lördag 6 februari 2021

Tur att det var då, synd om dem som är nu.

https://kunstkritikk.no/post-reformatorisk-sluttspill/

Ja debatten om konstnärliga högskoleutbildningar går vidare. Och vidare. Förut trodde jag att det var mossigt på den tiden jag pluggade, men mer och mer börjar jag inse att jag tillhör de lyckligt lottade som fick de fem åren i frihet. Verkar som om takhöjden sänkts rejält och väggarna kommit närmare nu. Citat nedan från artikeln i Kunstkritikk jag länkar till ovan.

Citat: "De store reformenes tid nærmer seg slutten, den neoliberale ideologien og New Public Managements styringsprinsipper er implementert, og innenfor det nye statsapparatet (som kunstakademiene er en blindtarm i) er muligheten for overvåkning og kontroll nærmest total. Kontrollmekanismene er mange, de er rasjonelle og velbegrunnede, en apollinsk overbygning over et dionysisk, uregjerlig fellesskap. Ventilasjonssystemer som skrus av etter kontortid (når de voksne har gått hjem), vinduer som ikke kan åpnes, digitale låssystemet som registrerer alle bevegelser, HMS-instrukser som forbyr matlaging og regulerer arbeidstid, og så videre og så videre. På overflaten trygt, effektivisert og strømlinjeformet, men for menneskene i institusjonen destabiliserende og fremmedgjørende. Rommet for å leve og handle etter andre imperativer enn det målbare og målstyrte i den post-reformatoriske institusjonen blir mindre hver dag, for hvert nye mikrodirektiv." slut citat.

Det verkar som att inte bara själva utbildningarna teoretiserats och fått slagsida mot textproduktion, byggnaderna har också blivit ogästvänligare och mer kontrollerade. Och visst, jag vet ju att man måste ha passerkort numer för att ta sig in på Konstfack. Säkert har de flera begränsningar i rörelsefriheten också. Förbi är den tiden då vi hade svartbarer på kvällarna och folk sov över i ateljéerna. När vi släppte in folk från gärdesfesterna för att köpa vårt vin vi sålde i plastmuggar (utan tillstånd förstås).  Alltid öppna dörrar och man kunde jobba på nätter och helger utan att någon ens visste om det. Så jag hade nog tur. Skulle inte vilja ha det som dagens konstelever. Och förresten skulle jag nog inte komma in på någon skola heller eftersom jag uttrycker mig i bild och kan inte skriva långa essäer om mig själv eller om det jag gör.

Läs också detta: https://kunstkritikk.no/farvel-til-kunstutdanningen-slik-vi-kjente-den/
av 
Ane Hjort Guttu.

Tillägg (15/2): Vita havet bråket på Konstfack. Livet i en ankdamm? Det är i alla fall vad de flesta jag känner verkar tycka. Dessvärre så fortsätter konstlivet att inte angå fler än de "invigda". Resten av landets invånare bryr sig precis noll. Vilket är ett annat problem som nog är ganska mycket svårare att komma någonstans med.

Tillägg (16/2): Debatten om Vita havet/Brown Island rasar i DN och på flera andra håll. Likadant var det med Bogdan Szyber och doktorandutbildningarna. Tänkte att på Konstfacks egen facebooksida måste det väl storma nu med tanke på takhöjden som ju ska vara rejäl på en institution som KF (kändes som om det mesta var tillåtet då jag gick där iaf). Så jag gick in och kollade. Inte en stavelse! Inte ett ord! Vad är det som händer? Rädsla? Är vi tillbaka i 60-talet då lärarna knappt vågade gå till jobbet? Upp och nervända världen. Om det är rädsla för att öppna munnen i denna debatt så är ju det ett debattämne i sig, som överskuggar allt annat tycker jag. Och dessvärre misstänker jag att det är just så. För hur kommer framtiden att se ut om jag säger fel saker nu? Och om det inte är så, varför syns inga kommentarer från eleverna? Eller från lärarna? Skrämmande. Det borde ju ligga i allas intresse båda att samtliga inblandade framträder med sina namn liksom att öppenhet och transparens skulle råda. Då skulle det bli lättare att ta frågorna på allvar och få igång en meningsfull debatt.