Biblioteksbesvikelse.

I 30 år har jag varje sommar lånat samma två böcker i biblioteket på ön. En bok om Josef Sudek och en novellsamling av Nikolaj Gogol. Tittat på samma bilder. Läst om de där novellerna som beamat mig till strandpromenader i Jalta och små ukrainska byar. Bilderna som tagit mig till Prag. Bägge dessa konstnärers förmåga att totalt omringa mig och på riktigt flytta mig i både tid och rum. 

Nu kan man förstås tänka att den som upprepar sig så konsekvent kanske har en skruv lös eller nåt, och så kanske det är, men med dessa två bok- och bildverk är det så för mig att de alltid förmedlar något nytt. Det är som med de evigt återkommande strecken med grågäss eller gryningen över havsvattenspegeln, det är aldrig samma. Bara lika. Som att för varje dag läggs en ny erfarenhet till samlingen. Ett nytt synsätt. Aldrig riktigt samma. Så kan det vara med bra konst. Den tar inte slut. Det går att upptäcka något nytt vid varje återseende.

Ingen annan verkar på senare år ha lånat de här två böckerna, för jag har lagt meddelanden till mig själv på små lappar eller kassakvitton i dem, som jag sedan hittat nästa år igen. Så nu när jag skulle foga version 31 till samlingen hittar jag ingen av dem. Böckerna alltså. Fasa! Frågar den nybakade synbarligen 12-årige bibliotikarien. Han vet ingenting förutom att de kan ha rykt vid senaste gallringen. För det är så det går med böcker ingen frågar efter och få lånar. Plats måste göras för det nya. Jahaja. Hittar en annan Gogol och en bilderbok. Gunnar Smolianskys "Diary". Det får väl duga då. Inse att tiden går och människor gör saker precis som vanligt även när jag inte är med. Precis som det blir den dag jag inte är med över huvud taget.

Avslutar dessa kommentarer med ett citat från den "nya" Gogolboken: "Måtte lovsången till den store martyren Varvara fastna i halsen på mig om det inte tycks som att historien handlar om en själv, som om du krupit in i din förfaders själ eller någon förfaders själ spökar inom dig...". 

God morgon! En ny dag har just börjat.

Kommentarer...

...om en bok som låg i brevlådan i går. Skickad från vännen D som befinner sig ungefär i andra änden av landet denna sommar. Jag har alltså bara hunnit läsa de första kapitlen ännu, men måste ändå redan kommentera. Boken heter "Trollkarlarnas tid" och handlar om filosofins stora årtionde 1919-1929. Eller kanske mer om filosoferna. Benjamin, Cassirer, Heidegger och Wittgenstein. Författaren Wolfram Eilenberger, som själv är filosof, berättar anekdoter om de här herrarna, varvat med sammanfattningar av deras tankar på ett sätt som gör boken till en bladvändare. Rekommenderas för alla!

Gladan passerar igen.

Över huset och gården. Glidflygaren. Låg höjd ibland, men oftast kanske hundra meter upp. På avstånd hörs kolsyrekanonerna bönderna har på åkrarna för att skrämma bort rådjur och grågäss. Det närmaste krigslarm och flygaraider man kommer här på ön. 

Läser Anna-Lena Laurens "Medan kriget pågår finns ingen försoning". Gillar verkligen hennes sätt att i texterna blanda vardagsliv med världspolitik och kultur. Alltid lika skönt att läsa iakttagelser av personer som kan se gråskalan. Som kan se fler sidor än en och sedan bilda sig en egen uppfattning oavsett dreven som driver runt i media. Så innerligt less på alla aktivister och megafoner med skygglappar. Den kategori som (kanske inte ens medvetet) drivs av adrenalinberoende snarare än av engagemang i en fråga. Skrikarna. De som vet att de har rätt.

Jag har bestämt mig för att aldrig godta en nyhet som rapporteras från en politiskt engagerad källa (och vilken källa är inte det?) utan att också noga sätta mig in i vad "motståndarsidan" tänker om saken. Så det blir en del prenumerationer att hålla reda på och komma ihåg när de ska sägas upp eller förnyas, för att inte plötsligt ha tusenlappar dragna från kontot varje månad. Mycket läsning blir det också liksom mycket självransakan. Vad är egentligen min innersta åsikt i denna fråga? Känns lite som ett personligt ansvar att informera sig från alla källor när man bor i ett land där alla kan göra det. Inte som i t.ex. Ryssland där snart all information kommer från samma håll. För propaganda fungerar även om man är medveten om den. A-LL skriver om ett tillfälle då hon efter lång vistelse i propagandadimman i Ryssland, måste gå tillbaka i historien för att dubbelkolla vem det faktiskt var som anföll vem. Alla medier, alla TV- och radioprogram smög/smyger in desinformationen om kriget. Från barnprogrammens sagoformer, via talkshows, humorprogram och debatter. Nyheterna såklart. Samma historia trummas in på olika sätt från olika håll. Alltså att Ryssland håller på med en räddningsaktion för att rädda det kuvade folket i Ukraina undan den "väststödda" nazistregimens attacker. Intervjuer med mammor med barn som gråtande av tacksamhet räddas över gränsen till Ryssland. Ukrainska desertörer som äntligen nått moderlandet. Modiga ryska soldater som försvarar den ukrainska befolkningen. Inte så konstigt om den outbildade medelborisen stödjer kriget och regimen. Samtidigt denna dubbelhet hon beskriver. Den att alla någonstans ändå tror att alla ljuger. Att allt de får höra, oavsett källa, ändå är lögner. Så bäst att bara strunta i politik och sköta sitt eget liv bara. Sin vardag.

Men nu vill katterna nåt. Klockan har hunnit bli sju och fortsättning följer.

PS. Läs även "Sammetsdiktaturen" av samma författare. Har skrivit nåt om den förut tror jag, men minns inte när. DS.

Fallet Rusher.

Av Luay Mohageb. Det här är nog den viktigaste bok jag läst detta år. Och förra och förrförra året också. Visserligen blir det lite extra påtagligt eftersom jag bor ungefär där det mesta utspelas. Absolut obligatorisk läsning för alla föräldrar. Inte bara här utan i hela landet. Här får man insikt i hur de faktiskt går till när de barnsoldater som hela tiden återkommer i nyhetsrapporteringen rekryteras och även försök att förklara varför. Läs!

PS. Senare samma dag/natt. Helikoptrar igen och nu har ännu en skjutning ägt rum bara typ 150 m. från här, där jag bor. Nyss. Van vid blåljusen och vid att vakna av explosioner. Tre-fyra gånger bara det senaste året. Varför ska ungdjävlarna dra hit kriget när det inte är påtvingat? Som sagt ovan. Läs! Och lägg särskilt märke till författarens tankar om gangsterrap. Det är inte på skoj. Det är inte någon kulturyttring från gatan. Det handlar om reklam för våld, mord och drogkrig. Skryt om pengar, vapen och hot mot andra barnligor. "Musikvideos" som bara visar nån maskerad tönt som rapar upp en fotbollshuliganramsa medan ett gäng likaledes maskerade lallande tomtar vaggar runt med militära vapen, sedlar och gör spastiska tecken med fingrarna. De borde ju ha tomtemasker när de ändå är för fega för att visa vilka de är. Fast, nä, det vore att förolämpa jultomten. Som ju symboliserar motsatsen till de här krypen. Heder åt de festival- och konsertarrangörer som avbokat en av dessa kulturella avloppsråttor denna sommar. Den tönten kan stanna i källaren alt. vara inlåst och tystad resten av sin tid här på jorden. Han fattar ju ändå inte vilken skada han gjort. För hur många människor hans rabblande av nödrim betytt mörker och sorg för alltid. Men tyvärr så tar ju inte förakt på naken dumhet, en dumhet så stor att det ofta slutar med att de fabricerat sina egna fallgropar genom det eviga filmandet av alla sina brott. Så då blir ju enda lösningen ändå inlåsning. Dessutom borde de ofattbart korkade och naiva musikskribenter, som lever i någon slags fantasiromantisk innerstadsvärld, skickas till uppfostringsanstalt för att uppfostras och upplysas om hur verkligheten ser ut. Tvingas läsa "Ett ord för blod" och ovan nämnda "Fallet Ruscher" och träffa några anhörigoffer till oskyldiga som skjutits ihjäl eller fått sina hem sprängda. DS.

En bok, eller två igen.

Ett intressant tillskott till allt som skrivits om Ingmar Bergman. Den första bok som behandlar hans privatliv så inifrån som det är möjligt. "Jag var Ingmar Bergmans hushållerska" skrevs av Anita Haglöf och delvis av Håkan Lahger. Hon bodde hos honom på Karlaplan på vintrarna och på Fårö på somrarna. Skötte allt han inte klarade själv, vilket var det mesta. Hela tiden såklart behandlad som en piga. En obetydlig person. Denne filmvärldens Karl XII såg jag nog av under de år då jag jobbade extra några kvällar i veckan som timanställd vaktmästare på Dramaten. Det var under Lars Löfgren tiden och jag hade ansvar för den lilla scenen "4:an". Rev biljetter och släppte in publiken mm. De som jobbade som vaktmästare och i garderoberna var till största delen elever från konst- och teaterskolor. Mycket intresant fick man bevittna under denna tid då Dramaten var ett tillhåll för "genier" som kunde bete sig hur som helst (jag var med på ett par interna fester också, men det får bli ett eget inlägg om tio år eller så). Jag har även under veckan läst biografin om Lena Nyman (rekommenderas den med) och förstått att det idag är en helt annan stil som gäller. Inga onyktra skådisar som då med cigaretten i mungipan kunde ramla in och bete sig. Inte längre så starka hierarkier som det var då. Och vi vaktmästare och garderobiärer, på den tiden som jag skriver om här, var förstås längst ner på rangskalan och kunde behandlas hur som helst.

En specialitet för IB var att skrämma garderobstjejerna. Det gick till så att han först från ungefär där jag stod utanför 4:an, försiktigt kikade runt hörnet för att se vad de gjorde. Föreställningen var då igång så de hade inget att göra utan typ filade naglarna eller satt och pratade, vägde på sina stolar med fötterna på disken. När han sett det smet han in på översta radens högerentré och gick bakom stolarna till entrén mitt emot garderoben, för att plötsligt slita upp dörren och rusa fram till garderoben och skrika något om att ta ner fötterna och bete sig anständigt när man är personal på rikets finaste teater! De stackars garderobstjejerna fick skrämselhicka och den gång jag bevittnade detta kunde den ena av dem inte sluta gråta efteråt. Hon trodde såklart att hon skulle få sparken. Fattade inte att IB säkert redan glömt sitt lilla nöje. Nästa gång kunde han vara älskvärd och till och med hälsa. Totalt oberäknelig och lynnig. I högsta grad medveten om sin makt. En person som rangordnade människors värde. Den sorts människa jag har allra svårast att respektera. Tur att jag aldrig gillat hans produktioner något nämnvärt, för annars skulle det vara jobbigt att få ihop det. Tyvärr inte något ovanligt fenomen i kulturvärlden heller även om jag tror det blivit ganska mycket bättre på senare år.

Och en till.

"Teritoriella Anspråk" av Frans Wachtmeister. Jag blev nyfiken efter att ha läst en väldigt positiv recension + att ämnet (som bekant för den som läst andra inlägg här) intresserar mig på flera olika sätt. Ämnet som alltså skulle vara huruvida det är möjligt att helt byta kultur. Överkomma alla olikheter. Japan är landet det gäller. Kortversionen: tysk försöker bli japan. Går inte.

Boken är en ganska underlig blandning av filosofi, pojkrumsdrömmar och action. I oväntade sjok av ibland rena klicheer, som en helt omotiverad biljakt eller ett knytnävsslag i ansiktet som beskrivs lite som i en kioskdeckare. Till exempel. Varvat med stundom riktigt kloka funderingar om kultur och identitet. Irriterande är att berättarjaget aldrig någonsin tvivlar på sin överlägsna förståelse av livet, medmänniskorna och världen, som han betraktar med allvetarens distans. En tonårings tvärsäkerhet fast både författaren och jagfiguren (jag misstänker att det stundvis är samma person) ska ha fyllt 30 (fast å andra sidan, så där är ju Jan Guillou också och han har väl fyllt 80). Och naturligtvis får han ju också alltid rätt. Lite litteraturpotpuri är det. Det mesta ingår i mixen och i slutänden blir det faktiskt en bladvändare. Svår att placera på min personliga kvalitetsskala. Nånstans i mitten tror jag. Med frågetecken.

Två artiklar.

I dagens DN. Som bägge håller med om mina tankar om språk som den nya kolonialismen i konsten. Återigen, kul att inte vara ensam. Eller så är det "den hundrade apan" som gjort att jag de senaste åren börjat se detta som ett svårlöst problem. För det finns såklart två sidor. Den ena som ju är tydlig i de konstarter som brukar ord, är de begränsningar av förståelse, eller om man ska kalla det förytligande, som blir resultatet när konstnären av kommunikationsskäl, oavsett modersmål, väljer att använda engelskan. Och baksidan då såklart den politiska. Nationalism och isolation som ju blir en slags naturlig följd. Svårlöst så det räcker. De två DN-artiklarna är dels en intervju Anna-Lena Laurén gjort med den landsflyktige ryske författaren Michail Sjisjkin som skriver på ryska, men sedan 30 år bor i Schweiz. Han talar även engelska och tyska "flytande" d.v.s. korrekt men säger att han skriver på ryska för att kunna bryta mot reglerna. På de andra språken bemödar han sig bara om att skriva korrekt. Så, för att få med alla nyanser och känslor som kommer från ett nedärvt språk, måste kanske lite kommunikation offras.

Den andra artikeln heter "Språket roll", skriven av Erik Esbjörsson och handlar bl.a. om nyligen avlidne kenyanske författaren Ngugi wa Thiong'o och senegalesen Boubacar Boris Diop. Dessa två författare har övergivit engelskan resp. franskan dels av skäl som hänger ihop med att faktiskt kunna uttrycka sig exakt och dels (det viktigaste) för att de ser västspråken som en billigare och mer effektiv form av kolonialism. En som ser en annan väg är den brittiska författarinnan Taiye Selasi. Hon är av ghanansk-nigeriansk härkomst och ser det som att den engelska hon talar är hennes egen och funkar bra för att uttrycka allt. Medan Nuruddin Farah från Somalia tycker det är inåtvänt och bakåtsträvande att skriva på sitt modersmål. Ja, ja. Det var författarna och den debatten har alltså pågått i många år. Egentligen inte mitt intresseområde som ju mer är bildkonstens globalisering och konsekvenserna av detta. Men ändå, en del i det hela och tillräckligt nära.

The Global Contemporary Art World.

Av Jonathan Harris (en bok alltså). Avhandlar till stor del utvecklingen i Asien. Som JH ser som den världsdel som håller på att ta över rodret i konstvärlden. Ganska skakande läsning och i många stycken vad som hänt/händer här på kammarn också. Ett kort citat:

"The Institute is part of the School of Art and Design at Dalian Polytechnic University, and perusal of its interests and language suggest that a self‐conscious and systematic “branding” of student artists’ and designers’ identities and roles has also taken place. This development has occurred in China and throughout the world as the labor of professional artists and designers has become represented as an elite authored/bespoke product made for a niche or luxury market."

Sorgligt som sagt. Men ostoppbart eftersom det är pengarna som styr. Och inte sällan drömmar och tro. Amen.

Ett till citat: 
"In this broader historical sense, then, Dalian Polytechnic University’s decision to embrace Winchester School of Art’s art and design program implied a preparedness to negotiate the entailed symbolic and sociocultural weight of “English” (and “Western”). For this was a language, culture and social order in which increasingly strong senses of individual, individuality, individuation, as well as individualism, had begun to develop from the late sixteenth century onwards. This was when these novel terms and nuances of meaning began to come into English from Renaissance and Enlightenment Italian, German and French, and from writers on art specifically. Studying art and design “in English” meant, then, that Chinese students would be exposed—intentionally or not—to a set of historically accrued societal values embedded in the language that stressed quite different and sometimes opposing senses of self, of others as also individual and individuated in specific ways, and beyond that, of the social and societal worlds beyond. Notions of artistic “creativity,” “invention,” and “authorship” would also be closely bound up with and emblematic of these different and sometimes disputed senses of self and individuality".

Och inte alltid självklart med internationalisering om man kan se lite från fler håll än ett. En annan fråga är såklart om konstvärldens aktörer (som ofta tror sig veta det mesta) lever i en ny kolonialisering fast denna gång via språket? Engelskan? Ett språk växer fram långsamt och i symbios med historia, kultur, tankesätt, känsla och natur. Flytande, i dess djupaste bemärkelse, kan endast den på platsen födde sitt språk, för med det kommer kunskaper, nyanser, undermedvetenhet, som inte alltid går att internationalisera. Alltså översättning = kunskapsförlust. Det funkar i teknisk mening men inte om man ska ta med att ett språk fötts ur en speciell miljö, natur och faktiskt också mystik. Eller så kan man ju helt enkelt säga att den framväxande globala konstvärlden i någon mening betyder att barnen slängs ut med badvattnet. Offrade till marknadskrafterna.

Så för den som intresserar sig för området måste jag rekommendera denna bok. Läste först från nätet men nu har jag beställt boken. För intressant och jag vill kunna ligga i en solstol och läsa i sommar. Utan bekymmer om från vilken vinkel solen kommer och utan oro för att tappa boken på marken eller spilla kaffe eller någon brygd vätska på den. För sådant gör inget när det gäller den typen av böcker. De är bruksföremål.

Fars Rygg.

Roman av Niels Fredrik Dahl. I början var det nära att jag släppte denna bok eftersom en sådan som jag, som mer eller mindre vuxit upp i matriarkat, inte kunde hitta något bekant att hänga upp intresset på. Inte heller den sociala miljö persongalleriet tecknas i har jag några som helst relationer till. I förhållande till min barndom, ungdom och uppväxt är detta ren science fiction. Men trovärdig och övertygande sådan. Så den tog sig och bitvis har den varit nästan en bladvändare. Ensamhet, som är det genomgående ämnet, har väl sällan skildrats så ingående och ur så många perspektiv. Ensamheten är densamma för alla om den är påtvingad. Oavsett alla andra förutsättningar och förhållanden.

Äntligen mulet.

Inte så mycket skrivet här nu då senaste tiden varit massor med uppdragsfotograferingar och därpå följande redigering, retusch och bildleveranser tills fram på småtimmarna. Utställning på Väsby Konsthall slut i söndags. Och samtidigt mina nu i snart åtta år pågående försök att hinna ikapp utvecklingen i konstvärlden, som ju varit nästan grotesk under alla mina år av frånvaro. Men det har jag skrivit om många gånger nu. Det tråkiga kvarstår dock tyvärr och förstärks dessutom för varje steg vidare jag lyckas hasa mig. Dagens konstvärld har mycket små likheter med den jag övargav en gång i tiden. Men, jag har förstås vänner och bekanta som aldrig tvivlat och fortsatt sin konstnärliga verksamhet i med- och motgång under alla år. Och då syns nog den utveckling jag ser knappt alls. Lite som skillnaden mellan att se sig i spegeln varje dag och att kolla vart trettionde år.
Men på andra fronter i kulturlivet tycker jag inte som jag tycker om konsten. Troligen för att det varit betydligt enklare att följa med i de "självklara" disciplinerna som litteratur och musik. Poeter som Yahya Hassan eller Marit Kapla (ja, jag ser henne som poet), musiker som Jolie Holland, Kamasi Washington och många andra som passerat och passerar i lurarna. Författare som Elaf Ali, Sara Stridsberg och även på det området väldigt många andra "nya". Fast kanske en anmärkning där att berättare som faktiskt skapar från noll inte verkar vara så vanligt förekommande idag. Det är väääldigt mycket jag och mig och autofiktion. Ibland på gott och ibland på ont. Och med det var det slut från sanningskomissionen!

Tjabo.

Av Åsa Linderborg. Kanske den bästa nutidshistoria jag läst/lyssnat på (jag alternerar mellan lyssna och läsa beroende på tid och plats). Oerhört ambitiöst som en krönika över Sverige från 1930-talet och fram till idag. Visst, det handlar om kungen, men han är mest en figur att hänga upp historien på. Ibland nästan som en bifigur.
Det här är en livsrepetition för någon i min ålder. Alla händelser jag helt glömt men som under läsningen återkommer med bilder, ljud och lukter. Alla personliga minnen som vaknar när en glömd händelse aktiverar andra minnen kring den. + ÅL:s lite sorgsna röst i ljudboksversionen. Hon läser som om hon beklagar det mesta och tycker lite synd om alla. Jag gillar ju historia och har lätt för att leva mig in i olika skeenden och göra mina egna hjärnspöken, bilder och miljöer, när jag läser sådant som hände före min tid. Men nutidshistoria har jag inte riktigt kunnat ta till mig förut, kanske eftersom det finns ett "facit" i huvudet, miljöer och bilder jag varken kan dra ifrån eller lägga till något till. Mindre eget inombords skapelsearbete alltså. Men ÅL lyckas bryta igenom det där och det jag sett blir lika levande som det jag inte sett. Rekommenderas!

Avbilden.

Fotografiet är(?) en avbild. Så här skriver Susan Sontag (citat ur "Om fotografi" sid. 163): 

"Ju längre tillbaka vi går i historien desto mindre skarp är, som E.H. Gombrich påpekar, åtskillnaden mellan bilder och verkliga ting. I primitiva samhällen var tinget och dess avbild helt enkelt två olika, det vill säga fysiskt åtskilda, manifestationer av samma kraft eller ande. Därav tron på avbildernas verkningskraft när det gäller att blidka eller få kontroll över mäktiga väsen. Dessa makter, dessa väsen, fanns närvarande i dem.".

Ytterligare en pusselbit i pusslet som till sist, hoppas jag, ska förklara min livslånga fascination av och för detta medium. För min del så lever jag fortfarande i ett primitivt samhälle.

Dagens läsning.

Du som läst fotohistoria/teori, på egen hand eller organiserat, vet hur mycket jargong och "akademisvenska" det kan vara. Inget fel i det kanske, ibland måste det till ord som inte används i vardagligt tal för att pricka in företeelser som inte låter sig prickas med trubbigare redskap. Men sedan finns det också en hel del skrivet där det nästan verkar som om det handlar om utestängande av "fel" personer från den hemliga klubben. Ungefär som ibland i konstvetenskapliga skrivelser, där det faktiskt inte sällan går att stöta på texter som lätt skulle kunnat presenteras på enklare vis. Och därmed kanske hade lockat fler till ämnet!
En bok som inte har ett spår av det ovanstående är dagens läsrekommendation: Susan Sontags utomordentliga "Om Fotografi". Visserligen något till åren nu men absolut relevant och intressant i många olika avseenden. Och hennes självsäkra och ibland nästan raljanta stil är bara den värd läsningen.
Den enda kritiker jag kan komma på som skrivit så direkt och avskalat var Leif Nylén. Dock är ju även han död, så nu är vi utlämnade till komplikatörerna (med några undantag).

Läsning för ointresserade :-).

En recension av en tillställning. Som handlar om den, åtminstone för mig, underhållande debatten om konstdoktorerna. Ibland, när man stöter på en debattör som slingrande som en ål försöker hålla både med och mot bägge sidor, för att framtidssäkra sin egen position, blir det nog underhållning även för dem som egentligen struntar i själva ämnet. Men konstvärlden i Sverige är en damm som inte rymmer hur många ankor som helst så den som inte manövrerar med försiktighet riskerar att senare i livet bli straffad. Hur ska det gå? Vilken häst ska jag satsa på? :-)
Läs här en av orsakerna till denna tillställning.

Söndagsmorgon.

Och sommartid. Funderar på om jag ska skicka några bilder till nästa samlingsutställning på Arbetets museum. Men tror jag står över det i år. För mycket annat att göra just nu. Måste dra in så mycket betalda uppdrag som möjligt eftersom diverse ekonomiska småkatastrofer hopat sig och måste lösas. Samtidigt läser jag en rätt krävande universitetskurs i konstvetenskap, jag iofs ju kan kliva av om det blir för mycket. Jag läser den ju bara av allmänt intresse och inte för att tenta och samla poäng. Sådant tillhör det förgångna i min ålder. 

Fick en uppmaning från Väsby konsthall om att inkomma med verksförteckning, utställningslista mm. också nu inför utställningen om en månad. Ganska kul att hitta på titlar på bilderna. Jag hoppas på många besökare och har satt priserna på mina verk långt under de rekommenderade. Vill bara bli av med så mycket som möjligt. Så lite som möjligt tillbaka i den vanliga rundgången med omgrundning och övermålning. Särskilt som jag råddat om i ateljén inför en måleripaus på obestämd tid. Kanske för alltid. 

Just nu känner jag en rätt stor misstro och ett tvivel på vad jag egentligen håller på med. Är hela konstapparaten idag bara en uppblåst ballong? Som tar stor plats men bara innehåller luft? Och varför tänker jag så? Något har det att göra med att ju mer jag lär mig på den teoretiska sidan, dess större blir tvivlen. Ibland känns det som om allt teoritiserande och akademiseringen till stora delar kan vara ett luftslott. När jag verkligen försöker rannsaka mig själv så skulle jag nog vilja dela konstvärlden i två delar. Och kalla den ena för konst och den andra för något annat ej ännu uppfunnet ord. Konst skulle vara en praktik med handlingen före och ev. teori efter, om någon sådan ens skulle behövas. Det andra "spåret", med teori före och handling efter skulle kallas något annat. Det finns ingen självklarhet i stora delar av konstvärlden. Inte som i litteratur eller musik eller dans eller poesi för den delen. Ibland tvivlar jag till och med på min egen smak. Mitt omdöme. Hur indoktrinerad är jag egentligen själv? Ser jag verkligen storheten med vissa konstverk/inriktningar eller är det bara en konstruktion? Något jag lärt mig att tycka?

Därför ska jag nu skaffa mig lite andrum och koncentrera mig på fotografisk bild och olika tekniker inom det området. Där finns ju också ett stort teoretiskt/historiskt område att grotta ner sig i, hyllmeter av litteratur, men avsevärt mer självklart och utan behov av försvar eller mångordigt förklarande. 

Dessutom har fotografisk bild en slags mångsidig allmännytta. Fotografiets absoluta nödvändighet på så många olika områden smittar av sig oavsett vad jag använder den fotografiska tekniken till att åstadkommma. Om jag kallar mig fotograf blir livet mycket lättare än om jag säger konstnär även om mina intentioner är samma. Fotograf är liksom "hederligt" oavsett hur jag praktiserar och där kan jag också påvisa innehav av gesäll- och mästarbrev. Utfärdade av statens hantverksråd. Så det så! Ifrågasätt det den som kan! Bägge fötterna i myllan och alla teorier nära själva bilderna. Så, så får det bli ett tag nu.

Lila Hibiskus.

Av Chimamanda Ngozi Adichie. Läs!

Näe, det fattas något.

För några år sedan ägnade jag en sommar väldigt mycket hängmattetid åt Karl Ove Knausgårds "Min kamp", i typ fem volymer (minns inte riktigt hur många det var/är). Biblioteksböcker så jag har dem inte. Då fick jag ett intryck av bekännelsebladvändare. Trodde att han inte skulle ha så mycket kvar att säga efter den prestationen. Men annat fick jag se. En strid ström av romaner fortsätter alltjämnt att komma från honom. Försökte med en för nåt år sedan, tror jag skrev något här om den också. Då blev jag lite mindre imponerad. Nu tänkte jag att jag måste göra ett nytt försök eftersom det kommit flera nya böcker. Så jag slog till med "Nattens skola". Men för mig består samma ambivalens. En författare som kan hantverket ut i fingerspetsarna men som samtidigt på något sätt ändå är slarvig. Som gammal plåtslagare ser jag ju genast att faktakollen gällande såväl fotohistoria som fototeknik har sina blinda fläckar. Huvudpersonen i berättelsen är nämligen fotograf. Lite som om han (KOK) bara kollat wikipedia istället för att fråga någon fotograf. Så återigen blir frågan: varför är han vårdslös? För mig blir själva berättelsen också lite vårdslös. För fantastisk och för många lösa trådar. Synd. För med den berättargåvan skulle det kunna bli världslitteratur om någon kunde bromsa och tygla spretifikationerna. Fast slutet var mäktigt. Det ger jag honom. Och en sak till som kanske stör mig mer än andra. Berättarjaget går liksom inte att ta till sig. Han tänker och handlar på sådana sätt att det blir omöjligt att förstå honom. För mig i alla fall. För mig förblir han overklig. Jag ser inte ens hur han ser ut.

Ryssland.

Det är förbjudet att inte läsa Anna-Lena Laurens upplysningsskrift "Sammetsdiktaturen". Fast vi får hoppas en viss despot ändå inte läser den. För redan i första kapitlet levereras en manual för hur man med enkla och gratis medel uppnår det han med dyra och dödliga dito försöker nå. Således en farlig (för oss i "väst") skrivelse.

The story of art whithout men.

Av Katy Hessel. Väldigt intressant och "helande" bok i bemärkelsen att konsthistorien (västerlandets) här kompletteras med många namn jag aldrig hört tidigare + såklart bilder av verk. 

Med andra läsglasögon blir det förvirrande eftersom hållpunkterna, namnen, som annars brukar utgöra rundningsmärkena saknas eller bara nämns i förbigående. I många fall presenteras konstnärer som verkligen borde ha haft en mycket större roll i historieskrivningen, men inte "släppts fram" beroende på den då rådande synen på vad män och kvinnor borde ägna sin tid åt. På 1900-talet särskilt synligt hos surrealisterna och sedan, kanske otippat, i 60-talets popkonst, där få kvinnor gavs utrymme (blir i alla fall lite nöjd med mig själv, då jag alltid sett just dessa två "riktningar" som överskattade och ointressanta :-). I andra fall känns det lite krystat och kvoterat. Vilket iofs kanske kan bero på för få bilder.

I tegelstenen "Art since 1900" (Foster m.fl.) blir könsskillnader mindre märkbara då den är betydligt mer klarsynt och rättvist uppdaterad än äldre konsthistorier. Alltså i avseendet manligt och kvinnligt. Om man tar det ett steg till och även blandar in hudfärger och nationaliteter, religioner mm. så vet jag inte om den heller kan göra anspråk på att redovisa någon slags helhetsbild, då en del politiska och religiösa aspekter på konstproduktion saknas. Då menar jag i avseendet vad vi sett av rondellhundar och liknande. Dock är det ju en rejäl uppryckning från t.ex. "Konsten" (H. W. Janson), som var standardverket på den tid då jag gick i konstskolor. Art since 1900 har dessutom ett helt nytt upplägg där fem författare, alla med olika teoretisk bakgrund, beskriver historien utifrån sina olika perspektiv (intressant om en sjätte författare hade varit bokstavstroende muslim). Vilket såklart också är en stor skillnad och bättre liknar hur en konstnär vill att ett verk ska ses. Alltså utan några definitiva tolkningsföreträden. Men ju mer jag tänker på det dess mer inser jag omöjligheten i att i samma volym få med allt, om än aldrig så översiktligt. Det är egentligen ganska missvisande med titlar som antyder att det skulle handla om en översikt av "konstens historia", per definition. Egentligen är ju resonemanget om en internationell konst också lite tvetydigt. Vad betyder egentligen internationell?

Oundviklig tankevurpa/sidospår blir hur en konsthistoria utan ord skulle se ut? Om vi skulle tänka tanken att bildkonst faktiskt är ett eget språk, en uttrycksform att ta till när ord inte duger till att gestalta och kommunicera det som vill fram. Som instrumental musik eller dans. Det enda absolut säkra med en sådan historia skulle vara att den av nöd bara skulle kunna omfatta den konst som fotograferats.

Eller föreställ dig att du är arkeolog på 3000-talet och letar/gräver efter 1900- och 2000-talens verk för att kunna rekonstruera en konsthistoria. Alla texter är förstörda men verken finns kvar. Hur kommer den rekonstruktionen att se ut?

Misstänkta kopplingar.

Tuja Lindströms bildserie "Kvinnorna vid Tjursjön", där motiven är åtta bilder av kvinnor flytande i en skogstjärn plus lika många bilder av strykjärn, varav hälften röda (kanske blodiga).

Första gången jag såg dessa bilder, det var på nittiotalet, gick tankarna direkt till Man Ray och hans "The Gift" och "Glass Tears". För mig verkade det som om TL skickade en mångtydig hälsning bakåt i tiden till MR även om detta kanske bara var ett litet inslag i verket. Nu är ju TL bortgången så ingen finns att fråga och jag missade chansen att fråga henne när hon levde. Vågade väl inte ringa. Men det är svårt att inte tänka sig det bloddrypande strykjärnet som en konsekvens av MR:s strykjärn med 14 spikar stickande ut ur "strykytan" (eller vad det nu heter).
När jag nu, många år senare, ser KvT så ser jag mycket mer. En slags indexikal våldsskildring eller kanske en uppgörelse. Strykjärnet som vapen... I den röda sörjan på "Red Iron II" syns dessutom en figur som påminner om en strecktecknad samuraj (det är utloppen för ångan som har den formen).
Detta är en bildserie som växer och växer. Som säger mer för varje gång jag ser den. Och där kom även en poäng (nu igen :) med foto som uttrycksmedel. Jag kan lika gärna se dessa bilder i en bok som inom glas och ram på en utställning. Det finns ingen kvalitetsskillnad, även om en viss Geoffrey Batchen påstod det. Men han hade naturligtvis fel.