Läsning för den som är intresserad av hur samtiden blev till. Vad jag inte visste var dels att rasbiologin i Sverige levde kvar ganska länge efter andra världskriget och dels att de flesta rasbiologerna inte huvudsakligen var rasbiologer utan verkade inom olika naturvetenskaper, men tillämpade sina teorier även på människor. Chefen för rasbiologiska institutet, Herman Lundborg, hade ingen särskilt hög status bland de andra som periodvis jobbade där, då hans enda ämne var just rasbiologi. Intressant är också att rasbiologin existerade i Sverige långt innan nassarna tog det till sig i Tyskland. I själva verket kommer den delen av den nazistiska idiologin faktiskt från Sverige.
Alla svenska rasbiologer var inte nazister så som vi tänker idag, alltå Hitleranhängare. De flesta tillhörde dock andra liknande äldre svenska rörelser eller sammanslutningar. I Sverige var det inte så fint att vara "tysknazi" men däremot nationalist, nationalromantiker och troende på den "ariska rasens" överlägsenhet. Och som av en slump ansåg sig dessa rasbiologiforskare själva tillhöra just denna överlägsna ras.
Bokens huvudperson, Dahlgrens farfar, var under hela sitt vuxna liv "familjens överhuvud". En person som verkade ha sista ordet i alla frågor utan att någon egentligen visste varför. Utan att någonsin bli (öppet) ifrågasatt inom sin familj eller släkt. Han var biolog med professors namn (alltså utan professur) i Uppsala. Boken är en resa genom hela hans liv. Han tillhörde den sorts skrämmande människor som närmast maniskt måste ordna, kontrollera, sortera, klassificera och styra hela sin tillvaro.
Ett liv enligt en regelbok som beskriver hur ett liv ska levas. Vad som ska göras vid den eller den åldern, tilldragelsen, aktiviteten eller t.o.m. måltiden! Har han varit bjuden på middag hemma hos någon följer dagen därpå en detaljerad redogörelse för vilka som var där, exakt vad som bjöds, vem som sade vad och vad de andra middagsgästerna sysslade med och hade för historia. Och om något barn till exempel inte hälsade ordenligt, noterades detta. Och kommenterades förstås i efterhand.
Resultat inom alla områden i livet, fysiska som psykiska. Begåvning, verklig eller inbillad inom alla områden, skulle noggrant examineras och värderas.
Farfar Dahlgren sorterade alltså febrilt sin tillvaro. Ett ängsligt katalogiserande och dokumenterade (ängsligt eftersom jag antar att han inte kunde slappna av inför något okänt, ej namngivet) samt indelningar i värdeskalor. "Nivåer!" Ord som "lågtstående" och "högtstående" kunde tillämpas på det mesta. Ogenerad beundran liksom lika ogenerat förakt. Var på "samhällsstegen" en person befann sig var av största vikt för bedömning av människovärdet.
Ja intressant läsning är det och en till dimension om hur rasism och folkskillnad uppstår. Hur ser vi på oss själva och hur benägna är vi att medvetet eller omedvetet kategorisera och bunta ihop individer med någon gemensam egenskap. Förenkla. Och hur konstig är jag själv när jag springer och hämtar fågelboken när jag ser en fågel jag inte känner igen. Lättnaden när jag hittar den i boken och får ett namn på den. Ett namn den inte själv bett om eller vet något om. Fortsättning följer.
