I dag handlar "allt" om megapixlar, mtf-kurvor och upplösning. Läste t.o.m. ett uttalande från en mycket etablerad modefotograf, där hen sade att "upplösning är en kvalitet i sig". Må så vara på det området och i dag, men i min värld har upplösning inget med bildkvalitet att göra. Så därför börjar jag med en anekdot från Paris år 1850 (jag är inte så modern av mig) om hur man resonerade när det var dags att inventera landets arkitektoniska mästerverk.
På den tiden fanns två tekniker för fotografisk avbildning. Daguerrotypi och Kalotypi. Bägge ca 10 år gamla. Den första en fransk uppfinning och den senare en engelsk. Och nu citerar jag från den ovan nämnda boken :
"...the Historic Monuments Commission, which by 1850 was considering whether to use photography in its architechtural inventory. It might have been expected that the commission would choose the dagurreotype, a French invention that rendered a more detailed image than did the Brittish calotype. Yet the commission rejected the daguerrotype´s cold metallic tinge in favor of the softer forms produced by the calotype.
Further, a leading member of the commission complained that people of taste had not fully accepted the daguerrotype, because its mass of details was more distracting than artful. By contrast the calotype´s less sharply defined shapes and details and its evocative shadows more eloquently expressed nostalgia for the medieval past..." slut citat.
Vilken syn på fotodokumentation och arkitekturfoto! Lite uppfriskande tycker jag i alla fall, som alltså ligger ca 170 år efter rådande normer på området.
