Det är ju välkänt att mycket av den konst som produceras idag är svårt kontextberoende. Sådan konst har funnits allt sedan dada men är idag kanske nästan dominerande. Och även ibland ämne för diskussion. Något jag saknar är dock att kontexten inte bara behöver vara rummet/sammanhanget något visas i. Det kan också (tycker jag) vara tiden och de "glasögon" man bär.
Runt södra Öland finns många minnen av olika industrier, betong, alun, kalkbruk mm. Dessa arbetsplatser som ofta varit nedlagda i hundra år eller mer har lämnat många spår i landskapet. Det är ibland överraskande starka bilder som uppstår när man träffar på en jätteskulptur av betong mitt i ingenstans på skogspromenaden. I min värld har flera av dessa konstruktioner helt kastat loss från sin ursprungliga funktion (vad nu den var) och istället blivit till monumentalskulpturer i landskapet. Stationära, i dubbel bemärkelse platssecifika verk helt enkelt. De har faktiskt genomgått en förvandling från en betydelse till en annan!
Men tiden... Ovanstående resonemang tänker jag mig kan fungera inom ett tidsspann då tankegodset är någotsånär oförändrat. I ett annat perspektiv, säg om 1000 år, så faller det nog sönder. Men i gott sällskap av en stor del av vår "nutidskonst", alltså den som i det perspektivet producerats de senaste 100 åren ungefär. För hur ska distinktionerna kunna göras om ingen dokumentation finns kvar? Och om det finns dokumentation och sållningen görs, vad blir då "restvärdet"? Intressanta frågor tycker jag iaf.
Ägnar de tidiga morgnarna åt att sålla ut de jag anser vara monument/skulptur med en verkshöjd de tilldelats av tiden (just nu). Fotograferar. Negativ på tork.
