söndag 12 september 2021

Vilken överraskning.

Då menar jag lite ironiskt alltså. Dan Jönsson skriver i dagens DN om Göteborgsbiennalen:

"...Philips verk på Franska tomten kan illustrera problematiken: de lösryckta sidorna ur ”Zong!” är faktiskt fullständigt obegripliga utan den ledsagande text som kort återberättar historien om massakern. Detsamma gäller för många av biennalens verk. På en husvägg strax intill visar Salad Hilowle en vacker men svårtydd trärelief, som när jag läser förklaringen visar sig vara ett slags negativ av konstnären Arvid Bryths relief på Transatlantiska rederiets kontor strax intill, som i naivistisk stil tecknar en idyllisk bild av det koloniala utbytet. Fint tänkt, snyggt gjort – men återigen, utan textbilaga mest en krumelur i bruset.
Så där håller det på, ett postkolonialt, metahistoriskt mumlande..."

Ja inte så förvånande mot bakgrund av t.ex. debatten om konstdoktorerna och Bogdan Zsybers underkända avhandling. En del av dagens konst skulle passa bättre som journalistik, illustrerad vetenskap eller populärhistoria och skulle säkert kommunicera betydligt bättre inom de ramarna och i de kanalerna och därmed också bättre gå fram till den tänkta publiken. Eller till en mångfaldigt större publik än de som besöker utställningar och konstbiennaler. Men konflikten mellan viljan att föra upp ganska enkla frågor som den om kolonialismens ännu synliga påverkan på dagordningen, krockar med den personliga viljan att få vara med i "klubben", som jag dessvärre inte tror motarbetas av de konstnärliga högskolorna eller kritikerna som har något att vinna på status quo. Klubben måste vara oantastlig och för populasen ouppnåelig! Så ibland blir resultatet nästan komisk långsökt.

PS 17/9. En annan kritiker om biennalen: "Som skolad i fransk psykoanalys så anser jag att begärets ursprung determinerar våra rädslor och begär inför den andre långt innan ett subjekt hört talas om varken Marx eller Freud". OK. Där satt den! nu kommer det att bli kö till biennalen.

fredag 10 september 2021

Minnesförluster.

En gång i tiden konfirmerades jag i kyrkan. På den tiden var det nästan obligatoriskt. Man visste ingen som var döpt men inte konfirmerad. Inte där jag bodde i alla fall. Men nu började jag genast med en utsvävning. Det var minnet detta skulle handla om. Alltså: Som avslutning på konfirmationsundervisningen gick hela gruppen på en fjällvandring, om det nu var i ett par dagar eller en vecka minns jag inte. Men jag minns i alla fall en tidig morgon i en ladugård där vi vaknade av att det rök in. Någon bakade tunnbröd i en bakugn i rummet under höskullen där vi sov i våra sovsäckar. Ett svagt fragment av en bild av en mur där rök trängde fram mellan stenarna. Tror det var vid Storrensjön där det fanns en gård i väglöst land. Minns andra fragment, att vi tog paus, fiskade och genast fick fisk, röding, som vi rensade och grillade över öppen eld. Lite sådana  bilder, lite suddiga brutna bilder av lador, sjöar, skog och fjäll. Röklukt. Skavsår på axlarna av min uråldriga ryggsäck. Hösnuva.

Nu när jag gått igenom en massa gamla negativ hittade jag några från denna vandring. Kom då ihåg att jag hade sparat ihop till en begagnad småbildskamera som jag skulle inviga på fjällturen. Det visade sig sedan efteråt när filmerna framkallats, att det var något fel på frammatningen i kameran så de flesta bilderna var överlappande dubbel- och trippelexponeringar. Misslyckat förstås då, men lyckat nu idag. Bilden här under visar lite hur mitt minne av den fjällvandringen ser ut idag. En illustration så god som någon av minnesbilders strukturer och överlagringar. Och en påminnelse om att man ska spara alla bilder. Även de misslyckade. För en dag i ett annat sammanhang kanske de har blivit de lyckade!

Skit in = skit ut.

Intryck:
Måleriet och teckningen, collaget, assemblaget, fotografiet, är för mig uttrycksformer jag använder mig av och som fungerar lite som drömmar gör. In i hjärnan-hjärtat-magen via ögon-öron-näsa brusar alla typer av intyck och information alla dygnets vakna sekunder och blandas med minnen, fantasier och skenbilder.
Allt detta smälter samman och viktas sedan till någon slags obestämd struktur. Lagras någonstans som inte riktigt är detsamma som minnet utan något mer. Jag kallar det för rummen. Och i rummen finns mina bilder.

Uttryck:
För att få åtkomst till rummen gäller sedan att nollställa sig, försätta sig i ett tillstånd av distraktion eller halvsömn, dagdrömmeri. Målet är att undvika den medvetna viljan för att komma förbi alla förutfattade meningar, alla oärligheter och osanningar. Naken är kanske rätt ord för det tillstånd som kan rulla igång processen att arbeta med t.ex. måleri på ett meningsfullt sätt. Och väl igång så brukar en blivande bild gå sin egen väg och lyda sina egna lagar, så då är det bara att hänga med och lyssna och göra vad som krävs. Och det kan göras och görs på många olika sätt.
För min del så använder jag uteslutningsmetoden. Prova, nej det var fel, osv ända tills det blir rätt. Och frågan om varför det är rätt eller fel måste lämnas eftersom det är där orden tar slut och bilden tar vid! När jag väl hittar "rätt" tråd att börja dra i så är det den blivande bilden som berättar det för mig. Därefter kommer själva jobbet. Timmarna.

Om sedan betraktaren, mottagaren, kan förmås sig att byta ut ordet ”vad” mot ordet ”hur” när hen ser på en bild, så kan det rent av bli kommunikation!

Och detta var det närmaste ett ”artist statement” (detta töntigt pretantiösa uttryck) jag någonsin kommer att komma. Klart slut.

onsdag 1 september 2021

"Jag drömmer om en värld där kassörskor inte ses som förlorare".

Titeln på detta inlägg är rubriken på Patrik Lundbergs artikel i DN i dag (handlar om en diktsamling en kassörska skrivit). Jag måste ju säga att jag minst sagt blev lite förvånad av denna rubrik. Självklarheten, säkerheten i uttalandet att kassörskor ses som förlorare. Av vem då?
Tänk så olika vi kan vara ändå. Sådana som i likhet med mig vuxit upp med att ett normalt jobb är just kassörska har aldrig sett dem som förlorare. Jag fick en liten tankeställare där. Är det många som tänker så? Nu efter alla år i huvudstaden känner jag bara en kassörska här, eller kassör i det fallet, men under min uppväxt i en liten by kände jag, åtminstone lite, de flesta kassörskorna i affärerna man handlade i.

Kassörska var ett lyckat jobb givet att man hade skaplig anställningstrygghet. Ett jobb var ett jobb liksom, något man försörjde sig på och kanske hade riktigt kul på med arbetskompisarna. Så var mina första jobb också. Jobbet hade inte något med människovärde att göra. Ingen såg kassörskor som förlorare.

Så var och så är min syn på människor och arbete och så kanske jag trodde att fler såg det. Men möjligen har jag totalt fel där. Åtminstone vad gäller den minimala grupp av befolkningen som syns och hörs i media. Och ja, jag har också sett de där filmerna om töntens återkomst som hjälte, men det betyder inte att jag ser ner på dem som stannade och nu bär upp och håller liv i de mindre samhällena, som just kassörskor eller vårdbiträden eller industriarbetare. Det kanske är där de verkliga hjältarna finns?

Kassörskorna som var min mammas väninnor behövde inte skriva diktsamlingar för att betraktas som lyckade människor. Lyckad var den som inte var sjuk, hade en fast anställning och kunde leva på sin lön.

Och jag undrar om det inte fortfarande är så för de flesta av oss. Och om inte Patrik Lundbergs artikel ger uttryck för en trångsyn som finns hos den genomsnittlige "oberoende liberale" DN-läsaren? Att man tror att ens egen världsbild är den rådande för alla människor. Att ingen kan vara nöjd med sitt liv utan att alla vill ha mer och framför allt att alla har samma syn på vad som är värt något i det här livet. Att det liksom är konstigt eller rent av fult att vara nöjd med sitt liv om man är en kassörska som inte ens skriver poesi...

Den värld han säger sig drömma om finns framför ögonen på honom och levs av åtminstone över två-tre miljoner människor bara i detta land, men inte av den lilla men högljudda grupp han själv tillhör. Och därför ser han inte. Verkligheten. Kontentan blir att artikeln säger mycket om artikelförfattaren men lite om kassörskan. Och att den människosyn man har är ett val man gör. Inget man behöver drömma om.