Skilda världar.

Läste en intervju med en aktivt gängkriminell från "byn" (Rinkeby). Journalisten som lyckats få denne maskerade tönt att ställa upp på intervjun ställde inte de vanliga frågorna, istället frågade hon om hans världsbild. Om vad han egentligen visste om samhället och sin omgivning. Svaret blev att han och hans kumpaner nog hade bättre koll på vad som händer i världen än de flesta svennar. Han hade full koll på allt! Vårby, Dalen, Alby, Husby, Göteborg. Malmö, you name it. Han visste precis vilka som åkte i den eller den bilen, vem som jobbade med vem  osv. M.a.o allt som hände ute i världen.

Läser/lyssnar på (beroende på omgivningen) den grundligt genomarbetade "Romani kris" av journalisten Jenny Strindlöv. Undertiteln är "Parallella rättegångar i Sverige" och boken bygger helt och hållet på intervjuer. Likheterna med gängkulturen här i orten är i många fall rätt slående. Samhällen i samhället, eller utanför samhället. Totalt ointresse för omvärlden. Den största skillnaden är nog att den störste makthavaren i romernas värld, som till skillnad från gängnollornas faktiskt kan sägas vara världsomspännande, eller åtminstone omfattande hela europa, är Mark Zuckerberg (läs kapitel 29).

Ett "samhälle" utan territorium och som mest liknar ett slutet sällskap, blir såklart väldigt spännande och intressant att få inblick i. Vad gäller gängen så finns det numer hyllmeter att läsa. Skiftande kvalitet, men ändå. Men "inside information" från romernas värld har väl egentligen inte levererats sedan 1963 då Katarina Taikon kom ut med sin "Zigenerska". Vad jag vet iaf. Hur som helst är JS:s reportagebok intressant för alla som vill ha lite kunskaper om romernas värld.

Dagens rekommendation.

Konst och visuell kultur i Sverige 1810-2000. Den här boken är ett måste för den som har ungeför samma intressen som jag.

Hela området, inte bara konsten (som ju varit mitt fokus) utan helheten. Arkitektur, design, folkkonst, fotografi, konsthantverk. Som också titeln säger: Visuell kultur.
Bara inledningen som stampar ifrån i 1700-talet och fortsätter fram till fotografiets födelse, innan det första mer detaljerade kapitlet om 1800-talet börjar, är så faktaspäckad och samtidigt så lättsamt och fängslande skriven så det blir svårt att lägga ifrån sig boken. 

Detta är ett exempel på en bok jag vill ha fysiskt i bokhyllan. Fylld av bilder och både en spännade historia och en uppslagsbok. Köp!

Historier.

Vore i mitt tycke ett bättre namn på det ämne som jag och många (fast inte nog många), andra ser som det kanske viktigaste skolämnet. Historia alltså. Viktigare än den till leda omtjatade matematiken. Utan insikter om vad som tidigare hänt blir samtidens händelser obegripliga och kanske till och med ointressanta(!) Som den store ledaren i väst som tror att Ukrainakriget bara handlar om territorium. Ett talande exempel på kväkanden från okunnighetens träsk. Den historielöse är helt enkelt funktionshindrad. Och lättlurad...
Men hur skulle detta kunna ändras? Jo precis som i stort sätt allt som inte börjar i hemmet, börjar det i skolan. Den som omfattas av skolplikten och därmed faktiskt är tvingande. Historieämnet borde som sagt till att börja med byta namn till historier. För det är en bättre benämning som också ligger närmare verkligheten. Vem vill inte höra historier? Kronologin borde komma efter historieberättandet. Infogande i tidsaxeln så klart viktigast av allt, men det behöver inte komma först. Jag tror att fler skulle bli intresserade om ämnet byggdes kring dramatiska händelser i miniformat. Ungarna idag är tack vare sociala media mm. oförmögna att läsa längre texter. Att leva sig in. Det är koncentrationsförmågan som skadats av de korta sekvenserna med omedelbar dramatik som t.ex. Tik-Tok levererar. Inte mycket att göra åt. Det är som det är. Men kanske att ett ämne som historia skulle kunna anpassas till detta snarare än att försöka återställa en förlorad förmåga? Ta Peter Englunds dramatiska beskrivningar av fältslag t.ex. Nästan så att man vill hoppa över delar ibland då det blir allt för realistiskt och kommer för nära. Otäckare än de flesta actionscener i filmer och på sociala media. Och det skapar en nyfikenhet! Vad var det som ledde till detta? Vad hände sen? Hur tänkte och kände de som inte deltog på slagfältet men som väntade strax utanför? För det här är ju på riktigt. Det har faktiskt hänt! Sedan bara svara på frågorna som uppstår osv. Snart kommer ju nästa dramatiska händelse, behöver ju inte vara krig även om just krig såklart innehåller stor dramatik. Mycket som s.a.s ligger i anknytningen kan vara lika spännande. Tåget över Bälten 1645 (tror jag det var). Mer spännande än så blir det nog inte. Eller karolinernas reträtt nyårsnatten 1719. Det finns massor att ösa ur, som leder till massor av frågor som i sin tur knyter ihop tidsaxeln utan att den måste vara kronologiskt trist och ogripbar. 

Jag som har och alltid har haft en förmåga att leva mig in i skriven historia, kan ibland känna en sorg över den generation som nu växer upp och verkar sakna den fantasi och de inre bilder som behövs för att ryckas med och tro sig känna det de historiska figurerna kände. För just text, utan ljud och bild tvingar fram fantasin. Att leva sig in i en text tvingar en att skapa sina egna bilder, höra sina egna ljud och kanske till och med ana lukter. Det är en förmåga jag är orolig för håller på att försvinna när nya generationer tar över. Glömmas. Den del av hjärnan som används för att fantisera verkar avaktiveras när allt serveras och inget behöver skapas i ens egna föreställningar. Förmågan att utifrån en antydning bygga bilden. Och där kan historieämnet gärna samsas med svenska/litteratur för att välja rätt historier att läsa.

Sedan är det också maktaspekten av detta. Den som vet mer har alltid ett övertag i en förhandling. Den allmänbildade har ett övertag i de flesta av vardagens situationer. Det uttjatade uttrycket "kunskap är makt" är lika sant som alltid.
Men kunskap kan vara jobbig också. Att kunskap om vad som faktiskt har hänt ofta leder till att man tvingas se en gråskala i det som var så enkelt och skönt att bara se i svart och vitt. Gott och ont. Att barikaderna man gärna i "sturm und drang" -åldern står på och skriker ut "sanningar" oftast även har en baksida. En baksida man kanske just på grund av skrala historiekunskaper aldrig sett eller hört om. När dagstidnings/TV-journalistiken eller ännu värre sociala media står för den bakgrundskunskap man baserar sina åsikter på.

Så, vad blev det här nu då? Jo att historiekunskaperna hos kommande generationer måste sättas i finrummet. Att förmåga att se sin samtid med öppna ögon kräver att man också känner till och förstår orsaksamband som kan gå väldigt långt tillbaka i tiden. Och att införskaffande av sådana kunskaper i skolan troligen kräver att historieämnet snuttifieras till en början, för att sedan steg för steg, och i samklang med återuppväckandet av fanasin gemom stegvis läsning av längre och mer komplicerade texter, kommer att ge nya generationer av historiekunnande, allmänbildade och svårlurade homosapiens! 

Klart slut från HQ.

Smultronstället.

Av Jesper Högström. Om hans far. Och om honom själv. En slags fragmentarisk självbiografi som kretsar kring förhållandet mellan honom och hans far. Spridda skurar av minnesbilder, precis som jag tror de flestas minnesstruktur ser ut. Längre eller kortare händelser i oordning. Oavbrutet hoppande i tiden men inte sådär så att det blir svårt att hänga med. Inte för många personer att hålla reda på. Denna finns inte som ljudbok, läste den på skärmen. Igår. På en dag, dessutom med långa uppehåll för att göra annat. Läste i soffan, på en bänkpaus i en promenad, i en stol i trädgården till sent, och de sista sidorna i sängen. Så bladvändare är väl rätt ord här. Svår att lägga ifrån sig helt enkelt.
Det finns ett centralt begrepp i boken: "Det" som jag antar ska vara en slags peripeti. Tyvärr fattade jag nog inte riktigt varken när eller vad det var. För mig blev det uppgång och fall i en obruten kurva. Det går inte riktigt att komma inpå fadern, men det ser jag som en styrka eftersom det är en verklighetsskildring och inte en roman. Och jaget är ju sonen, författaren, som låter läsaren åtminstone göra blixtvisiter hos sig.

Nu fortsätter jag med samme författares biografi "Jag vill skriva sant", om Tora Dahl. Fast i lurarna, för idag blir det tunnelbana in till ateljén.

Livstecken.

Att jag lät Charles Bukowski sätta punkt för en tid sedan betydde inte att jag inte har något att tillägga. Bara att han sagt detta och att inget ändrats. Så här eller kvar här, ser det ut tills vidare i min värld. Höstens projekt tror jag får bli något jag gjort förut men glömt. Nämligen att lära mig använda runalfabetet. Den äldre futharken tills vidare. Det blir en slags distraktion som kan vara kul när det undermedvetna jobbar vidare på den stora planen. Planen jag tror i grunden handlar just om hur man ska kunna kommunicera. Förmedla något upplevt. Överkomma det klassiska språkforskningsproblemet, måneexemplet: italienskans ord för måne lärs som en beteckning för ett lysande klot, medan det i grekiskan, det grekiska barnet som lär sig tala, får "med modersmjölken" att månen är en tidsmätare, en slags klocka. Konsekvensen av detta är att den grekiskfödde som senare i livet lär sig helt flytande italienska och flyttar till Italien, ändå inom sig upplever en tidsmätare när hen hör eller uttalar ordet luna. Alltså två personer som samtalar flytande på ett och samma språk ser ändå inte samma saker! Orden förmedlar inte detsamma. Ta sedan detta till bildkommunikation. Det fanns de som trodde att problemet var löst på 1840-talet, i och med uppfinningen av fotografisk bild, som skulle bli det globala, för alla begripliga, entydiga bildspråket. Men de var fel ute. En tvådimensionell nedskalad representation av en tredimensionell verklighet visade sig vara lika problematisk som vilken annan kommunikation som helst. Så där står vi. Kanske ett meningslöst problem eftersom det går att dra hur långt som helst ner på individnivå om man har olika erfarenheter av livet, men att komma längre än där jag känner att jag befinner mig i min bildsyn är i alla fall en nödvändighet för mig. Den stora planen som sagt. Att komma närmare det självklara för alla.

Kerstin Ekman.

Lämnade Svenska akademien 1989 i protest mot att den fega akademien inte ville stödja Salman Rushdie när ondskans representant på jorden, Ayatollah Khomeini, utfärdat sin sanslöst vanvettiga dödsdom mot honom. För den som inte vet så var det alltså en uppmaning, eller order, till alla jordens muslimer att döda SR! Tänk på det en stund..

KE var den enda av de aderton som ville/vågade visa SR sitt stöd. För er unga som bara minns de senaste skandalerna i detta sällskap för inbördes beundran kanske det kan vara upplysande att ta reda på lite hur det gick till 1989.

Så till anledningen till detta inlägg. Jag har nog läst ganska mycket av KE och alltid tyckt att hon är den kanske största nu levande vi har i Sverige inom skönlitteraturen. När jag läste trilogin "vargskinnet" (hette den så?) för många år sedan var jag övertygad om att hon var jämtlandsfödd och uppvuxen där. Annars borde det ju inte vara möjligt att så grundligt förstå den landsändan och den befolkningsgruppen. Men nej! Jag kollade detta och fick reda på att så inte var fallet. Nu har jag precis läst "Pukehornet" och häpnar återigen över denna förmåga att dels hitta på personer och öden så att man tror de är verkliga och sedan dessutom med en sådan säkerhet kunna skildra dem med allt vad det innebär trots att hon själv knappast kan känna till miljöerna i någon djupare mening. En illusionist helt enkelt. Och en fortfarande vid 91 års ålder lysande stjärna bland alla autobiograferna och introspektörerna som befolkar litteraturvärlden, kultursidorna och Babelprogrammen idag. Vi har som alla vet en brist på författare som kan slita sig från spegeln och försöka tota ihop något från inget. Så där fyller KE ett behov och borde vara en förebild på Biskops Arnö. 

Givet hennes historia med de aderton fattar jag såklart att hon inte kan bli aktuell för nobelpriset, men samtidigt tycker jag att detta är lite av en skam. Hade hon skrivit på urdu och bott i övre volta så hade priset omedelbart tilldelats henne av den ängsliga PK-harakademien. För litterärt är hon för mig vida överlägsen flera av de senaste årens pristagare iaf. Och den tid på 40-50-talet då akademien skämde ut sig genom att bara dela ut litteraturpriset till sina egna medlemmar är ju rätt långt borta nu.

En gång för många år sedan sneddade jag över gräsplätten i hörnet vid rondellen i slutet av Valhallavägen. Jag kom från gärdet och mot mig på stigen kom KE klädd i helrött. Jag tänkte ända fram tills vi möttes stoppa henne och fråga hur hon kunde vara så under huden på en jämte utan att själv vara en. Men modet svek i sista stund. Bägge såg i marken vid mötet.

Osebol igen.

Halvnöjd efter senaste biblioteksrajden har jag letat fram ett säkert kort i ljudboksappen. Marit Kaplas "Osebol", som jag nog nämnt åtminstone ett par gånger tidigare här. Denna verklighetspoesi har blivit en del av de verk som ständigt är med mig och som påverkat mig mest. Att genom kontexten upphöja den annars obemärkta människans ord till poesi har för mig en sådan konstnärlig tyngd. En nästan religiös betydelse. En slags upprättelse och återställning av den ordning som borde råda i en annars vansinnig värld. Detta lågmälda men liksom obevekliga. Samma känsla som jag minns en gång från tidiga tonår då jag gick ensam på en fjällsluttning och plötsligt kom fram till en helt orörd hjortronmyr överfylld av mogna bär. Klichén "det var som en uppenbarelse" fick plötsligt en mening när jag verkligen fattade att detta faktiskt fanns där trots att ingen människa visste om det (för då hade det varit renrakat). Att den där mängden mogna bär inte alls var menad för att människor skulle plocka dem. De bara fanns! Märker att jag har svårt att beskriva detta. Jag kan nog inte de rätta orden. Känslan av att jag inte var viktigare än något annat kanske. Jag tror det är den MK lyckas få mig att återuppleva. Känslan av balans. Och lugn. Att det faktiskt inte finns några högre eller lägre nivåer i den här världen. Att allt sådant bara är påhittat av okunnighet och barnslig avund. Att jag eller någon annan varken är bättre eller sämre, högre eller lägre. Bara olika.

Jag gillar inte hjortron så jag plockde inga och berättade inte om platsen för någon heller. Annat än kanske någon kommentar om att det är mycket bär på myrarna i trädgränsen. Jag ville ha kvar den där känslan av att ha fått lära mig något av naturen. Att liksom ha fått en tillrättavisning där jag klampade omkring i mitt högmod som människa i tron att allt var till för mig. Och det är just den känslan, livssammanställningen, Osebol ger mig. Igen och igen. Känslan av att vara en av pusselbitarna och inte den som lägger pusslet. En insikt faktiskt. Och en lättnad.

Omväxling förnöjer.

Alla vet ju vad det betyder. Och det är nog ett av de sannare talesätten. Men. Jag tror att detta uttryck också är ganska så avslöjande för i vilken mån man förmår uppfatta och iaktta världen runt omkring sig. Ju "trubbigare" eller "grövre" ens perception och reflektion är, dess mer omväxling behövs. Den som bara ser maten på tallriken, men inte den som serverat eller fåglarna som letar mat under bordet behöver förmodligen mer omväxling för att bli nöjd. Fler sensationer. Men sensationer finns runt oss hela tiden. Vad det handlar om är bara ens egen förmåga att se, höra, lukta, märka. Uppfatta livet, som pågår helt gratis överallt som en oavbruten underhållning. 

Barn har en uppmärksamhet på detaljer som tyvärr avtrubbas i takt med åldrandet och staplandet av intryck. Att fascineras av och fastna för en liten skalbagge och undra om dess liv och existens hör liksom barndomen till (om man inte råkar vara fältbiolog). Men just den förmågan är något jag försöker träna dagligen. Att inte ta för givet och vara frånvarande. Att i samtal försöka lyssna och stanna i nuet, inte genast referera till mig själv och mina erfarenheter. Inte komma med nån jämförelse med något annat jag varit med om eller hört. Förhörsledare är bättre än besserwisser.

Ett annat råd till mig själv är att minst en gång per år kolla universitetens kataloger med kortare distanskurser. Det finns massor! Välj en på det intressantaste området och sök. Oavsett hur väl insatt man tror sig vara på ett område så kommer minst hälften av kursinnehållet ändå att vara helt nytt. Och tvinga igång hjärnan. Utnyttja det här fantastiska skolsystemet med gratis kunskap. Det är nästan en skyldighet tycker jag. Och det för med sig mer också. Att träna sig på att lyssna inte minst. Bli inte "en man som heter Ove" (finns i alla åldrar). Försök bli ett barn istället. Som Picasso, som påstod att hans mål i livet var att kunna se världen som ett barn igen. En ganska bra förebild när det gäller den insikten tycker jag.

Ett annat råd, inte till mig själv eftersom det redan är något jag praktiserat i 100 år, är att på biblioteket ta ett extra varv efter bokvalet, men då inte välja utan bara blint plocka ut tre-fyra böcker till och låna. Läs dem! Nya perspektiv väntar. Gratis sensationer! Mitt senaste kap med den metoden blev två böcker om lögn. Intressant så hälften räckt och inget jag hade kommit på att låna "medvetet".

Synränder och blickpunkter.

I förordet till Bjørn Bjørnsens bok "Norge 9 april 1940" står följande: "En historisk händelse kan betraktas på samma sätt som ett föremål man håller i handen. Man kan vrida och vända på det och få fram nya konturer. Man kan också ändra belysningen och på så sätt få fram drag som funnits där i skymundan.". Ja det är väl självklarheter kan man tycka, men egentligen handlar detta om mycket mer än så. Nämligen hur jag och du uppfattar tillvaron. Allt ligger i det synsätt man väljer, förleds till eller påtvingas. Arkitekturfotografen återvänder till objektet flera gånger för att fotografera i olika ljus. En närbild i släpljus visar ytans struktur medan en bild rakt på samma plats visar färgen objektet har i precis den stunden (utvikning om det från en annan blogg). En till variant av detta ser partikelfysikern som jobbar med de minsta legoklossarna. De går att se på olika sätt beroende på vilket mikroskop man tittar i, metod man använder. Ljus t.ex. kan ses både som vågor och som partiklar. Men aldrig som både och eller samtidigt. Allt beror på det valda synsättet. Och i vardagen går det som alla vet att se glaset som halvfyllt eller som halvtomt. En del behöver kemi eller terapi för att byta från det andra till det första synsättet. Själv behöver jag morgonkaffet.

Det man inte kan påverka då? Personliga eller andra olyckor? Vädret? Idag regnar det. Himlen är grå och mörk. I mitt fall har vädret en mycket stark påverkan på min grundton. Ju lägre molnen hänger dess lägre blir mina tankar om allt. Fast inte just idag. Idag känns gråregnet som en lättnad eftersom det föregåtts av två veckors ganska obarmhärtig sol och värme. Så pass att man fått vara inne på eftermiddagarna då det blivit allt för tryckande. Så där kom omväxling och kontraster med i funderingarna också. Helt otippat såklart eftersom tanken inte kan styras. Men det kan handen, så tillbaka till synsätten. Faktiskt tror jag den kommande vinterns ateljéarbete börjar avisera sig självt denna morgon. I måleriet har jag min arbetsmetod i att försöka hålla målningen/mig i ett tillstånd av halvmedvetenhet så länge det är möjligt. Alltså ungefär som när man kör bil och plötsligt ser hur långt man kommit. Den där stunden av omedveten körning är min arbetstid (och förmodligen motsatsen till vad som menas med töntordet mindfulness) innan jag kollar vad jag gjort och försöker gå vidare i mer närvarande vakenhet.

På samma sätt går det att göra i en lite större skala. Som nu att bara nedteckna det som snurrar i tankarna och titta efter sen vad det blev och om det blev något att nysta vidare i. Och nu tror jag att det blev det. Visualiseringar förhoppningsvis framåt hösten. Bilder istället för som nu textuppkastningar. Kanske något obemärkt som kan bemärkas genom rubbat synsätt. Nå sånt...

En sista tanke nu om hur synsättet kan påverkas. Själv är jag född och uppvuxen, fram till sena tonåren, i en liten by på landsbygden (var annars finns en liten by:-), uppvuxen dessutom med kraftig dialekt ända fram till första klass i skolan då sådant tvärt blev förbjudet och tabu. Även där finns faktiskt synsätten med lite. Det finns ord och begrepp som inte har riktigt samma klangbotten/betydelse på rikssvenska även om det finns ett tydligt definierat ord för begreppet där också. Men det jag känner när jag använder de bägge varianterna är inte detsamma! Eller om jag tar språkforskarnas vanliga exempel månen. På italienska betyder ordet för måne ungefär lysande klot, medan det i grekiskan är en beteckning på en tidsmätare. Nästan en klocka. Synsätten, grundkänslan, föreställningen före orden, blir totalt olika! Även om man lärt sig ett språk flytande. Greken som talar flytande italienska säger luna (italienska för måne) men ser framför sig en tidsmätare. Konsekvensanalyser på alla områden tack. Själv ska jag pula på i den lilla världen som vanligt.

Biblioteksbesvikelse.

I 30 år har jag varje sommar lånat samma två böcker i biblioteket på ön. En bok om Josef Sudek och en novellsamling av Nikolaj Gogol. Tittat på samma bilder. Läst om de där novellerna som beamat mig till strandpromenader i Jalta och små ukrainska byar. Bilderna som tagit mig till Prag. Bägge dessa konstnärers förmåga att totalt omringa mig och på riktigt flytta mig i både tid och rum. 

Nu kan man förstås tänka att den som upprepar sig så konsekvent kanske har en skruv lös eller nåt, och så kanske det är, men med dessa två bok- och bildverk är det så för mig att de alltid förmedlar något nytt. Det är som med de evigt återkommande strecken med grågäss eller gryningen över havsvattenspegeln, det är aldrig samma. Bara lika. Som att för varje dag läggs en ny erfarenhet till samlingen. Ett nytt synsätt. Aldrig riktigt samma. Så kan det vara med bra konst. Den tar inte slut. Det går att upptäcka något nytt vid varje återseende.

Ingen annan verkar på senare år ha lånat de här två böckerna, för jag har lagt meddelanden till mig själv på små lappar eller kassakvitton i dem, som jag sedan hittat nästa år igen. Så nu när jag skulle foga version 31 till samlingen hittar jag ingen av dem. Böckerna alltså. Fasa! Frågar den nybakade synbarligen 12-årige bibliotikarien. Han vet ingenting förutom att de kan ha rykt vid senaste gallringen. För det är så det går med böcker ingen frågar efter och få lånar. Plats måste göras för det nya. Jahaja. Hittar en annan Gogol och en bilderbok. Gunnar Smolianskys "Diary". Det får väl duga då. Inse att tiden går och människor gör saker precis som vanligt även när jag inte är med. Precis som det blir den dag jag inte är med över huvud taget.

Avslutar dessa kommentarer med ett citat från den "nya" Gogolboken: "Måtte lovsången till den store martyren Varvara fastna i halsen på mig om det inte tycks som att historien handlar om en själv, som om du krupit in i din förfaders själ eller någon förfaders själ spökar inom dig...". 

God morgon! En ny dag har just börjat.

Kommentarer...

...om en bok som låg i brevlådan i går. Skickad från vännen D som befinner sig ungefär i andra änden av landet denna sommar. Jag har alltså bara hunnit läsa de första kapitlen ännu, men måste ändå redan kommentera. Boken heter "Trollkarlarnas tid" och handlar om filosofins stora årtionde 1919-1929. Eller kanske mer om filosoferna. Benjamin, Cassirer, Heidegger och Wittgenstein. Författaren Wolfram Eilenberger, som själv är filosof, berättar anekdoter om de här herrarna, varvat med sammanfattningar av deras tankar på ett sätt som gör boken till en bladvändare. Rekommenderas för alla!

Gladan passerar igen.

Över huset och gården. Glidflygaren. Låg höjd ibland, men oftast kanske hundra meter upp. På avstånd hörs kolsyrekanonerna bönderna har på åkrarna för att skrämma bort rådjur och grågäss. Det närmaste krigslarm och flygaraider man kommer här på ön. 

Läser Anna-Lena Laurens "Medan kriget pågår finns ingen försoning". Gillar verkligen hennes sätt att i texterna blanda vardagsliv med världspolitik och kultur. Alltid lika skönt att läsa iakttagelser av personer som kan se gråskalan. Som kan se fler sidor än en och sedan bilda sig en egen uppfattning oavsett dreven som driver runt i media. Så innerligt less på alla aktivister och megafoner med skygglappar. Den kategori som (kanske inte ens medvetet) drivs av adrenalinberoende snarare än av engagemang i en fråga. Skrikarna. De som vet att de har rätt.

Jag har bestämt mig för att aldrig godta en nyhet som rapporteras från en politiskt engagerad källa (och vilken källa är inte det?) utan att också noga sätta mig in i vad "motståndarsidan" tänker om saken. Så det blir en del prenumerationer att hålla reda på och komma ihåg när de ska sägas upp eller förnyas, för att inte plötsligt ha tusenlappar dragna från kontot varje månad. Mycket läsning blir det också liksom mycket självransakan. Vad är egentligen min innersta åsikt i denna fråga? Känns lite som ett personligt ansvar att informera sig från alla källor när man bor i ett land där alla kan göra det. Inte som i t.ex. Ryssland där snart all information kommer från samma håll. För propaganda fungerar även om man är medveten om den. A-LL skriver om ett tillfälle då hon efter lång vistelse i propagandadimman i Ryssland, måste gå tillbaka i historien för att dubbelkolla vem det faktiskt var som anföll vem. Alla medier, alla TV- och radioprogram smög/smyger in desinformationen om kriget. Från barnprogrammens sagoformer, via talkshows, humorprogram och debatter. Nyheterna såklart. Samma historia trummas in på olika sätt från olika håll. Alltså att Ryssland håller på med en räddningsaktion för att rädda det kuvade folket i Ukraina undan den "väststödda" nazistregimens attacker. Intervjuer med mammor med barn som gråtande av tacksamhet räddas över gränsen till Ryssland. Ukrainska desertörer som äntligen nått moderlandet. Modiga ryska soldater som försvarar den ukrainska befolkningen. Inte så konstigt om den outbildade medelborisen stödjer kriget och regimen. Samtidigt denna dubbelhet hon beskriver. Den att alla någonstans ändå tror att alla ljuger. Att allt de får höra, oavsett källa, ändå är lögner. Så bäst att bara strunta i politik och sköta sitt eget liv bara. Sin vardag.

Men nu vill katterna nåt. Klockan har hunnit bli sju och fortsättning följer.

PS. Läs även "Sammetsdiktaturen" av samma författare. Har skrivit nåt om den förut tror jag, men minns inte när. DS.

Fallet Rusher.

Av Luay Mohageb. Det här är nog den viktigaste bok jag läst detta år. Och förra och förrförra året också. Visserligen blir det lite extra påtagligt eftersom jag bor ungefär där det mesta utspelas. Absolut obligatorisk läsning för alla föräldrar. Inte bara här utan i hela landet. Här får man insikt i hur de faktiskt går till när de barnsoldater som hela tiden återkommer i nyhetsrapporteringen rekryteras och även försök att förklara varför. Läs!

PS. Senare samma dag/natt. Helikoptrar igen och nu har ännu en skjutning ägt rum bara typ 150 m. från här, där jag bor. Nyss. Van vid blåljusen och vid att vakna av explosioner. Tre-fyra gånger bara det senaste året. Varför ska ungdjävlarna dra hit kriget när det inte är påtvingat? Som sagt ovan. Läs! Och lägg särskilt märke till författarens tankar om gangsterrap. Det är inte på skoj. Det är inte någon kulturyttring från gatan. Det handlar om reklam för våld, mord och drogkrig. Skryt om pengar, vapen och hot mot andra barnligor. "Musikvideos" som bara visar nån maskerad tönt som rapar upp en fotbollshuliganramsa medan ett gäng likaledes maskerade lallande tomtar vaggar runt med militära vapen, sedlar och gör spastiska tecken med fingrarna. De borde ju ha tomtemasker när de ändå är för fega för att visa vilka de är. Fast, nä, det vore att förolämpa jultomten. Som ju symboliserar motsatsen till de här krypen. Heder åt de festival- och konsertarrangörer som avbokat en av dessa kulturella avloppsråttor denna sommar. Den tönten kan stanna i källaren alt. vara inlåst och tystad resten av sin tid här på jorden. Han fattar ju ändå inte vilken skada han gjort. För hur många människor hans rabblande av nödrim betytt mörker och sorg för alltid. Men tyvärr så tar ju inte förakt på naken dumhet, en dumhet så stor att det ofta slutar med att de fabricerat sina egna fallgropar genom det eviga filmandet av alla sina brott. Så då blir ju enda lösningen ändå inlåsning. Dessutom borde de ofattbart korkade och naiva musikskribenter, som lever i någon slags fantasiromantisk innerstadsvärld, skickas till uppfostringsanstalt för att uppfostras och upplysas om hur verkligheten ser ut. Tvingas läsa "Ett ord för blod" och ovan nämnda "Fallet Ruscher" och träffa några anhörigoffer till oskyldiga som skjutits ihjäl eller fått sina hem sprängda. DS.

En bok, eller två igen.

Ett intressant tillskott till allt som skrivits om Ingmar Bergman. Den första bok som behandlar hans privatliv så inifrån som det är möjligt. "Jag var Ingmar Bergmans hushållerska" skrevs av Anita Haglöf och delvis av Håkan Lahger. Hon bodde hos honom på Karlaplan på vintrarna och på Fårö på somrarna. Skötte allt han inte klarade själv, vilket var det mesta. Hela tiden såklart behandlad som en piga. En obetydlig person. Denne filmvärldens Karl XII såg jag nog av under de år då jag jobbade extra några kvällar i veckan som timanställd vaktmästare på Dramaten. Det var under Lars Löfgren-tiden och jag hade ansvar för den lilla scenen "4:an". Rev biljetter och släppte in publiken mm. De som jobbade som vaktmästare och i garderoberna var till största delen elever från konst- och teaterskolor. Mycket intresant fick man bevittna under denna tid då Dramaten var ett tillhåll för "genier" som kunde bete sig hur som helst (jag var med på ett par interna fester också, men det får bli ett eget inlägg om tio år eller så). Jag har även under veckan läst biografin om Lena Nyman (rekommenderas den med) och förstått att det idag är en helt annan stil som gäller. Inga onyktra skådisar som då med cigaretten i mungipan kunde ramla in och bete sig. Inte längre så starka hierarkier som det var då. Och vi vaktmästare och garderobiärer, på den tiden som jag skriver om här, var förstås längst ner på rangskalan och kunde behandlas hur som helst.

En specialitet för IB var att skrämma garderobstjejerna. Det gick till så att han först från ungefär där jag stod utanför 4:an, försiktigt kikade runt hörnet för att se vad de gjorde. Föreställningen var då igång så de hade inget att göra utan typ filade naglarna eller satt och pratade, vägde på sina stolar med fötterna på disken. När han sett det smet han in på översta radens högerentré och gick bakom stolarna till entrén mitt emot garderoben, för att plötsligt slita upp dörren och rusa fram till garderoben och skrika något om att ta ner fötterna och bete sig anständigt när man är personal på rikets finaste teater! De stackars garderobstjejerna fick skrämselhicka och den gång jag bevittnade detta kunde den ena av dem inte sluta gråta efteråt. Hon trodde såklart att hon skulle få sparken. Fattade inte att IB säkert redan glömt sitt lilla nöje. Nästa gång kunde han vara älskvärd och till och med hälsa. Totalt oberäknelig och lynnig. I högsta grad medveten om sin makt. En person som rangordnade människors värde. Den sorts människa jag har allra svårast att respektera. Tur att jag aldrig gillat hans produktioner något nämnvärt, för annars skulle det vara jobbigt att få ihop det. Tyvärr inte något ovanligt fenomen i kulturvärlden heller även om jag tror det blivit ganska mycket bättre på senare år.

Och en till.

"Teritoriella Anspråk" av Frans Wachtmeister. Jag blev nyfiken efter att ha läst en väldigt positiv recension + att ämnet (som bekant för den som läst andra inlägg här) intresserar mig på flera olika sätt. Ämnet som alltså skulle vara huruvida det är möjligt att helt byta kultur. Överkomma alla olikheter. Japan är landet det gäller. Kortversionen: tysk försöker bli japan. Går inte.

Boken är en ganska underlig blandning av filosofi, pojkrumsdrömmar och action. I oväntade sjok av ibland rena klicheer, som en helt omotiverad biljakt eller ett knytnävsslag i ansiktet som beskrivs lite som i en kioskdeckare. Till exempel. Varvat med stundom riktigt kloka funderingar om kultur och identitet. Irriterande är att berättarjaget aldrig någonsin tvivlar på sin överlägsna förståelse av livet, medmänniskorna och världen, som han betraktar med allvetarens distans. En tonårings tvärsäkerhet fast både författaren och jagfiguren (jag misstänker att det stundvis är samma person) ska ha fyllt 30 (fast å andra sidan, så där är ju Jan Guillou också och han har väl fyllt 80). Och naturligtvis får han ju också alltid rätt. Lite litteraturpotpuri är det. Det mesta ingår i mixen och i slutänden blir det faktiskt en bladvändare. Svår att placera på min personliga kvalitetsskala. Nånstans i mitten tror jag. Med frågetecken.

Två artiklar.

I dagens DN. Som bägge håller med om mina tankar om språk som den nya kolonialismen i konsten. Återigen, kul att inte vara ensam. Eller så är det "den hundrade apan" som gjort att jag de senaste åren börjat se detta som ett svårlöst problem. För det finns såklart två sidor. Den ena som ju är tydlig i de konstarter som brukar ord, är de begränsningar av förståelse, eller om man ska kalla det förytligande, som blir resultatet när konstnären av kommunikationsskäl, oavsett modersmål, väljer att använda engelskan. Och baksidan då såklart den politiska. Nationalism och isolation som ju blir en slags naturlig följd. Svårlöst så det räcker. De två DN-artiklarna är dels en intervju Anna-Lena Laurén gjort med den landsflyktige ryske författaren Michail Sjisjkin som skriver på ryska, men sedan 30 år bor i Schweiz. Han talar även engelska och tyska "flytande" d.v.s. korrekt men säger att han skriver på ryska för att kunna bryta mot reglerna. På de andra språken bemödar han sig bara om att skriva korrekt. Så, för att få med alla nyanser och känslor som kommer från ett nedärvt språk, måste kanske lite kommunikation offras.

Den andra artikeln heter "Språket roll", skriven av Erik Esbjörsson och handlar bl.a. om nyligen avlidne kenyanske författaren Ngugi wa Thiong'o och senegalesen Boubacar Boris Diop. Dessa två författare har övergivit engelskan resp. franskan dels av skäl som hänger ihop med att faktiskt kunna uttrycka sig exakt och dels (det viktigaste) för att de ser västspråken som en billigare och mer effektiv form av kolonialism. En som ser en annan väg är den brittiska författarinnan Taiye Selasi. Hon är av ghanansk-nigeriansk härkomst och ser det som att den engelska hon talar är hennes egen och funkar bra för att uttrycka allt. Medan Nuruddin Farah från Somalia tycker det är inåtvänt och bakåtsträvande att skriva på sitt modersmål. Ja, ja. Det var författarna och den debatten har alltså pågått i många år. Egentligen inte mitt intresseområde som ju mer är bildkonstens globalisering och konsekvenserna av detta. Men ändå, en del i det hela och tillräckligt nära.

The Global Contemporary Art World.

Av Jonathan Harris (en bok alltså). Avhandlar till stor del utvecklingen i Asien. Som JH ser som den världsdel som håller på att ta över rodret i konstvärlden. Ganska skakande läsning och i många stycken vad som hänt/händer här på kammarn också. Ett kort citat:

"The Institute is part of the School of Art and Design at Dalian Polytechnic University, and perusal of its interests and language suggest that a self‐conscious and systematic “branding” of student artists’ and designers’ identities and roles has also taken place. This development has occurred in China and throughout the world as the labor of professional artists and designers has become represented as an elite authored/bespoke product made for a niche or luxury market."

Sorgligt som sagt. Men ostoppbart eftersom det är pengarna som styr. Och inte sällan drömmar och tro. Amen.

Ett till citat: 
"In this broader historical sense, then, Dalian Polytechnic University’s decision to embrace Winchester School of Art’s art and design program implied a preparedness to negotiate the entailed symbolic and sociocultural weight of “English” (and “Western”). For this was a language, culture and social order in which increasingly strong senses of individual, individuality, individuation, as well as individualism, had begun to develop from the late sixteenth century onwards. This was when these novel terms and nuances of meaning began to come into English from Renaissance and Enlightenment Italian, German and French, and from writers on art specifically. Studying art and design “in English” meant, then, that Chinese students would be exposed—intentionally or not—to a set of historically accrued societal values embedded in the language that stressed quite different and sometimes opposing senses of self, of others as also individual and individuated in specific ways, and beyond that, of the social and societal worlds beyond. Notions of artistic “creativity,” “invention,” and “authorship” would also be closely bound up with and emblematic of these different and sometimes disputed senses of self and individuality".

Och inte alltid självklart med internationalisering om man kan se lite från fler håll än ett. En annan fråga är såklart om konstvärldens aktörer (som ofta tror sig veta det mesta) lever i en ny kolonialisering fast denna gång via språket? Engelskan? Ett språk växer fram långsamt och i symbios med historia, kultur, tankesätt, känsla och natur. Flytande, i dess djupaste bemärkelse, kan endast den på platsen födde sitt språk, för med det kommer kunskaper, nyanser, undermedvetenhet, som inte alltid går att internationalisera. Alltså översättning = kunskapsförlust. Det funkar i teknisk mening men inte om man ska ta med att ett språk fötts ur en speciell miljö, natur och faktiskt också mystik. Eller så kan man ju helt enkelt säga att den framväxande globala konstvärlden i någon mening betyder att barnen slängs ut med badvattnet. Offrade till marknadskrafterna.

Så för den som intresserar sig för området måste jag rekommendera denna bok. Läste först från nätet men nu har jag beställt boken. För intressant och jag vill kunna ligga i en solstol och läsa i sommar. Utan bekymmer om från vilken vinkel solen kommer och utan oro för att tappa boken på marken eller spilla kaffe eller någon brygd vätska på den. För sådant gör inget när det gäller den typen av böcker. De är bruksföremål.

Fars Rygg.

Roman av Niels Fredrik Dahl. I början var det nära att jag släppte denna bok eftersom en sådan som jag, som mer eller mindre vuxit upp i matriarkat, inte kunde hitta något bekant att hänga upp intresset på. Inte heller den sociala miljö persongalleriet tecknas i har jag några som helst relationer till. I förhållande till min barndom, ungdom och uppväxt är detta ren science fiction. Men trovärdig och övertygande sådan. Så den tog sig och bitvis har den varit nästan en bladvändare. Ensamhet, som är det genomgående ämnet, har väl sällan skildrats så ingående och ur så många perspektiv. Ensamheten är densamma för alla om den är påtvingad. Oavsett alla andra förutsättningar och förhållanden.

Äntligen mulet.

Inte så mycket skrivet här nu då senaste tiden varit massor med uppdragsfotograferingar och därpå följande redigering, retusch och bildleveranser tills fram på småtimmarna. Utställning på Väsby Konsthall slut i söndags. Och samtidigt mina nu i snart åtta år pågående försök att hinna ikapp utvecklingen i konstvärlden, som ju varit nästan grotesk under alla mina år av frånvaro. Men det har jag skrivit om många gånger nu. Det tråkiga kvarstår dock tyvärr och förstärks dessutom för varje steg vidare jag lyckas hasa mig. Dagens konstvärld har mycket små likheter med den jag övergav en gång i tiden. Men, jag har förstås vänner och bekanta som aldrig tvivlat och fortsatt sin konstnärliga verksamhet i med- och motgång under alla år. Och då syns nog den utveckling jag ser knappt alls. Lite som skillnaden mellan att se sig i spegeln varje dag och att kolla vart trettionde år.
Men på andra fronter i kulturlivet tycker jag inte som jag tycker om konsten. Troligen för att det varit betydligt enklare att följa med i de "självklara" disciplinerna som litteratur och musik. Poeter som Yahya Hassan eller Marit Kapla (ja, jag ser henne som poet), musiker som Jolie Holland, Kamasi Washington och många andra som passerat och passerar i lurarna. Författare som Elaf Ali, Sara Stridsberg och även på det området väldigt många andra "nya". Fast kanske en anmärkning där att berättare som faktiskt skapar från noll inte verkar vara så vanligt förekommande idag. Det är väääldigt mycket jag och mig och autofiktion. Ibland på gott och ibland på ont. Och med det var det slut från sanningskomissionen!

Tjabo.

Av Åsa Linderborg. Kanske den bästa nutidshistoria jag läst/lyssnat på (jag alternerar mellan lyssna och läsa beroende på tid och plats). Oerhört ambitiöst som en krönika över Sverige från 1930-talet och fram till idag. Visst, det handlar om kungen, men han är mest en figur att hänga upp historien på. Ibland nästan som en bifigur.
Det här är en livsrepetition för någon i min ålder. Alla händelser jag helt glömt men som under läsningen återkommer med bilder, ljud och lukter. Alla personliga minnen som vaknar när en glömd händelse aktiverar andra minnen kring den. + ÅL:s lite sorgsna röst i ljudboksversionen. Hon läser som om hon beklagar det mesta och tycker lite synd om alla. Jag gillar ju historia och har lätt för att leva mig in i olika skeenden och göra mina egna hjärnspöken, bilder och miljöer, när jag läser sådant som hände före min tid. Men nutidshistoria har jag inte riktigt kunnat ta till mig förut, kanske eftersom det finns ett "facit" i huvudet, miljöer och bilder jag varken kan dra ifrån eller lägga till något till. Mindre eget inombords skapelsearbete alltså. Men ÅL lyckas bryta igenom det där och det jag sett blir lika levande som det jag inte sett. Rekommenderas!