Ibland flyter tankarna iväg och det gjorde de nu så jag skriver ner en ogenomtänkt tanke här. Ett infall. Orsaken är mina funderingar om (lös)konstens plats i samhället idag. Till exempel mina egna bilder som inte tillkommer av någon annan anledning än mitt eget behov av att uttrycka mig och själva tillfredsställelsen i arbetet med att göra det. Och förstås diverse halvförbjudna baktankar om ekonomi mm. som kommer senare i processen.
Innan ungefär medeltiden (vet inte riktigt när) fanns det inte någon konst. Konst i den betydelse ordet har i dag var ännu inte uppfunnen. De bilder som gjordes hade andra syften än dagens konstproduktion har. Kyrkomålningar var inte konst utan kommunikation och bildtolkningar av texter och idéer. Annat som idag kallas konst var nog snarare hantverk (brukskonst). Och backar vi ända till grottmålningarna för 10-12 000 år sedan så raderas konstbegreppet totalt ut. Konst som vi tänker på den idag, som ställs ut på gallerier och handlas med, är något som bara funnits under en kort period i historien. Alltså konst för konstens egen skull.
Konstföremål/måleri/objekt är ett "modernt" påhitt. En uppfinning. Ett försök att definiera ett fenomen som i dag främst handlar om ekonomi. Eller kapitalism om man så vill. Detta att sammanhang, tid och kontext tillsammans med tillgång och efterfrågan är det som bestämmer värdet av ett konstverk och att det värdet sedan mäts i pengar. Egentligen analogt till pengar som idé. Även pengar är ju faktiskt inget annat än en abstrakt överenskommelse om värde tilldelat en papperslapp eller en metallbit, eller som nu en digital kod. Att sedan en hel armé av personer som kallar sig konstnärer även uppstått som en följd av denna ekonomi är intressant det också. För att inte tala om kuratorer, gallerister, kritiker och hela institutioner med hundratals antällda och allt vad detta betyder i kring- och stödfunktioner. En dans kring de möjliga guldkalvar som de mer eller mindre politiskt/ideologiskt styrda översteprästerna eventuellt kommer att föda fram. Och som kommer att upphöjas eller nedplockas beroende på tidsandan och prästernas rådande smak och ängsliga blickar över axeln. Allt medan auktionsvärdena åker hiss. "Bortglömda" konstnärer "upptäcks" och pengarna dansar med. De som just varit på topp faller ner och samlarna vänder sig åt ett annat, nytt, håll. Galleristerna försöker se in i framtiden för att komma först till nästa vattenhål. Och konstnärerna bara köper allt detta och jamsar jagat med för att få chansen i rampljuset eller ligga rätt till i korridoren till nästa stipendium :-). Sektens halvt omedvetna dynamik.
Så jag förutspår härmed löskonstens död. Det var en idé som skapades av ekonomiska skäl och sedan stupade på sin egen orimlighet. Alternativt att konst som går att flytta och handla med införlivas i systemet som en slags valuta frikopplad från guldmyntfoten. En valuta som kan se ut precis hur som helst och som värdebestäms av rådande politik och i vilken kontext den förekommer.
Konstskolorna som de ser ut idag kommer att införlivas med universitetens filosofifakulteter, eller kanske de ekonomiska eller omärkligt förvandlas till projektledarutbildningar. Nya skolor som begränsar sina utbildningar till hantverk, konsthantverk och brukskonst kommer i stället. Fotografiet blir det som överlever i mellanrummet men då främst i egenskap av tidsspegel och dokumentation.
Klart slut.
PS. Allt det ovanstående gäller såklart bara för andra. Själv jobbar jag på som vanligt i min ateljé. DS.
