Snön faller.

Långsamma lätta flingor. -10°C. Varje ny vinter känns längre. Mer som bortkastad tid. Läser nu Åke Edwardssons "Treblinka comedy club". ÅE har som få författare en förmåga att förmedla stämningar. I detta fall, denna ohyggliga historia, kanske den starkaste förmedlare av hur det kunde kännas att vara jude i tredje riket, jag läst. Starkare t.o.m än Anne Franks dagbok, eller Steve Sem-Sandbergs bok om Łódzgettot. 

Deckarna han (ÅE alltså) skrivit (och skriver?) är kanske inget för mig, men böcker som denna eller "Jukebox", som jag ibland läser något lösryckt stycke ur bara för att få uppleva känslan, eller en novellsamling som "På genomresa" är stämningsförmedlare av sandemosianska proportioner. För mig alltså. Det är ju såklart olika vad som tar en i magtrakten, men ÅE har greppet om det för min del. Antar att alla har sådana "milstolpar" eller vad man ska kalla det inom de skapande konstigheterna. En annan för mig är Christer Boustedt. På det enda album han gav ut finns hans tolkning av klassikern "Ruby my dear". Där är det något i slutet av varje sats, när altsaxen tonar bort till tystnad. Går förstås inte att beskriva i ord men det är något om att blekna bort. Något obevekligt vackert och inte ett dugg sentimentalt. Livet liksom. Som när en katt kastar in handduken av ålderskrämpor. Det är OK. Som det ska vara. Tiden. Samma känsla som jag får av Gunnar Björlings minimalistiska poesi. Enkelheten och det fåordiga. Tystnaden.

B&B.

Franchesco Borromini hette en stenhuggare, skulptör, arkitekt och på alla områden konstnär i 1600-talets Italien, främst verksam i Rom. Han var enligt samstämmiga uppgifter, enligt vad jag kan se i de konsthistorieverk jag äger, en svår person att ha att göra med. Nojig, grälsjuk, överspänd, svårmodig är några av omdömena jag hittar i olika böcker. Genialt nyskapande, orädd och respektlös mot rådande ideal och normer är andra. Avslutade själv sitt liv. Kanske blev han helt enkelt för mycket för sig själv. Men hans byggnader finns kvar. Inte så många och inte så storslagna som de av den tidens stora stjärna Giovanni Lorenso Bernini. Bernini "byggde Rom" sade någon. Inte sant såklart men sant är att han totalt dominerade sin samtids konstliv. Det finns en historia om en engelsman som rest till Rom och vid hemkomsten berättade om sina upplevelser där, bl.a. att han gick på teatern för att se en pjäs av Bernini, fick då veta att teaterhuset var ritat av samme man och att han också gjort pjäsens scenografi. Dessutom, huvudrollsinnehavare i pjäsen: Giovanni Lorenso Bernini! Arkitekt, skulptör, målare, poet, författare och skådespelare. Internationell berömdhet på alla områden.

Men tillbaka till Boromini, som till skillnad från konkurrenten och i början samarbetspartnern Bernini, kom från enkla förhållanden. Som sagt stenhuggare i grunden. Kunde till skillnad från Bernini inga andra språk än Italienska och lämnade knappast Rom. Men hans byggnadsverk var helt ojämförbart egensinniga. Han följde inga normer eller regler för hur arkitektur skulle se ut, utan hittade på allt själv utifrån geometriska figurer. Något ingen gjort tidigare (och inte senare heller). Därför särskiljer sig hans byggnader tydligt från allt samtida. B och B gick inte bra ihop. Bernini anställde Borromini i något tidigt projekt men det blev snabbt konfrontation. Den tjusige superkändisen mot det truliga, grälsjuka geniet. Skulle tro att Borrominis uppenbart nyskapande retade Bernini som var van vid att alltid vara nummer ett. Vid något tillfälle sade han att Borromini måste vara sänd för att förstöra all arkitektur.

Men idag gapar nog bara de flesta inför byggnader ritade och uppförda av dessa båda herrar. Tänker nog inte ens på skillnaderna i stilen. Märkligt ändå med två sådana personligheter vid samma tid och på samma plats. Och av samma generation som t.ex. Velasques, Rubens, Rembrant, Hals, van Dyck, Poussain, Lorraine, Caravaggio och många flera som idag inte är så kända längre. Kan inte låta bli att undra vad vi har idag som kommer att kommas ihåg om 350 år. Och vilka byggnader som kommer att finnas kvar.

Åsne Seierstad.

Gör det igen. "Ofred, Ryssland inifrån", som hennes nästan magnifika reportage/epos om Ryssland heter överträffar till och med den förra, "Afghanerna". 

Måsteläsning/lyssning för alla som vill ha hela bilden istället för bara de fragment av formaterad verklighet som når fram i media. 656 sidor fakta, intervjuer, historia och historier, omvandlat till bladvändare. Ännu mer insatt än Afghanerna såklart eftersom hon bott och pluggat i Moskva och St. Petersburg, talar ryska och återvänder nu med turistvisum som en slags täckmantel många år senare när alla andra lämnar landet. Dessutom nöjer hon sig inte med städerna utan beger sig ut på landsbygden och till Sibirien. 

Jag ville inte läsa hennes alster under några år då jag inte gillade det hon gjorde med "Bokhandlaren i Kabul", som ju med sin familj  blev tvungen att gå i landsflykt sedan hans hemligheter och förtroenden om regimen exponerats för hela världen i romanform. Tyckte och tycker fortfarande att det var ett oförlåtligt svek. Men detta till trots kan jag inte bortse från vilken stjärna denna resande skriftställare är. Och nu när det gäller ryska vänner och bekanta verkar hon vara försiktigare med namn och identifikatorer, så bara att läsa. Gör det. Samtidshistoria som kioskvältare!

Kamrat .357.

Läste pga Lena Anderssons rekommendation och förord, den här fiktiva berättelsen om hur Palmemordet kunde gått till. Annars brukar jag sky denna typ av historier. Det är teorin om att mordet begicks av en grupp svenska officerare som i romanform utvecklas av författaren och sjökaptenen Henrik Wennesund. Och ja, välskrivet och underhållande får man ju säga, inga "luckor" som gör händelseförloppet helt osannolikt, men ändå, för fantasifullt för mig. Jag har svårt för romaner som ligger precis nära en verklig händelse. Det man får ge HW är dock att de andra teorier som presenterats egentligen inte, åtminstone för mig, har låtit så mycket mer övertygande. Men sanningen om detta stannar nog kvar där den är.

Måndagens morgon.

Absolut stilla. Inte ett moln. Kanske en halvtimme innan gatubelysningen släcks. I natt vaken av att snösvängen var här med hjullastare och lastbilar för att köra bort snöbergen alla ungar byggt sina kojor i de senaste dagarna. Tror inte jag sett så mycket snö falla på så kort tid på alla år av boende här i orten. Årets första skjutning ett par hundra meter härifrån avklarad för några dagar sedan också. Tror inte jag sett så många poliser på så kort tid heller. Verkar som om de tog skytten som inte lyckades skada någon denna gång. Så det kommer väl inte någon ny rap-hit om hjälteskytten heller då. Retar mig nåt otroligt på blåögda naiva innerstads musikjournalister, som ständigt ska återkomma till någon slags romantisering av dessa upprabblade meddelanden och hot gängen emellan. Sanslöst korkat av personer som aldrig vaknat av en sprängning. Som inte fattar hur mycket en sådan händelse påverkar hur många människor hur länge. Radhuset mitt i radhuslängan som sprängs. Alla måste flytta. Kanske tio familjer är plötsligt både bostadslösa och traumatiserade. Mäklarna säger att svårigheten att sälja här i krokarna beror på att ingen vill flytta hit pga skjutningarna och sprängningarna. Det som säljs är till sådana som redan bor här och inte är rädda. Lägenheter och hus roterar liksom inom samma klientel. Vem hade trott det när en gång ungarna var små och vi flyttade ut från innerstan till denna dåvarande idyll.

Nu slocknade gatlyktorna och jag ska förbereda för dagens två uppdragsplåtningar. God måndagsvinterhalvmånemorgon!

Bregman.

Rutger i förnamn. Som skällde ut miljardärerna på Davosmötet för sju år sedan. Är det han som är framtiden? Känns i alla fall som att han fått något slags internationellt genombrott nu. Hans skola i Amsterdams finansdistrikt, The school of moral ambition, skulle kunna vara en startpunkt. En tydlig motvikt till galenskapen är den i alla fall. Hans bok "Moralisk ambition", kommer ut på svenska. Stort uppslag i DN. Se också Bregmans resonerande hos Skavlan. Verkligen sevärt. Och i denna dags morgontidning skriver Gabriel Zetterström om hip-hopscenens allt tydligare Maga-inriktning. Gammal artikel i Washington post: "The Marco Rubio guide to hip-hop"... Ja hur skulle detta kunna förvåna någon. Jämför med gangsterrap. Men en intressant iakttagelse ändå. Den enda musikform som bygger på att berika sig själv genom att ta det andra skapat. Allt hänger ihop, men blir inte varje dag så synligt som idag. En annan artikel berättar om en professor vid universitetet i Austin (Texas) som beordrats lägga ner sin föreläsning om Platon eftersom Platon diskuterar de numer förbjudna frågorna om ras och kön. Putin flinar i sitt censursamhälle. Trump är nog ändå en åsiktsfrände i det mesta. Snart är det bara skillnaderna mellan alfabetena som skiljer USA från Ryssland.

Andra iakttagelser denna morgon i soffan är att det är klart väder och sju grader kallt. Och att jag har två fotouppdrag, bägge utomhus, fast det är lördag. Och vinter. Och snö.

Skibidi.

Är det kanske eller kanske inte, jag ser genom fönstret denna morgon, men väl ett svart hav. Under en rosaorange himmel. En eller två kallgrader. Nästan vindstilla.

Alla nyhetsflashar från olika media från vänster till höger (jag vill se alla varianterna av verklighetstolkningar) ögnas igenom. Intressant med årets nyordslista som dyker upp i infoflödet. Två nonsensord har tagit plats i listan. Alltså ord som inte har någon som helst mening eller betydelse och som ingen med säkerhet vet hur eller varför de uppstått. Alternativt kan betyda lite vad som helst beroende på sammanhang. Är inte det tidsmarkören framför andra? Den tomma tunnans slutgiltiga triumf? Nästa år kommer att gå till historien som skibidiåret. Six seven. Som är det andra nonsensordet (fast det ju är två ord (bara att ett kan vara två är ju skibidi)) tyder tvivelsutan på att det är Ulf och inte Joakim (som alla medier försöker inpränta) som tagit ledningen bland världens viktigaste nyheter. Hans gamla hit 67 har till sist nått det globala medvetandet. Och ingen vet riktigt hur det gick till. 

Ett annat ord i listan jag tror mer behöver tas på allvar är hjärnröta. Citerar från språkforskningsinstitutets listning:

"försvagning av den intellektuella förmågan som framför allt orsakas av upprepad exponering för trivialt innehåll på sociala medier.

Man sätter telefonen på ljudlös och lägger den i ett annat rum för att kunna fokusera – eftersom man inte kan låta den vara annars. Detta ändlösa skrollande av tomma kalorier. Hjärnröta.

Göteborgs-Posten 8 oktober 2025"

Lite skrämmande faktiskt och inte långt borta heller då jag sett en och annan som inte kan hålla fokus för att t.ex. läsa en längre text eller en roman. Effekterna i en text är helt enkelt inte längre nog för att aktivera fantasin och dras in i den. Det är så sorgligt med den sortens känsloförlust. Som om en slags domning satt sig på receptorerna. De inre bilderna och rösterna, fantasin och föreställningsförmågan har tagit skada. Text måste assisteras av ljud och bild för att bli meningsfull. Och ingen vet väl hur detta inverkar på resten av känslolivet. Om en funktion bedövats och satts ur spel? 

Men min förhoppning är att detta är något som liksom en domning kan gå över. Men inte utan aktiv vilja och faktiska åtgärder under längre tid är vad jag tror i alla fall. Avskärmning är ordet som kanske likt många andra ord får en helt ny betydelse i framtiden :-).

Den femte accelerationen..

Heter en bok som handlar om AI och hur denna teknik kommer att påverka världen. Jag är verkligen intresserad av ämnet men kommer ändå inte långt in i boken. Ljudboken, uppläst av AI-röst. Inga problem med det. Uppläsningen är ok. Mitt problem är den sanslösa entusiasm och hallelujaropande tokstämning texten framkallar. Efter en halvtimmes hyllande parat med överseende förståelse för de stackars individer som inte kan se detta oerhörda som sker nu, orkar jag tyvärr inte längre. De haglande superlativerna och jubeloratorierna över denna teknik blir helt enkelt för mycket. Tänker bara KOM TILL SAKEN! Jag kan inte ta till mig det här språket. Tyvärr, eftersom ämnet är så viktigt som det är (vilket påpekas 200 gånger typ första fem minuterna). Så kunskap om detta ämne får jag skaffa mig på annat, mer sansat håll. Sorgligt men sant.

Det litterära Nobelpriset.

Läser den minst sagt underhållande historien om nobelpriset, av Paul Tenngart. Oväntat nog en riktig bladvändare. Jag visste inte att svenska akademien var så ifrågasatt redan då, 1897, när priset instiftades. Citerar lite från Hjalmar Brantings kommentarer (detta var innan han blev statsminister) när det blev känt att uppdraget att utse literaturpristagare gått till akademien: "Gustav III:s gamla kulturinstitution är en patetisk rest från »den gamla peruk-tiden«, och den utgör »nätt opp den mest inkompetenta församling som kunnat uppletas för att årligen utdela ett jättepris på 200,000 kr åt den främste i europeisk litteratur!" Slut citat. Var tvungen att skratta i min ensamhet. Läs boken! Finns inte som ljudbok, men kanske lika bra med sådana citat. Man hade ju velat höra Brantings röst. Dessutom innehåller den bilder.

De livegnas land.

Av Liza Alexandrova Zorina. Kan läsas som del två efter "Imperiets barn". Bägge obligatorisk läsning för de som aldrig kommer att läsa dem. Alltså politiker och ansvariga chefer i byggbranchen.

Kanske glömt...

...att nämna Nina Wähäs bok "Major virvelvind". Inte en roman, inte en biografi utan en rad funderingar tycker jag det är. Lågmäld betraktelse om livet, författarskapet och hennes far. Bankrånaren. Absolut läsvärd!  

Kommisariens löfte.

Kort roman av Friedrich Dürrenmatt. Med efterord av Lena Andersson. En märklig läsupplevelse. En deckare om man så vill. Men en deckare som ställer frågor så närgångna och obehagliga så att de framkallar något som närmast liknar skam. Skam för att jag inser att jag inte alltid tänker nog långt. Och överrumplad skräck när jag anar konsekvenserna för livet i stort. Samma känsla som jag som höjdrädd får när jag i havet simmar ut över ett bråddjup, tittar ner och inser att det plötsligt är ett bottenlöst djup under mig där jag trodde att jag bottnade. Måsteläsning!

Kära faster.

Är titeln på en roman av Valérie Perrin jag nu konsumerat. Växlat mellan lyssning och läsning. De första kapitlen sanslöst imponerad. Tänkte att den här boken har ju allt! Fantastiskt språk, originell handling, välskriven och dessutom spännande som värsta Chandlern. Tyvärr börjar det som i min smak är lite av förfall efter ungefär halva boken. Dittils fängslande som få romaner med några totalt oväntade vändningar och halsbrytande uppdaganden men sedan börjar sensationerna hagla. Det blir för mycket. Jag orkar inte bli totalöverraskad och tappa andan av dramatiken och de ändlösa otippade sammanhangen hur många gånger som helst. Det blir inflation. Vid något tillfälle var jag faktiskt tvungen att skratta i min ensamhet. Kom att tänka på den där ramsan "hur jag blev min egen morfar". För nya sensationellt oväntade uppgifter om släktskap och hemliga förhållanden i flera generationer presenteras allt tätare ju närmare slutet på berättelsen man kommer. Blir nästan svårt att hålla isär allt mot slutet och jag kommer på mig själv med att tänka på annat. Så nä, tyvärr, tyvärr. Tråkigt! Jag som trodde jag hittat en guldklimp att förära alla i julklapp. Men det kanske är jag som är tråkig. Jag gillar ju när man uttrycker sig med små bokstäver. De små nyansskillnaderna, det osagda. Tyngden i en gråskala. Miles Davis. Gunnar Björling. Eller varför inte återigen nämna Osebol av Marit Kapla. De är anslag som funkar på mig.

Mindset.

Mindset kan väl kallas för svengelska nu. Det finns ju egentligen inte något helsvenskt ord som kan ersätta. Mindset är ett nyckelord för den som vill göra sig reda i samtidskonsten. Oundvikligt faktiskt. Eftersom väldigt mycket, ja kanske hälften av det som produceras, förutsätter just rätt mindset för förståelse och acceptans. Konsten har blivit något som angår allt färre i takt med att kodifieringen ökat. Ett starkt intresse och en nyfikenhet och vilja att sätta sig in i konstnärens värld är nästan en förutsättning numer i det alltmer alienerade universum stora delar av konstlivet existerar i. Välvilja behövs såklart. Och vilja att ibland acceptera tankegångar som när de väl avkodifierats visar sig vara betydligt grundare äv vad mystifieringen fått den nyfikne betraktaren att vänta sig. Och allt detta avspeglas såklart i den snart till bottenkänning sjunkande medierapporteringen. De konstnärer som idag ställer ut på de "finaste" gallerierna är med rätt få undantag okända för allmänheten. Och ofta till och med för delar av konstnärskollektivet. Andra krafter styr. Ekonomiska såklart. Transaktionsvärlden. Kuratorvärlden där sökarljuset ständigt söker nästa guldkalv. Kungamakare. Och störtare. Komplexitet är ett vanligt modeord i konsten. Allt kan försvaras med det ordet. Att sätta sig in i ett verks komplexitet. Och därmed fatta varför prislappen visar det den gör. Att det vore mer sant att tala om kontaktnät och lyckad "personal branding" är inte rumsrent. Elefanten i rummet som är så genomskinlig att inte ens konstnären själv ser den. 

Allt detta sagt om typ 50% av konstvärlden. Den halva som aktivt och hel eller halvmedvetet lurar sig själv. I musikvärlden ser det av naturliga skäl annorlunda ut. Musiker i olika genrer (frånsett gangsterrap om det nu ska kallas musik) måste lära sig sina instrument. Måste genomgå en träning som är lika för alla och erbjuder få genvägar. Ingen kurator kan peka ut en kass musiker till nästa guldkalv. Det går helt enkelt inte. Det måste vara allmänheten eller åtminstone den del av allmänheten som lyssnar på en viss musik som gör det. Direkt. Utan teoretiska krumbukter.

Litteraturen då. Skönlitteraturen. Lite samma för författare som för musiker. Man måste kunna skriva. Att det sedan går att bli miljonär på kioskdeckare skrivna efter mall likväl som på dansbandsmusik är ändå en form av direktdemokrati. Kanske ändå att författare sitter lite mer i skottgluggen än musiker eftersom läsande är mer aktivt än lyssnande. Det går ju att bli utsatt för musik, men att bli utsatt för en bok är svårare. Men såklart finns ju också den yttersta domstolen i form av "de aderton" som ju verkligen agerar kungamakare en gång per år. Riktigt dit har väl inte Polarpriset nått ännu. 

Vad gäller kritiker som skriver om böcker eller musik (för det finns det fortfarande plats för på kultursidorna) så tror jag inte att deras makt att upphöja eller sänka är riktigt i nivå med konstkritikern eller kuratorn som väljer. De senare verkar inom en mycket mindre sfär och har därför mycket större makt. Dessutom blir litteratur/musikkritikerns makt inte lika stor av den enkla anledningen att det går att lyssna eller läsa själv. Och lita på sitt eget omdöme. Det finns inte så mycket ängslan för att tycka "fel" som i fallet med samtidskonsten. Inte så mycket "komplexitet" att förstå. Och därmed inte heller samma möjligheter för rent spekulativa ekonomiska krafter att styra. Trist men sant. Rekommenderad läsning: "The global contemporary artworld" av Jonathan Harris.

Tisdag.

Mörkret och tystnaden. Kylan. Stjärnklart är det denna morgon. Inte lika stjärnklart som på ön där ströljus saknas, men ändå. Pågående tunnelbanebok var "Mecenaterna" av Johanna Hedman. Det blev lite rutchkana i min smak. Började bra i toppen men sen gick det liksom utför. Har tillfälligt (ska såklart läsa ut den iaf även om det inte är min themugg) bytt till Rosa Liksom, "Kupé nr. 6" som handlar om en ganska vidrig resa med transsibiriska järnvägen. En brutal och ganska kort skröna som tarvar ytterligare två resor på gröna linjen (en resa hemifrån till ateljén tar en dryg timme).
Den förstnämnda boken fick en fin recension i DN i lördags så det gratulerar jag författarinnan till i alla fall, alla tycker ju inte lika och jag tycker sämst om kända recensenter/kritiker med makt som sablar ner nybakade författare. De vet ibland inte hur hårt det kan ta. Bättre att inte skriva alls då tycker jag. Alltså om författaren inte är så etablerad så att förväntningar och en viss nivå finns att leva upp till.
Om en konstutställning däremot får en dassig recension så når det ju ingen utöver de mest invigda eftersom ingen plats för utställningsrecensioner längre ges i riksmedia. Alltså om det inte gäller någon stor museisatsning e.dyl. då. För det som skrivs online om bildkonst läser ju ingen utöver de närmast sörjande. Böcker däremot produceras numer i en halsbrytande takt (tycker i alla fall jag som läser mer eller mindre hela tiden) och det antar jag är en av anledningarna till att t. ex. DN har en hel bilaga en gång i veckan, om denna produktion. Rätta mig om jag har fel men nog går boktryckpressarna som aldrig förr? Nya författare verkar stå som spön i backen. Och lite så tycker jag det är i konstvärlden också. En strid ström av nya namn som producerar sådant man ibland häpnar lite över (efter att ha läst manualen) men nästan alltid snabbt glömmer. Kuratorer sätter ihop stora utställningar med konstnärer jag aldrig hört talas om och som sedan för mig försvinner lika snabbt som de poppade opp på min horisont. Och så har det pågått länge nu tycker jag. Flyktighet. Obeständighet. Ordet mångfald får nya betydelser. Knappt något fastnar. Bara det ekonomiska spelet som ibland skymtar bakom. Alltså ligger jag på soffan och tittar upp på stjärnhimlen innan gryningen. Den är i alla fall stabil. Oföränderlig. Och katterna är som katter alltid varit. En försöker mörda ett blixtlås som ligger på golvet och en sitter i en skokartong och tittar in i väggen. De övriga två är ute tror jag. Bajsar på grannens gräsmatta. Och mitt sökande efter någon ny storhet fortsätter idag också. Varje dag är ju i all fall ny!

PS. Klar med Mecenaterna nu. Blandat intryck. Man kanske kan säga att åldersskillnaden mellan mig och författarinnan märks. Tyvärr är det nog så att de mer romantiska föreställningarna om konst/måleri sällan kommer från konstnärerna själva. Och om de ändå gör det så går det över med åren :-). Men utläggningarna om marknaden mot slutet av boken har hon verkigen helt rätt i. Dessutom något som jag tycker det talas för lite om. DS.

Obligatorisk läsning.

För den som vill veta något om hur det här landet fungerar och varför, är Karin Petterssons bok "Förbannelsen : hur Sverige fastnade i 90- talet och förlorade framtiden".

Jazzhistorier.

För den som är intresserad av jazz och tycker det är kul att höra historier bakom, anekdoter och fakta, finns ett utmärkt både informativt och underhållande nyhetsbrev i Matt Fripps "jazzfuel" Denna vecka t.ex. storyn om när John Coltrane fick sparken från Miles Davis band. Låter kanske som en skröna men är sant. Jag tycker att denna typ av historier inte bara är underhållning utan också ger lite av en till dimension till musiken. Man kan få inbilla sig att man känner de inblandade lite. Och nästa gång jag lägger Kind of blue på skivtallriken så kommer den här historien också att finnas med i mixen av tankar, minnen och känslor som framkallas av ljuden dessa två herrar lyckas tuta ut ur sina lurar.

Brev från Myrorna.

"Just nu är det tomtefeber i vår webshop!" Så börjar epost från Myrorna, som med sitt plingande i mobilen väckte mig ur dagdrömmandet. Läser Jesper Högströms biografi om en annan tomte, Gunnar Ekelöf, och har just kommit fram till mitt födelseår. Det slår mig att allt som hänt innan det året av mig i fantasin ses som kanske inte svartvitt men i alla fall med bleka och svaga färger. Kanske är jag påverkad av detta filmskaparknep eller så kommer den gestaltningen från att alla ser tiden före sin egen födelse i gråskala. Plingen i mobilen. För en stund sedan från kompisen D som uppmanade mig att gå ut till postlådan eftersom det borde ligga ett brev där. Tittar i postlådan kanske var tredje dag numer då ju inte ens reklam längre kommer i fysisk form. Snart kan man väl ta ner den. Postlådan alltså. 

Ekelöf igen då. Ett ego och en självupptagenhet som får uttrycket "drama queen" att blekna till ingenting. Denna totala hänsynslöshet mot sin dotter, sin fru, det går inte att begripa. Och inte på något sätt uppvägas av diktandet. Jag har aldrig stått ut med självömkan och navelskådande men denna biografi, om den är sann (ibland tvivlar jag) gör dessvärre att jag för varje kapitel bara känner större och större förakt för den store diktaren. Tur för mig att jag aldrig varit särskilt berörd av hans alster. Det finns ju historier om andra jag håller högre i ordbajsandets värld, men ingen så utdragen och konsekvent vad jag vet i alla fall. Men intressant är det ändå. Dels att få veta att i stort sett alla GE:s mest bejublade verk tillkommit inifrån dimmorna. Att han, som hans sista fru sade, bara kan "få besök av ängeln" i berusat tillstånd. Vilket ju också till slut leder till hans för tidiga död. 

Generationskamraterna verkar ju ha varit "normalalkoholiserade" (uttrycket lånat från fotoprofessor emeritus på Konstfack, Jan Fridlund) allihopa, så undrar hur mycket av poesin från denna epok som genererats av helböjarna? En prosaförfattare som Aksel Sandemose, omvittnat krökande han med, sade en gång att han ibland skrev på fyllan men genast slängde det när han läste det i nyktert tillstånd. Kanske en annan sak om man skriver poesi? Men de kvinnliga poeterna från ungefär samma tid, t.ex. Karin Boye eller den lite tidigare Edith Södergran verkar ju inte ha haft den metoden. Eller? Jag gissar. Ska leta fler biografier från epoken. Hur som helst finns det enligt mig inga ursäkter för beteenden som GE:s. Att bete sig så att omgivningen måste tassa på tå runt "geniet" är endast och enbart oförsvarligt. Löjeväckande. Då har man i sin hybris tappat verklighetskontakten.

Regn idag. Lite nu på morgonen men ös om en timme om man ska tro profeterna. Och då ska jag iväg på jobb. Inomhus tack och lov. Inte många uppdragsplåtningar nu och det sörjer jag inte. Gör inget för att få fler heller då jag starkt känner att jag, ekonomin till trots, måste jobba med mina egna projekt nu om de någonsin ska bli av. Fast det kanske inte spelar så stor roll. Ibland avundas jag katterna då deras enda projekt verkar vara att sova på olika platser, äta och gå på avträdet de utsett under magnolian i trädgården.

Ekelöfsboken förresten utläst nu (skrev detta inlägg bit för bit under några dagar). En riktig tegelsten var det. Läs också "Jag vill skriva sant." Samme författares biografi om Tora Dahl. Och köp en tomte i myrornas webshop. Pengarna går inte till vapenindustrin (tror jag).

Smärtpunkten.

Läs Elisabeth Åsbrinks reportage i bokform om alla turerna när Lars Norén satte upp pjäsen som fick namnet "7:3". Inga förenklingar. Hela händelseförloppet sett från alla inblandades sida. "Smärtpunkten" är bokens titel.

Breven och tiden.

Jag är ingen samlare, ser mig snarare som lite åt det minimalistiska hållet. Få saker och inga dubbletter av något får mig att bli lugn. Men på två områden är det inte riktigt så. Dels mitt eviga vardagsfotograferande, som visserligen avtog brant när sista avkomman flyttade ut, (vilket dessutom ungefär sammanföll med digitalkompaktkamerornas frånfälle till förmån för mobilkameran (vilket nerköp)) men som ändå tar plats i form av långt över 100 album, numer undanställda i arbetsrummet. Och dels så är det breven. Jag har i ett par lådor som nu står i ateljén kvar de flesta av de brev och vykort jag fått genom åren. Det har liksom inte känts rätt att slänga någon annans ord och handstil, hantverk, så de har blivit kvar. Tills nu i alla fall. Jag tog ner ett par lådor från hyllan de står på i förra vackan. Plockade ut några brev på måfå och läste. Underligt nog visste jag direkt vem som skrivit även nu 30-40 år senare (det är faktiskt väääldigt länge sedan vi slutade kommunicera via pappersbrev). Innehållet däremot var svårare att tyda. Händelser, situationer, resor inom landet (ett extensivt tågåkande kors och tvärs av olika anledningar), fester mm personligt. Allvarliga samtal om det ena och det andra jag inte har de minsta minnen av nu. Än mer obegripligt när ett brev fortsätter på något som påbörjats i något tidigare. Fragment. Lösryckta ur sammanhangen. Och helt glömt det mesta. I flera fall helt obegripligt. Som om det gällde någon annan. Och precis så är det ju fattade jag efter ett tag. Jag är verkligen någon helt annan. Och var verkligen en annan då. Och så mycket jag tydligen skrev. Har inte något riktigt klart minne av det heller. Att brevskrivandet var en så stor del av vardagen. Kanske den tid som numer tillbringas i den digitala världen. Numer är den enda jag känner som fortfarande skriver brev vännen D. Och han fortsätter till och med trots att vi bor i samma stad. Jag är usel på att svara. Har inte längre nån handstil heller. Den har förtvinat över tangentborden.

Så, vad ska jag nu göra med alla dessa brev? Det känns fortfarande inte rätt att dumpa i pappersåtervinningen. Hellre en brasa då. Värdigare liksom. För ha kvar dem kan jag inte. Vem ska ha dessa luntor till något den dag jag inte är med längre? Det gäller att rensa nu. Troligen om ett par år har vi flyttat till ön och ateljén kan jag inte ha kvar då. Så bort med så mycket som möjligt. Samma gäller för alla målningar som samlar damm i ateljén. Tror aldrig jag kommer att måla över och återanvända dem. Och den känslan är underlig den med, men den finns där. Jag ska ha en sedan länge bokad utställning i Södertälje nästa år på vårvintern, funderar på att ge bort allt då eller sätta pris: vad du tycker den är värd.
Så kanske någon får glädje av något. Annars kommer det att bli en brasa där med.

Brevlådor. Den branschen måste vara i gungning. För typ tio femton år sedan började grannarna köpa stora dyra låsbara brevlådor som kunde rymma en hel semesters brev utan problem. Men vi hade kvar vår lilla plåtlåda, vilket ju visade sig vara rätt vägval, för nu är det inte ofta något ligger i den. Visserligen fortfarande papperstidning men snart kanske den också ryker. Dock ej riktigt bekväm med att läsa på mobilen än. Smartphones är sådama industridesignmässiga stolpskott. Kom förresten nu ihåg att jag även för fem år sedan skrev något om breven. Klart slut för nu!