Och det ska bli gott va? Eller? På det personliga planet måste jag fundera några gånger till. Jag har väldigt få uppdrag nu. Delvis beroende på att jag slutat marknadsföra mig. Delvis pga en smygande leda. Delvis på den nygamla viljan eller behovet av att lägga tiden på egna olönsamma projekt och bilder.
Elpriset skenar, räntan stiger, inflation och annat gör att mat är dyrare än på många år. Allt detta kanske ändå får ateljéhyran att gå från nödvändighet till lyxkonsumtion. En annan faktor i ekvationen som tillstött på senare år är en kombination av zen och döstädning. Zen pga att jag i grunden är en person som trivs bäst i det lilla. Jag menar då ägodelar och allt det jag samlar på mig kanske delvis mot min egen vilja. En gång i tiden hade jag en tanke om att inte äga mer än jag kan bära med mig utan problem. Orimligt? Ja visst. Jag har ingen lust att bli munk eller så, men ändå så finns det där kvar som en slags grundton i min personlighet. Jag är ingen bra "ägare". Har aldrig varit det. Jag ser problemen med ägodelar långt innan jag ser fördelarna. Inte alltid så logiskt men så är det. Jag är en hyra och dela personlighet.
Sedan har vi "döstädningsfaktorn". Jag fyller ateljén med målningar och annat. Jag är ju fullt medveten om att 99% av detta kommer att finnas kvar för någon annan att ta hand om, om jag inte gör det själv innan jag drar in årorna. Jag är långt förbi den ålder då man kunde få en gallerist intresserad och därmed någonstans att leverera alstren. Gallerierna satsar på att hitta unga som sedan kan följas genom åren och när jag kanske var en möjlig sådan valde jag istället att kliva åt sidan till fotografjobben. Delvis av ekonomiska skäl men också för att jag tyckte om fotojobb nästan lika mycket. Jag tvivlade också på goda grunder på att jag skulle kunna ta mig fram i konkurrensen i konstvärlden. Då som nu var det väldigt många som var väldigt bra och jag såg nog det trots att jag kanske inte riktigt ville erkänna det för mig själv :-). Men pragmatism har ändå alltid varit mitt sätt att tackla livet. Går inte det ena så fortsätt till det andra. Eller för att citera Stones: "you can´t always get what you want".
Har man inte gallerikontakt så finns konsthallar o.dyl. icke privatägda utställningsytor, som jag nu försöker utnyttja, men det handlar då knappast om att avyttra något. Mer att bara visa. Så drivkraften är egentligen bara tillfredsställelsen i själva arbetet. Alltså min egen känsla när jag arbetar med en bild eller något annat projekt. Skulle det sedan leda till kommunikation genom utställning e.dyl. så är det ju bara plus.
Lägga ner? Göra en brasa av allt och lämna tillbaka ateljén till ateljékön? Ja kanske. Två gånger har jag faktiskt gjort ungefär det. Första gången efter två år på folkhögskola. Då samlade jag ihop allt jag gjort i en hög på gården där jag föddes i Jämtland och tuttade på. Det brann bra och jag kände mig fri. Att starta om med bara kunskaperna jag skaffat mig under två år, inga fysiska exempel på vägen dit. En nystart från en bättre position liksom. Då flyttade jag också till Stockholm och började på Gerlesborgsskolan.
Andra gången jag slängde allt, eller det jag hade i ateljén i alla fall, var i samband med att kontraktet för den lokalen blev uppsagt och jag inte hade någonstans att flytta alla prylar. Bl.a. var det 40 st. vita podier jag gjort till avslutningsutställningen på Konstfack. De tog upp en stor del av ateljén. Det stod en container utanför på gatan och en mörk kväll ägnade jag några timmar åt att bära ut allt och tippa över kanten ner i containern. Målningar, objekt av olika slag och alla podierna. Ekonomin var dålig då liksom nu och efter detta bestämde jag mig för att ta en "paus" i konstrandet och istället försöka få jobb som fotograf eller lärare eller nåt. Det blev både det första och det andra och pausen varade i 25-30 år.
Så nu blir det 2023 och nu har jag återigen haft en ateljé att jobba i sedan 2018. Steg för steg har jag lagt mer tid på att jobba med eget och därmed tunnat ut fotojobben. Men nu är som sagt läget ett annat. Känns lite som att 2023 kommer att bli avgörande för hur jag ska hantera den framtid jag har kvar. Och jag har ärligen inte en aning om hur jag ska göra. Det enda jag vet är att frånsett grundförutsättningar (familj, uppväxtförhållanden, ev. sjukdom och olyckshändelser) så beror allt på en själv. ALLT beror på ens egna val. Och mina valmöjligheter är ändå fortfarande oändligt mycket större än för de flesta på denna jord. Så nu är det slutgnällt och i stället i vild karriär framåt! :-) :-) :-)
