Therese Bohman.

"Andromeda", "Sanningsberget", "Kapitalet". Titlar på tre ganska korta romaner av Therese Bohman jag läst vid olika tillfällen under det senaste halvåret. Underligt nog har polletten inte riktigt trillat ner förrän nu efter den sistnämnda av de tre. Det är inte böcker som skriker efter uppmärksamhet utan mer smyger sig på och fastnar i bakhuvudet för att sedan då och då flyta upp till ytan. Och åtminstone för mig har det tagit lite tid att fatta verkshöjden. 

Men nu efter "Kapitalet" är jag övertygad. Det är bra. Riktigt bra. Jag får en inblick i en tomhet och kärlekslöshet i en värld som finns överallt på nätet, bara inte där jag varit. Influerarens. Det stoiska försvaret av ingenting. Det virtuella livet och plastdockekompisarna som mest söker efter varandras svaga punkter. En värld där man lever sitt liv på en teaterscen och försöker spela "lyckad" människa. Det är naturligtvis väldigt intressant för en sådan som mig som verkligen befinner mig ungefär så långt från denna värld som det går att komma. Och som lägger en totalt annan betydelse i ordet lyckad. Vilket också är ett av bokens underliggande teman. Influeraren med 200 000 följare som på allvar värderar sig och sitt liv flytande i ytskiktet som så mycket mer värt än förskolefröken som har hand om hennes barn. Och som är bokens berättarröst.

TB får mig ibland att tänka på en annan författarinna i övre delen av min topplista. Marie Hermansson. Det finns lite likheter, kanske främst i frammanandet av den där overklighetskänslan och att man inte riktigt förstår orsaken till en del handlingar. Tvetydigheten som i sin tur påminner om hur jag själv försöker jobba med bilder. Att bara göra. Och kanske långt senare förstå sig själv. Det är helt enkelt inspirerande att läsa både TB och MH. Vad gäller MH så är förresten mina absoluta favorittitlar "Musselstranden" och "Värddjuret". Läs dem säger jag till den som inte gjort det. 

Och vad gäller TB, som detta skulle handla om,  så skriver jag det här nu på morgonen eftersom jag vaknade mitt i natten av att jag tänkte/drömde om "Kapitalet". Nya tankar och funderingar på den texten dök upp från det undermedvetna. Mest på vad tiden kommer att göra med den. Och om man går in i den, vad tiden kommer att göra med rollfigurerna.

Slut.

Serier och barnböcker.

Jag klarar inte att läsa serieböcker. Alltså för vuxna. Funkar inte trots massor av försök. Barnböcker som ju också kombinerar bild och text, har jag däremot inga problem alls med. Tvärtom. Och i en del fall tycker jag de funkar som vuxenböcker också. "Hattstugan" av Sven Nordqvist funkar utmärkt som vuxenbok. Så utmärkt så att den är rekommenderad läsning för alla dysterkvistar i övre medelåldern. Jan Löövs böcker tillhör också de som håller långt upp i åldrarna. Men serieböcker för vuxna, till exempel Lena Ackebo, Liv Strömkvist eller Mats Jonsson klarar jag inte riktigt av. Det blir som fragmenterade noveller och jag tittar antingen (kanske för kritiskt) på bilderna eller stör mig på texten. Den konstformen är helt enkelt inget jag riktigt kan ta in. Undantaget möjligen Martin Kellerman. Men då eftersom hans figurer får mig att skratta.

Tintin, Georges Remìs hjälte finns någonstans mellan vuxen- och barnläsekrets. De är spännande även för mig. Och lite märkligt eftersom jag läste många serietidningar som barn, men aldrig Tintin. Först som vuxen fick jag av en händelse en bunt Tintin-album i knät. Som barn var det främst Kalle Anka, Åsa-Nisse, 91:an, Blondie och senare Fantomen och div andra av de lite mänskligare hjältarna. Modesty Blaise till exempel. Superhjältarna, alla de där som slutade på "mannen", stål, spindel, bat och allt vad det var och som också hade konstiga dräkter var aldrig något för mig. Undantaget Fantomen då. Men han hade inga superkrafter, bara vanliga krafter och en underlig blå overall som slutade, eller började på huvudet i en mussepigglik tyglugg.

Men den lite elake Kalle Anka, med sina tre brorsöner var helt dominerande i serievärlden för mig. En ofta ganska otursförföljd och misslyckad anka som inte drog sig för att stjäla pengar ur sina lyckade och överlägset smarta brorsöners spargrisar. Med en kusin som hade en övernaturlig tur i allt han företog sig och en äldre farbror som dagligen badade i pengar i sitt enorma kassavalv. Och en mer avlägsen släkting som kunde uppfinna nästan vilka maskiner som helst. Och Kajsa Anka, den snygga damen Kalle och turkusinen ständigt tävlade om. Tillsammans med den halvgalne kusinen Knase och den äldre Farmor Anka utgjorde de ett komplett figurgalleri där allt kunde hända. Det var den mest underhållande och varje vecka efterlängtade serietidningen för mig. 

Nummer två var Åsa-Nisse. Åsa-Nisse, lika oberäknelig som Kalle men betydligt snällare och i en miljö som gick att identifiera sig med. Hans företag och infall samt tidningens figurgalleri kunde ha varit hämtat från min barndoms hemby. Och själva idén att göra en serietidning för barn av det som ursprungligen var filmer med två pensionärspar som huvudpersoner tycker jag än idag är smått genial. Åsa-Nisse och Eulalia. Klabbarparn och Kristin. Vänner och konkurrenter på samma gång. Och den slymige lanthandlaren Sjökvist.

Nummer tre var nog 91:an. En serie som handlade om värnpliktiga soldater och deras liv och äventyr. Den serien kan väl knappast finnas kvar då allt i den världen är så totalt annorlunda idag. I en tid då alla pojkar/män var värnpliktiga och gjorde "lumpen" i 18-års åldern var det däremot ett av de största och självklaraste milstolparna i livet (för män). Något precis alla hade som gemensam erfarenhet och inte ovanligt samtalsämne, och därför absolut begripligt att göra en serietidning om. Och i detta fall kom serien först och filmerna sen. Intressant analogi med Kalle Anka är den sköna Elvira, som har ungefär samma roll som Kajsa Anka. I 91:an är/var rivalerna 91:an själv och den elake halvkompisen 87:an.

Nu vet inte jag hur det ser ut för dessa serietidningar i dagens läge, men Kalle Anka har jag i alla fall sett i affärernas tidningsställ. Men jag undrar om den humor som fanns och var allmän bland barn under mina serieläsningsår ens skulle funka på samma åldersgrupp idag? Men kanske är det främst vuxnas humor som förändras. Barnböcker vet jag ju från min egen och sedan mina barns bokläsande har fungerat bra över generationsgränserna. Möjligen är det så att barnhumorn hänger ihop med lekförmågan? Den försvinner ju runt 12 års åldern. Som ju också motsvarar serieläsningens övergång från Kalle Anka och Åsa-Nisse till Fantomen o.dyl.
Nog funderat för denna söndagsmorgon. Kaffet är slut så dags för tandborstning.

Den gamla stoppskylten.

Minns jag bara lite svagt från min barndom. Den ersattes 1966 med den nuvarande, alltså ett år innan högertrafiken. Vid denna tid var jag expert på motorljud från olika bilar. Jag behövde bara lyssna en kort stund innan jag kunde meddela att det t.ex. var en DKW, en Saab, en PV eller en "bubbla" som kom brummande på landsvägen. Kanske inte så konstigt då det inte fanns så många bilmärken att välja på och de som passerade på grusvägen sannolikt tillhörde någon bybo och därmed hade passerat många gånger tidigare och registrerats av mina barnaöron, som inte hört så många ljud än. Dessutom var det rätt distinkta skillnader på motorljuden. 

Från det ena till det andra så har Svenska dagbladets kulturredaktion intervjuat 101 kritiker och andra höjdare på litteraturhimlen om vilka författare som format dagens svenska litteratur. Alltså de främsta, mest tongivande, och sedan vågat sig på tilltaget att göra en topplista med 20 namn. Och konstigt nog håller jag åtminstone till mer än hälften med. Odiskutabel vinnare Kerstn Ekman. Ja, vem annars? Andra namn på listan jag också skulle ha haft på min dito, om jag hade gjort en, är Sara Stridsberg, Steve Sem Sandberg, Karolina Ramqvist och Gun-Britt Sundström. Däremot inte Agneta Plejel eller Jonas Hassan Khemiri. Och inte heller Klas Östergren. För de är författare som inte faller mig på läppen. Så det så. Sedan var det tre-fyra jag inte läst något av, som jag kanske ska undersöka nu då. Får se. Och några jag läst men inte riktigt blivit tagen av. Och, ja visst är det bara trams med sådana där listor. Men lite kul ändå. 

För att återvända till barndomen så fanns det tre topplistor för musik som sändes en gång i veckan i radion. Tio i topp, var utrikisk (läs engelskspråkig) pop. Svensktoppen var svensk schlager och sedan Kvällstoppen som var en blandning av de båda andra om jag minns rätt. Någon av dem röstades fram genom röstningar runt om i landet och någon speglade skivförsäljningen. Det var viktigt att ha koll på listettorna åtminstone. Fast det var nog inte så ofta de där listorna stämde med vad man själv tyckte. Nog mindre än vad jag tycker om SvD-listan på författare ovan. Dessutom var det ju verk och inte upphovspersoner som tävlade.

Och då kommer såklart frågan om kulturkanon. Och vad jag tycker i den frågan har jag skrivit tidigare här. För ett par år sedan. Så det tar jag inte upp igen. Jag vet faktiskt inte hur det har gått med det, så det ska jag kolla om en stund. Stoppskylten, den numer röda som kom 1966, var väldigt modern då. Jag som gick i första klass i byskolan kunde i samråd med min enda klasskamrat (vi i småskolan, som lågstadiet hette där och då, var två elever i ettan, en i tvåan och tre i trean) konstatera att man stavat fel på skylten. Missat ett t. Den skylten tror jag var min första erfarenhet av den obegripliga utrikiskan. Visst fanns ju tio i topp, med t.ex. biitells som skrek schlaffso jä jä, men de var liksom något helt annat än att se text på en skylt. Hur som helst fick vi, troligen av "fröken" så småningom reda på att det inte var någon felstavning utan tyvärr en kunskapslucka i våra huvuden, som dessutom inte skulle börja fyllas i förrän i årskurs fyra. Jag gick hem och grät. Nä det gjorde jag inte. Jag sket nog i det och cyklade hem på min DBS, som är en förkortning av Den Beste Sykeln, på det enda relevanta utrikiska språket på den tiden.

Författare och författare.

Det finns en firad samtida författare, Tone Schunnesson, vars böcker, eller åtminstone de två jag försökt läsa, har gett mig samma känsla som jag fick när jag av misstag såg en rekryteringsvideo för IS för några år sedan, alltså som ett slag i ansiktet och känslor av äckel och meningslöshet. Varför? En sådan känsla kombinerad med den Carl-Jan Granqvist ger mig när han beskriver sin upplevelse av att äta rosa blodpudding. Väg ihop dessa företeelser med några gamla porrtidningar så kommer kanske min känsla för texterna i fråga att kunna anas. Två gånger har jag som sagt försökt. Den första, för ett par år sedan, klarade jag ungefär halva innan den svårmotiverade råheten och osannolikheterna fick mig att ge upp. Nu har jag provat igen med årets utgivning, i förhoppningen om något mindre sensationslystet effektsökeri eftersom även denna fått så bra mottagande av i stort sett alla kritiker. Men nej. Kapitel 11 kom jag till men det som började bra och övertygande har nu återigen övergått i något som får en rapport från tankesmedjan Oikos att framstå som genomtänkt och sansad. Och jag fattar inget. En uppenbart begåvad författare. Varför dessa pubertala överdrifter? Dessa osannolika beteenden? De behövs ju inte. Det är bra ändå. Och vore mycket bättre utan. Skulle jag i alla fall ha velat säga till författaren om jag varit förläggaren som givit ut dessa böcker. Det är ju ett talangslöseri eftersom jag är helt övertygad om att den här trenden med detaljbeskrivningar av och vältrande i frånstötande dissektioner är just en trend som kommer att bli kortlivad. Jag säger trend eftersom samma tendenser finns hos andra samtida också (exempel) om än en aning mer i sannolikhetens värld. Och ingen kritiker törs påpeka detta av rädsla för att bli kallad överkänslig eller pryd bakåtsträvare. Jo det finns kanske en som rubricerade sin artikel "Varför säger ingen sanningen om TS?". Det var i GP 30/8. Mikaela Blomqvist skrev. En modig och självständig recensent som mycket riktigt för detta tilltag fått skit från hyllningskören av kollegor (även om inte ens hon berör det jag gör ovan utan istället skjuter in sig på dåligt språk). Visserligen kommer lite mer halvhjärtade kommentarer till MB:s försvar, t.ex. från Åsa Moberg i DN, men då är det i mer allmänna ordalag om kritikerns uppgifter.

Nästan så att jag kommer att tänka på bråket om lokalen vita havet på Konstfack för några år sedan. En enda lärare vågade gå emot drevet och hon blev utmobbad av sina f.d. kompisar som ängsligt såg sig om för att pejla in den "rätta" åsikten med tanke på framtid och karriär. Ryggradslöst. Men så är det ofta i det svenska kulturlivet. Få verkar vara modiga nog att formulera en egen åsikt efter att flera andra har redovisat sin konformistiska ängslighet. Ingen som ser att kejsaren är naken vågar eller vill vara först med att uttala det. Det är en ankdamm med höga kanter och få platser. Den som lyckats skaffa sig en position, eller till och med en anställning inom sitt område, försvarar den på alla sätt, även de mest opportunistiska. Och har någon kommit så långt att hen regelbundet förekommer bland kulturpanelerna i TV, så är all kritik dömd att slå tillbaka mot den som vågade yttra sig. Kulturlivet är på inget sätt bättre än politiken i det avseendet. Fallhöjden avgör modet.

Men. Efter detta utlopp för inneboende frustration bestämmer jag mig nu för att ändå läsa ut TS:s bok oavsett vad jag tycker så långt. Måste försöka hitta det braiga alla kritiker skrivit om. Inte så mycket i sikte än, men en andra chans ska den få i alla fall. Återkommer om det.

Onsdag. Nu är boken slut. Lyssnade på de sista kapitlen i ljudboksappen. Skånsk röst som sade änte istället för inte. Jag har lite svårt för ljudböcker upplästa på dialekt. Och ännu svårare för när uppläsaren försöker härma olika dialekter i dialogen. Och allra svårast för när uppläsaren är skådespelare och tror att det är radioteater. Och slutligen har jag svårt för uppläsare som inte bemödat sig om att ta reda på rätt uttal av vissa ord. När betoningen läggs på fel stavelser, även om just det också kan bli så pass komiskt att jag i alla fall får skratta lite. Fast oftast då på fel ställe, vilket kan ställa till det med upplevelsen om det kommer i en allvarlig passage. Man får helt enkelt läsa istället för att lyssna om uppläsaren är någon man vet kan förstöra en bok på något av de ovanstående sätten.

Men tillbaka till boken. Tyvärr ändrades inte min åsikt om den ett dugg efter att jag läst resten. Eller skummat, får jag väl erkänna. Det där med dåligt språk kritikerna krigar om kanske jag uppfattade här och där, men i mitt tycke inte sämre än många andra svenska samtida. Själva handlingen ångade på ungefär likadant som i början med frosseri i våld, gynekologiska och urologiska iakttagelser och allmänt äckel. Liksom sanslöst osannolika händelser och sammanhang och såklart ett slutkapitel som finalen i en actionfilm. Det blev för mig samma gäspreflex som hårdrock och skräckfilmer framkallar. Så, jag tror det får räcka med dessa två försök. Listan på andra författare jag är nyfiken på är lång.

Specialeffekternas vaktmästare.

"Livsrum" heter en ny roman av författaren Frans Wachtmeister. Efter ett par kapitel blev jag tvungen att kolla på omslaget igen eftersom jag fick för mig att jag egentligen läste något från kvarlåtenskapen efter den framlidne efternamnen Ian. Hur som helst hängde Ny demokrati-känslan kvar och bekräftades snart av inslag som nog kunde ha skrivits av Bert Karlsson också. Sedan brakade allt bara löst i en sanslöst skröneri som lite för tankarna till saga/dröm/mardröm med extra allt. Kom på att jag känner igen stilen och fick efter en googling klart för mig att jag ju läst (och tydligen glömt) en annan roman av samme författare och dessutom kommenterat den här. Och till stor del gäller nog den kommentaren även detta alster. 

Huvudpersonens (en 48-årig kvinna med rötter i arbetarklass, men med en livssyn som en 90-årig änkenåd:) i många fall underliga tankar och beteenden som t.ex. i en passage, där hon funderar på att slå ihjäl sin hund med ett basebollträ, får aldrig någon trovärdig förklaring, som att det var någon slags stressreaktion eller nåt. I stället följs den scenen av ett 1800-tals resonemang om människans överhöghet över djuren och kärleken i att kunna döda när det "krävs". Som att händelsen bara skohornats in i historien för att få med denna kvasifilosofiska utläggning. Känns igen från den förra boken det med, där plötsliga händelser ibland kändes lösryckta och omotiverade av handlingen.

Visserligen kan FW skriva och tidvis är det mycket underhållande, men för mycket av lite nedlåtande "been there, done that" för någon som är dubbelt så gammal som författaren. Den där ungdomliga övertygelsen om att veta hur det faktiskt ligger till med det mesta, den som finns med mellan raderna. Men bra skrivet är det även om jag hade skalat bort ganska mycket. Särskilt i den påfrestande mångfalden av detaljbeskrivna sexscener som helt plötsligt dyker upp och mer liknar hemliga fantasier än något annat. Jag är ju en sån där trist typ som reagerar negativt på sådant jag ser som effektsökeri.

Så mitt betyg här blir nog sammantaget ändå tyvärr inget vidare. Sämre än den förra faktiskt. Till och med så att jag tänker ta till ordet pubertalt i vissa avseenden. Lite svårt att förstå de priser författaren tidigare fått också. Fast å andra sidan händer det ju att jag inte förstår något alls av vissa nobelpris heller, så det är väl mig själv det beror på också. Men jag försöker vara ärlig och skriver vad jag faktiskt tycker. Oavsett andras åsikter och omdömen. 

Tack och hej leverpastej!

Framrutan och bakrutan.

Framrutan ska vara större än bakrutan, sade nån politiker i veckan. Och ja, om hen med det menade att det gångna är en dröm (ursäkta lånet Sandemose i himlen) eller att det är bättre att se framåt än bakåt så håller jag med. Delvis. För att se framåt förutsätter att man har koll i backspegeln också om man ska hänga med och fatta orsakssammanhangen.

Alla har väl någon gång läst om det där, idag omöjliga, experimentet med laboratoriemöss som genomfördes vid något amerikanskt universitet på 50-talet. Det gick förenklat ut på att en betingad smärta eller rädsla kan överföras från generation till generation och därmed till ett helt folk, utan att någon i de efterföljande generationerna egentligen utsatts för orsaken till den (i musfallet en elstöt som följde på ett särskilt ljud. Generationer efter var lika rädda för ljudet trots att de aldrig fått någon elstöt och väl knappast visste något alls om elstötar). Detta måste man även ha med sig när man försöker förstå konflikter mellan länder. Allt är inte dagsaktuellt. Ett angrepp på en part som bär på en desperation från sina förfäder kan utlösa något mycket värre än liknande angrepp på någon med en annan historia. Så bakrutan måste också synas även om man inte backar.

För övrigt har jag på senare tid försökt hitta något nytt läsbart, helst av svensk författare, men det slutar mest med att jag inte kommer förbi kapitel 1. Kvantitet saknas inte, men kvalitet tyvärr mer och mer ofta tycker jag. Fler och fler författare ger ut sina böcker i nån slags serieform och då tar idéerna förstås slut till sist.

Förra gången det var så (för mig) blev räddningen att läsa om några gamla klassiker för att liksom komma på rätt köl igen. Få tillbaka tron på skönlitteraturen. Så nu tror jag det blir trilogin "Vargskinnet" av Kerstin Ekman som får en andra läsning. Kommer ihåg att jag var grymt imponerad första gången. Så för mig räknas de romanerna till klassikerna. Så återknyter jag också här till allt ovan, om arv och generationer. God fredagsmorgon!

Innantiden.

Nu? En annan luft, inte riktigt sommar. Mer allvar. Är mitt i "Babetta" av Nina Wäha. Handlar en hel del om den lyckades olycka. Det stora Jaha och sen då?, som finns i slutänden av varje karriär. Spännande men inte lika övertygande och fängslande som "Testamente" eller min favorit "Major virvelvind". Slutomdöme kommer senare nån gång när jag läst ut den.
Höst förresten. Det är inte riktigt det heller. Just augusti är någon slags mellantid. Inte riktigt sommar och inte riktigt höst. Och sensommar tycker jag är ett för inexakt ord. För denna månad är inte bara en naturhändelse utan också en slags paus mellan andetagen i många verksamheter. För mig som haft eget företag i över 30 år märks det på att knappt några jobb kommer in. Det råder liksom en slags dvala med halv eller i alla fall mycket mindre bemanning på företagen i min kundkategori och de flesta andra också tror jag (förutom serviceyrkena alltså, som ju aldrig kan ta det lugnt). Många har kommit tillbaka till stan men fortsätter med utekvällar på restaurangerna. Lite jobb på dagarna. Tunnelbanan fortfarande på sommartidtabell. Gymen tomma. Lägre trängselskatt.

En tid jag gärna skulle dra ut på hur länge som helst. När kvällarna är varma men mörka. I trädgården med ljusslingan i alla färger. Katterna liggande lite överallt i stolarna. Tyst för att vara i orten. Mörkt. Innan...

Prat åså.

De bästa samtalen är de långa, långsamma, eftertänksamma. Med pauser och tystnad. Inte diskuterande. Inte argumenterande. Ingen hets. Det är så ett samtal kan leda någon vart. Till och med till nya insikter. Samtal som handlar om att etablera absoluta ståndpunkter i vilka frågor som helst blir oftast återvändsgränder. Man orkar inte. I stället för samvaro blir det tävling. Debatt. Hävdelsebehov. 

Jag läste för ett tag sedan om en fransman som klagade på vårt svenska sätt att hantera t.ex. middagar med deltagare från olika läger politiskt och kulturellt. Han menade att i Sverige kan man bara arrangera en middag med likasinnade. Allt annat leder till långsint missämja eller tystnad, medan man i Frankrike gärna har t.ex. politiska motståndare vid bordet eftersom det då blir roligare ordväxlingar men att ingen blir arg eller förolämpad på allvar. Det är ju en middag. Inte ett valmöte. Och man måste kunna tala med varandra och även lyssna utan att fara ut i helvetet eller tystna på det ociviliserade sätt vi oslipade vildar gör.

Ja, hur det är med det vet jag inte, men det där med att omge sig med likasinnade känner jag mig nog lite träffad av. Minns en middag på en fet gård i Skåne för många år sedan. Jag blev placerad bredvid en moderat 20-30 år äldre riksdagskvinna i marinblå dräkt och pärlhalsband. Det var liksom inte riktigt så att hon och jag fick omedelbar och intuitiv kontakt. Mer som när man försöker hålla två magneters lika pol mot varandra. Så den sortens situationer har jag allt sedan dess krånglat mig ur. Men det kanske är fel. Man kanske istället ska försöka hitta något gemensamt. Hellre än att döma hunden efter håren. Svårt. Särskilt när man är en person som jag, som i stort sätt alltid har rätt :-).

En intressant sak som gränsar till detta område är i alla fall för mig så att jag ofta blivit vän med personer jag från första början av olika anledningar ogillat. Eller om man backar ända till barndom och yngre ungdom sådana jag undvikit av någon slags strykrädsla. Fler än en gång har just dessa personer lite senare i livet blivit de bästa vännerna.

Men åter till pratet. Min generation använder gärna ironier, underförstådd humor och ibland sarkasmer i språket. Sådant funkar sällan med den yngre delen av befolkningen. Internetiseringen och smsandet har gjort ett sådant språkbruk omöjligt. Allt är numer på allvar och bokstavligt. Vi har blivit bokstavstrogna. Jag undrar hur detta påverkar tankevärlden och samtalstonen i verkliga livet. Eller irl som det i anglifieringens, akronymens och förenklingens tid heter?

Humor är lackmuspapperet som ofta visar förändringar först. Jag ska erkänna att jag fler än en gång inte fattat det roliga med saker yngre personer skrattat åt, men sedan något år senare gjort det. Någon form av anpassning har då skett i det tysta utan att jag märkt det. Även på detta område är det förenkling och förkortning som gäller. Långa dubbel- och trippeltydiga dikter á la Tage Danielsson orkar ingen lyssna på längre och ännu mindre anstränga sig för att förstå underliggande poänger med som dessutom förutsätter att åhörarna/läsarna har ungefär samma verklighetsbild utifrån samma historia och nyhetsflöde. Den språkliga flyktigheten gör inveckling omöjlig. Omedelbarhet, enkelhet och korthet gäller. I dag...

I går dök en granne från byn upp bara så där. Han råkade gå förbi och såg mig o A med kaffemuggarna. Kom och satte sig. Vi pratade någon halvtimme om ditt och datt. Utan något ämne eller några åsiktsutbyten. Bara byskvaller. Jag fick en känsla av barndom. Typ helgdagar då någon bybo knackade på och satte sig på en stol för en stunds oplanerat prat. Utan rädsla för tystnad och utan ärende. Bara liksom att titta till varandra. På den tiden ringde man inte i förväg. Var ingen hemma så var det väl bara att gå till någon annan eller hem igen. Med sina tankar och känslor i huvudet och inte någon annans i de ständiga lurarna. Promenad stimulerad av väder och lukter från naturen. Kanske fågelsång. Romantisering? Ja säkert men så minns jag det.

I dag finns det en rörelse, bland alla andra polariseringsklubbar, som vill det analoga. Bort från den digitala, snabba, korta. Det är generationen som ser allt jag i grunden ser som naturligt och hemma (men har vant mig vid att betrakta som mossigt) nu istället som exotiskt och nytt. Jag har t.ex. redan hållit ett par kurser i analog fotografi med övervägande unga deltagare. 

Jag tror det går för fort och blir för fragmentariskt för vissa nu. Yngre människor börjar sakna kontinuitet, historia och sammanhang. Drar i handbromsen. Men samhället är inte längre homogent som det var när jag var ung, så nu blir det bara en rörelse bland många andra i tiden. M.a.o har jag och mina gelikar blivit ett specialintresse :-). Jag = vintagemannen!

Accelerationen.

Om man läser mycket skönlitteratur av samtida författare så märker man snart att många begrepp, mycket teknik och mycket av det som var allmängods för ens egen generation har blivit o- eller halvkänt för nästa, alltså den författargeneration jag syftar på. Och science fiction för deras barns. Det är lätt att underskatta hur snabbt saker och ting förändras när man lever i en tid av konstant acceleration. Bara för en generation sedan kunde man förvänta sig att dela erfarenheter med sina barn och att språk och teknik skulle vara åtminstone i grunden samma. Nu är det inte längre så. Vi hamnar längre och längre bort från varandra. Alla timmar jag och mina (manliga) generationskompisar skruvade på mopparna och lärde oss mekanik och förbränningsmotorer, eller ägnade oss åt fiske och utomhusaktiviteter, eller gjorde lumpen för den delen, har våra söner lagt på datorer och annan digital teknik. Grundkunskaper säkert på liknande nivå men på helt olika områden. Och inget tyder väl på att detta skulle förändras. Alltså accelerationstakten. Nästa generation och alla därefter får nog också erfara detta.

Och på grund av det har det blivit knepigare för min generation (mig i alla fall) att läsa svenska romaner av unga författare där företeelser från "vår" tid beskrivs eller bara förekommer i bisatser. Det blir lätt så att man (jag) hakar upp sig på detaljer som inte stämmer eller som bara är nästan rätt, en liten aning missuppfattat. Jag förstår ju att detta är orimligt och orättvist, särskilt som jag ju inte vet hur många fel jag sväljer när jag läser äldre litteratur om sådant jag själv helt saknar både erfarenhet och kunskaper om. För att inte tala om allt från andra kulturer. Men icke desto mindre. Det är ett problem som kan överskugga en hel berättelse hur bra den än är i stort. Det är ändå ganska stor skillnad på att skriva om sådant man hört om och att skriva om sådant man faktiskt upplevt när författaren hört om ämnet som läsaren upplevt. Skillnad för läsaren alltså.

Vinnarskallar.

Något som alltid fascinerat mig är människor som ser livet som en tävling. En tävling där andra ska besegras. Jag har aldrig riktigt kunnat greppa det sättet att tänka och vara och har därför (tror jag) ett evigt intresse för ämnet. För jag tycker det är spännande. Obegripligt. Mystiskt. Underhållningsvärdet är så stort. Maktkamper. Vinnare och förlorare. 

En gång för ett par år sedan, vid en av mina återkommande bokhyllerensningar, råkade min dotter vara hemma och kolla på alla böcker jag plockat ut för transport till Lälkarmissionen, som hon tidigare bara sett ryggarna på och aldrig reflekterat över vad det egentligen var för luntor. Hon nästan skrek av skratt när högen med biografier över gamla kungar och drottningar växte. Tror det fanns tre stycken bara om Karl Knutsson Bonde (men han var ju iofs kung tre gånger satt..:) och en drös andra från Erik Segersäll och framåt till typ Gustav V där sedan mitt intresse tydligen upphörde. 

Jaha, att det skulle vara något konstigt hade ju jag aldrig tänkt. Historia är ett stort intresse för mig då historiekunskaper behövs för att kunna fatta vad som händer i världen nu plus att jag har lätt för att leva mig in i historiska berättelser. Och regenterna är ju oundvikliga. Alltså fram tills de inte längre har någon makt över människors liv, vilket i Sverige ju inträffar ungefär med Gustav V. Men en intressant poäng från dottern var att jag som är uttalad om inte republikan, så i vart fall motståndare till ärvda ämbeten, och därmed ogillar vår nuvarande monarki, har så många böcker om just olika hov. Funderade lite på det och nu tänker jag att mitt historieintresse är lite dubbelt. Egentligen kombinerat med de för mig så obegripliga tävlingsmänniskorna. Nästan så mycket att jag inte riktigt vet vilken drivkraft som är den starkare. För jag läser med lika stort intresse om snorrika familjedynastier och maffiafamiljer. Extrema tävlingsmänniskor som skaffat sig makt över andra och som ännu mer obegripligt beundras av många. Det är någonstans det jag inte kan förstå och gång på gång återkommer till just därför. Viljan att förstå detta smälter ihop med viljan att förstå historien.

En del av detta är också viljan att försöka förstå beundrarna. De som ser upp till olika makthavare eller t.o.m till bedragare och brottslingar just av den anledningen att de lyckats betvinga, lura eller på annat sätt "vinna" över andra människor. Dömda mördare som sitter i fängelset och sorterar beundrarpost. Ekonomiska brottslingar, bedragare som får sitta i TV-sofforna. Gangster-rap som beundras av innerstadens musikjournalister (som inte fattar vad det är de hör). Att det finns en fascination är en sak, men att beundrarskaror skapas förstår jag inte. Än iaf.

Det är det där med tävlandet. Många fotbollsmatcher och turneringar var jag med på (som materialare) i min sons lag under de år han spelade. Och visst var det kul när killarna vann, men en del föräldrar med röda ansikten och vidgade näsborrar tänkte jag alltid något annat än kul om. Det kunde vara ilskan efter en förlust eller den överdrivet triumferande stilen med extra högljutt tal efter en vinst som ibland fick mig att undra om det var så bra att sonen spelade fotboll. De här föräldrarna som trodde att de själva var med i laget vid vinst och som låtsades bara vara anonyma åskådare när deras barn förlorat. Obegripligt. Och en del i detta med mitt historieintresse.

Kanske handlar allt i grunden bara om att förstå andra människor och deras beteenden. Eller att förstå mig själv. Varför jag ser tävlingsmänniskan som lite löjlig och ömkansvärd. Jag tycker också det är kul att vinna något, att vara bäst i något sammanhang, men det är inte viktigt. Bara lite kul. När jag tänker efter så är det ju den sorts människor som funkar som jag i detta som blivit livslånga vänner också. Vilket också betyder att tävlingssporter aldrig har varit något mer än förstrött inslag i mitt liv. Jag hänger på för att det roar andra i min närhet ibland. Såklart är jag inte heller det minsta road av någon form av spel.

Nu invänder nog en del att alla mänsklighetens framsteg bottnar i tävlingsinstinkt. Men jag tror inte på det. Jag tror nyfikenhet och fascination är de stora drivkrafterna. Det var nörden som tyglade elden, uppfann hjulet, inte hövdingen. Hövdingen borde ha landsatts på en öde ö tillsammans med andra hövdingar för att tävla, konkurrera och betvinga varandra. Och till sist kanske VINNA! Jaaaaaaa....

Gitarristen.

Heter en slags memoar eller biografi av gitarristen Johan Norberg. Från början jazzgitarrist men under många år inblandad i alla upptänkbara  musiksammanhang. Han tackade aldrig nej till ett jobb, oavsett vem som frågade eller vilken musikstil det gällde (preteritum eftersom han numer bara skriver om musik, inte spelar. Anledningen till det finns i boken). En lång rad anekdoter och funderingar kring livet och musiken där väldigt många kända namn i det svenska musiklivet förekommer. Studiomusiker på otaliga inspelningar och bandmedlem på likaledes otaliga turnéer. Intressanta insikter i livet många kompmusiker lever. Och även i livet i stort. Och kanske är det också så att denna bok blev extra intressant för mig eftersom jag är jämngamnal med JN och även som han bördig från den norra rikshalvan om nu det kan betyda något. Det blev i alla fall en hel del igenkänning i tankegångarna. Dessutom beundrar jag prestigelöshet och självdistans. Och förmåga att se det positiva i livet. Så, rekommenderas för alla som är nyfikna på underhållande skvaller om kända artister, men även för alla som undrar hur en vit, svensk, medel/övre medelålders heterosexuell, otraumatiserad, ostraffad alldeles vanlig man från arbetarklass, men med ett allt överskuggande intresse för något konstnärligt uttryck, ser på livet. Om nu någon undrar det.

Med strömmen.

Heter en novell av Hjalmar Söderberg. Nja...

Roman.

"Genom delning" är titeln på Lyra Eriksson Lindbäcks nya, eller senaste kanske det är, roman. Mycket bättre än den förra som jag blev besviken på och inte riktigt kom igenom. Men nu försökte jag med den här nya eftersom jag mycket uppskattar författarinnans insatser i andra sammanhang. Och hade jag varit 27 så hade jag nog satt upp denna på tio i topp-listan. Men nu är jag 67 och då blir det lite svårare. Mer konkurrens efter alla år av läsande.

Ofta när jag läser unga författare numer, får jag en känsla av att allt går igen. Intet nytt under solen förutom ytliga förändringar som teknikutveckling o.dyl. Och att ingen längre röker, förutom på fester. Dessutom, den sida av Stockholms nattliv som i denna roman underligt oförändrat beskrivs trots att så många år passerat sedan jag själv var involverad. Alltså det nattliv som levdes då och tydligen levs/lever kvar än idag på ställen som Blecktornskällaren, där även jag och mina kompisar en gång fördrev alldeles för många (eller om det var nödvändigt antal) timmar. och liknande krogar långt, långt från Stureplan. Faktiskt en nära på hundraprocentig igenkänningsfaktor där. Lite skönt nästan, som om tiden stått stilla i det avseendet. 

Romanens huvudtema ligger dock utanför min horisont. Det handlar om två systrar, enäggstvillingar, och deras liv och förhållande till varandra. Jag är ju varken kvinna, ung eller tvilling så rätt mycket känns avlägset där. Men berättelsen är så trovärdig att jag ändå kan inbilla mig att jag fattar något av det. Dessutom gav mig texten början till historien om Jim och Jim som jag skrev om i det förra inlägget här. Så det får jag tacka för!

Berättarjagen skiftar genom sidorna, något jag verkligen uppskattar, och bäst blir det på slutet när den för den ena tvillingen förhatlige och av bägge tidvis förhånade fadern, till den andra tvillingens barn äntligen kommer till tals. Han och hela hans släkt, som inte kommer från huvudstaden, har annars hela tiden setts "von oben" av de vackra, små, smala (viktigt att inte vara stor tydligen, kommenteras gång på gång) och smarta storstadssystrarna. Som om han inte dög. Och det gör han väl aldrig heller egentligen i deras ögon, trots det något motsägelsefulla faderskapet till den ena syrrans barn. Men hans röst är trovärdig den med när den väl kommer. Det blir som en kort sekunds inblick i en verklighet som bebos av så många fler i Sverige än av den egofixerade klicken innerstadsungdomar i Stockholm som boken annars befolkas av. 

Det enda som ibland lite stör mig med denna roman är en stundvis framskymtande ton av överlägsen kunskap och livserfarenhet. Lite som den allvetande tonåringen. Men sammantaget en välskriven och intressant historia som inte kan inordnas i någon skrivarskolestil, vad jag kan urskilja i alla fall. Utan alldeles genuin. Jag kan absolut föreställa mig att LEL när hon är lika gammal som jag är nu, kommer att ses som en av den tidens tungviktare. Alltså betyg: rekommenderas!

Högt i det blå.

Att läsa två böcker samtidigt, korsvis, om samma ämne, i detta fall katastrofen Northvolts uppgång och fall, tycker jag alla borde prova någon gång. Det finns säkert fler exempel än Northvolt. Jag läser grävjournalisten Gunnar Lindstedts "Northvoltfallet" samtidigt med "Northvolt : min berättelse" av VD:n Peter Carlsson. Så otroligt olika dessa två skildringar av samma händelser är. GL intervjuar alla möjliga människor på alla möjliga poster i organisationen, medan PC verkligen berättar "sin" historia, som mer fokuserar på honom själv och hans självuppoffrande slit för klimatet och miljön (undantaget kanske att han och hans kompisar använder helikopter istället för skidlift när det blir skidsemester:-), än på företaget. Samtidigt framhåller han hela tiden sin kontakt med "golvet" och att han ofta visar sig där. Det är två olika världar som beskrivs. Fast samma... Och det allra intressantaste med detta är såklart hur det slutar, och det vet ju de flesta redan. Alltså att PC flyger vidare i sina företagsjet, ännu rikare och nu också med en biktbok instoppad i offerkoftfickan, medan hundratals personer som rekryterats till Skellefteå från hela världen (100 länder) inte kan sälja sina för en framtid i Skellefteå inköpta bostäder och flytta tillbaka till sina hemländer. Skuldsatta och fast. Så slutar det hela alltså precis som vanligt. Det är som i politiken. Vid en viss nivå lättar en person som på ett eller annat sätt fått för mycket makt, från verkligheten för de som står kvar med fötterna i en vardag med begränsningar. Det blir liksom blinda fläckar, vita områden som uppstår från ingenting. Jag kan inte låta bli att undra hur jag själv skulle klara av en situation där jag inte någonsin behöver tänka på personlig ekonomi eller framtid. Det vet jag nog tyvärr inte.

Ja, men vem blir förvånad? Liknande historier har man ju hört förut. Och aldrig är det någons fel. Men för att detta nu inte ska bli till en sur dagstidningskrönika tänker jag backa till början. Två frågor. Den ena det intressanta med att se hur olik världen kan te sig för två personer med olika bakgund och förutsättningar i livet. Den andra att VD:n i denna historia, likt andra chefer och iofs medarbetare i olika roller också, är totalt blinda för att problemen kommer av en som jag tycker skev verklighetsuppfattning (där kom det igen :), nämligen den att det är bråttom. Och att en "fulltecknad agenda" är något bra. Det är ganska lätt att läsa detta i bägge de här böckerna. Brådskan att hinna med det och det till vissa (påhittade) datum ses som en naturgiven sanning. Det ska vara bråttom. Det är positivt att jaga ihjäl sig efter sin egen skugga. Den som sover minst och pressar sig mest är den bäste. Att offra sig för någon avgud är heroiskt. Gång på gång kommer PC med små berättelser om hur oerhört hårt han jobbar och om hur han pressar sig till bristningsgränsen och över den så att han blir sjuk. För vadå? Det är som om han inte fattat något om livet förutom hur man fullständigt fartblint gör affärer. Tunnelseende med själva livet på utsidan av den opaka tunneln. Och när han blir inlagd på sjukhus pga denna inställning till livet ligger han där och reflekterar och börjar tänka att han ska utvidga sin musiksmak. Som normalt är "up-beat" (vad nu det kan vara. Musik som spelas fort?). Och han börjar, som han uttrycker det, lyssna på klassisk musik. Visserligen bara i form av soundtracket till någon amerikansk film, men ändå kanske det hade varit en liten fingervisning om att det finns annat i världen också. Men den pyttelilla ljusglimten är glömd i nästa sekund. Inget att nysta vidare i. Här gäller det att ånga på i ullstrumporna. Han verkar inte fatta att han faktiskt bara kan tagga ner och så småningom säga upp sig. Pengar har han ju så det räcker och blir över. Han är en fånge i sin föreställning om sig själv och sin betydelse. Beroende av att leva i det drama han själv skapat. Stundvis tycker jag faktiskt synd om honom.

När jag läser historier likt denna kan jag inte låta bli att tänka på Peter Englunds ord om äventyraren Göran Kropp. Det var inte något brott mot "intet ont om de döda" eftersom han sade detta långt innan dödsolyckan, när GK just hade deklarerat att han planerade något nytt storverk. Så här ungefär sade PE:
"- En person som lägger massor av tid och pengar på att planera och arrangra en fara han sedan utsätter sig själv för, inför största möjliga publik, imponerar inte så värst på mig". Så det citatet får avsluta detta.

Christer Strömholm och nazismen.

Biografi av Andreas Gedin. Intressant studie om historieförvanskning och mörkläggning. Av anpassning av historien för att inte svärta ned en som en gång gjorde sina val på grunder som inte idag kan accepteras. 

Det är också en historia om smart nätverkande och "personal branding" i kulturvärlden. Absolut läsvärd. Särskilt för den som tidigare läst något av allt som skrivits om CS. Det finns ju både akademiska uppsatser och en doktorsavhandling t.o.m., förutom allt som skrivits biografiskt och i utställningssammanhang. Men här får man en lite annorlunda bild än den allmänt vedertagna. Rekommenderas!

Rebellerna.

Har jag ju under årens lopp hört talas om då och då. Men utan att riktigt sätta mig in i vad det egentligen var. Själv var jag ju 8-9 år under deras existens och intresserade mig nog för lite andra saker. Men nu har jag läst Lukas Moodyssons nya roman som bygger på sanna historier från denna maoistsekt. Intresse väckt. Fortsatte med SR-dokumentären Rebellerna av Bosse Lindquist. Och vidare med TV-filmen, men där blev det stopp eftersom den inte längre är tillgänglig på SVT-play. LM:s roman är bra i vanlig ordning (har den mannen gjort något ens halvdåligt?) men om man vill ha fakta i komprimerad form så rekommenderar jag radiodokumentären. Den är rätt ny och finns tillgänglig när detta skrivs i alla fall.

Det jag kommer att tänka på när jag hör om denna vänsterextrema grupp är Knutby. Och det gäller nog för alla som sett eller läst något av den lavin av material som finns om Knutbysekten. Men rebellerna var ännu mer skrämmande även om de inte hann med att döda någon som Knutbynissarana gjorde, innan de förbrände sig själva.

En iakttagelse jag gjort många gånger förut när jag kommit i kontakt med rörelser på yttersta vänsterkanten är hur få i dessa organisationer som faktiskt har någon arbetarklassbakgrund, fast det alltid handlar om just arbetarklassen som ska ta över makten eller göra revolution. Det är nästan alltid borgerligt uppväxta/fostrade, inte sällan med högre utbildning. Låtsasjobbare helt enkelt (se även detta gamla inlägg om liknande fenomen).
En annan sak som slår mig är att numer högerpopulistiska rörelser och politiska partier mycket bättre passar in och driver frågor som svarar mot vardagsproblem den verkliga arbetarklassen brottas med. 

Mina egna första år av heltidsarbete var först på ett lager, sedan på en bensinmack och sedan som byggnadsgrovis. Ingen ville göra revolution där och då. Mao eller Marx var bara figurer man kanske hört talas om i något ointressant TV-program. På den tiden var det socialdemokratin och möjligen fackföreningen som gällde för oss "på golvet". Man ville ha högre lön och lägre bensinpriser. Billigare öl. Kanske råd att åka utomlands på semester.

Och precis så tror jag det är idag också. Fast nu finns det andra partier som tagit över det socialdemokratin en gång stod för. Eller ett annat parti kanske man ska säga. Den stora skillnaden är väl egentligen att inte mycket av främlingsfientlighet fanns då på min arbetartid. Troligen bara beroende på att det inte fanns några främlingar. Åtminstone inte på landbygden där jag bodde.Och om någon exotisk avvikare dök upp så var det bara spännande. 

Åldersrelaterat.

Skönlitteratur är åldersrelaterad på ett sätt som inte andra konstarter är. Som äldre får man ibland svårt att läsa romaner skrivna av unga, då kort livserfarenhet liksom skiner igenom oavsett andra kvaliteter. Och alldeles särskilt om författaren intar en gravallvarlig lite allvetande attityd som, tycker jag, har blivit vanligare på senare år. Åtminstone har jag stött på det fler än en gång när jag läst yngre författare under de senaste kanske fem åren. Jag vet inte om det beror på mina egna åldersringar, någon utvecklingsfas jag inte tidigare varit medveten om, eller om det är någon trend. Underligare är att det inte fungerar på samma sätt när läsningen gäller gamla döda författare. Kanske beroende på att miljöer och tänkesätt var så annorlunda att en nutida läsare inte kan urskilja sådana nyanser som författarens åldersgrupp om hen levde för hundra år sen.
Och då kommer såklart frågan om vad mer jag inte kan uppfatta pga att JAG är för ung? Det blir som ytterligare en dimension till det kända översättningsproblemet (i slutet av länken). Tiden också!

Kommunikation är svårt, eller något av det svåraste som finns. Det vanligaste problemet faktiskt i en så vardaglig situation som att leverera bilder till en kund. Det viktigaste är att så långt det är möjligt försöka förstå vilken bild beställaren ser inom sig. Missförstånd på det området är nog det vanligaste för t.ex. bröllopsfotografer (och en av anledningarna till att jag inte har och aldrig har haft några privatkunder).

Ordförråd.

Jag tycker jag har ett hyfsat bra ordförråd, men har på senare tid råkat i situationer då det inte räckt till. Kan man inte uttrycka det man menar så tvingas man mena det man kan uttrycka, heter det ju. Jag är van vid att uttrycka mig i bild och där finns inga gränser för vad jag kan säga utan då blir det istället en fråga om att inte vara övertydlig. Att lämna över det osagda till mottagaren att fylla i. Med ord är det en annan sak. Ibland tycker jag att det jag känner inför vad jag upplever hamnar vid sidan av, eller mellan alla ord jag kan. Hitta på nya är en väg att gå, det gjorde ju t.ex. August Strindberg, men då gäller det att det på andra sätt, av sammanhanget eller nåt, blir begripligt. Så det är inte riktigt det jag är ute efter. 

Just nu har jag inte stannat, men jag rör mig inte heller i någon bestämd riktning. Horisonten ligger mycket lågt. Bara knappt styrfart genom vatten men inte över grund. Vad finns det för ord för det tillståndet?

Gunnar Björling.

Ej jag har att säga

Ord blir färre

tystnande

vad har jag att säga?

enklare kanhända

längtar att ett stillnar

Dikt av anonym beduin.

 "Solen går upp och solen går ned. Ibland regnar det. Vi lever och vi dör."

Bättre än så blir det nog inte. Hela tillvaron i en enda rad. Till och med Gunnar Björling bugar sig nog i sin himmel.