Scouta platser i skogen.

Lekplatser. Tänker mig en till version av den stängda lekplatsen. Stängd pga att jag är för gammal och inte kan leka längre, att jag har glömt platsen, att förhållandena på platsen omöjliggör lek.

För gammal. Ja man blir faktiskt det. Åtminstone när det gäller den inlevelse femåringen har när han går till sängs med leksakspistolen under kudden, för att ha om han skulle bli väckt av något monster. Pistolen är en leksak men ändå på riktigt. Livet befinner sig med ett ben i fantasin och ett utanför. En annan värld. Den typen av lek går inte att backa tillbaka till.

För mig gestaltas det här problemet (för jag ser det som ett problem och kanske en sorg) i bilder där leken inte längre är möjlig. Bilder av lekplatser idag. Den översnöade lekplatsen. Lekplatsen på natten.

Lekplatser för mig var inte av den typ som finns i parker i samhällen och städer nu. Det var skogen som gällde när jag levde i den världen. Det var i skogen vi lekte och det var där livet fanns. Det liv som inkluderade och blandade fantasi, inlevelseförmåga och verklighet till den förhöjda verklighet som bara finns i leken. Vi hade platser med olika namn och olika egenskaper. Det var verkligt på ett sätt som upphör att existera någonstans runt förpuberteten.

Nu ska jag ut i solen och scouta platser och leta efter gamla repstumpar för nästa bild i min serie om den värld jag minns men är utestängd från. Bilderna jag ser framför mig blandas med nutid och andra frågor som är stora för mig.