Autofiktion.

I dagens DN kommenterar Ola Larsmo den pågående debatten om autofiktion i litteraturen. Jag som slukar både ljud- och pappersböcker varje dag har förstås tänkt på detta jag med. Första gången det verkligen slog mig var när Knausgårds navelskådarluntor kom och jag plöjde allihop en sommar i hängmattan. Som bekant fick han inte direkt pisk för sin prestation. Jag vågade mig på en tanke någonstans inne i tredje eller fjärde volymen, att är detta verkligen världslitteratur som en del hyllningar gjorde gällande? Han skriver ju bara ner vad han varit med om + sina tankar och känslor om det. Lite som jag gör i denna blogg om än i en annan omfattning och division. Sedan kom Ulf Lundells telefonkataloger. Läste dem med och tyckte det var minst lika bra som Knausgård. Faktiskt till och med ärligare på något vis. Eftersom man märker att han inte riktigt vill lämna ut precis allt vilket gör det trovärdigare i mina ögon (det ingår ju inte heller någon barndomsskildring utan är mer som en nutida dagbok, så kanske dumt att jämföra).
Och så vidare, har det varit. Nu efter att ha läst Larsmos inlägg om detta tänkte jag på vad jag själv läst senaste året. Och visst, i stor sett bara olika varianter av autofiktion och självupplevda berättelser + några självbiografier och "halvreportage". En del fantastiskt bra (Älven i mig, Röda sirener, Afghanerna) annat sådant jag lagt ifrån mig efter några kapitel. Så Larsmo pekar ju verkligen på en likriktning som finns nu. Var är fiktionen i svensk nutidslitteratur? Kom att tänka på Karin Smirnoff? Agnes Lidbeck? De enda som spontant dyker upp i tankarna. Tror jag får skärpa sökkriterierna lite i ljudboksappen. Annars blir man hänvisad till deckaravdelningen (inget fel i det om man orkar med upprepningar) om man vill ha verklig fiktion i svensk nutida miljö. Hoppas på något nytt av Marie Hermansson också. Borde vara dags snart.