Fotografi.

Ett foto visar något som utan tvekan faktiskt har ägt rum. Just i det ögonblicket, ur den vinkeln, med det utsnittet, har fotots representation obestridligen existerat (givet att det finns ett negativ eller en råfil). Detsamma kan aldrig sägas om en bild i någon annan teknik, oavsett detaljrikedom eller grad av naturalism.

När jag ser ett foto känner jag (särskilt om det är gammalt) en spänning. Jag vill försöka se mer, gå in genom ramarna och studera detaljerna. Jag undrar. Undrar vem var fotografen, när togs fotot, varför? Var?
Ser jag en teckning med samma denotationer försvinner den spänningen. Istället övergår jag till att titta på hur den är gjord. Bra eller dålig? Teknik? o.s.v. Den är ett föremål. Inte en öppning till en annan värld.

Detta foto visar min mormor och hennes syskon. De är alla (liksom fotografen) döda sedan länge nu. När jag ser på bilden ser jag två tider. Nutid, nu då jag ser den alltså, och dåtid (1915) när fotografen, kameran såg den.

De fyra barnen har sina framtider för sig. De har säkert olika drömmar och önskningar. Och jag vet hur det gick. När bilden togs hade de t.ex bara något år kvar innan de skulle bli moderlösa. Och jag vet väldigt mycket annat om hur deras liv blev. Minns åtminstone hur tre av dem talade, lät. Rösterna. (underligt nog är den enda jag inte minns min mormors, trots att vi bodde under samma tak fram till hennes död, då jag var sju år gammal).

Deras liv har sedan många år passerat nu. För mig blir fotot en tidskapsel som inrymmer fyra hela livstider och alla minnen jag har av dessa personer. Och denna bild togs 44 år innan jag föddes. Nu är det runt 25 år sedan den siste av dem gick bort.

Bebådelsen av Simone Martini.

Jag fortsätter, mest för att sammanfatta för mig själv, med vad som varit betydelsefullt och fått mig att ställa mig på tå lite extra.
Denna altartavla av Simone Martini och medhjälparen Lippo Memmi är ett exempel på detta. Jag har tyvärr inte sett den i verkligheten utan bara i böcker. Men ändå, första gången jag såg den så blev det ganska andlöst.

Ansiktsuttrycket Maria har när ärkeängeln Gabriel dyker upp från ingenstans och meddelar att hon ska föda ett barn som ska bli världens frälsare, är obetalbart. Martini måste ha verkligen levt och känt denna händelse. Att det ploppar upp ett spöke mitt på blanka förmiddagen och berättar att man ska bli mamma till världens frälsare....

Hennes ansiktsuttryck i målningen är enastående. Det säger allt. Har detta hänt så måste det vara precis så hon såg ut. Denna bild av rädsla, klentrogenhet, förvåning, häpnad, misstro. Här kan man utan överdrift tala om att en bild kan säga mer än tusen ord.

Bilden är målad någon gång under första hälften av 1300-talet, troligen 1333 (Martini dog 1344) och finns nu tror jag i Uffizierna i Florens (den har flyttats ett par gånger). Figurerna i bildkanterna är två helgon, San Ansano och Sankta Margareta. Publicerat med Wikimedia Commons licens.

Kvalitet och kvalitet...

Länkar en gång till, till en annan blogg jag har. Mest för att jag tycker det mer hör hemma här. Det handlar om fotografisk bild och vad jag tycker om den på min fritid :-) Kommentarer?
Kompakt igen.