Vinnarskallar.

Något som alltid fascinerat mig är människor som ser livet som en tävling. En tävling där andra ska besegras. Jag har aldrig riktigt kunnat greppa det sättet att tänka och vara och har därför (tror jag) ett evigt intresse för ämnet. För jag tycker det är spännande. Obegripligt. Mystiskt. Underhållningsvärdet är så stort. Maktkamper. Vinnare och förlorare. 

En gång för ett par år sedan, vid en av mina återkommande bokhyllerensningar, råkade min dotter vara hemma och kolla på alla böcker jag plockat ut för transport till Lälkarmissionen, som hon tidigare bara sett ryggarna på och aldrig reflekterat över vad det egentligen var för luntor. Hon nästan skrek av skratt när högen med biografier över gamla kungar och drottningar växte. Tror det fanns tre stycken bara om Karl Knutsson Bonde (men han var ju iofs kung tre gånger satt..:) och en drös andra från Erik Segersäll och framåt till typ Gustav V där sedan mitt intresse tydligen upphörde. 

Jaha, att det skulle vara något konstigt hade ju jag aldrig tänkt. Historia är ett stort intresse för mig då historiekunskaper behövs för att kunna fatta vad som händer i världen nu plus att jag har lätt för att leva mig in i historiska berättelser. Och regenterna är ju oundvikliga. Alltså fram tills de inte längre har någon makt över människors liv, vilket i Sverige ju inträffar ungefär med Gustav V. Men en intressant poäng från dottern var att jag som är uttalad om inte republikan, så i vart fall motståndare till ärvda ämbeten, och därmed ogillar vår nuvarande monarki, har så många böcker om just olika hov. Funderade lite på det och nu tänker jag att mitt historieintresse är lite dubbelt. Egentligen kombinerat med de för mig så obegripliga tävlingsmänniskorna. Nästan så mycket att jag inte riktigt vet vilken drivkraft som är den starkare. För jag läser med lika stort intresse om snorrika familjedynastier och maffiafamiljer. Extrema tävlingsmänniskor som skaffat sig makt över andra och som ännu mer obegripligt beundras av många. Det är någonstans det jag inte kan förstå och gång på gång återkommer till just därför. Viljan att förstå detta smälter ihop med viljan att förstå historien.

En del av detta är också viljan att försöka förstå beundrarna. De som ser upp till olika makthavare eller t.o.m till bedragare och brottslingar just av den anledningen att de lyckats betvinga, lura eller på annat sätt "vinna" över andra människor. Dömda mördare som sitter i fängelset och sorterar beundrarpost. Ekonomiska brottslingar, bedragare som får sitta i TV-sofforna. Gangster-rap som beundras av innerstadens musikjournalister (som inte fattar vad det är de hör). Att det finns en fascination är en sak, men att beundrarskaror skapas förstår jag inte. Än iaf.

Det är det där med tävlandet. Många fotbollsmatcher och turneringar var jag med på (som materialare) i min sons lag under de år han spelade. Och visst var det kul när killarna vann, men en del föräldrar med röda ansikten och vidgade näsborrar tänkte jag alltid något annat än kul om. Det kunde vara ilskan efter en förlust eller den överdrivet triumferande stilen med extra högljutt tal efter en vinst som ibland fick mig att undra om det var så bra att sonen spelade fotboll. De här föräldrarna som trodde att de själva var med i laget vid vinst och som låtsades bara vara anonyma åskådare när deras barn förlorat. Obegripligt. Och en del i detta med mitt historieintresse.

Kanske handlar allt i grunden bara om att förstå andra människor och deras beteenden. Eller att förstå mig själv. Varför jag ser tävlingsmänniskan som lite löjlig och ömkansvärd. Jag tycker också det är kul att vinna något, att vara bäst i något sammanhang, men det är inte viktigt. Bara lite kul. När jag tänker efter så är det ju den sorts människor som funkar som jag i detta som blivit livslånga vänner också. Vilket också betyder att tävlingssporter aldrig har varit något mer än förstrött inslag i mitt liv. Jag hänger på för att det roar andra i min närhet ibland. Såklart är jag inte heller det minsta road av någon form av spel.

Nu invänder nog en del att alla mänsklighetens framsteg bottnar i tävlingsinstinkt. Men jag tror inte på det. Jag tror nyfikenhet och fascination är de stora drivkrafterna. Det var nörden som tyglade elden, uppfann hjulet, inte hövdingen. Hövdingen borde ha landsatts på en öde ö tillsammans med andra hövdingar för att tävla, konkurrera och betvinga varandra. Och till sist kanske VINNA! Jaaaaaaa....

Gitarristen.

Heter en slags memoar eller biografi av gitarristen Johan Norberg. Från början jazzgitarrist men under många år inblandad i alla upptänkbara  musiksammanhang. Han tackade aldrig nej till ett jobb, oavsett vem som frågade eller vilken musikstil det gällde (preteritum eftersom han numer bara skriver om musik, inte spelar. Anledningen till det finns i boken). En lång rad anekdoter och funderingar kring livet och musiken där väldigt många kända namn i det svenska musiklivet förekommer. Studiomusiker på otaliga inspelningar och bandmedlem på likaledes otaliga turnéer. Intressanta insikter i livet många kompmusiker lever. Och även i livet i stort. Och kanske är det också så att denna bok blev extra intressant för mig eftersom jag är jämngamnal med JN och även som han bördig från den norra rikshalvan om nu det kan betyda något. Det blev i alla fall en hel del igenkänning i tankegångarna. Dessutom beundrar jag prestigelöshet och självdistans. Och förmåga att se det positiva i livet. Så, rekommenderas för alla som är nyfikna på underhållande skvaller om kända artister, men även för alla som undrar hur en vit, svensk, medel/övre medelålders heterosexuell, otraumatiserad, ostraffad alldeles vanlig man från arbetarklass, men med ett allt överskuggande intresse för något konstnärligt uttryck, ser på livet. Om nu någon undrar det.

Med strömmen.

Heter en novell av Hjalmar Söderberg. Nja...

Roman.

"Genom delning" är titeln på Lyra Eriksson Lindbäcks nya, eller senaste kanske det är, roman. Mycket bättre än den förra som jag blev besviken på och inte riktigt kom igenom. Men nu försökte jag med den här nya eftersom jag mycket uppskattar författarinnans insatser i andra sammanhang. Och hade jag varit 27 så hade jag nog satt upp denna på tio i topp-listan. Men nu är jag 67 och då blir det lite svårare. Mer konkurrens efter alla år av läsande.

Ofta när jag läser unga författare numer, får jag en känsla av att allt går igen. Intet nytt under solen förutom ytliga förändringar som teknikutveckling o.dyl. Och att ingen längre röker, förutom på fester. Dessutom, den sida av Stockholms nattliv som i denna roman underligt oförändrat beskrivs trots att så många år passerat sedan jag själv var involverad. Alltså det nattliv som levdes då och tydligen levs/lever kvar än idag på ställen som Blecktornskällaren, där även jag och mina kompisar en gång fördrev alldeles för många (eller om det var nödvändigt antal) timmar. och liknande krogar långt, långt från Stureplan. Faktiskt en nära på hundraprocentig igenkänningsfaktor där. Lite skönt nästan, som om tiden stått stilla i det avseendet. 

Romanens huvudtema ligger dock utanför min horisont. Det handlar om två systrar, enäggstvillingar, och deras liv och förhållande till varandra. Jag är ju varken kvinna, ung eller tvilling så rätt mycket känns avlägset där. Men berättelsen är så trovärdig att jag ändå kan inbilla mig att jag fattar något av det. Dessutom gav mig texten början till historien om Jim och Jim som jag skrev om i det förra inlägget här. Så det får jag tacka för!

Berättarjagen skiftar genom sidorna, något jag verkligen uppskattar, och bäst blir det på slutet när den för den ena tvillingen förhatlige och av bägge tidvis förhånade fadern, till den andra tvillingens barn äntligen kommer till tals. Han och hela hans släkt, som inte kommer från huvudstaden, har annars hela tiden setts "von oben" av de vackra, små, smala (viktigt att inte vara stor tydligen, kommenteras gång på gång) och smarta storstadssystrarna. Som om han inte dög. Och det gör han väl aldrig heller egentligen i deras ögon, trots det något motsägelsefulla faderskapet till den ena syrrans barn. Men hans röst är trovärdig den med när den väl kommer. Det blir som en kort sekunds inblick i en verklighet som bebos av så många fler i Sverige än av den egofixerade klicken innerstadsungdomar i Stockholm som boken annars befolkas av. 

Det enda som ibland lite stör mig med denna roman är en stundvis framskymtande ton av överlägsen kunskap och livserfarenhet. Lite som den allvetande tonåringen. Men sammantaget en välskriven och intressant historia som inte kan inordnas i någon skrivarskolestil, vad jag kan urskilja i alla fall. Utan alldeles genuin. Jag kan absolut föreställa mig att LEL när hon är lika gammal som jag är nu, kommer att ses som en av den tidens tungviktare. Alltså betyg: rekommenderas!

Högt i det blå.

Att läsa två böcker samtidigt, korsvis, om samma ämne, i detta fall katastrofen Northvolts uppgång och fall, tycker jag alla borde prova någon gång. Det finns säkert fler exempel än Northvolt. Jag läser grävjournalisten Gunnar Lindstedts "Northvoltfallet" samtidigt med "Northvolt : min berättelse" av VD:n Peter Carlsson. Så otroligt olika dessa två skildringar av samma händelser är. GL intervjuar alla möjliga människor på alla möjliga poster i organisationen, medan PC verkligen berättar "sin" historia, som mer fokuserar på honom själv och hans självuppoffrande slit för klimatet och miljön (undantaget kanske att han och hans kompisar använder helikopter istället för skidlift när det blir skidsemester:-), än på företaget. Samtidigt framhåller han hela tiden sin kontakt med "golvet" och att han ofta visar sig där. Det är två olika världar som beskrivs. Fast samma... Och det allra intressantaste med detta är såklart hur det slutar, och det vet ju de flesta redan. Alltså att PC flyger vidare i sina företagsjet, ännu rikare och nu också med en biktbok instoppad i offerkoftfickan, medan hundratals personer som rekryterats till Skellefteå från hela världen (100 länder) inte kan sälja sina för en framtid i Skellefteå inköpta bostäder och flytta tillbaka till sina hemländer. Skuldsatta och fast. Så slutar det hela alltså precis som vanligt. Det är som i politiken. Vid en viss nivå lättar en person som på ett eller annat sätt fått för mycket makt, från verkligheten för de som står kvar med fötterna i en vardag med begränsningar. Det blir liksom blinda fläckar, vita områden som uppstår från ingenting. Jag kan inte låta bli att undra hur jag själv skulle klara av en situation där jag inte någonsin behöver tänka på personlig ekonomi eller framtid. Det vet jag nog tyvärr inte.

Ja, men vem blir förvånad? Liknande historier har man ju hört förut. Och aldrig är det någons fel. Men för att detta nu inte ska bli till en sur dagstidningskrönika tänker jag backa till början. Två frågor. Den ena det intressanta med att se hur olik världen kan te sig för två personer med olika bakgund och förutsättningar i livet. Den andra att VD:n i denna historia, likt andra chefer och iofs medarbetare i olika roller också, är totalt blinda för att problemen kommer av en som jag tycker skev verklighetsuppfattning (där kom det igen :), nämligen den att det är bråttom. Och att en "fulltecknad agenda" är något bra. Det är ganska lätt att läsa detta i bägge de här böckerna. Brådskan att hinna med det och det till vissa (påhittade) datum ses som en naturgiven sanning. Det ska vara bråttom. Det är positivt att jaga ihjäl sig efter sin egen skugga. Den som sover minst och pressar sig mest är den bäste. Att offra sig för någon avgud är heroiskt. Gång på gång kommer PC med små berättelser om hur oerhört hårt han jobbar och om hur han pressar sig till bristningsgränsen och över den så att han blir sjuk. För vadå? Det är som om han inte fattat något om livet förutom hur man fullständigt fartblint gör affärer. Tunnelseende med själva livet på utsidan av den opaka tunneln. Och när han blir inlagd på sjukhus pga denna inställning till livet ligger han där och reflekterar och börjar tänka att han ska utvidga sin musiksmak. Som normalt är "up-beat" (vad nu det kan vara. Musik som spelas fort?). Och han börjar, som han uttrycker det, lyssna på klassisk musik. Visserligen bara i form av soundtracket till någon amerikansk film, men ändå kanske det hade varit en liten fingervisning om att det finns annat i världen också. Men den pyttelilla ljusglimten är glömd i nästa sekund. Inget att nysta vidare i. Här gäller det att ånga på i ullstrumporna. Han verkar inte fatta att han faktiskt bara kan tagga ner och så småningom säga upp sig. Pengar har han ju så det räcker och blir över. Han är en fånge i sin föreställning om sig själv och sin betydelse. Beroende av att leva i det drama han själv skapat. Stundvis tycker jag faktiskt synd om honom.

När jag läser historier likt denna kan jag inte låta bli att tänka på Peter Englunds ord om äventyraren Göran Kropp. Det var inte något brott mot "intet ont om de döda" eftersom han sade detta långt innan dödsolyckan, när GK just hade deklarerat att han planerade något nytt storverk. Så här ungefär sade PE:
"- En person som lägger massor av tid och pengar på att planera och arrangra en fara han sedan utsätter sig själv för, inför största möjliga publik, imponerar inte så värst på mig". Så det citatet får avsluta detta.

Christer Strömholm och nazismen.

Biografi av Andreas Gedin. Intressant studie om historieförvanskning och mörkläggning. Av anpassning av historien för att inte svärta ned en som en gång gjorde sina val på grunder som inte idag kan accepteras. 

Det är också en historia om smart nätverkande och "personal branding" i kulturvärlden. Absolut läsvärd. Särskilt för den som tidigare läst något av allt som skrivits om CS. Det finns ju både akademiska uppsatser och en doktorsavhandling t.o.m., förutom allt som skrivits biografiskt och i utställningssammanhang. Men här får man en lite annorlunda bild än den allmänt vedertagna. Rekommenderas!

Rebellerna.

Har jag ju under årens lopp hört talas om då och då. Men utan att riktigt sätta mig in i vad det egentligen var. Själv var jag ju 8-9 år under deras existens och intresserade mig nog för lite andra saker. Men nu har jag läst Lukas Moodyssons nya roman som bygger på sanna historier från denna maoistsekt. Intresse väckt. Fortsatte med SR-dokumentären Rebellerna av Bosse Lindquist. Och vidare med TV-filmen, men där blev det stopp eftersom den inte längre är tillgänglig på SVT-play. LM:s roman är bra i vanlig ordning (har den mannen gjort något ens halvdåligt?) men om man vill ha fakta i komprimerad form så rekommenderar jag radiodokumentären. Den är rätt ny och finns tillgänglig när detta skrivs i alla fall.

Det jag kommer att tänka på när jag hör om denna vänsterextrema grupp är Knutby. Och det gäller nog för alla som sett eller läst något av den lavin av material som finns om Knutbysekten. Men rebellerna var ännu mer skrämmande även om de inte hann med att döda någon som Knutbynissarana gjorde, innan de förbrände sig själva.

En iakttagelse jag gjort många gånger förut när jag kommit i kontakt med rörelser på yttersta vänsterkanten är hur få i dessa organisationer som faktiskt har någon arbetarklassbakgrund, fast det alltid handlar om just arbetarklassen som ska ta över makten eller göra revolution. Det är nästan alltid borgerligt uppväxta/fostrade, inte sällan med högre utbildning. Låtsasjobbare helt enkelt (se även detta gamla inlägg om liknande fenomen).
En annan sak som slår mig är att numer högerpopulistiska rörelser och politiska partier mycket bättre passar in och driver frågor som svarar mot vardagsproblem den verkliga arbetarklassen brottas med. 

Mina egna första år av heltidsarbete var först på ett lager, sedan på en bensinmack och sedan som byggnadsgrovis. Ingen ville göra revolution där och då. Mao eller Marx var bara figurer man kanske hört talas om i något ointressant TV-program. På den tiden var det socialdemokratin och möjligen fackföreningen som gällde för oss "på golvet". Man ville ha högre lön och lägre bensinpriser. Billigare öl. Kanske råd att åka utomlands på semester.

Och precis så tror jag det är idag också. Fast nu finns det andra partier som tagit över det socialdemokratin en gång stod för. Eller ett annat parti kanske man ska säga. Den stora skillnaden är väl egentligen att inte mycket av främlingsfientlighet fanns då på min arbetartid. Troligen bara beroende på att det inte fanns några främlingar. Åtminstone inte på landbygden där jag bodde.Och om någon exotisk avvikare dök upp så var det bara spännande. 

Åldersrelaterat.

Skönlitteratur är åldersrelaterad på ett sätt som inte andra konstarter är. Som äldre får man ibland svårt att läsa romaner skrivna av unga, då kort livserfarenhet liksom skiner igenom oavsett andra kvaliteter. Och alldeles särskilt om författaren intar en gravallvarlig lite allvetande attityd som, tycker jag, har blivit vanligare på senare år. Åtminstone har jag stött på det fler än en gång när jag läst yngre författare under de senaste kanske fem åren. Jag vet inte om det beror på mina egna åldersringar, någon utvecklingsfas jag inte tidigare varit medveten om, eller om det är någon trend. Underligare är att det inte fungerar på samma sätt när läsningen gäller gamla döda författare. Kanske beroende på att miljöer och tänkesätt var så annorlunda att en nutida läsare inte kan urskilja sådana nyanser som författarens åldersgrupp om hen levde för hundra år sen.
Och då kommer såklart frågan om vad mer jag inte kan uppfatta pga att JAG är för ung? Det blir som ytterligare en dimension till det kända översättningsproblemet (i slutet av länken). Tiden också!

Kommunikation är svårt, eller något av det svåraste som finns. Det vanligaste problemet faktiskt i en så vardaglig situation som att leverera bilder till en kund. Det viktigaste är att så långt det är möjligt försöka förstå vilken bild beställaren ser inom sig. Missförstånd på det området är nog det vanligaste för t.ex. bröllopsfotografer (och en av anledningarna till att jag inte har och aldrig har haft några privatkunder).

Ordförråd.

Jag tycker jag har ett hyfsat bra ordförråd, men har på senare tid råkat i situationer då det inte räckt till. Kan man inte uttrycka det man menar så tvingas man mena det man kan uttrycka, heter det ju. Jag är van vid att uttrycka mig i bild och där finns inga gränser för vad jag kan säga utan då blir det istället en fråga om att inte vara övertydlig. Att lämna över det osagda till mottagaren att fylla i. Med ord är det en annan sak. Ibland tycker jag att det jag känner inför vad jag upplever hamnar vid sidan av, eller mellan alla ord jag kan. Hitta på nya är en väg att gå, det gjorde ju t.ex. August Strindberg, men då gäller det att det på andra sätt, av sammanhanget eller nåt, blir begripligt. Så det är inte riktigt det jag är ute efter. 

Just nu har jag inte stannat, men jag rör mig inte heller i någon bestämd riktning. Horisonten ligger mycket lågt. Bara knappt styrfart genom vatten men inte över grund. Vad finns det för ord för det tillståndet?

Gunnar Björling.

Ej jag har att säga

Ord blir färre

tystnande

vad har jag att säga?

enklare kanhända

längtar att ett stillnar

Dikt av anonym beduin.

 "Solen går upp och solen går ned. Ibland regnar det. Vi lever och vi dör."

Bättre än så blir det nog inte. Hela tillvaron i en enda rad. Till och med Gunnar Björling bugar sig nog i sin himmel.

Annons på Facebook.

Drömmer du om att skriva en bok, men vet inte hur? Då är det här kursen för dig. Du lär dig bla bla bla och allt, och vid kursavslutningen har du verktygen för att skriva en roman på bara 90 dagar!

Undrar om handlingen ingår också? Eller om man kan välja bland olika? Sedan måste ju dessutom såklart en läsekrets ordnas. Jag tänker att det väl vore ännu enklare att bara låta en AI göra hela jobbet? Inklusive skapa en läsekrets av botar. Och några kritiker som recenserar när man ändå är på g. Det har ju gjorts med musik. Streamingbotar.

Yvesand i bilen.

Mikael Yvesands första bok "Häng city" i ljudboksform, tar ungefär lika lång tid att lyssna på som det tar att köra till ön. Så när den siktades i ljudboksappen för 2-3 år sedan lyssnade jag och A på vägen. Överens om att det var underhållning av hög klass. Likaledes riktigt bra litteratur. Skrattade mycket. 

Nu när jag körde till ön igen laddade jag ner den nya lite kortare romanen "Våran pojke" av samme författare. Den börjar som om det vore Häng city 2, men med en kallare ton. Inte lika självklar. Mycket mer kaotisk och man tycker i ena stunden att denna Kafka möter Stridsberg möter Ornette Coleman berättelse är genial och tvivlar i nästa. Jag hade köpt upplägget rätt av om det inte vore för den parallellhistoria om en granne som dyker upp mot slutet. Förvisso både den och huvudspåret möjliga beskrivningar av världen inifrån den psykiskt insjuknandes huvud och den andra historien kan ju läsas som huvudpersonens halucinatoriska fantasi om grannarna, men något saknas där i sammankopplingen. Tycker jag. Men ändå. Befriande med en ny författare på svenska. Det är inte så ofta någon så pass egensinnig och originell tar lite plats från den homogena hopen.

Och MY har en formuleringskonst jag inte vet vem annan jag ska jämföra med. Det blir nästan andlöst ibland. Som när huvudpersonens tuffa och högljudda kompis Danne, van vid att ingen trotsar eller säger emot honom efter nio år som kung i grundskolan, får mothugg från en ännu tuffare tuffing redan första dagen i gymnasiet. 

Citat: "Danne blev knäpptyst. Jag hade aldrig sett det förut. Han började gapa och massera sina käkar i något slags simulerad käkledsproblematik med ett spelat bekymrat ansiktsuttryck. Så tyst att jag knappt hörde det själv viskade han: ”eee okej?” Och andades ut barndomens sista andetag." Slut citat.

Vad är bra?

Ett ständigt och olöst problem jag har är att förstå min egen konstsyn. Som avhandlat många gånger tidigare här vet jag inte om jag riktigt kan skilja på vad som är inlärt, vad som bara slappt är accepterat pga andras syn, kritiker och institutioner, och vad som faktiskt under dödshot är sant för mig. Själv. Om jag så vore ensam människa kvar i världen.

Jag märker hur jag mer och mer börjar ifrågasätta mitt yngre jags accepterande av många uttryck jag nog inför rannsakningsdomaren måste medge att jag egentligen i grunden aldrig fattat/gillat. Men följt med mobben i stället för att tänka själv. Eller känna själv är nog närmare sanningen. Gäller på alla kulturområden. Och det som brukar bli kvar när jag grubblar över detta är väldigt få upphovspersoner. I meningen upphovspersoner jag förbehållslöst köper allt de producerat. Alltså allt jag vet av det då. Bara två sådana namn kan jag komma på denna morgon. Annars är det bara enstaka verk. Ibland bara ett ur någons hundratals att välja på. Jag blir mer och mer kritisk och allergisk mot sådana uttryck jag ser som spekulativa och poserande. Dramatiserande. Vilket också så klart snävar in på vad jag själv kan göra. I fotovärlden är det inte många som duger enligt mig (såklart inte jag själv heller, än iaf, men hoppet lever kvar :-) utan de flesta faller på patetiken. Schablonen. Upprepningen. Härmandet. Jag osäkrar revolvern vid nästa kvinna i vit klänning med ryggen mot fotografen i skogen (bara ett exempel). Och samma gäller inom övrig bildkonst som ju i mångt och mycket förvandlats till ordkonst. 

Så hur ska jag nu kunna reda ut detta och komma så oskadd som möjligt igenom? Dagens lösning blir att jag ska lista min personliga kanon. Det kommer nog att ta lite tid, men något annat sätt att granska mig själv kommer jag inte på. Med en sjukt kritiskt avskalad och till skelettet nedbantad lista måste jag ju kunna urskilja vad det är jag faktiskt tycker. Vad som faktiskt rör mig i magen. Eller? Ska i alla fall påbörja en sådan här och nu. Får se om jag vill dela med mig av den senare. Det kan ju hända att jag kommer att skämmas över en del punkter, eller att den ser löjligt pretentiös ut. I så fall får den åka med mig upp eller ner eller vad det nu blir på den yttersta dagen.

B. Wahlströms.

Innan paddornas tid, när TV var för vuxna, läste barn böcker. Det fanns en serie böcker utgivna av förlaget B. Wahlströms som alla hade. Obligatoriskt liksom. Det fanns två varianter, en med grön rygg för pojkböcker och en med röd för flickböcker. Fast pojkböckerna hette av okänd anledning "ungdomsböcker" fast alla visste att det var pojkböcker som enkomt handlade om äventyrliga pojkar eller unga män. Och alltid i form av flera böcker med samma huvudpersoner men olika händelser. "Biggles" t.ex. var en brittisk stridspilot som fortfarande flög omkring i andra världskriget och utförde olika halsbrytande uppdrag mot en icke namngiven fiende. Eller mina favoriter "Dante och Tvärsan" som var två prepubertala pojkar som upplevde diverse äventyr. Minst en Wahlströmmare var obligtorisk vid alla presenttillfällen. Och man samlade på sina favoriter. Vad de röda bokryggarna i min systers bokhylla hade för innehåll vet jag inte riktigt men har för mig att det var hästar på de omslag jag ibland skymtade. De var ju lite hemligare eftersom de uttryckligen var för flickor. 

Alla jag visste i min ålder läste och samlade som sagt dessa böcker. De var liksom en helt egen kategori som skiljde sig från andra böcker. Och i och med att alla jämnåriga (tror detta var ungefär från 10-års åldern fram till puberteten) hade några så gick det bra att bytlåna. Så kunde man läsa och se om andras favoritfigurer var nåt att ha. Jag minns att hembesök hos nån kompis alltid betydde en koll på vilka gröna bokryggar som stod i hans bokhylla. 

Jag tror att det där förlaget, B. Wahlströms, hade en stor betydelse för framtida läsvanor. Alla de där historierma gjorde att ens föreställningsvärld och fantasi formades till att triggas igång av bokstäver. Och att det håller än idag. För min egen del föredrar jag ju läsning framför t.ex. film, åtminstone när jag är ensam, eftersom film med sina bilder och sitt ljud stänger ner en del av det som annars sker i hjärnan. Alltså bild- och ljudsättning. Lite synd tycker jag om dagens unga med oändliga valmöjligheter som inte hänvisats till text och fantasi. Jag tror inte en text kan skapa en värld i en 10-12-årings huvud på samma sätt idag som innan barnteve, mobiler och datorer. Kan bara hoppas att de istället utvecklat någon annan egenskap eller förmåga som vi gråsuggor inte har.

Forsythiatiden.

Nu är den på G. Och det går snabbt. Den lilla trädgårdsplätten vi har här i orten genomgår på ett par veckor stadierna vitt, gult och till sist blått. Eller snödroppar, vintergäck och till sist scilla. Samtidigt blir knopparna på magnoliebuskarna snabbförstorade. Som inför en explosion. Och då börjar de knallgula buskarnas tid som också kutar förbi på ett par veckor. Det är som en tävling i trädgårdarna. Mest slående är forsythian. Plötsligt 100 lysande kadmiumgula buskar i de i övrigt grå trädgårdarna. Kontrasten. För sen blir ju allt grönt och oföränderligt så i flera månader. Som jag säkert också flera gånger tidigare tjatat skulle jag vilja att vår och höst varade i fem månader var. Sommar i två månader minus en vecka, och vinter i en vecka. Högst. Typ jul till nyår. Första januari skulle snödropparna komma, sedan allt det ovanstående i ett väldigt långsamt och utdraget tempo. Och så kommer det att bli den dag jag blir allsmäktig.

På senare tid har det blivit flera läsningar parallellt. "Enoks bok", ur apokryferna, finns i diverse populärvetenskapliga översättningar och tolkningar. Berättar om hur det gick till innan den stora katastrofen som nästan (Noa m. fam. klarade sig som bekant) utplånade mänskligheten. Intressant för den som grubblar över stenblock på typ hundra ton med 24 slipade sidor mot andra block, inpassade så att inte ett papper går att få in i skarvarna mot nästa, transporterade och placerade högst upp på en kulle också. De släta skarvytorna knappt möjliga att beräkna och åstadkomma med dagens teknik. Byggen av urbefolkningar som inte ens hunnit uppfinna hjulet...

I litteraturmagasinet jag prenumererar på, får denna vecka ett par av författarättlingarna födda i denna stad, för hundrade gången bre ut sig med sina litanior om berömda förfäder. Förstår inte att någon ens kan intressera sig för dessa nepobebisar som verkar få hur mycket utrymme de vill i olika medier. Det är någon slags sensationslystnad. Kanske en förhoppning om nya "spännande avslöjanden" om någon förfader eller moder som gjorde eller sade si eller så. Eller någon ny snyfthistoria om hur det är att försöka leva på sitt skrivande i skuggan av giganterna. Intresseklubben antecknar, var det väl man sade förr. Fast iofs kanske jag fattar att det kan vara jobbigt att ha alla dörrar öppna. Det blir ju korsdrag.

Räddningen blir en annan publikation där Teodor Kalifatides (som är en riktig författare av egen kraft) berättar om sina vänner under olika perioder i livet. Ganska lågmält och kortfattat men dess mer fängslande och starkt. På senare tid har det blivit så för mig, att jag nästan bara har behållning av författare i hans generation. Beror såklart på att jag själv inte är ung längre och ibland inte kan relatera till yngre författares verk, men också på att jag börjat tröttna på likriktningen jag med något årligt undantag ser hos de yngre. Och mängden också. Det verkar dyka upp nya nästan varje vecka. Och historierna är ofta så likartade att de börjar närma sig deckarschablonerna. Lite svårt att fatta faktiskt, men jag tror det hänger ihop med de otaliga kurser och författarskolor som dykt upp på senare år. Som i det slitna uttrycket svampar ur jorden. 

Men nu har dagen börjat och jag ska torka kattspyor, städa lite och så småningom åka in till stan. Hälsa på vapendragaren D som ligger på sjukhus. Kolla om ateljén finns kvar. Har inte varit i den på över en vecka.

Förkylningslugnet.

Nu är jag förkyld. Tror det är första gången på över två år. Förkylningslugnet har infunnit sig. Det manifesteras som ett gott samvete över att tillbringa hela dagen i soffan. Underhållning: dialogboken/brevväxlingen "Att segra är banalt" mellan Carl Johan De Geer och Johanna Frändén från 2021. Andra coronaåret alltså. S.k. nutidshistoria. Nutidshistoria är problematiskt tycker jag. Lite "yesterdays paper" går ju inte att undvika. Samtidigt kan det kännas som väldigt länge sedan fast inte nog länge sedan för att bli objektiv (om det nu finns någon sådan) historia. Ett underligt mellanting då man själv har omedelbar erfarenhet och tydliga minnen från den tiden. Man blir liksom mer kritisk. Lite mer njaaa, var det verkligen så? Samtidigt blir det en påminnelse om hur snabbt allt går nu. Hur snabbt och hur mycket världsläget omvandlats på bara fem år. Och hur otydliga minnena nog är trots den korta tiden som gått. Men läs denna bok! Väldigt underhållande som sagt. En rad iakttagelser om sam(då)tiden. Många tankar i alla fall jag aldrig tänkt och lika många jag tänkt och håller med om. Det blir väl kanske en extra poäng när man håller med om nästan allt :-). Eller, kanske inte nästan allt. Uppenbart att orten är okänt territorium för CJDG. Lite lever han kvar i 60-talet.

Påskafton.

På ön. Regnet piskar mot fönstren. Vinden ylar. I natt var häxorna glada efter lyckad landning på Blåkulla, en bit norrut i sundet. Idag kan de nog inte flyga alls. Såg två glador i går kväll. Undrar vad de gör en sådan här dag. Trycker mot nån trädstam i tätast möjliga skog är väl det mest troliga. Klockan är 06.00 och koffeinlarmet har gått så bara att ta sig upp och sätta på pannan. Övriga i huset i sina säkert totalt olika drömvärldar minst ett par timmar till. Vi är på helt olika platser nu trots kropparnas samling inom typ 90 kvm. Alltså blir det ett par timmars läsning innan gemensam frukost. Börjar med den sorgligen nedläggningshotade tidskriften Respons. Denna artikel och ännu mer de två böckerna den handlar om rekommenderas, även om jag för min del tycker det finns andra prestationer på området som är minst lika betydelsefulla. Inte minst Georges Didi-Hubermans "Näver" som för mig blev ultimata ögonöppnaren om vad fotografisk bild kan vara. Men mycket läsvärt i Respons nu. Artikeln om Per Engdahl, den om Rupert Bregman (även om den senare lite känns mest som glädje över att ha hittat en svaghet) och flera andra artiklar. Litteraturkritik kan vara lika underhållande som vilken roman som helst. Så nu är klockan snart åtta och jag har slösat bort två timmar och därmed en hel morgon på att läsa sådan och dricka kaffe istället för att gå ut och förändra världen. Och det enda morgonen lett till är ännu fler böcker på läslistan. Hur man än gör så... Dags att koka ägg.

Insikter.

Med insikter menar jag tillfällen då en tro eller föreställning plötsligt skingras. Ridån går upp liksom. Ett exempel på det kan vara när jag som 13-åring kom på att det går att vinterfiska på sommaren. Det var sommarlov och jag hade i vanlig ordning ensam (självvalt, jag var lite enstörig på den tiden) tillbringat förmiddagen i ekan på sjön roendes "långdrag", en fiskemetod jag inte orkar förklara nu. Ingen fångst. Rodde hem och åt något. Därefter tillbaka ut på sjön, men nu i det eländiga eftermiddagsljuset med långa skuggor. Minns att det var varmt och blåsigt. Och denna gång av någon anledning jag inte kan påminna mig upphovet till, med vinterfiskeprylarna i väskan i stället för långdraget. Alltså pimpelspö mm. Rodde till ett känt grund där många brukade sitta och isfiska vintertid. Drog in årorna och lät båten driva med vinden. Skickade ner draget och fiskade som om det vore januari och 30 cm is. Och snart hade jag en ganska stor röding i båten. Och så ännu en... Minns att jag kände mig speciell. Som att jag fattat att man inte behöver göra som alla andra. Att jag liksom avslöjat en stor lögn och att jag i framtiden alltid, i alla lägen bara skulle göra sådant som faktiskt hade en vettig orsak. Aldrig mer göra som alla andra bara för att vad då? Jag skulle fortsätta att dra ner byxorna på de lögnaktiga konventionerna. 

Senare i livet när jag läste bl.a. Axel Sandemose (som ju ägnade just denna fråga rätt mycket tid) stärktes den känslan och har fortsatt så. AS dömde ju som kanske bekant ut allt som utan praktisk motivation styrde människors liv, tankar och betéenden. Jantelagen var ett utslag av detta liksom omotiverade etikettsregler som bara finns till för att bygga murar människor emellan. Isolera och förtrycka. Underhålla vanföreställningar om bättre och sämre. 

Hopp till 20-års åldern. Jag läste mycket och allt möjligt i ungdomsåren. Det var liksom det man gjorde före internet och mobiler. En författare jag "snubblade över" då var Lars Ahlin. Jag vet inte i vilken av hans romaner det står nu, men någonstans beskriver han en ung person som springer nerför en gata och ser allt som finns, husen, allt det människan skapat och byggt. Han tänker, eller om det är säger eller skriker: "hur vågar man?". Det där gjorde väldigt starkt intryck på mig. Hur vågar man göra allt detta? Det har hängt med genom livet som en motsats till Jantelagen. Tror även att det var LA som myntade uttrycket "världen är ledig" som ju bara är ytterligare ett sätt att uttrycka samma sak. Kreativitet och alla konventioners ignorerande är ju nästan samma sak. Bry dig inte om vad eller hur andra gör. Ställ alltid frågan: varför? Det är på det sättet mänskligheten gör verkliga framsteg.

Hedersvåld, hedersmord, förtryck av ologiska obegripliga skäl, är ytterst ett utslag av samma sätt att betrakta världen och sin egen grupptillhörighet som överklasspajasens nedlåtande attityd mot serveringspersonalen och ängliga iakttagande av uppförandekoder. Det är uppdelningen i bättre och sämre, murarna som till varje pris ska byggas och försvaras. Rädslan för vad som ska hända om man inte anpassar sig. Är jag rätt eller är jag fel? Det frågade sig församlingsmedlemmarna i Knutby. Och det är just det som försvårar, förhindrar och ibland omöjliggör det fria tänkandet. Det är sådant som är kreativitetens motsats. Så mitt råd är att alltid, från smått till stort, ifrågasätta sina handlingar. Gör aldrig som andra gör om ingen uppenbar orsak till det betéendet finns. Nöj dig aldrig med att det är konvention eller tradition. Bli inte "en konventionell". Iaktta djuren. De gör det som behöver göras utan konstruerade regelverk. Påtvinga inte dig själv begränsningar som faktiskt egentligen inte existerar. För det är vanföreställningar!

Glömda repriser.

Artisten Robyn har spelat in ett nytt album där flera låtar är remix på hennes gamla hits. På den lite provocerande frågan om varför, och varför hennes nya låtar ofta liknar de gamla svarade hon obekymrat att det inte går att göra något nytt i hennes genre. Alla toner har redan spelats tusentals gånger (eller något i den stilen) blev hennes svar. Och där har hon såklart rätt. Det finns det till och med vetenskapliga belägg för. Det är populärmusikens gränser helt enkelt. Det börjar sina bland tonkombinationerna. Tanken går till romanen "Biblioteket i Babel" jag minns gjorde starkt intryck för hundra år sedan då jag läste den. Minns inte vem som skrev den nu, men historien är om ett bibliotek så stort att samtliga möjliga kombinationer av skrivtecken, satser och meningar fanns att läsa. Med andra ord fanns alla människors levnadshistorier såväl som jordens historia. Allt som hänt och allt som kommer att hända i framtiden. Varenda ofödd salamanders öde och så vidare. Sedan är det förstås innehållsförteckningar. Register.

Men, tillbaka till Robyn. Hon verkade inte ens fatta provokationen musikjournalisten levererade utan svarade bara med ett och? Avväpnad. En befriande inställning som nog även bildkonstvärlden skulle må bra av om den framfördes ibland. Då skulle vi slippa diverse krystningar. Att försöka slå knut på sig för att påstå sig vara nyskapande, när det som produceras egentligen bara är långsökta förklaringar till diverse objekts existens. Om det skulle gå att släppa ner axlarna lite och följa vägar som andra följt utan att se sig ängsligt omkring. Släppa lite på garden som inte borde behövas ens. Minns läraren BE som fick mig intresserad av datorgrafik. Han var lite pionjär på området och bjöd in mig några gånger för att bo över en helg och testa hans grafikprogram och lära mig rita med musen. Han hade gjort det och genast fått uppdrag med att illustrera läromedel. Lättförtjänta pengar på den tiden eftersom konkurrensen var noll. Och dessutom, sade han nästan lite skamset, så fick han äntligen göra de där banala solnedgångarna och landskapen som var no-no mitt i postmodernismen som då rådde. Och just så är det nog dessvärre idag. Visserligen talades det för några år sedan om måleriets återkomst men det gällde nog bara för själva materialvalet. Det är fortfarande pretentionerna, pk, och de "rätta" frågeställningarna som gäller. Inte lust och högt i tak. Långt borta är Robyns inställning till sitt medium. Det är synd om konstnärerna. Lättare då att bli deckarförfattare! På det området råder minsann ingen skräck för upprepning. Tvärtom faktiskt. Nya alster som praktiskt taget kopierar andra blir bästsäljare. Själv tyckte jag om att läsa deckare en gång i tiden men har helt lagt bort den genren just eftersom förutsägbarheten blivit nästan lika stor som i Hollywoodfilm. Men en gång om året brukar jag undersöka om något läsbart ändå kommit ut, och när jag nu sist gick till den hyllan så visade det sig, till min stora förvåning, att Carl Johan Vallgren skrivit en deckare! Den enda "riktiga" författare (Henning Mankell får förlåta mig i sin himmel) jag annars vet som inte skyggat för det är ju Kerstin Ekman. Läste Vallgrens "Din tid kommer". Bara inledningen var den sedvanliga schablonen, men sen, ett språk man normalt inte hittar i en deckare. En historia jag inte kunde förutse. Lite (eller mycket) för sorglig för mig men läs den. Absolut. När någon som är så skicklig med sina verktyg inte räds att testa en genre som når ut till många fler än romanläsarna, men inte ger några stipendier, då måste man ju bara tacka och ta emot. Hoppas han fortsätter i bägge sina spår. Sådant berikar och utvidgar. Han visar att hantverket går att använda på mer än ett sätt.

Så kontentan av denna drapa blir: fjöl av. Var inte så skitnödig. Ingen bryr sig ändå :-)