inte tillgång till förstoringsapparat i det formatet så måste scanna).
Eller varför inte egentligen?
En gång ringde jag upp salig Gunnar Smoliansky. Jag ville köpa en bild av honom. Han svarade att då kunde han gå ner i mörkrummet och göra en om jag kunde komma och hämta den nästa dag då den torkat ordentligt. Men han ville påpeka att bilden ifråga skulle levereras i formatet 8x8 cm. så att jag inte skulle tro att den var större. Och det är ju mindre än 4x5" så kanske... Men det handlar så klart om det funkar med motivet i fråga. Det blev ingen affär den gången, mer om det här, men jag fick nu en idé om denna dag.
Nu hör jag att sopgubbarna är här och tömmer tunnorna. De gör alltid det med högsta möjliga ljudnivå. Hur mår du? Jag mår bra. Men nu måste jag sluta.

Åldersrelaterat.

Skönlitteratur är åldersrelaterad på ett sätt som inte andra konstarter är. Som äldre får man ibland svårt att läsa romaner skrivna av unga, då kort livserfarenhet liksom skiner igenom oavsett andra kvaliteter. Och alldeles särskilt om författaren intar en gravallvarlig lite allvetande attityd som, tycker jag, har blivit vanligare på senare år. Åtminstone har jag stött på det fler än en gång när jag läst yngre författare under de senaste kanske fem åren. Jag vet inte om det beror på mina egna åldersringar, någon utvecklingsfas jag inte tidigare varit medveten om, eller om det är någon trend. Underligare är att det inte fungerar på samma sätt när läsningen gäller gamla döda författare. Kanske beroende på att miljöer och tänkesätt var så annorlunda att en nutida läsare inte kan urskilja sådana nyanser som författarens åldersgrupp om hen levde för hundra år sen.
Och då kommer såklart frågan om vad mer jag inte kan uppfatta pga att JAG är för ung? Det blir som ytterligare en dimension till det kända översättningsproblemet (i slutet av länken). Tiden också!

Kommunikation är svårt, eller något av det svåraste som finns. Det vanligaste problemet faktiskt i en så vardaglig situation som att leverera bilder till en kund. Det viktigaste är att så långt det är möjligt försöka förstå vilken bild beställaren ser inom sig. Missförstånd på det området är nog det vanligaste för t.ex. bröllopsfotografer (och en av anledningarna till att jag inte har och aldrig har haft några privatkunder).