Jag kan ha skrivit något liknande förut...

Men minns inte riktigt. I alla fall gör jag det nu på förekommen anledning. Som är någons "ilska" inför en målning. Abstrakt eller snarare konkret då förstås. Kan man bli arg på en målning? Nä det tror jag inte. Det som kanske retar en är väl i så fall att bilden inte säger en något men att man samtidigt vet att andra påverkas av den. Så då är det dessa andra man blir arg på? För att de gillar något jag inte gillar? Nä det är nog också fel. Återstår att man blir arg på sig själv, för att man inte förstår vad det är andra gillar med denna målning. Vad är det de förstått som jag inte förstår?

Svaret är ingenting, för det finns inget att förstå eller tolka. Problemet är egentligen att många människor som står inför en målning ställer sig frågan: Vad är detta? Eller: Vad föreställer detta? Ordet vad blir då en stoppkloss svår att passera. När inget svar på detta vad finns så reagerar en del med ilska. Man känner sig lurad.

Antag nu att man byter ut vad mot hur. Hur är detta? Hur är denna målning? Då blir det något helt annat. För allt har ju faktiskt något slags uttryck. Om man inte är alltför negativt inställd redan från början så kanske man kan ta till sig detta uttryck. En målning behöver inte föreställa något annat än just en målning. Vad föreställer ett träd? Vad efterliknar Koltrastens sång? Både Koltrastsången och trädet har ett uttryck. Något man kan ta till sig eller förkasta.

Jag hade en gång på Gerlesborgskolan en lärare som gav oss elever i uppgift över helgen att gå ut och hitta träd och sedan ställa oss så att vi med armar och ben så mycket som möjligt efterliknade träden vi valt. Och sedan känna efter hur det kändes. Det tog ett tag innan jag fattade vitsen med detta men det handlade ju bara om att få upp ögonen för alla de uttryck vi har runt oss. Börjar man titta noga på träd (eller nästan vad som helst i naturen) så är det lätt att urskilja att det där trädet är glatt, det där är yvigt och påstridigt, det där är ett tillbakadraget och blygt träd osv. osv. Inbillning eller inte är ointressant, det är bara det intryck trädets form ger som är intressant och möjligen lite gåtfullt :-). Samma gäller för måleri och annan konst. Eller varför inte musik? I det fallet finns inga problem med att ljuden inte försöker efterlikna något annat. Och inte heller i dans. Eller poesi.

Detta går att öva på. Det är enkelt, ta en promenad och titta på träden. Försök vara ett av dem. Hur känner du dig då? Lyssna på koltrasten. Det den förmedlar med sin sång går inte att översätta till något annat medium. Den försöker inte efterhärma eller avbilda något annat ljud. Och precis likadant kan det vara med måleri också om man inte blockerar sig själv med avbildandets diktatur.

Work in progress.

Målar på alla samtidigt. Och flyttar runt dem. De som bara är grå är inte påbörjade än. 36 bilder än så länge. Allt har jag sett inom eller utom mig. Från barndomen tills idag.
Jag håller ju på med Östergrens "Renegater". Någonstans i den stod det (ungefär) så här: "Detta är vad som kommer när jag gett upp allt motstånd. När jag slutat försöka vara någon annan".
För mig var det huvudet på spiken. Jag har ingen position att försvara och bryr mig inte längre om vad andra gör, vad som anses "samtida" eller ens ifall någon gillar vad jag gör eller inte.
Det är inte bara nackdelar med att bli äldre...

Denna bild kommer jag kanske att byta ut fler gånger här, allt eftersom den förändras. Varje delbild är i formatet 18x24 cm. I dag är det version II som syns nedan. Nu (26/1) är det version III. Nu (6/2) är det version IV. I dag (8/2) är det version V. I dag (14/2), version VI. Idag (19/2), version VII och nu får denna vila ett tag då jag har annat på G. Och nu var det slut på vilan. Version VIII (22/4). 

Black och Östergren.

https://readingamericangeography.mattblack.com/

En helt annan sak. Det är ju söndagskväll och i morgon arbetsvecka så jag tar en tanke till här och nu innan jag glömt den. Och det är en undran om någon fler än jag tycker sig vara i närheten av diverse konspirationsteorier vid läsning av Klas Östergrens romaner? Har börjat på Renegater och trots typ 30 år sedan jag senast läst något av Östergren kände jag genast igen känslan av att inte riktigt veta vad det är jag läser. Liksom en till spionroman halvvägs förändrad vardagshistoria. Och precis så är det nu också efter alla år. Underhållande och spännande men med någon slags fantastisk överdrivenhet. Lite som diverse konspirationsteoretiker möjligen tänker. Men skit samma. Jag blir både underhållen och upplyst. Språket är ju så bra det bara kan bli och intrigen oförutsägbar. Så som litteratur får man väl säga att detta kanske är en åtta eller nia i Sverige, som jag ser det då.

Min filmkanon.

Jag vill dela in spelfilm i tre fack: krig, kärlek och övrigt. Nöjer mig med dessa eftersom jag är en ganska sporadisk filmtittare. Så då börjar jag med krigsfilm eftersom krig är ämnet alla dagar i alla medier numer. Jag har kanske inte sett så många men tar upp de som gjort så pass starkt intryck att jag faktiskt minns dem. Den första var Micael Ciminos The Deer Hunter. Den andra var Stephen Spielbergs Rädda menige Ryan. Men då hade jag inte sett Tarkovskijs mästerliga Ivans barndom. De två förstnämnda filmerna visar (i likhet med alla andra krigsfilmer jag sett) krigets katastrofer och "action" men Ivans barndom fick mig in i den känsla jag tror jag skulle leva i om mitt eget land faktiskt befann sig i krig. Svårt att riktigt förstå hur han gjorde det där, men Tarkovskijs är liksom i en klass för sig. Förresten får man nog kalla Offret för krigsfilm också. Och samma verklighetseffekt där, i inledningsscenerna åtminstone.

Sedan var det kärleksfilmer då. Och den genren vinns överlägset av Pawel Pawlikovskis Cold War. Slutscenen närmar sig nog det bästa som gjorts på film. Åtminstone kan inte jag komma på något som är i närheten. Fast en till film kanske får komma med I denna kategori ändå och det blir då Lucas Moodyssons Fucking Åmål.

Så blir det avdelningen för Övrigt. Här ryms också komedi och experiment. Svårt att få nån ordning här men jag har gillat allt jag sett av Jim Jarmuch. Anna Odells oväntade ingångar i Återträffen tycker jag gör den till en förnyare av mediet och därmed blir hon Bergmans arvtagerska i Sverige. Bergman har jag dock inte kunnat ta till mig då de borgerliga miljöerna han ofta använde närmast är science fiction för mig. Så i och för sig kan ju t.ex. Fanny och Alexander få kvala in i den kategorin (science fiction). Fast egentligen tycker jag bara att den är långtråkig så nej.

En film jag tänker se om är Cloé Zhaos Nomad land. Den gjorde mycket starkt intryck på mig.
Levan Koguashvilis Brighton 4:e gatan också. Såg den i går kväll (streamad på TV:n) och kommer nog att vilja se om den med.
Skrattat har jag gjort åt David Zuckers Den nakna pistolen och åt alla Josef Fares alster. Bägge min humor.

Detta inlägg kommer jag nog att fortsätta på andra dagar då jag kommer ihåg andra saker. Men just nu är det ovanstående det jag minns och därmed det som tagit en ordinarie sittplats i min hjärna.

Vinter.

Jag krymper. Världen krymper. Allt blir mindre och instängt, mörkret krymper världen. Jag är en helt annan person under den mörka och kalla årstiden. Går in i en annan verklighet. Dimension. Inte så att jag skulle vilja slippa detta för det har också fördelar. T.ex. är vinter och mörker mycket främjande för bildarbetet. En solig sommardag är ungefär det sämsta som kan hända mig om jag vill åstadkomma några bilder av värde. Men jag, som person, mår oändligt mycket bättre de tider på året då det går att gå åt alla håll utan hinder av snö, ljusbrist eller kyla. Utan tjocka begränsande kläder. Utan att vara nedtyngd.
I den bästa tillvaron (som tyvärr aldrig kommer att inträffa pga ekonomi och annat) skulle jag arbeta heltid (sju dagar i veckan) i min ateljé från oktober till maj/juni för att sedan bara vara ledig och bada i hav och sjöar och fotografera och kanske skissa lite resten av året. Så ser min drömtillvaro ut. Jag har varken behov av ägande eller längtan efter att resa e.dyl. Att ha råd att omvandla livet till bilder och sedan göra ingenting är min dröm.

Vojne, vojne..

Beckers Normal, den klassiska oljefärgen jag aldrig avvikit från, slutar tillverkas! Varför? Vem vill målarkluddarna så illa? Hur ska jag nu kunna fortsätta? Hela min arbetsgång rubbas. Akryl är oberäknelig skit oavsett märke och pris, så jag brukar alltid börja med akryl eller annan plastfärg för att sedan gå över till olja när det börjar ta form och bli något som kanske kan hålla ett tag. Och då ska det vara just Beckers Normal. Den enda jag är helt överens med. Den enda oföränderliga :-( :-( :-(

PS 5/2. Tydligen är det bara 150 ml. tuberna de slutar tillverka. De mindre finns kvar om jag förstått saken rätt. Alltså ett nytt grepp för att öka priset :-).

En dag i förskingringen.

A-6176: Jag överlevde Auschwitz.

Bok av Ferenc Göndör. Titeln stämmer förstås med historien men denna historia är inte "bara" den vanliga om vidrigheterna i lägret osv. Den är mycket mer. Själva Auschwitzdelen är inte så lång, längre är berättelserna om innan och efter. Om hur livet (allt) ändrades. Jag har nog inte riktigt läst den historien förut, så den här boken gav mig något utöver vad jag väntat mig.
Jag har ännu inte besökt Auschwitz men planerat att göra det i åratal. Vet inte alls hur jag skulle reagera så frågan är om det vore bäst att åka ensam eller med sällskap? För mig har Georges Didi-Hubermans lilla bok "Näver" varit den ultimata vägledningen tidigare. Men nu tror jag att jag vill lägga till Göndörs, också den ganska tunna bok till det jag tycker är nödvändig läsning. För alla.