Vad det kokar ner till.

Robert Louis Stevenson hette en skotsk författare som levde och skrev under andra halvan av 1800-talet. De mest kända romanerna är "Skattkammarön" och "Dr Jekyll och Mr Hyde". De flesta i min ålder har nog läst bägge för många år sedan. Så också jag, men nu såg jag att Jekyll/Hyde hade dykt upp bland klassikerna i ljudboksappen så jag bestämde mig för att friska upp minnet. Det är ju en kort historia som bara räckte en biltimme och två tubfärder till och från stan, men verkligen värd den tiden. Sådana här klassiker som blivit till begrepp i det allmänna medvetandet kanske inte är förstaval när man letar läsning, men om man ändå tar sig för med en repetition så kan det ge lite återställning av perspektiven och viktningarna. Insikten om hur mycket av senare skriverier som härstammar från tidigare släktingar. Lite som att lyssna på Charley Patton och höra grunden för hela rock/blues/pop utvecklingen (om det nu ska kallas utveckling).

"Don Quijote" heter en annan historia jag kommer att tänka på, som nog haft samma slags påverkan. Miguel Cervantes berättelse om den tragiske rättshaveristen. Måste läsa om den med. Och en till jag kommer ihåg från gymnasiesvenskans litteraturlista, François Rabelais medeltidsskröna "Gargantua" som, om jag minns rätt, behandlade de gigantiska överdrifterna och frosseriet. 

Det får bli en "sidoläsningslista" för uppfriskande av minnesbilder. Tillsammans med Axel Sandemoses svit om Felicia Venhaug, som betydde mer än mycket för mig en gång och troligen fortfarande gör det, fast jag inte minns allt. Men även AS har ju satt ett spår liknande de ovanstående klassikerna med sitt begrepp "jantelagen". Inget som går att få som ljudbok om man inte kan lyssna på danska (har försökt, men wäewuwrä och toåhavfjäss kom redan i andra meningen) så det blir biblioteket.

Ja för övrigt kan idag meddelas att CNN i sitt morgonbrev har med en artikel om gen Z. Alltså den senaste beteckningen på den generation som precis håller på att gå in i vuxenvärlden. Det ska vara de som är födda mellan 1997 och 2012 enligt Google.
Det är journalisten Loren Margolis som skriver om "gen Z-blicken". Som den som försöker sig på lite trevligt småprat möts av. En tom blick av allvar som ifrågasätter ens intelligens. Gen Z-ungarna vill inte slösa sin tid på något tomt mingeltugg. Har du något intressant att säga så säg det, annars håll tyst. Hon har besökt kaféer och butiker med personal från generationen och även talat med studenter. Så här skriver hon: ”Anställda från gen Z kommer från en generation som är djupt genuin. De vägrar småprat”. 

Och småprat om ingenting är något jag också alltid sett som ett närmast förolämpande slöseri med alla inblandades tid, så nu har jag genomgått tidsmaskinen och tillhör idag gen Z! (och de som ser den här bloggen som just småprat om ingenting har såklart fel).

Alla helgons dag.

Är det idag. Och i morgon alla själars dag. Tillsammans blir det allhelgonahelgen. Levande kultur minsann även om den i grunden är religiös. Svenska kyrkan tycker det gått till överdrift med prydandet av gravarna på en del håll. Kyrkogårdar som mer liknar ett tivoli än en gravplats och massor av skräp att sortera och slänga sen. Tydligen har det på en del håll blivit vanligt med batteridrivna ljusslingor à la jul till och med. Men det är inget jag har sett. Ska ta en promenad ner till den närliggande begravningsplatsen i kväll och tända ett ljus för närstående och frånvarande i alla fall. 

Sen är det ju USA-importen Halloween också som i år sammanfaller med alla helgons dag. Så det gäller att ha godis hemma när de aggresiva och våldsbenägna barngängen ringer på. Annars kan man få fasaden "äggad". På polisens hemsida påminns föräldrar om att det är deras ansvar om gangsterungarna kastar ägg på husen som inte levererar godis. Det bör anmälas som skadegörelse tydligen. Men hur ska man veta vilka busarna är när de ser ut som ett gäng en meter långa spöken? Känns lite överdrivet att att blanda in statens våldsmonpol för ett ägg på väggen. Skulle det hända så tror jag att det får bli en anmälan till pilfinkskollektivet i häcken istället. Hur som helst har vi i alla fall en underlig grön pumpa som mest liknar en sjöstjärna på bron. Det är eftergiften för denna del av traditionerna den här helgen. Och Halloween är ju förresten inte ursprungligen från USA utan en uråldrig keltisk sed medflyttad till USA av irländska immigranter på 1800-talet. Men dagens kommersjippokaraktär har lagts till i USA, före importen hit på 1990-talet. Så dagens version får nog kallas amerikansk. Men en slags levande kultur är det ju.

En promenad i grannskapet ger i alla fall en mängd häx- och spökbilder framför portarna och enorma spindelnät lite varstans. Skulpturgruppen "Resenärer" av Tomas Qvarsebo nere vid tunnelbanan har begåvats med svarta hattar och spindelnät de med. Den utsmyckningen utsmyckas regelbundet på olika sätt. Halsdukar när det blir kallt, tomteluvor till jul osv. Allt med TQ:s goda minne. Levande konst som drar in publiken och bjuder in till samverkan. Även om det nog inte var något TQ tänkte när han gjorde skulpturen. Men så har det blivit och den tillhör förmodligen landets mest omtyckta konstverk nu. Någon skadegörelse i form av sprayfärg e.dyl. har jag aldrig sett under mina över 30 år här. Den står säker mitt på gangstertorget.

För övrigt vill jag rekommendera Therese Bohmans kortroman "Kammakargatan" och kapa Cecilia Gyllenhammars "Monologroman om en vänskap". Synd med den senare då CG verkar ha tappat självförtroendet. "En spricka i kristallen" var på en helt annan nivå, även om ingen av dessa böcker är några litterära höjdare i min smak.

Klockan är sju.

Ska packa bilen. Mot kusten idag. Jobb. Leta ny ljudbok för färden. De senaste har varit biografier om personer jag redan tidigare läst andra biografier. Och som i vanlig ordning berättat ganska olika historier om samma liv. Och så kan det ju vara. En människa har så många olika sidor. Största skillnaderna brukar komma om objektet dessutom skrivit en självbiografi. Det kan vara totalt olika versioner av samma händelser liksom helt olika händelser som lyfts fram. Dessutom kan både minne och efterkonstruktioner spela roll. Ett exempel kan få vara en figur Cornelis Vreeswijk ofta använde i sina dikter och vistexter, Fredrik Åkare, där finns åtminstone tre "verkliga" förebilder. Och inte så att åkaren är sammansatt av tre personer utan det är tre övertygade påståenden om att den eller den är förebilden.

Om man läser en biografi med sådant i åtanke blir den på sätt och vis intressantare, mer som en roman. Och så måste man såklart också läsa all historia. För några absoluta sanningar finns sällan om det inte handlar om sådant som tidsangivelser eller platser som dokumenterats där och då.

Spaning.

En gång i tiden, när Hornspuckeln var nedslag nummer ett på lördagarnas galleri/vernissagerunda med gratisvin, fanns det flera journalister som skrev konstkritik i både morgon- och kvällstidningarna. Och även de gjorde sina gallerirundor till både små och stora kända och mer okända gallerier. Sedan kunde resultatet bli vad som helst från inget alls till helsidor. Vilket såklart också betydde att det fanns en relevans, en intresserad läsekrets. Till och med gick det att upptäcka nya tidigare okända förmågor via deras anmälningar. Nu är det inte så. Om någon konstkritik överhuvudtaget får en plats i dagspressen så är det någon förutsägbar hyllning av en utställning/konstnär som förannonserats i veckor. Och inte på något litet galleri, även om det ligger i det nya klustret på norrmalm, utan på museum/institution. Kritiken har förpassats till några nätsidor endast initierade hittar till. Tänker på branchtidningar som t.ex. Sprängnytt eller Svensk fiskenäring. 

Istället har konstkritikens plats i det allmänna medvetandet övertagits av mat och litteratur. Och TV-serier. De tre områdena får hur mycket utrymme som helst på kultursidorna. Om mat läser jag inte eftersom det inte är något intresse för mig och inte serier heller, men litteratur är ett av mina största intressen så där läser jag allt jag kommer över. Men här finns ett intressant fenomen som verkar vara alldeles särskilt utvecklat bland litteraturkritiker - de recenserar varandras recensioner! Gång på gång när jag hittar någon ny artikel jag ännu inte läst visar det sig snart vara en replik på något någon annan kritiker skrivit. Ibland kan det bli rena detektivarbetet att likt en släktforskare leta sig bakåt i flödet och mellan de olika plattformerna för att kunna förstå vad meningsutbytet egentligen handlade om från början. Nu kanske jag inte ska klaga på det eftersom underhållningsvärdet inte ska underskattas. Det är helt enkelt kul att nysta i vem som sagt vad och kanske tom varför. Däremot bidrar det väl inte så värst mycket till kunskapen om aktuell litteratur. Det blir liksom ett metalager som lever sitt eget liv på kulturskribenternas interna konflikter och kompisförhållanden. 

Och därmed kommer vi till skvaller. Som ju alltid är underhållande. Jag läste Börje Ahlsteds "Från min loge på dramaten" som ju såklart (för den som vet vem BA är) är en drastisk partsinlaga om ungefär allt som rör dramaten. Extra kul eftersom jag själv hade extrajobb som vaktmästare där under skolåren och känner igen en hel del. BA är ju inte den som skräder orden om andra skådespelare och anställda heller.

Men åter till ämnet som skulle vara avsaknaden av konstkritiker som skriver för allmänheten och gör otillgänglig konst tillgänglig. De finns inte längre. Konsten har blivit en nisch bland nischer och den yngre allmänheten har flyttat fokus till mat, TV-serier och böcker. Och det var allt för denna gång.

Samvetslösningar.

Den franske författaren Thélyson Orélien har visat sig vara en AI-epigon. Alltså producerat en "succéroman" genom ett hopkok av plagiat och generativ AI. Så det blir väl ingen svensk översättning av den. Och jag undrar vad som kommer att hända med honom själv. Tragiskt är det när vågskålen med berömmelse blir tyngre än den med samvete. Och obegripligt för en fegis som jag, som knappt ens klarar en vit lögn utan att ligga sömnlös av ruelse sen. Hur kan han ens för en sekund glädjas eller vara stolt över vad han åstadkommit när han vet inom sig att det är en bluff och att den en dag kan komma att avslöjas? Det måste ju vara som för en våldsbrottsling som vet att han lämnat dna på brottsplatsen men ännu inte är spårad.

För några år sedan gjorde naturfotografen Terje Hellesö något liknande när han plötsligt kunde ta närbilder på lodjur i smålandsskogarna och dessutom skrev långa historier om sina mer eller mindre intima lodjursmöten. Minns att jag redan innan detta hände såg honom som en lite suspekt outsider på sitt område. Fast mest pga hans adepter som verkade vara mer eller mindre vilsna själar som längtade efter en frälsare. Det var liksom något osunt över det hela även om han i vissa fall producerade riktigt bra bilder. Han agerade också lite som en sektledare genom att publicera "manifest" mm. som när man läste texterna genast avslöjade en märklig okunskap om fototeori och historia. Det var liksom ett hopkok av lösryckta idéer och sådant som uppenbart hämtats från andra.

Jag vet inte hur det går för Orélien men i fallet Hellesö gick det illa. Nyordslistan som publicerades året därpå innehöll t.ex. ordet "terja" som betyder manipulera en bild och sedan ljuga om dess tillkomst. Priser togs ifrån honom och andra priser tilldelades de som avslöjat honom. Faktum är att jag tycker det till sist gick till överdrift. Naturfoto är ändå inte någon samhällsfunktion med makt över andra, men det plötsliga hatet mot honom var mer som om han hade varit någon makthavare som avslöjats som en Henry Rinnan.

Så vad kan det då vara som drev dessa kulturproducenter till att fuska? I författarens fall vet jag inte så mycket, men en googling säger att hans tidigare verk nu också granskats och så gott som i samtliga fall verkar vara klipp och klistra texter från andra författares. Så det verkar inte vara någon mer eller mindre omedveten användning av AI-stöd i den berömda romanen. Bara att ny teknik gjort det lättare att fuska. I fallet Hellesö vet jag hur det gick direkt efter avslöjandena. Han fick tas in på psykakuten då flera i hans närhet befarade självmord.

Är då de här bägge herrarna psykopater? Psykopater sägs ju inte ha några skrupler eller någon moral. Inget samvete som kan lägga sig i utan praktiserar bara utnyttjande av allt och alla för egen vinnings skull. Hellesö gjorde till sist, men inte förrän han överbevisats, offentlig avbön och skyllde allt på prestationsångest. Att omvärldens häpna beundran inför de halvdåligt photoshopade lodjursbilderna m.fl. blev en sådan egoboost att han helt enkelt fastnade och fortsatte. Som en drog alltså. Men den intressantaste frågan kommer vi nog aldrig att få något svar på, den om hur det hade gått om han aldrig avslöjats. Hade han då kunnat leva med detta och låta sig firas i all evighet?

Tankarna går såklart till den just nu aktuella frågan om valfusk, där en person kryssats in som riksdagsledamot trots att han vid valet var praktiskt taget okänd och hade sitt namn med i listans botten. När han tillfrågades rakt på sak om detta, svarade han att han aldrig skulle kunna delta i något valfusk eftersom han vet att det är mot lagen. Alltså just den där inställningen att inga moraliska spärrar skulle ha satt stopp, bara att det är olagligt. En variant på att katastrofen är inte att jag gjorde det. Katastrofen är att jag blev avslöjad.

Nog om detta. Men visst är det ett intressant ämne? Känner att jag måste ta reda på lite mer om psykologi och psyke hos personer som verkar sakna de spärrar de flesta (hoppas jag) har. 

Klart slut från moralkärringen/gubben.

Augustpriset -26.

I går kom nomineringarna. Och juryn får nu arga frågor om varför årets mest omtalade och omskrivna roman inte finns med på listan. Svaret blir att de fem personerna i juryn har läst i princip allt som givits ut under året och ganska lätt enats om nomineringarna. Det understryks att Augustpriset inte handlar om försäljningssiffror eller publicitet utan om litterär kvalitet. Skönt att höra då jag själv läste romanen det bråkas om och tyckte den var ganska kass. Till skillnad från vad en lång rad högprofilerade tyckare i kulturvärlden tyckte. Man ska lita på sitt eget omdöme och låta andra ha sina. Nu hoppas jag Karolina Ramqvist tar hem romanklassen. För där finns verklig litterär kvalitet utan högljutt skramlande tomma tunnor. Det var bara det jag ville säga. God middag!

Inflation.

Inflation kallas det när penningmängden i ett land ökar och det verkliga värdet inte kan haka på siffrorna. Pengarna blir mindre värda helt enkelt. Det kanske mest kända exemplet ftån historien är väl Weimarrepubliken, som det Tyskland kallades som fanns kvar efter det första världskriget. Krigsskadeståndet var så enormt att det tillsammans med att kriget förts med lånade pengar, storstrejk med full betalning till de strejkande som staten garanterade och därmed också varubrist, gav att den enda kvarvarande starka branchen blev sedeltryckeriet. Sedelpressarna gick varma och till slut blev det brist på sedelpapper vilket löstes med att helt enkelt stämpla högre summor på befintliga sedlar. Ingen hållbar situation när värdet av lönen i plånboken kunde halveras medan man sprang till affären för att handla innan det helt förvunnit. Ett samhälle som effektivt banade väg för han som klev fram och gormade att han skulle lösa alla problem om bara folket svor honom villkorslös lydnad. Förenklad beskrivning men i stort sätt sann :-).

Inflation kan man också kalla det som verkar råda i delar av den skönlitterära utgivningen i Sverige idag. Ju fler nyutgivna titlar av nya namn jag försöker mig på ju starkare blir intrycket av att någon slags urvattning pågår. Raden av nya författare tycks växa logaritmiskt och med det också epigonantalet. Det har hänt att jag tänkt att jag måste ta fel. Jag håller på att bli en gnällande "allt var bättre förr" gubbe. Då har jag tagit upp t.ex. Camus eller Sandemose och läst några stycken. Sorgesamt konstaterande att jag nog är rätt ute iaf. Det pågår en inflation på området. Bekräftas också indirekt när man ser raden av skrivarkurser på allt från kortkurser på nätet till snart alla universitets kursförteckningar. Alla måste skriva en roman eller åtminstone en deckare och ge ut den också. Och funkar inget annat så får det bli på eget förlag. Så är i alla fall intrycket jag får. Alla som är bara lite kända på vilket område som helst måste haspla ur sig sina obligatoriska trauman över att farsan inte såg mig och blygskryta om sina framgångar. Halvkända idrottare verkar sitta på skrivarkammaren istället för att idrotta osv.

Inom den populäraste populärmusiken finns ett annat problem som för tankarna till inflation även om det inte riktigt är det. De möjliga kombinationerna av ljud inom den musikformen börjar ta slut. Till och med vetenskapligt bevisat är det nu. Och därmed börjar epigoneriet bli oundvikligt. Det går helt enkelt inte riktigt att undvika upprepningar och kanske ofrivilliga stölder från tidigare kompositioner. Lätt att kolla också. Ta några av dagens mest framgångsrika på området (amerikanska såklart) och be någon beundrare lista stjärnornas fem bästa låtar. Då synliggörs det faktum att det inte är den eller den odödliga hiten som gör stjärnan till den stjärna hen är, utan snarare är det andra faktorer som spelar in. Som spektakulära scenshower, närvaro på sociala media o.dyl. Så liksom i littetaturen får man backa i tiden för att komma till verklig originalitet. Eller kanske undersöka smalare musikstilar.

Nu betyder ju inte dessa drapor att ingen längre kan göra något utan att efterapa andra. Det finns många ljuspunkter, många jag har skrivit om här i bloggen också, men vad det betyder är att det blivit svårare att hitta dem. Att bruset blivit så starkt. Vad gäller musiken kan jag inte säga så mycket eftersom min personliga musiksmak inte finns på P3, men jag vet ju att jag hört en lång rad berömdheter jag inte med bästa vilja kan skilja åt. Det låter för lika helt enkelt både individuellt repertoarmässigt och sinsemellan. Precis som man kan läsa baksidestexten på en nyutgiven roman och tänka att man ju redan läst den.

Så inflation är lite av ett normaltillstånd idag, även i kulturlivet. Kvantitet på bekostnad av kvalitet. Grundkänslan samma som jag får av fotografen som jobbar enligt principen "spraying and praying". Bränn av en serie på tusen bilder så måste väl någon eller några bli bra i alla fall? I stället för noggranna förberedelser och skisser och medvetenhet om vad man gör. Nedan två bilder av inflationen. Fram- och baksida av en "uppstämplad" sedel från Weimarrepubliken. Tillhandahållen av kompisen D.

Vita och svarta haven.

Ända sedan jag för kanske 20 år sedan läste "Vandraren" av Elias Lönnrot har jag velat se Vita havet och trakterna runt om. Vandraren är reseberättelser från författarens vandringar i Karelen på 1800-talet. Den upplaga jag har ett ex av innehåller också fotografier. EL vandrade mellan byarna i Karelen för att nedteckna runosånger. En slags sjungen historieförmedling som praktiserades däromkring. Som ett mellanting mellan berättad historia och skillingtryck. Min numer närmast obefintliga reslust är nedkokad till området runt vita havet samt Krim och kanske Odessa. Alla tre av herr P effektivt blockerade. Vandraren skildrar ju såklart människor och byar som inte finns kvar, det fattar jag ju, men kanske att landskapet inte förändrats så mycket på vissa ställen. Det vore ett intressant projekt att jämföra med foton från boken och se vilka tankar och bilder som skulle kunna komma ut från det. Kanske få göra om någon av de roddturer EL gjorde, för sjöarna lär ju finnas kvar liksom havet. 

De andra resmålen, Krim och Odessa kommer sig också från läsning. Det är Anton Tjechovs noveller som spökar i de fallen. Men framtiden får väl avgöra om jag någonsin får se om något finns kvar från dessa historier. Londonskaya hotel i Odessa ska visst finnas kvar i alla fall. Med baren där AT brukade tillbringa mycket tid vid sina besök.

Och nu slår det mig att alla de här historierna som fascinerar mig och får mig att vilja resa är nedskrivna på 1800-talet. Kanske att jag hade passat bättre in på den tiden.

Spådomar.

Det finns en littetatur jag inte klarar av och det är historier som utspelar sig i framtiden. Spelar ingen roll hur välskrivet det är, så snart årtal eller dag som ligger i framtiden dyker upp i texten lägger jag ifrån mig boken. Det blir helt enkelt ointressant. På samma sätt som science fiction, vilket det ju också på sätt och vis är. Redan i sena tonåren då t.ex. Orwells "1984" stod på listan för mig, eftersom jag ville skaffa sig någon slags orientering om litteratur i allmänhet, gick det trögt att tugga i sig. Den historien skulle ju kunna bytas mot exakt vad som helst och då kunde jag ju lika gärna använda tiden till Mickey Spillane eller Kalle Anka enligt mitt sätt att se det. Föraningar och teckentydning om framtiden, som t.ex. hos Strindberg ibland, var och är spännande och intressant men inte konkreta handlingar som utspelar sig i framtiden. Det blir bara ett hinder. Försökte mig nyligen på Johannes Anyurus "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" men läste aldrig klart. För mig blir sådana historier med inslag av framtidsscenarier allt för utflippade. Nu fattar jag ju så klart varför han använder det greppet i berättelsen men icke desto mindre så gör det att jag tappar intresset. Det får samma effekt som en del alarmistrapporter. Det blir för mycket helt enkelt. För osansat. Istället för konkret problemformulering och sitt i båten, blir intrycket detsamma som av en person som springer, fäktar med armarna och skriker. Och sådana personer brukar inte få så mycket mer uträttat än så. I Orwells fall får man kanske säga att delar av hans framtidsdystopi faktiskt har besannats, men inte på det sätt han såg det. Man kanske också måste försöka ta med den förändring som sker gradvis av mentalitet och samhällsutveckling för att se att den person som skrev för 50 år sedan (eller vad det är) inte ens är möjlig idag. Samhället och världen förändras ju inte som något frikopplat från människan. Själv är jag en helt annan person idag än för 50 år sedan. Det är helt omöjligt att sätta sig in i sin egen verklighetsuppfattning innan t.ex. datorer och mobiltelefoner, eller gig-ekonomi, eller tiggare utanför butikerna, eller sociala media, etc etc i oändlighet. Det går såklart att minnas på ett ytligt plan men inte hur ens världsbild var. Det strandar på det klassiska att man inte kan lära sig att inte kunna cykla. Och någonstans i det resonemanget finns min motvilja mot framtidsskildringar. De får inte fäste i mig helt enkelt. Det enda jag vet är att det kommer att bli på något annat sätt. 

Se, hör och läs.

1958. Peggy Lee spelar in sin nya version av "Fever", med ny text skriven av henne och delvis omarrangerad, också av henne. Minimalistiskt, minst sagt. Bandet som kompar henne består av Joe Mondragon på bas och Shelly Mann på trummor. Alltså bara röst, bas och trummor.

På den här inspelningen för TV 1967 är det Max Bennet på bas och Jack Sperling bakom trummorna men arrangemanget är det ursprungliga. Trummor med händer och fingrar, inga stockar. Vilket band! Att de kan åstadkomma detta med bara rytmsektion och sång. 

Peggy Lee var för övrigt Monika Zetterlunds första förebild, enligt MZ själv i den utmärkta biografin "Enkel, vacker, öm boken om Monika Zetterlund" av Klas Gustafson. Så dagens kulturrekommendation blir att läsa den boken, som inte bara handlar om MZ ända från barndomen, utan också om en hel epok i det svenska kulturlivet. Långt mycket mer än den av naturliga skäl förenklade och bantade filmen som kom för några år sen. Inga länkar till hennes musik här eftersom nog alla bara kan blunda och höra t.ex. "Sakta vi gå genom stan" inom sig.

Vägfarande.

Idag uppdrag i en annan stad så det blir till att konfrontera de nya bensinpriserna med den lätt krockskadade gamla blå burken. Köpa ny bil såklart uteslutet men kanske att det blir någon variant av konsumentleasing när tiden är ute för den blå. Det har ju inte gått förut pga mitt flängande runt i landet i vardagen som industrifotograf. Men nu är uppdragen få och sträckorna kortare så leasing kommer nog att bli lösningen. Men det bär mig emot. Inte så mycket för begränsad körsträcka som för att en hyrbil måste skötas på ett sätt som är oförenligt med min syn på bilar. Jag vill ha en oöm lastvagn som helst ska kunna rulla i en potatisåker med en julgran fasttejpad på taket. En bil som inte bangar för en utspilld kopp kaffe i framsätet. Så ser jag på bilar. Bekvämt och praktiskt redskap för frakt av folk och ved och ingen fjollstatuspryl som sliter på biltvättarna. Men framtidens behov får råda. Andra och fler tankar om bilar och bilresor finns här för den intresserade.

Så idag blir det i alla fall några timmar på vägarna. Alltså är nästa steg att tanka, kolla olja och ringtryck och sedan välja ljudbok för resan. Det lutar nog åt Jennie Dielemans "Det sista solot" vad gäller bokval. Garderar dock med en eller två andra för den händelse den inte skulle motsvara de krav förbrukning av min kvarvarande tid på jorden ställer. Återkommer med synpunkter ifall den blir uthörd. Nu dags att packa utstyr.

Ett PS (hemma igen). Det visade sig att jag redan läst eller lyssnat på den där boken. Insåg det efter 10 minuters lyssnande. En ganska märklig historia men tydligen inte så pass att den satt några spår i mig. Glömd som den var. Inte alls dålig men inte heller något råmärke i minnet.

Inlandet.

Roman av Elin Willows. Började och slutade efter ett par kapitel. Började igen efter ett par dagar. Samma reaktion som när man för första gången äter sushi. Ingen tyckte om första gången. Ingen kommer ihåg varför det blev en gång till. Men det räckte för att bli fast. Suggestiv. Obegripligt händelselös. Trodde ett tag att det kommer en punkt när man förstår att huvudpersonen/betättarjaget har en allvarlig depression. Håglösheten. Initiativlösheten som blir normal och övergår i att bara vara en övergripande stämning. Det knapphändiga. Nästan minimalistiska. Slutar med att jag inser att denna korta roman kanske är det bästa jag läst detta år! Kanske på flera år om det gäller för mig tidigare okända författare.

Nepogänget.

Om man inte visste hur kapitalism fungerar skulle man nog undra hur en del personer med verkligt hög svansföring i kultursektorn kan komma undan med så billiga trix som omaskerad opportunism blandad med självömkan och toppad med "rätt" efternamn. Efternamsparasiter ifrågasätts inte när de drar tittarsiffror och säljer upplagor. Medvetet ibland, men även omedvetet då medieutrymmet är begränsat precis som allmänhetens ork när det gäller att ta till sig nya okända namn och förmågor. Utrymmet fylls helt enkelt av de som tycker sig ha rätt till det och har medfödda nycklar till dörrarna. På bekostnad av många verkliga talanger som varken har namn eller kontakter. Eller ens en susning om hur man tar sig fram. Men så ser det ut på den svenska kulturkändishimlen. Bara att försöka inte bry sig så mycket. Den här avarten av mediokra eller rent av talanglösa nepobebisar har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Tack och lov vid sidan av verkliga nyskapare också. Så det som stör mig mest är egentligen inte själva personerna, om än i en del fall rent komiskt självöverskattande, utan mer utrymmet i offentligheten som ges och som mycket bättre skulle behövas för de som inte har något släktnamn att luta sig mot. Men som sagt, vi vet ju hur kapitalism fungerar. Stina Svensson eller Moffat Muhammed säljer inga lösnummer. Åtminstone inte av rätt anledning. Underligt nog finns det ett undantag här och det är bildkonstvärlden. Många gånger har jag beskärmat mig över utvecklingen på det området också men det är ju en helt annan historia och just när det gäller kändisnepotism är faktiskt konstvärlden märkligt opåverkbar. Det funkar helt enkelt inte att ta sig fram i kraft av en känd förälder eller förfader. Och inte heller att utnyttja sitt eget kända namn från något annat område. Vi har skådespelare, författare och musiker som också ägnar sig åt bildkonst men på det området blir bedömda och har framgång efter verklig förtjänst. Ett lite svårbegripligt förhållande faktiskt. Konstvärlden vill liksom ha sina egna blajproducenter och stänger dörrarna när kändisarna knackar på. Och i de fall jag känner till, faktiskt med rätta också. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske att konstvärlden är mer sluten och opublik. Men nu blir det frukostuppehåll i tankarna.

Tillbaka. Ja det ovanstående förstås en reaktion på morgonens kulturnyhetsflöde. Men nu över till något helt annat. Om två veckor kommer ateljéföreningen jag är med i att ha öppet hus. Då ska min senaste period som konstmålare definitivt avvecklas har jag tänkt. Förutom lagret av osålda målningar som varit på diverse utställningar de senaste åren (se CV), också kvarvarande oljefärger och ett fältstaffli som jag använde i min avlägsna ungdom under lektioner i landskapsmåleri med min sedan 100 år avlidne förste lärare. Allt säljes nära på gratis, för nu vill jag bara ha plats. Tom plats.

Fortsatt bildflöde från mig blir i form av fotografisk bild i olka tekniker och möjligen teckning och ett eller annat collage/assemblage. Alltid positivt att byta teknik och gräva ner sig under något annat täcke. Omväxling = inspiration och nya idéer!

Snart oktobers tur.

Jag kan se oktober skymta längst bort vid horisonten. Som en övertaggad fotbollsspelare som ska bytas in med tre minuter kvar. Katterna har flyttat in. Ingen sover ute längre. Undrar om de reagerar på ljuset också, som fåglarna gör? För det är fortfarande ganska varma nätter. En ny mentalitet kommer denna tid på året. Den tunnare. Tillbakadragna. De blommor som fortsätter blomma är de lite blekare. Många skära/ljust lila. Små. Föredras av mig framför de större och färgstarkare. De röster som inte skriker, de personer som inte dominerar sina rum, har alltid tilltalat mig mer. De författare som kan uttrycka sig precist utan fler ord än de som krävs. Gunnar Björling är mästaren, visserligen poet men ändå. Miles Davis före Dizzy Gillespie. Thelonius Monk före Oscar Peterson. Den äldre eddan. Gunnar Smoliansky. Sune Jonson. Alla de som uttrycker sig enkelt och precist. Utan onödiga utsmyckningar. Utan överlast. Våren och hösten är faktiskt bättre på detta än de andra två övertydliga årstiderna, även om hösten under en kort period kan vara rätt skrikig. November den tystaste av alla. Då kan det bli för mycket bleke till och med för mig. Lyssna på Rune Gustavssons gitarrkomp (obligater) när Arne Domnerus spelar "Trädgårdsinteriör" (finns på albumet "Dialog"). Där är det! Ett utsmyckande, men inte mer än nödvändigt spel. Som en återhållsam spindel (jag gillar spindlar om de inte är överdrivet stora). Monica Zetterlunds röstkonst och även, åtminstone ibland, Veronica Maggios. Det där jag vill åt. Kärnan i alla konstarter. Den rena uttrycksfullheten som inte kräver några förklaringar. Alla överdrifter är liksom alla förenklingar av ondo. Ry Cooders "Maria Elena" med Flaco Jiménez på dragspel är ett exempel på motsatsen. Till både överdrifter och förenklingar. FJ:s min när den unge RC klarat av det svåra långa introt! Som en pappas stolthet. Men nu dags att ta bort katterna och masa sig upp från soffan. Ny dag. Nya möjligheter!

Dimslöjor.

Ligger över åkrarna på ön denna morgon. Sommaren börjar packa. I dag körning tillbaka till orten, där sommaren redan för tre veckor sedan gett upp. Både sol och fullmåne syns på himlen den här morgonen. Gladan patrullerar.

Det konstiga konstproblemet stör nattsömnen. Att något man satsat så många år och så mycket ansträngning på att både utöva och konsumera plötsligt ofrivilligt börjar ifrågasättas av det undermedvetna, samma undermedvetna som är sanningssägaren i min egen utövning. Att plötsligt tycka sig se att kejsaren är naken i så många fall och avseenden och känna sig påkommen och häpen över detta. Att jag inte har sett, insett detta förr. Jag vet inte riktigt när det började men tror det var när jag läste de så desperat krystade motivationerna till Bogdan Szybers underkännande (orkar inte ta det igen, googla). Det var nog då jag började rannsaka mig själv och allt jag trott på i konstvärlden. Och till sist löste det hela genom att helt enkelt försöka strunta i hela denna värld och återgå till att vara industrifotograf. Bara skaka av det. Men det var inte så enkelt. Det finns ju ändå så mycket kvar som jag uppskattar och tror på. Så nu kommer det nya lösningsförsöket bli att skriva en egen förenklad konsthistoria. Bara för mig själv, för att reda ut begreppen. Och bara i väldigt stora drag, men med tyngdpunkt på vad som händer när löskonsten kommer och blir handelsvara. Och var det spåret leder. Var det s.a.s. som jag ser det, gick åt pipsvängen.

Kunstkritikk igen.

Victoria Durnak skriver i dagens KK om textens allt större betydelse för att avkoda annars ganska obegriplig konst. Litteraturens intåg i konstvärlden som hon kallar det. Hon exemplifierar med en rad utställningar på senare år, vilket väl varje något så när regelbunden utställningsbesökare nog skulle kunna komplettera med lika många till. I varierande behov av texter, i värsta fall även texterna svårbegripligt sammansatta av konstens senaste floskler och modeord (min kommentar). 

VD skjuter dock in sig på rummet, galleriet, som en olämplig plats för textpresentation, snarare än själva behovet av förklarande texter. Det hade jag inte tänkt på, men såklart är det så. Texter presenterade på en vägg, eller i form av en broschyr man ska bära med sig och läsa i genom utställningen får nog inte mer än förströdd uppmärksamhet. Och i värsta fall ingen alls.

Så här kommer frågan alltså upp igen. Är ordet konst allomfattande och helt gränslöst? Skulle inte vissa verk, konstnärer, bättre komma till sin rätt i bokform, eller rent av som serier? Om texten är lika viktig som bilden men inte ingår i den, vad har man då? I sämsta fall ett fenomen (konst?) som bara definieras av kontexten. Kanske lite uttjatat men ändå, frågan kommer ju ständigt tillbaka. På samma tåg som "artist statements" och andra talade tillställningar kring en utställning. Att konstnären ska kunna försvara eller förklara sina verk med ord. På en scen, inför publik. Det är svårt att komma ifrån tanken om tillfälligt spektakel som är borta i samma stund som mikrofonen stängs av och som bara kanske kommer att minnas av någon som var där. Vilket oftast bara är de redan frälsta. Och konstnärens kompisar.

Så om man ska vara okritisk till konsten som inte klarar att vara bildkonst utan texthjälp måste väl någon annan form än utställning vara lösningen. Fanzine, tidning, bok, seriealbum. Något man i lugn och ro kan läsa i och titta på hemma i soffan. Lite som fotoboken. Och är verket för stort och fysiskt för att detta skulle vara möjligt kanske det (hemska tanke) faktiskt inte är så bra. Om utan förklarande text inget annat intryck än ett frågetecken blir resultatet för betraktaren alltså. Och med betraktaren menar jag inte "konsthataren" som förkastar allt som inte går att ta till sig vid första ögonkastet, utan den neutralt intresserade, som vill veta och känna, inte bara avfärda. Men inte heller okritiskt acceptera pga namn eller kontext. Nu är ju just den ståndpunkten närmast omöjlig för de som lever i och av konstvärlden eftersom det kan vara farligt ekonomiskt och dessutom personligt och karriärmässigt att sticka ut hakan med en annan åsikt än den allmänna inom kollektivet. Men, en och annan kritiker som törs finns ju faktiskt. Åsså jag då :-)

För min egen del tänker jag att en del av sådant jag kan avfärda som allt för långsökt mumbojumbo kanske hade fått någon mening i t.ex. bokform istället för på en utställning. Att om konstnären vågat ta steget fullt ut och definierat sig som författare och illustratör av egna texter så kanske det hade funkat bättre på sådana som mig och därmed fått mer spridning. Större publik. Vilket ju också skulle kunna vara ett steg i rätt riktning i den ständiga pengafrågan för konstnärer. I stället för att försöka kränga en gul burk för hundratusen på en utställning ingen utanför "klubben" besöker, berätta historien om detta, tankegångarna, i en billig bok med distributionskanaler som ett månadsmagasin eller en veckotidning. I alla fall jag skulle bli samlare direkt och läsa allt och se på bilderna och ta till mig de många tankarna och perspektiven. Men det är klart, det skulle ju få konsekvenser för gallerierna som skulle behöva visa konst som inte behöver textstöd eller "statements". Och för övrigt är väl denna vision bara min egen fantasi om en bätte värld. Hej svejs!

Therese Bohman.

"Andromeda", "Sanningsberget", "Kapitalet". Titlar på tre ganska korta romaner av Therese Bohman jag läst vid olika tillfällen under det senaste halvåret. Underligt nog har polletten inte riktigt trillat ner förrän nu efter den sistnämnda av de tre. Det är inte böcker som skriker efter uppmärksamhet utan mer smyger sig på och fastnar i bakhuvudet för att sedan då och då flyta upp till ytan. Och åtminstone för mig har det tagit lite tid att fatta verkshöjden. 

Men nu efter "Kapitalet" är jag övertygad. Det är bra. Riktigt bra. Jag får en inblick i en tomhet och kärlekslöshet i en värld som finns överallt på nätet, bara inte där jag varit. Influerarens. Det stoiska försvaret av ingenting. Det virtuella livet och plastdockekompisarna som mest söker efter varandras svaga punkter. En värld där man lever sitt liv på en teaterscen och försöker spela "lyckad" människa. Det är naturligtvis väldigt intressant för en sådan som mig som verkligen befinner mig ungefär så långt från denna värld som det går att komma. Och som lägger en totalt annan betydelse i ordet lyckad. Vilket också är ett av bokens underliggande teman. Influeraren med 200 000 följare som på allvar värderar sig och sitt liv flytande i ytskiktet som så mycket mer värt än den förskolefröken som har hand om hennes barn. Och som är bokens berättarröst.

TB får mig ibland att tänka på en annan författarinna i övre delen av min topplista. Marie Hermansson. Det finns lite likheter, kanske främst i frammanandet av den där overklighetskänslan och att man inte riktigt förstår orsaken till en del handlingar. Tvetydigheten som i sin tur påminner om hur jag själv försöker jobba med bilder. Att bara göra. Och kanske långt senare förstå sig själv. Det är helt enkelt inspirerande att läsa både TB och MH. Vad gäller MH så är förresten mina absoluta favorittitlar "Musselstranden" och "Värddjuret". Läs dem säger jag till den som inte gjort det. 

Och vad gäller TB, som detta skulle handla om, så skriver jag det här nu på morgonen eftersom jag vaknade mitt i natten av att jag tänkte/drömde om "Kapitalet". Nya tankar och funderingar på den texten dök upp från det undermedvetna. Mest på vad tiden kommer att göra med den. Och om man går in i den, vad tiden kommer att göra med rollfigurerna.

Slut.

Serier och barnböcker.

Jag klarar inte att läsa serieböcker. Alltså för vuxna. Funkar inte trots massor av försök. Barnböcker som ju också kombinerar bild och text, har jag däremot inga problem alls med. Tvärtom. Och i en del fall tycker jag de funkar som vuxenböcker också. "Hattstugan" av Sven Nordqvist funkar utmärkt som vuxenbok. Så utmärkt så att den är rekommenderad läsning för alla dysterkvistar i övre medelåldern. Jan Löövs böcker tillhör också de som håller långt upp i åldrarna. Men serieböcker för vuxna, till exempel Lena Ackebo, Liv Strömkvist eller Mats Jonsson klarar jag inte riktigt av. Det blir som fragmenterade noveller och jag tittar antingen (kanske för kritiskt) på bilderna eller stör mig på texten. Den konstformen är helt enkelt inget jag riktigt kan ta in. Undantaget möjligen Martin Kellerman. Men då eftersom hans figurer får mig att skratta.

Tintin, Georges Remìs hjälte finns någonstans mellan vuxen- och barnläsekrets. De är spännande även för mig. Och lite märkligt eftersom jag läste många serietidningar som barn, men aldrig Tintin. Först som vuxen fick jag av en händelse en bunt Tintin-album i knät. Som barn var det främst Kalle Anka, Åsa-Nisse, 91:an, Blondie och senare Fantomen och div andra av de lite mänskligare hjältarna. Modesty Blaise till exempel. Superhjältarna, alla de där som slutade på "mannen", stål, spindel, bat och allt vad det var och som också hade konstiga dräkter var aldrig något för mig. Undantaget Fantomen då. Men han hade inga superkrafter, bara vanliga krafter och en underlig blå overall som slutade, eller började på huvudet i en mussepigglik tyglugg.

Men den lite elake Kalle Anka, med sina tre brorsöner var helt dominerande i serievärlden för mig. En ofta ganska otursförföljd och misslyckad anka som inte drog sig för att stjäla pengar ur sina lyckade och överlägset smarta brorsöners spargrisar. Med en kusin som hade en övernaturlig tur i allt han företog sig och en äldre farbror som dagligen badade i pengar i sitt enorma kassavalv. Och en mer avlägsen släkting som kunde uppfinna nästan vilka maskiner som helst. Och Kajsa Anka, den snygga damen Kalle och turkusinen ständigt tävlade om. Tillsammans med den halvgalne kusinen Knase och den äldre Farmor Anka utgjorde de ett komplett figurgalleri där allt kunde hända. Det var den mest underhållande och varje vecka efterlängtade serietidningen för mig. 

Nummer två var Åsa-Nisse. Åsa-Nisse, lika oberäknelig som Kalle men betydligt snällare och i en miljö som gick att identifiera sig med. Hans företag och infall samt tidningens figurgalleri kunde ha varit hämtat från min barndoms hemby. Och själva idén att göra en serietidning för barn av det som ursprungligen var filmer med två pensionärspar som huvudpersoner tycker jag än idag är smått genial. Åsa-Nisse och Eulalia. Klabbarparn och Kristin. Vänner och konkurrenter på samma gång. Och den slymige lanthandlaren Sjökvist.

Nummer tre var nog 91:an. En serie som handlade om värnpliktiga soldater och deras liv och äventyr. Den serien kan väl knappast finnas kvar då allt i den världen är så totalt annorlunda idag. I en tid då alla pojkar/män var värnpliktiga och gjorde "lumpen" i 18-års åldern var det däremot ett av de största och självklaraste milstolparna i livet (för män). Något precis alla hade som gemensam erfarenhet och inte ovanligt samtalsämne, och därför absolut begripligt att göra en serietidning om. Och i detta fall kom serien först och filmerna sen. Intressant analogi med Kalle Anka är den sköna Elvira, som har ungefär samma roll som Kajsa Anka. I 91:an är/var rivalerna 91:an själv och den elake halvkompisen 87:an.

Nu vet inte jag hur det ser ut för dessa serietidningar i dagens läge, men Kalle Anka har jag i alla fall sett i affärernas tidningsställ. Men jag undrar om den humor som fanns och var allmän bland barn under mina serieläsningsår ens skulle funka på samma åldersgrupp idag? Men kanske är det främst vuxnas humor som förändras. Barnböcker vet jag ju från min egen och sedan mina barns bokläsande har fungerat bra över generationsgränserna. Möjligen är det så att barnhumorn hänger ihop med lekförmågan? Den försvinner ju runt 12 års åldern. Som ju också motsvarar serieläsningens övergång från Kalle Anka och Åsa-Nisse till Fantomen o.dyl.
Nog funderat för denna söndagsmorgon. Kaffet är slut så dags för tandborstning.

Den gamla stoppskylten.

Minns jag bara lite svagt från min barndom. Den ersattes 1966 med den nuvarande, alltså ett år innan högertrafiken. Vid denna tid var jag expert på motorljud från olika bilar. Jag behövde bara lyssna en kort stund innan jag kunde meddela att det t.ex. var en DKW, en Saab, en PV eller en "bubbla" som kom brummande på landsvägen. Kanske inte så konstigt då det inte fanns så många bilmärken att välja på och de som passerade på grusvägen sannolikt tillhörde någon bybo och därmed hade passerat många gånger tidigare och registrerats av mina barnaöron, som inte hört så många ljud än. Dessutom var det rätt distinkta skillnader på motorljuden. 

Från det ena till det andra så har Svenska dagbladets kulturredaktion intervjuat 101 kritiker och andra höjdare på litteraturhimlen om vilka författare som format dagens svenska litteratur. Alltså de främsta, mest tongivande, och sedan vågat sig på tilltaget att göra en topplista med 20 namn. Och konstigt nog håller jag åtminstone till mer än hälften med. Odiskutabel vinnare Kerstin Ekman. Ja, vem annars? Andra namn på listan jag också skulle ha haft på min dito, om jag hade gjort en, är Sara Stridsberg, Steve Sem Sandberg, Karolina Ramqvist och Gun-Britt Sundström. Däremot inte Agneta Plejel eller Jonas Hassan Khemiri. Och inte heller Klas Östergren. För de är författare som inte faller mig på läppen. Så det så. Sedan var det tre-fyra jag inte läst något av, som jag kanske ska undersöka nu då. Får se. Och några jag läst men inte riktigt blivit tagen av. Och, ja visst är det bara trams med sådana där listor. Men lite kul ändå. 

För att återvända till barndomen så fanns det tre topplistor för musik som sändes en gång i veckan i radion. Tio i topp, var utrikisk (läs engelskspråkig) pop. Svensktoppen var svensk schlager och sedan Kvällstoppen som var en blandning av de båda andra om jag minns rätt. Någon av dem röstades fram genom röstningar runt om i landet och någon speglade skivförsäljningen. Det var viktigt att ha koll på listettorna åtminstone. Fast det var nog inte så ofta de där listorna stämde med vad man själv tyckte. Nog mindre än vad jag tycker om SvD-listan på författare ovan. Dessutom var det ju verk och inte upphovspersoner som tävlade.

Och då kommer såklart frågan om kulturkanon. Och vad jag tycker i den frågan har jag skrivit tidigare här. För ett par år sedan. Så det tar jag inte upp igen. Jag vet faktiskt inte hur det har gått med det, så det ska jag kolla om en stund. Stoppskylten, den numer röda som kom 1966, var väldigt modern då. Jag som gick i första klass i byskolan kunde i samråd med min enda klasskamrat (vi i småskolan, som lågstadiet hette där och då, var två elever i ettan, en i tvåan och tre i trean) konstatera att man stavat fel på skylten. Missat ett t. Den skylten tror jag var min första erfarenhet av den obegripliga utrikiskan. Visst fanns ju tio i topp, med t.ex. biitells som skrek schlaffso jä jä, men de var liksom något helt annat än att se text på en skylt. Hur som helst fick vi, troligen av "fröken" så småningom reda på att det inte var någon felstavning utan tyvärr en kunskapslucka i våra huvuden, som dessutom inte skulle börja fyllas i förrän i årskurs fyra. Jag gick hem och grät. Nä det gjorde jag inte. Jag sket nog i det och cyklade hem på min DBS, som är en förkortning av Den Beste Sykeln, på det enda relevanta utrikiska språket på den tiden.

Författare och författare.

Det finns en firad samtida författare, Tone Schunnesson, vars böcker, eller åtminstone de två jag försökt läsa, har gett mig samma känsla som jag fick när jag av misstag såg en rekryteringsvideo för IS för några år sedan, alltså som ett slag i ansiktet och känslor av äckel och meningslöshet. Varför? En sådan känsla kombinerad med den Carl-Jan Granqvist ger mig när han beskriver sin upplevelse av att äta rosa blodpudding. Väg ihop dessa företeelser med några gamla porrtidningar så kommer kanske min känsla för texterna i fråga att kunna anas. Två gånger har jag som sagt försökt. Den första, för ett par år sedan, klarade jag ungefär halva innan den svårmotiverade råheten och osannolikheterna fick mig att ge upp. Nu har jag provat igen med årets utgivning, i förhoppningen om något mindre sensationslystet effektsökeri eftersom även denna fått så bra mottagande av i stort sett alla kritiker. Men nej. Kapitel 11 kom jag till men det som började bra och övertygande har nu återigen övergått i något som får en rapport från tankesmedjan Oikos att framstå som genomtänkt och sansad. Och jag fattar inget. En uppenbart begåvad författare. Varför dessa pubertala överdrifter? Dessa osannolika beteenden? De behövs ju inte. Det är bra ändå. Och vore mycket bättre utan. Skulle jag i alla fall ha velat säga till författaren om jag varit förläggaren som givit ut dessa böcker. Det är ju ett talangslöseri eftersom jag är helt övertygad om att den här trenden med detaljbeskrivningar av och vältrande i frånstötande dissektioner är just en trend som kommer att bli kortlivad. Jag säger trend eftersom samma tendenser finns hos andra samtida också (exempel) om än en aning mer i sannolikhetens värld. Och ingen kritiker törs påpeka detta av rädsla för att bli kallad överkänslig eller pryd bakåtsträvare. Jo det finns kanske en som rubricerade sin artikel "Varför säger ingen sanningen om TS?". Det var i GP 30/8. Mikaela Blomqvist skrev. En modig och självständig recensent som mycket riktigt för detta tilltag fått skit från hyllningskören av kollegor (även om inte ens hon berör det jag gör ovan utan istället skjuter in sig på dåligt språk). Visserligen kommer lite mer halvhjärtade kommentarer till MB:s försvar, t.ex. från Åsa Moberg i DN, men då är det i mer allmänna ordalag om kritikerns uppgifter.

Nästan så att jag kommer att tänka på bråket om lokalen vita havet på Konstfack för några år sedan. En enda lärare vågade gå emot drevet och hon blev utmobbad av sina f.d. kompisar som ängsligt såg sig om för att pejla in den "rätta" åsikten med tanke på framtid och karriär. Ryggradslöst. Men så är det ofta i det svenska kulturlivet. Få verkar vara modiga nog att formulera en egen åsikt efter att flera andra har redovisat sin konformistiska ängslighet. Ingen som ser att kejsaren är naken vågar eller vill vara först med att uttala det. Det är en ankdamm med höga kanter och få platser. Den som lyckats skaffa sig en position, eller till och med en anställning inom sitt område, försvarar den på alla sätt, även de mest opportunistiska. Och har någon kommit så långt att hen regelbundet förekommer bland kulturpanelerna i TV, så är all kritik dömd att slå tillbaka mot den som vågade yttra sig. Kulturlivet är på inget sätt bättre än politiken i det avseendet. Fallhöjden avgör modet.

Men. Efter detta utlopp för inneboende frustration bestämmer jag mig nu för att ändå läsa ut TS:s bok oavsett vad jag tycker så långt. Måste försöka hitta det braiga alla kritiker skrivit om. Inte så mycket i sikte än, men en andra chans ska den få i alla fall. Återkommer om det.

Onsdag. Nu är boken slut. Lyssnade på de sista kapitlen i ljudboksappen. Skånsk röst som sade änte istället för inte. Jag har lite svårt för ljudböcker upplästa på dialekt. Och ännu svårare för när uppläsaren försöker härma olika dialekter i dialogen. Och allra svårast för när uppläsaren är skådespelare och tror att det är radioteater. Och slutligen har jag svårt för uppläsare som inte bemödat sig om att ta reda på rätt uttal av vissa ord. När betoningen läggs på fel stavelser, även om just det också kan bli så pass komiskt att jag i alla fall får skratta lite. Fast oftast då på fel ställe, vilket kan ställa till det med upplevelsen om det kommer i en allvarlig passage. Man får helt enkelt läsa istället för att lyssna om uppläsaren är någon man vet kan förstöra en bok på något av de ovanstående sätten.

Men tillbaka till boken. Tyvärr ändrades inte min åsikt om den ett dugg efter att jag läst resten. Eller skumlyssnat, får jag väl erkänna. Det där med dåligt språk kritikerna krigar om kanske jag uppfattade här och där, men i mitt tycke inte sämre än många andra svenska samtida. Själva handlingen ångade på ungefär likadant som i början med frosseri i våld, gynekologiska och urologiska iakttagelser och allmänt äckel. Liksom sanslöst osannolika händelser och sammanhang och såklart ett slutkapitel som finalen i en actionfilm. Det blev för mig samma gäspreflex som hårdrock och skräckfilmer framkallar. Så, jag tror det får räcka med dessa två försök. Listan på andra författare jag är nyfiken på är lång.