Prenumerera på inlägg.

söndag 30 december 2018

Som sagt...

2019 kommer för min del att börja med en återgång till leken. Tyvärr endast som åskådare då varken jag eller någon annan över ca 12-13 års ålder kan leka. För det är ungefär i den åldern som lekförmågan börjar försvinna för att till sist helt vara försvunnen. Det går inte att lära sig leka när man passerat puberteten. Precis på samma sätt (fast tvärtom) som det inte går lära sig att inte kunna cykla när man väl lärt sig.
Märkligt nog fick jag veta att min syster hållit på med samma problematik på sitt håll. Utan att vi eg. pratat om det. Jag tar mig friheten att citera ur hennes blogg här (och jag minns händelsen väl):

"...jag vet att den julen jag fick den hett önskade Barbie Twist (som jag tjatat om under sommaren) och packade upp paketet med darrande händer, överlycklig, tog sorgen över när jag helt plötsligt inte kunde leka. Jag satt där med den plastdoftande dockan i handen och pillade på hennes riktiga ögonfransar, böjde armar och ben utan att känna någon sensation och tårarna bara rann. Stackars mamma. Hon blev helt förtvivlad över att ett barn helt oförklarligt grät på julkvällen när allt var så ljust och glatt och mysigt. Jag hade inte någon förklaring, visste bara att det hade med en tappad förmåga att göra. Jag kände ingenting! Jag kunde inte leka! Men jag var så förvirrad över detta att jag bara sa till mamma att jag blev illamående och kanske skulle kräkas. Det var en bra lögn, för de andra gick tydligen på det och så blev jag lite extra omhuldad. 
Jag lekte aldrig med Barbie Twist. Andra saker körde över henne..." Länk: Eva Alexandersson

Avslutar med en av bilderna som ingick i en utställning jag hade 2002. Den handlade helt och hållet om detta ämne men kom liksom ingenstans. Nu ska jag försöka komma vidare!

onsdag 26 december 2018

Next stop.

Eller snarare backa, knyta ihop. Halvt sömnlös natt. Tänkt på ett gammalt men aldrig avslutat projekt. Leksaker kallade jag det då. Hade en utställning på ett galleri i gamla stan (15-20 år sedan) med foton och leksaker då mina barn fortfarande kunde leka. Intervjuade dem om hur det är att leka. Det vi vuxna inte kan. Återkommer snart om det. Detta är bara en minnesanteckning. Ska försöka knyta samman detta med mina tankar om lekplatser som jag kommer att jobba med under nästa år.
Tänkte visa något bildexempel också men upptäckte att leksaksbilderna bara finns som färgdia och digitaliserade på en CD. Och den dator jag sitter vid nu har ingen CD-läsare. Tekniken förändras snabbt...
Så jag får ta med en gammal teckning istället.


söndag 23 december 2018

I min inre ateljé.

  1. Forskningen visar att en partikel kan befinna sig på två olika platser samtidigt.
  2. Min mormor ropade en varning till "smågubban" innan hon hällde ut hett diskvatten i gräset.
  3. Hörde en astrofysiker som sade att det med all sannolikhet finns liv liknande vårt på 2 till 6 planeter bara i vårt solsystem.
  4. Jag har förstått att kroppen bara är ett gränssnitt för att vi ska kunna kommunicera.
  5. Vi är människorna på Norra Sentinel. Studerade på avstånd.
  6. Jag minns ibland sådant jag inte varit med om.
  7. Koldioxiden kanske är en levande men obegriplig intelligens från ett annat solsystem.
  8. Ljus kan vara partiklar eller strålning. Betraktaren väljer vad det ska vara.
  9. Min skyddsängel ser ut som ett överdimensionerat badkar på högkant som glider ca en meter framför mig när jag är ute och går. 
  10. I morgon kommer tomten!
God jul och gott nytt år till alla som läser denna blogg! Nu har jag redogjort för vad jag kommer att jobba med under nästa år.

onsdag 19 december 2018

Lägga ut texten? För och mot mundiarré.

Uttjatad fråga kanske någon tycker eftersom det idag nästan är regel att en konstnär ska kunna lägga ut texten om sina verk även om de inte på något vis är textbaserade (som måleri t.ex). Men funkar det alltid?

Det jag skriver, skriver jag för att ord är den bästa uttrycksformen för att kommunicera det jag vill säga. Som detta inlägg t.ex. Men när jag gör en bild så gör jag den därför att bild är det bästa språket för att uttrycka det jag då vill ha sagt. Det funkar helt enkelt inte med ord så då väljer jag bild istället.

När man ändå ska prata om sina bilder så har jag märkt att det kan bli helt olika från gång till gång (jag pratar mest med mig själv :-). Som om orden kan bytas ut eller som om bilden ändrar innehåll från dag till dag. Egentligen tycker jag man kan säga nästan vad som helst om en bild om den inte är dokumentär på något sätt. Det spelar ofta ingen roll och kan ibland vara mer skada än nytta eftersom det kan blockera åskådarens egen fantasi/tolkning. Och skulle man ha en bild som inte kan tolkas på mer än ett sätt, så är den förmodligen ganska tråkig. Kanske inget man vill se en gång till.

Däremot tycker jag det kan funka hur bra som helst om någon annan än konstnären beskriver sin tolkning i ord. Ulf Lindes resonemang kring Matisse bilder och Duchamps ready-mades är sannerligen läsvärda. Men då är det Ulf Linde som tolkar och översätter och inte M eller D. Och Linde kan säga det han säger just därför att konstnärerna inte själva levererade några lösningar i ord.

Så även om ämnet är uttjatat tycker jag det kvarstår. Minns min klasskamrat Karin Andersson (sedermera Mamma) från Gerlesborgsskolan som inte gillade bildkonst som behövde förklaras i ord av konstnären. "Konst på kryckor" kallade hon det.

Och undantaget från allt det ovan skrivna är såklart hela projekt, böcker eller utställningar med många bilder/objekt kring ett tema. I de fallen kan det vara nödvändigt att komplettera med ord. Säga eller skriva något om hur man tänkt.

Ett PS tre månader senare. Igår blev jag uppringd av en kille på något slags nätgalleri. Han hade sett mina bilder och ville att jag skulle ingå i deras "stall" för marknadsföring på nätet. Men han ville se mer först, så jag skickade adressen till denna blogg. Tio minuter senare ringde han upp mig igen och frågade en del om bilderna. Frågorna han ställde fick mig att inse att han faktiskt inte ville eller hade något intresse av att gör egna tolkningar eller tycka något.
Han ställde frågor som fick mig att förstå att han nog inte har någon bakgrund i, eller något intresse för bildkonst överhuvudtaget, utom som något man kanske kan kränga. Jag fick svårt att säga något alls eftersom jag kände att det bara blir fel om jag ska tolka mina egna bilder och översätta dem till ord.

Så, var vill jag komma med detta? Jo kanske till att jag tar saker och ting för givet. Att jag kanske ändå måste prata lite mer om vad jag gör om jag vill kommunicera med människor som har en annan bakgrund än jag själv har. Men jag har så svårt för det där: "-förklara nu..." för jag tycker det blir lite som om en musiker ska förklara varför musik låter på ett visst sätt. Lämnar ämnet så länge, men jag kommer nog tillbaka till det flera gånger.

Väntar.


tisdag 4 december 2018

När kontexten blir rätt.

"Resenärer" av Thomas Qvarsebo. Hässelby gård en kväll i december. Halsdukarna tillagda av någon annan än Qvarsebo. Kan dock knappast tänka mig att han har något emot det :-)