Prenumerera på inlägg.

söndag 14 april 2019

Händelsehorisonten.

Det svarta hålet i mitten av galaxen Messier 87. Foto: Event Horizon Telescope Collaboration/Maunakea Observatories via AP

Händelsehorisonten, alltså randen av det svarta hålet, beskrivs som platsen utan återvändo. Någon skrev att det kan jämföras med att paddla kanot vid kanten av Niagarafallen. Så länge man orkar paddla motströms så klarar man sig men när man inte orkar längre så dras man ner och ingen väg tillbaka finns. Som livet och döden alltså. Händelsehorisonten är ju också lika med döden för oss människor och djur. Är det döden bilden ovan föreställer? För första gången på riktigt observerad? Tänker på de svarta prickarna på ögonbindeln i David Bowies "finalvideo", eller requiem som ju producerades vid hans händelsehorisont.

Karl Ove Knausgård skriver att varje människa (människa = kropp + själ enl. mig) har en horisont. Och den går vid de personer man minns och vid de man kommer att ha hunnit träffa innan man dör. Alltså typ en och en halv generation bakåt och framåt om man undantar sin egen generation.
Intressant tanke men förutsätter att man tror på att kroppen och själen är ett och samma och att man iom det faktiskt i alla avseenden är hopkopplad med tidigare och kommande generationer.
Det tror inte jag. Jag tror att han tänker på en horisont som snarare borde heta kroppens horisont. Det är kropparna som minns medan de lever, inte själarna.
Troligen skulle man kunna beskriva människan som en inverterad ölburk. Behållaren kan inte återvinnas men det kan innehållet (i motsats till en ölburk som ju fungerar precis tvärtom).
I alla fall så ger detta mig en bildidé som ska förverkligas så så snart som möjligt. Alla mina betongfigurer ska samlas i ett nät av något slag. Formas till en stor boll kanske, där de sticker ut här och där. Arbetsnamnet blir "släkt"! Eller varför inte "horisont"?
Kanske behövs något ljud också. Snarkningar?