Tema: Konstnärlig frihet. Och då vill jag backa till ca 2018. Jag lade ner mina konstnärsambitioner ungefär 25 år tidigare än så, ungefär i mitten av 1990-talet för att koncentrera mig på mitt "andra ben", foto och digital bild (digital bild var något nytt då och såg ut att kunna bli något att livnära sig på). Innan dess hade jag levt mitt liv i konstvärlden både som utövare och konsument och i åtta år som elev i konstskolor. Jag hade kort sagt en ganska så klar bild av hur tankegodset såg ut då och hur man kunde leva och verka i konstvärlden. När jag sedan runt 2016-17 började få vittring på möjligheten att försöka återvända till den världen och så 2018 återigen fick en ateljé att jobba i, påbörjade jag min egen utforskning av samtidens konst för att s.a.s. bana mig väg tillbaka in. Det händer ju mycket på 25 år.
Själva konsten tyckte jag nog inte hade utvecklats nämnvärt (har den egentligen gjort det sedan grottmålningarna?) men tänkandet om och runt konsten och konstnärsrollen, det blev nästan chockartat. Politiken hade tagit över filosofins och psykologins roll. För 25 år sedan var det mesta tillåtet, till och med elakhet, ironi, sarkasm och humor. I konstnärsrollen kunde man komma undan med mycket. Konstnärlig frihet kallades det visst. Medan andra, utanför bubblan, kanske mest såg världsfrånvändhet och lek.
Nu verkade mycket handla om att gravallvarligt undvika att trampa på någon öm tå (och ömma tår fanns det i alla riktningar fattade jag snabbt). Nu förstod jag att det för mig som "återfödd" gällde att lära mig vilket tankegods som är tillåtet om jag t.ex. ville söka ett stipendium. Jag tittade igenom ansökningskriterierna för arbets- och projektbidrag och insåg att numer är dessa stipendier villkorade. Och inte i form av att redovisa ett resultat utan i form av att ha de "rätta" politiska åsikterna avbockade redan på första sidan i ansökan. Och det jag vanligen åstadkommer har verkligen inget alls att göra med de frågor som ställdes i form av "beskriv hur ditt projekt bidrar till bu och bä...". Så ingen idé att försöka. Konstaterar att konstnärer idag har ett avsevärt lägre tak att ducka under och många fler fallgropar att undvika än för 25 år sedan.
På 1960-talet var det förbjudet att inte syssla med politisk konst (fast jag vet inte om projektbidragen var villkorade ens då). För den intresserade har Peter Dahl skrivit en del om hur det var att verka på den tiden. Dogmatik är väl ordet jag tänker på (och kanske tänker på idag igen). Åter till 60-talet alltså, med den högst märkbara och betydelsefulla skillnaden att konstnärerna nu ska tala om sina verk också. Artist statement. Artist talk (viktigt med engelskan också :-).
Men åter till Konstnären. Positivt att frågan om konstens frihet tas upp i ett temanummer i alla fall. Att frågan överhuvudtaget diskuteras får väl ses som ett hopp för framtiden. Det hade nog inte hänt för bara 5 år sedan. Avslutar med att konstatera att det varit väldigt intressant och tankeväckande att helt lämna ett område som varit hela ens liv för att sedan återvända 25 år senare. Hade jag försökt hålla mig kvar i konstvärlden trots ekonomisk katastrof under dessa år så hade jag nog inte sett förändringarna jag ser nu. Jag hade nog sakta men säkert omformats jag med. För det är ju så vi människor fungerar. Det finns det skrämmande historiska bevis för. Och konstnärer är inga undantag. Tvärtom verkar det idag mer som om kampen i fårskocken återigen, som på 60-talet, handlar om vem som kan bräka högst och inte vem som vill vara det svarta fåret. För nu gäller det åter att inte bli utstött.
