I sällskap med döden.

Vs. "Jukebox". Jag har en mångårig relation med Åke Edvardssons roman Jukebox. Jag har läst den och läst om och läst om. Gång på gång. Det är inte det att jag tycker storyn är den bästa någonsin utan det är Edvardssons förmåga att skapa stämning. Just den stämning jag inte varit med om, eftersom jag är typ tio år för ung och inte känner igen allt eg. MEN ändå, jag vet! Han träffar mig mitt i solar plexus med denna roman. Jag har den numer ständigt i ljudboksappen och lyssnar lite (spelar ingen roll var eftersom jag kan den utantill) ibland, bara för att den texten ger mig ro. Eller tillfredsställelse. Eller vad det nu är. Igenkännande av något jag inte varit med om men ändå har. Vet. Minns.
Nu har jag precis börjat lyssna på Ingvar Karlssons "I sällskap med döden". Här är det lätt att hitta samma tidsålder som i Jukebox men med helt andra erfarenheter. I Jukebox får man läsa mellan raderna för att förstå något om huvudkaraktärens liv, medan man i Karlssons får allt noggrant berättat. K. har en historia av knappa uppväxtförhållanden men med överjävligt framsynta föräldrar. De förstod liksom hur världen fungerar och handlade därefter. I Jukebox finns inga föräldrar. En helt annan värld fast både K. och de flesta i Jukebox befann sig långt ner på den sociala trappan. Det är två parallella arbetarklasser som beskrivs. Den ena med kunskapstörst och ett stabilt ankare för denna och den andra med kunskapstörst men fullständigt ovetande om att det ens är det han har. Och än mindre någon möjlighet att förstå hur en sådan ska kunna tillfredsställas. 
Men nu ska jag gå och lägga mig. Fortsättning följer. Kanske.