Nattmangling.

Återigen detta. Fast denna natt utan PS på slutet. Jag måste säga att jag är förundrad över att så många konstnärer verkar vara så bergfast övertygade om meningsfullheten med sina aktiviteter. Att man inte oftare hör tvivel och tankar om att den tid man har kanske ändå borde användas annorlunda. Är det så att självbilden att "vara" konstnär växer sig så stark för den som aldrig avviker från banan så att allt ifrågasättande blir tabu?
Kanske att vi som Putin målar in oss i hörn (där fick jag till det va :-) och sedan liksom måste löpa linan ut? För att allt annat är för sent? Och att jag inte märkt detta eftersom jag var borta från denna värld i nästan 30 år då jag jobbat som fotograf och nu bara har "varit med" i ungefär fem igen.

Jag minns tydligt då jag lämnade KRO och istället gick med i SFF. Det var inte bara för ekonomin jag sadlade om. Det fanns också en slags leda. Särskilt med KRO-tidningen som jag tyckte bara höll på med hur synd det var om oss konstnärer som hade så dålig ekonomi osv. Inom SFF upplevde jag en optimism och kollegialitet. Ingen avund och inget gnäll. Fotografer var kollegor och inte bara konkurrenter.

Nu efter alla år har jag gått ur SFF också. Inser att den nytta jag haft av att vara med var lägre försäkringspremier för fotoutrustning och en och annan kurs i deras regi som jag gått. Men nu kan jag inte riktigt motivera medlemsavgiften längre. Funderar dessutom på om det vore bättre med KRO nu då jag i stort sett varje dag slår nya rekord i ambivalens.