Om mig

Mitt foto
Fotograf och konstnär.

tisdag 21 september 2021

Checkpoint Charile.

Checkpoint Charlie by Lyricmac at English Wikipedia, CC BY-SA 3.0
En gång i tiden, typ något eller några få år innan Berlinmuren föll och innan någon trodde att det skulle hända, besökte jag Berlin några gånger. Anledningen var att jag ville hälsa på en tjej jag träffat i Budapest en sommar. Det var ju så då att östblockarna fick åka till Ungern eller andra länder på "rätt" sida av järnridån på semester så därför var det ganska många unga från DDR på vandrarhemmen i Budapest. Och på ett sådant bodde jag några veckor en sommar.

Hur som helst. Hon och jag uppehöll sedan kontakten via knastrig avlyssnad telefon och jag åkte till Berlin några gånger för att träffa henne. För hon kunde ju inte åka till Sverige. Jag åkte alltså till Väst-Berlin, tog in på något boende där och gick sedan över någon av gränsövergångarna till öst så nära efter midnatt som möjligt, eftersom man fick max 24 timmar per besök.
De två gränsövergångar jag kommer ihåg att jag använde var Friedrischstrasse och Checkpoint Charlie.

Vid halvettiden på natten slutade S-bahn att gå på östsidan och staden blev helt öde. Den som inte var under tak då riskerade att bli tagen av folkpolisen eftersom man automatiskt var misstänkt om man var ute på gatorna på natten. Det var helt enkelt inte tillåtet. Och särskilt inte för västerlänningar.
De som jobbade som gränsvakter och tullpersonal på östsidan visste förstås detta och försökte på alla sätt att fördröja gränsövergången för att få en att missa sista S-bahn och därmed bli en kandidat för trakasserier och inlåsning. Jag kommer ihåg fientligheten från "vanliga" Östberlinare. Tror en del tänkte att alla från väst kan dö eftersom vi hade allt de ville ha och dessutom tog det för självklart. Bortskämda och rika. Andra, mer övertygade kommunister, kanske fick näring till sin motvilja av att vi västerlänningar stod för och levde i den ondska som kapitalismen innebar.

Gränsövergången Checkpoint Charlie var, om man kom som gående från väst, en lång kraftigt upplyst asfaltsträcka mellan höga stängsel med taggtråd högst upp. Lika höga som muren kommer jag ihåg det som. Skymtande soldater med automatvapen i vakttornet. Starkt motljus från strålkastarna längs vandringsvägen. Nervöst!
När man gått sträckan fram till gränskontrollen gick man in ett ett kalt rum med en pass, visum och tullkontroll. Hade man varit där förut så visste man att bagage var detsamma som missad S-bahn som var detsamma som polishämtning, för allt bagage genomsöktes minutiöst. Länge. Långsamt.

Jag som hade gjort det förut hade vid tillfället jag nu skriver om bara en minimal väska med det nödvändigaste (även det förstås misstänkt). Killen före mig (vi var bara två denna natt) hade långt hår, såg lite sliten ut och hade en ryggsäck. Alltså ett perfekt offer.

Jag minns det som att det aldrig tog slut. De vände ut och in på vartenda tygstycke i hans packning och kläder. Killen var helt kallsvettig av nervositet vilket nog inte berodde på att han tänkte smuggla något utan på att man blir det när man blir uppenbart trakasserad av någon som har all makt i sin hand.
Till sist när de inte hittade något att sätta åt honom för tog en av vakterna en blyertspenna de hittat i hans ryggäck och höll upp den typ fem centimeter från hans ögon. Frågade -vad är det här? Killen svarade -en blyertspenna. Då höll tullvakten den ännu närmare hans ögon och bröt sakta av den.
Frågade sedan vad det gråa i den var? Och så vidare. 

Så var det för en västerlänning att korsa gränsen mellan öst och väst på den tiden den fanns. För boende på östsidan var det lika med självmord att försöka. Jag missade aldrig sista S-bahn (fick dock springa vid ovan nämnda tillfälle) och hade inga större problem vid gränsövergångarna. Kanske hade det något att göra med att jag var snaggad renrakad på den tiden :-) Långhåriga verkade alltid fördröjas och kontrolleras extra noga.

En kort historia till för att illustrera motviljan man mötte som västerlänning. En annan gång, då jag på dagtid men för tidigt kommit fram till den betongförort där jag skulle träffa min "date". Jag gick in på ett fik/bar i markplanet på ett höghus för att vänta. Beställde kaffe av den påtagligt sura servitrisen. Det var nästan tomt i lokalen. Bara jag och en gubbe som satt och halvsov med en tjuga vodka i ett glas framför sig. När jag skulle betala och gå, reste jag mig upp, tog upp plånboken (som var ganska sliten och trasig) och några små mynt som legat löst i den föll då ut på golvet. Då hörde jag servitrisen säga att ni från väst har tydligen så mycket pengar att ni kan slänga dem på golvet! Så var inställningen normalt till västerlänningar i DDR som jag erfor det.

söndag 12 september 2021

Vilken överraskning.

Då menar jag lite ironiskt alltså. Dan Jönsson skriver i dagens DN om Göteborgsbiennalen:

"...Philips verk på Franska tomten kan illustrera problematiken: de lösryckta sidorna ur ”Zong!” är faktiskt fullständigt obegripliga utan den ledsagande text som kort återberättar historien om massakern. Detsamma gäller för många av biennalens verk. På en husvägg strax intill visar Salad Hilowle en vacker men svårtydd trärelief, som när jag läser förklaringen visar sig vara ett slags negativ av konstnären Arvid Bryths relief på Transatlantiska rederiets kontor strax intill, som i naivistisk stil tecknar en idyllisk bild av det koloniala utbytet. Fint tänkt, snyggt gjort – men återigen, utan textbilaga mest en krumelur i bruset.
Så där håller det på, ett postkolonialt, metahistoriskt mumlande..."

Ja inte så förvånande mot bakgrund av t.ex. debatten om konstdoktorerna och Bogdan Zsybers underkända avhandling. En del av dagens konst skulle passa bättre som journalistik, illustrerad vetenskap eller populärhistoria och skulle säkert kommunicera betydligt bättre inom de ramarna och i de kanalerna och därmed också bättre gå fram till den tänkta publiken. Eller till en mångfaldigt större publik än de som besöker utställningar och konstbiennaler.

PS. 17/9. En annan kritiker om biennalen: "Som skolad i fransk psykoanalys så anser jag att begärets ursprung determinerar våra rädslor och begär inför den andre långt innan ett subjekt hört talas om varken Marx eller Freud". OK. Där satt den! Nu kommer det att bli kö till biennalen.

PS. 24/9. Stod detta att läsa i Kunstkritikk. Handlar inte om biennalen i Göteborg men väl om en del av problemet.

PS. 5/11. Intressant uttalande av Henri Matisse såg jag någonstans i mediaflödet: Råd till den blivande konstnären: "skär ut din tunga".... Ja det vore väl ett sätt att åstadkomma en visuell kommunikation i stället för en litterär.

fredag 10 september 2021

Minnesförluster.

En gång i tiden konfirmerades jag i kyrkan. På den tiden var det nästan obligatoriskt. Man visste ingen som var döpt men inte konfirmerad. Inte där jag bodde i alla fall. Men nu började jag genast med en utsvävning. Det var minnet detta skulle handla om. Alltså: Som avslutning på konfirmationsundervisningen gick hela gruppen på en fjällvandring, om det nu var i ett par dagar eller en vecka minns jag inte. Men jag minns i alla fall en tidig morgon i en ladugård där vi vaknade av att det rök in. Någon bakade tunnbröd i en bakugn i rummet under höskullen där vi sov i våra sovsäckar. Ett svagt fragment av en bild av en mur där rök trängde fram mellan stenarna. Tror det var vid Storrensjön där det fanns en gård i väglöst land. Minns andra fragment, att vi tog paus, fiskade och genast fick fisk, röding, som vi rensade och grillade över öppen eld. Lite sådana  bilder, lite suddiga brutna bilder av lador, sjöar, skog och fjäll. Röklukt. Skavsår på axlarna av min uråldriga ryggsäck. Hösnuva.

Nu när jag gått igenom en massa gamla negativ hittade jag några från denna vandring. Kom då ihåg att jag hade sparat ihop till en begagnad småbildskamera som jag skulle inviga på fjällturen. Det visade sig sedan efteråt när filmerna framkallats, att det var något fel på frammatningen i kameran så de flesta bilderna var överlappande dubbel- och trippelexponeringar. Misslyckat förstås då, men lyckat nu idag. Bilden här under visar lite hur mitt minne av den fjällvandringen ser ut idag. En illustration så god som någon av minnesbilders strukturer och överlagringar. Och en påminnelse om att man ska spara alla bilder. Även de misslyckade. För en dag i ett annat sammanhang kanske de har blivit de lyckade!

De enda ord som behövs.

För min del så använder jag uteslutningsmetoden när jag jobbar med bilder. Prova, nej det var fel, osv ända tills det blir rätt. Och frågan om varför det är rätt eller fel måste lämnas eftersom det är där orden tar slut och bilden tar vid! När jag väl hittar "rätt" tråd att börja dra i så är det den blivande bilden som berättar det för mig. Därefter kommer själva jobbet. Timmarna. Kan vara att fotografera samma bild hundra gånger med små ändringar tills det blir rätt. Kan vara att ta upp duken från golvet eftersom jag nu vet vad som är upp och ner på den. Och jobba vidare därifrån.

Om sedan betraktaren, mottagaren, kan förmå sig att byta ut ordet ”vad” mot ordet ”hur” när hen ser på en bild, så kan det rent av bli kommunikation! Fråga inte vad är det där? Fråga istället hur är det där? Ett enkelt knep för att inte låsa sig när man ser på bilder. Och en ingång till det abstrakta/konkreta.

Och detta var det närmaste ett ”artist statement” (detta töntigt pretentiösa uttryck) jag någonsin kommer att komma. Klart slut.

onsdag 1 september 2021

"Jag drömmer om en värld där kassörskor inte ses som förlorare".

Titeln på detta inlägg är rubriken på Patrik Lundbergs artikel i DN i dag (handlar om en diktsamling en kassörska skrivit). Jag måste säga att jag minst sagt blev förvånad av denna rubrik. Självklarheten, säkerheten i uttalandet att kassörskor ses som förlorare. Av vem då?
Tänk så olika vi kan vara ändå. Sådana som i likhet med mig vuxit upp med att ett normalt jobb är just kassörska har aldrig sett dem som förlorare. Jag fick en liten tankeställare där. Är det många som tänker så? Nu efter alla år i huvudstaden känner jag bara en kassörska här, eller kassör i det fallet, men under min uppväxt i en liten by kände jag, åtminstone lite, de flesta kassörskorna i affärerna man handlade i.

Kassörska var ett lyckat jobb givet att man hade skaplig anställningstrygghet. Ett jobb var ett jobb liksom, något man försörjde sig på och kanske hade riktigt kul på med arbetskompisarna. Så var mina första jobb också. Jobbet hade inte något med människovärde att göra. Ingen såg kassörskor som förlorare.

Så var och så är min syn på människor och arbete och så kanske jag trodde att fler såg det. Men möjligen har jag totalt fel där. Åtminstone vad gäller den minimala grupp av befolkningen som syns och hörs i media. Och ja, jag har också sett de där filmerna om töntens återkomst som hjälte, men det betyder inte att jag ser ner på dem som stannade och nu bär upp och håller liv i de mindre samhällena, som just kassörskor eller vårdbiträden eller industriarbetare. Det kanske är där de verkliga hjältarna finns?

Kassörskorna som var min mammas väninnor behövde inte skriva diktsamlingar för att betraktas som lyckade människor. Lyckad var den som inte var sjuk, hade en fast anställning och kunde leva på sin lön.

Och jag undrar om det inte fortfarande är så för de flesta av oss. Och om inte Patrik Lundbergs artikel ger uttryck för en trångsyn som finns hos den genomsnittlige "oberoende liberale" DN-läsaren? Att man tror att ens egen världsbild är den rådande för alla människor. Att ingen kan vara nöjd med sitt liv utan att alla vill ha mer och framför allt att alla har samma syn på vad som är värt något i det här livet. Att det liksom är konstigt eller rent av fult att vara nöjd med sitt liv om man är en kassörska som inte ens skriver poesi...

Den värld han säger sig drömma om finns framför ögonen på honom och levs av åtminstone över två-tre miljoner människor bara i detta land, men inte av den lilla men högljudda grupp han själv tillhör. Och därför ser han inte. Verkligheten. Kontentan blir att artikeln säger mycket om artikelförfattaren men lite om kassörskan. Och att den människosyn man har är ett val man gör. Inget man behöver drömma om.