Hörde i går i radio en intervju med författaren Henrik Bromander. Okänd för mig men nu ska jag läsa. Han har en intressant tanke om den litteratur som ges ut idag. Han anser att vi är allt för likriktade och att utgivningen till stora delar är varianter på samma teman och representerar en viss sorts människor. Att de böcker som ges ut och kommer så långt att de recenseras i de stora tidningarna, i mångt och mycket utspelar sig i miljöer och bland personer som liknar den värld författarna själva rör sig i. Och att de som sedan läser böckerna och även de som skriver recensionerna lever i ungefär samma verklighet. Som om författare, läsare och recensent skulle kunna vara samma person. Den kulturella övre medelklassen, tror jag att han sa.
Ja han har nog en poäng där. Han har precis gett ut en novellsamling där han försöker ge röst åt de som aldrig får någon röst (förutom då i en del lyteskomiska TV-program där man kan se ner på dem och skratta åt deras korkade lilla värld (Ullared, Böda sand m.fl.)). De som verkligen inte är PK. Till exempel skriver han en novell som utgår från en minkfarmares vardag. Minkfarmare är väl kanske det fulaste man kan vara i Sverige idag. Så vem vill ens höra vad en sådan figur har att säga? Till och med gängkriminella mördare har en guldkant i jämförelse. Där finns det hyllmetrar av berättelser om hur det kunnat gå som det gått, så de saknar sannerligen inte röst i samhället. Liksom alla kändisbarn som ska mala på om sina tragiska barndomar eller alla deckarpoliser som verkar vara stöpta i samma form. Underhållande, ja det kan det ju vara, men jag förstår om någon författare börjar känna sig besvärad och tänker att det väl måste finnas mer att berätta om.
Han har använt ett journalistiskt arbetssätt och rört sig mycket på Flashback och i olika specialinriktade grupper på FB och liknande forum. Sedan har han sökt upp intressanta personer han hittat och intervjuat dem, för att därefter bearbeta detta i novellform. Han menar att en av anledningarna till att läsandet har gått ner så mycket på senare år, och då särskilt hos män i arbetarklassen, är avsaknad av identifikation. Om det inte finns en enda människa som är möjlig att åtminstone i någon mån identifiera sig med i en roman, eller ens i en deckare, så blir det inte intressant.
Ja, jag vet inte om han har rätt men kul tanke i alla fall. Vem skriver skönlitteratur om/för SD-anhängare? Eller tradarförare? Eller asfaltläggare?
Ja vet inte om han har rätt men tanken är intressant tycker jag. Nu ska jag läsa vidare. Har precis börjat på "Medborgarna".
PS 30/4. Inte förrän nu har jag läst klart. Delar. Tyvärr måste jag tillstå att jag inte tycker det var särskilt bra. För klyschigt för mig. För fragmenterat och för mycket jargång. Så nä tyvärr var det inget för mig. Jag hade väntat mig något helt annat.
