Prenumerera på inlägg.

onsdag 24 februari 2021

Tarkovskijprojektet.

Rullar vidare. I kväll blev det Stalker. Vet inte om jag blivit gammal och avtrubbad eller om jag var ung och lättimpad när jag såg den första gången för typ 35 år sedan. Fantastiska bilder men i övrigt inte så imponerad längre. Kändes lite som om pretentionerna gått ut över språket. Liksom lite konstruerat. Mesta behållningen hade jag av två scener där pappa Arsenijs dikter läses upp. Men jag fortsätter. Ska se alla. Nästa gång blir det Solaris.

Men, lite mer om Arsenij. Jag har nu läst "En klase syrener" flera gånger. Något skaver lite. Jag tycker jag hänger med i mycket men annat blir ganska främmande. Så frågan (som så ofta kommer upp för mig) är om det fungerar att läsa en översatt diktsamling?

Att översätta skönlitteratur är en helt annan sak. Då finns det en berättelse som ska berättas på ett annat språk. Men poesi har ju inte någon berättelse på det viset. 

En återkommande misstanke är att det helt enkelt inte går att göra detta fullt ut. På grund av skillnader i bakgrund och kulturell erfarenhet. Att jag inte riktigt kan komma ända fram när jag läser något en person med helt andra förutsättningar skrivit (om vi lämnar det där med språket).

Jag är motståndare till alla former av identitetspolitik men här kanske det är så att en slags parallell till det fenomenet ändå slår igenom. Alltså att jag inte riktigt kan förstå vad det är han vill förmedla eftersom jag inte har den bakgrund som avkodar alla nyanser.

Hemskt egentligen eftersom om jag drar det resonemanget till sin spets så kan jag själv endast göra bilder som min syster och kanske någon barndomsvän kan ta till sig fullt ut. Tragikomiskt blir det då!

Men någonstans där mitt emellan tror jag ändå att det är. Gemensam historia underlättar fundamentalt när man tar sig an konst i alla dess former (möjligen undantaget instrumental musik?). 

Det fanns en anledning när Gunnar Smoliansky sade att han ogärna passerar Götgatan. Han sade också att han gärna reser men då utan kamera. "Resefotografen" kan endast åstadkomma ytliga turistbilder. Vill man gräva på djupet så får man göra det där man vet hur markförhållandena är.

Ett annat av alla dessa frågetecken är varför jag, när jag jobbar, gillar att lyssna på vokal musik jag inte förstår. Alltså att jag inte förstår texten pga att det är ett språk jag inte behärskar. Jag vill helt enkelt inte veta vad hen sjunger eftersom det blockerar mig. Det blir övertydligt och kanske stämmer texten inte alls med min upplevelse. Så nu blev det ännu mer motsägelsefullt :-)

Ett PS om Stalker: min fru påpekade att den lilla besvikelsen kanske hänger ihop med att vi såg filmen på en TV-skärm. Kanske påverkar formatet mer än jag tänkte på. Sitta i en mörk salong framför en bioduk ger ju ett helt annat intryck. DS.

söndag 7 februari 2021

Offret.

I mitt omtag av alla Tarkovskijfilmer (ej i ordningsföljd) blev det i kväll Offret. Jag kommer ihåg när den gick upp på biograferna. Man blev liksom bländad. Kan det göras bättre film? Som konstskoleelev klickade den alla poäng och blev genast etta på listan. Kanske mest eftersom Tarkovskij uppenbarligen tänkte som man gör när man står inför en tom duk.
Nu 30 år senare blev jag inte riktigt lika imponerad. Fortfarande - storyn är väl bland det bästa jag sett i en film, men en del scener upplevde i alla fall jag som lite överspelade och onödigt långa. Tyvärr talar en av skådisarna "dramatensvenska" också. Men som helhet, fortfarande bland det bästa filmer jag sett. 



lördag 6 februari 2021

Tur att det var då, synd om dem som är nu.

https://kunstkritikk.no/post-reformatorisk-sluttspill/

Ja debatten om konstnärliga högskoleutbildningar går vidare. Och vidare. Förut trodde jag att det var mossigt på den tiden jag pluggade, men mer och mer börjar jag inse att jag tillhör de lyckligt lottade som fick de fem åren i frihet. Verkar som om takhöjden sänkts rejält och väggarna kommit närmare nu. Citat nedan från artikeln i Kunstkritikk jag länkar till ovan.

Citat: "De store reformenes tid nærmer seg slutten, den neoliberale ideologien og New Public Managements styringsprinsipper er implementert, og innenfor det nye statsapparatet (som kunstakademiene er en blindtarm i) er muligheten for overvåkning og kontroll nærmest total. Kontrollmekanismene er mange, de er rasjonelle og velbegrunnede, en apollinsk overbygning over et dionysisk, uregjerlig fellesskap. Ventilasjonssystemer som skrus av etter kontortid (når de voksne har gått hjem), vinduer som ikke kan åpnes, digitale låssystemet som registrerer alle bevegelser, HMS-instrukser som forbyr matlaging og regulerer arbeidstid, og så videre og så videre. På overflaten trygt, effektivisert og strømlinjeformet, men for menneskene i institusjonen destabiliserende og fremmedgjørende. Rommet for å leve og handle etter andre imperativer enn det målbare og målstyrte i den post-reformatoriske institusjonen blir mindre hver dag, for hvert nye mikrodirektiv." slut citat.

Det verkar som att inte bara själva utbildningarna teoretiserats och fått slagsida mot textproduktion, byggnaderna har också blivit ogästvänligare och mer kontrollerade. Och visst, jag vet ju att man måste ha passerkort numer för att ta sig in på Konstfack. Säkert har de flera begränsningar i rörelsefriheten också. Förbi är den tiden då vi hade svartbarer på kvällarna och folk sov över i ateljéerna. När vi släppte in folk från gärdesfesterna för att köpa vårt vin vi sålde i plastmuggar (utan tillstånd förstås).  Alltid öppna dörrar och man kunde jobba på nätter och helger utan att någon ens visste om det. Så jag hade nog tur. Skulle inte vilja ha det som dagens konstelever. Och förresten skulle jag nog inte komma in på någon skola heller eftersom jag uttrycker mig i bild och kan inte skriva långa essäer om mig själv eller om det jag gör.

Läs också detta: https://kunstkritikk.no/farvel-til-kunstutdanningen-slik-vi-kjente-den/
av 
Ane Hjort Guttu.

Tillägg (15/2): Vita havet bråket på Konstfack. Livet i en ankdamm? Det är i alla fall vad de flesta jag känner verkar tycka. Dessvärre så fortsätter konstlivet att inte angå fler än de "invigda". Resten av landets invånare bryr sig precis noll. Vilket är ett annat problem som nog är ganska mycket svårare att komma någonstans med.

Tillägg (16/2): Debatten om Vita havet/Brown Island rasar i DN och på flera andra håll. Likadant var det med Bogdan Szyber och doktorandutbildningarna. Tänkte att på Konstfacks egen facebooksida måste det väl storma nu med tanke på takhöjden som ju ska vara rejäl på en institution som KF (kändes som om det mesta var tillåtet då jag gick där iaf). Så jag gick in och kollade. Inte en stavelse! Inte ett ord! Vad är det som händer? Rädsla? Är vi tillbaka i 60-talet då lärarna knappt vågade gå till jobbet? Upp och nervända världen. Om det är rädsla för att öppna munnen i denna debatt så är ju det ett debattämne i sig, som överskuggar allt annat tycker jag. Och dessvärre misstänker jag att det är just så. För hur kommer framtiden att se ut om jag säger fel saker nu? Och om det inte är så, varför syns inga kommentarer från eleverna? Eller från lärarna? Skrämmande. Det borde ju ligga i allas intresse båda att samtliga inblandade framträder med sina namn liksom att öppenhet och transparens skulle råda. Då skulle det bli lättare att ta frågorna på allvar och få igång en meningsfull debatt.

torsdag 4 februari 2021

Nyutkommen!

Och nyinköpt :-)

Nu är ju detta en översättning med allt vad det innebär. Själv är jag tveksam till om det egentligen går att översätta poesi. Om man inte faktiskt måste ha tillägnat sig en kultur, ett språk, riktigt på djupet för att kunna uppfatta alla nyanser i en dikt. Det finns en scen, i Nostalghia tror jag det var, där en diktsamling av Arsenij T. bränns. Men det är en översättning till Italienska. En del tolkar detta som att Andreij T. ansåg att hans fars poesi (all poesi?) inte går att översätta. Så kanske han tänkte som jag gör :-)

Men det spelar ingen roll. Den här översättningen av En klase syrener räcker för mig. Kanske är ryssen och svensken så pass besläktade att det funkar därför. Eller så kanske allt är ett misstag, det går visst att översätta poesi. Eller så kanske det blir bra på ett nytt sätt. Att en till dimension tillförs?

Eller är det så enkelt så att översättaren är tillräckligt insatt i bägge kulturerna och språken för att klara det.
Underligt nog står det på Wikipedia att Arsenij T. ett tag försörjde sig som översättare av poesi från språk han inte behärskade. Står om det i förordet i boken också.