Det finns en bild som sammanfattar vad riktigt bra teckningskonst kan vara (enligt mig då), och det är denna. Första gången jag såg den, för många, många år sedan, fick jag den där örfilen som Carl Kylberg gav mig en gång i tiden (tar det en annan gång). Hur konstverket kan gestalta mer än bara en avbild. Att det går att känna lukter eller som i det här fallet, känna den brännande solen. Höra tystanden mitt i middagshettan. Ödsligheten. Frågetecknen. Tomheten.
Det här nästan frånvarande obekymrade sättet att teckna. Tveklösheten om att bilden trots bara "några streck" med en tuschpenna kommer att förmedla precis det han vill. Att delarna kan vara nästan hur löst hållna som helst men tillsammans ändå bygga en nästintill övertydlig bild. Självsäkerheten som nästan kan vara provocerande.
Don Quijote och Sancho Panza av Pablo Picasso.
