På armlängds avstånd.

Tog en tur ut till Artipelag för att se utställningen "På armlängds avstånd". Citat Artipelags hemsida:

"På armlängds avstånd är en samlingsutställning som består av verk från Tangen-samlingen som ägs och förvaltas av norska AKO Kunststiftelse. Samlingen omfattar norsk, svensk, dansk och finsk konst, samt konsthantverk från dessa länder. Inom bildkonstens område är fokuspunkterna på måleri, skulptur, teckning, grafik och fotografi som spänner över hela 1900-talet fram till idag."

Tänkte jag skulle friska upp kunskaperna lite. Men så blev det inte. Inget fel på utställningen eller urvalet utan troligen på mig. Kändes lite som att tvingas lyssna igenom en gammal Beatlesskiva jag hört 200 000 gånger. Några för mig nya låtar men ändå, samma... De enda ljuspunkterna var två konstnärer som inte i första rummet sysslade med bildkonst. Peter Weiss och Tove Jansson. Deras bilder kändes liksom lite "fräschare" än resten. Och vad gäller CoBrAgruppen så kan jag bara hoppas någon kommer på att det faktiskt går att göra en brasa av hela skiten. Så tycker jag idag (och har kanske alltid gjort) nu när jag uppnått ärlighetens ålder och slutat titta mig över axeln.

Utanförskap, sprickor och mellanrum.

Modeord i konsten: Utforskar. Sprickor. Mellanrum. Ickerum. Utanförskap. Marginaliserad. Det var väl Max Book som började med sprickorna på 80-talet? Eller om det var Lars O. Eriksson (som numer är riktigt folklig). Och kanske däromkring också som konstnärer började "utforska" sina ämnen och motiv.
Det händer att en svag misstanke smyger sig på att det tal- och skriftspråk som praktiseras i och runt konstvärlden har ett inslag av uteslutande. Att en del texter skrivs mest som en positionering av skribenten som ju också vill ha en karriär :-). Eller? Att vara något/någon är ju alltid relativt till andra. Eller "den andre" som det heter i konstsammanhang.

Fast skit samma. Alla branscher har ju sina fikonspråk som i vissa situationer bara handlar om att skapa värde. Koka soppa på en spik liksom. Lämnar jag in bilen på verkstaden så är det ju inte ovanligt att telefonen ringer en halvtimme senare och en bekymrad mekaniker meddelar att de tyvärr ser att vingarmsdrevet inte riktigt lirar med spindelledsknutarna så tyvärr måste nog lagringarna bytas också. 9735:- till då + jobbet förstås. Och jag känner mig dum och säger ja vad bra att ni upptäckte det!

Samma sak på banken, invecklade förklaringar jag inte riktigt fattar, varför räntan på mina lån tyvärr inte kan sänkas mer.

Så varför skulle inte konsten också ha sitt fikonspråk? Det är bara det att det stör mig då jag skulle vilja sätta kommunikationen först. Mötet. Förståelsen. I konstfallet skulle det nog ofta vara bättre om en del kunde hålla tyst bara. Låta betraktaren se och känna något utan texter och föreläsningar. Eller åtminstone skriva på ett sådant sätt att det klart framgår att det är en subjektiv och personlig betraktelse och inte någon slags vedertagen sanning som alla med den rätta bakgrunden (inte du alltså) självklart ser och fattar.